Äntligen Måndag!

Efter en hel helg med ishockey som avslutades med en träningsmatch och ytterligare en vinst för Hofors HC med 4-2 mot  GGIK/Sandviken eller vad man nu vill kalla sig denna säsong, känns det ganska bra att återgå till det normala igen. I mitt fall fortsätta att leka med lite texter och idéer. Förra veckan damp det ner ytterligare studiematerial i brevlådan.

Även om jag då och då lekt med formatet och påbörjat flera projekt med filmmanus, har det oftast blivit för invecklat att knyta ihop säcken om man vill uttrycka det så. Överraskande nog innehöll en av böckerna och några få meningar i den som jag bläddrade upp på måfå tillräckligt för att blåsa lite mer liv i ett av dessa små projekt. Det underlättar att klippa och klistra med bilder för att få lite struktur och skrivandet blir aningen lättare om man har den där tråden att följa.

Någon som kan lista ut storyn i manuset?

Medborgarförslag Om Fårhägn I Hagaparken

Dagligvaruhandeln ökar i Hofors enligt en artikel i Arbetarbladet. Det är väl en positiv nyhet för åtminstone för våra lokala butiker.

 Dagligvaruhandelns omsättning i Gävle sjunker – samtidigt ökar den i Sandviken, Hofors, Ockelbo och Tierp. Är stormarknadernas dominans över?
– I hela landet sker en attitydskillnad där mindre supermarkets tar mark av de större varuhusen, säger Jens Volden, stormarknadschef för Coop Forum i Valbo

En av våra lokala handlare, Arne ”Spar-Arne” Evertsson, är även aktuell med ett medborgarförslag som vid första anblick kan låta lite konstigt; Fåraherde önskat sommarjobb.

Han föreslår att man kan ha får i Hagaparken som ungdomarna fick sköta om under de tre sommarmånaderna samtidigt som de guidar besökare och kommuninvånare i parken

Hagaparken har potential för mycket, dock tror jag att en glasskiosk och en minigolfanläggning med äventyrstema skulle vara betydligt mer lättskött än ett gäng fårskallar. Det är alltid trevligt med djur, men det finns en överhängande risk att några helt andra rovdjur än vargar skulle dyka upp och ställa till med skada. Det skulle krävas bevakning dygnet runt.

Hofors HC På Träningsläger

Igår startade träningslägret för Hofors HCs A-Lag. 2 timmars ispass fredag, 2 timmar i förmiddags och 2 timmar eftermiddagen. Imorgon ytterligare 2 timmar på förmiddagen för att sedan avrundas med en träningsmatch klockan 17.00 mot GGIK (Sandviken).  Har ni möjlighet att komma och kika så gör det. Ser ut att vara ett riktigt spännande lag med många härliga karaktärer bland spelarna.

Ni kanske noterar att det finns en liten kortvuxen kille i bild. Var lugn, det är inte backmaterialet riktigt ännu. Men det skall börjas i tid och under förmiddagen fick 3.5-åringen följa med farsan och lagkamraterna på isen.

Målvakter studerar spelövningar.

Efter första ispasset intogs gemensam lunch, idag bestående av pasta och kycklingsallad från Grillköket. Imorgon laddar spelarna inför matchen med pasta och köttfärssås. Även om spelarna nu är mycket hängivna till sin träning så hinner man mellan träningspassen att knyta kamratband och skapa laganda. Här ses till exempel en av spelarnas presenter. En napp och ett paket med dambindor. Bakgrunden till det får förbli en väl bevarad hemlighet 😉

Jag måste medge att denna bild ser lite konstig ut. Men här syns två spelare samarbeta för att stimulera ryggslutet med elektricitet. En form av massage kan man säga.

Jin líng shí san chai

Nej det har inte slagit runt helt i det ”bloggiska huvudet”. Rubriken är orginaltiteln på en film jag såg under gårdagen. På engelska ”The Flowers Of War” och hade det inte varit för att Christian Bale syntes i en av huvudrollerna, hade jag antagligen inte ens ägnat den en tanke. Ett kinesiskt drama, nominerad till några utmärkelser, och en historia om skolflickor och prostituerade där nämna Herr Bale antagit rollen av en lycksökare med en bakgrund som begravningsentreprenör.

Handlingen i korthet, utspelar sig under andra världskriget 1937 där Japan invanderar Nanking och bokstavligen våldtar hela staden och dess kvinnliga innevånare. Vid en klosterskola dyker John Miller (Bale) upp för att ordna med en begravning, det blir ett oförättat ärende och i sin iver att plocka åt sig lite slantar blir han kvar på området när Japanerna dyker upp och bestämmer sig för att hålla skolflickorna i ”säkert förvar”. Under golvet i köket har dessutom ett antal prostituerade gömt sig undan Japanerna.

Jag skall motvilligt erkänna att det var en plågsam första timme, inte bara de brutala våldtäkterna, utan språket och vid någon sekvens höll det hela på att urarta till en kinesisk musikal. Sen kommer en total omvändning och filmen blir istället  ett klassiskt exempel på hjältemod och självuppoffring, och det var faktiskt inte långt till att förkylningens snorande byttes ut mot ett annat slags snyftsnorande. Filmen får ett slutbetyg på 4 av 5 möjliga. Baserat på en sann historia kallad ”Nanking Massakern” där över 20 000 kvinnor, både åldringar och spädbarn av kvinnligt kön våldtogs av de Japanska soldaterna. Plötsligt känns atombomberna över Hiroshima och  Nagasaki ganska rättfärdigat.

Tanken På Hoforsborna Hjälpte Det Sjunkna Skeppet På Rätt Köl

Igår nåddes jag av den dystra nyheten att båten tagit in på tok för mycket vatten och numera låg på botten med vatten långt över kanterna. Den är förvisso fastkedjad vid land, men eftersom jag dragits med en envis förkylning de senaste dagarna var inte detta något jag ville höra. Om man redan på förhand känner sig orkeslös blir det på något sätt dubbelt betungande. Trots att jag borde ha legat inne även idag var det något som tvingade mig att undersöka på egen hand.

När jag så stod där och funderade ut det enklaste sättet att få båten tömd på vatten, slog det mig att det rent filosofiskt är samma sak som jag upplever med Hofors kommun. Själva båten är det påtagliga som är Hofors, ni vet naturen, gatorna, husen och befolkningen. Vattnet allt skit som dränker kommunen inifrån. Inkompetens, snudd på korruption och dåligt omdöme. I viss mån att det bokstavligen håller på att sänka det som är Hofors. Det är en viss skillnad på Hofors och det politiska Hofors.

Jag testade med att låsa upp båten med hoppet att den skulle flyta behjälpligt och åtminstone få en vattennivå som inte översteg relingen. stort misstag. Båten sjönk allt djupare. Nu brottades jag med två problem rent tankemässigt. Det rent tekniska med att få båten att flyta igen och tanken på kommunen som kommer att drabbas av samma öde om något drastiskt inte sker. Det var faktiskt tanken på kommuninnevånarna som hjälpte mig att lösa problemet. Hur ska dom gå tillväga om de ville få ordning på skutan Hofors?

Jo först skulle dom försöka resa upp skutan en aning, bara så mycket att skiten inuti inte kunde förenas med skiten utifrån. Ta kontroll över det olycksaliga flödet. När det sedan var gjort kunde man börja ösa ur skiten skopa för skopa tills båten flöt igen och sen börja fylla den med bra innehåll. Ungefär som med min egen båt som mår bäst av en glad fiskare med sin utrustning och har alla tänkbara möjligheter att utföra stordåd.

Jag gjorde exakt som jag tänkte och ”tammefan” fungerade det inte. Nu kan inte alla tillgodogöra sig den här tanken eller filosofin, men i korthet har jag alltså lärt mig något idag som jag vill att andra innevånare också tänker på. Vattnet har inget intresse av att förflytta sig själv. Vi måste själva ösa ur den och hålla den flytande. Annars får vi acceptera att bli blöta om fötterna i bästa fall och dränkta i det allra värsta.

Jan Bornestig Nere För Räkning?

Ännu ett nytt nederlag för maktfullkomligheten i Hofors kommun. Frekventa läsare känner till historien om lokalpolitikerna Bojan Petrovic och Vanja Olsson som kämpat för sin 2-åriga dotter Veras rätt till personlig assistans. Om inte så kan ni läsa en liten sammanfattning med artikellänkar här. Nu meddelar Arbetarbladet att Förvaltningsrätten funnit att flickan har rätten till assistans och att Socialtjänsten i Hofors agerat felaktigt när man avslog ansökan.

I juni sa socialtjänsten i Hofors nej till att bevilja henne personlig assistans.

Man menade att Vera inte hade större hjälpbehov än någon annan i hennes ålder. Små barn behöver alltid mycket hjälp och det faller under det normala föräldraansvaret.

Men det resonemanget köper inte förvaltningsrätten dit föräldrarna med hjälp av juridiska ombud överklagat. I går kom domen där socialtjänsten får bakläxa.

Nu måste socialtjänsten i Hofors omedelbart se till att Vera får personlig assistans

Men från Socialtjänsten i Hofors visar man ännu inga tecken på att kapitulera och acceptera:

På socialtjänsten i Hofors har man ännu inte hunnit sätta sig in i domen.

– Vi ska ha en genomgång av den i morgon (läs i dag), sen får vi se hur vi ska gå vidare, säger socialchefen Jan Bornestig

Seriöst? ”Gå vidare”? Det enda man bör gå vidare med är att utreda vilka som varit inblandade i det här beslutet och om det finns felaktigheter. Ni minns säkert att Jan Bornestig hellre stannade i sin solstol än kom på ett sammankallat möte i ärendet. Vilket bekräftas av journalisten i en kommentar under inlägget:

Det var ju strax innan mötet med Veras familj som jag såg Jan Bornestig sitta och sola utanför kommunhuset. Då kunde jag knappast klampa fram till honom eftersom jag ännu inte var insatt i ärendet och alltså inte hade någon aning om vilka frågor jag skulle ställa

Johanna Hejdenberg har för övrigt gjort en riktig kämparinsats i det här ärendet och borde belönas för årets viktigaste artikelserie. Vi får hoppas att historien nu slutar med att föräldrarna till Vera får fortsätta att känna att ”Det känns underbart”.

”– För oss som familj betyder det att Vera kommer att vara tryggare hemma och att vi får mer sammanhängande tid med hennes storasyster, säger Vanja Olsson.”

Jan Bornestig däremot borde omedelbart passera utan att inkassera några bokpengar eller avgångs(n)ederlag.

Tobias Har Drömjobbet I Hofors

Tobias Viklund är helt klart en avundsvärd kille bland ungdomar både i och utanför Hofors. Han har vad många skulle kalla ett drömjobb. Hur många av era tonåringar har inte på fullaste allvar framfört att utbildning inte är så viktigt eftersom det finns en ”egen plan” på hur man skall försörja sig i framtiden. Fritidsintresset som arbete. I det här fallet att spela datorspel hela dagarna tills man blir riktigt bra och får en massa pengar av någon okänd för att göra det. Det finns både bra och dåliga inslag i dessa ideér. Bra att dom redan börjat forma en plan för framtiden, dåligt eftersom man i regel inte har en aning om att det krävs en talang över det unika för att lyckas och att man ändå inte kommer undan att studera och vara innovativ. Artikeln i Arbetarbladet.

23-åriga Tobias Viklund arbetar som kvalitetssäkrare på expansiva svenska spelföretaget Paradox. Hans uppdrag är att testa alla nya spel för att säkerställa att de funkar som de ska.

– Jag spelar igenom de nya spelen för att hitta eventuella buggar eller andra fel. I jobbet ingår också att se om spelet är kul, för lätt eller för svårt, förklarar han.

Paradox släpper mellan 10 och 15 nya spel om året. Företagets avdelning för speltestare består av fem fast anställda.

Arbetsdagen börjar med att de får den senaste uppdateringen av spelet och så kör de det mot en checklista. Uppstår det konstigheter informeras programmerarna.

– Det är ett riktigt drömjobb för en spelnörd som mig, säger Tobias Viklund

Den del som många av visionärerna missar eller ignorerar är att det faktiskt krävs studier också:

Efter gymnasiet fick han tips av en kompis om tvååriga KY-utbildningen Playground squad i Falun där han kom in på arbetsprover och läste till speldesigner.

I utbildningen ingick en praktik hos Paradox i Stockholm där han fick fast anställning direkt efteråt.

Vad krävs då för att få jobb som speltestare? Tobias Viklund menar att man måste älska spel och tänka på andra sätt än spelutvecklaren.”

Det måste vara lite som med NHL-proffsen. Alla kan ha en dröm om det, men få kvalificerar sig i slutänden.

En Vidrig Form Av Yttrandefrihet

Ibland kan även jag som anser att yttrandefriheten inte skall ha några begränsningar, fundera över vad det är för märklig inställning jag har. Är jag själv verkligen övertygad om att det skall vara så?

I Aftonbladet publiceras en artikel som rapporterar om att Carina Höglund, modern till 10-åriga Engla som våldtogs och mördades av Torsåkersbon Anders Eklund, stämmer staten på 1.8 miljoner kronor.

Där lyfts flera misstag hos polisen fram. Bland ­annat hade Eklund kunnat gripas redan några månader efter det mordet.

– Då hade Engla fortfarande fått vara i livet. Men tyvärr har polisen gjort många misstag i de här fallen, misstag som aldrig borde få ske i ett rättssamhälle, säger Carina Höglund.

I stämningsansökan – som är riktad till Justitiekanslern (JK) – finns totalt 69 misstag hos polisen listade.

En stor del fokuserar på polisens oförmåga att binda Eklund till mordet på Pernilla Hellgren.

Trots att Eklund hade ett förflutet som sexualbrottsling och bodde några mil från mordplatsen – samt att han hade identifierats som en potentiell gärningsman i ett konkret tips – agerade polisen inte

Det är nog ytterst få av oss som kan föreställa oss den skräck som drabbat Carina Höglund med familj, men droppen och ifrågasättandet av yttrandefriheten kommer genom denna diskussionstråd på forumet Flashback, vilket egentligen inte är en diskussion utan snarare en lång lista av kränkningar av en död flicka och hennes familj. ”Är Englas mamma utvecklingsstörd?

 

Risk Att Hofors Skolor Försämras Ytterligare

Under 2013 skall Barn och utbildningsnämnden (BUN) göra besparingar på 3.7 miljoner kronor.

På sitt möte nästa vecka ska barn- och utbildningsnämnden ta beslut om budgeten för 2013. Sammanlagt har man drygt 217 miljoner kronor att röra sig med.

Men i underlaget som skolchefen Agneta Dahlqvist tillsammans med förvaltningsekonomen Ulrika Lavett lagt fram fattas 3,7 miljoner kronor för att ekonomin ska gå ihop.

Hur de pengarna ska sparas har de inga förslag på. I stället är summan inlagd som ett ospecificerat sparkrav på nämnden.

– Jag tycker vi har gjort så mycket på senare år, lagt ner skolor, förskoleavdelningar och nattis, att jag inte kan se att vi skulle kunna göra något mer, säger Agneta Dahlqvist

Skolväsendet i Hofors har ju även det blivit lite av en följetong med mindre smickrande rubriker under en lång tid. Ett axplock av höstens rubriker:

Föräldrar vill stämma Hofors, Klasser på Petreskolan kan slås ihop, Elever överger Hofors, Klarade inte målen, nu stäms  kommunen, Torsåkersbarnen överger Hofors.

Jag har gång efter annan framfört min åsikt, att det finns två områden som man inte kan göra enorma besparingar på. Skola och äldreomsorg. Det är vårt civiliserade samhälles förbannade skyldighet att ge de unga bästa tänkbara förutsättningar och trygghet på ålderns höst.

Om man nu vill att Hofors namn skall ha en god klang måste man arbeta för det och det innebär att det måste vara långsiktiga investeringar i till exempel skolelever som stimuleras att bygga och skapa verksamheter på orten. Är det någon som på fullaste allvar tror att förslagsvis någon av Torsåkerseleverna som valt bort Hofors skolor kommer att utbilda sig på annan ort och sedan etablera ett företag här?

Det sorgliga är att det enda som hörs utåt från kommunborgen är tjafset om att flytta Skänken och inte hur man vill förbättra tillvaron i skolorna. Socialdemokraterna och deras tjänstemannalakejer är bevisligen ett mycket dåligt alternativ för Hofors kommun.

Brynäs-Leksand Möts I Hofors Ishall

Tyckte det var lite märkligt att det inte var någon träning för Hofors HC idag. Nu ser jag att det är någon form av okända Div III/IV-lag som hyrt hallen för något slags jippo. Märkligast av allt är att man via lokaltidningarna sänder jippot via webb-TV.

Vi sänder TV från Hofors ishall”, en mening man inte läser varje dag.

Om man bortser lite från min inledande bitterhet så är det en fantastiskt fin gest till alla dom som inte fick biljetter till den utsålda matchen. Man kan alltid drömma om att det blir ett återkommande evenemang som ger slantar i kistan till hockeyklubben.

Barndoms Barn

Studier på distans innebär ju att man bör försöka göra de uppgifter man tilldelas. Jag har gått och dragit mig lite för en skrivuppgift på temat ”Barndoms barn”. Ibland kanske man överanalyserar vad som egentligen förväntas av en och gör det aningen svårare än vad som är tänkt. Under helgen har jag därför bläddrat i gamla fotoalbum från tiden när jag var under en meter lång och försökt placera mig själv där som vuxen åskådare till mig själv. Till och med besökt Västerhöjden där de första åren av mitt liv utspelades och där Elvis föddes en gång i tiden.

En form av mental arkeologisk utgrävning av det tidiga 1970-talet kan man säga. Det var i synnerhet tre saker som jag letade efter. En storsten kallad just ”stora stenen” på grund av sin storlek. Den var borta och marken jämnad. En gammal tall där jag lyckades fastna med en gren instucken i mitt knä några meter upp efter stammen, den stod kvar och såg ut som jag mindes om än kanske sjungandes på sista versen av sitt långa liv. En bred å där vi byggde flottar och färdades upp och nedströms.

Det var ingen å och ingen älv för den delen heller. Mer lite av en bäck som inga större flottar kan ha färdats på. Världen blir så mycket större när man är mindre konstaterade jag. Samma sak med avstånd. Korta ben, längre att gå. Känns onekligen lite vemodigt att se husen igen och veta att kommunen planerar att riva dem.

Ingen Vidare Recension Av KGB-Spionens Senaste Alster

Det går utför med Jan Guillou. Recensionen av hans senaste alster ”Dandy”(självbiografi?) känns lite som hans karriär som KGB-spion och landsförrädare.

För ganska precis ett år sedan gav Jan Guillou ut första delen av sin romansvit om 1900-talet. Samma dag som boken gavs ut intervjuades Guillou i radion. Han sa då att det var skrattretande att en recensent i Svenska Dagbladet påstått att Guillou var landets sämste författare genom tiderna.

Ett sådant påstående vore skrattretande. Problemet är bara att ingen i den här tidningen vare sig sagt eller skrivit det. Jag kan även intyga att recensenten i fråga inte ens hade tänkt tanken. Den var helt och hållet en produkt av Jan Guillous stundom ganska livliga fantasi.

Synd att Guillous fantasi inte är lika rörlig när han skriver sina romaner. Då hade den andra delen av 1900-talssviten, ”Dandy”, kunnat bli riktigt bra.”

Obs! Bilden är ett montage!

Vinst Mot Oppala/IKSätra

Efter en mycket lång eftermiddag och kväll i ishallen kan jag glädjande nog meddela att Hofors HC plockade hem en vinst mot det förmodade aningen starkare Oppala/IK Sätra med slutresultatet 5-2. En bra början på denna period med träningsmatcherna innan seriestarten kan man konstatera. Det här laget kommer bli en riktig fröjd att se under denna säsong. Inte minst målvakten # 15 Jimmy Söderlund som gjorde mycket bra ifrån sig. Domarinsatsen kan man ju alltid diskutera men vi lämnar det därhän denna gång. Av denna vecka återstår nu onsdagsträningen och sedan ett träningsläger på hemmaplan fredag, lördag och söndag som avslutas med ytterligare en träningsmatch på söndag klockan 17.00. Var tyvärr för exalterad idag för att komma ihåg att ta några matchfoton, men jag kan ju alltid bjuda på en studie av hur omklädningsrummet såg ut innan matchen:

Eftersom jag fortfarande arbetar på att koppla ihop nummer, namn och ansikten, kan jag dock bara peka ut var målvakten som nämndes har sin plats i omklädningsrummet. Till vänster brukar en av de andra målvakterna, # 30 Pontus Jansson sitta, men han var inte där idag.

Tidigare inlägg:

Hofors HC går på is

Sned Är Tillvaron I Samhället

Jag kanske läser Johanna Bäckström Lernebys lilla krönika som Djävulen läser Bibeln, men jag får lätt intrycket att hon kvalificerar sig till ”Dagens tombutelj” ..

Här har vi ett gäng skitskallar som nästan sparkar ihjäl en äldre man och dessutom sitter och skrattar åt honom i rätten. Men det enda sätt som jag kan tolka krönikörens ord och innehåll, leder till att det på något sätt skulle vara synd om skitskallarna, för i deras kultur/område är det inte okej att ”gola” det vill säga sanningen, det leder bara till tråkiga konsekvenser för gärningsmännen som samhället inte klarar av att skydda. Onekligen undrar jag hur det skulle ha sett ut i alla artiklar och krönikor om det varit den äldre mannen som nästan sparkade ihjäl en invandrad yngling.

Hofors Kommunanställda: Här Är Er Julklapp 2012

Idag fick jag ett intressant mejl som jag gärna vill berätta om. Det kan vara av intresse för alla som arbetar inom Hofors kommun, för alla som anser att det slösas pengar på rent skit när dom behövs så mycket bättre på andra ställen, dom som inte tror att tjänstemännen i kommunen har ett egenintresse av att tömma kommunens kassalåda till egna privata bolag genom konsultarvoden eller ”tvinga” vår kommun att köpa in saker som definitivt inte skett genom en offentlig upphandling. Men vi börjar med delar av innehållet i mejlet:

Jag har nu ryktesvägen (elaka eller inte men rykten uppkommer ju från något och visst det ska tas med en nypa salt) att denna bok kommer att ges som julklapp till de de anställda i Hoforskommun, så det kanske vore idé att hålla koll på vad de kommunanställdas julklapp innehåller i år. Det blir ju ganska många böcker som Hofors Kommun betalar för till Bornestigs företag å det kan väl inte vara rätt ?

Jag har tidigare skrivit om att Socialchefen Jan Bornestig haft tid att skapa bilderböcker men inte gå på viktiga möten. Det som det faktiskt måste bringas klarhet i är vilken tid han ägnat åt att skriva böcker. Den tid som han får betalt av kommunen för eller sin egen privata tid. Vi kan nog alla fundera ut det oavsett vad som kommer att hävdas i framtiden. Så innehållet i mejlet skapar ju ett märkligt scenario som vi innevånare inte skall behöva acceptera:

1. Jan Bornestig skriver och fotar för en bok på skattebetalarnas bekostnad

2. Hofors kommun tvingas köpa in denna bok även det på skattebetalarnas bekostnad

3. De kommunanställda (som betalar skatt) får boken i julklapp

För ändamålet har det skapats ett aktiebolag med det fantasifulla namnet ”Äldreboken AB”.

I styrelsen sitter Jan Bornestig, hans kompanjon Håkan Olsén som han givit arbeten med informationsfoldrar i Hofors kommun tidigare, en Anette Blom Bornestig och en Kristina Elisabeth Eriksson.

Det här känns bara jättefel på något sätt. Med tanke på hur situationen ser ut med ansträngd ekonomi, hot om neddragningar inom LSS och äldrevården så tror jag inte de anställda vill bli påminda om Jan Bornestig på självaste julaftonen. Som en spottloska i ansiktet av de ansvarige i kommunen om fallet är som mejlavsändaren misstänker.

Är någon intresserad av att förhandstitta på innehållet kan man göra det via denna länk eller hojta till så lägger jag upp en PDF.

Någon Som Saknar Sin Moped?

Hade lite tid att slå ihjäl så det blev en liten tur upp till Västerhöjden. Minns jag läste en kommentar till någon artikel i lokaltidningarna där en läsare förfasade sig över hur mycket skrotbilar det fanns runt ”kommunborgen”. Just där var det inte så mycket skrot men bakom Persfallsvägen 12 står det fortfarande skrotlik.

Dessutom är det någon som slaktat en moped och lämnat den att läcka olja rakt ut i naturen som håller på att återerövra marken runt det forna bostadsområdet. Någon som blivit av med sin och vill ha tillbaka åtminstone ”delvis” av den?

 

En Våg Av Självmordsattacker I Hofors

Dom har inga som helst begränsningar i sitt urval av offer. Kvinnor, barn och vuxna män. För två veckor sedan avled grannens hund efter att ha fått in en geting i munnen, förra veckan attackerades min fru i foten, igår drabbades en bekant kvinna med ett sting i handen och vid fotbollsplanen vid idrottsplatsen Stålringen, en liten pojke med tårar på kinden och ett svullet finger. Jag skonades inte heller. Under förmiddagen igår satt jag i frid och fröjd med en kopp kaffe i soffan och studerade morgonshowen på TV4 då det först hördes ett ilsket surrande som ökade i styrka för att kort därefter stinga till av bara helvete i nacken. En snabb reflex med handen fångade upp en svart/gul självmordspilot.

Nu har jag oturen att vara överkänslig mot just dessa AIK-liknande monster. Stressen som uppstod strax efter om jag skulle behöva uppsöka läkarvård eller inte, var riktigt obehaglig. Hade min kroppstemperatur ökat? Var det där en förnimmelse av yrsel? Varför slår hjärtat så fort? Här började jag praktisera något som kallas för ”Mindfulness” och i korthet är ungefär samma sak som stora delar av österländsk filosofi. Rädslan för att stinget skulle ge mig obehagliga effekter avtog och efter en stund kunde jag konstatera att jag kanske hunnit nita getingjäveln i tid, innan den hunnit fullföra sitt vidriga dåd.

Man kan dra erfarenhet av allt som sker här i livet. Geting + Mindfullness = Österländsk filosofi = Japan =Kamikazepiloter. Hela incidenten har en form av sammanhang.

Själva benämningen ”kamikaze” uppstod någon gång runt 1000-talet och handlar om en sägen, myt eller förskönad historisk händelse där Japan stod inför en invasion av Mongoler på båtar. Båtarna stod redo att attackera när en storm dök upp från ingenstans och sopade rent på havet. Invasionen var bokstavligen som bortblåst och Japan räddad åtminstone den gången. Allt detta lärde jag mig från en bildmässigt rikt illustrerad dokumentärfilm.

Det blir lite lättare att förstå hur japanerna levt med denna otroliga händelse och sedan plockat fram den igen när landet stod inför ett liknande hot av något modernare snitt. I kombination med plikt, ära och en helt annan livssyn än den västerländska, flög de japanska kamikazepiloterna rakt in i de amerikanska skeppen och orsakade förödelse.

Det är lättare att tro på att japanerna studerat getingarna och snappat upp ett beteende än att getingarna studerat andra världskrigets fasor och tänkt ”Hmm bra idé där, den tar vi efter” och sedan spritt den till getingar så långt bort från Asien, som till Hofors. Det finns så många likheter i dödsattackerna för att kunna ignorera. Själva syftet med getingarnas attacker är dock inget jag kan begripa, något slags syfte måste det finnas när de attackerar människor helt utan rimlig anledning.

En Icke-Nyhet Kan Vara Nyhet Det Med

Det är lite lustigt faktiskt. När lokal media skriver en artikel om något som verkligen borde beröra människor resulterar det kanske i någon strökommentar eller ingen kommentar alls. När man så lyfter upp ett väldigt litet och snudd på betydelselöst problem rasar kommentarer in och en form av debatt som egentligen inte alls rör själva ämnet i artikeln uppstår. Klagar på högljudd pool:

Ett par i Hofors stördes av sina grannars pool. Pumpen brummade för mycket, särkilt nattetid. 

Bygg- och miljönämnden rekommenderade poolägarna att minska ljudet genom att isolera pumpen. I övrigt avskrev man ärendet.

Men nu ger länsstyrelsen de störda grannarna rätt och hänvisar ärendet tillbaka till nämnden

Obs! Poolen på bilden är inte den omskrivna badpölen.

Det är inte bara lustigt, det är intressant också. Den senaste tiden när så kallade bärplockare varit på tapeten så har jag sett en hel del engagemang av lokalbor och här finns något att både studera och utveckla för att få fler handlingskraftiga innevånare att göra insatser för orten när kommunledningen misslyckas. FramtidHofors.se var tänkt att få igång diskussionerna (har inte gett upp hoppet helt ännu) och som skrivet, i längden engagera människor att ta större ansvar för att få positiva saker att hända. Ni vet väl om att vi inte lever i en diktatur där våra händer är bakbundna?

En Värdefull 70-Års Present

Jag har under helgen noterat ett ”skyliftar” vid Hembygdsgården här i Hofors och tänkte att man gjort slag i saken och bestämt sig för att rusta upp området en aning. Idag läser jag i Arbetarbladet att det har en ännu bättre historia bakom än vanligt underhåll, det är en rolig form av 70-års present.

Anita Drugge önskade sig rusten av hembygdsgården i 70-årspresent. Och många ställde upp, med penslar, målarfärg och gott humör

Det är exakt den här formen av engagemang som jag gång på gång efterlyst när ortens lekparker diskuterats. Fungerar det på en hembygdsgård, fungerar det definitivt på mycket annat också.

Ett 60-tal personer nappade på hennes önskan. Några gjorde sin insats i förväg och på lördagen var ett 40-tal personer i aktion. De målade, putsade fönster och sydde nya gardiner. På kvällen samlades de i logen till trerätters middag

 

Mord Skall Aldrig Preskriberas

För drygt 2.5 år sedan så skrev jag ett inlägg där bland annat den mördade Susanne Romhag omnämndes. Noterar att det  i Arbetarbladets nätupplaga finns en artikel om henne igen, ”Bevis ansågs gamla och slängdes”:

Flera av de olösta morden i Sverige bör kunna klaras upp, enligt en rapport. Men i vissa fall har bevis slängts.
Det ska bland annat ha skett i Gävleborg. 

Efter en lagändring 2010 preskriberas inte längre mordfall. Därför fick kriminologprofessor Leif GW Persson i uppdrag av Rikspolisstyrelsen att gå igenom 430 ouppklarade mord från 1985 och framåt för att se vilka som fortfarande kan gå att lösa.

I Gävleborg finns det omkring fem–sex olösta mord från den här tiden. Däribland morden på Susanne Romhag, Anneli Zetterholm och Ingrid Lindqvist.
Ett hundratal av de granskade fallen bör fortsätta att utredas, anser Persson. I ett tiotal ärenden, som dubbelmordet i Linköping 2004, finns teknisk bevisning.
– Vad som återstår är att hitta personen. Erfarenhetsmässigt så brukar sådant förr eller senare trilla ned. Nu gäller det att tugga sig genom ett antal kandidater, säger Persson.
Arbetet med att gräva fram alla gamla utredningar var komplicerat. Ibland hade bevis och viktiga dokument kastats eftersom de ansågs för gamla.”

Rena vansinnet att gå efter devisen ”tiden läker alla sår” när det kommer till brott som mord. Den lagändringen skulle ha kommit mycket tidigare men antagligen var det ett ”statistikverktyg” för att gömma antalet ouppklarade mord. Inte helt olikt det systemverktyg man har för att dölja arbetslösa.

Hofors HC Går På Is

I dagens andra inlägg skall vi fortsätta lite på temat ishockey. Som bekant har vi en hockeyklubb här i Hofors också, Hofors HC. Av olika och lika outgrundliga anledningar så kommer det under hösten och vintern bli en del inlägg som handlar om A-lagets vardag. Kan vara intressant även för er som kanske inte lever i Hofors men väl följer Hoforsbloggen inbillar jag mig. Jag har därför under en månads tid försökt plugga in namnen på spelarna för att göra det lite enklare för mig själv. Det har gått sådär. Jag kan två. #6 Niklas Tisell och #16 Adam Engholm. Varför just dessa två fastnat kan bero på att den ena är 197 cm lång, den andre påminner om en lagkamrat jag själv hade långt tillbaka i tiden.

Igår var det dags för det allra första ispasset för säsongen. Under ledning av tränarna Mats Birgersson och Gunnar Sundberg fick laget svettas i 1.5 timme. Ganska god uppslutning av spelare trots att det var lördag och fortfarande lite av sommar ute. Det var faktiskt spelare som dök upp 3,5 timmar före beträdandet av isen. Imponerande.

Även om det kanske kan kallas ”mjukstart” så utdelades det några tacklingar och huvudskott på målvakter.

De sista 12 minuterna av träningen fick spelarna själv disponera över och göra vad man ville. De flesta valde dock att återvända in i omklädningsrummet som man på sant Ernst Kirchsteiger-manér, själva snickrat och inrett under fredagskvällen.

Kan vara lite sådär mysigt att ha det ordnat runt omkring sig, när man ändå skall spendera så mycket tid där. Lite snabbt räknat är det bara 2 dagar den närmaste månaden som man inte behöver sätta på sig utrustningen. Dels på torsdag, då Brynäs IF och Leksands IF spelar match i Hofors ishall,  dels lördag om två veckor då tränarna antagligen bara missat att lägga in en träning. I övrigt full rulle hela tiden och med en första träningsmatch mot Oppala/IK Sätra på tisdag den 4 september med start 19.00 och en tjugolapp i inträde, ungdomar under 18 går in gratis.

Gästkrönika: Robocop Säljer Hus – Den Svenska Avundsjukan Når Sin Kulmen

Läste att Ulf Samuelsson säljer sin “sommarstuga” i Leksand. Detta har orsakat en kommentarstorm på DT. Mest handlar det om den Svenska folksjukdomen, obotliga  avundsjukan. Tycka vad man vill om att det gick att slingra sig med bygglov på den platsen, liksom om man gillar Leksands Hockey eller inte, arkitekturen var inte heller på insändarnas plussida.
Jag kan berätta om “Tuffe”Uffe. Han är en kille med ett stort hjärta för medmänniskor som behöver stöd. Trots sina framgångar som idrottsman är han mycket omtänksam och ödmjuk. För många år sedan var min äldste son helt knäckt över att han drabbats av en livslång svår sjukdom. Jag frågade Uffes svärfar om  han kunde vidarebefordra ett brev..? Inte lång tid efter kom massor med personliga bilder och andra saker från Hartford. En ung hockeyspelare i Mora blev förlamad i en olycka, den första utom den inre kretsen som hördes av var Uffe!
Störst av allt är då han 2001 kom på besök till en mycket omtyckt idrottskille i Falun på besök. Jag viggade hälsningar till killen som hette Dan från många kändisar. Även från Uffes sista match i Leksandströjan. Det kom ett A4 med hälsningar från kändislaget.
En tid senare ringde min mobil; ”Tjena det är Uffe Samuelsson,du jag har ett par saker till Danne,jag vill ge honom det själv.Kan du följa med dit? ” Klart jag kunde det. Vi möttes på en mack i Falun och sen bar det iväg till Danne. På macken jobbade en tidigare lagkamrat till Danne, han undrade vad som var på gång? Besöket på hemmet där Danne var blev en chock för NHL-tuffingen jag åkte med. Har var mycket fundersam över hur illa det kan gå att få en flaska slagen i huvudet. Hade med sig ett jättetavla från tiden i Philadelphia till Danne.
Skulle nåt sånt här dabba mina barn i USA så släpade jag över gärningsmannen hit och slog ihjäl dom, här i Sverige får man ju inga straff” sa han. Då jag steg ur bilen på macken kom killen där rusande och hojtade “Fan det var ju Uffe Samuelsson,har han besökt Danne? ”. Tack Ulf för din omtanke, bry dig inte om den svenska avundsjukan!
//Leif

Sorg & Skräck

Jag har vid två tidigare tillfällen skrivit om det gamla övergivna mentalsjukhuset i Säter. Inlägg 1 & inlägg 2. I torsdags fick vi långväga besök som skall stanna över helgen, och det enda som den ena av dem tjatat om var att åka till Säter och se byggnaden på riktigt. Under fredagseftermiddagen öppnades en lucka för ett besök under regntung himmel.

För fler foton och information kan ni besöka Eternit.se och Jornmark.se. Det är som bekant kanske det mest besökta ”turistmålet” i Säter och det är med en tvetydig känsla man står där. Både sorg och skräck. Sorg för alla dom som tvingades sitta inspärrad där när psykiatrin fortfarande var på experimentstadiet a´la Dr Josef Mengele, hela platsen förmedlar känslan av att det här är en riktigt dyster plats. Det liksom sitter i byggnadens väggar och känslan av att någon står och tittar ut genom något av de gallerförsedda fönstren är total. Skräck eller kanske snarare skräckblandad förtjusning eftersom det här är en plats där alla tänkbara skräckfilmer skulle passa in. En sådan plats som Alice Cooper ofta grundar sina texter på. Långt bortom rimligt förstånd och en normal värld.

Besöksivraren” hade naturligtvis en dröm om att gå in och se efter. Jag vet att andra varit inne i byggnaden men bara inte hur de kommit in. På baksidan hade något slags tillfällig stege av gamla cykelställ byggts noterade jag. Han hittade dock ett hål där någon slagit sönder förseglingen som såg ut att leda ner till källaren.

Ska jag eller ska jag inte? ” upprepades och möjligen gjorde jag mig skyldig till uppvigling till brott när jag uppmanade honom att kräla in och se efter. Han hade ju trots allt rest närmare 50 mil för att se platsen, lika bra att göra det ordentligt.

Efter en stunds velande så försvann han in i den trånga gången.

Själv hade jag ingen lust att smutsa ner mig så jag stannade på utsidan. Men så här i efterhand så ångrar jag mig nog lite. Jag hade gärna velat känna den där känslan av att vandra omkring i denna fruktansvärda historia. Följande bilder är alltså lånade av killen med mer mod och mindre finkänslighet mot smuts:

Det finns lite fler bilder som jag kan lägga till i fotoalbumet senare. På väg hem köptes dock en passande souvenir på en lokal affär:

Fredag – Varpå Jag Studerar Kvinnofrågor

En del av er läsare kanske noterat den halvdåliga aktiviteten de senaste två dagarna. ”Äntligen har han tappat intresset” kanske någon säger högt. Ingen fara säger jag, snart firas det nämligen 3-års jubileum av just denna blogg och både jag och detta ”monster” känner att vi måste utvecklas lite i livet. Det hör samman i slutänden. Därför inledde jag efter ett drygt uppehåll på 20 år, studier i veckan. Min första tanke var att gå på högskolan i Gävle, men tre år är en lång tid och dessutom fann jag efter ett samtal med den ansvarige för kursen, att han helt enkelt var både otrevlig och ointresserad av både mig och sin egen kurs. Valet föll hastigt och lustigt på en folkhögskola istället, den i Storvik och närmare bestämt Västerberg. Har hört en hel del människor som talat om atmosfären där. Den skall vara gemytlig och avspänd. Första dagen var jag givetvis spänd men ganska snart insåg jag att det stämde. Upplevde inte alls någon resultatinriktad tävlan, några hårda ”bad-boys” vid rökrutan (även om det faktiskt hänger en skylt med en dödsskalle på där). Lugnt, tyst och antagligen som en skolmiljö skall vara för att stimulera. Under en liten paus i skrivövningar och poesiskapande fick jag möjlighet att inspektera biblioteket. Där slog det mig att trots alla författande kvinnor, så fanns där bara en dryg halvmeter med böcker om kvinnors frågor.

Jag vet inte alls vilka slutsatser jag skall dra av detta. Att kvinnor ställer sina frågor mer muntligt än män eller att kvinnor helt enkelt inte vill avslöja för män att dom faktiskt inte vet allt utan har har frågor, istället rida lite på folksägnen att dom har en speciell ”intutition”. Jag kände dessutom inte till någon av författarna. Inte ett spår av Jackie Collins, Linda Rosing eller Blondin-Bella. Dessutom när man nu ger ut en bok för eller om kvinnor så kanske man borde vara lite mer uppmärksam. Jag fick på eget initiativ rätta till en av titlarna så att det blev en riktig kvinnofråga: