Vilket trams! Ja så kan jag sammanfatta filmen ”White Collar Hooligan 2: England Away”. När jag ser den slås jag av tanken att det här är ju del 2 av något jag sett tidigare som jag inte heller gillade. Det är lite som eftersvall av större vågor. Eller snarare lite vågskvalp.
Hela grejen med i synnerhet engelsk våldsromantik fick väl sitt genombrott med filmen ”I.D” 1995. Välspelad och fragmentariskt avslöjande för vad som egentligen hände bakom rapporterna om upplopp i samband med fotbollsmatcher i England och Europa. Något som då var sällsynt i samband med Allsvensk fotboll i Sverige. Det var nog under 90-talet som det började röra på sig och flera supporterklubbar gick över till mer våldsamma aktiviteter än att klappa händerna och ropa ”Heja heja”. Fenomenet kallades Firmor och till en början hade bara de stora klubbarna en våldsam falang, men drygt 20 år senare finns det även supportrar som hävdar sig ha en fotbollsfirma trots att man hejar på till exempel ”Vinkelboda IF”. Jag skall inte gå in närmare på den livsstilen mer än att det starkt förknippas med ett dyrbart mode och märkeskläder de flesta inte ens hört talas om.
Då och då har det kommit filmer på detta tema och störst genombrott fick kanske ”The Football Factory” 2004. Många av skådespelarna från den filmen har kommit att bli lite av mina egna favoriter på den ”Engelska scenen” faktiskt. Tyvärr kom ”Green Street Hooligans” året efter och även om man kan se bland annat Charlie Hunnam från ”Sons Of Anarchy” i en av rollerna, blev det inte bra att huvudrollen spelades av någon som precis innan trampat omkring i tre filmer med hobbitfötter. Ja det rör sig alltså om Elijah Wood. En filmproduktion som placerade en amerikan i en engelsk huliganmiljö. Fel tänkt av Hollywood. När man 2009 sen gör en del 2 är det bokstavligen ridå för genren.
Då tar man till nya grepp för att få med firmaföreteelsen. Plötsligt börjar många fd huliganer ge ut böcker, medverka i filmer om sig själv och kombinationen med engelsk gangster/huligan-tema. Till exempel ”Rise of the Footsoldier” 2007. Men innan det hade man mjölkat feneomenet som en kassako. Böcker och till och med spel för datorer. En uppmärksammad bok även på svenska och aktuell på sistone då Uppdrag Granskning letade upp författaren och det visade sig vara en ungdomstränare i AIK och gjorde ett stort nummer av det. Har faktiskt en första utgåva av boken ståendes bland de engelska i genren.
Spelmässigt var det ”Hooligans – Storm over Europe”. Ett sött litet strategispel där man styr sina små figurer i olika scenarion. Bland annat anordnar man spontan-rave, slår sönder en och annan uteservering eller samlas i grupp på någon europeisk gata och hetsar varandra med hejarop. Det var länge sedan jag spelade det, men vill minnas att man kunde köpa ecstasy, järnrör och andra attrialjer för att utöka spelupplevelsen. Egentligen rent trams och idag skulle nog inte ungarna förstå vad det var för slags grafik eller ens uppskatta det. I spelvärlden har man utvecklats betydligt mer när det kommer till underhållningsvåld.
Det är alltså med den korta bakgrunden som filmen ”White Collar Hooligan” dyker upp och får en uppföljare och tydligen även en tredje film att vänta till 2014. Nu verkar det till och med som om att vissa skådisar (läs Nick Nevern) inte förstått att genren tyvärr dött ut. I film efter film och planerade produktioner ska han spela liknande roller. Tröttsamt som betyget på den i inledningen nämnda filmen, -12 av 5 möjliga. Karriärmässigt går det nämligen inte att återupprepa Malcolm McDowells prestation som symbol för våldsromantiken. Det som gjordes 1971 kan inte göras ogjort och inte pånyttgjort. En nyinspelning fullständigt omöjlig.






















































