Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad/Provocerad

Med lätt feberyra är utomhusaktiviteter idag att glömma. Istället får man ligga och fundera och fantisera om ett annat projekt som jag och fiskekamraten påbörjat. Renovering av ytterligare en ”gäddraggarkärra”. Från början ett stycke vrakgods som anmälts som upphittat till berörda myndigheter (inte helt lätt) samt en tids väntan på att ”utredning” skulle visa att godset tillhör upphittaren. Inte minst en miljöfråga då ingen av oss visste vilket skick vraket egentligen var i. Med alla papper signerade så var det så dags att bärga kärran och inspektera om det var möjligt att ens renovera den igen.

Det var med viss nervositet jag lät mig bogseras i båten tvärs över sjön. Stabiliteten var det si och så med och allt knakade oroväckande. Noterade att den inte tog in vatten vilket var glädjande men fortfarande skeptisk om mina fötter skulle befinna sig tvärs genom durken om jag inte höll dem absolut blixtstilla. Gick bra och till slut låg den landad vid båtplatsen. Närmare inspektion visade att golvet var i ett eländigt skick men att skrovet faktiskt var helt även om det fått sina törnar av is och sten.

Ytterskrovet visade efter några timmars rengöring  att det finns hopp. Några mindre reparationer och justeringar så håller det.

En fin lyster i plasten på insidan av båten fixades relativt snabbt. Nästan som ny trots att det fanns tvivel om hur det egentligen var ställt med skicket på den blivande ”gäddraggaren”

Ända sedan jag läste artiklarna i ”Fiske-Feber” om ombyggnad och renovering av vanliga små plastbåtar till komfortabla och praktiska trolling/fiskebåtar har där funnits en dröm att få göra samma sak. Jag kan inget om sånt här men brinner av iver att få lära mig efter vägen. Har tröstlöst sökt på nätet efter liknande projekt i ord och bilder, men enbart funnit artiklar och bloggar om större båtar. Storleken har ju ingen betydelse sägs det, så med denna nya serie av blogginlägg kanske vi kan inspirera fler att ta vara även på de minsta båtarna och skapa bättre insjöbåtar avsedda för sportfiske.

Snubblade av en händelse över denna tecknade serie som verkar ha funnits i någon gammal fiske eller serietidning:

Där kan man bland annat se hur en liten kille förbereder sig för att konservera ett gäddhuvud.

Någon som vet vilken tidning serien fanns i och om det verkligen är möjligt att konservera/stoppa upp en gädda? Text: Kjell-Erik Pettersson, Bild: Thommy Gustavsson.

Igår fick jag en efterlängtad leverans av Reflexspinnare. 12 stycken skönheter i olika utföranden som kommer att göra livet besvärligt för stora abborrar och små gäddor.

Hann precis innanför dörren när jag fick nästa SMS-avisering och fick gå tillbaka till Postens utlämningsställe och hämta nästa leverans som var spinnarbyggsatsen från Olssons Fiske samt det röda tupparslet från Indien som visade sig vara mer brunt än rött. Tydligen skall man kunna bygga 50 spinnare av byggsatsen och det fanns ett par Reflexliknande saker med. Får återkomma i vinter när jag byggt ett par för att recensera. 249 spänn tycker jag var överkomligt.

Sedan dök fiskekamraten upp och ville åka till Borlänge för att gå på ”Gubbdagis” dvs JULA, gjorde ett par fynd tycker jag själv. Ett litet näpet skruvstäd för 39 kronor, ett par neoprenhandskar, ett underställ och gummistövlar till frun. Passade även på att besöka Westli´s Fiske i Kupolenområdet. I entrén har man en display av Rapalawobblers vilket fiskekamraten inte tyckte jag skulle förevisa för er. Tror han fortfarande är lite sur för den lilla oranga gäddräparen han sade var värdelös

Hittade en vit Reflexspinnare samt en uppsättning ”hajkrokar” som jag egentligen inte har nytta av men ändå ville ha eftersom det är så coolt.

På väg hem svängde vi in på Jaktia och deras nya butik i Rustas gamla lokaler i Norslund, Falun. Stort och fint och gott om svängrum. Stötte ihop med en finsk turist som tänkt sig fiska lite på sin semester här i Sverige och det var lite lustigt när han frågade expediten om hur man bäst fiskade abborre.

-Ja med mask, sade expediten

-Jaha var får man tag på det då?

-Man gräver i backen, sade expediten

Slutade med att de prackade på honom ett mestspö, ett ABU UL-spö på rea samt flöten och krokar som finnen tittade frågande på. Hade de haft en grävskopa hade han köpt det med.

På vägen hem och i höjd med avstickaren till Ryggen hamnade vi i regn och hagel och 5 cm ren på vägbanan. Faktiskt det värsta regnväder jag sett. Både skrämmande och fascinerande på samma gång. I Hofors lyste dock solen som vanligt

När man ser bilden i artikeln så blir man lätt upprörd. Förstår inte riktigt vitsen med att kapa gäddor på mitten eller ens ta upp dem på land om man inte tänkt sig tillreda dem eller ge bort dem. Att människor jagar gösen är lättare, men i de påstådda kvantiteterna?

”Stora mängder med fiskrens intill Gammelstillavägen pekar på att det finns fiskare som tar upp betydligt mer fisk än de själva vill ha. Bland fiskrenset ligger flera stora gäddor som ratats. Liknande platser med stora mängder fiskrens har även hittats på sidan mot Sandviken, uppger Ingemar Åkerström. Han är rejält upprörd över de högar med rens som hittats, och liknande fanns även förra året.

– Då hade vi platser med 30 till 40 stora göshuvuden och så mycket behöver ingen, utan det är troligen fisk som gått till försäljning trots att det är förbjudet, säger han.

I år är det många som trollar efter gös i sjön och det finns både nätfiskare och de som använder långrev. Vissa fiskar intensivt, mest dagligen, och Ingemar Åkerström tror att de tar upp betydligt mer fisk än de själva använder”

Upprörande för alla oss andra fiskare också eftersom det lika lätt faller dåligt skimmer över oss.

Ja bloggrubriken lär få en och annan varghatare att sätta i halsen när de ser den på Arbetarbladet.

”Det är första gången på tre år som länsstyrelsen i Dalarna och Gävleborg har konstaterat att det milsvida vargreviret i Korsån har föryngrats. Sedan den nya hanen tog över flocken för tre år sedan har inga spår kunnat bekräfta att några valpar har fötts. Fram tills nu.

Under våren föddes sex nya valpar och reviret består nu totalt av åtta vargar”

Det dröjde dock inte ens en timme efter att artikeln publicerades som den första varghataren dök upp och påpekade att vargarna minsann äter barn i Indien:

Vi minns alla hysterin runt vargjakten som anordnades i vintras och hur Andreas Carlgren köpts av vargmördarlobbyn. Genetiska fel angav han som skäl till regleringen. Senare avslöjades det att organiserade ligor  tjuvjagade varg och internetanvändare som jagade tjuvjägarna. Det finns numer även organiserat motstånd mot jägarna som sagts sig inte dra sig för våld och vandalism för att skydda vargen. Två ytterligheter där jag nog måste lägga mina sympatier hos ”vargkramarna” . Det finns bara en enda anledning till att jaga vargen och det är för det höga nöjes skull.

Noterade att det fanns ett antal sjöar/tjärnar och åar som ingår i Hofors FVOs fiskekort som jag aldrig hört talas om. I synnerhet en blev jag nyfiken på och tvingades åka och studera lite. Stora Kröntjärn:

Var lite krångligt att hitta den då kartan inte riktigt överensstämde med verkligheten. Hamnade vid viken i östra delen av den och konstaterade direkt att jag dels behövde ordentliga kängor på fötterna och en båt. Viken är grund och jag bedömde det inte möjligt att fiska från land. Hade inte riktigt tiden att knalla runt (eller kängorna).

Runt hela sjön verkar det gå en gyttjig djurstig som vittnar om att det är ett välbesökt vattenhål för både det ena och andra.

Det finns en eldplats med sittplatser så någon eller några nyttjar sjön. Hittade även en uppdragen båt av storlek mini i ett buskage. Såvitt jag kunde se är det inte möjligt att få ner något större dit heller. Beror på hur det ser ut i andra änden.

Fanns även andra spår som vittnade om att sjön besökts längre tillbaka i historien också. För fiske eller pimplande av öl är svårt att avgöra. De flesta kan irritera sig på att hitta avfall i skogen. Det gör jag med, men inte på sånt här som kommit dit för länge sedan. Tycker det berättar en hel del. Skogsfynd är intressanta helt enkelt. I andras fotspår kan man säga.

Jag är fortfarande nyfiken på sjön eftersom det inte blev mycket till fiske. Är det någon som känner till området och har fiskat där? Vad finns det i sjön och finns det lättare vägar att ta sig ned dit, möjlighet att få ner en normalstor plastbåt?

Inom Hofors FVO finns drygt 35-40 fiskevatten. Allt för ofta åker man av kanske gammal vana eller kanske för att man vet hur sjön fungerar till samma gamla ”hemvatten”. I min strävan att undersöka fler vatten i kommunen och i synnerhet dem som ingår i årskortet begav jag mig med sällskap till ”Stavtjärnsdammen” igår. Det hade en tid talats om att där fanns minsann stora abborrar, enstaka väldigt stora exemplar av arten Esox Lucius även kallad gädda. Jag måste säga att jag varit skeptisk ett par dagar. Något som inte avtog när jag väl stod vid dammens kant.

Kanske var det vädret som gjorde den enda inbjudande gesten. I övrigt såg det ut som nästan alla andra skogstjärnar man besökt under åren. Näckrosblad i massor, en svag odör av sumpvatten och massor av rötter längs strandkanten. På såna här ställen brukar man förlora massor av beten.

Men det var en bagatell jämfört med alla dessa änder. Hundratals, kanske uppåt 500-800. Svårt att uppskatta. När man så vant sig med den första skocken dök det upp ännu fler och jag som gillar Ankdammen som bekant kan sägas bli ”överväldigad” fast åt fel håll. Ett himla oväsen helt enkelt.

Jag fick det berättat för mig att någon/några föder upp dessa änder för att till hösten skrämma upp dem i luften och placera hagel i häcken på dem. Ungefär som att skjuta lamor i Furuvik kan man säga. Det var dock en nyhet för mig att man kunde göra på det viset och eftersom vattnet ingår i Hofors FVO kanske man borde utfärda något slags varning i beskrivningen av dammen. Om man informerar vid själva jakten och själva vattnet har jag ingen aning om.

Det är när man vant sig med änderna inte svårt att förstå varför själva dammen kallas ”Stavtjärn”. Över stora delar finns massor av uppstickande pålar, eller stavar om man nu vill kalla det så. Lätt problematiskt att få ut ett bete med spinnspö, men det går eftersom man är otroligt pricksäker

Min skepsis var nästan på väg att försvinna omedelbart när jag kastade ut. Hugg på första och ett tag kändes det tungt. Det visade sig dock vara en mikroskopisk abborre som lindat in sig i en gren och därmed kändes betydligt större än vad den var.

Efter bara en kort stund högg det till igen och nu kände jag knappt att något var på kroken. Ytterligare en liten abborre, nästan lika liten som själva betet hade på något märkligt sätt krokat sig.

Var fanns nu alla dessa stora abborrar uppåt kilot som utlovats? Tja inte i närheten av min kastradie i vart fall och jag flyttade mig sakta över hela sjön. När det så skrek till i slirbromsen hade jag förhoppningen om att nu var det på riktigt. Fisken som nappat betedde sig misstänkt likt en abborre i sättet. Gjorde motstånd, sprattlade och försökte dyka mot botten i vattnet som jag nu konstaterat vara endast mellan 0.5 till strax under metern. Båten var således överflödig och fisket hade kunnat genomföras med vadarbyxor eller shorts.

Den absolut minsta gäddliknande sak jag sett. Fin och grann i färgen och med alla attribut en gädda skall ha med tänder och allt. Men storlek? Nej.

Det blev ytterligare 4 små abborrar och 3 gäddor till. Inget av betydande storlek eller speciellt roliga att veva in. Nåja helt besviken var jag inte eftersom den sista som högg innan jag tänkte ge upp för lite kvällssol och kalla öl var småkul. Hoppade som en lax över det glänsande mörka vattnet och med viss besvärlighet kunde landas. Ett riktigt rivjärn som gjorde slut på det absolut sista av en perfekt fullgod lyckospinnare vid namn Reflex. Ingen mer orange färg, inget mer grönglänsande, ingen mer fjäderprakt. Nya måste införskaffas eftersom den arbetat hårt hela veckan och inbringat många kilo abborre (fördelat på ett antal 500-600 g)

Kontentan av detta fiske är att jag är än mer nöjd med mitt ”hemvatten”. Där finns både gädda, gös och abborre men av större storlek och mer varierat fiske. Stavtjärnsdammen kanske passar någon utan större krav på action eller storlek, tyvärr inte mig. Det är för grunt, för rörigt med alla pinnar som sticker upp över ytan och alla näckrosblad som har stjälkarna under ytan. Spinnfisket är besvärligt och att meta eller pimpla från båt ungefär lika intressant som att läsa Hallénskatalogen när man vill se pornografi.

I senaste numret av ”Fiske För Alla” har man en artikel om radiostyrda båtar som nyttjas i en tjärn med inplanterad regnbåge.  Radio ConTrolling kallas båten och kan ses på deras hemsida här och i videon under:

”Ett roligt och spännande fiske” utlovas, men jag är inte så säker på det. Känns mest som en fånig grej som inte kommer få något större genomslag inom fisket. Kanske om man är en förvuxen pojke som gillar att leka med radiostyrda maskiner, där fisket inte är primärt. Kan tänka mig att det inte är en helt omild behandling vid indrillning heller men det kanske inte spelar någon roll i sjöar som mer fungerar som skjutbana mot ”tamboskap”. Är jag för kritisk eller är det trots allt ett fiske som kan locka mängder av människor?

Jag säger som i kommentaren till artikeln: ”Synd att nätet blev stulet men fasen va bra”. Såvida man inte är en yrkesfiskare finns det absolut ingen anledning till att fiska med nät. Det råder knappast någon hungersnöd bland Sveriges befolkning idag som motiverar nätfiske. Nätfiske är ett jävla ofog helt enkelt. Drabbas man inte av drivande nät som sliter av dyra beten så hittar man nät någon inte brytt sig om att ta upp i tid.

Jag gjorde som jag skrev igår ett ”studiebesök” vid en form av anläggning som jag vanligtvis är helt emot. De så kallade ”put and take”-sjöarna upplever jag som en form av jakt på inhägnat område. Ungefär som att gå och skjuta lamor på Furuvik. Jag vet att många gillar den här formen av fiske, mycket för att det är ganska bekvämt med vägar och färdiga vindskydd/grillplatser. Ofta är de handikappanpassade vilket är en guldstjärna i kanten. Men själva fisket känns omotiverat för min egen del. Jag har dristat mig till att en gång kalla ett par bekanta som enbart fiskar i sjöar med inplanterad ädelfisk för ”amatörfiskare” vilket naturligtvis inte föll i god jord. Med det sagt så skall jag recensera besöket igår. Sjön heter Långsjön och ligger vid sidan om väg 270 mot Långshyttan, strax nedanför Ängelsfors.

Det finns olika varianter av fiskekort i sjön. Om dem kan ni läsa mer här.  Fiskekort går att lösa på Time vid Ankdammen här i Hofors(som förövrigt har försäljning av de flesta fiskekorten i trakten).

Det som genast slår en när man anländer till Långsjön, är hur välordnat det mesta är. Det finns dass, goda möjligheter till att grilla på en stor fast grill, en mindre roddbåt som endast får användas för att lossa beten som fastnat (om jag förstod det hela rätt). Man kan som funktionshindrad ta sig ner till sjön vid själva stugan där en stadig ramp finns. Runt resterande delar av sjön går endast små stigar.

Grillplatsen är utrustad med ett antal bänkar och bord, två stadiga grillgaller och det enda man egentligen behöver är eget bränsle för att köra igång. Det sades även att vedförråd brukar finnas men just idag fanns det inget så den medhavda engångsgrillen tjänstgjorde utmärkt.

Sjön är som namnet på den antyder avlång med några få ställen som har vass och näckrosor. Eftersom det var ett koppel med barn med höll vi mest till vid bryggan vid själva stugan samt testade en plats till höger om den. Det är grunt, växer en hel del skräp på botten och spinnfiske från just den platsen är inte att föredra, åtminstone inte med några djupgående beten. Mete i olika former är att föredra således. Det tog några knappa minuter innan första minimala abborren krokades och efter det drog frugan (jag fnissar varje gång) upp ytterligare ett halvt dussin. Någon annan fisk ville inte visa sig i närheten även om jag fick se en några kilo tung baddare slänga sig över vattenytan en bit bort.

Att fisket inte var något vidare kan bero på många olika faktorer. Kanske var det solen och värmen som fick dem att hålla sig borta. En äldre man krokade dock en fin fisk till vänster om oss på bottenmete och den såg ut att väga något kilo eller mer. Sedan dog det ut helt, kanske beroende på att de tre småtjejer som var med fick för sig att bada på den fina sandbottnen. Barn för oväsen och jag hoppas att den äldre mannen inte blev alltför störd av deras lek.

En annan fin finess vid Långsjön är en våg som alla får nyttja samt en fångstpärm där fiskarna skriver in vikten och datum jämte namnet. På det viset kan man om man är intresserad se när den senaste fångsten skedde och hur stor den var.

Styrelsen informerar också på anslagstavlan vid stugan om vad som är aktuellt. Man kan finna svaren på det mesta man funderar över.

Största fisken som verkar ha tagits upp i sjön skall ha varit en på 4.45 kg. Mitt fiskesällskap hävdade dock att det var flera över 5 kilo som dragits upp. Inte riktigt säker på om det har med den gamla kända valsen av Thore Skogman att göra eller om ”Styrelsen” fått fel information. Dock skönt att se en Hoforsbo med rekordet

—

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är en sjö lättillgänglig för de flesta, rent och snyggt och med de mest nödvändiga funktionerna som dass och grillplats mm. Ett extra plus kan väl vara ekan man kan låna vid behov (ej för användning att fiska ifrån) och den stabila rampen som gör det möjligt att även som funktionshindrad kunna komma ut och fiska. själva fisket var ingen höjdare just den dagen men kanske är bättre andra. Har man barn är det en bra plats att vara på men personligen skulle jag inte uppskatta att som ensam fiskare plötsligt invaderas av gapande ungar, ljudnivån kan stundtals dra fram som åska över sjön. Jag kommer personligen inte att återvända dit i första taget men rekomenderar den varmt till andra som gillar den formen av fiske.

Långshyttans Sportfiskeklubb

Det går lite halvdåligt med fisket just nu. Dels nappar dom inte och dels är det annat som pockar på uppmärksamhet. Plockade dock i veckan upp den absolut minsta gädda jag sett i mitt liv. Den hade formerna, humörsvängningarna men i övrigt bara en knapp decimeter lång. Blev förvisso 4 stycken till men ingen vägde över kilot.

Ett 30-tal småmört på pimpeln samt denna slemhelge:

Träffade dock till sist rätt ”hot spot” för abborre a´la XL och lyckades skrapa ihop så att det blev ett halvkilo färdig filé.

När man pratar med andra fiskare så verkar det inte vara någon vidare fart i deras vatten heller. Exakt vad det beror på kan ingen säga men värmeböljan som varit är huvudmisstänkt och de allra flesta tror det lossnar i slutet av månaden och under september/oktober.

Förutom alla dessa artiklar om bärplockares förehavanden finns det andra återkommande dispyter. Få saker är väl förknippat med så ont blod som dessa jättekvalster som finns på begränsade platser i landet och tidigare hade en egen galapremiär runt den 7-8 augusti eller första och andra onsdagen i samma månad. Dessa dagar finns inga särskilda bestämmelser med något enstaka undantag.

Problemen uppstår när människor som inte har fiskerätterna i sjöarna börjar lägga ut burar utan lov. Kräftfiske ingår med väldigt få undantag inte i de fiskekort som säljs i olika fiskevatten. Man kan arrendera men många hävdar traditionellt att kräftor som fångas genom ”tjuvfiske” smakar allra bäst. I områden som innehåller kräftor brukar stugägare/markägare organisera sig för att mota bort eventuella olovliga kräftfiskare, ibland urartar det till och med i handgemäng. I bästa fall blir dock tjuvfiskarna bara av med sina kräftburar (klicka på bilden och läs kommentarerna):

Det finns även människor som organiserar sig på samma sätt som sprit och knarkförsäljare när det kommer till kräftor. För några år sedan uppdagades en ordentlig härva i nedre delen av Dalälven där några personer nyttjade hundratals kräftburar för att dra in sitt krälande guld som sen i ilfart fördes till saluhallar i Stockholmstrakten. Hundratusentals kronor i vinst för både ”fiskare” och försäljare.

—

Personligen kan jag bara ”stoltsera” med ett fiskebrott av kräftor. Som ung grabb smög vi ut i skogen till en kräftrik sjö och lade ner två burar som upptäcktes av ett medborgargarde på hugg. Vi sprang till skogs och fick ligga och trycka bakom stockar och stenar samt kräla i diken för att undkomma vreden från 10-talet vuxna fiskerättsinnehavare som sökte av skogen med hundar och ficklampor. Dåliga hundar kan man tycka men i det ögonblicket var man inte särskilt tuff kan jag säga. Jag har även sett ett Holländskt par åka på rejält med stryk när de av någon outgrundlig anledning hällde terpentin på betesfisken vid det fria fisket i Sundbornsån.

—

Nicklas Carlsson och Xamuel Halfvars(V) som ofta intresserar sig för klassfrågor borde nog kunna finna en del i kräftfisket att intressera sig för. Kräftfiske är lite av en klassfråga mellan markägare och dem utan. Ser man på ämnet som kan verka obetydligt i sig kan man dra paralleller till hur i synnerhet vänsteranhängare ser på skillnaderna i samhället också. Är kräftfisket något som borde vara till för alla eller bara några få? Straffsatsen för dem som idkar organiserat tjuvfiske av ekonomiska skäl att jämföra med dem som utför svart arbete eller med organiserad brottslighet?

I Aftonbladet har man ju vissa säsongsbetonade artiklar som återkommer år efter år. Nu är det snart höst och bärplockarnas sorgliga visa skall sjungas ut:

”Plockar giftiga svampar” måste ju vara en tidningsanka utan dess like. Vad är det för fel på de ätliga då? Plockade ganska lätt några liter gula kantareller i söndags och de är dessutom goda.

Men det är i synnerhet meningen ”skjuter småfåglar” som får mig att fundera. Dels är det ett jaktbrott och dels undrar man vad tusan skjuter de fåglarna med? Slangbella eller har man bemödat sig att smuggla in vapen eller lagt ned pengar på ett luftgevär? Polismyndigheten borde skyndsamt undersöka denna påstådda jakt.

Tolkningen av ”Allemansrätten” bör som sagt diskuteras. I något som direkt påminner om hur polismyndigheter agerar i andra länder gällande Zigenare och annat ”oönskat” folkslag som slagit sig ned på mark som inte tillhör dem har Willie Aflarenko och hans gränspoliser gjort en raid mot de påstådda bärplockarnas läger.

”Någon vacker syn är det inte som poliserna vittnar om, med kläder som ligger slängda och avföring på marken. Några brödkorgar som kan ha varit stulna har de använt för att lägga sina madrasser över.

På Norrlandet fanns ytterligare ett läger med elva personer, som sade att de fått hyra stugan som de slagit läger intill. Eftersom det enligt polisen är oklart hur det ligger till med stugan, får de stanna där tills på torsdag”

”Om lägren fortfarande är kvar när polisen gör sin nästa kontroll, kommer Willie Aflarenko att kontakta en åklagare. Då kan de misstänkas för brott mot någon av de lagar som omger allemansrätten.

Men utvisade kommer de inte att bli. Samtliga personer som polisen träffade på kommer från ett land i Östeuropa, enligt de kontroller som polisen gjort. Enligt Schengen- avtalet behöver personer från länderna som ingår i avtalet inte ha något arbetstillstånd under de tre första månaderna som de vistas i ett annat land inom Schengen”

GD: Polisen kritisk mot boendes ilska mot bärplockare

Arbetarbladet: Polisen slog till mot bärplockarnas läger

Under helgen så kom Hoforssonen David Wembrand på tal. Jag undrade när han skulle bestiga Mount Everest. När Annonsbladet idag damp ned bekräftades det som sades att han är på väg. Det är ett av sju berg i ”Seven Summits” som han håller på att avverka.

Även om jag personligen kanske tar mig an andra utmaningar i livet än höga berg så hyser jag en stor respekt för dessa äventyrare som strävar mot högre höjder. En sporre i livet kan man säga. Mer finns att läsa om David och hans projekt på:

David Wembrand bloggar

Wembrand.com

Allemansrätten är något vi svenskar tar för givet och sällan ifrågasätter. Få kanske inser hur betydelsefull den är, hur unik den är. Några som utnyttjar den är flertalet av de Europeiska turister/bärplockare som varje år anländer och bygger fasta lägerplatser och stängslar in runt sina husbilar och husvagnar. Och aggressivt motar bort människor som kommer i närheten. Jag har två personliga exempel på hur det fungerar.

—

1. En bekant har en stuga som ligger mycket avlägset och i närheten finns en sjö som endast de boende ägarna utnyttjar (och någon enstaka fiskare). Det rör sig alltså om två familjer.  Äldre släktingar till dessa familjer slet en gång i tiden med att röja upp en strandremsa, frakta dit sand och skapade en trevlig badplats öppen för alla som ville och hittade dit.

Många år senare kom en av markägarna dit för ett sent aftonbad och fann över 20 polacker som förutom att ha tänt flera eldar i mycket torrt landskap, även hade satt upp plastband runt hela badplatsen och uppträdde mycket aggressivt. De hade alltså lagt beslag på marken och menade att det var ”Allemansrätten” som gav dem besittningsskydd. Markägaren tänkte ”Okej de är väl borta om någon vecka eller så, turister är alltid turister”.

Men efter två veckor var de fortfarande kvar och när markägarna inspekterade sina stugor och hus var de rensade på nästan allt. Stekpannor, gamla brödrostar och inramade tidningsurklipp från skithuset. Polis tillkallades och det mesta av stöldgodset återfanns i tight packade polskregistrerade bilar ett stycke bort. Efter det har ägarna varje år tvingats förbättra sina lås och fönsterluckor till ingen nytta alls. Varje år samma sak. Inbrott och en av familjerna åker inte längre till det semesterparadis de en gång hade.

—

2. I skogarna runt Leksandstrakten såldes ett gammalt tvåplanshus med en liten bit tomtmark till Tyska intressenter. Det tog inte lång tid innan det dök upp bommar som stängde av skogsvägar och ett staket som Auschwitz hade varit avundsjuk över.

(Staketet på bilden är inte skyldigt till händelsen ovan)

En juridisk strid uppstod mellan säljaren och köparen, en annan form av smutsig strid mellan säljaren och alla andra bybor, skogsvägsnyttjare. Även om det förflutit en del tid sedan dess skall det enligt uppgift fortfarande vara en mycket infekterad fråga trots att staketet är borta och istället ersatts av ”arga lappar” på både bommar och träd.

—

Därför förstår jag det som händer i Hamrånge och många andra platser dessa tider.

”Redan i slutet av maj dök de första bärplockarna upp, i det här fallet en grupp från Östeuropa. Rapporter om slangning av diesel och gigantiska sopberg på lägerplatserna var de första markeringarna.

Byvakterna som året runt, varje natt, bevakar bygden, kunde snart konstatera att två vita Ford Transit-bussar och en gul Mercedes ofta sågs ute på skogsvägarna både dag- och nattetid. Registreringsskyltarna byttes dock ut med jämna mellanrum.

– I maj och juni finns inga bär, och om så fanns, så kan man inte plocka dem nattetid. I det här fallet är bärplockandet bara en täckmantel för brottslighet, hävdar en av byvakterna.

Lägren har bland annat funnits runt Axmarby, Axmarbruk, Katrineholm, Trödje, Romsen och Tönnebro. När byvakter besökt lägren har bärplockarna visat en skylt med ordet ”allemansrätt”.

– Det är väl okej att plocka bär, men man måste veta hur man beter sig. Öppna eldar, enorma avfallshögar med cyklar, mikro­ugnar, kläder, skor, mat, leksaker, bilbatterier, krossat glas och kabelskal är vad som ofta finns kvar när ett läger lämnats, berättar en annan”

—

Hur skall man komma tillrätta med dessa problem? Avskaffa allemansrätten och låta markägarna stängsla in naturen och sjöarna? En grundlig informationskampanj vid ankomst till landets gränser som informerar om allemansrättens innebörd samt tillförsel av ännu fler lagar med rätt att bestraffa alla som bryter mot lagen med böter på plats eller kortare fängelsestraff? Hoforsprofilen och tillika gränspolisen Willie Aflarenko säger i en uppföljande artikel:

”Gränspolisen har fått extra resurser för att kunna genomföra aktionen.

– Jag kan bara säga att vi kommer att köra hårt nu. Vi har folk till förfogande, och med hjälp av bland annat brandflyg har vi koll på var lägren finns, berättar han.

Willie Aflarenko menar att det här handlar om ett mycket stort problem. Och att det finns många frågetecken hur polisen ska agera.

Följderna för de brott som är vanligast förekommande är inte av sådan art att de ger fängelsestraff. Det blir de sociala myndigheterna som får ta kostnaderna.

– Förra året fick socialen i Stockholm betala 60 000 kronor för att med buss köra dem tillbaka till sitt land. Landets ambassad bryr sig inte i prob­lemen, berättar Aflarenko”

De senaste kommentarerna har ju gått in på detta med brott och straff igen. Vissa vill ha grövre straff, andra vill se brottslingarna återanpassade kvickare. Men det finns ett brott där jag menar att dödsstraff eller i vart fall ett mycket förnedrande offentligt straff borde utdelas. Brottet är stöld av fiskeutrustning:

Sportfiskare omfattas ju av vissa etiska regler där bland annat den tidigare ”sportfiskebalken” gav tröst och ledord på vägen. Det kanske inte står ordagrant att man ”icke skola stjäla fiskeutrustning ty detta är förenat med plågsamt straff” men det är underförstått. Jag blev upprörd när några ynglingar i skydd av mörkret klev in på vår tomt och stal tonåringens gamla cykel, skulle min fiskeutrustning däremot fingras på av odågor får de en hämnare av Paul Kerseys grad efter sig (Death Wish från 1974). Man gör helt enkelt inte så. Man stjäl inte en annan människas fiskeutrustning.

Var ligger Sikviken för övrigt?

De senaste veckorna har det blivit lite av allt. Lite kantareller, lite blåbär, väldigt lite fisk både i antal och storlek. Och sen naturligtvis lite udda.

Det lite udda står detta vattendjur som en granne var vänlig nog att namnge som ”Dykarskalbagge” för. Stor som en femkrona och mycket högt rankad på coolhetsgraderingen. 

”Både larven och den vuxna skalbaggen är mycket effektiva rovdjur – äter bl.a. småfisk, grodor, vattensalamandrar samt naturligtvis andra vatteninsekter. Kan både krypa & flyga, och dyker därför ibland upp i t.ex. fågelbad, swimmingpools, regnvattentunnor”

Sällsynt och tydligen fridlyst i vårt land på senare år. Jag undrar om jag bör föra den tillbaka till sjön igen och överge planen på att köra en nål igenom den och rama in den….?

Det var ju en sällsynt strålande och het helg som var. På vissa ställen med slängar av tropiskt väder. Den tillbringades tillsammans med de blivande svärföräldrarna i deras stuga ett par långa stenkast över länsgränsen. det visade sig att blivande svärfar är en riktig hejare på att dra upp feta fina abborrar och ett par tre hinkar fylldes ganska kvickt.

Man lär så länge man lever och det fick även jag göra när abborre modell större landades i det nyinköpta vrålåket. Nacken var en smula för grov så badtofflan fick agera klappträ. Mycket har jag sett i mitt liv. Misshandel med träsko bland annat. Men inte ”killed by badtoffla”.

Efter blodbadet på sjön, sedvanlig posering med bytet som vägde in 1.1 kilo.

Senare fick även sambon en genomgång av filéandets ädla konst. Kvickt och utan onödigt spill av fiskfilén. Dagsfångsten hamnade i kylen över natten medans gårdagens fångst hamnade på tallrik som barnen slevade i sig snabbt med kokt potatis och dillsås. Har aldrig sett barn som älskar fisk så otroligt mycket.

Själv är jag trots fritidstiteln ”sportfiskare” fortfarande mer kär i mat som bränts på galler en stund. Jag blir fortfarande lika imponerad över vilken fantastisk glödbädd som svärföräldrarna brukar fixa till utan krusiduller. Bara vanlig ved, ett synnerligen enkelt galler på lagom rätt höjd och med fantastiskt resultat för både kött, korv och hamburgare. Här behövs ingen Webergrill eller glaze.

Söndagsmiddagen bestod således av väl grillad gris, Hasselbacksporatis, pepparsås och sallad från det egna landet. Nedsköljt i värmen med en klassisk Prips Blå 3.5.

Vid hemkomst kändes det nästan som post-traumatisk stress efter så mycket lugn och ro. Men en perfekt uppladdning inför sista arbetsveckan innan de fem veckors semester som väntar.

Tänkte testa andra fiskevatten under helgen. Bland annat ett som Bomber utmärkt sig i ett svenskt fiskerekord från 2005.

Såg att jag glömt rapportera in fredagens fiske när jag tömde kameran. Det ”pimplades” en del på fredagsnatten också iofs

Fisket gav dock inte mer än 8 riktigt små gäddsnipor. En del så skamligt små att det finns anledning till att fundera över hur det är möjligt att de hugger sig fast i 16 cm wobblers.

Minst av dem var denna lille rackare som knappt fått sina tänder. Knappt dubbelt så stor som ”Tigern” han högg tag i.

En mindre taktikändring med skeddrag resulterade ganska snabbt i hugg från ytterligare en mussla. Den fjärde för året men garanterat största hitintills.

En sen ankomst till vattnet och tillfälle att se solen gå ned. Mäktigt men inte lika vackert som solnedgångarna på senhösten.

Tanken var att dra upp storgös och kriminellt stora gäddor men tyvärr blev det endast denna lilla goding på hela natten. Fisket ville sig inte alls och orsaken till det kan man spekulera om. Inverkan av vattennivåns reglering kan om möjligt vara en. Men fin var den och värd hela ”uppoffringen” att försöka hålla sig vaken.

Istället fick vi tillfälle att testa lite av ämnet från denna forumtråd. Stekt bacon i kolbottenpanna…

och medhavd färdig pannkakssmet skulle bli en delikatess var det tänkt. Tyvärr tror jag avsaknaden av stekspade satte lite krokben även om resultatet var relativt likt en flottig ”after-krogen-pizza” äten på en bit kartong.

Gjordes även försök att rena sjövatten till drickbart vatten genom att koka vattnet i tillsluten PET-flaska på glöden. Vid närmare granskning så verkade inte vattnet alls ha blivit renare och ingen ville leka försökskanin.

Den stora behållningen av strandhugget blev dock en perfekt värmande eld och tillfälle att reflektera över huruvida pipa vore något att införskaffa samt att myggor kanske är en aning mer irriterande än människor trots allt.

Att sedan åter åka ut på sjön med himlen i nästan samma färg som glöd och eld ramade in allt. Det är så vackert att man blir andlös.

Svaret på föregående inlägg är naturligtvis Herr Kantarell. Mycket märkligt att se denna guldfärgade lilla uppstickare före midsommar. Kan inte påminna mig om att jag sett detta förut.

Kantarellplockning tillhör ju den där lilla extra kryddan i livet. Att söka efter den, misslyckas, lyckas och efter det känna doften av den när den förvälls i stekgryta är snudd på obeskrivbar.

Med lite tur blir det många såna här nätter till innan vi begravs i två meter snö igen.

Kan ni gissa vad som brukar tilltalas ”Herr” har likheter med en asiat och är aningen för tidig för säsongen?

Jag vet inte om ni läst bloggen ”Arga lappen” någon gång. Lite av den känslan fick jag vid Långsjön för några dagar sedan:

Det enda som fattades var en lapp med texten ”Din mamma fiskar inte här” eller kanske ”Din mamma planterar inte in fisk här”. Antagligen så har lapparna samma ilskna ton efter människor som betett sig likadant som i arbetsplatskök mm.

Men det är en vacker sjö i vackert område. Hur är fisket där uppe och vad finns det för arter?