Ännu Ett Offer För Cancern

Det är onsdagen den 14 december 2016. Klockan är runt 08.00 på morgonen när sjukhusets personal går in i rummet och finner att patienten avlidit någon gång under natten. Tidpunkten för dödsfallet är osäkert eftersom ingen funnits i rummet sedan kvällen före. Personalen har under några veckor väntat på att döden skall inträffa. Hoppet om en annan utgång har sedan en tid helt suddats ut. Trots att man varit väl medveten om att det skall ske vilken dag eller timme som helst, sitter ingen vid hans sida den här natten, ingen har honom under uppsikt. Antagligen konstaterar man bara att ännu ett offer har fallit för cancern och följer sedan sina rutiner i vad som skall göras vid ett dödsfall.

 

Det hade kunnat vara bara ett i raden av offer som skördats för just cancern. För alla utomstående så är det också det. Man noterar i förbifarten att ”Jaha, har han också avlidit. Det var ju ledsamt” och livet rullar på. Men för mig öppnas dörren på glänt till något som jag ansett redan varit dött. Mannen är min biologiske far, och omständigheter i livet har gjort att vi aldrig har haft en sådan relation som en far och en son normalt har. Jag har levt hela mitt liv med en uppfattning om hur han var. Kände kanske saknad efter något som ung, men konstaterade att det aldrig någonsin kunde byggas en vettig relation och accepterat att ibland blir livet bara så. Jag har haft en annan farsa som tidigt kom in i mitt liv, och även om han inte är det rent blodsligt, så är det han som haft jobbet och gjort det ganska bra. När dörren nu öppnas igen och det egentligen bara skall konstateras att den jag aldrig kände är avliden, livet rullar på ändå och att jag egentligen inte bryr mig alls slår det slint. Det väcks frågor om vem han var, hur han var och varför han avled ensam under den där natten.

 

Den sista tiden ligger han dock inte helt ensam. Han har två av sina söner vid sig, halvsyskon jag bara träffat ett fåtal gånger i livet. Han har en vän där, Stellan, som försöker att hjälpa till med det praktiska. Han har varit så illa däran innan han slutligen hamnade i sin dödsbädd, hjälpen har varit oväderlig för honom. Kanske ger det också en tröst att de två sönerna finns där på slutet, trots att det inte är en självklarhet. Det handlar om mest försoning, att åtminstone två av sju barn tar farväl och förlåter i viss mån. Fotografiet några timmar innan han somnar in, är gripande.

Jag brottas med mig själv rent mentalt. Begravningen skall ske bara några veckor efter dödsfallet. Ska jag resa ner för att delta eller ska jag lämna det därhän. Jag skyller på att jag har för mycket arbete och åtaganden och följer inte med min faster och farbror ner. Eftersom jag inte haft någon relation i någon utsträckning, känns det bara konstigt. Det är mycket som skall ordnas rent praktiskt. Dödsboet skall ordnas till med juridikens hjälp, bostaden skall tömmas på hans saker. De två halvbröderna bor i samma område och får ta ett stort ansvar mitt i sin sorg. För det är jag tacksam. Jag kände honom inte, ville inte ha med honom att göra och det är inte sorg jag känner. Bara en stor tomhet efter något jag inte kan sätta figret på till en början. Men det är svar. I början av januari dimper det ner en jättehög med dokument hos mig.

Det är varenda sjukintyg från första gången han upplevde smärtor i ryggen och rekommenderades värktabletter till konstaterandet av prostatacancer som sedan sprider sig i hans kropp och slutligen tar livet av honom. Varje dialog i pappersform med försäkringskassan och arbetsförmedlingen som tycker att han gott kan gå tillbaka till att vara tillgänglig på arbetsmarknaden. Tio års bråkande med myndigheterna under tiden som hans hälsa försämras, ändlösa dialoger med LÖF, patientförsäkring, 10 års förlorad arbetsinkomst som frisk har även gjort inkassobolag och konofogden intresserade, så de tar stora delar av hans redan låga sjukersättning. En deprimerande och chockerande läsning om hur myndigheter i Sverige, på 2000-talet behandlar dödligt sjuka människor.

 

Men det finns något mer. Jag hittar någon form av arv. Arvet i att noga dokumentera och föra anteckningar i preusisk ordning. Det avslöjar hur läkarna under 2.5 år inte lyssnar på sin patient som försöker beskriva sina problem. Anteckningar om datum, namn och förfarande under mötena som avverkas på 15 minuter innan han tvingas lämna läkarens rum utan att ha blivit lyssnad på eller skapat ens minsta intresse över vad som kan vara fel. Det visar sig också att läkaren är en AT-läkare, som bara är på vårdcentralen för praktik. När han slutligen får träffa en annan läkare konstateras det efter ett PSA-testatt värdena är skyhöga och snudd på ett medicinskt under att han ens lever.

 

Man sätter in alla åtgärder man kan och behandlingstiden är lång och osäker. Ett tag tror man att han besgerat cancern, men det dröjer inte länge innan man konstaterar att den sprids. Om och om igen. 2015 har jag kontakt med honom för första gången på många år. Han nämner bara i förbifarten att han varit sjuk, den här gången tror han att han bekämpat ner cancern för gott och skämtar om det genom att säga att ”Han är mer elakartad än cancer och den inte har en chans mot honom”. Vi pratar inte så mycket mer om cancern, det är mest en form av konstaterande att vi inte kommer att kunna ha en vettig relation. Vi säger adjö och önskar varandra lycka till i det fortsatta livet.

 

I den här högen av papper hittar jag sakta en människa. Noggrann med att föra sin egen levnadsjournal, arkivera allt, men även som en saklig robotskrivare, hur det påverkat hans liv fram till hans död. Jag får veta av mina halvsyskon att han även förde privata dagböcker. De läser i dem och säger sig ändra sin bild av honom, förstå varför han var som han var och levde som han levde. Själv känner jag mig inte mogen nog att öppna och förstå. Jag fokuserar på det rent juridiska kring hans sjukdom och död. Många telefonsamtal med handläggare som verkar vilja sopa ansvaret för att cancern inte upptäcktes i tid under mattan. En säger till och med åt mig i telefonen att ”Varför gräva i det där, han är avliden nu och nu avslutar vi hans ärende”. Jag ger mig inte. Jag mejlar, jagar människor per telefon. De flesta är inte på sina kontor, svarar inte och meddelar att de är tillbaka efter lunch och efter lunch att de gått för dagen. När de svarar säger de att de vill ha en fullmakt. Ett papper skickas via Posten runt till sju syskon som var och en måste signera. Det tar tid. Det skapar oro, tänk om Posten strular till det?

 

Men det går bra till slut. Handläggaren meddelar att han fått in fullmakten och att jag kan kontakta honom. Han håller sig undan i drygt en vecka innan vi slutligen får kontakt igår. Nu låter det annorlunda på tonen. Han medger att de nu konstaterat att patienten avlidit i förtid på grund av bristande hantering av sjukdom. Han säger att de ska betala begravningskostnaderna, att det kommer att betalas ut både ersättning och ett skadestånd till de efterlevande. Jag frågar vad som händer med läkarna som ignorerade patienten och kanske försatte honom i onödigt lidande. Han säger att det får jag ta med läkarna. Själv känner jag hur ådrorna dras samman i tinningen, hur pulsen ökar. Det här ville man bara avsluta och sopa under mattan.

 

Under den här perioden när jag studerat dokumentationen så börjar jag förstå alla artiklar som publiceras om sjuka människor i vårt samhälle som behandlas direkt illa och ovärdigt. Döende människor som skall ut på arbetsmarknaden, leva på existensminimum, utförsäkras. Vad i helvete är det för samhälle vi lever i? Vad är det för regelverk som torterar redan döende människor mentalt och ekonomiskt? Varför har jag själv blundat för verkligheten?

 

För så är det. Jag har blundat, tittat åt ett annat håll, inte kunnat hantera att familj, vänner, bekanta drabbats av den här sjukdomen och kämpat sig igenom. Cancer skrämmer skiten ur mig, för det är något som jag inte kan jävlas med genom att skriva, inte kan slå på käften, inte ens se på långt avstånd hur den kommer promenerande med jävelskap i blicken.Mina anhöriga som innan det här drabbats har genomgått operationer och ett psykiskt lidande som jag inte kunnat hantera. Jag har nära vänner som öppet och noga beskriver vad de genomgår, men jag har inte kunnat ta det till mig, på riktigt liksom. Det blir mest ”Cancer säger du, ja hoppas det går bra, att du blir frisk och det ordnar sig säkert”. Det är först när jag läser i högen av dokumentation jag inser verkligheten. Jag vet inte vad, men något måste jag göra. Inte minst för att aldrig behöva läsa om eller höra om de döendes kamp mot vårt eget regelsystem och robotliknande tjänstemän utan empati, eller patienter som inte blir lyssnade på. Om människor som avlider utan tillsyn nattetid.

Play Off Till Hockeytvåan Inleds

Det torde inte vara en större överaskning att Hofors HC nu tvingas kriga för att hålla sig kvar i Division 2. Resultaten har inte räckt till under denna minst sagt turbulenta säsong med flera tränarbyten. På sistone har man dock spottat upp sig och plockat lite poäng, men inte tillräckligt för att vara på den säkra sidan. Det är mycket tråkigt men så är det i hockey. Ibland går det upp och ibland får man harva på för att hålla sig kvar. Redan imorgon inleds kampen för att säkra sin plats och det sker borta mot Åmåls Sportklubb. Returmötet blir redan på fredag hemma i Hofors. En eventuell tredje match spelas på söndag, och det i Åmål.

 

Noterbart är att motståndet bjuder på ett kärt återseende av en fd Hoforsspelare. Tyler Schofield gör sin andra säsong i Åmål, och nu får han alltså beträda den nyrenoverade hockeyrinken i Hofors igen och möta några av sina forna lagkamrater.

Årets Första Vårtecken

I flera dagar har jag passerat en myrstack som ligger i söderläge i Hagaparken och varje gång tittat lite extra om någon flitig myra vaknat ur sin vinterdvala. Det är förstås lite mer önskedrömmar än verklighet att de skulle göra det så här tidigt på året och i februari. Men när solen ligger på kan man föreställa sig myrornas aktiva springande över stacken, bärandes på både det ena och det andra utan att gnälla över att de är i behov av en ledig dag eller är kritiska mot sin arbetsmiljö.

 

Glädjande nog kommer det första vårtecknet idag när jag kollar in om Stikko-Per planerat sin vandringsturné ännu. Det har han och årets tema är en insamling för Barncancerfonden.

Min hjälte är Cem. Han förloradeden övermäktiga kampen mot cancern men han nådde ut till människors hjärta, långt utanför sin familj. 2017 vandrar jag för Barncancerfonden och till minne av Cem Seger.”

 

För tre år sedan passerade Stikko-Per Hofors rent fysiskt, men musikaliskt så har han lyft fram vår kommun oändliga gånger.

Detta år tar vandringen en annan väg, och det närmaste han kommer kommunen är Säter den 7 juni. Men dit är det ju heller inte så långt. Med tanke på hur bra insamlingen till Musikhjälpen gick i december, så kanske någon initiativtagare kunde göra en mindre insamling och sedan promenera honom tillmötes i just Säter. En frisk promenad och ett gott ändamål helt enkelt.

Hoforsrocken Vann Hederspris

Det blir lite av ett postumt hedersbetygande när Hoforsrocken i helgen fick Årets Hederspris på Local Heroes-galan i Sandviken. Som bekant har man aviserat att Hoforsrocken läggs ner. I motiveringen nämns jämställdhetsarbetet och intrycket arrangemanget haft på andra festivaler i landet. Svikande publik satt till slut spiken i kistan.

Skärmdump Arbetarbladets Webb-TV

Hur Såg Storberget Ut På Medeltiden?

Snubblar över Kolar-Lottas blogg denna förmiddag, och ser de fantastiska bilderna från Storbergets innandöme. Det var inte så länge sen jag själv knallade omkring i området, redan då försökte jag föreställa mig hur det sett ut när det var som mest aktivt på och i berget. En bild som målades upp i mitt inre var Mordor, från Sagan om ringen.

I min fantasi inbillar jag mig att det måste ha synts vida omkring, att berget var kalhugget och rökpelare reste sig mot skyn. Jag förstår naturligtvis att man inte kan bekräfta bilden eftersom kameror var mycket sällsyntat redan på medeltiden, men visst borde det finnas någon form av målning, teckning eller annat som kan säga något om hur berget egentligen såg ut på utsidan?

Om Det Vore Så Enkelt

Ibland kommer man på sig själv med att ha tillsynes väldigt enkla tankar. Ett exempel kan vara när jag läser debattartikeln i SvD att Sverige snabbt skulle drabbas av hungersnöd och misär i händelse av krig.

 

Låt oss våga vara öppna med sanningen. Vid en allvarlig kris klarar inte Sverige att föda sina 10 miljoner invånare med tre mål mat om dagen. Människor och djur skulle riskera att bli sjuka, svälta och till och med dö.

För den bistra verkligheten är att Sverige inte längre är självförsörjande på livsmedel, något vi var så sent som på 1980-talet. Hälften av den mat vi äter i dag kommer från andra länder, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.

Våra tre mål mat om dagen skulle krympa till ett och ett halvt mål.”

 

Samtidigt så ser man åkrar som får växa igen eller som det planteras träd eller annat som inte duger till föda utan snarare bara får växa för att sen eldas upp och bli energi och värme. I Sverige konsumerar vi långt över vad vi behöver, i andra delar av världen skulle man vara väldigt glada bara av att få lägga vanterna på köksavfallet. Det är tufft att försöka driva ett lantbruk eller ens producera mjölk i Sverige. När det kollektiva samvetet blir alltför gnagande så startar vi en insamling för de svältande i utsatta länder, som om de kunde äta pengar. Sedan ser vi exempel på hur pengarna används för att köpa ris, men riset beslagtar krigsherrar och byter mot vapen och befolkningen fortsätter att svälta och dödas med samma vapen som egentligen skulle vara föda. Här hemma tänker vi att växthusprojekt kan vara bra för människorna som flytt undan samma områden, så kan de odla närproducerat eftersom de har sån ”erfarenhet av just odling”. Och det närodlade kan inte säljas lokalt på grund av krångliga regler.

 

Det är vid sådana här tillfällen som jag tänker att det är väl bara att öppna upp odlingsmarkerna igen, arbetskraften kommer att behövas och överskottet efter att man fyllt sina egna beredskapslager kan skeppas direkt till behövande och motverka hungersnöden i utsatta områden. Det behövs mindre ekonomiskt stöd och färre insmalingar (där det ändå försvinner makalösa summor i administration). Men nej, så enkelt är det inte.

En Skitsak, Fast Kanske Ändå Inte

Det var ett tag sedan som ”jag själv” nyttjade hundrastgården på Västerhöjden, främst för att mina vardagsrutiner med hundarna förändrats och vi numera spatserar omkring på andra områden. Dock fick jag ett meddelande att det kanske var dags att lyfta frågan om skötseln och hundägarnas ansvar i inhägnaden.

 

För det första är det en lekhage för hundarna och dom skall vara välrastade innan man släpper in dom och om det skulle hända en ”olycka ” så plockar man upp efter sig nu sitter folk från hela hofors o åker dit med sina hundar och rastar sina hundar och det är ju inte det som är tänkt med en sån lekgård

 

Denna morgon så besökte jag ändå området för att se hur det såg ut. Det var allt annat än snyggt kan jag säga. Överallt ligger det stora högar av det här.

Förvisso är det ju ytterst Hoforshus personal som får ta hand om det, trots att det sitter både kvarlämnade hundbajspåsar och finns en bra placerad behållare för att kasta skiten i vid in och utgången. Det som dock fångade mitt intresse vid besöket är skylten som suttit där ett par år nu.

Instruktionen är vänligt tydlig. Men vad gör egentligen Pluto på skylten tillsammans med Hoforshus ABs logga och namn? Nyfikenheten kunde inte stillas där. Vid hemkomsten så kikade jag runt lite på nätet och fann att Disney tar sina figurer på fullaste allvar.

När det gäller världskända varumärken som just Disney, Coca Cola, Pepsi mfl, så låg det en tanke någonstans i bakgrunden att jag läst en artikel om hur de har hela divisioner med hungriga advokater och jurister som rycker ut i krig när det skett något otillbörligt. Jag hittade på den igen efter lite letande. Handlar inte så mycket om själva juridiken kring varumärket, men tittar man på topplistan av vad deras advokater tjänar så kan man dra sina egna slutsatser hur effektiva de är. Alan Braverman drog in strax över 7 miljoner dollar.

 

Det hela blir ju med denna information mycket intressant. Så intressant att det plötsligt kan bli en internationell konflikt. Jag drar mig till minnes att Volvo (som ni vet bildades i just Hofors)under 90-talet var indragen i en namntvist med en sexklubb någonstans i Asien som använde just Volvos namn som sitt eget. Exakta omständigheterna kring detta kommer jag tyvärr inte ihåg, men att bolaget inte ville bli förknippat med sex är kanske begripligt.

 

Vidare så fick jag runt 20-talet mejl för en tid sedan från just Asien, där ett domänregistreringsföretag hävdade att ett exportbolag skulle registrera namnet ”Hoforspartiet” och använda det i sin verksamhet. Naturligtvis någon form av utpressning och jag bad dem sköta sina egna affärer, fast på ett mindre snällt sätt.

Jag ansåg att Hoforspartiet.se fyller sin funktion och inte mer. Sen står det lurendrejarna fritt att regga och betala för de andra domänerna och fylla dem med vad de vill. I värsta fall kan det ju bli djursex, barnpornografi eller något annat bedrövligt skit som då kommer att kopplas samman med Hoforspartiet vid webbsökningar. Vi tar den risken eftersom vi bara arbetar lokalt och jag tror människor är normalt funtade och vet vad vi gör och inte gör.

Idrott & Fest På Folkets Hus

Lördagen var som bäddad för fest och glamour om man var upplagd för det. Jag var inbjuden till Local Heroes-galan i Göransson Arena, men valde efter en intensiv vecka att spendera lördagskvällen med först ishockey och sedan en ny TV-serie. Idrottsgalan på Folkets Hus i Hofors lockade inte heller. Däremot så kan jag berätta att många fina utövare, arrangörer och eldsjälar prisades för sina insatser. Huvudnumret sades vara Årets Eldsjäl där Marita Söderström och Emil Eriksson slutligen fick ta emot ett mycket välförtjänst pris. I övrigt prisades bland annat Hofors Ridsällskap som Årets förening, Årets kvinnliga prestation hade även hon en koppling till hästsporten, Frida Andersen, Årets funktionär blev Matilda Andersson och Totte Sjögren från Torsåkers IF utsågs till Årets kamrat. Torsåkers IF representerades även genom Stefan Östblom som utsågs till Årets ledare. Fullständig lista över vinnare under denna länk.

Spelet Bakom Namngivningen Av Torget I Hofors

Det är otroligt glädjande att se responsen på omröstningen av torget som tidigare kallats ”Teaterplan” och ”Njuren. Via sociala medier och i möten mellan människor i kommunen är det ett hett diskusionsämne, och givetvis fick det uppmärksamhet i lokaltidningarna som förutspått. Det var nämligen inte en självklarhet att medborgarna skulle få säga sitt hjärtans mening om namngivningen. Det damp bara ner en tjänsteskrivelse i kommunstyrelsens arbetsutskott som angav:

 

Förslag till beslut

Kommunstyrelsens arbetsutskott beslutar att föreslå kommunstyrelsen att föreslå  Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd att anta ”Kärlekens torg” som officiellt namn på i folkmun kallad Teaterplan/Njuren enligt det markerade området på bifogad karta.

 

Ärendets beskrivning kändes mycket diffust och var en tjänsteskrivelse från Eva Andersson och Håkan Eck. Vanligtvis brukar det finnas en motion inlämnad av ett av de politiska partierna, eller ett medborgarförslag i grunden, men inte i det här fallet, och därför reagerade både jag och Vänsterpartiets Xamuel Gonzales Westling över förfarandet. Faktiskt med ganska stor ilska över hur man tänkt sig gå över medborgarnas huvuden. Är det något som verkligen är publikt och något av demokratins underlag, så är det våra gator och torg där vi alla vistas tillsammans. Någonstans i kedjan från uppkomsten av idén till det landade på vårt bord luktar det lite ruttet. Och jag hoppas att kunna återkomma till varför någon trodde att man kunde ignorera folkets röst och inflytande. Snudd på beklämmande att inte vare sig kommunchef, kommunalråd eller någon av tjänstemännen ens tänkt tanken att fråga fotfolket innan man tar beslut av den här karaktären.

 

Hur som haver så yrkade ovan nämnda Vänsterpartist och undertecknad på att innan ärendet skickas vidare från kommunstyrelsen till Samhällsbyggnadsnämnden, så skulle medborgarna få säga sitt. Det är även ett ypperligt tillfälle att experimentera med medborgardialogen mellan befolkning och kommun via de sociala mediakanalerna och kommunens nya hemsida.Jag skulle gissa att besöksstatistiken även ökar under denna period, och fler får upp ögonen för den ständigt uppdaterade och häftiga hemsidan efter ansiktslyftet.

 

Och visst tog debatten fart. Det är svårt att få några indikationer om vad torget i slutänden kan komma att heta, men fantasifulla förslag av mer eller mindre realistisk karaktär finns det. Bessemertorget, Kullagerplatsen, Arnes Torg, Centrumtorget, Rubintorget, Folkplatsen och Baktalerian. Jag tycker mig även se en stor konkurrent i Plattan som många ungdomar verkar kalla området. Just Kärlekens Torg, kanske man hade funderat en vända till kring om man Googlat lite innan förslaget väcktes. Redan den 17 december väcktes tanken att döpa om just det torget som Musikhjälpen 2016 huserade på.

 

Förmodligen blir det mer kärlek och gemenskap på Stortorget när Musikhjälpen går in i slutspurten i helgen. Med all sannolikhet blir det insamlingsrekord också. Det blir en vecka som kommer att sätta stort avtryck i Örebro. Programledarna i Musikhjälpen har hela veckan valt att tillfälligt kalla Stortorget för Kärlekens torg. Så är det i och för sig varje år oavsett stad. Jag tycker ändå politikerna i Rådhuset ska ta sig en ordentlig funderare om det inte är dags att byta namn på Stortorget till Kärlekens torg.”

 

Tanken är fin, och ändamålet med sammankopplingen till den bedrift som Hoforsborna stod för med Marita Söderström och Emil Eriksson i spetsen är klockren. Men lite förhastat känns det att döpa om torget till något som skall leva kvar längre i framtiden än minnet av denna fantastiska händelse. Om man lyssnar på diskussionerna kring namngivningen av torget, så upplever tyvärr många inte en odiskutabel kärlek mellan invånarna, och smakar man lite på hur det låter när man till exempel skall stämma träff i vardagslunken, låter det inte helt korrekt.

-Ska vi ses på Kärlekens Torg och gå och fika?

-Vi går och hänger på Kärlekens Torg.

Hofors ungdomar och kommunens framtid verkar ha myntat Plattan som benämning. Oavsett vad man döper torget till, så gissar jag att Teaterplan, Njuren och Plattan fortfarande kommer vara onmämningarna för platsen. Varför inte då välja ett neutralt och för framtiden hållbart namn, och nyttja benämningen Kärlekens Torg vid arrangemang eller samlingar?

 

En annan tanke som också dykt upp under veckan när det diskuterats just demokrati, torg och gemensamma platser är att förlägga en permanent scen vid platsen. Höskrinda i all ära (syntes i TV-dokumentären på SVT), men det har sina begränsningar om man till exempel vill framföra ett schysst sång och dansnummer i höga klackar som Sebbe gjorde. Det kan gott och väl räcka med en något högre plattform i utkanten av torget som är förberedd för el mm vilket Kent Andersson i marknadsgruppen förklarade för mig vara önskvärt.

 

Kanske skulle det även kunna utvecklas till något ytterligare. Satsningen på att ha en medborgardialog med ett demokraticafé som föregår kommunfullmäktige kan sägas vara allt annat än det ädla syfte det borde ha haft. Få besökande, snudd på knappt någon. Med en fast plats för arrangemang, uppträdande mm, så öppnar sig ytterligare en spännande möjlighet att satsa på istället för att ha diskussioner och debatter i det offentliga rummet.

Varför inte kopiera något som fallit väl ut som Speakers’ Corner i Hyde Park, London? Istället för att politiker sitter i entrén på Folkets Hus och inväntar medborgarna, kanske man skulle sätta upp en mikrofon vid torget en timme innan och låta alla som vill säga sitt hjärtas mening helt enligt principerna med yttrande- och åsiktsfriheten?

Det passerar dessutom ständigt människor runt torget och står någon och talar så når man garanterat fler öron än instängda i Folkets Hus.

Snart Dags För Slutspel!

Det återstår drygt tio omgångar av elitserien innan det man egentligen väntat på hela säsongen inleds, slutspelet.Om inget oerhört drastiskt sker så ska väl ändå regionens ”flaggskepp” Brynäs klara sig dit, värre är det för konkurrenterna på andra sidan länsgränsen, som befinner sig i en kanske förväntad, men åndå svår situation där man riskerar kval nedåt. Som Djurgårdare är det dock ofantligt spännande tider som väntar och kanske halkar man in på ett bananskal eller tar ett felskär och hamnar i ingenmansland.

Mer spännande blir ju naturligtvis matcherna om man väljer att sätta ett vad. Det finns numera så många spelsajter på marknaden, och oddsen varierar kraftigt på matcherna, beroende på var man väljer att satsa sina stålar. Betway har jag funnit ge riktigt bra odds på just SHL.

Hofors Kommun Har 2.7 I Betyg – Det Är Ni Kommuninvånare Som Kan Förbättra Det

Kopplat till det tidigare inlägget med just omröstningar och Facebook, så vill jag lyfta fram en sak jag noterat. De flesta sidor som skapas på Facebook, ger besökaren möjligheten att betygsätta sidan. Det kan ju vara viktigt med respons om man bedriver ett företag och vill ha en snabb dialog med sina kunder och få en indikation på hur man bedriver sin verksamhet.För Hofors kommun ser det idag ut så här. Den röda pilen anger var man sätter sitt betyg.

Det är tre personer som tagit sig tid att sätta ett betyg på Hofors kommun. Själv är jag lite diplomatisk och sätter en trea  vilket anger betyget ”Bra”. Min tanke är att Hofors är bra, men kan bli mycket bättre. En annan användare har gett betyget fyra, vilket är mycket glädjande eftersom personen tycker att det är lite bättre än bra. Det tredje betyget är en etta, personen anser då att det här är inte alls bra. Tre röster ger ett snittbetyg på 2.7, vilket kanske inte alls speglar någon verklighet, för vi som bor här tycker ju att det är mycket bättre än så. Det finns ju naturligtvis faktorer som påverkar betygssättningen. Man kan vara missnöjd med bemötande från kommunen, man kan basera sitt omdöme på enstaka saker som man är missnöjd med, eller sätta ett högt betyg rent generellt eftersom man är nöjd eller mer än nöjd.

 

Jag blev intresserad varför en person sätter ett så lågt betyg.

I det här fallet verkar det finnas ett missnöje med den TV-produktion som nyss visades på SVT. Personen har först visat uppskattning via Marknadsgruppens Facebooksida, men sedan blivit besviken och ändrat sig och därmed också letat reda på kommunens hemsida och betygsatt den efter sin upplevelse av Hofors kommun. Nu vet ju de flesta att produktionen inte visade en riktigt sann bild, men så här kan det fungera i ett praktiskt exempel när man interagerar via social media.

Med bara tre betyg så är det ju ganska missvisande, så därför tänkte jag genom detta inlägg att ni invånare som nyttjar Facebook också skulle sätta era betyg. Samtidigt ett litet experiment. Gå in via denna länk och ange ert betyg på kommunen, min prognos säger mig att snittbetyget kommer att öka dramatiskt och kanske ange en rättvisare bild.

 

 

 

 

 

 

Vad Ska Torget I Hofors Centrum Heta?

Utvecklingen går mot framtid på Hofors kommuns hemsida. Man har länge funderat över hur man skall bedriva medborgardialog och med antagandet av att möta invånarna via bland annat sociala medier, upplever åtminstone jag det som att man blir tillgängligare. En uppdaterad hemsida, en aktiv Facebooksida och förhoppningsvis lanserar man även Twitter och Instagram snart. Ett exempel på dialog med medborgarna är den omröstning som startade igår på kommunens hemsida. Det gäller namngivningen av det som kallas ”Teaterplan” eller ”Njuren”, torget där det då och då sprudlar av aktivitet.

 

I samband med Hofors Kommunstyrelses Arbetsutskotts sammanträde den 14 februari beslutades det att en rådgivande omröstning skulle genomföras där allmänheten kan rösta på och komma med egna förslag på namn till torget.
Omröstningen kommer att vägleda Kommunstyrelsen när de under sitt sammanträde den 28 februari beslutar om ett namnförslag.
Namnförslaget ska sedan presenteras för Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd som sedan tar det slutgiltiga beslutet.
Omröstningen kommer att pågå fram till den 26 februari.

 

Det finns tre förval till namn och möjligheten att vara kreativ på egen hand med ett helt nytt namn. En fingervisning om resultatet kan alltså meddelas efter kommunstyrelsens sammanträde den 28 februari, och förhoppningarna är att det redovisas i antal röster på respektive namn så att man dels kan se antalet som engagerat sig i att rösta och vilka andra namn som föreslagits. Fungerar det här tillfredsställande så kanske man kan nyttja metoden i andra frågor för att få indikationer på hur invånarna ställer sig i andra frågor.

Jag skall dock medge att jag inte är hundra procent övertygad om själva upplägget i just denna omröstning. Att vara anonym och det här med ”valfritt tecken” öppnar upp för en möjlighet att rigga hela omröstningen. Det sker hela tiden i små som stora omröstningar i media där man inte säkerställer att en röst per person är det som gäller. Möjligen skulle det hela vara kopplat till ett Facebookkonto, men då ställs man inför ytterligare problem då det finns människor som inte använder Facebook eller känner sig hemmavan på internet.Men det är glädjande att man testar den här varianten och resultatet skall givetvis bli spännande att se.

Torsåkersbo Officerare I Slaget Vid Poltava 1709

Vi har mycket att tacka släkten Petré för i vår kommun. Förutom det som idag sysselsätter en ansenlig mängd människor nere i ”gropen”, så har vi ju faktiskt Mördarvargen från Hofors, som har all potential att bli något som lockar besökare till kommunen. Av en händelse så insåg jag denna förmiddag att det finns många spännande historier och levnadsöden kopplat till släkten Petré. En som dessutom tar oss hela vägen till slaget vid Poltava den 28 juni 1709.

Målning av Pierre-Denis Martin

Som en stor entusiast av militärhistoria, är det intressant att ibland gräva sig ned i historien och titta på detaljer runt det som numera bara omnämns i förbifarten vid historiska händelser. Just slaget vid Poltava får anses vara tidpunkten då den hyllade krigarkonungen Karl XIIs krigslycka vände och det hör till allmänbildningen att veta åtminstone i grova drag vad som hände både före och efter, så det skall jag inte gå in närmare på. Däremot när man studerar människor som deltog i själva slaget så dyker Robert Petré upp som fänrik i den Karolinska armén. Efter att ha hittat hans dagbok, snokade jag runt lite och hittade en sida från en entusiast i kommunen där hans levnadsöde beskrivs.

Petre, som var född i Arboga troligen 1678, tillhörde den i Gästrikland välkända brukspatronsläkten med samma namn, trädde i tjänst vid regementet 1702 som gemen soldat och följde det sedan i fält ända fram till Poltavaslaget 1709, då han blev rysk fånge. Han hade då avancerat till fänrik. I 13 år framlevde han sitt liv i Solwytschegodsk som krigsfånge och återkom först i maj 1722 till fosterlandet, befordrades samma år till löjtnant med bibehållen fänriksindelning, vari ingick bl. a. kronobostället Nordansjö i Torsåker. Där avled han 13 april 1725 och begrovs 12 dagar senare på socknens kyrkogård.”

Tack vare projekt Runeberg så finns dagboken att läsa online för alla som vill höra Fänrik Petrés egna ord i bakhuvudet, det tar sin tid att begripa den gammeldags svenskan som dagboken är skriven på, men otroligt intressant att bläddra i.

Om informationen stämmer så ligger han alltså begraven i Torsåker, och kanske väl värt att göra ett besök.

Osäker Framtid För Indisk Restaurang På Faluvägen

Det blev inte en helt oväntad reaktion från potentiella matgäster efter lokaltidningarnas publicering som mycket specifikt angav vilken restaurang som fått en rad anmärkningar vid inspektion av miljön i lokalerna i den nyöppnade Indiska Restaurangen.

 

Tidigare inlägg:

Indiskt Koncept Får Dålig Start I Hofors

 

Efter artikeln tjänade restaurangen bara 260 kronor under en hel dag, och ägaren Javed Khan ser inte ljust på situationen:

Javed Khan menar att artikeln på webben om allt som är fel i restaurangen ställt till mycket besvär för honom.

– Hofors är en liten plats. Nu är alla fel fixade men jag tror inte vi kommer att lyckas i Hofors nu. Även om jag satsar 100 000 kronor nu kommer det inte att gå.

– På hela dagen i går drog vi in 260 kronor, Det är inte bra för att vara en restaurang.

Miljöinspektöerna ska under veckan göra en ny inspektion för att se om bristerna är åtgärdade och restaurangen fortsatt kan vara öppen.”

Naturligtvis var det en hel del snack om det här under gårdagen. Flertalet som jag talade med var lika förvånad över hur tidningen så specifikt angett restuarangens namn till skillnad från tidigare artiklar. I regel så har det bara stått att läsa att ”en restaurang i Hofors fått anmärkningar” och exakt vilken har det byskvallrats om. Samtliga menar också att det är bra att man varit så tydlig och därmed så kan dom själva avgöra om de vill sätta sin hälsa på spel för en god lunch eller middag. Det sätter kanske också press på oseriösa ägare att i framtiden arbeta förebyggande.

Vad som nu händer med restaurangen på Faluvägen får framtiden utvisa. Men det är antagligen ett enormt arbete att återupprätta intresset från invånarna i kommunen.

Indiskt Koncept Får Dålig Start I Hofors

Jag kan inte påminna mig om att tidningarna tidigare varit så specificerade i att visa vilken restaurang som fått anmärkningar av en miljöinspektör tidigare. Men nu är det ganska övertydligt när Arbetarbladet och Gefle Dagblad publicerar (samma) artiklar att det gäller den nyöppnade Indiska restaurangen på Faluvägen. Vanligtvis brukar innehållet i en artikel av det här slaget bestå utav ”En pizzeria i Hofors” och lämna det öppet för tolkning exakt vilken som inte följt regelverket. Samtidigt som det givetvis är bra att man får en varning att allt inte står rätt till vid hanteringen av det man skall äta, så får det ju en effekt.

 

Spisen hade flyttats och var inte placerad under köksfläktarna och det fanns risk för bristfällig ventilation i köket. Lysrör i köket har lossnat i ena änden och hänger i kablarna, vilket medför en risk att föremål ramlar ned i maten. Vidare har slitna skärbrädor av trä upptäckts, något som försvårar rengöringen samt kan leda till bakterietillväxt.

I köket har endast en träskärbräda använts för all slags hantering. På gården utanför livsmedelsanläggningen var det oordning. Stora mängder gammal köksutrustning, lastpallar och kartonger förvarades där. Miljöinspektörer poängterar att förvaring av skräp på gården kan dra till sig skadedjur som kan ta sig in i anläggningen.

Köksutrustning som ugnsformar och durkslag förvarades på en låg hylla nära golvet utan skydd framför. Där anser miljöinspektörerna att det finns risk för att utrustningen smutsas ned. Dessutom saknades ordnat utrymme för städutrustningen.

Utöver detta har kontrollen resulterat i en rad brister för den personliga hygienen. Bland annat byter personalen inte plasthandskar mellan olika moment, vid handtvättstället i källaren saknades flytande tvål och pappershanddukar vilket även gällde för den smutsiga personaltoaletten i källaren.”

Efter att ha läst den här artikeln så är det fler än jag som ryggar tillbaka och tänker att där sätter jag inte min fot och riskerar magsjuka eller annat. Lite synd att man inte tagit sin etablering på allvar, för det var ett spännande koncept i en annars ganska trist tillvaro när det gäller kulinariska upplevelser i Hofors. Tipset är att restaurangen får får oerhört svårt att locka människor även om bristerna åtgärdas, och det som skulle bli något exotiskt och spännande blev inte mer än en dagslända.

Ännu Ett Steg Mot Tidningsdöden?

Det går fort i tidningsbranschen. För bara några månader sedan publicerade jag ett par inlägg där jag funderade kring den befarade tidningsdöden.

Lokaljournalistik i förändring

Den enes död, den andres bröd

Senaste dagarna har jag noterat att man inom MittMedia tagit ytterligare ett steg mot att minska skillnaderna mellan sina båda tidningar Arbetarbladet och Gefle Dagblad.

Det ser onekligen ut att mest gå mot riktningen där man väljer tidning efter passionen för färg runt ramarna.

 

 

 

Snart Dags För En Ny Fiskesäsong

En strålande söndag, och det börjar faktiskt rycka lite i fiskenerverna. Ägnade den tidiga morgonen till att inventera beteslådorna och kika på krokarnas status även om det säkerligen är ett par månader innan vattnen öppnar sig. Det har varit några halvtaskiga fiskesäsonger de senaste åren, men som bekant är hoppet det sista som överger en, och man skall tänka stort. Helst större än 10 496 gram.

Det Nya Sverige – När Fiktion Blir Verklighet

För en tid sedan körde jag en reprisomgång av TV-serien ”The Wire”. Den har några år på nacken, men visar kanske lite utav hur politik kan styra polisarbetet i USA. Hur man putsar statistik för att det skall se bättre ut på pappret än hur det egentligen är i verkligheten. Naturligtvis är det dramatisering, men det lämnar efter sig en del höjda ögonbryn och funderingar kring om det fungerar på samma sätt i vårt eget land. Att krafttag mot en form av brottslighet, medför mindre satsningar på andra och att politiska beslut ställer till med oreda längst ner i leden där det verkliga polisarbetet utförs. Den här morgonen läser jag Expressens skildring av hur det rasar ett narkotikakrig i Stockholms förorter. Det är som taget direkt ur TV-serien ”The Wire”.

Vår kamera dokumenterar hur en man i 25-årsåldern helt öppet står och räknar pengarna i sin sedelbunt och hur en jämnårig kille i svart jacka kommer fram. På några sekunder lämnar en vit påse över, glider ner i fickan, och en av männen lämnar platsen. Och polisen syns inte till.”

 

”- Vi får inte resurser till att vara där och det prioriteras bort. När vi inte är där tar de tillbaka marken, säger en polisman.

 

I ändlösa kedjor av hämndaktioner skjuts gängmedlemmar i huvuden genom bilrutor. Besinningslösa knivattacker och automatvapen. Oktober 2016 går striderna in i ett nytt skede när en ledande medlem i gänget Brödraskapet Wolfpack skjuts till döds – strax efter att ha släppts från fängelse – utanför Ica Maxi i Barkarby. Den sista spillran av Wolfpack, kända som ”Vargarna”, slås ut och det konkurrerande gänget ”Lejonen” tar kontrollen över narkotikamarknaden.”

 

Springpojkarna längst ner, tonårskillarna som hanterar vapen och narkotika. Över dem gängmedlemmarna, män i 25-årsåldern, runt 15 personer i varje förort. Och allra längst upp, enligt misstankar polisen utreder, en grupp män i 40-årsåldern som lämnat förorten för innerstan i Stockholm men som tros ha en övergripande funktion och stå för införseln av stora partier narkotika

 

Liksom storheterna inom genren, som 2Pac, kan låtarna ofta liknas vid förortsreportage som inte sällan ger en rå bild av invånarnas vardag.

Det handlar om en hatkärlek till förorten, känslan av att vara fast, att leva och dö i förorten.”

 

Jämförelsen med 2Pac är något som dyker upp i minnet strax efter att jag läst Expressens artikel, och går igenom veckans post, och hittar en mycket intressant artikel i SEKOs medlemstidning.

Här beskriver polismannen David Henriksson sitt arbete i synnerhet kring Rosengård i Malmö, det är tufft, det är narkotika, vapen, gängkultur och mord på öppna gator. Det är i synnerhet en mening som fastnar i minnet och kopplas samman med jämförelsen med 2Pac.

-Men nu har en ny trend börjat synas. Förut var det gäng med en tydlig ledare, nu har kidsen kollat på serien ”Gomorra” och sett att en ensam kille med pistol kan skjuta sig till toppen ganska enkelt. Så Malmös kriminella karta börjar ritas om och då gäller inte samma regler längre. Bråken som slutar med skjutningar börjar många gpnger med bagateller som att någon tagit någons flickvän eller sagt något dumt till någon. Eller bråk om marknadsandelar så klart. Just mängden vapen som är i omlopp i Malmö är ett stort problem. Du behöver inte ens vara kriminell för att bära vapen. Du kanske bara är rädd och har en pistol för säkerhets skull

David Henriksson arbetar som facklig representant och delar av lösningen på detta samhällsproblem säger han handla om bättre villkor för poliserna.

Rent fackligt slåss han för drägliga arbetsvillkor och bättre lön för alla polisanställda, och att den som gör mer än grundjobbet ska få betalt för det.

-Jag är handledare och instruktör för nya polisaspriranter, ingripande polis, skyddsombud och förtroendevald, men inget av det ger utfall i lönekuvertet och det är inte rimligt.”

 

Ett av de riktigt stora problemen sägs vara omorganisationen som betecknas som ett luftslott från början till slut. En konstruktionsmodell som det inte fanns personal till och panikartade omplaceringar för att täcka upp akuta behov. Det är heller ingenting som man löser i en handvändning, det kommer att ta tid även om tillräckliga resurser tillförs.

Lönerna, förutsättningarna och arbetsmiljön måste höjas och vakanserna besättas!”

 

Samtidigt fortsätter den hemska utvecklingen att krypa närmre även oss på landsbygden. I veckan mördades 16-årige Ali Jafari. Hur och varför kommer en senare utredning att visa, men det är obegripligt att det sker så nära. Debatten om varför vi hamnat där vi befinner oss idag kommer att fortsätta och själva kärnan i problemet sägs vara utanförskap, segregrerade områden. Tyvärr har debatten kommit att handla betydligt mer om misslyckad integration med invandring och asylmottagande och beskyllningar om rasistiska agendor som i fallet med polismannen Peter Springare i Örebro. Med några modifikationer så tycker inte jag det är så stora skillnader mellan Expressen, polismannen David Henriksson och polismannen Peter Springare budskap. Samhällsklimatet är åt helvete, och det ser inte ut att kunna lösas i en handvändning.

Idrottscafé Söndagen Den 19 Februari

Det här verkar riktigt intressant och spännande. Är det något vi har i vår kommun så är det män och kvinnor av det rätta virket. En idrottstradition som håller i sig än idag inom allsköns idrott men där hästsport och bilsport också placerat sig högt på listan av idrottsliga framgångar. Det här ska åtminstone jag försöka hinna med och gå på.

Ny Fest I Hofors Med Skid-VM 2025?

Om den senaste ”VM-festen” med Camp Finland i Hofors var en stor framgång eller inte kan vi säkerligen diskutera i evighet. Min inställning är dock att det var ett fiasko av många anledningar, inte minst från hur arrangörerna planerat till slutresultatet. Förutsättningar fanns det, men kompetens att hantera det var det mindre med. Dessutom fick vi aldrig se någon utvärdering av satsningen i kommunen trots upprepade förfrågningar. Nu ser det ut att bli en repris 2025 om intresseorganisationen Beyond Skiing får sin vilja igenom. Men den här gången kommer masspsykosen inte att vara helt generell i grannkommunen. Vänsterpartiet verkar osedvanligt klarsynta och vill redan nu smälla igen dörren till ett nytt VM skriver Dalarnas Tidning.

 

Vid kommunstyrelsens senaste sammanträde beslutades om att en kommunal VM-utredning skulle sjösättas.

Vänsterpartiet reserverade sig redan då och i samband med torsdagens kommunfullmäktige befäste de sin ståndpunkt.

Liberalernas Svante Parsjö-Tegnér var tidigt ute med en motion där han krävde en oberoende utredning i kommunal regi.

Under fullmäktige besvarades motionen med bifall i och medatt utredningen redan är beslutad.

Men Vänsterpartiet behöver ingen mer information.

I höstas gav intresseorganisationen Beyond Skiing tidigare VM-generalen Sven von Holst ett uppdrag att genomföra en utredning kring Faluns möjligheter att åter stå som värd för skid-VM med sikte mot 2025.

Bland annat kom utredningen fram till att de kommunala investeringarna skulle kunna uppgå till 30-40 miljoner kronor i Lugnetanläggningarna.

– Vi har fått den utredning vi behöver. 30-40miljoner kronor är skäl nog att säga nej till att utreda det här vidare, kommenterar Liljeglöd.”

För min gamle lärare Svante ser det dock ut att bli ett positivt gensvar på motionen:

Förutom Vänsterpartiet ställde sig samtliga partier bakomSvante Parsjö-Tegnérs motion om en oberoende VM-utredning.

Tillväxt

Kan inte säga annat än att jag är imponerad över hur snabbt vissa saker i livet sker. Sedan i söndags och mitt förra inlägg, så har det här hänt.

Det har naturligtvis hänt även andra saker under veckan, men mest har det handlat om ”inskolning” på nytt arbete och en betungande förkylning av arten som bara det manliga släktet dras med, alltså en riktigt svår en. Det har väckt funderingar kirng hur mycket snor som egentlien kan produceras i systemet, men något riktigt bra svar på det har jag inte hittat. Samma sak med en förfrågan om ett samarbetsavtal mellan bloggen och ett företag som plötsligt visade intresse efter att TV-dokumentären gick på SVT. Själv medverkade jag ett par sekunder, men tydligen så började företag och privatpersoner att Googla ”Hofors” under programmets gång, och ett resultaten väckte intresse. Vi får se var det leder någonstans. Jag känner mig lite sådär 50/50 för förslaget och har bett att få lite betänketid. Annars skall man ju smida medans järnet är varmt, vilket varit påtagligt just denna vecka om inte annat. Men allt handlar inte om pengar och bloggen är inne på sitt sjunde år och har klarat sig förvånandsvärt bra ändå, och lite på minussidan kan det vara att man förbinder sig till något och tappar lite av ”sin själ”.

Nytt Försök Med Chiliodling

Förra årets planderade storstasning på chiliplantor gick åt pipan. Mest för att kuvöserna stod för varmt och jag glömde att vattna under en veckas tid. Torrt som fnöske. I år testar jag ytterligare en gång. Flaskan med chiliolja är nämligen slut sedan länge.

Vid det här laget vet jag att det finns otroligt duktiga chiliodlare i kommunen, flera rent proffessionella. Har ni satt igång årets sådd?

 

En Studie I Lokalpolitikens Baksida

Jag har alltid hävdat att jag är en ganska ofrivillig politiker. Det är mest slumpen som medförde att jag hamnade där jag är idag och tro mig, det har jag frekvent ifrågasatt inom mig själv. Men det var ju så, en kastad handske skall ju plockas upp förr eller senare, och att det gick från en blogg till ett politiskt parti var den legendariska meningen ”Men sluta och gnäll och gör något själv då”. Sagt och gjort, och resultatet vet ni vid det här laget. Hoforspartiet blev kommunens näststörsta i valet 2014, och sedan dess har det handlat om ganska positiva upplevelser och en förändring av den synen jag hade innan på våra politiker, merparten till det bättre. Jag har tyckt att till exempel Socialdemokraterna bestått av drivna och skickliga företrädare i flera fall, i synnerhet det dårvarande kommunalrådet Marie-Louise Dangardt som jag haft en del åsikter om innan, uteslutande från mediabilden där hon inte framstått som den sympatiska och varma person jag lärde känna i politikens värld. För så är det, det finns en bild i media och en annan i verkligheten, det går inte att fånga upp vare sig ett beslut eller en rättvis bild av personerna bakom det enbart genom några textrader i en tidning. Det har jag verkligen fått lära mig och tagit till mig. Man skall alltid vara villig att erkänna när man misstagit sig eller begått något fel.

Så varför nu denna rubrik och den långa inledningen? Ja den senaste veckan så har jag tagit mig lite för pannan över var vi hamnat i det politiska Hofors. Det har förvisso varit en lite hånfull ton i sociala medier emellanåt, men just denna vecka blev det så påtagligt hur en händelsekedja kan utvecklas, och hur man tolkar den är upp till var och en som studerar den utifrån. Här är dock min syn på saken.

I tisdags den 31 januari var det sammanträde i kommunstyrelsen (KS). Jag kunde inte närvara personligen på grund av andra åtaganden, så min ersättare och partikamrat Anne Persson gick in som ledamot i mitt ställe. Ärendena var jag väl bekant med eftersom de passerat kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) två veckor tidigare, 17 januari.Det var inga direkta tvistefrågor på agendan den gången, Folket Hus ville ha ett förskott på sitt bidrag för att driva verksamheten, vilket kändes lite konstigt och frågan återremitterades eftersom det fanns flera tveksamheter att det gick korrekt till. Bland annat Socialdemokraternas ledamot Torbjörn Jansson uttryckte tvivel att det var rätt enligt regelverket och jag och Moderaternas Ziita Eriksson yrkade på återremissen. På agendan dök punkten 13, ”Svar på remiss ”Ordning och reda i välfärden (SOU 2016:78)”. Ett remissvar som inte efterfrågats av Hofors, men som Xamuel Gonzales Westling på ”löst” uppdrag av KSAU, föfattat ett svar till ur en mycket tydlig Vänsterpartistisk skildring. Här rök Ziita Eriksson (M) och Xamuel Gonzales Westling (V) ihop rejält i en ideologisk strid. Kanske den mest hetlevrade diskussion jag upplevt som fritidspolitiker. Båda är mycket skickliga debattörer och lika ideologiskt övertygade om sin politik. Verkligen plus- och minuspoler kunde man konstatera. Kontentan blev att ärendet skulle skickas vidare till KS utan tyckande av KSAU. Och där befann sig alltså de församlade politikerna i tisdags när frågan åter kom upp på bordet.

För mig är det ren hörsägen vad som skedde, men det var tydligen en infekterad fråga där en samlad opposition inte ville erkänna Vänsterpartiets svar som kommunens svar på remissen ingen hade begärt att få. S och V röstade för, M, C, L, SD och HOP emot eller reserverade sig i frågan. Det här fick Xamuel Gonzales Westling att under mötet plocka fram sin mobiltelefon och knappra in följande statusuppdateringar på sin öppna Facebook.

Debatten i kommunstyrelsen stannade alltså inte i rummet tills den var klar utan delades friskt på social media.

Han fortsatte vidare med att ganska hånfullt göra narr av Ioan Paris (SD), som har språksvårigheter när han skall uttrycka sig.Man måste lyssna lite extra till vad han säger helt enkelt.

Någonstans fram hit har jag personligen haft lite överseende över det politiska spelet och hur man uttrycker sig om motståndarsidan. Men i och med att jag själv deltagit i kommunens värdegrundsarbete så var jag kanske naiv och trodde att syftet med att politikerna också var involverad i arbetet, så skulle vi uppträda lite mer anständigt emot varandra. Som bekant så har ni kanske hört sägas att ”Hoforsbloggen är inte så kul längre, för det är bara trevliga saker som skrivs numera.” Ja jag har försökt att hålla mig på min kant även om det kliat brutalt mycket i den fria skaparglädjen att uttrycka mig om åsikter, hur människor verkligen beter sig i politikens värld. Men just denna vecka och med Xamuels inlägg så fick jag ett lite snedare leende än vanligt. Kanske är det min egen mognad som medfört att jag inte fann något som helst underhållande i att håna en annan politiker på detta sätt, kanske för att jag lärt känna Ioan som en ganska glad, och hyvens kille. Det var inte okej. Men jag teg. Tänkte att visst det där är eran ensak och jag var inte ens på mötet så jag skall inte försöka återge det hela i skriven form. Dagen efter kom nästa utspel, lika ivrigt påhejat av majoritetspolitiker som de tidgare, bland annat Marie-Louise Dangardt som numera är en ledamot i kommunfullmäktige (KF) smat Daniel Johansson ordförande i BUN och en rad andra kända namn från politikens värld.

Under gårdagen när Moderaterna och SD inte nappat på provokationerna i någon större utsträckning, mer än en kort detbatt under berörda inlägg på deras Facebooksida, så vändes blicken från den framträdande Vänsterpartisten mot Hoforspartiet och Kent Andersson.

Mycket riktigt så står det på vår hemsida under punkten Vård och omsorg, att ”Hoforspartiet vill ge äldreomsorgen och den personliga assistansen möjligheter att skapa en trygg och harmonisk miljö, bra boenden, bra mat och möjligheter till aktiviteter även på ålderns höst. Vi säger nej till vinstdrivande företag i den här sektorn och ja till värdighet.” Reservationen i KS handlade enbart om tveksamheter att Vänsterpartiet skulle föra hela kommunens talan sett ur deras egen ideologi och deras eget perspektiv. Nu var det plötsligt en större och mer provocerande fråga där Hoforspartiet skulle ha svikit sina ideal.På tal om just ideologier så kan det nämnas att inte en enda rad skrevs av någon Vänsterpartist när de i BUN ställde sig smått positivt till att låta en vinstdrivande skola komma till kommunen och idka gymnasieverksamhet. Inte en enda, och där kan man ju verkligen snack om ett bryta mot sina egen ideologi. Vad gäller löften så håller vi fortfarande vart enda ett i den mån vi haft utrymme att påverka. Många gånger har jag tyckt att det varit rent fantastiskt att vare sig den samlade oppositionen eller majoriteten haft några större avvikande åsikter om hur kommunen skall skötas och hur den skall gå framåt. Få kommuner unnat misstänker jag. Skall man tro Vänsterpartiets företrädare Xamuel Gonzales Westling, så beror det på att S+Vs politik är så bra att alla anammar den. Själv ser jag det mer som att de fört en rimlig politik som varit bra för Hofors kommun i dessa frågor och varför bråka om de ändå går åt rätt håll.

Nåväl, i det här läget så snubblade jag över ett Tweet på Marie-Louise Dangardts profil, där jag fann något mycket humoristiskt. Vad hon egentligen menade och hur det framstod för andra är också en tolkningsfråga. Det är svårt att nyttja smileys på rätt sätt.Jag medger att det var barnsligt naivit, men jag visste ju att det skulle glädja någon med lite politisk satir, och det verkade ju denna vecka vara helt inne. Kanske inte i samma nivå som den gode Xamuels, men visst ska man väl kunna retas lite om det är på det viset.

Min lördag började strax före klockan sju med sedvanlig hundpromenad, följandet av diverse debatter, läste tidningar, käkade frukost och satt som bäst med att formulera en text i ämnet ”Det naturliga urvalet” när det plötsligt plingade till i min mobiltelefon.

Det är alltså Marie-Louise Dangardt som är de gula fälten och mina de blå i den konversation som sedan utspelades via SMS, ni får själva läsa och bedöma hur vi två ser på saken med att någon av mina ”bekanta” på Facebook tog en printscreen och skickade till det fd kommunalrådet.

Där ser man bland annat den förre vänsterledaren Lars Ohlys gillande (det är lite stort) men även en lista där flera kända namn från vår egen politiska arena finns med. Ett ”gillande” på Facebook är ungefär som ”Jag håller med i vad du säger” eller kan illustreras med några olika former av smileys som uttrycker att man är arg, ledsen, älskar eller finner det tokroligt. Jag menar alltså att det är otroligt korkat att man kan visa sin avsky eller sitt gillande för påstådda saker, men inte själv tåla lite ironi, sarkasm och humor.Dessutom gillade jag inte alls undertonen att det finns ”spioner” som följer mig på Facebook och rapporterar det till Marie-Louise Dangardt som om det skulle vara någon hemlighet. Hallå, det är Facebook inte ett slutet sällskap av ordensbröder…

Hela konversationen i ett svep utan några ”klipp” mer än dom som krävs för att återge konversationen alltså. Om någon betvivlar det så kan ni kontakta mig så får ni se det direkt i mobilen. Jag räknar kallt med att säkerligen ett antal av min vänlista på 421 personer rapporterar alla eventuella brister, fel eller annat vidare som jag uttrycker via Facebook.Facebook precis som Twitter är lite av ”låtsasland”, ungefär som den här TV-serien om Hofors som gått på SVT är, allt är inte vad det ser ut att vara. Men precis som med TV-serien har många en tendens att leva efter den outtalade sanningen att ”Finns det på Facebook så är det sant”. Därför lite förvånande, men samtidigt roande att kontaktas av det fd kommunalrådet i frågan. Det är tydlig skillnad på vem som skriver och vad. Jag återgav bara vad hon själv skrivit med min tolkning att det fanns en viss besvikelse att tåget inte gick på grund av att det fanns människor på spåret. Men det kanske rör sig om det numera riksbekanta uttrycket att ”tänka med slutet på ryggraden”. Min tolkning är att hennes SMS på något sätt skulle skrämma mig till tystnad bara för att det råkade handla om en ledande Socialdemokrat, att jag ständigt övervakas och att jag skall akta mig för vad jag publicerar på lekstugan som den sociala median utgör. Sen vet jag ju faktiskt inte hur dialogen mellan den som skickade den där kopian till henne och henne gick. Jag gissar på att det kanske överdrevs i sitt sammanhang, för personen i fråga lär inte ha sin ryggrad kvar att stoltsera med och erkänna att ”Jo det var jag som gjorde det”. Det får man leva med, vänner på Facebook och vänner i riktiga livet är en total skillnad om man nu inte visste det.

Varför visar jag nu upp hela det här fåneriet då? Jo jag vill visa alla våra väljare att så här fungerar det i lokalplitikens värld. Jag har massor av dråpliga exempel sparade eftersom jag någon gång kommer att sammanfatta mina upplevelser av det här i skriftlig form. Men det räcker nog kanske bara med denna lilla incident för att visa hur det är. Visst det kanske får sina konsekvenser för hur klimatet mellan politikerna blir i framtiden nu. Sura, tvära och den där välkända utfrysningsmetoden när man inte flyter med strömmen istället för att simma emot den. Men det skiter jag fullständigt i. Enda anledningen till att jag engagerade mig i politiken var för att jag hörde såna här historier hela tiden av kommunalt anställda, politiker på fel sida, som alla vittnade om att det fanns en maktfullkomlighet att försöka styra där man inte har något mandat att styra, i människors åsikter eller uppförande. Jag trodde ha motbevisat mig själv, men ingalunda, det här är så jävla Samtidigt i Hofors som det kan bli. Krokodiltårarna om att hon bara ska svälja mina inlägg kanske omvärderas nu när hon själv kan se hela kedjan till hur det ledde fram till det här. Ni bemöts med den respekt ni ger.

Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest

Det är alltid intressant att höra gamla historier och få en inblick i människorna som levde här i Hofors innan oss. Ni kanske minns historien om Bruksfiskaren Johan Wilhelm Högström.  Denna morgon fick jag ett meddelande till Hoforsbloggen via Facebook, och det var Calle Rockbäck som ville berätta om ett inlägg han gjort på sin sida om sin far,Hofors-CalleHofors-Calle.För min del är det första gången som jag hör talas om Calle, men det är en värmande historia.

Min pappa var en gång i tiden en känd omtyckt profil i bygden. Kallades för Hofors-Calle och var du och bror med alla. Fast början var inte helt lätt. 
Arbetet som armerar på byggen var för 65 år sedan ett hårt och tungt arbete. 
När så byggföretaget han jobbade för, fick nya intressanta objekt i Kiruna, valde min pappa och stanna kvar i Hofors. 
”Flytta till Kiruna. Aldrig någonsin,” sa han till mig många år senare. 
I stället började han med två tomma händer, samt en säck potatis, bygga upp en egen verksamhet som affärs-och handelsman med Hofors som bas. 
Det var ett enormt slit. 
Arbetsdagarna började klockan 03.00 på morgonen och först fram emot 22.00 på kvällen var arbetsdagen slut. 
Sex dagar i veckan höll han på så. Söndagen-vilodagen-sov han. På så vis byggdes en omfattande grönsaks-och fiskhandel med både butik och torghandel i Hofors samt i Långshyttan, några mil bort i skogen. 
Bäst trivdes han med att köra sin varubil ut till kunderna på landsbygden. På så vis lärde han känna alla möjliga omöjliga människor. 
Skämten blev många, för min pappa hade en väldig humor. 
”Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest,” tjoade bönderna. 
Mycket riktigt hände det, att han spelade munspel och dansade med bondmororna. Jodå, jag vet, för jag följde själv med några gånger och fick uppleva några lyckliga stunder tillsammans med min pappa.

Hela texten återfinns under denna länk. Är det någon av de äldre läsarna som minns Hofors-Calle?