Låt Myggen Leva

I Dala-Demokraten så återfinns idag en artikel som uppmanar läsarna att inte slå ihjäl sommarens surrande plågor.

När du hittar en mygga som bits – fånga den i en burk eller ask och lägg den i frysen.

Vira sedan försiktigt in myggan i hushållspapper eller bomull och skicka in den till SVA, MIK, Anders Lindström,751 89 Uppsala.

Mygginsamlingen pågår juni – augusti 2017. SVA är främst intresserade av myggor från områden i södra Sverige.

Det finns även en instruktionsfilm för hur man bäst fångar in och avlivar myggen genom att placera den i frysen.

 

Sprudlande Glädje I Hagaparken

Ännu en helg till ända och även om jag spenderat merparten av det med arbete så har jag inte missat explosionen av grönska. Under fredagen så rastade jag hundar vid 14-tiden och tittade som vanligt på en rostig gammal ställning i Hagaparken. Vid 18-tiden syntes den inte längre för alla utslagna blad. Så fort går det alltså när det väl sätter fart. Regnskvätten inatt gjorde sitt och nu känns det nästan som full sommar. Det för mig till nästa fundering denna morgon. Ett av de säkraste tecknen på att det är sommarperioden är ju den vackra fontänen i just Hagaparken. Än så länge sprutar det inte upp en gigantisk kaskad av vatten, så frågan är när kommunen bestämmer sig för att sätta fart på det som av förbipasserande faktiskt är ett landmärke.

Ibland när man varit utomsocknes och ska beskriva för människor som inte riktigt är hemmatama i trakterna så är det dels Ovako som ligger vackert inbäddad i grönskan på sommaren, och parken med fontänen vilken alla tycks känna till om de passerat. Ja och överflödet av pizzerior som också är något man brukar notera.

Senaste tiden har jag också gått omkring och försökt föreställa mig hur parken skulle förändras med byggandet av växthus och annat. Känns nästan lite sorgligt eftersom parken i sig är ganska vacker, har sina särdrag. Ni vet vissa märkligt utformade träd och företeelser som de äldre damerna som motionerar med stavgång på regelbundna tider, hundägare man känner igen på långt håll och myrstacken i slänten mot norr som tvärtemot alla andra stackar inte växer sig högre utan snarare tycks breda ut sig på längden.

Jag tänker på den enorma kostnaden för bygget, om det verkligen kommer att ge den positiva effekten som många inblandade i projektet vill ge sken av. Var den årligt återkommande bilutställningen skall få plats (i år arrangeras den lördagen den 15 juli).

Om det beslutas om att genomföras så kommer det ske etappvis, prio ett borde dock vara byggnaden som planeras precid bredvid fontänen i projektet. Växthus känns inte lika primärt för min del, utan snarare ett servicecenter för turisinformation, toaletter och café. När det skall fattas ett politiskt beslut så är det vi som är folkvalda som ska besluta vad vi skall prioritera och det här är vad som nästan omedelbart skulle öppna upp kommunen för vidare utveckling.

 

 

Lite Om 1 Maj Demonstrationer & Aktivism För Fyrverkerirädda Husdjur

Imorgon kommer det att viftas med fanor som bokstavligen får många att se rött. Det är 1 maj och det har traditionellt varit arbetarrörelsens internationella högtidsdag sedan slutet av 1800-talet. Födelsen av fackföreningar får betecknas vara en av de viktigaste händelserna i vår historia eftersom det är nästan uteslutande dessa som format välfärden som rådit under åtminstone min egen generations levnadsår. Vård, skola och omsorg som brukar vara populära politikerord har allt att tacka arbetarnas organisation.

Under veckan som gick så har just det ämnet varit högaktuellt eftersom jag deltagit i en facklig grundutbildning i Sandviken. Jag är inte ny i den fackliga miljön, men valde nyligen att byta fackförbund eftersom det passar min nuvarande sysselsättning bättre. Lite motvilligt accepterade jag att gå den här grundläggande utbildningen, mest för att jag hellre ville arbeta, men ändå var ganska nyfiken på hur den socialistiska rörelsen fungerar 2017. En mycket trevlig herre vid namn Mario var handledare och hans bakgrund innefattar bland annat den fackliga kampen vid Läkerols fabrik i Gävle som ändå kom att läggas ned och flytta iväg från staden. En intressant historia i sig.

Det blev ganska många diskussioner och det var märkbart att fackföreningsrörelsen inte riktigt hunnit med utvecklingen de senaste åren. En del kontroversiella punkter visade att i gruppen på 10 personer hade merparten en helt annan inställning än den man kanske kunde ha förväntat sig. Bland annat om solidariteten med papperslösa och huruvida dessa egentligen skulle vara fackföreningens uppgift. En annan fråga gällde om facket skulle vara så tätt knutna till politiken som den varit historiskt och är än idag. Tidigare har det varit en självklarhet att i synnerhet Socialdemokraterna varit den förlängda armen av fackförbunden, men tiderna och politiken har förändrats och nu verkar det inte vara en självklarhet att det skall vara så tätt sammanflätat. Det tåls att fundera vidare på och något bra svar eller någon vettig teori om det har jag inte just nu. Men visst behöver det moderniseras på något sätt.

Kanske skulle just 1 maj behövas moderniseras eller förändras också. Vi uppmanades att delta i de olika arrangemangen som arbetarrörelsen anordnar imorgon för att just visa stödet för rörelsen som vi alla nu tillhör. Själv har jag länge varit skeptisk till den här majdemonstrationen. Den handlar nästan uteslutande om att visa stöd för ett enskilt parti eller två. Företrädarna är inte heller längre arbetare med en arbetartradition utan snarare från barnsben skolade politiker och jag upplever det lite som missvisande och kanske lite hycklande. Dessutom överdriver man kraftigt deltagandet villket jag konstaterat under ett antal år nu genom att personligen räkna deltagarna och sedan jämföra med vad som beskrivs i tidningar.

1 maj har dessutom numera börjat förknippas med oroligheter och konflikter eftersom nationalsocialister börjat uppträda i allt större skaror på klassisk arbetarmark, där polismyndigheten ger tillstånd för demonstrationer i samma områden. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demonstrationsfriheten har blivit något för de politiska ytterligheterna och det är med viss bävan man läser om hur det kan bli i till exempel Falun under morgondagen där flertalet demonstrationer skall hållas inom ett väldigt litet område. En massiv uppsamling av poliser med diverse tillgängliga resurser som drönare och annat kommer att vara på plats. Vi får hoppas att det blir en fredlig dag trots allt i vår grannkommun, Falun förtjänar bättre än att bli ett slagfält mellan extremister.

Från extremism till aktivism. Var det något avsnitt som var särskilt intressant under den fackliga utbildningen så var det när Mario sa sig själv vara en aktivist. Ett kort avsnitt i boken handlar om att det fackliga ombudet är en aktivist med sin bakgrund i folkrörelsen och kamporganisationen. Det var tydligt många gånger att det här med att visa ”solidaritet” och inte skapa en ”vi och dom”känsla, inte innefattar arbetsgivaren. Här tyckte jag det många gånger var ganska smaklöst hur man demoniserade arbetsgivaren. Trots allt så finns det många som har ett brinnande intresse för att ett företag skall fungera, producera riktigt bra saker och man kan vara stolt över sin insats. Ändå så målades arbetsgivarna upp som blodtörstiga, trångsynta och ignoranta figurer vars enda tillfredsställelse i livet är att suga ut arbetarklassen. Så var det nog mycket riktigt tidigare, men idag ser nog de flesta företagare på sin personal som en tillgång, säkerligen också med vissa undantag. När jag tidigare skrev att facket kanske skulle moderniseras så inbegriper det förhållandena mellan fack och företag också. Att agera på ett sätt, men utbilda på ett annat känns motsägelsefullt.

Imorgon är det som sagt 1 maj, men idag är det den sista april och det brukar också ha sina traditioner. Brasor skall brinna, sånger skall sjungas och alkohol kommer att förtäras i kombination med raketer och explosioner. Det är här min nyfunna kunskap om aktivism plötsligt fick ett praktiskt område. Många husdjursägare förfasas redan nu över kvällningen och vad den kan komma att innebära. Livrädda hundar ooch katter som än en gång får uppleva plågsamma timmar på grund av raketsmällar. När jag talade med Spar-Arne denna morgon så var det mer ett sorgligt faktum att något förbud inte skulle stävja det här problemet. ”Vem ska kontrollera att det efterföljs” sa Arne. Tja tänkte jag, det skulle bara vara ett förbud som inte kunde bidra till att det faktiskt blev bättre för djuren.

Men, det finns ju faktiskt saker som man som privatperson kan göra om man tänker på aktivism. Inte kasta sten eller slåss med plakat, men man kan ställa ett krav på företagen som säljer bomber och raketer i kommunen. Att aktivt göra ett val att inte handla hos dem. Säljer dom dessa produkter så kan man välja att åka till ett företag som inte gör det i grannkommunen och sedan göra samma sak året runt. Om företaget mister kunder blir det med tiden mindre intäkter och förhoppningsvis lyssnar man på de kunder man förlorat och tar bort fyrverkerier i sitt utbud. Har man husdjur och inte gillar raketer och smällare, handla inte hos dom som säljer det. Handla lokalt, men inte hos företag som säljer sorg och bedrövelse några gånger per år.

Skolas In I Arbetarrörelsen

Det var nu ytterligare en period sedan jag uppdaterade. Var lugn, jag har inte skrivit någon ny roman. Det kommer ta sin tid att redigera det tidigare materialet och jag har redan fått förfrågningar om att köpa ett exemplar i det fall det faktiskt kommer ut i tryck. Där får man nog vara ytterst försiktig, det går ungefär tjugo på dussinet av aspirerande författare och det är en otroligt tuff marknad att slå sig fram på. Men jag kommer efter redigering att skicka ut kopior till ett antal förlag som jag känner skulle kunna vara rätt för det här så får vi se helt enkelt. I värsta fall får jag dela ut det gratis i pdf-format om det inte faller något förlag på läppen.

Det har dock varit full rulle sedan sist. Bland annat ett femtioårskalas, förmiddagskift och idag och ytterligare två dagar framåt håller jag på att skolas in i arbetarrörelsen genom facket. Lustigt nog så fick jag ett nytt Coop-kort för ett par veckor sedan så nu har jag allt som en ordinär Socialdemokrat sägs ha föurtom kanske en smula mer förnuft som någon skämtsamt uyttryckte det när jag berättade om mina dagar.

Jag får lov att återkomma till mina upplevelser av hur en facklig introduktion går till, men jag kan väl säga att det inte gått helt smärtfritt så här långt. Man blir givetvis full av frågor och vill testa olika scenarion när man undervisas av en tvättäkta socialist. Bara en sån här sak att facklig utbildning tycks gå hand i hand med att övertygas om socialismens förträfflighet. Det kan vara en orsak till att många väljer andra lösningar för en senare A-kassa till exempel. Vi hade även en lång diskussion om var och hur solidaritet fungerar. Hur behovet av akademiker med arbetarbakgrund ska gå hand i hand med ”vanliga knegare” när det kommer till hur man skall styra landet. Det är mycket intressant men samtidigt lite tröttsamt att sitta i en liten lokal och uppleva att det är en viss manipulering som pågår. Jag känner igen det från den senaste månadens läsning nämligen.

Jag hade förvisso förväntat mig en hel del information om arbetarrörelsens historia och vikten av att ansluta sig till en fackförening som arbetstagare, men så här långt har det mest rört sig om på tok för mycket avskräckande politiska hintar. Det kanske tar sig resten av veckan och jag skaffar en partibok också.

Söndag: Fasanjakt & Golf I Hagaparken

En märklig dag på många sätt och vis. En av orsakerna att människor inte riktigt verkat ha greppat vidden av den otäcka och vidriga terrorattacken i Stockholm i fredags. Först när SVT visade den enorma folksamlingen på Sergels Torg och runt området idag föll poletten ner. Det är kanske ett sätt för många att skydda sig mot verklighetens sanning. Personligen har jag inte sagt så mycket att säga i ämnet ännu. Det är mest en uppgivenhet, ett konstaterande och inte så mycket chock eftersom det bara var en tidsfråga innan det skulle drabba oss på riktigt också. Noterbart är hur synen på vår polis har förändrats som genom ett trollslag. Kanske, bara kanske, kan idioterna som lockar in polisen i förorterna med falska larm för att kasta sten på dem begripa vad dom är till för. Kanske, och bara kanske inse att det kan vara skillnaden mellan liv och död att låta räddningspersonal ta sig fram till olycksdrabbade och få göra sitt arbete.

Efter att ha bevittnat den hedersamma samlingen på Sergels Torg tog jag en promenad i Hagaparken för att rasta hundar och huvudet en stund. När jag passerar den nedre delen och vänder upp mot mittpartiet av parken via stigen så stod den bara där och blängde på mig. Hundarna märkte ingenting till en början. Jag stoppade handen i fickan för att plocka fram mobiltelefonen, för ingen skulle tro mig om jag bara sade det tänkte jag. Oturligt nog kom jag i samma sekund på att den låg hemma på laddning. Tanken att plocka med den hade föresvävat mig eftersom jag senaste veckan sett märkliga saker i just Hagaparken. Hundarna fick vittring på den och smög sig sakta mot det märkliga djuret, men den försvann in i snåriga buskar och började ge ifrån sig höga ljud innan den tystnade helt. Jag gick hemåt och tänkte att det här säger jag nog inte till någon eftersom det skulle framstå som en smula galet.

Men under vägen hem så tänkte jag om. Bestämde mig för att lämna hundarna hemma och sen ta med mig mobilen och försöka fota den. Min instinkt sade att den inte skulleförsvinna i en hast. Jag ringde även Mathias Strand som genast kom springande genom parken och tillsammans började vi söka av det lilla området. Vi hade nästan gett upp när en skymt av den syntes i buskagen och jakten var igång.

Visst tusan hade jag sett rätt. Det var en fasan. Snabb var den också. Att bara villigt ställa sig och posera och låta sig fångas på bild var inte dennes intention, så några språngmarscher senare och ett par rejält blöta skor eftersom jag trampade ner i ett träsk hade Mathias åtminstone fått ett par bilder av den innan den försvann upp mot området där de gamla barackerna stod och mot hembygdsgården. Senare rapporter säger att den sprungit omkring på Östra Parkgatan och ”ljudit”. Men den fanns där och inte enbart i fantasin.

Hagaparken har den senaste veckan helt ändrat karaktär kan jag konstatera. Förutom ovan beskrivda fasanjakt, så verkar det ha blivit ett område för golf också.

Har hittat åtskilliga av bollarna, och det är bara att hoppas att den som ägnar sig åt det verkligen kollat av att det inte kommer människor (eller fasaner) knallandes i den nedre regionen av parken innan man slår ut. Det är ett populärt område inte bara för hundägare, utan även äldre människor som motionerar med sina stavar eller bara tar sakta promenader.

Helgnöjen Ur Ett Generationsperspektiv

Det är ganska tydligt att det finns ett generationsperspektiv på hur man väljer att fira sin helg. Själv har jag haft sällsynt många lediga dagar i rad att ägna mig åt frisk luft, inventering av min nya vinkyl och besök på några loppisar under ett par dagar. Ungdomar i Hofors har bland annat ägnat sig åt att försöka tända eld på BMX-hallen och vandaliserat centrum.

Det har varit märkbart irriterat bland Hoforsborna på sociala medier där man uttryckt lindrigt sagt, avsky mot vad som verkar ha eskalerat under en tid och nu resulterade i den här helgen. Det ska enligt uppgifter röra sig om en knapp handfull med ungdomar som tydligen inte finner något intresse i kreativa aktiviteter. Loppisfynda är kanske helt enkelt inte deras grej, men nog vore det betydligt trevligare för andra invånare om det var så.

Själv hittade jag en otroligt intressant bok, om än betydligt dyrare än vad loppisfynd brukar kosta. Men väl hemma så fann jag den vara värd hundringen den kostade. I övrigt hittade jag också ett litet smultronställe för vinylskivor och singlar. Riktigt gamla klassiker kan man lugnt påstå, och det väckte en del avund bland mina skivintresserade vänner av just den här epoken.

I extremt gott skick dessutom. Det brukar vara lite si och så med repor och konvelut när man handlar begagnat. Samtliga av helgens fynd återfanns i Storvik som verkligen blivit lite av ett Mecka när det gäller antal och utbud. Jag har säkert besökt samma loppisar tio gånger per år utan att hitta något, men så plötsligt har lagren fyllts på och man kan göra dom där riktigt fina fynden. Det är naturligtvis en smakfråga också, för alla är kanske inte lika begeistrad över gamla gobitar som jag.

 

Vardagsproblem

Livet är fyllt av bekymmer och sen dör man. Det är åtminstone vad jag tänker denna morgon när ledigheten inträffat och jag haft för avsikt att dricka morgonkaffe och läsa senaste upplagan av Dagens Samhälle i lugn och ro.

Men sen ringer telefonen oavbrutet och jag kommer på mig själv med att vara någon helt annanstans i tankarna när människorna som ringer vädrar sina bekymmer och problem. ”Vad rör det egentligen mig” tänker jag. Det verkar precis som att många människor bara vill ha saker eller vill att andra ska lösa deras problem, fjäskar och har sig när de talar med en och sen baktalar en på klassiskt bruksmanér när man inte är i närheten. Vid det sista telefonsamtalet så känner jag att jag fått nog av hyckleriet och lägger faktiskt på telefonen i örat på uppringaren. Jag tycker det är ett tydligt budskap som inte kan missförstås. Men känns det bättre i sinnet? Nej. Problemet biter sig kvar och jag går och grunnar på det resten av morgonen och kan inte riktigt släppa det. Ältar och grunnar, grunnar och ältar.

Den senaste tiden så har jag börjat med en ny strategi att säga nej till allt som jag inte vill. Förfrågningar om ideellt arbete, sitta i styrelser för föreningar eller skriva på bloggen om andra människors bekymmer. Istället har jag promenerat runt och lyssnat på fågelkvitter och den inre rösten som fört en dialog med sig själv om varför man egentligen offrar så mycket tid på saker som inte ger någon tillfredsställelse eller ens ett simpelt tack för hjälpen. Det är egentligen en förlängning av vad Matilda Andersson kände i samband med att TV-dokumentären ”Samtidigt i Hofors” sändes. Det finns bättre saker att lägga både tid och energi på när omvärlden ändå inte verkar uppskatta det man gör. Något som tyvärr blir en allt vanligare känsla bland människor som engagerar sig i föreningar och annat. Ett problem i vardagen helt enkelt.

Under morgonen så får jag ytterligare tillfälle att fundera kring det här med vad ett vardagsproblem egentligen är. Vid ett besök på banken här i Hofors ”råkar” jag höra en äldre mans problem. Han behöver ett id-kort men kvinnan i mottagningen säger att han måste ha ett id-kort för att kunna få ett id-kort. Mannen blir frustrerad för han kan inte hämta ut sin TV-box om han inte har ett id-kort och för att få ett id-kort måste han, ja just det redan ha ett id-kort. Han svär och går ut från banken. Kvinnans rekomendation att vända sig till Skatteverket eller Polismyndigheten för att lösa problemet avfärdar han med att han inte kan ta sig överallt eftersom han har problem med ett ben som tidigare blivit brutet. Jag ser honom senare sitta uppgiven inne på spelbutiken vid Coop som också fungerar som postkontor numera. Om han får ut sin TV-box eller inte vet jag inte.

Det här är ju ett riktigt problem, för det får konsekvenser. En människa som exkluderas ur samhället därför att vi inte har en service som medför att såna här problemkan lösas lokalt. Det är bekymmer att ens få ett par id-handlingar på banken om man inte redan har dem. Utan TV-box så kan han inte se några nyheter på TV. Jag gissar att han inte heller har en smart telefon med internet, eller ens internet i hemmet och då kanske hänvisas till att antingen köpa tidningar eller läsa dem på biblioteket. Att ens köpa en tidning är ett problem. Spar-Arne berättade att han bara får ett exemplar av Gefle Dagblad till butiken på Faluvägen. När det är sålt (om det ens säljs) så finns det inga fler. Kan ni tänka er frustrationen att stå utanför på det sättet?

Ett annat vardagsproblem som fler än mig delar är sorgebarnet korsningen Storgatan/Skolgatan.

Bristen på övergångsställen längs hela Storgatan är kanske mest påtaglig här. Att komma över till den andra sidan och till den koncentrationslägersliknande skapelsen som kanske var tänkt som en entré till parken är många gånger otroligt frustrerande på grund av att det saknas övergångsställen och trafiken är stundtals hög med bilar från alla håll och kanter. Hastigheten en del bilar kommer med är betydligt högre än den på skyltarna angivna och försöker man gå över med till exempel två små hundar som upplever det lite skrämmande med just bilar i högfart och som gärna ”fryser” mitt i gatan blir det lätt panikslaget. Föräldrar med barnvagnar som försöker ta sig över blir ståendes länge och vågar inte heller ta chansen att försöka springa över gatan innan någon kommer norrifrån med ljusets hastighet och knappast hinner sakta ned tillräckligt om det vill sig riktigt illa. Problemet torde inte vara en nyhet för tjänstemännen i kommunhuset, men kanske tänker dom som mig denna morgon att ”Vad rör det egentligen mig”. Det är ju egentligen inte ett problem om man blundar för det.

Olika Former Av Cirkus

Den här helgen kan tyckas innehållit en hel del cirkusuppträdanden. Är man politiskt intresserad så kan man kanske funnit ett visst nöje i att se en av våra lokaltidningar härskna till och ställa sig frågande till vad som egentligen sker i Hofors:

Anna Gullberg: Oacceptabelt att kommunstyrelsens ordförande förhalar intervju mitt i politisk kris

Kommunalrådet svarar på chefredaktörens kritik: När partiet tar beslut är Daniel Johansson högsta politiker

Är frågor om Hofors kommuns styre en fråga som rör kommunen, och därmed en fråga som ligger på högsta politikerns bord och inte främst det socialdemokratiska partiets? GD vågar påstå det. Och det ska inte behöva ta två veckor för att få ställa frågor till kommunalrådet om det.”

Ett tips till tidningarna kan vara att imorgon 17.30 sammanträder Kommunfullmäktige i Folkets Hus och då kommer med stor sannolikhet alla politiker som kan vara av intresse för att fråga om den uppkomna situationen att vara på plats. Det har ju onekligen varit ett ganska svalt intresse för att bevaka Hofors politiskt på plats när de offentliga mötena genomförs. Det föregås av demokraticafé som startar 16.30 och det är till för att allmänheten och media ska kunna träffa de förtroendevalda under en fika.

 

Eftersom jag själv inte är direkt inblandad i röran som tycks ha uppstått, så gick jag istället på en annan cirkus. En rockcirkus, där ungdomsidolerna Accept stod på scenen. Bara ett stenkast bort från Hofors och närmare bestämt i Göranssons Arena i Sandviken.

Det är inte riktigt samma sak när Udo Dirkschneider inte anför bandet med sin karakäteristiska sångpippa. Men det var bra med folk och rocken strömmade ur högtalarna som det var meningen. Huvudattraktionen för många var Sabaton, och i augusti så arrangeras Sabatons egen festival i Falun, ett ungefär lika långt stenkast bort alltså, där dyker faktiskt nämnde Udo upp tillsammans med ett stadigt gäng band. Spelar gör också Hoforssonen Tomas Andersson med sitt band Corroded.

Ett Första Vårtecken

Varje dag sedan i början av januari har jag passerat den öde myrstacken och funderat om det är just idag som de skall vakna till liv och reparera både väder, vind och människors framfart med deras lilla rike. Imorse syntes ingenting, solen stegrade och vid lunchpromenaden med hundarna såg jag att något förändrats. Ja jösses ja! Där var fullt med liv och de hade redan börjat reparera det gapande hålet efter en fot vid toppen av stacken.

Jag dröjde mig kvar en stund och tittade hur man effektivt arbetade för att fixa det som varit sönder. Allt i en anda av samarbete, envishet och utan tanke på att tjafsa inbördes om vem som ska göra vad eller vem som får mest uppmärksamhet för det. Vi människor har mycket att lära av naturen och i synnerhet de små myrorna som år ut och år in gör samma sak utan att drabbas av utbrändhet eller depressioner. Om lyckan skulle ligga i att de inte har tid för annat eller helt enkelt står över oss människor i sinneslaget vet jag inte. Jag vet faktiskt inte alls mycket om myror mer än att de kan bitas, bygger sina stackar och är ofantligt starka i förhållande till sin storlek. Vad jag vet är att det är ett fenomen att beundra och lära av, och att jag studerat det på tok för lite. Nu är det så dags för en ny säsong och de kommer att stöta på allehanda problem innan de stänger ner stacken för året. Men arbetet kommer att gå vidare och nästa år startar cykeln om igen.

Fitthatt Blev Dumstrut

Det var en ytterst märklig dag igår när man studerade nyheterna. Det var internationella kvinnodagen som brukligt den 8 mars, men själva andemeningen tycktes drunkna i uppståndelsen mot ett gäng herrar som valde att publicera en bild och en debattartikel som fick människor att verkligen rasa.

Byggnads ”fitthattar” hånas

Låt oss slippa löjliga fackpampar i hemstickade fitthattar

Det hela startade lagom till morgonnyheterna på TV4. Jag satt antagligen bara och gapade i chock över fenomenet som heter Pussyhat Project. Jag är på intet sätt pryd eller oemottaglig för nya idéer, tvärtom är utveckling något som jag ser mycket positivt på. Men att bära en ful mössa för att markera en ståndpunkt är lite, ja vad är det egentligen?

Men okej, det är en människorörelse och den får en uppmärksamhet som man strävar efter. Ända tills de här herrarna i fackföreningen dök upp. Då förvandlades nämligen hela grejen till något helt annat.

Skvaller Från Den Lokalpolitiska Arenan

Insåg just att det var väldigt länge sedan jag var aktiv på Hoforsbloggen, och det kan ju ha sina naturliga förklaringar. Men bättre sent än aldrig och det finns väl en del att nämna om veckan som gått. Bland annat blev det efter tisdagens sammanträde i kommunstyrelsen klart att torget som kallats Teaterplan eller Njuren, nu rekommenderas att byta namn till ”Kärlekens torg”. En tillsynes enkel och naiv fråga, men det är inte riktigt dags att släppa greppet om den ännu eftersom det finns en del frågetecken att räta ut anser jag. Förfarandet av ärendetsom dök upp på politikernas bord efter ett tjänstemannaförslag, eller någon form av tjänstemannaförslag eftersom människorna på Entré Hofors inte kan räknas som kommunala tjänstemän, eller kan de? Ja ni ser själva att det hela är diffust och lägg därtill att förslaget tycks komma från Marknadsgruppen i någon form.

Vi är flera lokala politiker som höjer på ögonbrynen kring vilka verksamheter som egentligen skall ingå där, hur arbetet är kopplat till kommunen och vad som skall betecknas som kommunal verksamhet. ”En gråzon” har fd kommunchefen Ulf Strömstedt och fd kommunalrådet Marie-Louise Dangardt omnämnt det hela som vid flera tillfällen. Personligen är jag lite allergisk mot gråzoner och det här måste ju på något sätt klargöras. Samma sak med Föreningsservice som besökt det nuvarande kommunchefen Mimmi Abramsson och bett om att få utgifter att utföra. Kan vilken förening som helst traska upp till kommunhuset och be om uppdrag och sen om utökat föreningsstöd? Ja det skulle ju onekligen öppna upp märkliga möjligheter om exakt samma förutsättningar ges. Vid minst två tillfällen så har jag själv ifrågasatt det här under kommunstyrelsens arbetsutskotts möten och svaren är vaga och diffusa.

Vi kan återvända lite till Kärlekens Torg igen, omröstningen lockade inga större drivor med röster. Men svaren skall ha gett det föreslagna en majoritet och då får man acceptera det. Det som var lite förvånande var att efter att resultatet blivit känt, då uppstod debatten och tyckandet om namngivandet. Även hur det hela gått till. Saken var ju som så att för att det skulle hinnas med inför kommunstyrelsens sammanträde så var enda lösningen till att invånarna ens skulle få tycka till, att nyttja sociala medier för att ge en hint om vad människor egentligen tyckte och därmed KS en form av underlag för i vilken riktning man skulle föra ärendet innan det skickas vidare till Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd där det slutliga beslutet tas.

Det var just via sociala medier som många kände sig förda bakom ljuset och uttryckte det. Inget fel på datoruppkopplingen alltså. Förutom åsikterna om att namnet helt enkelt var opassande, och som jag själv uttryckte det ”Överilat”, så kritiserades bland annat att äldre som inte har daglig tillgång till datorer och internet, helt enkelt ställts utanför tyckandet och tänkandet. Finns en hel del sanning i det, men med den korta tidsrymden som fanns, så blev det som det blev. Officiellt kommer det att heta Kärlekens Torg, men känner man att man vill kalla det något annat, Njuren, plattan, torget, Teaterplan mm, så är det nog ganska riskfritt fortfarande.

Skvallertant

KS ja. Andrahandsinformation gör gällande att en viss hen på den yttersta vänsterkanten kastade datorer och kaffekoppar runt sig och slog med nävarna i bordet och sade en hel del fula saker enligt uppgiftslämnarna. En närvarande politiker som tillhör ett annat parti än jag själv ringde mig under veckan och förfasades över att personen fick löpa amok utan åtgärder av större mått från den nye ordföranden och tillika kommunalrådet i Hofors, Linda-Marie Antilla. Personen ifrågasatte om hen verkligen skulle ha sina uppdrag kvar. Jag tror inte det finns fog att skilja personen från sina högt uppsatta uppdrag, ibland kanske man istället ska se det som att även om det blir utbrott så finns det passion för det man sysslar med. Verbala angrepp har förvisso fått andra politiker ute i landet att få lämna sina uppdrag, men i det här fallet så får vi nog bara ta det med lite ro. Tills nästa gång. Det hade dock aldrig gått hem på Marie-Louise Dangardts tid som kommunalråd är jag övertygad om, och visst kan man känna att det finns en saknad efter strukturen och ordningen som hon satte. Nästa år är det val igen och hur debattklimat och annat blir tills dess kan vi bara gissa. Klart är dock att den politiska värdegrundsgruppen sammankallades för möte senare denna morgon direkt efter tisdagens KS.

Ännu Ett Offer För Cancern

Det är onsdagen den 14 december 2016. Klockan är runt 08.00 på morgonen när sjukhusets personal går in i rummet och finner att patienten avlidit någon gång under natten. Tidpunkten för dödsfallet är osäkert eftersom ingen funnits i rummet sedan kvällen före. Personalen har under några veckor väntat på att döden skall inträffa. Hoppet om en annan utgång har sedan en tid helt suddats ut. Trots att man varit väl medveten om att det skall ske vilken dag eller timme som helst, sitter ingen vid hans sida den här natten, ingen har honom under uppsikt. Antagligen konstaterar man bara att ännu ett offer har fallit för cancern och följer sedan sina rutiner i vad som skall göras vid ett dödsfall.

 

Det hade kunnat vara bara ett i raden av offer som skördats för just cancern. För alla utomstående så är det också det. Man noterar i förbifarten att ”Jaha, har han också avlidit. Det var ju ledsamt” och livet rullar på. Men för mig öppnas dörren på glänt till något som jag ansett redan varit dött. Mannen är min biologiske far, och omständigheter i livet har gjort att vi aldrig har haft en sådan relation som en far och en son normalt har. Jag har levt hela mitt liv med en uppfattning om hur han var. Kände kanske saknad efter något som ung, men konstaterade att det aldrig någonsin kunde byggas en vettig relation och accepterat att ibland blir livet bara så. Jag har haft en annan farsa som tidigt kom in i mitt liv, och även om han inte är det rent blodsligt, så är det han som haft jobbet och gjort det ganska bra. När dörren nu öppnas igen och det egentligen bara skall konstateras att den jag aldrig kände är avliden, livet rullar på ändå och att jag egentligen inte bryr mig alls slår det slint. Det väcks frågor om vem han var, hur han var och varför han avled ensam under den där natten.

 

Den sista tiden ligger han dock inte helt ensam. Han har två av sina söner vid sig, halvsyskon jag bara träffat ett fåtal gånger i livet. Han har en vän där, Stellan, som försöker att hjälpa till med det praktiska. Han har varit så illa däran innan han slutligen hamnade i sin dödsbädd, hjälpen har varit oväderlig för honom. Kanske ger det också en tröst att de två sönerna finns där på slutet, trots att det inte är en självklarhet. Det handlar om mest försoning, att åtminstone två av sju barn tar farväl och förlåter i viss mån. Fotografiet några timmar innan han somnar in, är gripande.

Jag brottas med mig själv rent mentalt. Begravningen skall ske bara några veckor efter dödsfallet. Ska jag resa ner för att delta eller ska jag lämna det därhän. Jag skyller på att jag har för mycket arbete och åtaganden och följer inte med min faster och farbror ner. Eftersom jag inte haft någon relation i någon utsträckning, känns det bara konstigt. Det är mycket som skall ordnas rent praktiskt. Dödsboet skall ordnas till med juridikens hjälp, bostaden skall tömmas på hans saker. De två halvbröderna bor i samma område och får ta ett stort ansvar mitt i sin sorg. För det är jag tacksam. Jag kände honom inte, ville inte ha med honom att göra och det är inte sorg jag känner. Bara en stor tomhet efter något jag inte kan sätta figret på till en början. Men det är svar. I början av januari dimper det ner en jättehög med dokument hos mig.

Det är varenda sjukintyg från första gången han upplevde smärtor i ryggen och rekommenderades värktabletter till konstaterandet av prostatacancer som sedan sprider sig i hans kropp och slutligen tar livet av honom. Varje dialog i pappersform med försäkringskassan och arbetsförmedlingen som tycker att han gott kan gå tillbaka till att vara tillgänglig på arbetsmarknaden. Tio års bråkande med myndigheterna under tiden som hans hälsa försämras, ändlösa dialoger med LÖF, patientförsäkring, 10 års förlorad arbetsinkomst som frisk har även gjort inkassobolag och konofogden intresserade, så de tar stora delar av hans redan låga sjukersättning. En deprimerande och chockerande läsning om hur myndigheter i Sverige, på 2000-talet behandlar dödligt sjuka människor.

 

Men det finns något mer. Jag hittar någon form av arv. Arvet i att noga dokumentera och föra anteckningar i preusisk ordning. Det avslöjar hur läkarna under 2.5 år inte lyssnar på sin patient som försöker beskriva sina problem. Anteckningar om datum, namn och förfarande under mötena som avverkas på 15 minuter innan han tvingas lämna läkarens rum utan att ha blivit lyssnad på eller skapat ens minsta intresse över vad som kan vara fel. Det visar sig också att läkaren är en AT-läkare, som bara är på vårdcentralen för praktik. När han slutligen får träffa en annan läkare konstateras det efter ett PSA-testatt värdena är skyhöga och snudd på ett medicinskt under att han ens lever.

 

Man sätter in alla åtgärder man kan och behandlingstiden är lång och osäker. Ett tag tror man att han besgerat cancern, men det dröjer inte länge innan man konstaterar att den sprids. Om och om igen. 2015 har jag kontakt med honom för första gången på många år. Han nämner bara i förbifarten att han varit sjuk, den här gången tror han att han bekämpat ner cancern för gott och skämtar om det genom att säga att ”Han är mer elakartad än cancer och den inte har en chans mot honom”. Vi pratar inte så mycket mer om cancern, det är mest en form av konstaterande att vi inte kommer att kunna ha en vettig relation. Vi säger adjö och önskar varandra lycka till i det fortsatta livet.

 

I den här högen av papper hittar jag sakta en människa. Noggrann med att föra sin egen levnadsjournal, arkivera allt, men även som en saklig robotskrivare, hur det påverkat hans liv fram till hans död. Jag får veta av mina halvsyskon att han även förde privata dagböcker. De läser i dem och säger sig ändra sin bild av honom, förstå varför han var som han var och levde som han levde. Själv känner jag mig inte mogen nog att öppna och förstå. Jag fokuserar på det rent juridiska kring hans sjukdom och död. Många telefonsamtal med handläggare som verkar vilja sopa ansvaret för att cancern inte upptäcktes i tid under mattan. En säger till och med åt mig i telefonen att ”Varför gräva i det där, han är avliden nu och nu avslutar vi hans ärende”. Jag ger mig inte. Jag mejlar, jagar människor per telefon. De flesta är inte på sina kontor, svarar inte och meddelar att de är tillbaka efter lunch och efter lunch att de gått för dagen. När de svarar säger de att de vill ha en fullmakt. Ett papper skickas via Posten runt till sju syskon som var och en måste signera. Det tar tid. Det skapar oro, tänk om Posten strular till det?

 

Men det går bra till slut. Handläggaren meddelar att han fått in fullmakten och att jag kan kontakta honom. Han håller sig undan i drygt en vecka innan vi slutligen får kontakt igår. Nu låter det annorlunda på tonen. Han medger att de nu konstaterat att patienten avlidit i förtid på grund av bristande hantering av sjukdom. Han säger att de ska betala begravningskostnaderna, att det kommer att betalas ut både ersättning och ett skadestånd till de efterlevande. Jag frågar vad som händer med läkarna som ignorerade patienten och kanske försatte honom i onödigt lidande. Han säger att det får jag ta med läkarna. Själv känner jag hur ådrorna dras samman i tinningen, hur pulsen ökar. Det här ville man bara avsluta och sopa under mattan.

 

Under den här perioden när jag studerat dokumentationen så börjar jag förstå alla artiklar som publiceras om sjuka människor i vårt samhälle som behandlas direkt illa och ovärdigt. Döende människor som skall ut på arbetsmarknaden, leva på existensminimum, utförsäkras. Vad i helvete är det för samhälle vi lever i? Vad är det för regelverk som torterar redan döende människor mentalt och ekonomiskt? Varför har jag själv blundat för verkligheten?

 

För så är det. Jag har blundat, tittat åt ett annat håll, inte kunnat hantera att familj, vänner, bekanta drabbats av den här sjukdomen och kämpat sig igenom. Cancer skrämmer skiten ur mig, för det är något som jag inte kan jävlas med genom att skriva, inte kan slå på käften, inte ens se på långt avstånd hur den kommer promenerande med jävelskap i blicken.Mina anhöriga som innan det här drabbats har genomgått operationer och ett psykiskt lidande som jag inte kunnat hantera. Jag har nära vänner som öppet och noga beskriver vad de genomgår, men jag har inte kunnat ta det till mig, på riktigt liksom. Det blir mest ”Cancer säger du, ja hoppas det går bra, att du blir frisk och det ordnar sig säkert”. Det är först när jag läser i högen av dokumentation jag inser verkligheten. Jag vet inte vad, men något måste jag göra. Inte minst för att aldrig behöva läsa om eller höra om de döendes kamp mot vårt eget regelsystem och robotliknande tjänstemän utan empati, eller patienter som inte blir lyssnade på. Om människor som avlider utan tillsyn nattetid.

Om Det Vore Så Enkelt

Ibland kommer man på sig själv med att ha tillsynes väldigt enkla tankar. Ett exempel kan vara när jag läser debattartikeln i SvD att Sverige snabbt skulle drabbas av hungersnöd och misär i händelse av krig.

 

Låt oss våga vara öppna med sanningen. Vid en allvarlig kris klarar inte Sverige att föda sina 10 miljoner invånare med tre mål mat om dagen. Människor och djur skulle riskera att bli sjuka, svälta och till och med dö.

För den bistra verkligheten är att Sverige inte längre är självförsörjande på livsmedel, något vi var så sent som på 1980-talet. Hälften av den mat vi äter i dag kommer från andra länder, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.

Våra tre mål mat om dagen skulle krympa till ett och ett halvt mål.”

 

Samtidigt så ser man åkrar som får växa igen eller som det planteras träd eller annat som inte duger till föda utan snarare bara får växa för att sen eldas upp och bli energi och värme. I Sverige konsumerar vi långt över vad vi behöver, i andra delar av världen skulle man vara väldigt glada bara av att få lägga vanterna på köksavfallet. Det är tufft att försöka driva ett lantbruk eller ens producera mjölk i Sverige. När det kollektiva samvetet blir alltför gnagande så startar vi en insamling för de svältande i utsatta länder, som om de kunde äta pengar. Sedan ser vi exempel på hur pengarna används för att köpa ris, men riset beslagtar krigsherrar och byter mot vapen och befolkningen fortsätter att svälta och dödas med samma vapen som egentligen skulle vara föda. Här hemma tänker vi att växthusprojekt kan vara bra för människorna som flytt undan samma områden, så kan de odla närproducerat eftersom de har sån ”erfarenhet av just odling”. Och det närodlade kan inte säljas lokalt på grund av krångliga regler.

 

Det är vid sådana här tillfällen som jag tänker att det är väl bara att öppna upp odlingsmarkerna igen, arbetskraften kommer att behövas och överskottet efter att man fyllt sina egna beredskapslager kan skeppas direkt till behövande och motverka hungersnöden i utsatta områden. Det behövs mindre ekonomiskt stöd och färre insmalingar (där det ändå försvinner makalösa summor i administration). Men nej, så enkelt är det inte.

En Skitsak, Fast Kanske Ändå Inte

Det var ett tag sedan som ”jag själv” nyttjade hundrastgården på Västerhöjden, främst för att mina vardagsrutiner med hundarna förändrats och vi numera spatserar omkring på andra områden. Dock fick jag ett meddelande att det kanske var dags att lyfta frågan om skötseln och hundägarnas ansvar i inhägnaden.

 

För det första är det en lekhage för hundarna och dom skall vara välrastade innan man släpper in dom och om det skulle hända en ”olycka ” så plockar man upp efter sig nu sitter folk från hela hofors o åker dit med sina hundar och rastar sina hundar och det är ju inte det som är tänkt med en sån lekgård

 

Denna morgon så besökte jag ändå området för att se hur det såg ut. Det var allt annat än snyggt kan jag säga. Överallt ligger det stora högar av det här.

Förvisso är det ju ytterst Hoforshus personal som får ta hand om det, trots att det sitter både kvarlämnade hundbajspåsar och finns en bra placerad behållare för att kasta skiten i vid in och utgången. Det som dock fångade mitt intresse vid besöket är skylten som suttit där ett par år nu.

Instruktionen är vänligt tydlig. Men vad gör egentligen Pluto på skylten tillsammans med Hoforshus ABs logga och namn? Nyfikenheten kunde inte stillas där. Vid hemkomsten så kikade jag runt lite på nätet och fann att Disney tar sina figurer på fullaste allvar.

När det gäller världskända varumärken som just Disney, Coca Cola, Pepsi mfl, så låg det en tanke någonstans i bakgrunden att jag läst en artikel om hur de har hela divisioner med hungriga advokater och jurister som rycker ut i krig när det skett något otillbörligt. Jag hittade på den igen efter lite letande. Handlar inte så mycket om själva juridiken kring varumärket, men tittar man på topplistan av vad deras advokater tjänar så kan man dra sina egna slutsatser hur effektiva de är. Alan Braverman drog in strax över 7 miljoner dollar.

 

Det hela blir ju med denna information mycket intressant. Så intressant att det plötsligt kan bli en internationell konflikt. Jag drar mig till minnes att Volvo (som ni vet bildades i just Hofors)under 90-talet var indragen i en namntvist med en sexklubb någonstans i Asien som använde just Volvos namn som sitt eget. Exakta omständigheterna kring detta kommer jag tyvärr inte ihåg, men att bolaget inte ville bli förknippat med sex är kanske begripligt.

 

Vidare så fick jag runt 20-talet mejl för en tid sedan från just Asien, där ett domänregistreringsföretag hävdade att ett exportbolag skulle registrera namnet ”Hoforspartiet” och använda det i sin verksamhet. Naturligtvis någon form av utpressning och jag bad dem sköta sina egna affärer, fast på ett mindre snällt sätt.

Jag ansåg att Hoforspartiet.se fyller sin funktion och inte mer. Sen står det lurendrejarna fritt att regga och betala för de andra domänerna och fylla dem med vad de vill. I värsta fall kan det ju bli djursex, barnpornografi eller något annat bedrövligt skit som då kommer att kopplas samman med Hoforspartiet vid webbsökningar. Vi tar den risken eftersom vi bara arbetar lokalt och jag tror människor är normalt funtade och vet vad vi gör och inte gör.

Ännu Ett Steg Mot Tidningsdöden?

Det går fort i tidningsbranschen. För bara några månader sedan publicerade jag ett par inlägg där jag funderade kring den befarade tidningsdöden.

Lokaljournalistik i förändring

Den enes död, den andres bröd

Senaste dagarna har jag noterat att man inom MittMedia tagit ytterligare ett steg mot att minska skillnaderna mellan sina båda tidningar Arbetarbladet och Gefle Dagblad.

Det ser onekligen ut att mest gå mot riktningen där man väljer tidning efter passionen för färg runt ramarna.

 

 

 

Snart Dags För En Ny Fiskesäsong

En strålande söndag, och det börjar faktiskt rycka lite i fiskenerverna. Ägnade den tidiga morgonen till att inventera beteslådorna och kika på krokarnas status även om det säkerligen är ett par månader innan vattnen öppnar sig. Det har varit några halvtaskiga fiskesäsonger de senaste åren, men som bekant är hoppet det sista som överger en, och man skall tänka stort. Helst större än 10 496 gram.

Det Nya Sverige – När Fiktion Blir Verklighet

För en tid sedan körde jag en reprisomgång av TV-serien ”The Wire”. Den har några år på nacken, men visar kanske lite utav hur politik kan styra polisarbetet i USA. Hur man putsar statistik för att det skall se bättre ut på pappret än hur det egentligen är i verkligheten. Naturligtvis är det dramatisering, men det lämnar efter sig en del höjda ögonbryn och funderingar kring om det fungerar på samma sätt i vårt eget land. Att krafttag mot en form av brottslighet, medför mindre satsningar på andra och att politiska beslut ställer till med oreda längst ner i leden där det verkliga polisarbetet utförs. Den här morgonen läser jag Expressens skildring av hur det rasar ett narkotikakrig i Stockholms förorter. Det är som taget direkt ur TV-serien ”The Wire”.

Vår kamera dokumenterar hur en man i 25-årsåldern helt öppet står och räknar pengarna i sin sedelbunt och hur en jämnårig kille i svart jacka kommer fram. På några sekunder lämnar en vit påse över, glider ner i fickan, och en av männen lämnar platsen. Och polisen syns inte till.”

 

”- Vi får inte resurser till att vara där och det prioriteras bort. När vi inte är där tar de tillbaka marken, säger en polisman.

 

I ändlösa kedjor av hämndaktioner skjuts gängmedlemmar i huvuden genom bilrutor. Besinningslösa knivattacker och automatvapen. Oktober 2016 går striderna in i ett nytt skede när en ledande medlem i gänget Brödraskapet Wolfpack skjuts till döds – strax efter att ha släppts från fängelse – utanför Ica Maxi i Barkarby. Den sista spillran av Wolfpack, kända som ”Vargarna”, slås ut och det konkurrerande gänget ”Lejonen” tar kontrollen över narkotikamarknaden.”

 

Springpojkarna längst ner, tonårskillarna som hanterar vapen och narkotika. Över dem gängmedlemmarna, män i 25-årsåldern, runt 15 personer i varje förort. Och allra längst upp, enligt misstankar polisen utreder, en grupp män i 40-årsåldern som lämnat förorten för innerstan i Stockholm men som tros ha en övergripande funktion och stå för införseln av stora partier narkotika

 

Liksom storheterna inom genren, som 2Pac, kan låtarna ofta liknas vid förortsreportage som inte sällan ger en rå bild av invånarnas vardag.

Det handlar om en hatkärlek till förorten, känslan av att vara fast, att leva och dö i förorten.”

 

Jämförelsen med 2Pac är något som dyker upp i minnet strax efter att jag läst Expressens artikel, och går igenom veckans post, och hittar en mycket intressant artikel i SEKOs medlemstidning.

Här beskriver polismannen David Henriksson sitt arbete i synnerhet kring Rosengård i Malmö, det är tufft, det är narkotika, vapen, gängkultur och mord på öppna gator. Det är i synnerhet en mening som fastnar i minnet och kopplas samman med jämförelsen med 2Pac.

-Men nu har en ny trend börjat synas. Förut var det gäng med en tydlig ledare, nu har kidsen kollat på serien ”Gomorra” och sett att en ensam kille med pistol kan skjuta sig till toppen ganska enkelt. Så Malmös kriminella karta börjar ritas om och då gäller inte samma regler längre. Bråken som slutar med skjutningar börjar många gpnger med bagateller som att någon tagit någons flickvän eller sagt något dumt till någon. Eller bråk om marknadsandelar så klart. Just mängden vapen som är i omlopp i Malmö är ett stort problem. Du behöver inte ens vara kriminell för att bära vapen. Du kanske bara är rädd och har en pistol för säkerhets skull

David Henriksson arbetar som facklig representant och delar av lösningen på detta samhällsproblem säger han handla om bättre villkor för poliserna.

Rent fackligt slåss han för drägliga arbetsvillkor och bättre lön för alla polisanställda, och att den som gör mer än grundjobbet ska få betalt för det.

-Jag är handledare och instruktör för nya polisaspriranter, ingripande polis, skyddsombud och förtroendevald, men inget av det ger utfall i lönekuvertet och det är inte rimligt.”

 

Ett av de riktigt stora problemen sägs vara omorganisationen som betecknas som ett luftslott från början till slut. En konstruktionsmodell som det inte fanns personal till och panikartade omplaceringar för att täcka upp akuta behov. Det är heller ingenting som man löser i en handvändning, det kommer att ta tid även om tillräckliga resurser tillförs.

Lönerna, förutsättningarna och arbetsmiljön måste höjas och vakanserna besättas!”

 

Samtidigt fortsätter den hemska utvecklingen att krypa närmre även oss på landsbygden. I veckan mördades 16-årige Ali Jafari. Hur och varför kommer en senare utredning att visa, men det är obegripligt att det sker så nära. Debatten om varför vi hamnat där vi befinner oss idag kommer att fortsätta och själva kärnan i problemet sägs vara utanförskap, segregrerade områden. Tyvärr har debatten kommit att handla betydligt mer om misslyckad integration med invandring och asylmottagande och beskyllningar om rasistiska agendor som i fallet med polismannen Peter Springare i Örebro. Med några modifikationer så tycker inte jag det är så stora skillnader mellan Expressen, polismannen David Henriksson och polismannen Peter Springare budskap. Samhällsklimatet är åt helvete, och det ser inte ut att kunna lösas i en handvändning.

Tillväxt

Kan inte säga annat än att jag är imponerad över hur snabbt vissa saker i livet sker. Sedan i söndags och mitt förra inlägg, så har det här hänt.

Det har naturligtvis hänt även andra saker under veckan, men mest har det handlat om ”inskolning” på nytt arbete och en betungande förkylning av arten som bara det manliga släktet dras med, alltså en riktigt svår en. Det har väckt funderingar kirng hur mycket snor som egentlien kan produceras i systemet, men något riktigt bra svar på det har jag inte hittat. Samma sak med en förfrågan om ett samarbetsavtal mellan bloggen och ett företag som plötsligt visade intresse efter att TV-dokumentären gick på SVT. Själv medverkade jag ett par sekunder, men tydligen så började företag och privatpersoner att Googla ”Hofors” under programmets gång, och ett resultaten väckte intresse. Vi får se var det leder någonstans. Jag känner mig lite sådär 50/50 för förslaget och har bett att få lite betänketid. Annars skall man ju smida medans järnet är varmt, vilket varit påtagligt just denna vecka om inte annat. Men allt handlar inte om pengar och bloggen är inne på sitt sjunde år och har klarat sig förvånandsvärt bra ändå, och lite på minussidan kan det vara att man förbinder sig till något och tappar lite av ”sin själ”.

Nätcasinon Ökar – Nu Även Börsnoterade

Nätcasinon fortsätter sin frammarsch i underhållningsväg på internet och det är tydligt att det svenska spelmonopolet inte klarar av att hantera expansionen i konkurrens. Bland annat ser man numera frekvent reklam inom den svenska idrotten för de utlandsbaserade företagen, och allt fler är börsnoterade. Vad är det då som medfört att det blivit så populärt?

Ja en stor avgörande skillnad är naturligtvis utbudet. Det svenska monopolet består av en organisation som erbjuder spel på odds, poker och något enstaka turspel samt bordsspel och automater på de statliga casinona. De andra bolagen har en betydligt större variation online, är mer lättillgängliga via datorer och mobiler och allt fler människor verkar ha övergivit det traditionella sättet att sätta sina slantar på spel för onilne casinon som till exempel LeoVegas Mobilcasino. Variationen erbjuder fler och större vinstchanser, ”snabbare cash” så att säga då bolagen erbjuder transaktioner direkt in på din svenska bank. Just det spelbolaget utnämndes dessutom 2013 till ”Best Gaming Operator of the Year” vid Oskarsgalans motsvarighet i spelbranschen.

Personligen tror jag att det är som med vapen, toalettpapper och vissa mediciner, nästan bombsäkert att man kan räkna med en ökning på börsen när det gäller spelbolagen också. Själv köpte jag några stycken bara för att studera utvecklingen nyligen.

 

 

Djurgården Slog Brynäs & Samma Dag Världsrekordet

Mer onödigt vetande denna söndagsmorgon, kan vara att Djurgårdens IF FF slog ett världsrekord under gårdagen när man mötte IFK Söderhamn med hela 79-0 i resultat. Det tidigare rekordet var 76-0, mellan Brasilien och Östtimor. Nu kanske det inte var någon uppseendeväckande sportgren, det handlade om ”Futsal”, inomhusfotboll där man möts på en mindre plan och med endast fem spelare i vadera lag, varav en målvakt. Men ett världsrekord är ett världsrekord och det återstår att se om det uppmärksammas nationellt i Sverige på något vis.

Sen vet vi väl alla vid det här laget hur det gick i SHL-mötet mellan Brynäs IF och Djurgårdens IF under lördagen. Den totala tystnaden efter matchen på sociala medier från Brynäsanhängarna är talande nog.

 

Guldfiskminne?

När man vaknar extremt tidigt så finns det mer tid att läsa nyheter och annat. Denna morgon läser jag i en av kvällstidningarna om hur maktlösa Polismyndigheten är inför den illegala vapeninförseln och en tanke slår mig att en stor del människor måste vara som guldfiskar. Det vill säga simma runt i sin lilla skål och sedan glömma bort att den varit på samma plats tidigare och därmed inte uppleva att den lever i en snar värld och att tidigare känd information blir som helt ny varje varv den tar sig runt.

Det kan man ju verkligen uppleva när det gäller politiken. Det som är dåligt en dag är bra en annan, ett förslag som man avslår kan komma tillbaka igen fast med annan avsändare och då är det plötsligt ett bra förslag som bifalles. Finns många exempel på det bara i vår egen kommun. Om det beror på en likhet med det påstådda guldfiskminnet eller inte kan inte jag avgöra, men det är ett faktum. Tydligast har det kanske varit i flykting/asyldebatten under förra året då flera som tidigare propagerade för öppna gränser plötsligt skärpte regelverket och satte upp staket och kontroller.

Men hur är det egentligen med det påstådda guldfiskminnet? Efter att ha läst en lång rad ”information” via nätet, så verkar det faktiskt som att det hela är en myt. Man har gjort undersökningar som visar att en guldfisk faktiskt verkar kunna hålla saker i minne under minst en fem månaders period. Bäst sammanfattat via denna sida (översatt med Google Translate):

Minst två separata studier i guldfisk minne har visat att de kommer ihåg saker för mer än bara tre sekunder.

I den första studien, forskare lagt till en hävstång för att en guldfisk tank, som dispens mat när man trycker. När guldfisk lärt sig att trycka på spaken, skulle de regelbundet återvänder till den för att få mer mat. Ännu mer otroligt, det guldfisk faktiskt lärt sig att trycka på spaken vid rätt tidpunkt på dagen! Forskare justerat spaken så att det endast skulle avstå från mat inom en timmes fönster ... och fisken lärt sig att komma tillbaka varje dag runt den tiden!

Den andra studien användes ljud för att träna fisk. Ett visst ljud spelades varje gång fisken matades, vilket fick dem att associera ljudet med mat. Fisken var sedan ut i naturen för cirka fem månader. Efter fem månader hade gått, var ljudet spelas upp igen och fisken tillbaka till sin ursprungliga utfodringsplats!

Om guldfisk minne var bara tre sekunder lång då de inte skulle kunna komma ihåg att trycka på spaken dispens mat eller att ljudet betydde mat var tillgängliga.

 

Samtidigare I Hofors Än Så Här Blir Det Inte

Det slog mig denna morgon att det borde ha varit ett utskick av handlingar inför nästa veckas sammanträde i kommunstyrelsens arbetsutskott. Vanligtvis brukar det plinga till i telefonen med ett SMS som informerar att handlingarna finns att tillgå, men av någon anledning så hände inte det denna vecka. Kommunsekreteraren Linda Höglin har gått hem på mammaledighet och kanske har det blivit en miss när vikarien tillträdde.

Hur som haver så var handlingarna på plats och det skall bli spännande att starta det nya politiska året i kommunen.

Den är vid första anblick en del spännande ärenden som skall behandlas, och åtminstone ett kommer att glädja många kommuninvånare oerhört mycket. Vad det är? Ja det får ni läsa om efter mötet på tisdag då handlingarna blir offentliga. Men det är sjukt bra. Annat kanske kommer att orsaka en del tandagnissel i vissa kretsar så det gäller att tänka igenom frågorna ordentligt.

Vidare så är det en ganska kall lördag i Hofors vi vaknat upp till. Som bekant är det inte mitt favoritväder så förutom nödvändiga hundpromenader ägnar jag mig åt inomhusativiteter under dagen. Tänkte bland annat baka bröd. En utmaning i sig eftersom jag inte har någon större erfarenhet av just bakning. Jag och det här med jäst är inte helt överens, Kan inte begripa att det låter så enkelt i instruktionerna men ändå går det åt helvete. Dessutom sägs det att det skall vara olika jäsprocesser och tio minuters knådning mellan varven. Vi får väl se om det blir ett resultat värt att skriva om eller ett fall för sophanteringen.

Slutligen kan jag rapportera om att Hofors HC igår slog ärkerivalerna Sandvikens IK med uddamålet och därmed bröt sin förlustsvit som Arbetarbladets sportrobot rapporterar om.

Det har varit en tung period med fyra förluster i rad för Hofors i HockeyTvåan västra A. Men borta mot Sandviken bröts den tuffa sviten. Det blev 3-4 (1-1, 1-1, 1-2) i matchen i Arena Jernvallen.

Målskyttarna som fixade segern för Hofors var Jason Berube 2, Gregory Wilson och Mathias Kämpe.”

Det har som sagt varit turbulent runt A-laget på sistone och det har medfört ett tränarbyte. Nya tränare är Christer Elfsberg och Tony Haga.

Moon Boots Är Lika Exotiskt I Hofors Som I Huvudstaden

Samtidigt i Hofors” är en public service-version av ”Ullaredskriver Kristian Ekberg på GD-Kultur,  och resonerar om vilka landsbygdens människor kan vara.

Frågan är hur komplext Hofors får vara. Hur mycket kan programmakarna utmana stereotypen av hur storstadens tittare förväntar sig att landsbygden ser ut? Vilka får representera den kämpande bruksorten och vilka skulle komplicera bilden av Hofors allt för mycket?

Hur hade exempelvis de hippa möbeltillverkarna Lith Lith Lundin i Torsåker passat in i stereotypen av bruksort på dekis?

Hittills har jag sett två avsnitt av ”Samtidigt i Hofors” och kanske utmanar resterande två avsnitt av serien de på förhand existerande föreställningarna mer. Än så länge tillför dock programmet inte mer förståelse kring varför landsbygd och stad glider isär.

Jag vet inte riktigt om det finns någon betydande klyfta att tala om. Dagens moderna landsbygdsbor, i synnerhet den yngre generationen har lätt för att röra sig mellan storstad och landsbygd, speciellt när det gäller Hofors och avstånden till större städer och huvudstaden. Kanske är det annorlunda om man bor i mitten av norraste Sverige där kommunikationerna är begränsade. Idag är man ändå delaktig i omvärlden genom teknikens utveckling, TV, Youtube, Instagram, Twitter, Facebook och Snapchat mm. Man följer trender i samhället med underhållning, nyhetsrapportering, mode och online dejting styrs inte av länsgränser.

Om det finns en föreställning av att människorna som bor på landsbygden på något sätt skulle vara annorlunda än i storstaden, så får man nog att revidera den. Visst, de äldre generationerna som valt att leva på landsbygden, har genom åren tvingats att anpassa sig en smula. Det serveras inte snitsigt utformat kaffe i varje vägkorsning, man tvingas att kanske hugga sin egen ved och klippa sina egna gräsmattor, och klädseln väljs snarare av dess praktiska innebörd och av snitsighet. Det betyder dock inte att en garderob skulle bestå av Helly Hansen och ”Moon boots” och att människorna här äter nävgröt och fläsk tillagad över öppen eld.

Tro det eller ej, men det finns en majoritet av människor på landsbygden som inte vet hur man jagar eller fiskar, än mindre skulle känna sig speciellt bekväma ute i skogen vid en eld och ett vindskydd. Det är snarare en generationsfråga än en avståndfråga vilka kunskaper och beteenden man har idag. Och den som förväntar sig att man på landsbygden är insatt i allt vad som gäller jordbruk, blir grundlurad eftersom en bonde är lika sällsynt här som i storstaden numera. Man passerar inte längre gröna brukade ängar eller betande kor på samma sätt som tidigare.

Därför är det smått förvånande när man stöter ihop med en person som bor i en större stad och noterar att det på något sätt skulle vara exotiskt på Bruket eller den lokala pizzerian. Att vi som bor är skulle vara förståndhandikappade eller mindre vetande. Oftast är det yngre Stockholmare på väg till fjällen som kan utbrista ”Titta dom har grillchips” på Statoil efter Faluvägen eller fnissa bakom ryggen på någon som bara skall hämta sin pizza på Viva och utan att veta om det hamna på Instagram med texten ”Är på landet”.

Okej en lätt överdrift i det sista stycket, men det har hänt då och då, och min förvåning består mest i hur dessa individer har utbildats i skolan eller till vilken grad de hänger med i samhällsutvecklingen genom nyheter. I den mån begreppet ”byfånar” existerar så kommer dom i vart fall inte längre ifrån landsbygden.

Men visst är det exotiskt att byta omgivning, och att vara på den svenska landsbygden eller längs någon av kusterna är makalöst avkopplande. Livet kan vara precis så enkelt som man vill utan stress och trafik eller exakt så aktivt med gym, cafébesök och social media som man vill. Till och med människor i förorterna till huvudstaden trivs med sina liv där man egentligen har närmare både till storstadspuls och natur än innerstadsmänniskorna.

Avsultande kan det vara trevligt med en liten anekdot. 2002 befann jag mig på ett tåg mellan Stockholm och Falun och ett större sällskap med ungdomar och några ledare fanns i samma vagn. Jag noterade en viss oro över var man egentligen skulle kliva av tåget. Målet var Mora med byte i Borlänge, men vid varje station uppstod en smärre cirkus där alla reste sig upp, började rycka i sitt bagage och var på väg av tåget innan de förstod att det var fel station. Detta trots tydliga utrop i tågets interna kommunikationssystem. Sala, Avesta, Hedemora. Samma sak. När tåget stannar till i Säter lyckas halva skocken av ungdomar komma av på plattformen och där frös de nästan till is när de såg omgivningen och en av ynglingarna som stannat i dörröppningen utbrast:

-Näe jag vill åka hem igen!

På Trendspaning I Hofors Kommun

Något av de mest roliga man kan ägna sig åt är att försöka tyda tecknen på vad som skall ske i framtiden, både i närtid och längre fram. Att bearbeta känd information och titta på utvecklingen, åt vilket håll den kan tänkas böja sig, med andra ord trendspaning.

Denna morgon har jag ägnat mig åt trendspaning inom besöksnäringen, vad den framtida marknaden kommer att satsa på och vad som kommer att bli populärt för besökare att betala för. Jag skall inte gå in närmare på det just nu mer än att något jag reagerade över var de så kallade ”tredjepartssajterna” man använder för att boka boenden på hotell tydligen blivit mycket praktisk för prostitution och därmed möjliggör lagbrott vilket kan tyckas lite märkligt. Likaså är trenden med hållbar turism stadigvarande och inte alls jämförbar med vad en tjänsteman i kommunen uttryckte vara detsamma eftersom folk flyger till Thailand och därmed förpestar miljön. Kanske inte så inbegripen i vad hållbarhet innebär.

Men för att återgå till inläggets rubrik så har jag även trendspanat kring Hofors kommun, tittat lite på den lokala politiken, näringslivet, föreningslivet och i största allmänhet vad som kommer att ske under våren och lite längre fram.

Samtidigt i Hofors sänds 21.00 på SVT på torsdag, det är både spännande och lite skrämmande att försöka förutspå effekterna av dokumentärserien. Vi vet i dagsläget mycket lite av produktionsbolagets avsikter. Att det redan nu skapar upprörda känslor är ett faktum.  På sidan 28 i Din Lokaltidning som damp ned i brevlådan idag återfinns en liten artikel.

Oron som många sitter inne med handlar helt om att TV-serien skall kasta ett löjets sken över kommunen och dess invånare baserat på vilka karaktärer man valt att lägga fokus på. Man skall komma ihåg att alla har sin bild av och sitt liv i Hofors. Det som är en persons verklighet är helt främmande för någon annan, det går inte att generalisera invånarnas liv och verklighet på fyra timmar i TV. Jag hoppas också innerligt att det finns förståndiga tittare som kan skilja på vad som är skådespel och vad som är sant i det vardagliga livet.

En annan och lika oroväckande utveckling fast i en helt annan del av Hofors, är den kring ishallen där det stormat rejält på sistone och blivit en sunkig debatt i sociala medier. Det skall enligt rykten nu ha resulterat i att sportchefen Rolf Larsson och tränaren Mackan Westlund har lämnat sina uppdrag. Det är inte ett lätt jobb att utföra när resultaten uteblivit och supportrarna börjar gnissla på läktaren. På en ort där ishockeyn har så stor betydelse, nästan än värre. Det som borde vara i fokus är den idrottsliga verksamheten, men just nu verkar det inte ha varit någon som helst arbetsro vilket kanske speglat sig i resultatet om man får ha någon teori.

Under våren inväntas en hel del intressanta rapporter och beslut som påverkar näringslivet. Kommer vi att få en tomatodling i Hofors kommun, kommer vi att få det där Burger King vid rondellen, kommer det byggas växthus, kommer Hagaskolan att öppna igen och i vilken form? Förstudien om i synnerhet Hagaparken kommer att bli intressant. En annan fråga är om näringslivsenheten som idag ligger under Entré Hofors skall fortsätta göra det, likaså besöksnäringsuppdraget. Det är ett val om 2 år och mycket kan komma att förändras eller ingenting beroende på valutgången.

Politiskt har det varit lite av en flyttkarusell. Ett nytt kommunalråd skall sätta sig på tronen, Barn och ungdomsnämnden får därmed en ny ordförande. Nationellt befarar man att ryska hackersattacker skall krångla till det i valet 2018, men jag vet inte om vi behöver oroa oss speciellt mycket lokalt.  En sak är då fullständigt klar, och det är att det måste till fler engagerade invånare som arbetar politiskt oavsett partitillhörighet. Jag kan tycka att om kommunen står inför nya tider så ska det inte av gammal hävd vara samma människor som styr den nya skutan. Lite ironiskt skulle det bli som att låta kaptenen på Titanic ställas inför sitt isberg igen och hoppas att han lärt sig av misstagen.