Inte Bara Löven Som Faller Denna Höst

Att leva med hundar innebär ju mer eller mindre ofrivilliga promenader oavsett väder och vind. Det gör mig faktiskt ingenting, för det finns en enorm glädje i att se de små liven skutta runt, slå en drill eller skälla på mötande hundar med viftande svans. Förvisso har ju jag ”kontrollen” genom kopplen, men de går lite som de vill och ägnar mycket tid till att lukta på diverse platser de finner vara intressanta. Faktiskt ganska likt hur en journalist av sin natur fungerar. Är det värt att gräva här eller ska vi gräva någon annanstans?

För min del innebär det frisk luft, naturupplevelser och filosofi. Denna morgon var jag nedsjunken i tankar över ett enkelt liv eller jag menar löv. Eller jag vet faktiskt inte exakt vadav de två orden som egentligen hade huvudtemat i mina filosofiska utövningar. Ett löv kan definitivt vara ett löv om man är av den övertygelsen att allt faktiskt lever vilket alltid leder till den eviga frågan om även stenar har en själ.

Det plingade till i min mobil och en kollega från ett pågående projekt skickade mig en länk. Den folkkäre Lasse Kronér anmäld för sexuellt utnyttjande.

-Men jösses, tänkte jag. en till.

För det har väl knappast undgått någon att denna vecka varit otroligt märklig på sätt som överstiger ens vildaste fantasi när det kommer till stora avslöjanden. Ett axplock idag bara:

Under haschtaggen #MeToo har det under veckan gjorts det ena efter det andra nästan osannolika avslöjandena. Kvinnor berättar om sina erfarenheter av främst det manliga släktet som får det att vrida sig i magen av äckel. Bröder, fädrer, okända som kända män, som på något sätt sexuellt kränkt eller ofredat flickor, pojkar, tjejer, killar, kvinnor och män under deras livstid. På intet sätt nyheter, men det biter betydligt bättre när kända namn och ansikten uttalar sig och i synnerhet mot lika kända namn och ansikten.

Man vet liksom inte vad man skall säga eller tycka. Det är mest en enda stor förvåning över det massiva antal som utsatts eller utsatt. Det finns så otroligt många frågor som jag ställer mig och med tiden kanske det blir greppbart. En sak som dock är glasklar är att hela mediasverige är i gungning och deras trovärdighet kommer inte att se likadan ut när de tagit sig igenom allmänhetens skärskådande ögon. De olika plattformarna för social media har fullständigt exploderat och imploderat. Det går inte att avgöra vad som är sant eller falskt i nuläget. Kollegan från projektet är övertygad om att det rör sig om en första rysk offensiv med cyberattacker för att undermindera hela den svenska mediakåren. Jag förhåller mig lite avvaktande till den teorin än så länge. Men i mitt bakhuvud stänger jag absolut inga dörrar till någonting.

Klart är att det kommer få effekter. TV4 har till exempel plockat bort alla avsnitt av Äntligen Hemma från webben i avvaktan på vad som sker med Martin Timell. Läste på nätet att någon också hoppades att detta skulle komma att involvera Ernst Kirchsteiger (om man får drista sig till att skämta i dessa allvarliga tider). Det finns så många rykten och lösa trådar och minns inlägget jag publicerade i veckan om hur masshysteri kan uppstå. Det finns sanningar men också direkta lögner som sprids om i synnerhet kändisar just nu. Vi får helt enkelt vänta och se.

Jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över hur ett sådant här fenomen skulle te sig på vår egen nivå. Ni vet de stora avslöjandena om hur politiker, kändisar, tjänstemän som sprider sekretessbelagda uppgifter och ja vem som helst egentligen.Vem knullade bakom ryggen på vem, har drog- eller alkoholproblem, kopplingar till brottslighet eller ägnat sig åt pedofili eller tillskansat sig makt och pengar på tvivelaktiga sätt. Tål någon av oss att synas i sömmarna egentligen? Jag tror inte det. Om jag känner till saker, känner någon annan till det också. Så här långt så lever vi våra liv i någon slags terrorbalans. I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna.

Det finns nog all anledning att återvända till de här frågorna. Hur kommer vår framtida offentliga media se ut, kan man skriva vad som helst på social media och hur skall rättsväsendet orka med följderna av förtalsanmälningar och potentiella kränkningar och sexualbrott? Vilka nya obefläckade ansikten skall leda våra folkkära TV-program?

Politisk Framgång & Folkrörelser Är Som En Kväll För En Ståuppkomiker

Denna frostiga morgon värmer både kaffe och senaste upplagan av Dagens Samhälle. Man har nämligen ett mittuppslag som är helt i min smak. Med stor rubrik skriver man att ”Valstugorna tar det digitala klivet 2018”, och i korthet är det gamla nyheter för Hofors eftersom Hoforspartiet redan gjorde det för inför valet 2014, men först nu verkar omvärlden på riktigt ha begripit betydelsen. Flera av de andra partierna lokalt har anammat idén, men om de når samma framgång betvivlar jag faktiskt. Verktygen finns ju helt gratis, Facebook, Twitter, Instagram med flera. Bilder, filmklipp och kortare men tydligare budskap om politikens innehåll är nyckeln till framgång för att nå de yngre väljarna, självklart att hitta rätta ingångsläget och sedan hålla igång showen med tillräcklig fart och intresse för att nå hela vägen fram. Lite kan man jämföra det med en ståuppkomiker, som om den inte lyckas pejla av publiken, komma med rätt punchlines vid rätt tillfällen, riskerar att förintas totalt när den står på scenen och allt färre skrattar och istället plockar upp sina mobiltelefoner och roar sig på annat sätt. Rätt utfört så kommer de flesta av er förtrollas och trots goda intentioner, bli förledda. Personligen blev jag mycket intresserad redan några år före valet 2014, efter att ha läst boken som jag bloggade om 2013.

Vi manipuleras hela tiden, dagarna i ända på olika sätt. Jag skulle kunna dra upp åtskilliga exempel, men skall hålla det kort med två. Många kommer inte gilla att höra det här, men fundera över det och ni kommer att inse att det finns en logik i det. Det fanns många orsaker till att Adolf Hitler kom till makten. Tidsandan+karaktären+behovet av förnyelse. Med mastigt inramade offentliga scenshower var det få som inte rycktes med och köpte i princip allt som sades och gjordes inledningsvis. Herr Hitler var en visionär och även om vi kan utläsa av historien hur det hela gick helt galet sen, så ska ingen ta ifrån honom att hans tajming var perfekt. Som med allt har vi människor en tendens att förr eller senare driva saker för långt. Som när ståupparen raljerar i 25 av sina 30 minuter på scenen och har publiken med sig, men precis innan den skall binda ihop säcken och kalla det en lyckad kväll, av ren hybris drar det där skämtet som man absolut inte hade tänkt igenom och istället för att roa publiken förolämpar på ett sådant sätt att det tar tvärstopp. Med stor modifikation det som egentligen hände med Hitler också fast i aningen vidrigare former.

Människor har också en tendens att drabbas av masspsykos. Vare sig det gäller politik, sport, byskvaller eller annat. Börjar strömmen röra sig så följer många med rent instinktivt. Vi har sett det ske i samband med demonstrationer eller en REA hos en attraktiv affär. Och det är i exakt den stunden som det blir riktigt intressant, om man kan behärska vågrörelserna för att föra det fram till ett önskat resultat.

Det andra exemplet är högst lokalt och också mycket tydligt. Musikhjälpens insamling 2016 där en blygsam idé under namnet ”Med kärlek från Hofors” växte till ett monster där många liknande fenomen som när Hitler tog makten utspelade sig. ”Men vänta nu, nu får du väl ändå ge dig” tänker en och annan nu. Det var ett mycket godhjärtat initiativ, men i efterhand när jag funderar över det så hade initiativtagarna kunnat sagt att ”Nu samlas vi och tänder eld på kommunhuset” och många följare hade faktiskt deltagit. Så starkt kan ett budskap få människor att agera även om syftet är något helt annat. Den som tvivlar på vad jag nyss skrivit kan ta sig en titt i den avsedda Facebookgruppen och studera inläggen som kom efter att insamlingen avslutats och flertalet människor drabbades av posttraumatisk stress. Man ville verkligen inte att den där underbara känslan som gav deras liv en mening skulle ta slut, så man försökte starta nya insamlingar, nya aktiviteter att vara delaktiga i, men det föll plats eftersom de allra flesta faktiskt nu var utmattade efter den totala ansträgningen. Besvikelse inföll. Frågor ställdes. ”Varför vill ingen delta i min insamling med samma kraft som den till Musikhjälpen?”. Initiativtagarna prickade exakt rätt, troligen oavsiktligt och inte lika planerat som diktatorn i exempel ett. Men med samma resultat, att få folket med sig för ädla eller andra syften. Detta år tror jag inte att vi kommer få se samma hysteriska nivåer (synd för årets syfte är om än ännu viktigare än föregående års).

Vad i herrans namn har då rubriken för koppling till allt det här?

Mjo, den andra artikeln i mittuppslaget beskriver satirsajten Umeå, meme-huvudstad 2018. ”Meme är bilder eller filmer med ett budskap som sprids vidare på sociala medier”. På just den här sidan riktar man in sig på personer vid makten i Umeå, lokala företeelser, politiska omdiskuterade beslut och gör politisk satir av det. Som med allt så finner inte alla det roligt. Ett exempel från sidan som verkligen kan sägas vara en skiljedelare.

Ganska grovt att kalla något inavlat, men det är även en term som många av Hoforsborna också använt om vår egen politiska situation. En del tycker det är träffsäkert rätt, andra uppenbarligen förolämpande. Ett annat exempel:

Nu känner jag inte riktigt till vad Umeå kommun ägnat sig åt som fått den här bilden att bli mycket gillad. Men även här går det att överföra till vår egen kommun. Minns ni ”myrsloken” utanför Bergsmannen eller det pågående gnisslet om Hagaparkens växthus? Lite så är det även med obekväma politiska beslut, det genomförs och människor som varit upprörda glömmer bort det eller tappar intresset. Men då och då så slår vissa fenomen igenom, och människor ägnar hela sin uppmärksamhet åt att vänta på det ”avslutande skämtet” som ståupparen arbetat sig fram emot. Som Hoforspartiet, Hoforsbloggen, Med kärlek från Hofors mfl faktiskt liknande fenomen. Skämtsidan från Umeå utsågs av tidningen Folkbladets läsare till ”Viktigaste opinionsbildaren i Umeå” i en omröstning.

Kanske har jag nu avslöjat en mycket god strategi för att få uppmärksamhet och vidare framgångar genom att fånga människors intresse, men det är som jag skrev inledningsvis att nästa års val kommer att få den som kan arbeta på samma sätt via de sociala verktygens plattformar med bilder och video, att skörda stora framgångar. Det räcker dock inte enbart med den kunskapen, det handlar också om att göra det i exakt rätt tid, vid rätt tillfälle och ”manipulera” väljarna till masshysteri och sedan styra strömmen mot önskat resultat. Skicklighet eller ren och skär slump, det är omtvistat.

Vardagsbekymren Skiljer Sig Mellan Hofors Och Gävle

Trots att det bara är knappt fem mil in till Gävle så upplever jag att det nästan är två helt skilda landsdelar när jag läser Gefle Dagblad efter hemkomsten från arbetet. Regnet har orsakat större vattensamlingar och översvämningar på en del ställen i storstaden står det att läsa. Här har det på sin höjd duggat lite om än en ganska kraftig blåst under morgontimmarna. Några få mil kan alltså vara så avgörande. Tänker givetvis på när Gävle också blev insnöade 1998. Jag bodde förvisso inte i dom här trakterna vid den tidpunkten så jag kan inte bestämt säga att det inte föll snö även här, men i samma omfattning har jag aldrig hört sägas.

Det är helt enkelt lungn ro i Hofors en helt vanlig oktobermåndag. Eller nästan. Under natten och morgonen har många reagerat över ett Facebookinlägg. Det postades ursprungligen för 16 timmar sedan men tog rejält med fart under förmiddagen då det delades runt 30 gånger. Alla som vet hur en löpeld fungerar kan ju lista ut att det nått tusentals människor redan. Innehållet handlade om en person som köpt en sallad på en av ortens pizzerior och sedan upptäckt en fluga inbakad i det medföljande brödet. Kunden påtalade givetvis detta via företagets hemsida och strax dök det upp ytterligare vittnesmål som inte direkt var smickrande och med direkt äckliga bildbevis från andra kunder.

Företaget reagerade först genom att radera den missnöjda kundens inlägg från sin hemsida och istället publicera dagens materbjudande som vanligt. Kanske insåg man att det inte skulle räcka för att begränsa skadan för det som efter lunch blivit kanske dagens största snackis i Hofors. I ett brukssamhälle kan ordet färdas mycket fort ibland på både gott och ont. Under eftermiddagen så besvarade man kundens påpekande.

 

I kommentarerna så skrev någon en mycket klok kommentar, ”En missnöjd kund ger 10 förlorade kunder. Ett gammalt talessätt som jag lärde mig i försäljningsbranschen”. Hur exakt detta kommer att påverka företaget återstår att se, men helt klart så är det mycket svårt att få en andra chans att ställa saker tillrätta om man beter sig uselt mot en kund, eller kunden åtminstone uppfattar det så.

För att väga upp vågskålarna så ska jag också nämna att jag denna morgon återigen fick se en nöjd kund berömma Foto-Johan Ericsson för just sitt kundebemötande. Där ville en kund köpa en svamptorkare och fick göra det innan öppningsdags. Det gäller att vårda sina kundkontakter om man vill att kunderna skall handla lokalt!

 

Följ Hoforsbloggen På Facebook

Ni följer väl HoforsbloggenFacebook? Om Inte så kommer en länk direkt till den officiella Facebooksidan här.

Där kommer ni fortsättningsvis få ta del av uppdateringar som kanske inte alltid hamnar i ett inlägg här på själva bloggen. Fotografier och kortare texter tagna direkt ur verkligheten i Hofors. Det finns också möjlighet att diskutera ämnen som publiceras på bloggen samt smidigt skicka in tips om saker som ni tycker kan vara av intresse att lyfta fram.

Min Tid Som Fritidspolitiker Är Över

Domedagen skulle tydligen inträffa igår lördag. Änglarna skulle blåsa i sina trumpeter och förutspåelser från Bibeln skulle drabba jordens befolkning i olika steg. Det blev tydligen inget av med det den här gången heller så vardagen får lunka på till nästa gång. Nu finns det naturligtvis ingen koppling mellan inledningen av denna text och följande. I morgon när kommunsekreterare Linda Höglin öppnar sin post så kommer hon att hitta ett brev från mig. I det står det kort och koncist att jag avsäger mig alla mina politiska uppdrag i Hofors kommun. Jag passar även på att lämna mitt uppdrag som partisekreterare i Hoforspartiet. Ett brev som jag författade den 17 januari i år men inte skickat in förrän nu. Min tid som lokalpolitiker är således över.

Det kanske gläder en och annan förtappad själ, men mest av allt gläder det mig som tycker att jag får tillbaka en frihet som jag saknat. Tiden som fritidspolitiker har för det mesta varit intressant, att se människorna som jag bloggade om långt innan jag själv gav mig in i den världen. I många fall har jag blivit överraskad över vilka stabila individer som finns i politiken i Hofors, sorgligt nog också det motsatta vilket fått mig att fundera över vad man egentligen har för motiv att engagera sig politiskt. Om jag hade ett politikerförakt innan så har det inte mildrats utan tvärtom förstärkts i många avseenden. Den största och uppenbara erfarenheten jag tar med mig vidare från denna upplevelse är att dialogen mellan valda politiker och invånare inte alls fungerar på ett sätt värdigt ett demokratiskt system med modern teknik som hjälpmedel. Man sitter i kommunhuset och bildar arbetsgrupper för att försöka förstå och komma underfund med hur den här dialogen skall utvecklas eller ens fungera. Men det är inte ett typiskt problem för just Hofors kommun.

När Hoforspartiet grundades var idén att människor som redan då var engagerade i föreningar, hade starka åsikter, skulle slutas samman för att arbeta för Hofors. Det har blivit lite av ett modeord bland de andra partierna för efter HOPs inträde i lokalpolitiken säger alla att man arbetar för Hofors bästa, från vänsterkanten till högerkanten. Man pratar också gärna om social media, om besöksnäringsutveckling och annat som man tidigare inte hade en susning om eller förstod vikten av. Man förstår fortfarande väldigt lite av hur man skall få det genomslag som behövs, men förhoppningsvis är det väl som med uppfinningen av hjulet, det lär få nötas av lite innan det blir runt.

Ett framgångsrecept för Hofors torde vara att de olika partierna faktiskt såg till Hofors bästa tillsammans, rent filosofiskt blev Hoforspartister allihop. Det finns en hygglig kompetens att bygga på om man släppte lite av försvarandet av blockpolitik. Det har ju skett i viss utsträckning redan då S sparkade ut V och slog sig samman med L och C istället.

Jag har som sagt haft en hel del tid att fundera över det sedan jag författade mitt korta budskap till kommunsekreteraren. Mina nya arbetsförhållanden tillåter inte heller att jag kan gå på alla möten, och som person är jag alltid lojal mot mina arbetsgivare i första hand. Det kan också förstås framstå lite udda i att grundaren av ett politiskt parti också överger det. Mina ambitioner har aldrig varit att bli politiker på heltid eller resten av mitt liv. Det finns medlemmar som vill mer och kanske inte helt i linje med vad jag själv skulle föredra, men det står dem fritt att upprätta Hoforspartiet 2.0 och utvecklas åt det håll man föredrar.

För egen del tänker jag njuta av att vara fri från förpliktelser, fortsätta att skriva på bloggen om saker som jag noterar i min vardag eller upprörs över, och naturligtvis lyfta fram missförhållanden på samma sätt som innan jag sorgligt nog fick lite av en munkavel via det politiska fritidsintresset. Jag gör det bara i egenskap av privatperson.

Trädkramare I Farten

I Hofors vet jag inte om vi har så mycket inslag av civil olydnad eller aktivism. Visst man kan se klisterlappar med Svenska Motståndsrörelsen och Ung Vänster som avsändare här och var, men i regel är Hoforsborna nog ett stillsamt folk som mest reagerar med muttrande och något dramatiskt men påfallande ofta ogrundat uttalande via Facebook. Bara för någon vecka sedan spreds ett rykte om att försäljningen av lägenheter i parhus som ägs av Hoforshus, i själva verket var inledningen på en elak plan att avhysa nuvarande hyresgäster till förmån för invandrade storfamiljer. Inlägget delades i raketfart men någon större sanningshalt fanns det naturligtvis inte i påståendet.

Att det gått en smula fort i hanteringen av ärendet råder det ingen tvekan om. Jag var personligen mycket skeptisk till det hela. Men under ett sammanträde i kommunstyrelsen så fick jag ta del av information och med vetskapen om hur dåligt skick de berörda bostäderna är i, så finns det en logik i att avyttra det till förmån för att kunna rusta andra lägenheter. Jag känner till flera människor som behöver en bostad i Hofors för arbete men som tvingas till andra lösningar som pendlande eller bo i tillfälliga alternativ som inte direkt skapar någon trygghet eller känsla av att ha ett hem.

 

Sen kan man naturligtvis sätta det i förhållande till att om Hofors kommun har 25 miljoner över att kasta ut på ett vansinnesbygge av växthus i Hagaparken så hade pengarna kunnat nyttjas till just rust av samtliga bostäder. I det fallet hade man åtminstone haft en rimlig chans att få tillbaka investeringen iform av hyresintäkter. Men nu vill en majoritet av de förtroendevalda bygga växthus och något senare ansvar för hur det går kommer troligen ingen vilja beröra sig med. En politiker jag talade med om projektet och kostnaderna menade på fullaste allvar att ”Det är bara 25 miljoner” och den typen av åsikter är jag i allra högsta grad allergisk emot. Det är inte ansvarigt, det vittnar om total avsaknad av verklighetsuppfattning.

 

Istället för att skriva statusuppdateringar på Facebook så finns ju alternativet att göra en riktig insändare i media. Jag brukar frekvent titta om det inkommit nya åsikter på Gefle Dagblad eller Arbetarbladets insändarsidor. Det för mig tillbaka till inledningen med aktivism, alltså istället för att bara muttra och gnälla och sen glömma bort det hela, agera rent fysiskt för att hindra eller utveckla ett skeende. I Gävle har det under en lång tid varit en debatt om några träd. Kan tyckas vara en simpel skitfråga, men när det nu på måndag skall avverkas så har en uppmaning till att ta striden på en annan nivå.

Alla ni Gävlebor, som tycker vi skall ha denna fina allé kvar – ställ upp på måndag och protestera. Kom till Staketgatan 5-8 och krama om de träd ni vill ha kvar. Visa kommunen att de inte kan mörka sina projekt och köra över oss medborgare hur som helst.

Och varför skall dessa nya busshållplatser byggas och kostar pengar, när det finns 3 hållplatser redan inom 200 meter från denna plats.

NCC börjar nog jobbet kl 07.00, så kom redan då. Medtag plakat och kameror för att dokumentera detta övertramp.”

 

Jag kommer genast att tänka på en ganska omtalad händelse att känna till, ”Almstriden” 1971 i Kungsträdgården. Om något liknande kommer att utspelas under morgondagen i Gävle återstår att se.

Föruttnelsens Tid Är Kommen Med Vingar

Det är kanske i synnerhet den senaste veckan som det blivit påtagligt. Att hösten vilken dag som helst skulle anlända och allt det gröna för en kort stund förvandlas till en eldsprakande, magnifik tillvaro. Våren har som bekant sina fröjder, men få saker slår en riktigt solig, lagom kylig höstdag. Man kan promenera omkring och sparka på döda löv och känna sorg över att årets sommar ruttnar bort på marken.

Det har alltid fascinerat mig det här med jordens kretslopp. Hur vi varje år på våra breddgrader åtminstone, får uppleva födelse och död inom loppet av några månader. I stort faktiskt som det mänskliga livet i sig från födelsen till döden.

Det intensiva spanandet efter tidiga vårtecken när snön knappt släppt sitt grepp, till det sista enstaka fallande lövet innan allt blir dött.

I år har jag verkligen haft ett kanonår när det gäller att vara med när skiftningarna sker. Det mesta under de dagliga hundpromenaderna som tidigt på morgonen ibland visat makalösa saker. Till exempel när det höga gräset slutligen släppte loss sina fröer och det såg nästan ut som sporadisk dimma, eller små rökpuffar när man passerade och det ynka vinddraget hade sådan påverkan.

Eller som bara för någon vecka sedan när det plötsligt dök upp stora områden av svampar i alla former och färger mitt i gångstigar eller på gräsmattorna som omgärdar Högtomtaskolan. Bläcksvamp tror jag en sort heter.

Jag talade med en arbetskamrat för någon dag sedan, om vad säkra hösttecken egentligen kunde vara. Fallande löv, uppenbart, mörkare kvällar som inträffar allt tidigare, logiskt. Attraktiva sorter av svamp och publiceringen av höstgrytor, varma mackor med svampstuvning och läckra såser hör till.

Men kanske det hösttecken som irriterar mest och på många sätt förstör höstupplevelsen måste ju vara när älgflugans larver plötsligt får sina vingar och letar efter levande varelser att sätta sina vidriga små men i. Även om de säkerligen har sin plats i naturens kretslopp, kan det vara svårt att förstå eller se någon tjusning i deras blotta existens.

Ishockeypremiären Står För Dörren

Det är kanske inte direkt en lokal angelägenhet, men det som människor man möter pratar mest om just nu är ju den förestående premiären av SHL om knappa två veckor. För bara någon vecka sedan kändes det avlägset, träden var fortfarande gröna och stundtals med behaglig värme. Det sista man tänkte på var ishallsaktiviteter. Sen noterade jag i söndags hur löven plötsligt började gulna och trilla av pinn. Igår fick jag dessutom en första släng av ”hockeyfeber” som lyckligtvis efter en svettig natt passerade kvickt.

Hur just Elitserien i ishockey slutar denna gång återstår att se efter en lång serielunk och förhoppningsvis en spännande slutspelsserie i vår. Personligen håller jag tummarna för mitt eget favoritlag, och gissar på att det under seriens gång kommer att bli en del livliga diskussioner. Mitt tips är att Djurgården avslutar på en fjärde kanske femte placering och blir det inte så får jag antagligen äta upp mina ord.

På tal om just ishockey så har det diskuterats flitigt den senaste veckan om utgallring av unga spelare, Sanny Lindström hade en hel del klokt att lägga ut i text om det.

I Samma veva så kom två insändare i lokaltidningen Gefle Dagblad:

Behandlar man en 17-åring på detta sätt?

Svar direkt från Strömsbro IF: Vi rekommenderade dem att gå till vår samarbetsförening

Nu kanske all information inte riktigt kommer fram i insändaren, till exempel när det gäller deltagandet i försäsongsträning. Det brukar mera vara en regel än ett undantag att ungdomarna spenderar somrarna med annat än att förbereda sig inför den kommande säsongen. När säsongen nalkas dyker spelarna upp till tränarnas stora förtret, utan att vara förberedda på den nivå man önskat. Tränarstaben och styrelsen brukar ha en vision, spelarna en annan. Den ständiga stridsfrågan är ju vilken nivå man egentligen skall lägga sig på. I synnerhet känslig när det kommer till yngre spelare. Ibland får jag uppfattningen av att det skulle behövas en ”Motionsklass” även i ishockeyn där man kan utöva lite som man vill och känner för, har man inte ambitionerna som de mer seriösa utövarna så kanske det skulle vara lösningen. Det kan skapa en hel del irritation när alla inte gör sitt arbete eller sina förberedelser, det är trots allt en lagsport där man är beroende av att lagkamraterna också strävar efter att höja ribban kan jag tycka.

Om Din Vän Är Pedofil, Är Du Troligen Det Också…Eller?

De senaste dagarna har jag mentalt gått omkring och runt och sökt efter svaret på en fråga som väcktes i mig efter att jag har sett flertalet bekanta lägga upp en status på Facebook som verkligen inte ger mig någon ro. Igenkänningsfaktorn i min gamla barndomsidol, Professor Balthazar, har varit påtaglig.Han ställs ju inför olika problem och tvingas inledningsvis gå runt runt och tänka intensivt för att hitta en lösning eller ett svar. Känslan när han väl gör det är förlösande inte bara för den gode professorn, utan även åskådaren som under denna tid hinner väckas av tvivel och tänka ”Men Herre Gud, kommer han lyckas lösa det här?”  Vilket han vad jag sett alltid gjorde. Då kunde man pusta ut och liksom lägga problemet bakom sig i väntan på nästa episod där Balthazar ställdes inför nya svårigheter.

Den Facebookstatus som nu delas är också mycket tvetydig. Den går ut på att man  skriver att man har X antal bekanta som är medlem i en viss diskussionsgrupp och det är en form av skuldbeläggning varför dennes bekant är med i just den gruppen. Man uppmanas att gå till nämnd grupp och kontrollera om man frivilligt gått med i gruppen eller om någon annan lagt till en, och har man inte frivilligt gått med så skall man ta upp det med den som eventuellt  lagt till någon annan. Första tanken jag fick var ”Oj jag måste verkligen se efter om jag är medlem i den här omtalade gruppen”,  konstaterar sedan att jag inte är medlem, men däremot har ett antal vänner och bekanta som är det. Den andra tanken när jag såg vilka som var med, handlade inte som många andras tanke, att det skulle vara något suspekt med medlemmarna. Men just den delen av tankarna kring det här återkommer jag till längre ner i texten. Min andra tanke var ”Vad ger person 1 rätt att skuldbelägga person 2 och dessutom misstänkligöra person 3, 4, 5 osv för deras eventuella åsikters skull?

För det var där jag landade. Åsikter som skall ställas mot varandra på ett ganska fult sätt. Människorna som delar den här statusen eller sätter den på sin profil kanske skulle ha vankat omkring som Professor Balthazar innan man slängde ut den i etern och i ansiktet på andra. Många människor kan faktiskt vara ganska känsliga eller ängsliga för vad folk tycker och tänker om dem. Om man dessutom kollektivt misstänkligör människor för att de hyser den ena eller andra åsikten, så är det tvärtemot vad jag själv har för ideer och funderingar kring till exempel åsiktsfrihet, yttrandefrihet. Det kommer aldrig existera en värld där vi alla tycker och tänker exakt likadant. Det enda man kan göra om man lever i en sådan värld, är att säga upp bekantskapen med den man då anser ha en avvikande åsikt och problemet är löst. Men att fortfarande behålla sina bekanta och samtidigt ägna sig åt skuldbeläggning är en stor del av varför denna tillsynes enkla fråga blivit min egen Balthazarfråga.

Det är på intet sätt nytt att världen delas av hur man ställer sig i en fråga. Vi har den här klassiska:

Det här problemet innebar en gång i tiden att en stark åsikt eller övertygelse kunde leda till döden, trots att det faktiskt var grundat i ett felaktigt påstående. Med vetenskapens utveckling så kan man tycka att vi lämnat det här bakom oss som en svart del av vår historia, men en riktigt otäck utveckling är hur man agerar mot andra människor oavsett åsiktstagande. Man kan å ena sidan hävda att man inte vill ha ett segregerat samhälle, men å den andra använda metoder som säger något annat. Skam och skuld kan ju se oskyldgt ut till en början, men det finns ju betydligt lättare metoder att inte göra det till ett stort drama. Till exempel så kan man plocka bort vännen eller den bekanta från sin sociala medialista, man kan förklara varför eller bara skita i det och låta personen undra varför du plötsligt sade upp bekantskapen. Sedan kan man vara noggrannare i valet av sin bekantskapskrets och bara välja vänner och bekanta som man gjort en grundlig bakgrundskontroll över och umgås med människor som bara tänker och agerar på exakt samma sätt som dig själv. Vissa vill ha världen så, andra inte. Det är en form av social extremism kanske. ”Tyck som mig eller så tar jag bort dig som vän”. Personligen anser jag att världen blir ganska fattig om man hela tiden skall ha Ja och Amen-sägare runt sig, det blir liksom ingen utmaning att förstå andra eller diskutera sig fram till gemensamma nämnare som kan föra ett problem mot en eventuell lösning. Men det är jag det.

För i slutänden så handlar det faktiskt om mycket större frågor. Om man har rätt att hysa vissa åsikter och vem som bestämmer den rätten. Vad som är rätt eller fel gav som exemplet ovan med jordens eventuella platthet eller rondör våldsamma konsekvenser. Två läger som stod och skrek på varandra tills orden inte längre räckte till och man började att fysiskt skada varandra för åsikters skull. Lite av det kan man se i heta debatter på just sociala medier. Gamla vänner som blir ovänner, bekanta som blir obekanta och det sprider bara mer olust. Skuldbeläggning är något vi alla ägnat oss åt men vad har egentligen gett oss den rätten?

Det hela blir än mer bissart när man tittar på fenomenet lite från sidan och inser att det är helt omöjligt att avgöra vad som är rätt eller fel, etiskt eller oetiskt eller hyckleri utan dess like. De flesta sunda tänkande varelser kan se bortom problematiken och antingen acceptera eller göra något åt det på individnivå. Åsikter är åsikter och jag har själv problem med vissas ställningstagande. Många förblir vänner, men vid något enstaka fall när man diskuterat i åratal och inser att man inte är ett dugg lika eller kan finna en lösning, så har man tackat för sig eftersom det i grunden är meningslöst att ständigt komma tillbaka till samma punkt i cirkeln utan intet nytt på östfronten som man brukar säga.

Jag berördes inte av den här Facebookstatusen som delas eller publiceras, men det fick mig att under en kort sekund känna förakt mot dom som faktiskt var kopplade till den. Det skäms jag för. Vad gav mig rätten att skambelägga mina vänner eller bekanta för deras eventuella åsikters skull? Hade mitt nästa steg varit att hävda att de inte får tycka, tänka eller känna som de vill? Skall omvärlden utgå ifrån min syn på världen så kan jag tala om att vi är illa ute. Jag är medveten om det och därför accepterar jag oliktänkande. Det berikar på något sätt världen även om åsikter kan vara brutalt skräckinjagande i sitt innehåll, men alternativet finns att hålla sig borta ifrån dem eller ifrågasätta dem och föra en diskussion för att i den bästa av världar komma fram till en gemensam lösning som fungerar för alla parter. Vissa åsikter vet vi att kan upplevas fullständigt oacceptabla, men diskussion är en bättre lösning än skuldbeläggande och misstänkligörande.

Ganska nöjd med mitt Balthazar-cirklande så tänkte jag att den här debatten håller jag mig utanför. Konstaterade att hur det än brann i mig att ifrågasätta detta beteende, skulle världen inte bli bättre. Jag till och med diskuterade och förklarade hur jag tänkte med en arbetskollega som bara instämde med andemeningen ”Mer bensin på elden får den inte att falna”. Ända tills jag kort därefter såg att en av personerna som vill sätta sig över andras åsikter faktiskt var vän med en dömd pedofil på Facebook. Då brann det av en stubin i huvudet på mig och  hyckleriet över vad man säger och hur man lever inte alls alla gånger går hand i hand. För så är det. Vi kan alla sätta oss på riktigt höga hästar, men vad har vi egentligen för rätt till det? Personligen tycker inte jag att pedofili är en åsikt utan ett sjukt beteende som man ”botar” med alldeles för tama straff. Om man då är vän med ett sådant äckel, är man då själv ett likasinnat as? Ta med er den slutklämmen i tanken och grundfrågeställningen om ni själva nu tänker göra en cirkel i mattan av fundersam promenad över vad jag nyss berättat i inlägget.

Industrisemestern Över För Det Här Året

Jag vet inte om ni tänkte på det, men redan tidigt på måndagsmorgonen så märktes det att något förändrades i Hofors. Plötsligt var det betydligt fler fordon och människor i rörelse på väg åt båda hållen på Storgatan. Semestertiderna är över och pendlarna åker iväg eller anländer och ner till samhällets hjärtverksamhet Ovako, strömmade cyklister och gångtrafikanter. Det finns ju en viss trygghet i oväsendet som sprids från ”gropen” efter semestertider som talar om för oss alla att än finns det hopp och liv i vårt lilla brukssamhälle.

Det är spännande tider nere på Ovako just nu. Det tisslas och tasslas lite var och här i samhället om att företaget anställer och att produktionen skall utökas åtminstone under en kommande period och det är ju riktigt spännande. Det går ju lite som en berg- och dalbana med världens ekonomier och det påverkar ju naturligtvis också även i dom här skogarna. Vi får se när det kommer klara besked.

Även politikerna har varit på den lediga sidorna och hösten kommer kanske att bjuda på en del överasskningar den med. Först och främst har vi ju dessutom ett kyrkoval den 17 september som avgör om det kommer att bli några förändringar från det ”traditionellt” Socialdemokratiska styret. Det är väl både på tiden och dags för att följa med omvärlden när den förändras.

Andra nästan religiösa upplevelser kan man nu också få om man beger sig ut i naturen och letar efter svamp och bär. Kantareller är det verkligen gott om, och huruvida det stämmer med rönnbärsträdens tillgångar med bär så kan ni lika bra sälja snöskotrarna detta år och satsa på att plocka trattkantareller långt in i december, åtminstone jag hoppas att vintern blir mild och fiskesäsongen något längre.

 

 

Semestern Snart Över

Mångas har redan tagit slut, andras är på upphällningen, jag pratar inte om tålamod utan årets semester. Själv fick jag några veckor att återhämta mig och ägna mig åt lite utflykter här och där. Vädret har väl inte varit så mycket att skryta om, men jag är ändå ganska nöjd med hur dagarna förflutit. Haft tid att beta av lite böcker i högen som hopats, promenerat omkring i vår kommun och reflekterat över hur vackert det är men ändå en viss brist på hur vi skulle kunna utnyttja detta till fullo. Kommunen har förvisso sjudit av aktiviteter och nästan varenda dag har det varit någon form av arrangemang som roat invånare och eventuella tillresta. Vi har fortfarande mycket att lära av andra platser. Tyvärr missade jag en av våra riktiga högtider i år, bilutställningen i Hagaparken. Jag tocg dock igen det med viss råge föregående helg då årets traditionella upplaga av Wolf FM Summer Jamboore gick av stapeln. Man kan tro att det skulle vara förknippat med viss rädsla och ångest att återvända dit efter midsommarens mest omtalade nyhet. Då satt jag i lugnan och ro och intog midsommarlunch och studerade stångresningen och sade sekundrarna innan att ”det där kommer nog inte att gå så bra”.

Det visade sig att några barn tagit ett korkat initiativ att gömma ett par nödvändiga bultar och lyckligtvis skadades ingen när stången tippade ner i ett fullsatt festområde.

När jag nu återvände var det inte förknippat med något annat firande än förkärleken för gammal hederlig rockmusik.

Vi var ett gäng Hoforsbor som besökte minifestivalen under de två dagarna, jag och mitt sällskap dock bara under fredagen då vi fick uppleva hur en gammal hederlig kväll i en klassisk folkpark går till. Det är något verkligt speciellt med just folkparken i Grycksbo. Kanske för att det känns som tiden stått stilla sedan 50-talet och att inramningen under festivalen består av lika gamla fordon och människor som använder alla attribut från samma tidsepok. Ni vet tjusiga klänningar, skinnjackor och doften av brylcreeme blandat med bensinångor och varmkorv med bröd. Mycket lika kvällen vi i vår kommun får uppleva efter bilutställningen fast med extra allt.

I år hade vi fler arrangemang runt bilutställningen med liveband lite här och var, bland annat vid nostalgimacken som verkligen ramar in en sådan tillställning. Tankarna flödar naturligtvis på något större och mer koncentrerat. Hoforsrocken gick i graven, men den här formen av musik drar tillsammans med bilarna massor av människor från hela landet. Tänk om vi i vår kommun kunde få en hel helg dedikerad tillnostalgin med bilar, musik och annat. Liva upp folkets park som det var en gång i tiden med de kulörta ljusen och folklivet uppmixat med dans och varm korv. Något att fundera över.

Årets stora överraskning bland de uppträdande i Grycksbo var förutom alltid lika stabila Black Knights, var italienska Freddy Velas & The Silvertones. Som att förflyttas i en tidsmaskin till när det begav sig liksom.

Blir man nu nyfiken på att se och uppleva det här bandet och lite av vad jag skrivit om tidigare i inlägget så har man chansen redan imorgon klockan 18.00. Då gästar Freddy och hans silvertoner Lenåsen (som för övrigt under varje midsommarhelg arrangerar spelningar i samma anda). Mellan 18.00 och 21.00 kan man alltså njuta av både fika, god mat och dryck och riktigt bra nostalgimusik. Jag gissar att det dyker upp ett och annat flaggskepp på fyra hjul från en annan tidsepok att titta på.

 

Pokemonjägare Förstör Gräsmattor

Personligen trodde jag att det här med Pokemonjakt bara var en fluga förra året då hundratals jägare i varierad ålder sågs röra sig på både egendomliga platser och tidpunkter. Jag hade inte kunnat ha mer fel, för på sistone så har jag stött ihop med många människor som går och stirrar ned i sin mobiltelefon och upplevs lätt förvirrade både i centrala Hofors men även i dess utkanter. För den som inte riktigt vet vad det här med Pokemon Go är så finns det en utförligare förklaring under denna länk. I korthet så sitter man inte fast framför en dator utan tvingas röra på sig för att spelet skall kunna utvecklas vidare. Mycket positivt för i synnerhet unga människor som har en tendens att sitta fast framför en skärm hemma och därmed utveckla direkta hälsorisker när både sömn och näringsintag rubbas.

Nu har det dock börjat härskna till bland en del hus och markägare. Det positiva med att barn, ungdomar och vuxna rör sig ute tillsammans har fått smolk i bägaren av vuxna som tyvärr är för lata för att använda benen till jakten på dessa underliga figurer. Naturligtvis vore det en helt annan sak om man hade någon form av funktionshinder som kanske krävde deltagande med ett motorfordon, men flera husägare störs nu av motortrafik på dygnets alla tider där det vanligtvis är ganska lugnt. Motorljuden i all ära skriver en persson som varit i kontakt med Hoforsbloggen, det värsta är respektlösheten när bilar kör sönder husägarnas tomter när bilarna skall vändas eller under en kort period står still.

Det är fruktansvärt att se hur vuxna tillsynes friska människor sitter och leker med mobilerna när dom kör bil när spelets syfte är att ge ungdomar motion”. 

Jag gissar att det finns två sidor av myntet som vanligt och att det finns lika många ”bra” förklaringar till varför man kör bil över andras egendom, men kanske skulle man ta sig en funderar till innan man använder bilen i jakten på dessa låtsasfigurer. Själv har jag aldrig riktigt förstått förtjusningen med just Pokemon, men gissar att andra är minst lika oförstående inför mina intresseområden. Skjut alltså inte budbäraren i det här fallet utan ta till er hus och markägares bekymmer 😉

Sorgebarnet Storgatan

Rubriken är helt korrekt, jag tror det finns få ställen i Hofors som väcker så mycket åsikter som vägavsnittet mellan de båda rondellerna från E16 till Ankdammen. För knappt en vecka sedan så lyftes frågan om hastigheterna och buskörningen på Storgatan igen i Facebookgruppen Värna Hofors. ”Undrar om det är någon mer än jag som reagerat på hastigheterna på Storgatan sent på kvällarna?” undrade David Persson, och med min egen erfarenhet anser jag det vara med all rätt.

Men vi kan starta resonemanget i Falun under gårdagskvällen. Där arrangerade man den årligen återkommande och mycket populära crusingen i Faluns innerstad. Det samlar en hel del bilentusiaster, åskådare och fordon av allehanda de slag. Strax före midnatt skedde en allvarlig olycka.

Larmet inkom till SOS Alarm klockan 23:51. I samband med cruisingen i Falun under onsdagen ska en bilist ha gjort en så kallad burn-out, vilket resulterade i att bilen fick kast och av misstag hamnade i det mötande körfältet.

Där krockade den med en bil, som i sin tur åkte in i en tredje bil.

Den mötande bilen hade fyra passagerare, en kvinna och en man samt två barn. De var inte en del av cruisingen. I bilen som sladdade färdades två kvinnor.

Enligt RLC Bergslagen var det mycket folk på platsen och situationen var rörig. Sex personer fördes med ambulans från platsen till Falu lasarett.

Fem av de som fördes till sjukhus uppges ha lätta skador. Mannen som befann sig i den påkörda bilen uppges ha fått allvarliga skador.

Föraren är i nuläget misstänkt för vårdslöshet i trafiken och vållande till kroppsskada i flera fall.”

 

För några veckor sedan så arrangerades vår egen sommarhögtids riktiga publikfest i Hagaparken, bilutställningen med tillhörande burnoutförevisning på ett avgränsat och kontrollerat område. Som alla vet brukar människor dröja sig kvar i centrala delarna av Hofors och det utmynnar i vad man kan benämna som en ”spontancruising” som ingen arrangör står bakom och myndigheterna brukar se lite mellan fingrarna med. Det är allt som oftast trevlig stämning, de flesta njuter av kvällen och den spontana publikfesten och brukar trappa av runt midnatt med både människor och fordon. Som alla andra år händer det att omdömet sviktar hos bilarnas chaufförer och det sladdas friskt, bränns däckspår i asfalten på icke avgränsat område och både avgaser och doften av svart gummi på vägen fyller natten. Ungefär som i Falun. Lyckligtvis så har vi inte vad jag vet haft några allvarliga olyckor i samband med bilutställningen eller spontancruisingen.

 

Det blir en enorm glädje en sådan här afton, att någon dristar sig till att kliva över normaliteten och lagens gränser. Man har säkert kontroll över sitt fordon i de flesta fall, men platsen är helt fel. Jag förstår ärligt talat inte alls själv varför man ens gläntar på dörren till en fullbordad katastrof genom att ta dessa risker. Med små marginaler leker man med andras liv och det finns säkerligen många som tycker att detta är överdrivet. Det var det antagligen i Falun också (där man för övrigt också hade ett avgränsat kontrollerat område för burnouts tidigare på kvällen).

 

Problemet med Storgatan är att detta beteende inte alls är avskärmat till en kväll/natt, under vår/sommar/höst så är det helt enkelt rena rama vilda västern när förare åker med sina olika fordon på sträckan. Man följer inte hastighetsrekommendationerna, man visar mycket lite eller ingen hänsyn alls till andra som befinner sig på trottoarer eller skall passera vägen. Det sker också dagtid och man får verkligen se upp när man måste passera vägen för att till exempel ta sig över till Hagaparken. Avsaknaden av övergångsställen är patetisk.

 

Det har hänt vid flera tillfällen att katter skadats som försökt tagit sig över vägen, ingen som stannar och tittar efter om den överlevde och är skadad utan man gasar glatt vidare och hoppas att ingen såg vad man just gjorde. Det verkar till min stora förvåning även finnas skilda åsikter om huruvida vägen borde göras säker för alla. Det anses vara en form av överförmynderi att vilja sänka farten, kanske placera ut väghinder som förhindrar höga farter. Det finns ett argument som jag hörde som jag till viss del kan förstå, att det sker många varutransporter längs just den sträckan och att det skulle vara besvärligt för lastbilarna med sänkta hastigheter och hinder. Men som med alla hinder är de överkomliga.

 

Nu handlar buskörningen inte enbart om vuxna förare. Det är Epatraktorer som definitivt inte går i lagliga hastigheter, unga människor, företrädesvis unga män eller pojkar som kör på tok för fort med mopeder och motorcyklar som hör hemma på det inhägnade området vid crossbanan och inte på vägen. Det är ett problem och på något sätt måste det tas itu med innan någon skadas ens lindrigt på grund av andras dåliga omdömen. Ett sätt kan ju vara spontana hastighetskontroller i den mån polisen skulle vilja bege sig till Hofors för att utföra dem, en annan är en ändring av regelverket för området som innebär att sänka hastigheten, sätta upp farthinder och hålla tummarna för att det minimerar riskerna. Eller krävs det att någon skadar sig allvarligt eller kanske till och med avlider innan man under en period skärper till sig?

 

 

Regn, Sol & Tankar Om Kyrkoval

Idag konstaterar vi att det är den 26 juli och mitt i semestern för de flesta. Vädret hade naturligtvis kunnat vara något bättre, alla har inte möjlighet att släppa allt och åka upp i norra delen av Sverige för att träffa på temperaturer över tjugo grader. Det har varit dåliga somrar tidigare men ofta har det en tendens att kunna bli både varmt och behagligt i augusti och en bra bit in i september ändå. Även jag är ledig och det innebär att jag försöker göra så lite som möjligt rent fysiskt men huvudet går ändå på högvarv mellan regnskurar och solsken.

En av de saker som jag funderar på är kyrkovalet i höst. Det är idag 53 dagar kvar dit och de flesta i vårt samhälle ägnar inte sin vardag åt att fundera över det just nu. Tyvärr inte annars heller eftersom valdeltagandet i speciellt vår del av kommunen är väldigt lågt för att inte säga katastrofalt. Jag har tidigare beskrivit hur lågt valdeltagandet varit historiskt och inte minst vid förra tillfället då de 3688 röstberättigade hade chansen att påverka valutgången. Endast 9.9 procent utnyttjade möjligheten att rösta trots att man i kyrkovalet får delta redan när man fyllt sexton år.

Jag har funderat en hel del över det dåliga intresset att delta i valet. Att många till och med väljer att lämna kyrkan för att spara ”några futtiga tusenlappar” på skattsedeln. Få tänker nog på vilken betydelse den svenska kyrkan dock haft både för vårt samhälle och vår historia. Allt präglas av kyrkans närvaro genom åren, hur vi bemöter varandra, det politiska systemet och våra lagars utformning. Jag kommer att återvända till just det vid senare inlägg.

Mest förvånad blir jag över hur lite man egentligen vet om kyrkans arbete. Vad diakonin bidrar till i samhället som inte syns på ytan men som har en sådan viktig betydelse för människor som lever under utsatta förhållanden. Kyrkan är inte bara en plats där man manifisterar en religiös övertygelse, utan även en viktig funktion för samhällets behövande, som kan ge stöd vid svåra stunder i livet men även vara en plats för glädje. Inte minst det viktiga arbetet man gör internationellt som ger människor möjlighet att hjälpa andra både praktiskt och ekonomiskt.

Redan som sextonåring får man delta i kyrkovalet och även om de flesta anser att valet till riksdag smäller lite högre, så tycker jag att man bör fördjupa sig i vad kyrkan faktiskt gör i samhället och ta ansvar för att den kan fortsätta sin verksamhet som samhällets egentliga ryggrad. Mest av allt är ett ökat valdeltagande önskvärt.

Åskoväder Drog Fram Över Kommunen

Precis lagom till att jag skulle rasta hundar och bege mig till arbetet för ett eftermiddagsskift så kom regnet och åskan. Jag kan nästan svära på att det sitter någon illvillig figur och väntar in mina hundpromenader för att sedan släppa loss åtminstone skyfall av regn över mig. Igår inget undantag eftersom jag kom halvvägs längs den tänkta promenadvägen innan det dök upp. Gårdagen var lite av ett extremväder sägs det, enligt Gefle Dagblad som läst Expressen,  så slog förutom regndropparna också ner runt 2000 blixtar i området:

 Under måndagen uppstod det ett kraftigt åskoväder som drabbade Gästrikland och Östra Svealand. Enligt Expressen ska det ha slagit ner omkring 2 000 blixtar i området på två timmar.

Lagom när jag rundade det norra hörnet av Rörverket syntes en blixt som slog ner över Skållberget, och det small ordentligt. Visade sig efteråt att en stuga i området antändes och brann ner (eller upp, jag vet inte vilket som är korrekt). En tråkig olycka helt enkelt. Tråkigt nog så dök det upp en del ogenomtänkta kommentarer i Facebookflödet för GDs sida också.

Internettrollen tar varje förevändning att skapa rabalder onekligen.

 

Stanna Upp Och Lyssna

Ibland forcerar man fram i livet och för man ideligen fram sin egen röst hela tiden så hör man ju inte andras. Lite så har jag känt på vårkanten och tänkte att jag kanske skulle lyssna mer på min omgivning. Nytt arbete, nya människor, nya projekt och nya situationer där ens ”tidigare meriter” betyder föga. Ingen vidare lust att bara defineras för bloggande eller politik. I politiken har jag trots att jag är relativt ny, upplevt att tiden står still och inte alls är utvecklande eller framåtskridande. Den världen är ungefär som livet i en bubbla långt bort från verkligheten i många fall. Samma sak i mitt eget parti, där grandiosa visioner och nyskapande ideer blivit vardagslunk och ärligt talat lite pyspunka. Jag har kommit på mig själv med att sitta på möten och anta vad som är bra för invånarna i vår kommun istället för att som innan jag gav mig in i det här, faktiskt fråga och diskutera med människor. Den största upptäckten är dock att politik oftast handlar om att sparka in redan öppna dörrar eller långa diskussioner om saker som egentligen är av mindre betydelse. Då kan det vara rätt skönt att bara hålla käften och sätta sig ner och titta och lyssna. Man ser saker ur ett annat perspektiv när karusellen slutar spinna runt runt, och blir man lätt illamående av allt snurrande så kommer man förr eller senare att ställa sig frågan om man inte borde kliva av karusellen. Den ställer jag mig flera gånger om dagen när jag traskar runt i kommunen och tar tillbaka medborgarperspektivet istället för att sitta och inbilla mig vad som bör göras.

Den här perioden har varit väldigt nyttig ur många aspekter. Dels har jag fått omvärdera saker och ting, haft många givande diskussioner och utbyte av åsikter och konstaterat att en verklighet inte nödvändigtvis är någon annans verklighet. Förutom rent generella diskussioner om hur framtidens politik kommer att påverka oss i vår egen kommun, som bekant står vi inte helt utanför den stora världen och riksdagsvalet 2018 ser ut att kunna bli en riktig tornado, så kommer det inom en snar framtid att fattas beslut i kommunen som förändrar till exempel hur Hagaparken ser ut. Här har vi haft ett gäng människor som ägnat mycket tid till att övertyga de folkvalda om att göra en mångmiljoninvestering för att i första etappen bygga växthus som skall sysselsätta ett 30-tal och senare även den gamla Hagaskolan till ett riktigt skrytbygge. Vissa saker är väldigt bra, andra känns mindre lockande eftersom det redan på förhand upplevs som att hälla skattepengar i sjön. Det finns enklare och billigare alternativ som ger fler glädje.

Denna morgon passerade jag Hagaparkens ”skamfläck”, det som en gång var tänkt att vara en form av entré till området. Många röster har höjts om att helt enkelt riva bort skiten. Men av någon anledning så har stålskroten vuxit i mina ögon. Ungefär som när man kommer åkandes ned för Tröttbacken i unga år och såg de rostiga rören ligga i ställningar utanför Rörverket. Det var inte vackert till en början, men kom att bli lite av ett landmärke på vägen hem. Idag när det är betydligt glesare mellan materialet ute på gårdsplanen kan jag nästan sakna den bilden eftersom den vittnade om produktivitet, orderingång och arbetstillfällen. Det sägs gå hyfsat bra för Ovako just nu, man anställer i ett större omfång än tidigare och gör rejäla satsningar. Även om det kanske inte är i någon större omfattning, så kommer det människor från långväga håll igen för att arbeta nere på bruket. Förra veckan träffade jag en kille från Hagfors i Värmland som kommit hit för arbete. Det blir ganska intressanta diskussioner och jämförelser av samhällen och kommuner. Hur politiken fungerar eller inte fungerar, vad man satsar på, vilket behov man egentligen har av vissa saker som sjukvård, skola, omsorg, fritidssysselsättning med mera. En annan man från Småland uttryckte att i Hofors hade vi verkligen allt, de små avstånden till större städer var nästan ingenting i jämförelse med hur långt han ens hade till närmaste butik i sin region. Det är dom här samtalen som gör att man stannar upp och tänker till och får tillbaka ett nytt självförtroende och en vilja att faktiskt arbeta för att behålla det vi har.

Hagaparken är ett av samtalsämnena som nästan alltid uppstår. Den har en naturlig skönhet som gör att människor lägger den på minnet som jag skrev för ett tag sedan.

Ibland när man varit utomsocknes och ska beskriva för människor som inte riktigt är hemmatama i trakterna så är det dels Ovako som ligger vackert inbäddad i grönskan på sommaren, och parken med fontänen vilken alla tycks känna till om de passerat.

När jag nämner de potentiella växthusen så möts man oftast av en sammandragen fundersam min som tycks säga ”Okej, varför ska ni göra det?”. Det här har fått mig att fråga runt bland människor som jag möter i vardagen. Vad tycker dom egentligen?

De flesta eftersöker enkla och riktigt billiga insatser som kanske en lekpark, fler bänkar och bord, bättre gräsklippning och omvårdnad av redan befintlig växtlighet.

Många kan tänka sig ett poolområde med möjlighet för bad. Behöver inte alls vara speciellt djup utan tvärtom barn och ungdomsvänlig. Några fler cementringar så att man kan grilla. Det finns en idag och den är mycket populär bland i synnerhet våra nyanlända invånare. Rena rama familjefesterna ibland. Ett inhägnat område för hundar som på Västerhöjden. En asfalterad gångväg som binder samman den södra delen av parken med hembygdsgården. Vi pratar om investeringar för möjligen någon miljon istället för tjugofem.

Självklart så bör det ju byggas ett välkomnande och praktiskt center i södra delen. Toaletter och dusch skulle underlätta för alla lastbilschaufförer som idag tvingas uträtta sina behov i skogspartiet vid parkeringen. Turistinformationen som människor utifrån har väldigt svårt att hitta till bör ju rimligen placeras där och en cafédel och försäljning av till exempel böcker och annat lokalproducerat. Det kostar lite mer, men vi behöver en tydlig entré till kommunens sevärdheter, historia och framtida möjligheter.

När det gäller Hagaskolans framtid så är det något som jag anser vara en mycket bra idé. Där finns ingen naturlig skönhet och det vore synd att riva eftersom det också är ett landmärke för förbipasserande. Istället för växthus och förstörelse av ett redan attraktivt område.

Låt Myggen Leva

I Dala-Demokraten så återfinns idag en artikel som uppmanar läsarna att inte slå ihjäl sommarens surrande plågor.

När du hittar en mygga som bits – fånga den i en burk eller ask och lägg den i frysen.

Vira sedan försiktigt in myggan i hushållspapper eller bomull och skicka in den till SVA, MIK, Anders Lindström,751 89 Uppsala.

Mygginsamlingen pågår juni – augusti 2017. SVA är främst intresserade av myggor från områden i södra Sverige.

Det finns även en instruktionsfilm för hur man bäst fångar in och avlivar myggen genom att placera den i frysen.

 

Sprudlande Glädje I Hagaparken

Ännu en helg till ända och även om jag spenderat merparten av det med arbete så har jag inte missat explosionen av grönska. Under fredagen så rastade jag hundar vid 14-tiden och tittade som vanligt på en rostig gammal ställning i Hagaparken. Vid 18-tiden syntes den inte längre för alla utslagna blad. Så fort går det alltså när det väl sätter fart. Regnskvätten inatt gjorde sitt och nu känns det nästan som full sommar. Det för mig till nästa fundering denna morgon. Ett av de säkraste tecknen på att det är sommarperioden är ju den vackra fontänen i just Hagaparken. Än så länge sprutar det inte upp en gigantisk kaskad av vatten, så frågan är när kommunen bestämmer sig för att sätta fart på det som av förbipasserande faktiskt är ett landmärke.

Ibland när man varit utomsocknes och ska beskriva för människor som inte riktigt är hemmatama i trakterna så är det dels Ovako som ligger vackert inbäddad i grönskan på sommaren, och parken med fontänen vilken alla tycks känna till om de passerat. Ja och överflödet av pizzerior som också är något man brukar notera.

Senaste tiden har jag också gått omkring och försökt föreställa mig hur parken skulle förändras med byggandet av växthus och annat. Känns nästan lite sorgligt eftersom parken i sig är ganska vacker, har sina särdrag. Ni vet vissa märkligt utformade träd och företeelser som de äldre damerna som motionerar med stavgång på regelbundna tider, hundägare man känner igen på långt håll och myrstacken i slänten mot norr som tvärtemot alla andra stackar inte växer sig högre utan snarare tycks breda ut sig på längden.

Jag tänker på den enorma kostnaden för bygget, om det verkligen kommer att ge den positiva effekten som många inblandade i projektet vill ge sken av. Var den årligt återkommande bilutställningen skall få plats (i år arrangeras den lördagen den 15 juli).

Om det beslutas om att genomföras så kommer det ske etappvis, prio ett borde dock vara byggnaden som planeras precid bredvid fontänen i projektet. Växthus känns inte lika primärt för min del, utan snarare ett servicecenter för turisinformation, toaletter och café. När det skall fattas ett politiskt beslut så är det vi som är folkvalda som ska besluta vad vi skall prioritera och det här är vad som nästan omedelbart skulle öppna upp kommunen för vidare utveckling.

 

 

Lite Om 1 Maj Demonstrationer & Aktivism För Fyrverkerirädda Husdjur

Imorgon kommer det att viftas med fanor som bokstavligen får många att se rött. Det är 1 maj och det har traditionellt varit arbetarrörelsens internationella högtidsdag sedan slutet av 1800-talet. Födelsen av fackföreningar får betecknas vara en av de viktigaste händelserna i vår historia eftersom det är nästan uteslutande dessa som format välfärden som rådit under åtminstone min egen generations levnadsår. Vård, skola och omsorg som brukar vara populära politikerord har allt att tacka arbetarnas organisation.

Under veckan som gick så har just det ämnet varit högaktuellt eftersom jag deltagit i en facklig grundutbildning i Sandviken. Jag är inte ny i den fackliga miljön, men valde nyligen att byta fackförbund eftersom det passar min nuvarande sysselsättning bättre. Lite motvilligt accepterade jag att gå den här grundläggande utbildningen, mest för att jag hellre ville arbeta, men ändå var ganska nyfiken på hur den socialistiska rörelsen fungerar 2017. En mycket trevlig herre vid namn Mario var handledare och hans bakgrund innefattar bland annat den fackliga kampen vid Läkerols fabrik i Gävle som ändå kom att läggas ned och flytta iväg från staden. En intressant historia i sig.

Det blev ganska många diskussioner och det var märkbart att fackföreningsrörelsen inte riktigt hunnit med utvecklingen de senaste åren. En del kontroversiella punkter visade att i gruppen på 10 personer hade merparten en helt annan inställning än den man kanske kunde ha förväntat sig. Bland annat om solidariteten med papperslösa och huruvida dessa egentligen skulle vara fackföreningens uppgift. En annan fråga gällde om facket skulle vara så tätt knutna till politiken som den varit historiskt och är än idag. Tidigare har det varit en självklarhet att i synnerhet Socialdemokraterna varit den förlängda armen av fackförbunden, men tiderna och politiken har förändrats och nu verkar det inte vara en självklarhet att det skall vara så tätt sammanflätat. Det tåls att fundera vidare på och något bra svar eller någon vettig teori om det har jag inte just nu. Men visst behöver det moderniseras på något sätt.

Kanske skulle just 1 maj behövas moderniseras eller förändras också. Vi uppmanades att delta i de olika arrangemangen som arbetarrörelsen anordnar imorgon för att just visa stödet för rörelsen som vi alla nu tillhör. Själv har jag länge varit skeptisk till den här majdemonstrationen. Den handlar nästan uteslutande om att visa stöd för ett enskilt parti eller två. Företrädarna är inte heller längre arbetare med en arbetartradition utan snarare från barnsben skolade politiker och jag upplever det lite som missvisande och kanske lite hycklande. Dessutom överdriver man kraftigt deltagandet villket jag konstaterat under ett antal år nu genom att personligen räkna deltagarna och sedan jämföra med vad som beskrivs i tidningar.

1 maj har dessutom numera börjat förknippas med oroligheter och konflikter eftersom nationalsocialister börjat uppträda i allt större skaror på klassisk arbetarmark, där polismyndigheten ger tillstånd för demonstrationer i samma områden. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demonstrationsfriheten har blivit något för de politiska ytterligheterna och det är med viss bävan man läser om hur det kan bli i till exempel Falun under morgondagen där flertalet demonstrationer skall hållas inom ett väldigt litet område. En massiv uppsamling av poliser med diverse tillgängliga resurser som drönare och annat kommer att vara på plats. Vi får hoppas att det blir en fredlig dag trots allt i vår grannkommun, Falun förtjänar bättre än att bli ett slagfält mellan extremister.

Från extremism till aktivism. Var det något avsnitt som var särskilt intressant under den fackliga utbildningen så var det när Mario sa sig själv vara en aktivist. Ett kort avsnitt i boken handlar om att det fackliga ombudet är en aktivist med sin bakgrund i folkrörelsen och kamporganisationen. Det var tydligt många gånger att det här med att visa ”solidaritet” och inte skapa en ”vi och dom”känsla, inte innefattar arbetsgivaren. Här tyckte jag det många gånger var ganska smaklöst hur man demoniserade arbetsgivaren. Trots allt så finns det många som har ett brinnande intresse för att ett företag skall fungera, producera riktigt bra saker och man kan vara stolt över sin insats. Ändå så målades arbetsgivarna upp som blodtörstiga, trångsynta och ignoranta figurer vars enda tillfredsställelse i livet är att suga ut arbetarklassen. Så var det nog mycket riktigt tidigare, men idag ser nog de flesta företagare på sin personal som en tillgång, säkerligen också med vissa undantag. När jag tidigare skrev att facket kanske skulle moderniseras så inbegriper det förhållandena mellan fack och företag också. Att agera på ett sätt, men utbilda på ett annat känns motsägelsefullt.

Imorgon är det som sagt 1 maj, men idag är det den sista april och det brukar också ha sina traditioner. Brasor skall brinna, sånger skall sjungas och alkohol kommer att förtäras i kombination med raketer och explosioner. Det är här min nyfunna kunskap om aktivism plötsligt fick ett praktiskt område. Många husdjursägare förfasas redan nu över kvällningen och vad den kan komma att innebära. Livrädda hundar ooch katter som än en gång får uppleva plågsamma timmar på grund av raketsmällar. När jag talade med Spar-Arne denna morgon så var det mer ett sorgligt faktum att något förbud inte skulle stävja det här problemet. ”Vem ska kontrollera att det efterföljs” sa Arne. Tja tänkte jag, det skulle bara vara ett förbud som inte kunde bidra till att det faktiskt blev bättre för djuren.

Men, det finns ju faktiskt saker som man som privatperson kan göra om man tänker på aktivism. Inte kasta sten eller slåss med plakat, men man kan ställa ett krav på företagen som säljer bomber och raketer i kommunen. Att aktivt göra ett val att inte handla hos dem. Säljer dom dessa produkter så kan man välja att åka till ett företag som inte gör det i grannkommunen och sedan göra samma sak året runt. Om företaget mister kunder blir det med tiden mindre intäkter och förhoppningsvis lyssnar man på de kunder man förlorat och tar bort fyrverkerier i sitt utbud. Har man husdjur och inte gillar raketer och smällare, handla inte hos dom som säljer det. Handla lokalt, men inte hos företag som säljer sorg och bedrövelse några gånger per år.

Skolas In I Arbetarrörelsen

Det var nu ytterligare en period sedan jag uppdaterade. Var lugn, jag har inte skrivit någon ny roman. Det kommer ta sin tid att redigera det tidigare materialet och jag har redan fått förfrågningar om att köpa ett exemplar i det fall det faktiskt kommer ut i tryck. Där får man nog vara ytterst försiktig, det går ungefär tjugo på dussinet av aspirerande författare och det är en otroligt tuff marknad att slå sig fram på. Men jag kommer efter redigering att skicka ut kopior till ett antal förlag som jag känner skulle kunna vara rätt för det här så får vi se helt enkelt. I värsta fall får jag dela ut det gratis i pdf-format om det inte faller något förlag på läppen.

Det har dock varit full rulle sedan sist. Bland annat ett femtioårskalas, förmiddagskift och idag och ytterligare två dagar framåt håller jag på att skolas in i arbetarrörelsen genom facket. Lustigt nog så fick jag ett nytt Coop-kort för ett par veckor sedan så nu har jag allt som en ordinär Socialdemokrat sägs ha föurtom kanske en smula mer förnuft som någon skämtsamt uyttryckte det när jag berättade om mina dagar.

Jag får lov att återkomma till mina upplevelser av hur en facklig introduktion går till, men jag kan väl säga att det inte gått helt smärtfritt så här långt. Man blir givetvis full av frågor och vill testa olika scenarion när man undervisas av en tvättäkta socialist. Bara en sån här sak att facklig utbildning tycks gå hand i hand med att övertygas om socialismens förträfflighet. Det kan vara en orsak till att många väljer andra lösningar för en senare A-kassa till exempel. Vi hade även en lång diskussion om var och hur solidaritet fungerar. Hur behovet av akademiker med arbetarbakgrund ska gå hand i hand med ”vanliga knegare” när det kommer till hur man skall styra landet. Det är mycket intressant men samtidigt lite tröttsamt att sitta i en liten lokal och uppleva att det är en viss manipulering som pågår. Jag känner igen det från den senaste månadens läsning nämligen.

Jag hade förvisso förväntat mig en hel del information om arbetarrörelsens historia och vikten av att ansluta sig till en fackförening som arbetstagare, men så här långt har det mest rört sig om på tok för mycket avskräckande politiska hintar. Det kanske tar sig resten av veckan och jag skaffar en partibok också.

Söndag: Fasanjakt & Golf I Hagaparken

En märklig dag på många sätt och vis. En av orsakerna att människor inte riktigt verkat ha greppat vidden av den otäcka och vidriga terrorattacken i Stockholm i fredags. Först när SVT visade den enorma folksamlingen på Sergels Torg och runt området idag föll poletten ner. Det är kanske ett sätt för många att skydda sig mot verklighetens sanning. Personligen har jag inte sagt så mycket att säga i ämnet ännu. Det är mest en uppgivenhet, ett konstaterande och inte så mycket chock eftersom det bara var en tidsfråga innan det skulle drabba oss på riktigt också. Noterbart är hur synen på vår polis har förändrats som genom ett trollslag. Kanske, bara kanske, kan idioterna som lockar in polisen i förorterna med falska larm för att kasta sten på dem begripa vad dom är till för. Kanske, och bara kanske inse att det kan vara skillnaden mellan liv och död att låta räddningspersonal ta sig fram till olycksdrabbade och få göra sitt arbete.

Efter att ha bevittnat den hedersamma samlingen på Sergels Torg tog jag en promenad i Hagaparken för att rasta hundar och huvudet en stund. När jag passerar den nedre delen och vänder upp mot mittpartiet av parken via stigen så stod den bara där och blängde på mig. Hundarna märkte ingenting till en början. Jag stoppade handen i fickan för att plocka fram mobiltelefonen, för ingen skulle tro mig om jag bara sade det tänkte jag. Oturligt nog kom jag i samma sekund på att den låg hemma på laddning. Tanken att plocka med den hade föresvävat mig eftersom jag senaste veckan sett märkliga saker i just Hagaparken. Hundarna fick vittring på den och smög sig sakta mot det märkliga djuret, men den försvann in i snåriga buskar och började ge ifrån sig höga ljud innan den tystnade helt. Jag gick hemåt och tänkte att det här säger jag nog inte till någon eftersom det skulle framstå som en smula galet.

Men under vägen hem så tänkte jag om. Bestämde mig för att lämna hundarna hemma och sen ta med mig mobilen och försöka fota den. Min instinkt sade att den inte skulleförsvinna i en hast. Jag ringde även Mathias Strand som genast kom springande genom parken och tillsammans började vi söka av det lilla området. Vi hade nästan gett upp när en skymt av den syntes i buskagen och jakten var igång.

Visst tusan hade jag sett rätt. Det var en fasan. Snabb var den också. Att bara villigt ställa sig och posera och låta sig fångas på bild var inte dennes intention, så några språngmarscher senare och ett par rejält blöta skor eftersom jag trampade ner i ett träsk hade Mathias åtminstone fått ett par bilder av den innan den försvann upp mot området där de gamla barackerna stod och mot hembygdsgården. Senare rapporter säger att den sprungit omkring på Östra Parkgatan och ”ljudit”. Men den fanns där och inte enbart i fantasin.

Hagaparken har den senaste veckan helt ändrat karaktär kan jag konstatera. Förutom ovan beskrivda fasanjakt, så verkar det ha blivit ett område för golf också.

Har hittat åtskilliga av bollarna, och det är bara att hoppas att den som ägnar sig åt det verkligen kollat av att det inte kommer människor (eller fasaner) knallandes i den nedre regionen av parken innan man slår ut. Det är ett populärt område inte bara för hundägare, utan även äldre människor som motionerar med sina stavar eller bara tar sakta promenader.

Helgnöjen Ur Ett Generationsperspektiv

Det är ganska tydligt att det finns ett generationsperspektiv på hur man väljer att fira sin helg. Själv har jag haft sällsynt många lediga dagar i rad att ägna mig åt frisk luft, inventering av min nya vinkyl och besök på några loppisar under ett par dagar. Ungdomar i Hofors har bland annat ägnat sig åt att försöka tända eld på BMX-hallen och vandaliserat centrum.

Det har varit märkbart irriterat bland Hoforsborna på sociala medier där man uttryckt lindrigt sagt, avsky mot vad som verkar ha eskalerat under en tid och nu resulterade i den här helgen. Det ska enligt uppgifter röra sig om en knapp handfull med ungdomar som tydligen inte finner något intresse i kreativa aktiviteter. Loppisfynda är kanske helt enkelt inte deras grej, men nog vore det betydligt trevligare för andra invånare om det var så.

Själv hittade jag en otroligt intressant bok, om än betydligt dyrare än vad loppisfynd brukar kosta. Men väl hemma så fann jag den vara värd hundringen den kostade. I övrigt hittade jag också ett litet smultronställe för vinylskivor och singlar. Riktigt gamla klassiker kan man lugnt påstå, och det väckte en del avund bland mina skivintresserade vänner av just den här epoken.

I extremt gott skick dessutom. Det brukar vara lite si och så med repor och konvelut när man handlar begagnat. Samtliga av helgens fynd återfanns i Storvik som verkligen blivit lite av ett Mecka när det gäller antal och utbud. Jag har säkert besökt samma loppisar tio gånger per år utan att hitta något, men så plötsligt har lagren fyllts på och man kan göra dom där riktigt fina fynden. Det är naturligtvis en smakfråga också, för alla är kanske inte lika begeistrad över gamla gobitar som jag.

 

Vardagsproblem

Livet är fyllt av bekymmer och sen dör man. Det är åtminstone vad jag tänker denna morgon när ledigheten inträffat och jag haft för avsikt att dricka morgonkaffe och läsa senaste upplagan av Dagens Samhälle i lugn och ro.

Men sen ringer telefonen oavbrutet och jag kommer på mig själv med att vara någon helt annanstans i tankarna när människorna som ringer vädrar sina bekymmer och problem. ”Vad rör det egentligen mig” tänker jag. Det verkar precis som att många människor bara vill ha saker eller vill att andra ska lösa deras problem, fjäskar och har sig när de talar med en och sen baktalar en på klassiskt bruksmanér när man inte är i närheten. Vid det sista telefonsamtalet så känner jag att jag fått nog av hyckleriet och lägger faktiskt på telefonen i örat på uppringaren. Jag tycker det är ett tydligt budskap som inte kan missförstås. Men känns det bättre i sinnet? Nej. Problemet biter sig kvar och jag går och grunnar på det resten av morgonen och kan inte riktigt släppa det. Ältar och grunnar, grunnar och ältar.

Den senaste tiden så har jag börjat med en ny strategi att säga nej till allt som jag inte vill. Förfrågningar om ideellt arbete, sitta i styrelser för föreningar eller skriva på bloggen om andra människors bekymmer. Istället har jag promenerat runt och lyssnat på fågelkvitter och den inre rösten som fört en dialog med sig själv om varför man egentligen offrar så mycket tid på saker som inte ger någon tillfredsställelse eller ens ett simpelt tack för hjälpen. Det är egentligen en förlängning av vad Matilda Andersson kände i samband med att TV-dokumentären ”Samtidigt i Hofors” sändes. Det finns bättre saker att lägga både tid och energi på när omvärlden ändå inte verkar uppskatta det man gör. Något som tyvärr blir en allt vanligare känsla bland människor som engagerar sig i föreningar och annat. Ett problem i vardagen helt enkelt.

Under morgonen så får jag ytterligare tillfälle att fundera kring det här med vad ett vardagsproblem egentligen är. Vid ett besök på banken här i Hofors ”råkar” jag höra en äldre mans problem. Han behöver ett id-kort men kvinnan i mottagningen säger att han måste ha ett id-kort för att kunna få ett id-kort. Mannen blir frustrerad för han kan inte hämta ut sin TV-box om han inte har ett id-kort och för att få ett id-kort måste han, ja just det redan ha ett id-kort. Han svär och går ut från banken. Kvinnans rekomendation att vända sig till Skatteverket eller Polismyndigheten för att lösa problemet avfärdar han med att han inte kan ta sig överallt eftersom han har problem med ett ben som tidigare blivit brutet. Jag ser honom senare sitta uppgiven inne på spelbutiken vid Coop som också fungerar som postkontor numera. Om han får ut sin TV-box eller inte vet jag inte.

Det här är ju ett riktigt problem, för det får konsekvenser. En människa som exkluderas ur samhället därför att vi inte har en service som medför att såna här problemkan lösas lokalt. Det är bekymmer att ens få ett par id-handlingar på banken om man inte redan har dem. Utan TV-box så kan han inte se några nyheter på TV. Jag gissar att han inte heller har en smart telefon med internet, eller ens internet i hemmet och då kanske hänvisas till att antingen köpa tidningar eller läsa dem på biblioteket. Att ens köpa en tidning är ett problem. Spar-Arne berättade att han bara får ett exemplar av Gefle Dagblad till butiken på Faluvägen. När det är sålt (om det ens säljs) så finns det inga fler. Kan ni tänka er frustrationen att stå utanför på det sättet?

Ett annat vardagsproblem som fler än mig delar är sorgebarnet korsningen Storgatan/Skolgatan.

Bristen på övergångsställen längs hela Storgatan är kanske mest påtaglig här. Att komma över till den andra sidan och till den koncentrationslägersliknande skapelsen som kanske var tänkt som en entré till parken är många gånger otroligt frustrerande på grund av att det saknas övergångsställen och trafiken är stundtals hög med bilar från alla håll och kanter. Hastigheten en del bilar kommer med är betydligt högre än den på skyltarna angivna och försöker man gå över med till exempel två små hundar som upplever det lite skrämmande med just bilar i högfart och som gärna ”fryser” mitt i gatan blir det lätt panikslaget. Föräldrar med barnvagnar som försöker ta sig över blir ståendes länge och vågar inte heller ta chansen att försöka springa över gatan innan någon kommer norrifrån med ljusets hastighet och knappast hinner sakta ned tillräckligt om det vill sig riktigt illa. Problemet torde inte vara en nyhet för tjänstemännen i kommunhuset, men kanske tänker dom som mig denna morgon att ”Vad rör det egentligen mig”. Det är ju egentligen inte ett problem om man blundar för det.

Olika Former Av Cirkus

Den här helgen kan tyckas innehållit en hel del cirkusuppträdanden. Är man politiskt intresserad så kan man kanske funnit ett visst nöje i att se en av våra lokaltidningar härskna till och ställa sig frågande till vad som egentligen sker i Hofors:

Anna Gullberg: Oacceptabelt att kommunstyrelsens ordförande förhalar intervju mitt i politisk kris

Kommunalrådet svarar på chefredaktörens kritik: När partiet tar beslut är Daniel Johansson högsta politiker

Är frågor om Hofors kommuns styre en fråga som rör kommunen, och därmed en fråga som ligger på högsta politikerns bord och inte främst det socialdemokratiska partiets? GD vågar påstå det. Och det ska inte behöva ta två veckor för att få ställa frågor till kommunalrådet om det.”

Ett tips till tidningarna kan vara att imorgon 17.30 sammanträder Kommunfullmäktige i Folkets Hus och då kommer med stor sannolikhet alla politiker som kan vara av intresse för att fråga om den uppkomna situationen att vara på plats. Det har ju onekligen varit ett ganska svalt intresse för att bevaka Hofors politiskt på plats när de offentliga mötena genomförs. Det föregås av demokraticafé som startar 16.30 och det är till för att allmänheten och media ska kunna träffa de förtroendevalda under en fika.

 

Eftersom jag själv inte är direkt inblandad i röran som tycks ha uppstått, så gick jag istället på en annan cirkus. En rockcirkus, där ungdomsidolerna Accept stod på scenen. Bara ett stenkast bort från Hofors och närmare bestämt i Göranssons Arena i Sandviken.

Det är inte riktigt samma sak när Udo Dirkschneider inte anför bandet med sin karakäteristiska sångpippa. Men det var bra med folk och rocken strömmade ur högtalarna som det var meningen. Huvudattraktionen för många var Sabaton, och i augusti så arrangeras Sabatons egen festival i Falun, ett ungefär lika långt stenkast bort alltså, där dyker faktiskt nämnde Udo upp tillsammans med ett stadigt gäng band. Spelar gör också Hoforssonen Tomas Andersson med sitt band Corroded.

Ett Första Vårtecken

Varje dag sedan i början av januari har jag passerat den öde myrstacken och funderat om det är just idag som de skall vakna till liv och reparera både väder, vind och människors framfart med deras lilla rike. Imorse syntes ingenting, solen stegrade och vid lunchpromenaden med hundarna såg jag att något förändrats. Ja jösses ja! Där var fullt med liv och de hade redan börjat reparera det gapande hålet efter en fot vid toppen av stacken.

Jag dröjde mig kvar en stund och tittade hur man effektivt arbetade för att fixa det som varit sönder. Allt i en anda av samarbete, envishet och utan tanke på att tjafsa inbördes om vem som ska göra vad eller vem som får mest uppmärksamhet för det. Vi människor har mycket att lära av naturen och i synnerhet de små myrorna som år ut och år in gör samma sak utan att drabbas av utbrändhet eller depressioner. Om lyckan skulle ligga i att de inte har tid för annat eller helt enkelt står över oss människor i sinneslaget vet jag inte. Jag vet faktiskt inte alls mycket om myror mer än att de kan bitas, bygger sina stackar och är ofantligt starka i förhållande till sin storlek. Vad jag vet är att det är ett fenomen att beundra och lära av, och att jag studerat det på tok för lite. Nu är det så dags för en ny säsong och de kommer att stöta på allehanda problem innan de stänger ner stacken för året. Men arbetet kommer att gå vidare och nästa år startar cykeln om igen.