Det har ju blivit lite si och så med uppdatering av Hoforsbloggen under semestertider och annat. Nu är det dags att väcka den till liv igen och kanske vore det på sin plats att uppdatera er läsare vad som skett under mitt ”sommarlov” så här långt. Semesterledighet brukar ju gå mycket fort och man brukar i slutet av den fundera över vad man egentligen sysslat med. Jag tycker det varit annorlunda detta år. Tvärtemot känns det som om 3 veckor varat i 3 månader och fortfarande återstår två veckors ledighet innan arbetet kallar på nytt.
Det bidde ett 40-års kalas där släkt och vänner samlades för tipspromenad, grillning och intag av diverse drycker mm. En del kanske vill hävda att det spårade ur ett stycke på slutet men vad vore väl en rejäl fest utan att ta ut svängarna lite? Nåja ingen skada skedd och jag tror de flesta tyckte tillställningen blev kul. För somliga kom det lilla tacktalet jag höll som en smärre chock. Det resulterade hur som haver i en ”Annorlunda svensexa”.
Jag har sett och deltagit i ganska förnedrande liknande evenemang och tycker det är bättre att ladda upp med något man älskar att göra och som laddar batterierna inför en så pass stor stund i livet. Så dagen före själva vigseln valde jag och fiskekamraten att sitta på sjön och filosofera över livets märkliga skeenden.
Vi hade valt att ha en borgerlig vigsel eftersom själva ceremonin skulle ske två dagar senare med nära familj och vänner som deltagare på en plats som kommit att betyda ganska mycket för just vårt förhållande och nu äktenskap.
På bryggan vid Stora Logärden rustades det för bröllop under några dagar och det största orosmomentet vädret fick till slut ge sig till känna och endast 45 minuter sent enligt väderprognosen kom äntligen solen fram. Mycket lämpligt helt enkelt. Detta samtidigt som bilarna med gäster började rulla in.
Som ringbärare engagerades familjens 8-åring. Ett hedersuppdrag som hon genomförde med illa dold stolthet kan man säga 
Efter middag, tårtkalas och ett mindre tal besvarade jag frågan som alla ställde till mig: ”Hur känns det?”.
Ja hur känns det egentligen? Min liknelse gick ut på att det känns ungefär som när man söker ett arbete med ett CV som man vet inte är tillräckligt kvalificerat för anställning. Sedan får man chockerande nog arbetet och dessutom en löneförhöjning och funderar över hur i hellskotta det gick till. Sedan är det ju upp till bevis att visa sig vara lämplig utan att någon kommer på dig med att inte ha en aning om vad arbetet går ut på. Ja något sådant. Bröllopsnatten tillbringades även den vid Stora Logärden och ”traditionsenligt” placerades risgryn och krossat knäckebröd i sänghalmen.
En mycket intensiv vecka således så när vi väl återvände hem till Hofors under söndagen återgick det ändå till någon slags vila och vardag. Grannfrun blev getingstucken och fick åka ambulans till Gävle, det plockades gula kantareller och dracks en folköl till rensningen av dem.
Det blev en kantarellstuvning på toast och även det numer traditionsenligt, så kom katten hem med egna delikatesser. Dock kunde han inte riktigt välja mellan torrfoder, skogsmus och kattmat så i ett obevakat ögonblick snodde vi musen och förpassade den utomhus.
Samtidigt som allt förändrats har ingenting gjort det och kanske är det vad jag mest uppskattar i livet och med Hofors. Idag publicerades för övrigt en mycket avundsvärd artikel i Arbetarbladet. ”Håller ihop efter 70 år”. Något att arbeta efter kanske.
”Efter 70 år som äkta makar har Arne och Ellen gått igenom det mesta ihop och lärt sig mycket om varandra. Bandet dem emellan är omistligt och den viktigaste lärdomen de vill ge unga som vill få fira järnbröllop är enkel.
– Man måste lära sig att anpassa sig efter varandra, konstaterar de”
4 comments
4th Sep 10
bloggmaster
”Hmm det är något som inte stämmer här. Jag svär de fanns här sist jag kollade efter”
”Hmmmmmm………….”
”OMFG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”
