Krutröksdoft & Statistik

Jag kunde känna doften av krutrök den här morgonen när jag gick ut med hunden. Måste vara något svavelaktigt som sprids från Ovako misstänker jag. Det eller någon som denna morgon svär ordentligt. Ännu ett märkligt sammanträffande med krut kan vara att det redan tycks vara höst. TV-seriernas premiärer avlöser varandra och jag tror de allra flesta går och väntar på en ny säsong av Sons Of Anarchy, startar 11 september men tills dess kan man roa sig med en annan form av krutrök. Överraskande nog har andra säsongen av Hell On Wheels börjat.

En riktigt schysst westernserie med aningen mer action än Deadwood men med mindre svärande. Man har för övrigt tagit reda på antalet gånger som ordet ”Fuck” nämns i Deadwood, totalt, per säsong, per avsnitt och per minut. 2980 gånger på tre säsonger. Jag antar att ordet ”Cocksucker” inte hade en sådan överdriven roll som jag trodde.

Prins Carl Philip Homosexuell?

Det kan vara så att Thomas Järvheden ger sig på en form av den marknadsföring som jag nämnde tidigare i veckan. Det kan även vara så att han vet något som inte är allmänt känt ännu eller bara (miss)lyckats med bra tajming.

De så kallade taggarna kanske hänvisar till en händelse i veckan där prins Carl Philip hamnade i ett ”vilt slagsmål”.

Vid tretiden på natten gick en främmande person fram till Carl Philip utanför klubben och slog honom i huvudet med knytnävarna.

På en film från attacken ses en man ta tag om Carl Philips nacke.

– Släpp, släpp, skriker prinsen sekunderna innan han blir slagen.

Sofia Hellqvist hörs flera gånger skrika ”älskling, älskling” samtidigt som hon försöker gå emellan prinsen och den okände mannen.”

Jag vet inte om det här är min form av humor direkt. Men provocerande lär det vara i många kretsar vilket antagligen var Järvhedens tanke bakom sitt Twitter.

Ystads Allehanda: ”Skäggbarn” Idkar Oralsex På Affisch

Att läsa små nyheter från små ställen kan vara riktigt underhållande och mycket märkligt. Ystads Allehanda tar nog veckans medalj i både rubriksättning och rapportering.

Teckningen visar en liten flicka som ger en liten pojke oralsex. Ovanför står det ”Skäggbarn är okränkbara”. Teckningsstilen påminner om den japanska seriestilen manga, och det är tydligt att barnen är minderåriga. Ingen signatur finns på affischen.”

 

Vindkraftverk På Plats

Det var ju som bekant ingen hemlig UFO-anläggning som man skulle anlägga på Kaptensberget istället rörde det sig om ett par vindkraftverk. Arbetarbladet skriver idag en liten artikel om att verken kommit på plats om ingen noterat det tidigare.

Processen med vindkraftverken i Hofors tog sin början för två år sedan, men det fysiska arbetet startade i januari i år. Sammanlagt har 2,3 kilometer ny väg byggts och de gamla vägarna breddats och förstärkts för tunga lastbilstransporter.

För två veckor sen började bygget av det första vindkraftverket på Kaptens­berget. Fyra stycken ska det bli sammanlagt

En Liten Tur I Tidsmaskinen

När jag nu nämnde den magiska boken tvingades jag bläddra lite på måfå i den igen. Två saker av intresse fann jag. 1953 påstod ”Sovjetskij Sport” att världens äldsta kvinna skall ha avlidit, 180 år gammal.

Sanningshalten i det är svårt att avgöra, kvinnan nämns inte med en stavelse i den här listan av riktigt gamla människor. Med största sannolikhet rör det sig om någon form av skruvad propaganda från Sovjetunionen som ville tävla om allt med sina största fiender USA. En annan form av sandlådekrig fast med större aktörer.

Det andra som fångade mitt intresse var nyheten från 1954 om en världssensation. Pulvermosets intåg i den svenska matkulturen.

Då kallades det en världssensation, idag får man kalla det en världssensation om någon född senare än 1980 klarar av att göra ett riktigt mos på riktig potatis. Det kan röra sig om tidsbrist, lathet, men oftast om okunskap att människor faktiskt inte klarar av att göra ett ordentligt potatismos nu för tiden. Det går förvisso att få ett pulvermos att smaka riktigt bra, men att sedan kalla det potatismos blir bara fel. Personligen gillar jag att experimentera med potatismos. Att blanda i Västerbottenost och örter tar det till en helt annan nivå liksom.

Varför Fenomenet ”Ensamkommande Barn” Bör Betraktas Som Bedrägeri

Det som slår mig när jag läser en artikel i Gefle Dagblad om de finska krigsbarnen är att det är en enorm skillnad på barn och barn. Jag nämnde tidigare att jag hittat en helfestlig bok, ett slags 50-årig krönika. Bland annat kunde man se en för andra världskriget tidstypisk annons:

På den tiden delades inga statliga slantar ut på ett omdömeslöst sätt om jag tolkar annonsen rätt. Istället fick man förlita sig på medborgarnas goda vilja vilken garanterat inte existerar idag när artiklar som denna dyker upp i media. Vi vet alla hur het debatten gått när dessa så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” kommer på tal. Det finns människor som hyser starka tvivel om sanningshalten och andra som gör sitt bästa för att svartmåla tvivlarna med argument att det bara är onda människor som ifrågasätter ett litet ensamt barn som flytt krig och förföljelse. Innehållet i artikeln är absurt.

En ensamkommande 16-åring som fick uppehållstillstånd i maj i fjol i Sverige ansökte hos kommunen om extra bidrag för att betala en besöksresa till sin familj i Iran, där hans mamma och syskon bor.

Kommunen avslog ansökan med hänvisning till att resan inte på ett tillfredsställande sätt kunde garantera 16-åringens säkerhet och att det bidrag som pojken redan tillhandahöll av kommunen var tillräckligt för att finansiera resan på egen hand

//

Förvaltningsrätten anser också att pojken som är den äldste sonen i familjen har ett behov av att besöka sina syskon och sin mamma. ”Dessutom har han enligt sin kultur ett ansvar för familjen fastän han är ett barn”, skriver Förvaltningsrätten i sin dom

Är det verkligen någon som hyser tvivel längre att fenomenet ”ensamkommande flyktingbarn” inte är något annat än ett enormt bedrägeri?? Det här kan inte rättfärdigas på något sätt när pengarna så väl behövs i andra verksamheter.

Arg Apa Skinnflådde Kvinna

Det känns lite fel att parkera detta inlägg under ”Humor & Ironi”, men nu har jag läst artikeln flera gånger för att försöka begripa varför en kvinna en dag försöker ge sig på att fånga in en runt 100 kilo tung primat.

Det var i februari 2009 som Charla Nash gjorde ett försök att fånga in väninnans schimpans Travis som varit på flykt från sitt hem i Connecticut i flera år.

Men den 100 kilos tunga schimpansen gick till attack – och flådde Charla Nashs ansikte och händer innan schimpansen sköts ihjäl.

I dag är hon blind och hennes liv är ödelagt. Två år efter attacken genomgick hon en ansiktstransplantation, men händerna gick inte att rädda

Jag kan nästan se det framför mig hur idioten besegrar det sunda förnuftet sittandes på varsin sida av hennes axlar och förvåningen när primaten går till attack och nästan sliter händerna av henne. En ypperlig kandidat för The Darwin Awards.

 

Marknadsföring Eller En Mörk Sida Av Journalism?

En olycka kommer sällan ensam” brukar det sägas. Denna morgon fastnade jag i en lite bizarr tråd på Flashback där en journalist sägs ägna sig åt en lite udda form av journalistik. Väl värd att läsa i sin helhet och dessutom följa upp med allt som länkas i tråden. Det som allt handlar om är att Googlesökningen på journalistens namn ger ett bildresultat som hon inte är riktigt nöjd med.

Det fjärde bildresultatet är närbilder på ett par vaginor vilket gett upphovet till detta blogginlägg. I inlägget citeras vad som sägs komma från ett mejl till bloggaren från just journalisten:

Jag är journalist, jag är den som blir publicerad inte du, jag ska hänga ut dig och din familj i media. Jag vet vad du heter nu och var du bor”

Att journalister kan vara lynniga vittnar väl inte minst Sofia Thermaenius urflippade kommentarer på Sveriges Radio om. Bakgrunden var ett lögnaktigt inslag i radio som nämndes i det här inlägget.

Helt klart är det ett litet instrument för påverkan att få bli publicerad i större mediala sammanhang, men att använda det till att förfölja och hota människor tar det till liksom till en annan nivå. Samtidigt så kan jag fundera om det är en form av marknadsföringsteknik journalisten och bloggaren utför tillsammans. Journalisten är nämligen högaktuell med en ny bok vilket SvD skriver om idag. En mycket märklig form i sådana fall, men man skall aldrig underskatta de nya teknikerna som bland annat författaren Ann Heberlein sägs ha nyttjat för att marknadsföra sin bok.

I januari 2009 publicerades boken jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Här berättar teologie doktor i etik Ann Heberlein om hur det är att leva med manodepressivitet. Snudd på outhärdligt självutlämnande beskriver hon de självmordstankar och den ångest som sjukdomen föder.

I slutet av boken tar hon farväl av sina barn, sin man, andra närstående och planerar i detalj sitt eget självmord. Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ytterligare ut när Ann Heberlein i samband med boksläppet rapporteras försvunnen

Ett annat uppmärksammat fall av marknadsföring är ”konstnärenAnna Odell som spelade psykiskt sjuk för konstens skull:

Skrikande och sparkande fördes Anna Odell, 35, till psykakuten av polis.

Där spändes hon fast och fick lugnande.

Men allt var bluff – av en konststudent.

Sistaårseleven Anna Odell på Konstfack iscensatte sitt skådespel i onsdags – som en del av ett

examensarbete.

David Eberhard, chef och överläkare på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, är rasande:

– Det här är inte bara magstarkt för att man använder samhällets resurser, det är oförskämt mot andra patienter, personal – mot alla

Man skall inte underskatta metoderna som finns att föra fram ett budskap eller en produkt. Nu kan det ju faktiskt vara så att hoten är en realitet och då skämmer Annelie Babitz ut hela journalistkåren.

Hofors Kommun På Grön Kvist

Ibland kan det kännas otroligt tungpaddlat i Hofors när det gäller förändringar. Jag blir glatt överraskad när jag läser om Vänsterpartiets initiativ att införa ett system som skall skona miljön en smula gällande post och sophämtning. Arbetarbladet och Gefle Dagblad skriver:

Grön rutt är ett program som Posten och Svensk morgondistribution har utvecklat som ska ge effektivare service, ökad trafiksäkerhet och mindre klimatpåverkan.

Soptunnor och post­lådor samlas i grupper på ena sidan av gatan i villa­områden. På så sätt behöver sopbilar, postbilar och tidningsbilar inte åka fram och tillbaka på de gator som berörs, utan det räcker med enkla rundor

Det är om man tänker efter fullkomligt logiskt att placera till exempel brevlådor på ett sådant sätt att postbilen inte behöver backa och köra tillbaka på varenda ställe. Om inte för miljöns skull så för tiden man skulle spara. Och gällande soptunnor så vet jag en man som har fantastiska ideér gällande hanteringen för att maximera insamlandet av förbrukad material. Det ger honom en riktigt bra öppning om projektet kan genomföras med gott resultat.

Annie Get Your Gun

När jag skrev om Annie Lööfs tillträde som ledare för det gamla brunskjortepartiet Centern framförde jag en önskan att Aftonbladet skulle avslöja henne som vampyr. Nu har det äntligen hänt om än med modifikation. Blodsugare som blodsugare kan man tänka.

Ekot, Expressen och Aftonbladet skriver idag artiklar om Annie som desperat försökt städa upp sin egen skit efter att hon låtit huvuden rulla för andras. Partajnotorna redovisas även på Aftonbladet här. Det finns liksom ingen återvändo här. Annie Lööf ska packa väskan och lämna sin post, men kanske får vi om någon dag se en tårögd blodsugare be om ursäkt och svamla lite och sen så är allt frid och fröjd.

En Fisketur Inte Helt Utan Missöden

Tanken med gårdagens fiskeutflykt var att glida ut på en stilla sjö och kasta lite, pimpla lite och bara ha det sådär lugnt och avkopplat. Började icke bra. Fick sitta i bilen en halvtimme och avvakta det regn som tydligen inte drabbade Hofors utan var märkligt lokalt över sjön. När det blev en lucka så östes båten ur och snabbt ut på sjön för att ta vara på tiden. Hann inte mer än ut innan vi noterade hur regnet kom på nytt med ökad intensitet. Det såg bokstavligen ut som ett vattenfall sakta gled mot oss och snart hade vi hela skiten över oss. Kläderna klarar vatten ganska bra men till slut så fick jag veta vilka begränsningar de har. Det blev inte bättre då vi försökte styra båten mot andra sidan sjön där det såg ut att vara betydligt torrare. Fick en kraftig vind i ryggen som skapade vitvågor och enda lösningen var att hoppa iland på en ö och ta skydd. Verkligen märkligt väder. Efter någon timme slutade det hällregna så vi passade på att sätta igång med fisket. Vi var ju redan våta och lite duggande gjorde vare sig till eller från. Första hugget:

Testade på ett par olika platser och det gav en mager utdelning med några gäddor. Placerade båten vid ett syre och plockade fram pimpelspöna apterade med mask och abborren visade sig vara smått intresserad. Några fina fiskar i matstorlek senare började de våta kläderna i kombination med temperaturen göra sig påmind och vi begav oss mot land. Dagens kanske finaste fångst stod fiskesällskapet för:

Känns lite som att fisken var torrare än den som poserade med den. Det uppstod dock ett par missöden till innan vi huttrande kunde stiga iland. Batteriet till elmotorn dog, årtullen lossnade. Det är nog sant som det är sagt, att den som upplever fiske som avkopplande gör det på fel sätt.

”Det är för jäkligt om man ska bli påhoppad av muslimer på stan”

Ingen av lokaltidningarna har skrivit något om denna händelse, utan den gick direkt till Aftonbladet utan att passera G(D)å. Det låter som en smått osannolik historia att polisen skulle ta upp en anmälan av ett brottsoffer men sedan börjat misshandla brottsoffret istället för att avsluta med att låsa in honom i en så kallad fyllecell.

Tony Nordén, 22, larmade polisen från flickvännens lägenhet efter att ha blivit överfallen på gatan.

Men istället för att ta upp anmälan om överfallet tog en av poliserna tag i hans hår och drog ut honom i trapphuset och satte på Tony handfängsel.

Polisen gick till angrepp efter att Tony berättat att det var invandrartjejer som hoppat på honom.

– Då brast det för en av poliserna, och han tappade fattningen helt, säger flickvännen Alexandra Englund-Frisk, 24.

Tony kördes till häktet i Sandviken där han sattes i en fyllecell

//

Tony hade handlat hamburgare inne i Gävle och var på väg tillbaka hem till flickvännen när ett gäng tjejer gick till attack.

– Det var en märklig och olustig situation. Jag trodde det var en provokation och att deras killar skulle stå bakom gatuhörnet och hoppa på mig om jag gjorde något, så jag slet mig loss och sprang hem.

Tony ringde anhöriga för att få råd. De tyckte att han skulle ringa polisen.

– Poliserna kom snabbt, tog i hand och hälsade och ville veta vad som hänt. Jag berättade om attacken. En av tjejerna hade slöja så jag slängde ur mig att ” det är för jäkligt om man ska bli påhoppad av muslimer på stan”.”

Det skall bli intressant att se vad som egentligen döljer sig bakom historien. I synnerhet om/varför polisen agerade som han gjorde.

Varför Samhället Är På Väg Att Raseras

Jag vet inte om Borlängeborna skall skratta eller gråta, men här har vi en ”ytterst ansvarig toppchef” som inte kan begripa hur hon styrt en verksamhet som gått 100 miljoner i underskott. All rimlighet säger att en sådan ”ansvarig toppchef” åker ut på arslet fortare än kvickt, men nej. Istället så får hon andra uppdrag:

Även om Christina Wessman lämnar chefsjobbet har hon kvar sin kommunala grundanställning. Uppdraget som chef är ett förordnande på fyra år, som kan omprövas efter två år, vilket alltså nu sker. Vilka de framtida arbetsuppgifterna blir återstår att se. Det blir en fråga för kommundirektören att lösa

Det enda rätta vore ju att omplacera personen ifråga till gatukontoret där hon får spendera resten av sin anställning till att plocka upp skräp och klippa gräsmattor.

Flugfiske = Romantik

När jag såg filmen The River Why var jag kanske inte så snäll i betyget. Jag gnällde över att den romantiska delen tog för mycket plats. Nu har jag hittat en till film om fiske och drömmer om att det blir en stadigt växande genre med fiske i spelfilmsform. Laxfiske I Jemen från 2011. Komedi/Drama/Romantik sägs den innehålla, vet inte vad det är med flugfiskare och all denna romantik, men helt klart skall jag ge den en chans.

Fiskeriexperten Alfred Jones lever ett liv i tyst frustration. Hemma ignoreras han av sin karriärinriktade hustru och på jobbet har han en slavdrivare till chef. Hans liv tar en ny vändning då en stenrik flugfiskebesatt shejk kontaktar de brittiska experterna för att kunna förverkliga sin dröm – att plantera in lax i Jemens tidvis uttorkade flodbäddar.

Den brittiska regeringen är i akut behov av en ny och positiv bild av Storbritanniens engagemang i Mellanöstern och premiärministerns taleskvinna Patricia Maxwell nappar snart på idén om laxfisket och utser Alfred till ansvarig för projektet. Alfred själv låter sig till sist övertygas av den karismatiske shejken – och han börjar även intressera sig för shejkens representant Harriet. Han bestämmer sig för att bortse från sin djupt rotade cynism och antar shejkens utmaning, en utmaning som kommer att förändra hela hans tillvaro

 

Tiden En Fiskares Bästa Vän

Mats länkade till ett intressant inlägg skrivet av Ilkka Kirjavainen gällande betydelsen av färg på beten. Det där har diskuterats många gånger och av den anledningen så tror jag att inköpen av beten ”färgats” av ens egen övertygelse. Till exempel så har ju ”Tigern” av märket Bomber matchats hårt och blivit en riktig favorit. Nu ännu mer sliten och biten och med ett stort antal gäddor och en del gös på sitt samvete. Bland annat tioklubbaren som fångades för två säsonger sedan. Står lyckan en bi vill man inte ändra ett vinnande koncept har tanken varit.

Det Illka ifrågasätter är ganska intressant och egentligen ganska logiskt. Vi fiskare förutsätter ju att fiskarna uppfattar betet på samma sätt som våra egna ögon vilket naturligtvis inte är hållbart med tanke på en hel del saker:

Fiskare tar inte heller hänsyn till olika vattens olika släckning av olika ljusvåglängder, som indirekt ger färgupplevelser i våra och färgseende fiskars hjärnor. Alla tycks utgå i från att alla färger syns lika i alla typer av vatten,  och därtill att alla fiskarter ser dem på samma sätt. Dessutom på det sättet som vi ser dem ovanför vattenytan

Igår satt jag faktiskt på sjön och funderade över det där. Den nyinköpta jättewobblern av märket Westin låg bakom båten och simmade och jag försökte liksom övertyga mig själv att den var ganska lik den gäddformade Salmon som vanligtvis går där, inte i formen men i just färgen. Den går nästan alltid där och på sidorna varieras det inte mycket i färgväg. Det slog mig att trots att jag har källaren full med beten i alla möjliga former och färger så får dom ju inte tiden i vattnet. De har testats, men kanske bytts ut efter en halvtimme/timme när det inte givit något resultat. De andra framgångsrika betena har när jag tänker efter simmat åtskilliga timmar och det är egentligen tiden som gett fisk mer än att kroka på ett ”säkert bete”.

Egentligen ganska logiskt. Är man inte på sjön och inte har krokarna i vattnet så minskar ju chanserna att få stora fiskar dramatiskt. Uthålligheten. Vissa dagar spelar det ingen roll vilket bete man har eftersom det inte nappar och då har det hänt att man börjar skifta och testa till ingen nytta alls egentligen. Andra dagar så hugger fisken på allt. En kombination av spenderad tid på sjön och tillfällighet, rätt plats, rätt tidpunkt är nog det som ger flest stora fiskar än valet av ett ”superbete”. Låter det rimligt eller är det en desperat fiskares önskan att det är så?

Storleken på betet kontra storleken på fisken verkar dock inte ha någon betydelse alls. I bild syns Westinaren tillsammans med gäddan som högg på den. Inte så stor skillnad egentligen och det har hänt mer än en gång att man krokat en gädda och en nästan lika stor hugger tag i stjärten på den. Ett sant dubbelhugg.

Gårdagen bjöd för övrigt på sex stycken gäddor och flertalet tappade storabborrar. Riktigt roligt att se att det är full aktivitet nu när sommaren snart är över 😉

Gårdagen

Sheriffen I Hofors

Jag har ju nämnt det tidigare någon gång, att jag inte upplever världen och händelserna i den helt slumpartade. Det verkar finnas någon slags röd tråd i allt som sker och här har jag ytterligare ett inte så vagt exempel på det. För någon vecka sedan så skrev jag ett inlägg där jag nämnde Björn Gustavssons ”lokala anknytning”. Igår damp den saknade delen upp i brevlådan och med tanke på vädret så valde jag att hellre stanna hemma och ha ett litet TV-maraton än att sitta på sjön.

Ärligt talat skall jag nog säga att filmerna har sina brister och inte alls levde upp till den nostalgi jag förväntat mig, men det är bättre än mycket annat som funnits och finns på marknaden för underhållning. Björn Gustavsson framstår på tok för mycket som en av sina andra hyllade filmkaraktär Dynamit-Harry i Jönssonligan emellanåt. Faktum är att när jag tänker på det så är nästan alla hans rollprestationer inte utan drag av nämnda dynamitard. TV-srien fyller dock sitt syfte i en studie av 80-talet som tidsepok. Kläderna, bilarna, skyltar och annat gör det till en tidsresa helt enkelt.

 Den röda tråden då? Jo i del två av serien så dyker det upp ett välbekant ansikte i rutan. ”Är det inte…. han vafan heter han..? ” säger jag till frun och snart trillar den välbekanta slanten ned.

Jovisst är det självaste Leif GW Persson som dyker upp i tidsmaskinen. Spelandes en kriminalare med ett par repliker. Helfestligt tyckte jag och idag så kommer alltså änden på den röda tråden när jag läser Expressens nätupplaga och Leif GW Perssons krönika. Det är ett mycket intressant utspel han kommer med här och stora delar av det kan jag mycket väl tänka mig med visst förbehåll.

Det är hög tid att vi bygger upp en lokal polisorganisation här i landet som leds och styrs av den kommun där den lokala verksamheten bedrivs. Detta är inte någon ny tanke. Den följer naturligt och logiskt av hur det polisiära uppdraget ser ut och när vi i västvärlden för 150 år sedan skapar de första moderna polis­organisationerna så är det den lokala polisen som utgör fundamentet för arbetet. Hur skulle det kunna se ut på något annat sätt när både brottsoffren och gärningsmännen bor och lever i samma miljö?

//

Den lokala polisen skall uteslutande arbeta med den polisiära kärnverksamheten och enbart inom kommunens gränser. Övervakning av allmän ordning och säkerhet, utredning av grövre brott samt utryckningsverksamhet. Den skall innehålla minsta möjliga andel byråkrater. Högst en på varje tiotal poliser som ser till att de senare får sin lön varje månad, årstidsanpassad klädsel och den utrustning som uppdraget kräver. Allt annat skall man med fördel undvika och en bärande tanke i arbetet är således att man inte skall ersätta det med att fylla i blanketter eller att gosa med sina arbetskamrater. Fungerande polisarbete handlar till nittionio procent om att jaga bus med blåslampa.

Denna lokala verksamhet skall givetvis ledas av folkvald Sheriff. En hederlig och hygglig människa som kan skilja rätt från fel, stort från smått och som har medborgarnas förtroende på goda grunder och egna meriter. 

Förbehållet jag nämnde är naturligtvis den enorma risken för korruption som skulle uppstå. Tänk er hur det skulle se ut i en kommun där man inte är lika benägna att ens följa kommunala regler och riktlinjer, om man dessutom fick en betald ”lagens man” på sin sida att utföra en korrupt kommuns arbete. Det skulle bli en mycket ensidig politik som fördes och om man som grädde på moset lät kommuner och landsting inrätta egna domstolar med lika politiskt tillsatta utövare så här man redan signaturmelodin från den klassiska filmen ”Deliverance” där man på något sätt skulle ”bli körd i röven” om man inte anpassade sig.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag tänker närmast på hur vi skulle få bukt med små kommuners dåliga ekonomi. Tar vi Hofors som exempel så kunde denna sheriff hänga efter fd Riks 80, snart E16, och bötfälla utbölingar som passarerar med sina fordon. Jag menar är man redan korrupt så kan man lika gärna löpa linan ut och dra in feta stålar till kommunen genom påhittade böter. Fortkörning eller ful uppsyn. Spelar ingen roll för ekonomin skulle bli bättre. Inte helt olikt det system jag föreslog tidigare och som Kristdemokraternas Ingemar Kalén verkade tycka var en bra idé.

Sex Som Betalning – En Upplevelse

Nu kanske jag är väldigt naiv, men fenomen som svarttaxi med okända chaufförer trodde jag inte existerade i Hofors. Visst att taxisituationen är en katastrof (s0m i vilken medelstor stad som helst nattetid) men att någon skulle organisera en olaglig taxiverksamhet känns långsökt. Men i Arbetarbladets artikel så står det just svarttaxi som benämning.

Den 19-åriga kvinnan tog svarttaxi hem från krogen. Men när hon upptäckte att chauffören ville ha betalt i form av sex istället för pengar lyckades hon ta sig ur bilen och springa från platsen

Men ännu värre är kanske att 19-åringar i dagens Sverige fortfarande hoppar in i okända bilar efter krogen:

När kvinnan satte sig i bilen började en av de två männen i bilen att smeka henne på ena låret och upp mot brösten.

– Hon upplevde att man ville ha betalt för färden i form av sex, berättar polisens presstalesman Mikael Hedström.

Polisen har tagit upp en anmälan om sexuellt ofredande. Enligt kvinnan var gärningsmannen i 20-25-årsåldern

 

 

Stridsfartyg & Korpar

Med bortblåst festivalhumör spenderade jag istället eftermiddagen/kvällen till att se livesändningarna via Aftonbladet där en demonstration på Bantorget i Stockholm hölls samt att se två filmer jag väntat på. Båda aktiviteterna något av en besvikelse även om jag fick se en liten maskerad demonstrant uppkastad på huven till ett polisfordon och några kravallutrustade ryttare till häst göra utfall. Jag vet inte, men känslan jag har är att upploppen faktiskt blivit aningen mer civiliserade med tiden. Man blåser lite i lurar, skanderar lite utan att egentligen veta vad man säger och sen bankar lite på sopcontainers och låter sig sprejas med pepparsprej av polisen. Ja någon kanske åker på ett ”trumsolo” av polisens batonger men that´s it liksom.

Istället trodde jag att två stycken väldigt omtalade filmer skulle ge dagen någon slags mening. Battleship och The Raven.

Kontentan är som alltid, man skall aldrig lyssna på vad folk säger, brukar bli så fel då. Battleship kan vara en av årets sämre filmer trots specialeffekter och Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Snarare någon form av propagandafilm för den amerikanska marinen där man först krigar mot utomjordningar och sedan låter ett gäng gamla veteraner kliva in i filmen och dra några krystade kommentarer tillsammans med sitt veteranskepp. En bekant hade sagt att den här filmen var betydligt bättre än en annan propagandafilm i samma genre vid namn Independence Day. Kunde inte vara mer fel. Betygsmässigt ger jag den 1.5 av 5 möjliga.

Filmen efter, The Raven såg ut att bli räddaren i den totala nöden efter rymdkriget. Inte minst för att få se John Cusack gestalta Edgar Allan Poe. Mannen har kommit att vara ett ansikte för djup depression vilket kanske varit uppenbart för alla som läst något av hans alster. När man äntligen gör en film om en av litteraturens största kanske man skulle ha förlitat sig på att hans sanna historia var tillräckligt spännande och dramatisk. Istället har manusförfattarna förvandlat honom till något som liknar de nutida filmerna om Sherlock Holmes spelad av Robert Downey JR. Man vänder upp och ner på hela hans liv och förvrider författarens livshistoria totalt. Vad blir nästa steg i Hollywoods idétorka? Att göra Gandhi till en flygande superhjälte eller Rudolf Hess till en humanist?

Det blir samma betyg på The Raven som Battleship, 1.5 av 5.

Okej man kan försöka intala sig själv att film är film och att det finns möjligheter att sväva ut i innehållet. Men det jag vänder mig emot är att nyttja historiska personer till något helt annat. Det finns faktiskt på fullaste allvar en risk att någon yngling i framtiden skall skriva en uppsats i litteratur och nyttjar filmen om Edgar Allan Poe som referensmaterial. Det finns nog ett antal personer som gick i skolan med mig här i Hofors som minns misstaget med att hyra På Östfronten Intet Nytt på VHS när boken som skulle refereras hette Okänd SoldatStackars Åke Friberg.

Hoforsrocken Går Av Stapeln

På tal om just nidvisor så kommer det kanske spelas en och annan sådan under Hoforsrocken som startar om några timmar i Folkets Park.

Det enda som egentligen kan hindra detta från att bli en ännu större framgång än tidigare år, är möjligen det som ser lite halvt oroligt ut i skyn just nu. Vi får hoppas för besökarnas skull att det spricker upp och blir en kalasfin dag alternativt att det finns massor av paraplyn att tillgå.

Vänsterpartist Ger Rasismen Ett Ansikte I Dagens Aftonblad

Egentligen är det mer tragiskt än underhållande som humor, men faller ändå på något vis under den här kategorin. Vänsterpartisten och ”artisten” Andres Esteche går ut i Aftonbladet och säger att det varit en ”våldsam situation” när två representanter från Sverigedemokraternas Ungdomsförbund gick in på ett möte för att se efter varför människor med en särskild hudfärg blir utslängda från ett seminarium under Pride-spektaklet.

Två män från Sverigedemokratisk ungdom, SDU, har blivit utslängda från ett möte under Pridefestivalen i Stockholm.

Artisten och politikern Andres Esteche, V, deltog i mötet.

– Det var en våldsam situation. Det krävdes tre vakter för att de skulle lämna mötet, säger han.  

Mötet var en del i projektet ”Love No Borders,” ett projekt som syftar till att stödja unga hbtq-personer med utländsk bakgrund.

I programmet stod det att mötet endast var öppet för icke-vita hbtq-personer.”

Här kan man själv se hur ”våldsam” situationen var.

Jag kan möjligen hålla med om att det var en lite larvig provikation av SDU som förvisso fyllde sitt syfte, men våldsamt är inte ens i närheten av det jag upplever i ljudklippet och filmen. Ungefär lika tragiskt som den kampanj jag skrev om tidigare i veckan. Det spelar ingen roll vad man tycker om Sverigedemokraterna, dom är demokratiskt invalda i Sveriges Riksdag och SDU är deras legitima ungdomsförbund. Man har rätt att ifrågasätta såna här stötande företeelser som att förbjuda människor av en viss hudfärg att delta i tammefan vad som helst. I svallvågorna efter händelsen kan det vara intressant att läsa och höra vad sajten Avpixlat rapporterar också för att låta vågskålen jämnas ut.

Bacon Är Livets Salt

Igår damp det ner ett spännande paket hos postombudet. Lite testprodukter med ett annorlunda sting kan man säga. Jag blev genast mycket förälskad i jordnötterna med cheddar och jalapênosmak. ”Det finns ingen vits med att äta andra jordnötter för resten av mitt liv” var det slutliga omdömet.

Jag provsmakade, provsmakade lite till och för säkerhets skull gick jag förbi burken och testade ytterligare några gånger under kvällen. Smakmässigt helt klart 5 av 5 möjliga åsnerumpor även om det inte är en obehaglig hetta. Närmast smakar dom som ”Chili cheese” som marknadsförs av diverse snabbmatskedjor fast med en mer nötig karaktär. Annat som var mer på kul men som fungerade överraskande bra var Bacon-Lypsyl. Tänk er att alltid kunna känna den härliga doften av bacon oavsett var ni befinner er.

Fungerar nog både som måltidsersättning och aptitretare misstänker jag. Inte minst när man vill ge sin älskade en extra speciell kyss. Kan locka till mer spontanhångel i vardagen. I samma smak så kom även två stycken varianter av baconsalt.

Jag är inte säker, men jag tror att saltet egentligen är till för popcorn och liknande. Testade det på lite av varje igår och blev glatt överraskad över hur smakrikt det var. Både cheddar och pepparvarianten. Kan verkligen rekomenderas för baconälskaren.

Gratis Pensionsråd Av Hoforsbloggen

Den 7 december 2011 bloggade jag lite frågande om man skulle kunna lita på den här mannen med sina finanser.

Sedan dess hände det mycket märkliga saker. En dag när jag loggade in på en av mina värdepappersdepåer så var 28 000 aktier plötsligt borta. Läste ett kort pressmeddelande att man tagit bort aktien från handel för att återkomma i en ny skepnad. Handlade inte om några stora värden alls, men jag hade själv studerat aktien och trodde verkligen på en rejäl värdeökning över tiden. Då och då letade jag nyheter men först idag insåg jag att bolaget/bolagen som mannen var inblandade i genomgår en konkurs. Lite snabbt saxat efter att ha läst kilometervis med artiklar och på forum så har jag svaret på min egen fråga här:

Just nu sitter jag och funderar på om det var så smart att investera i guldgruvor i Afrika. Inte heller det bolaget har dragits med speciellt bra rubriker det första halvåret…

Det kanske är dags att se över aktieinnehavet i portföljen och börja fundera över hur mitt omdöme egentligen fungerar när det kommer till affärer.