Industrisemestern Över För Det Här Året

Jag vet inte om ni tänkte på det, men redan tidigt på måndagsmorgonen så märktes det att något förändrades i Hofors. Plötsligt var det betydligt fler fordon och människor i rörelse på väg åt båda hållen på Storgatan. Semestertiderna är över och pendlarna åker iväg eller anländer och ner till samhällets hjärtverksamhet Ovako, strömmade cyklister och gångtrafikanter. Det finns ju en viss trygghet i oväsendet som sprids från ”gropen” efter semestertider som talar om för oss alla att än finns det hopp och liv i vårt lilla brukssamhälle.

Det är spännande tider nere på Ovako just nu. Det tisslas och tasslas lite var och här i samhället om att företaget anställer och att produktionen skall utökas åtminstone under en kommande period och det är ju riktigt spännande. Det går ju lite som en berg- och dalbana med världens ekonomier och det påverkar ju naturligtvis också även i dom här skogarna. Vi får se när det kommer klara besked.

Även politikerna har varit på den lediga sidorna och hösten kommer kanske att bjuda på en del överasskningar den med. Först och främst har vi ju dessutom ett kyrkoval den 17 september som avgör om det kommer att bli några förändringar från det ”traditionellt” Socialdemokratiska styret. Det är väl både på tiden och dags för att följa med omvärlden när den förändras.

Andra nästan religiösa upplevelser kan man nu också få om man beger sig ut i naturen och letar efter svamp och bär. Kantareller är det verkligen gott om, och huruvida det stämmer med rönnbärsträdens tillgångar med bär så kan ni lika bra sälja snöskotrarna detta år och satsa på att plocka trattkantareller långt in i december, åtminstone jag hoppas att vintern blir mild och fiskesäsongen något längre.

 

 

Semestern Snart Över

Mångas har redan tagit slut, andras är på upphällningen, jag pratar inte om tålamod utan årets semester. Själv fick jag några veckor att återhämta mig och ägna mig åt lite utflykter här och där. Vädret har väl inte varit så mycket att skryta om, men jag är ändå ganska nöjd med hur dagarna förflutit. Haft tid att beta av lite böcker i högen som hopats, promenerat omkring i vår kommun och reflekterat över hur vackert det är men ändå en viss brist på hur vi skulle kunna utnyttja detta till fullo. Kommunen har förvisso sjudit av aktiviteter och nästan varenda dag har det varit någon form av arrangemang som roat invånare och eventuella tillresta. Vi har fortfarande mycket att lära av andra platser. Tyvärr missade jag en av våra riktiga högtider i år, bilutställningen i Hagaparken. Jag tocg dock igen det med viss råge föregående helg då årets traditionella upplaga av Wolf FM Summer Jamboore gick av stapeln. Man kan tro att det skulle vara förknippat med viss rädsla och ångest att återvända dit efter midsommarens mest omtalade nyhet. Då satt jag i lugnan och ro och intog midsommarlunch och studerade stångresningen och sade sekundrarna innan att ”det där kommer nog inte att gå så bra”.

Det visade sig att några barn tagit ett korkat initiativ att gömma ett par nödvändiga bultar och lyckligtvis skadades ingen när stången tippade ner i ett fullsatt festområde.

När jag nu återvände var det inte förknippat med något annat firande än förkärleken för gammal hederlig rockmusik.

Vi var ett gäng Hoforsbor som besökte minifestivalen under de två dagarna, jag och mitt sällskap dock bara under fredagen då vi fick uppleva hur en gammal hederlig kväll i en klassisk folkpark går till. Det är något verkligt speciellt med just folkparken i Grycksbo. Kanske för att det känns som tiden stått stilla sedan 50-talet och att inramningen under festivalen består av lika gamla fordon och människor som använder alla attribut från samma tidsepok. Ni vet tjusiga klänningar, skinnjackor och doften av brylcreeme blandat med bensinångor och varmkorv med bröd. Mycket lika kvällen vi i vår kommun får uppleva efter bilutställningen fast med extra allt.

I år hade vi fler arrangemang runt bilutställningen med liveband lite här och var, bland annat vid nostalgimacken som verkligen ramar in en sådan tillställning. Tankarna flödar naturligtvis på något större och mer koncentrerat. Hoforsrocken gick i graven, men den här formen av musik drar tillsammans med bilarna massor av människor från hela landet. Tänk om vi i vår kommun kunde få en hel helg dedikerad tillnostalgin med bilar, musik och annat. Liva upp folkets park som det var en gång i tiden med de kulörta ljusen och folklivet uppmixat med dans och varm korv. Något att fundera över.

Årets stora överraskning bland de uppträdande i Grycksbo var förutom alltid lika stabila Black Knights, var italienska Freddy Velas & The Silvertones. Som att förflyttas i en tidsmaskin till när det begav sig liksom.

Blir man nu nyfiken på att se och uppleva det här bandet och lite av vad jag skrivit om tidigare i inlägget så har man chansen redan imorgon klockan 18.00. Då gästar Freddy och hans silvertoner Lenåsen (som för övrigt under varje midsommarhelg arrangerar spelningar i samma anda). Mellan 18.00 och 21.00 kan man alltså njuta av både fika, god mat och dryck och riktigt bra nostalgimusik. Jag gissar att det dyker upp ett och annat flaggskepp på fyra hjul från en annan tidsepok att titta på.

 

Pokemonjägare Förstör Gräsmattor

Personligen trodde jag att det här med Pokemonjakt bara var en fluga förra året då hundratals jägare i varierad ålder sågs röra sig på både egendomliga platser och tidpunkter. Jag hade inte kunnat ha mer fel, för på sistone så har jag stött ihop med många människor som går och stirrar ned i sin mobiltelefon och upplevs lätt förvirrade både i centrala Hofors men även i dess utkanter. För den som inte riktigt vet vad det här med Pokemon Go är så finns det en utförligare förklaring under denna länk. I korthet så sitter man inte fast framför en dator utan tvingas röra på sig för att spelet skall kunna utvecklas vidare. Mycket positivt för i synnerhet unga människor som har en tendens att sitta fast framför en skärm hemma och därmed utveckla direkta hälsorisker när både sömn och näringsintag rubbas.

Nu har det dock börjat härskna till bland en del hus och markägare. Det positiva med att barn, ungdomar och vuxna rör sig ute tillsammans har fått smolk i bägaren av vuxna som tyvärr är för lata för att använda benen till jakten på dessa underliga figurer. Naturligtvis vore det en helt annan sak om man hade någon form av funktionshinder som kanske krävde deltagande med ett motorfordon, men flera husägare störs nu av motortrafik på dygnets alla tider där det vanligtvis är ganska lugnt. Motorljuden i all ära skriver en persson som varit i kontakt med Hoforsbloggen, det värsta är respektlösheten när bilar kör sönder husägarnas tomter när bilarna skall vändas eller under en kort period står still.

Det är fruktansvärt att se hur vuxna tillsynes friska människor sitter och leker med mobilerna när dom kör bil när spelets syfte är att ge ungdomar motion”. 

Jag gissar att det finns två sidor av myntet som vanligt och att det finns lika många ”bra” förklaringar till varför man kör bil över andras egendom, men kanske skulle man ta sig en funderar till innan man använder bilen i jakten på dessa låtsasfigurer. Själv har jag aldrig riktigt förstått förtjusningen med just Pokemon, men gissar att andra är minst lika oförstående inför mina intresseområden. Skjut alltså inte budbäraren i det här fallet utan ta till er hus och markägares bekymmer 😉

Sorgebarnet Storgatan

Rubriken är helt korrekt, jag tror det finns få ställen i Hofors som väcker så mycket åsikter som vägavsnittet mellan de båda rondellerna från E16 till Ankdammen. För knappt en vecka sedan så lyftes frågan om hastigheterna och buskörningen på Storgatan igen i Facebookgruppen Värna Hofors. ”Undrar om det är någon mer än jag som reagerat på hastigheterna på Storgatan sent på kvällarna?” undrade David Persson, och med min egen erfarenhet anser jag det vara med all rätt.

Men vi kan starta resonemanget i Falun under gårdagskvällen. Där arrangerade man den årligen återkommande och mycket populära crusingen i Faluns innerstad. Det samlar en hel del bilentusiaster, åskådare och fordon av allehanda de slag. Strax före midnatt skedde en allvarlig olycka.

Larmet inkom till SOS Alarm klockan 23:51. I samband med cruisingen i Falun under onsdagen ska en bilist ha gjort en så kallad burn-out, vilket resulterade i att bilen fick kast och av misstag hamnade i det mötande körfältet.

Där krockade den med en bil, som i sin tur åkte in i en tredje bil.

Den mötande bilen hade fyra passagerare, en kvinna och en man samt två barn. De var inte en del av cruisingen. I bilen som sladdade färdades två kvinnor.

Enligt RLC Bergslagen var det mycket folk på platsen och situationen var rörig. Sex personer fördes med ambulans från platsen till Falu lasarett.

Fem av de som fördes till sjukhus uppges ha lätta skador. Mannen som befann sig i den påkörda bilen uppges ha fått allvarliga skador.

Föraren är i nuläget misstänkt för vårdslöshet i trafiken och vållande till kroppsskada i flera fall.”

 

För några veckor sedan så arrangerades vår egen sommarhögtids riktiga publikfest i Hagaparken, bilutställningen med tillhörande burnoutförevisning på ett avgränsat och kontrollerat område. Som alla vet brukar människor dröja sig kvar i centrala delarna av Hofors och det utmynnar i vad man kan benämna som en ”spontancruising” som ingen arrangör står bakom och myndigheterna brukar se lite mellan fingrarna med. Det är allt som oftast trevlig stämning, de flesta njuter av kvällen och den spontana publikfesten och brukar trappa av runt midnatt med både människor och fordon. Som alla andra år händer det att omdömet sviktar hos bilarnas chaufförer och det sladdas friskt, bränns däckspår i asfalten på icke avgränsat område och både avgaser och doften av svart gummi på vägen fyller natten. Ungefär som i Falun. Lyckligtvis så har vi inte vad jag vet haft några allvarliga olyckor i samband med bilutställningen eller spontancruisingen.

 

Det blir en enorm glädje en sådan här afton, att någon dristar sig till att kliva över normaliteten och lagens gränser. Man har säkert kontroll över sitt fordon i de flesta fall, men platsen är helt fel. Jag förstår ärligt talat inte alls själv varför man ens gläntar på dörren till en fullbordad katastrof genom att ta dessa risker. Med små marginaler leker man med andras liv och det finns säkerligen många som tycker att detta är överdrivet. Det var det antagligen i Falun också (där man för övrigt också hade ett avgränsat kontrollerat område för burnouts tidigare på kvällen).

 

Problemet med Storgatan är att detta beteende inte alls är avskärmat till en kväll/natt, under vår/sommar/höst så är det helt enkelt rena rama vilda västern när förare åker med sina olika fordon på sträckan. Man följer inte hastighetsrekommendationerna, man visar mycket lite eller ingen hänsyn alls till andra som befinner sig på trottoarer eller skall passera vägen. Det sker också dagtid och man får verkligen se upp när man måste passera vägen för att till exempel ta sig över till Hagaparken. Avsaknaden av övergångsställen är patetisk.

 

Det har hänt vid flera tillfällen att katter skadats som försökt tagit sig över vägen, ingen som stannar och tittar efter om den överlevde och är skadad utan man gasar glatt vidare och hoppas att ingen såg vad man just gjorde. Det verkar till min stora förvåning även finnas skilda åsikter om huruvida vägen borde göras säker för alla. Det anses vara en form av överförmynderi att vilja sänka farten, kanske placera ut väghinder som förhindrar höga farter. Det finns ett argument som jag hörde som jag till viss del kan förstå, att det sker många varutransporter längs just den sträckan och att det skulle vara besvärligt för lastbilarna med sänkta hastigheter och hinder. Men som med alla hinder är de överkomliga.

 

Nu handlar buskörningen inte enbart om vuxna förare. Det är Epatraktorer som definitivt inte går i lagliga hastigheter, unga människor, företrädesvis unga män eller pojkar som kör på tok för fort med mopeder och motorcyklar som hör hemma på det inhägnade området vid crossbanan och inte på vägen. Det är ett problem och på något sätt måste det tas itu med innan någon skadas ens lindrigt på grund av andras dåliga omdömen. Ett sätt kan ju vara spontana hastighetskontroller i den mån polisen skulle vilja bege sig till Hofors för att utföra dem, en annan är en ändring av regelverket för området som innebär att sänka hastigheten, sätta upp farthinder och hålla tummarna för att det minimerar riskerna. Eller krävs det att någon skadar sig allvarligt eller kanske till och med avlider innan man under en period skärper till sig?

 

 

Regn, Sol & Tankar Om Kyrkoval

Idag konstaterar vi att det är den 26 juli och mitt i semestern för de flesta. Vädret hade naturligtvis kunnat vara något bättre, alla har inte möjlighet att släppa allt och åka upp i norra delen av Sverige för att träffa på temperaturer över tjugo grader. Det har varit dåliga somrar tidigare men ofta har det en tendens att kunna bli både varmt och behagligt i augusti och en bra bit in i september ändå. Även jag är ledig och det innebär att jag försöker göra så lite som möjligt rent fysiskt men huvudet går ändå på högvarv mellan regnskurar och solsken.

En av de saker som jag funderar på är kyrkovalet i höst. Det är idag 53 dagar kvar dit och de flesta i vårt samhälle ägnar inte sin vardag åt att fundera över det just nu. Tyvärr inte annars heller eftersom valdeltagandet i speciellt vår del av kommunen är väldigt lågt för att inte säga katastrofalt. Jag har tidigare beskrivit hur lågt valdeltagandet varit historiskt och inte minst vid förra tillfället då de 3688 röstberättigade hade chansen att påverka valutgången. Endast 9.9 procent utnyttjade möjligheten att rösta trots att man i kyrkovalet får delta redan när man fyllt sexton år.

Jag har funderat en hel del över det dåliga intresset att delta i valet. Att många till och med väljer att lämna kyrkan för att spara ”några futtiga tusenlappar” på skattsedeln. Få tänker nog på vilken betydelse den svenska kyrkan dock haft både för vårt samhälle och vår historia. Allt präglas av kyrkans närvaro genom åren, hur vi bemöter varandra, det politiska systemet och våra lagars utformning. Jag kommer att återvända till just det vid senare inlägg.

Mest förvånad blir jag över hur lite man egentligen vet om kyrkans arbete. Vad diakonin bidrar till i samhället som inte syns på ytan men som har en sådan viktig betydelse för människor som lever under utsatta förhållanden. Kyrkan är inte bara en plats där man manifisterar en religiös övertygelse, utan även en viktig funktion för samhällets behövande, som kan ge stöd vid svåra stunder i livet men även vara en plats för glädje. Inte minst det viktiga arbetet man gör internationellt som ger människor möjlighet att hjälpa andra både praktiskt och ekonomiskt.

Redan som sextonåring får man delta i kyrkovalet och även om de flesta anser att valet till riksdag smäller lite högre, så tycker jag att man bör fördjupa sig i vad kyrkan faktiskt gör i samhället och ta ansvar för att den kan fortsätta sin verksamhet som samhällets egentliga ryggrad. Mest av allt är ett ökat valdeltagande önskvärt.

Åskoväder Drog Fram Över Kommunen

Precis lagom till att jag skulle rasta hundar och bege mig till arbetet för ett eftermiddagsskift så kom regnet och åskan. Jag kan nästan svära på att det sitter någon illvillig figur och väntar in mina hundpromenader för att sedan släppa loss åtminstone skyfall av regn över mig. Igår inget undantag eftersom jag kom halvvägs längs den tänkta promenadvägen innan det dök upp. Gårdagen var lite av ett extremväder sägs det, enligt Gefle Dagblad som läst Expressen,  så slog förutom regndropparna också ner runt 2000 blixtar i området:

 Under måndagen uppstod det ett kraftigt åskoväder som drabbade Gästrikland och Östra Svealand. Enligt Expressen ska det ha slagit ner omkring 2 000 blixtar i området på två timmar.

Lagom när jag rundade det norra hörnet av Rörverket syntes en blixt som slog ner över Skållberget, och det small ordentligt. Visade sig efteråt att en stuga i området antändes och brann ner (eller upp, jag vet inte vilket som är korrekt). En tråkig olycka helt enkelt. Tråkigt nog så dök det upp en del ogenomtänkta kommentarer i Facebookflödet för GDs sida också.

Internettrollen tar varje förevändning att skapa rabalder onekligen.

 

Stanna Upp Och Lyssna

Ibland forcerar man fram i livet och för man ideligen fram sin egen röst hela tiden så hör man ju inte andras. Lite så har jag känt på vårkanten och tänkte att jag kanske skulle lyssna mer på min omgivning. Nytt arbete, nya människor, nya projekt och nya situationer där ens ”tidigare meriter” betyder föga. Ingen vidare lust att bara defineras för bloggande eller politik. I politiken har jag trots att jag är relativt ny, upplevt att tiden står still och inte alls är utvecklande eller framåtskridande. Den världen är ungefär som livet i en bubbla långt bort från verkligheten i många fall. Samma sak i mitt eget parti, där grandiosa visioner och nyskapande ideer blivit vardagslunk och ärligt talat lite pyspunka. Jag har kommit på mig själv med att sitta på möten och anta vad som är bra för invånarna i vår kommun istället för att som innan jag gav mig in i det här, faktiskt fråga och diskutera med människor. Den största upptäckten är dock att politik oftast handlar om att sparka in redan öppna dörrar eller långa diskussioner om saker som egentligen är av mindre betydelse. Då kan det vara rätt skönt att bara hålla käften och sätta sig ner och titta och lyssna. Man ser saker ur ett annat perspektiv när karusellen slutar spinna runt runt, och blir man lätt illamående av allt snurrande så kommer man förr eller senare att ställa sig frågan om man inte borde kliva av karusellen. Den ställer jag mig flera gånger om dagen när jag traskar runt i kommunen och tar tillbaka medborgarperspektivet istället för att sitta och inbilla mig vad som bör göras.

Den här perioden har varit väldigt nyttig ur många aspekter. Dels har jag fått omvärdera saker och ting, haft många givande diskussioner och utbyte av åsikter och konstaterat att en verklighet inte nödvändigtvis är någon annans verklighet. Förutom rent generella diskussioner om hur framtidens politik kommer att påverka oss i vår egen kommun, som bekant står vi inte helt utanför den stora världen och riksdagsvalet 2018 ser ut att kunna bli en riktig tornado, så kommer det inom en snar framtid att fattas beslut i kommunen som förändrar till exempel hur Hagaparken ser ut. Här har vi haft ett gäng människor som ägnat mycket tid till att övertyga de folkvalda om att göra en mångmiljoninvestering för att i första etappen bygga växthus som skall sysselsätta ett 30-tal och senare även den gamla Hagaskolan till ett riktigt skrytbygge. Vissa saker är väldigt bra, andra känns mindre lockande eftersom det redan på förhand upplevs som att hälla skattepengar i sjön. Det finns enklare och billigare alternativ som ger fler glädje.

Denna morgon passerade jag Hagaparkens ”skamfläck”, det som en gång var tänkt att vara en form av entré till området. Många röster har höjts om att helt enkelt riva bort skiten. Men av någon anledning så har stålskroten vuxit i mina ögon. Ungefär som när man kommer åkandes ned för Tröttbacken i unga år och såg de rostiga rören ligga i ställningar utanför Rörverket. Det var inte vackert till en början, men kom att bli lite av ett landmärke på vägen hem. Idag när det är betydligt glesare mellan materialet ute på gårdsplanen kan jag nästan sakna den bilden eftersom den vittnade om produktivitet, orderingång och arbetstillfällen. Det sägs gå hyfsat bra för Ovako just nu, man anställer i ett större omfång än tidigare och gör rejäla satsningar. Även om det kanske inte är i någon större omfattning, så kommer det människor från långväga håll igen för att arbeta nere på bruket. Förra veckan träffade jag en kille från Hagfors i Värmland som kommit hit för arbete. Det blir ganska intressanta diskussioner och jämförelser av samhällen och kommuner. Hur politiken fungerar eller inte fungerar, vad man satsar på, vilket behov man egentligen har av vissa saker som sjukvård, skola, omsorg, fritidssysselsättning med mera. En annan man från Småland uttryckte att i Hofors hade vi verkligen allt, de små avstånden till större städer var nästan ingenting i jämförelse med hur långt han ens hade till närmaste butik i sin region. Det är dom här samtalen som gör att man stannar upp och tänker till och får tillbaka ett nytt självförtroende och en vilja att faktiskt arbeta för att behålla det vi har.

Hagaparken är ett av samtalsämnena som nästan alltid uppstår. Den har en naturlig skönhet som gör att människor lägger den på minnet som jag skrev för ett tag sedan.

Ibland när man varit utomsocknes och ska beskriva för människor som inte riktigt är hemmatama i trakterna så är det dels Ovako som ligger vackert inbäddad i grönskan på sommaren, och parken med fontänen vilken alla tycks känna till om de passerat.

När jag nämner de potentiella växthusen så möts man oftast av en sammandragen fundersam min som tycks säga ”Okej, varför ska ni göra det?”. Det här har fått mig att fråga runt bland människor som jag möter i vardagen. Vad tycker dom egentligen?

De flesta eftersöker enkla och riktigt billiga insatser som kanske en lekpark, fler bänkar och bord, bättre gräsklippning och omvårdnad av redan befintlig växtlighet.

Många kan tänka sig ett poolområde med möjlighet för bad. Behöver inte alls vara speciellt djup utan tvärtom barn och ungdomsvänlig. Några fler cementringar så att man kan grilla. Det finns en idag och den är mycket populär bland i synnerhet våra nyanlända invånare. Rena rama familjefesterna ibland. Ett inhägnat område för hundar som på Västerhöjden. En asfalterad gångväg som binder samman den södra delen av parken med hembygdsgården. Vi pratar om investeringar för möjligen någon miljon istället för tjugofem.

Självklart så bör det ju byggas ett välkomnande och praktiskt center i södra delen. Toaletter och dusch skulle underlätta för alla lastbilschaufförer som idag tvingas uträtta sina behov i skogspartiet vid parkeringen. Turistinformationen som människor utifrån har väldigt svårt att hitta till bör ju rimligen placeras där och en cafédel och försäljning av till exempel böcker och annat lokalproducerat. Det kostar lite mer, men vi behöver en tydlig entré till kommunens sevärdheter, historia och framtida möjligheter.

När det gäller Hagaskolans framtid så är det något som jag anser vara en mycket bra idé. Där finns ingen naturlig skönhet och det vore synd att riva eftersom det också är ett landmärke för förbipasserande. Istället för växthus och förstörelse av ett redan attraktivt område.

Låt Myggen Leva

I Dala-Demokraten så återfinns idag en artikel som uppmanar läsarna att inte slå ihjäl sommarens surrande plågor.

När du hittar en mygga som bits – fånga den i en burk eller ask och lägg den i frysen.

Vira sedan försiktigt in myggan i hushållspapper eller bomull och skicka in den till SVA, MIK, Anders Lindström,751 89 Uppsala.

Mygginsamlingen pågår juni – augusti 2017. SVA är främst intresserade av myggor från områden i södra Sverige.

Det finns även en instruktionsfilm för hur man bäst fångar in och avlivar myggen genom att placera den i frysen.

 

Sprudlande Glädje I Hagaparken

Ännu en helg till ända och även om jag spenderat merparten av det med arbete så har jag inte missat explosionen av grönska. Under fredagen så rastade jag hundar vid 14-tiden och tittade som vanligt på en rostig gammal ställning i Hagaparken. Vid 18-tiden syntes den inte längre för alla utslagna blad. Så fort går det alltså när det väl sätter fart. Regnskvätten inatt gjorde sitt och nu känns det nästan som full sommar. Det för mig till nästa fundering denna morgon. Ett av de säkraste tecknen på att det är sommarperioden är ju den vackra fontänen i just Hagaparken. Än så länge sprutar det inte upp en gigantisk kaskad av vatten, så frågan är när kommunen bestämmer sig för att sätta fart på det som av förbipasserande faktiskt är ett landmärke.

Ibland när man varit utomsocknes och ska beskriva för människor som inte riktigt är hemmatama i trakterna så är det dels Ovako som ligger vackert inbäddad i grönskan på sommaren, och parken med fontänen vilken alla tycks känna till om de passerat. Ja och överflödet av pizzerior som också är något man brukar notera.

Senaste tiden har jag också gått omkring och försökt föreställa mig hur parken skulle förändras med byggandet av växthus och annat. Känns nästan lite sorgligt eftersom parken i sig är ganska vacker, har sina särdrag. Ni vet vissa märkligt utformade träd och företeelser som de äldre damerna som motionerar med stavgång på regelbundna tider, hundägare man känner igen på långt håll och myrstacken i slänten mot norr som tvärtemot alla andra stackar inte växer sig högre utan snarare tycks breda ut sig på längden.

Jag tänker på den enorma kostnaden för bygget, om det verkligen kommer att ge den positiva effekten som många inblandade i projektet vill ge sken av. Var den årligt återkommande bilutställningen skall få plats (i år arrangeras den lördagen den 15 juli).

Om det beslutas om att genomföras så kommer det ske etappvis, prio ett borde dock vara byggnaden som planeras precid bredvid fontänen i projektet. Växthus känns inte lika primärt för min del, utan snarare ett servicecenter för turisinformation, toaletter och café. När det skall fattas ett politiskt beslut så är det vi som är folkvalda som ska besluta vad vi skall prioritera och det här är vad som nästan omedelbart skulle öppna upp kommunen för vidare utveckling.

 

 

Lite Om 1 Maj Demonstrationer & Aktivism För Fyrverkerirädda Husdjur

Imorgon kommer det att viftas med fanor som bokstavligen får många att se rött. Det är 1 maj och det har traditionellt varit arbetarrörelsens internationella högtidsdag sedan slutet av 1800-talet. Födelsen av fackföreningar får betecknas vara en av de viktigaste händelserna i vår historia eftersom det är nästan uteslutande dessa som format välfärden som rådit under åtminstone min egen generations levnadsår. Vård, skola och omsorg som brukar vara populära politikerord har allt att tacka arbetarnas organisation.

Under veckan som gick så har just det ämnet varit högaktuellt eftersom jag deltagit i en facklig grundutbildning i Sandviken. Jag är inte ny i den fackliga miljön, men valde nyligen att byta fackförbund eftersom det passar min nuvarande sysselsättning bättre. Lite motvilligt accepterade jag att gå den här grundläggande utbildningen, mest för att jag hellre ville arbeta, men ändå var ganska nyfiken på hur den socialistiska rörelsen fungerar 2017. En mycket trevlig herre vid namn Mario var handledare och hans bakgrund innefattar bland annat den fackliga kampen vid Läkerols fabrik i Gävle som ändå kom att läggas ned och flytta iväg från staden. En intressant historia i sig.

Det blev ganska många diskussioner och det var märkbart att fackföreningsrörelsen inte riktigt hunnit med utvecklingen de senaste åren. En del kontroversiella punkter visade att i gruppen på 10 personer hade merparten en helt annan inställning än den man kanske kunde ha förväntat sig. Bland annat om solidariteten med papperslösa och huruvida dessa egentligen skulle vara fackföreningens uppgift. En annan fråga gällde om facket skulle vara så tätt knutna till politiken som den varit historiskt och är än idag. Tidigare har det varit en självklarhet att i synnerhet Socialdemokraterna varit den förlängda armen av fackförbunden, men tiderna och politiken har förändrats och nu verkar det inte vara en självklarhet att det skall vara så tätt sammanflätat. Det tåls att fundera vidare på och något bra svar eller någon vettig teori om det har jag inte just nu. Men visst behöver det moderniseras på något sätt.

Kanske skulle just 1 maj behövas moderniseras eller förändras också. Vi uppmanades att delta i de olika arrangemangen som arbetarrörelsen anordnar imorgon för att just visa stödet för rörelsen som vi alla nu tillhör. Själv har jag länge varit skeptisk till den här majdemonstrationen. Den handlar nästan uteslutande om att visa stöd för ett enskilt parti eller två. Företrädarna är inte heller längre arbetare med en arbetartradition utan snarare från barnsben skolade politiker och jag upplever det lite som missvisande och kanske lite hycklande. Dessutom överdriver man kraftigt deltagandet villket jag konstaterat under ett antal år nu genom att personligen räkna deltagarna och sedan jämföra med vad som beskrivs i tidningar.

1 maj har dessutom numera börjat förknippas med oroligheter och konflikter eftersom nationalsocialister börjat uppträda i allt större skaror på klassisk arbetarmark, där polismyndigheten ger tillstånd för demonstrationer i samma områden. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och demonstrationsfriheten har blivit något för de politiska ytterligheterna och det är med viss bävan man läser om hur det kan bli i till exempel Falun under morgondagen där flertalet demonstrationer skall hållas inom ett väldigt litet område. En massiv uppsamling av poliser med diverse tillgängliga resurser som drönare och annat kommer att vara på plats. Vi får hoppas att det blir en fredlig dag trots allt i vår grannkommun, Falun förtjänar bättre än att bli ett slagfält mellan extremister.

Från extremism till aktivism. Var det något avsnitt som var särskilt intressant under den fackliga utbildningen så var det när Mario sa sig själv vara en aktivist. Ett kort avsnitt i boken handlar om att det fackliga ombudet är en aktivist med sin bakgrund i folkrörelsen och kamporganisationen. Det var tydligt många gånger att det här med att visa ”solidaritet” och inte skapa en ”vi och dom”känsla, inte innefattar arbetsgivaren. Här tyckte jag det många gånger var ganska smaklöst hur man demoniserade arbetsgivaren. Trots allt så finns det många som har ett brinnande intresse för att ett företag skall fungera, producera riktigt bra saker och man kan vara stolt över sin insats. Ändå så målades arbetsgivarna upp som blodtörstiga, trångsynta och ignoranta figurer vars enda tillfredsställelse i livet är att suga ut arbetarklassen. Så var det nog mycket riktigt tidigare, men idag ser nog de flesta företagare på sin personal som en tillgång, säkerligen också med vissa undantag. När jag tidigare skrev att facket kanske skulle moderniseras så inbegriper det förhållandena mellan fack och företag också. Att agera på ett sätt, men utbilda på ett annat känns motsägelsefullt.

Imorgon är det som sagt 1 maj, men idag är det den sista april och det brukar också ha sina traditioner. Brasor skall brinna, sånger skall sjungas och alkohol kommer att förtäras i kombination med raketer och explosioner. Det är här min nyfunna kunskap om aktivism plötsligt fick ett praktiskt område. Många husdjursägare förfasas redan nu över kvällningen och vad den kan komma att innebära. Livrädda hundar ooch katter som än en gång får uppleva plågsamma timmar på grund av raketsmällar. När jag talade med Spar-Arne denna morgon så var det mer ett sorgligt faktum att något förbud inte skulle stävja det här problemet. ”Vem ska kontrollera att det efterföljs” sa Arne. Tja tänkte jag, det skulle bara vara ett förbud som inte kunde bidra till att det faktiskt blev bättre för djuren.

Men, det finns ju faktiskt saker som man som privatperson kan göra om man tänker på aktivism. Inte kasta sten eller slåss med plakat, men man kan ställa ett krav på företagen som säljer bomber och raketer i kommunen. Att aktivt göra ett val att inte handla hos dem. Säljer dom dessa produkter så kan man välja att åka till ett företag som inte gör det i grannkommunen och sedan göra samma sak året runt. Om företaget mister kunder blir det med tiden mindre intäkter och förhoppningsvis lyssnar man på de kunder man förlorat och tar bort fyrverkerier i sitt utbud. Har man husdjur och inte gillar raketer och smällare, handla inte hos dom som säljer det. Handla lokalt, men inte hos företag som säljer sorg och bedrövelse några gånger per år.

Skolas In I Arbetarrörelsen

Det var nu ytterligare en period sedan jag uppdaterade. Var lugn, jag har inte skrivit någon ny roman. Det kommer ta sin tid att redigera det tidigare materialet och jag har redan fått förfrågningar om att köpa ett exemplar i det fall det faktiskt kommer ut i tryck. Där får man nog vara ytterst försiktig, det går ungefär tjugo på dussinet av aspirerande författare och det är en otroligt tuff marknad att slå sig fram på. Men jag kommer efter redigering att skicka ut kopior till ett antal förlag som jag känner skulle kunna vara rätt för det här så får vi se helt enkelt. I värsta fall får jag dela ut det gratis i pdf-format om det inte faller något förlag på läppen.

Det har dock varit full rulle sedan sist. Bland annat ett femtioårskalas, förmiddagskift och idag och ytterligare två dagar framåt håller jag på att skolas in i arbetarrörelsen genom facket. Lustigt nog så fick jag ett nytt Coop-kort för ett par veckor sedan så nu har jag allt som en ordinär Socialdemokrat sägs ha föurtom kanske en smula mer förnuft som någon skämtsamt uyttryckte det när jag berättade om mina dagar.

Jag får lov att återkomma till mina upplevelser av hur en facklig introduktion går till, men jag kan väl säga att det inte gått helt smärtfritt så här långt. Man blir givetvis full av frågor och vill testa olika scenarion när man undervisas av en tvättäkta socialist. Bara en sån här sak att facklig utbildning tycks gå hand i hand med att övertygas om socialismens förträfflighet. Det kan vara en orsak till att många väljer andra lösningar för en senare A-kassa till exempel. Vi hade även en lång diskussion om var och hur solidaritet fungerar. Hur behovet av akademiker med arbetarbakgrund ska gå hand i hand med ”vanliga knegare” när det kommer till hur man skall styra landet. Det är mycket intressant men samtidigt lite tröttsamt att sitta i en liten lokal och uppleva att det är en viss manipulering som pågår. Jag känner igen det från den senaste månadens läsning nämligen.

Jag hade förvisso förväntat mig en hel del information om arbetarrörelsens historia och vikten av att ansluta sig till en fackförening som arbetstagare, men så här långt har det mest rört sig om på tok för mycket avskräckande politiska hintar. Det kanske tar sig resten av veckan och jag skaffar en partibok också.

Söndag: Fasanjakt & Golf I Hagaparken

En märklig dag på många sätt och vis. En av orsakerna att människor inte riktigt verkat ha greppat vidden av den otäcka och vidriga terrorattacken i Stockholm i fredags. Först när SVT visade den enorma folksamlingen på Sergels Torg och runt området idag föll poletten ner. Det är kanske ett sätt för många att skydda sig mot verklighetens sanning. Personligen har jag inte sagt så mycket att säga i ämnet ännu. Det är mest en uppgivenhet, ett konstaterande och inte så mycket chock eftersom det bara var en tidsfråga innan det skulle drabba oss på riktigt också. Noterbart är hur synen på vår polis har förändrats som genom ett trollslag. Kanske, bara kanske, kan idioterna som lockar in polisen i förorterna med falska larm för att kasta sten på dem begripa vad dom är till för. Kanske, och bara kanske inse att det kan vara skillnaden mellan liv och död att låta räddningspersonal ta sig fram till olycksdrabbade och få göra sitt arbete.

Efter att ha bevittnat den hedersamma samlingen på Sergels Torg tog jag en promenad i Hagaparken för att rasta hundar och huvudet en stund. När jag passerar den nedre delen och vänder upp mot mittpartiet av parken via stigen så stod den bara där och blängde på mig. Hundarna märkte ingenting till en början. Jag stoppade handen i fickan för att plocka fram mobiltelefonen, för ingen skulle tro mig om jag bara sade det tänkte jag. Oturligt nog kom jag i samma sekund på att den låg hemma på laddning. Tanken att plocka med den hade föresvävat mig eftersom jag senaste veckan sett märkliga saker i just Hagaparken. Hundarna fick vittring på den och smög sig sakta mot det märkliga djuret, men den försvann in i snåriga buskar och började ge ifrån sig höga ljud innan den tystnade helt. Jag gick hemåt och tänkte att det här säger jag nog inte till någon eftersom det skulle framstå som en smula galet.

Men under vägen hem så tänkte jag om. Bestämde mig för att lämna hundarna hemma och sen ta med mig mobilen och försöka fota den. Min instinkt sade att den inte skulleförsvinna i en hast. Jag ringde även Mathias Strand som genast kom springande genom parken och tillsammans började vi söka av det lilla området. Vi hade nästan gett upp när en skymt av den syntes i buskagen och jakten var igång.

Visst tusan hade jag sett rätt. Det var en fasan. Snabb var den också. Att bara villigt ställa sig och posera och låta sig fångas på bild var inte dennes intention, så några språngmarscher senare och ett par rejält blöta skor eftersom jag trampade ner i ett träsk hade Mathias åtminstone fått ett par bilder av den innan den försvann upp mot området där de gamla barackerna stod och mot hembygdsgården. Senare rapporter säger att den sprungit omkring på Östra Parkgatan och ”ljudit”. Men den fanns där och inte enbart i fantasin.

Hagaparken har den senaste veckan helt ändrat karaktär kan jag konstatera. Förutom ovan beskrivda fasanjakt, så verkar det ha blivit ett område för golf också.

Har hittat åtskilliga av bollarna, och det är bara att hoppas att den som ägnar sig åt det verkligen kollat av att det inte kommer människor (eller fasaner) knallandes i den nedre regionen av parken innan man slår ut. Det är ett populärt område inte bara för hundägare, utan även äldre människor som motionerar med sina stavar eller bara tar sakta promenader.

Helgnöjen Ur Ett Generationsperspektiv

Det är ganska tydligt att det finns ett generationsperspektiv på hur man väljer att fira sin helg. Själv har jag haft sällsynt många lediga dagar i rad att ägna mig åt frisk luft, inventering av min nya vinkyl och besök på några loppisar under ett par dagar. Ungdomar i Hofors har bland annat ägnat sig åt att försöka tända eld på BMX-hallen och vandaliserat centrum.

Det har varit märkbart irriterat bland Hoforsborna på sociala medier där man uttryckt lindrigt sagt, avsky mot vad som verkar ha eskalerat under en tid och nu resulterade i den här helgen. Det ska enligt uppgifter röra sig om en knapp handfull med ungdomar som tydligen inte finner något intresse i kreativa aktiviteter. Loppisfynda är kanske helt enkelt inte deras grej, men nog vore det betydligt trevligare för andra invånare om det var så.

Själv hittade jag en otroligt intressant bok, om än betydligt dyrare än vad loppisfynd brukar kosta. Men väl hemma så fann jag den vara värd hundringen den kostade. I övrigt hittade jag också ett litet smultronställe för vinylskivor och singlar. Riktigt gamla klassiker kan man lugnt påstå, och det väckte en del avund bland mina skivintresserade vänner av just den här epoken.

I extremt gott skick dessutom. Det brukar vara lite si och så med repor och konvelut när man handlar begagnat. Samtliga av helgens fynd återfanns i Storvik som verkligen blivit lite av ett Mecka när det gäller antal och utbud. Jag har säkert besökt samma loppisar tio gånger per år utan att hitta något, men så plötsligt har lagren fyllts på och man kan göra dom där riktigt fina fynden. Det är naturligtvis en smakfråga också, för alla är kanske inte lika begeistrad över gamla gobitar som jag.

 

Vardagsproblem

Livet är fyllt av bekymmer och sen dör man. Det är åtminstone vad jag tänker denna morgon när ledigheten inträffat och jag haft för avsikt att dricka morgonkaffe och läsa senaste upplagan av Dagens Samhälle i lugn och ro.

Men sen ringer telefonen oavbrutet och jag kommer på mig själv med att vara någon helt annanstans i tankarna när människorna som ringer vädrar sina bekymmer och problem. ”Vad rör det egentligen mig” tänker jag. Det verkar precis som att många människor bara vill ha saker eller vill att andra ska lösa deras problem, fjäskar och har sig när de talar med en och sen baktalar en på klassiskt bruksmanér när man inte är i närheten. Vid det sista telefonsamtalet så känner jag att jag fått nog av hyckleriet och lägger faktiskt på telefonen i örat på uppringaren. Jag tycker det är ett tydligt budskap som inte kan missförstås. Men känns det bättre i sinnet? Nej. Problemet biter sig kvar och jag går och grunnar på det resten av morgonen och kan inte riktigt släppa det. Ältar och grunnar, grunnar och ältar.

Den senaste tiden så har jag börjat med en ny strategi att säga nej till allt som jag inte vill. Förfrågningar om ideellt arbete, sitta i styrelser för föreningar eller skriva på bloggen om andra människors bekymmer. Istället har jag promenerat runt och lyssnat på fågelkvitter och den inre rösten som fört en dialog med sig själv om varför man egentligen offrar så mycket tid på saker som inte ger någon tillfredsställelse eller ens ett simpelt tack för hjälpen. Det är egentligen en förlängning av vad Matilda Andersson kände i samband med att TV-dokumentären ”Samtidigt i Hofors” sändes. Det finns bättre saker att lägga både tid och energi på när omvärlden ändå inte verkar uppskatta det man gör. Något som tyvärr blir en allt vanligare känsla bland människor som engagerar sig i föreningar och annat. Ett problem i vardagen helt enkelt.

Under morgonen så får jag ytterligare tillfälle att fundera kring det här med vad ett vardagsproblem egentligen är. Vid ett besök på banken här i Hofors ”råkar” jag höra en äldre mans problem. Han behöver ett id-kort men kvinnan i mottagningen säger att han måste ha ett id-kort för att kunna få ett id-kort. Mannen blir frustrerad för han kan inte hämta ut sin TV-box om han inte har ett id-kort och för att få ett id-kort måste han, ja just det redan ha ett id-kort. Han svär och går ut från banken. Kvinnans rekomendation att vända sig till Skatteverket eller Polismyndigheten för att lösa problemet avfärdar han med att han inte kan ta sig överallt eftersom han har problem med ett ben som tidigare blivit brutet. Jag ser honom senare sitta uppgiven inne på spelbutiken vid Coop som också fungerar som postkontor numera. Om han får ut sin TV-box eller inte vet jag inte.

Det här är ju ett riktigt problem, för det får konsekvenser. En människa som exkluderas ur samhället därför att vi inte har en service som medför att såna här problemkan lösas lokalt. Det är bekymmer att ens få ett par id-handlingar på banken om man inte redan har dem. Utan TV-box så kan han inte se några nyheter på TV. Jag gissar att han inte heller har en smart telefon med internet, eller ens internet i hemmet och då kanske hänvisas till att antingen köpa tidningar eller läsa dem på biblioteket. Att ens köpa en tidning är ett problem. Spar-Arne berättade att han bara får ett exemplar av Gefle Dagblad till butiken på Faluvägen. När det är sålt (om det ens säljs) så finns det inga fler. Kan ni tänka er frustrationen att stå utanför på det sättet?

Ett annat vardagsproblem som fler än mig delar är sorgebarnet korsningen Storgatan/Skolgatan.

Bristen på övergångsställen längs hela Storgatan är kanske mest påtaglig här. Att komma över till den andra sidan och till den koncentrationslägersliknande skapelsen som kanske var tänkt som en entré till parken är många gånger otroligt frustrerande på grund av att det saknas övergångsställen och trafiken är stundtals hög med bilar från alla håll och kanter. Hastigheten en del bilar kommer med är betydligt högre än den på skyltarna angivna och försöker man gå över med till exempel två små hundar som upplever det lite skrämmande med just bilar i högfart och som gärna ”fryser” mitt i gatan blir det lätt panikslaget. Föräldrar med barnvagnar som försöker ta sig över blir ståendes länge och vågar inte heller ta chansen att försöka springa över gatan innan någon kommer norrifrån med ljusets hastighet och knappast hinner sakta ned tillräckligt om det vill sig riktigt illa. Problemet torde inte vara en nyhet för tjänstemännen i kommunhuset, men kanske tänker dom som mig denna morgon att ”Vad rör det egentligen mig”. Det är ju egentligen inte ett problem om man blundar för det.

Olika Former Av Cirkus

Den här helgen kan tyckas innehållit en hel del cirkusuppträdanden. Är man politiskt intresserad så kan man kanske funnit ett visst nöje i att se en av våra lokaltidningar härskna till och ställa sig frågande till vad som egentligen sker i Hofors:

Anna Gullberg: Oacceptabelt att kommunstyrelsens ordförande förhalar intervju mitt i politisk kris

Kommunalrådet svarar på chefredaktörens kritik: När partiet tar beslut är Daniel Johansson högsta politiker

Är frågor om Hofors kommuns styre en fråga som rör kommunen, och därmed en fråga som ligger på högsta politikerns bord och inte främst det socialdemokratiska partiets? GD vågar påstå det. Och det ska inte behöva ta två veckor för att få ställa frågor till kommunalrådet om det.”

Ett tips till tidningarna kan vara att imorgon 17.30 sammanträder Kommunfullmäktige i Folkets Hus och då kommer med stor sannolikhet alla politiker som kan vara av intresse för att fråga om den uppkomna situationen att vara på plats. Det har ju onekligen varit ett ganska svalt intresse för att bevaka Hofors politiskt på plats när de offentliga mötena genomförs. Det föregås av demokraticafé som startar 16.30 och det är till för att allmänheten och media ska kunna träffa de förtroendevalda under en fika.

 

Eftersom jag själv inte är direkt inblandad i röran som tycks ha uppstått, så gick jag istället på en annan cirkus. En rockcirkus, där ungdomsidolerna Accept stod på scenen. Bara ett stenkast bort från Hofors och närmare bestämt i Göranssons Arena i Sandviken.

Det är inte riktigt samma sak när Udo Dirkschneider inte anför bandet med sin karakäteristiska sångpippa. Men det var bra med folk och rocken strömmade ur högtalarna som det var meningen. Huvudattraktionen för många var Sabaton, och i augusti så arrangeras Sabatons egen festival i Falun, ett ungefär lika långt stenkast bort alltså, där dyker faktiskt nämnde Udo upp tillsammans med ett stadigt gäng band. Spelar gör också Hoforssonen Tomas Andersson med sitt band Corroded.

Ett Första Vårtecken

Varje dag sedan i början av januari har jag passerat den öde myrstacken och funderat om det är just idag som de skall vakna till liv och reparera både väder, vind och människors framfart med deras lilla rike. Imorse syntes ingenting, solen stegrade och vid lunchpromenaden med hundarna såg jag att något förändrats. Ja jösses ja! Där var fullt med liv och de hade redan börjat reparera det gapande hålet efter en fot vid toppen av stacken.

Jag dröjde mig kvar en stund och tittade hur man effektivt arbetade för att fixa det som varit sönder. Allt i en anda av samarbete, envishet och utan tanke på att tjafsa inbördes om vem som ska göra vad eller vem som får mest uppmärksamhet för det. Vi människor har mycket att lära av naturen och i synnerhet de små myrorna som år ut och år in gör samma sak utan att drabbas av utbrändhet eller depressioner. Om lyckan skulle ligga i att de inte har tid för annat eller helt enkelt står över oss människor i sinneslaget vet jag inte. Jag vet faktiskt inte alls mycket om myror mer än att de kan bitas, bygger sina stackar och är ofantligt starka i förhållande till sin storlek. Vad jag vet är att det är ett fenomen att beundra och lära av, och att jag studerat det på tok för lite. Nu är det så dags för en ny säsong och de kommer att stöta på allehanda problem innan de stänger ner stacken för året. Men arbetet kommer att gå vidare och nästa år startar cykeln om igen.

Fitthatt Blev Dumstrut

Det var en ytterst märklig dag igår när man studerade nyheterna. Det var internationella kvinnodagen som brukligt den 8 mars, men själva andemeningen tycktes drunkna i uppståndelsen mot ett gäng herrar som valde att publicera en bild och en debattartikel som fick människor att verkligen rasa.

Byggnads ”fitthattar” hånas

Låt oss slippa löjliga fackpampar i hemstickade fitthattar

Det hela startade lagom till morgonnyheterna på TV4. Jag satt antagligen bara och gapade i chock över fenomenet som heter Pussyhat Project. Jag är på intet sätt pryd eller oemottaglig för nya idéer, tvärtom är utveckling något som jag ser mycket positivt på. Men att bära en ful mössa för att markera en ståndpunkt är lite, ja vad är det egentligen?

Men okej, det är en människorörelse och den får en uppmärksamhet som man strävar efter. Ända tills de här herrarna i fackföreningen dök upp. Då förvandlades nämligen hela grejen till något helt annat.

Skvaller Från Den Lokalpolitiska Arenan

Insåg just att det var väldigt länge sedan jag var aktiv på Hoforsbloggen, och det kan ju ha sina naturliga förklaringar. Men bättre sent än aldrig och det finns väl en del att nämna om veckan som gått. Bland annat blev det efter tisdagens sammanträde i kommunstyrelsen klart att torget som kallats Teaterplan eller Njuren, nu rekommenderas att byta namn till ”Kärlekens torg”. En tillsynes enkel och naiv fråga, men det är inte riktigt dags att släppa greppet om den ännu eftersom det finns en del frågetecken att räta ut anser jag. Förfarandet av ärendetsom dök upp på politikernas bord efter ett tjänstemannaförslag, eller någon form av tjänstemannaförslag eftersom människorna på Entré Hofors inte kan räknas som kommunala tjänstemän, eller kan de? Ja ni ser själva att det hela är diffust och lägg därtill att förslaget tycks komma från Marknadsgruppen i någon form.

Vi är flera lokala politiker som höjer på ögonbrynen kring vilka verksamheter som egentligen skall ingå där, hur arbetet är kopplat till kommunen och vad som skall betecknas som kommunal verksamhet. ”En gråzon” har fd kommunchefen Ulf Strömstedt och fd kommunalrådet Marie-Louise Dangardt omnämnt det hela som vid flera tillfällen. Personligen är jag lite allergisk mot gråzoner och det här måste ju på något sätt klargöras. Samma sak med Föreningsservice som besökt det nuvarande kommunchefen Mimmi Abramsson och bett om att få utgifter att utföra. Kan vilken förening som helst traska upp till kommunhuset och be om uppdrag och sen om utökat föreningsstöd? Ja det skulle ju onekligen öppna upp märkliga möjligheter om exakt samma förutsättningar ges. Vid minst två tillfällen så har jag själv ifrågasatt det här under kommunstyrelsens arbetsutskotts möten och svaren är vaga och diffusa.

Vi kan återvända lite till Kärlekens Torg igen, omröstningen lockade inga större drivor med röster. Men svaren skall ha gett det föreslagna en majoritet och då får man acceptera det. Det som var lite förvånande var att efter att resultatet blivit känt, då uppstod debatten och tyckandet om namngivandet. Även hur det hela gått till. Saken var ju som så att för att det skulle hinnas med inför kommunstyrelsens sammanträde så var enda lösningen till att invånarna ens skulle få tycka till, att nyttja sociala medier för att ge en hint om vad människor egentligen tyckte och därmed KS en form av underlag för i vilken riktning man skulle föra ärendet innan det skickas vidare till Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd där det slutliga beslutet tas.

Det var just via sociala medier som många kände sig förda bakom ljuset och uttryckte det. Inget fel på datoruppkopplingen alltså. Förutom åsikterna om att namnet helt enkelt var opassande, och som jag själv uttryckte det ”Överilat”, så kritiserades bland annat att äldre som inte har daglig tillgång till datorer och internet, helt enkelt ställts utanför tyckandet och tänkandet. Finns en hel del sanning i det, men med den korta tidsrymden som fanns, så blev det som det blev. Officiellt kommer det att heta Kärlekens Torg, men känner man att man vill kalla det något annat, Njuren, plattan, torget, Teaterplan mm, så är det nog ganska riskfritt fortfarande.

Skvallertant

KS ja. Andrahandsinformation gör gällande att en viss hen på den yttersta vänsterkanten kastade datorer och kaffekoppar runt sig och slog med nävarna i bordet och sade en hel del fula saker enligt uppgiftslämnarna. En närvarande politiker som tillhör ett annat parti än jag själv ringde mig under veckan och förfasades över att personen fick löpa amok utan åtgärder av större mått från den nye ordföranden och tillika kommunalrådet i Hofors, Linda-Marie Antilla. Personen ifrågasatte om hen verkligen skulle ha sina uppdrag kvar. Jag tror inte det finns fog att skilja personen från sina högt uppsatta uppdrag, ibland kanske man istället ska se det som att även om det blir utbrott så finns det passion för det man sysslar med. Verbala angrepp har förvisso fått andra politiker ute i landet att få lämna sina uppdrag, men i det här fallet så får vi nog bara ta det med lite ro. Tills nästa gång. Det hade dock aldrig gått hem på Marie-Louise Dangardts tid som kommunalråd är jag övertygad om, och visst kan man känna att det finns en saknad efter strukturen och ordningen som hon satte. Nästa år är det val igen och hur debattklimat och annat blir tills dess kan vi bara gissa. Klart är dock att den politiska värdegrundsgruppen sammankallades för möte senare denna morgon direkt efter tisdagens KS.

Ännu Ett Offer För Cancern

Det är onsdagen den 14 december 2016. Klockan är runt 08.00 på morgonen när sjukhusets personal går in i rummet och finner att patienten avlidit någon gång under natten. Tidpunkten för dödsfallet är osäkert eftersom ingen funnits i rummet sedan kvällen före. Personalen har under några veckor väntat på att döden skall inträffa. Hoppet om en annan utgång har sedan en tid helt suddats ut. Trots att man varit väl medveten om att det skall ske vilken dag eller timme som helst, sitter ingen vid hans sida den här natten, ingen har honom under uppsikt. Antagligen konstaterar man bara att ännu ett offer har fallit för cancern och följer sedan sina rutiner i vad som skall göras vid ett dödsfall.

 

Det hade kunnat vara bara ett i raden av offer som skördats för just cancern. För alla utomstående så är det också det. Man noterar i förbifarten att ”Jaha, har han också avlidit. Det var ju ledsamt” och livet rullar på. Men för mig öppnas dörren på glänt till något som jag ansett redan varit dött. Mannen är min biologiske far, och omständigheter i livet har gjort att vi aldrig har haft en sådan relation som en far och en son normalt har. Jag har levt hela mitt liv med en uppfattning om hur han var. Kände kanske saknad efter något som ung, men konstaterade att det aldrig någonsin kunde byggas en vettig relation och accepterat att ibland blir livet bara så. Jag har haft en annan farsa som tidigt kom in i mitt liv, och även om han inte är det rent blodsligt, så är det han som haft jobbet och gjort det ganska bra. När dörren nu öppnas igen och det egentligen bara skall konstateras att den jag aldrig kände är avliden, livet rullar på ändå och att jag egentligen inte bryr mig alls slår det slint. Det väcks frågor om vem han var, hur han var och varför han avled ensam under den där natten.

 

Den sista tiden ligger han dock inte helt ensam. Han har två av sina söner vid sig, halvsyskon jag bara träffat ett fåtal gånger i livet. Han har en vän där, Stellan, som försöker att hjälpa till med det praktiska. Han har varit så illa däran innan han slutligen hamnade i sin dödsbädd, hjälpen har varit oväderlig för honom. Kanske ger det också en tröst att de två sönerna finns där på slutet, trots att det inte är en självklarhet. Det handlar om mest försoning, att åtminstone två av sju barn tar farväl och förlåter i viss mån. Fotografiet några timmar innan han somnar in, är gripande.

Jag brottas med mig själv rent mentalt. Begravningen skall ske bara några veckor efter dödsfallet. Ska jag resa ner för att delta eller ska jag lämna det därhän. Jag skyller på att jag har för mycket arbete och åtaganden och följer inte med min faster och farbror ner. Eftersom jag inte haft någon relation i någon utsträckning, känns det bara konstigt. Det är mycket som skall ordnas rent praktiskt. Dödsboet skall ordnas till med juridikens hjälp, bostaden skall tömmas på hans saker. De två halvbröderna bor i samma område och får ta ett stort ansvar mitt i sin sorg. För det är jag tacksam. Jag kände honom inte, ville inte ha med honom att göra och det är inte sorg jag känner. Bara en stor tomhet efter något jag inte kan sätta figret på till en början. Men det är svar. I början av januari dimper det ner en jättehög med dokument hos mig.

Det är varenda sjukintyg från första gången han upplevde smärtor i ryggen och rekommenderades värktabletter till konstaterandet av prostatacancer som sedan sprider sig i hans kropp och slutligen tar livet av honom. Varje dialog i pappersform med försäkringskassan och arbetsförmedlingen som tycker att han gott kan gå tillbaka till att vara tillgänglig på arbetsmarknaden. Tio års bråkande med myndigheterna under tiden som hans hälsa försämras, ändlösa dialoger med LÖF, patientförsäkring, 10 års förlorad arbetsinkomst som frisk har även gjort inkassobolag och konofogden intresserade, så de tar stora delar av hans redan låga sjukersättning. En deprimerande och chockerande läsning om hur myndigheter i Sverige, på 2000-talet behandlar dödligt sjuka människor.

 

Men det finns något mer. Jag hittar någon form av arv. Arvet i att noga dokumentera och föra anteckningar i preusisk ordning. Det avslöjar hur läkarna under 2.5 år inte lyssnar på sin patient som försöker beskriva sina problem. Anteckningar om datum, namn och förfarande under mötena som avverkas på 15 minuter innan han tvingas lämna läkarens rum utan att ha blivit lyssnad på eller skapat ens minsta intresse över vad som kan vara fel. Det visar sig också att läkaren är en AT-läkare, som bara är på vårdcentralen för praktik. När han slutligen får träffa en annan läkare konstateras det efter ett PSA-testatt värdena är skyhöga och snudd på ett medicinskt under att han ens lever.

 

Man sätter in alla åtgärder man kan och behandlingstiden är lång och osäker. Ett tag tror man att han besgerat cancern, men det dröjer inte länge innan man konstaterar att den sprids. Om och om igen. 2015 har jag kontakt med honom för första gången på många år. Han nämner bara i förbifarten att han varit sjuk, den här gången tror han att han bekämpat ner cancern för gott och skämtar om det genom att säga att ”Han är mer elakartad än cancer och den inte har en chans mot honom”. Vi pratar inte så mycket mer om cancern, det är mest en form av konstaterande att vi inte kommer att kunna ha en vettig relation. Vi säger adjö och önskar varandra lycka till i det fortsatta livet.

 

I den här högen av papper hittar jag sakta en människa. Noggrann med att föra sin egen levnadsjournal, arkivera allt, men även som en saklig robotskrivare, hur det påverkat hans liv fram till hans död. Jag får veta av mina halvsyskon att han även förde privata dagböcker. De läser i dem och säger sig ändra sin bild av honom, förstå varför han var som han var och levde som han levde. Själv känner jag mig inte mogen nog att öppna och förstå. Jag fokuserar på det rent juridiska kring hans sjukdom och död. Många telefonsamtal med handläggare som verkar vilja sopa ansvaret för att cancern inte upptäcktes i tid under mattan. En säger till och med åt mig i telefonen att ”Varför gräva i det där, han är avliden nu och nu avslutar vi hans ärende”. Jag ger mig inte. Jag mejlar, jagar människor per telefon. De flesta är inte på sina kontor, svarar inte och meddelar att de är tillbaka efter lunch och efter lunch att de gått för dagen. När de svarar säger de att de vill ha en fullmakt. Ett papper skickas via Posten runt till sju syskon som var och en måste signera. Det tar tid. Det skapar oro, tänk om Posten strular till det?

 

Men det går bra till slut. Handläggaren meddelar att han fått in fullmakten och att jag kan kontakta honom. Han håller sig undan i drygt en vecka innan vi slutligen får kontakt igår. Nu låter det annorlunda på tonen. Han medger att de nu konstaterat att patienten avlidit i förtid på grund av bristande hantering av sjukdom. Han säger att de ska betala begravningskostnaderna, att det kommer att betalas ut både ersättning och ett skadestånd till de efterlevande. Jag frågar vad som händer med läkarna som ignorerade patienten och kanske försatte honom i onödigt lidande. Han säger att det får jag ta med läkarna. Själv känner jag hur ådrorna dras samman i tinningen, hur pulsen ökar. Det här ville man bara avsluta och sopa under mattan.

 

Under den här perioden när jag studerat dokumentationen så börjar jag förstå alla artiklar som publiceras om sjuka människor i vårt samhälle som behandlas direkt illa och ovärdigt. Döende människor som skall ut på arbetsmarknaden, leva på existensminimum, utförsäkras. Vad i helvete är det för samhälle vi lever i? Vad är det för regelverk som torterar redan döende människor mentalt och ekonomiskt? Varför har jag själv blundat för verkligheten?

 

För så är det. Jag har blundat, tittat åt ett annat håll, inte kunnat hantera att familj, vänner, bekanta drabbats av den här sjukdomen och kämpat sig igenom. Cancer skrämmer skiten ur mig, för det är något som jag inte kan jävlas med genom att skriva, inte kan slå på käften, inte ens se på långt avstånd hur den kommer promenerande med jävelskap i blicken.Mina anhöriga som innan det här drabbats har genomgått operationer och ett psykiskt lidande som jag inte kunnat hantera. Jag har nära vänner som öppet och noga beskriver vad de genomgår, men jag har inte kunnat ta det till mig, på riktigt liksom. Det blir mest ”Cancer säger du, ja hoppas det går bra, att du blir frisk och det ordnar sig säkert”. Det är först när jag läser i högen av dokumentation jag inser verkligheten. Jag vet inte vad, men något måste jag göra. Inte minst för att aldrig behöva läsa om eller höra om de döendes kamp mot vårt eget regelsystem och robotliknande tjänstemän utan empati, eller patienter som inte blir lyssnade på. Om människor som avlider utan tillsyn nattetid.

Om Det Vore Så Enkelt

Ibland kommer man på sig själv med att ha tillsynes väldigt enkla tankar. Ett exempel kan vara när jag läser debattartikeln i SvD att Sverige snabbt skulle drabbas av hungersnöd och misär i händelse av krig.

 

Låt oss våga vara öppna med sanningen. Vid en allvarlig kris klarar inte Sverige att föda sina 10 miljoner invånare med tre mål mat om dagen. Människor och djur skulle riskera att bli sjuka, svälta och till och med dö.

För den bistra verkligheten är att Sverige inte längre är självförsörjande på livsmedel, något vi var så sent som på 1980-talet. Hälften av den mat vi äter i dag kommer från andra länder, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.

Våra tre mål mat om dagen skulle krympa till ett och ett halvt mål.”

 

Samtidigt så ser man åkrar som får växa igen eller som det planteras träd eller annat som inte duger till föda utan snarare bara får växa för att sen eldas upp och bli energi och värme. I Sverige konsumerar vi långt över vad vi behöver, i andra delar av världen skulle man vara väldigt glada bara av att få lägga vanterna på köksavfallet. Det är tufft att försöka driva ett lantbruk eller ens producera mjölk i Sverige. När det kollektiva samvetet blir alltför gnagande så startar vi en insamling för de svältande i utsatta länder, som om de kunde äta pengar. Sedan ser vi exempel på hur pengarna används för att köpa ris, men riset beslagtar krigsherrar och byter mot vapen och befolkningen fortsätter att svälta och dödas med samma vapen som egentligen skulle vara föda. Här hemma tänker vi att växthusprojekt kan vara bra för människorna som flytt undan samma områden, så kan de odla närproducerat eftersom de har sån ”erfarenhet av just odling”. Och det närodlade kan inte säljas lokalt på grund av krångliga regler.

 

Det är vid sådana här tillfällen som jag tänker att det är väl bara att öppna upp odlingsmarkerna igen, arbetskraften kommer att behövas och överskottet efter att man fyllt sina egna beredskapslager kan skeppas direkt till behövande och motverka hungersnöden i utsatta områden. Det behövs mindre ekonomiskt stöd och färre insmalingar (där det ändå försvinner makalösa summor i administration). Men nej, så enkelt är det inte.

En Skitsak, Fast Kanske Ändå Inte

Det var ett tag sedan som ”jag själv” nyttjade hundrastgården på Västerhöjden, främst för att mina vardagsrutiner med hundarna förändrats och vi numera spatserar omkring på andra områden. Dock fick jag ett meddelande att det kanske var dags att lyfta frågan om skötseln och hundägarnas ansvar i inhägnaden.

 

För det första är det en lekhage för hundarna och dom skall vara välrastade innan man släpper in dom och om det skulle hända en ”olycka ” så plockar man upp efter sig nu sitter folk från hela hofors o åker dit med sina hundar och rastar sina hundar och det är ju inte det som är tänkt med en sån lekgård

 

Denna morgon så besökte jag ändå området för att se hur det såg ut. Det var allt annat än snyggt kan jag säga. Överallt ligger det stora högar av det här.

Förvisso är det ju ytterst Hoforshus personal som får ta hand om det, trots att det sitter både kvarlämnade hundbajspåsar och finns en bra placerad behållare för att kasta skiten i vid in och utgången. Det som dock fångade mitt intresse vid besöket är skylten som suttit där ett par år nu.

Instruktionen är vänligt tydlig. Men vad gör egentligen Pluto på skylten tillsammans med Hoforshus ABs logga och namn? Nyfikenheten kunde inte stillas där. Vid hemkomsten så kikade jag runt lite på nätet och fann att Disney tar sina figurer på fullaste allvar.

När det gäller världskända varumärken som just Disney, Coca Cola, Pepsi mfl, så låg det en tanke någonstans i bakgrunden att jag läst en artikel om hur de har hela divisioner med hungriga advokater och jurister som rycker ut i krig när det skett något otillbörligt. Jag hittade på den igen efter lite letande. Handlar inte så mycket om själva juridiken kring varumärket, men tittar man på topplistan av vad deras advokater tjänar så kan man dra sina egna slutsatser hur effektiva de är. Alan Braverman drog in strax över 7 miljoner dollar.

 

Det hela blir ju med denna information mycket intressant. Så intressant att det plötsligt kan bli en internationell konflikt. Jag drar mig till minnes att Volvo (som ni vet bildades i just Hofors)under 90-talet var indragen i en namntvist med en sexklubb någonstans i Asien som använde just Volvos namn som sitt eget. Exakta omständigheterna kring detta kommer jag tyvärr inte ihåg, men att bolaget inte ville bli förknippat med sex är kanske begripligt.

 

Vidare så fick jag runt 20-talet mejl för en tid sedan från just Asien, där ett domänregistreringsföretag hävdade att ett exportbolag skulle registrera namnet ”Hoforspartiet” och använda det i sin verksamhet. Naturligtvis någon form av utpressning och jag bad dem sköta sina egna affärer, fast på ett mindre snällt sätt.

Jag ansåg att Hoforspartiet.se fyller sin funktion och inte mer. Sen står det lurendrejarna fritt att regga och betala för de andra domänerna och fylla dem med vad de vill. I värsta fall kan det ju bli djursex, barnpornografi eller något annat bedrövligt skit som då kommer att kopplas samman med Hoforspartiet vid webbsökningar. Vi tar den risken eftersom vi bara arbetar lokalt och jag tror människor är normalt funtade och vet vad vi gör och inte gör.

Ännu Ett Steg Mot Tidningsdöden?

Det går fort i tidningsbranschen. För bara några månader sedan publicerade jag ett par inlägg där jag funderade kring den befarade tidningsdöden.

Lokaljournalistik i förändring

Den enes död, den andres bröd

Senaste dagarna har jag noterat att man inom MittMedia tagit ytterligare ett steg mot att minska skillnaderna mellan sina båda tidningar Arbetarbladet och Gefle Dagblad.

Det ser onekligen ut att mest gå mot riktningen där man väljer tidning efter passionen för färg runt ramarna.

 

 

 

Snart Dags För En Ny Fiskesäsong

En strålande söndag, och det börjar faktiskt rycka lite i fiskenerverna. Ägnade den tidiga morgonen till att inventera beteslådorna och kika på krokarnas status även om det säkerligen är ett par månader innan vattnen öppnar sig. Det har varit några halvtaskiga fiskesäsonger de senaste åren, men som bekant är hoppet det sista som överger en, och man skall tänka stort. Helst större än 10 496 gram.

Det Nya Sverige – När Fiktion Blir Verklighet

För en tid sedan körde jag en reprisomgång av TV-serien ”The Wire”. Den har några år på nacken, men visar kanske lite utav hur politik kan styra polisarbetet i USA. Hur man putsar statistik för att det skall se bättre ut på pappret än hur det egentligen är i verkligheten. Naturligtvis är det dramatisering, men det lämnar efter sig en del höjda ögonbryn och funderingar kring om det fungerar på samma sätt i vårt eget land. Att krafttag mot en form av brottslighet, medför mindre satsningar på andra och att politiska beslut ställer till med oreda längst ner i leden där det verkliga polisarbetet utförs. Den här morgonen läser jag Expressens skildring av hur det rasar ett narkotikakrig i Stockholms förorter. Det är som taget direkt ur TV-serien ”The Wire”.

Vår kamera dokumenterar hur en man i 25-årsåldern helt öppet står och räknar pengarna i sin sedelbunt och hur en jämnårig kille i svart jacka kommer fram. På några sekunder lämnar en vit påse över, glider ner i fickan, och en av männen lämnar platsen. Och polisen syns inte till.”

 

”- Vi får inte resurser till att vara där och det prioriteras bort. När vi inte är där tar de tillbaka marken, säger en polisman.

 

I ändlösa kedjor av hämndaktioner skjuts gängmedlemmar i huvuden genom bilrutor. Besinningslösa knivattacker och automatvapen. Oktober 2016 går striderna in i ett nytt skede när en ledande medlem i gänget Brödraskapet Wolfpack skjuts till döds – strax efter att ha släppts från fängelse – utanför Ica Maxi i Barkarby. Den sista spillran av Wolfpack, kända som ”Vargarna”, slås ut och det konkurrerande gänget ”Lejonen” tar kontrollen över narkotikamarknaden.”

 

Springpojkarna längst ner, tonårskillarna som hanterar vapen och narkotika. Över dem gängmedlemmarna, män i 25-årsåldern, runt 15 personer i varje förort. Och allra längst upp, enligt misstankar polisen utreder, en grupp män i 40-årsåldern som lämnat förorten för innerstan i Stockholm men som tros ha en övergripande funktion och stå för införseln av stora partier narkotika

 

Liksom storheterna inom genren, som 2Pac, kan låtarna ofta liknas vid förortsreportage som inte sällan ger en rå bild av invånarnas vardag.

Det handlar om en hatkärlek till förorten, känslan av att vara fast, att leva och dö i förorten.”

 

Jämförelsen med 2Pac är något som dyker upp i minnet strax efter att jag läst Expressens artikel, och går igenom veckans post, och hittar en mycket intressant artikel i SEKOs medlemstidning.

Här beskriver polismannen David Henriksson sitt arbete i synnerhet kring Rosengård i Malmö, det är tufft, det är narkotika, vapen, gängkultur och mord på öppna gator. Det är i synnerhet en mening som fastnar i minnet och kopplas samman med jämförelsen med 2Pac.

-Men nu har en ny trend börjat synas. Förut var det gäng med en tydlig ledare, nu har kidsen kollat på serien ”Gomorra” och sett att en ensam kille med pistol kan skjuta sig till toppen ganska enkelt. Så Malmös kriminella karta börjar ritas om och då gäller inte samma regler längre. Bråken som slutar med skjutningar börjar många gpnger med bagateller som att någon tagit någons flickvän eller sagt något dumt till någon. Eller bråk om marknadsandelar så klart. Just mängden vapen som är i omlopp i Malmö är ett stort problem. Du behöver inte ens vara kriminell för att bära vapen. Du kanske bara är rädd och har en pistol för säkerhets skull

David Henriksson arbetar som facklig representant och delar av lösningen på detta samhällsproblem säger han handla om bättre villkor för poliserna.

Rent fackligt slåss han för drägliga arbetsvillkor och bättre lön för alla polisanställda, och att den som gör mer än grundjobbet ska få betalt för det.

-Jag är handledare och instruktör för nya polisaspriranter, ingripande polis, skyddsombud och förtroendevald, men inget av det ger utfall i lönekuvertet och det är inte rimligt.”

 

Ett av de riktigt stora problemen sägs vara omorganisationen som betecknas som ett luftslott från början till slut. En konstruktionsmodell som det inte fanns personal till och panikartade omplaceringar för att täcka upp akuta behov. Det är heller ingenting som man löser i en handvändning, det kommer att ta tid även om tillräckliga resurser tillförs.

Lönerna, förutsättningarna och arbetsmiljön måste höjas och vakanserna besättas!”

 

Samtidigt fortsätter den hemska utvecklingen att krypa närmre även oss på landsbygden. I veckan mördades 16-årige Ali Jafari. Hur och varför kommer en senare utredning att visa, men det är obegripligt att det sker så nära. Debatten om varför vi hamnat där vi befinner oss idag kommer att fortsätta och själva kärnan i problemet sägs vara utanförskap, segregrerade områden. Tyvärr har debatten kommit att handla betydligt mer om misslyckad integration med invandring och asylmottagande och beskyllningar om rasistiska agendor som i fallet med polismannen Peter Springare i Örebro. Med några modifikationer så tycker inte jag det är så stora skillnader mellan Expressen, polismannen David Henriksson och polismannen Peter Springare budskap. Samhällsklimatet är åt helvete, och det ser inte ut att kunna lösas i en handvändning.

Tillväxt

Kan inte säga annat än att jag är imponerad över hur snabbt vissa saker i livet sker. Sedan i söndags och mitt förra inlägg, så har det här hänt.

Det har naturligtvis hänt även andra saker under veckan, men mest har det handlat om ”inskolning” på nytt arbete och en betungande förkylning av arten som bara det manliga släktet dras med, alltså en riktigt svår en. Det har väckt funderingar kirng hur mycket snor som egentlien kan produceras i systemet, men något riktigt bra svar på det har jag inte hittat. Samma sak med en förfrågan om ett samarbetsavtal mellan bloggen och ett företag som plötsligt visade intresse efter att TV-dokumentären gick på SVT. Själv medverkade jag ett par sekunder, men tydligen så började företag och privatpersoner att Googla ”Hofors” under programmets gång, och ett resultaten väckte intresse. Vi får se var det leder någonstans. Jag känner mig lite sådär 50/50 för förslaget och har bett att få lite betänketid. Annars skall man ju smida medans järnet är varmt, vilket varit påtagligt just denna vecka om inte annat. Men allt handlar inte om pengar och bloggen är inne på sitt sjunde år och har klarat sig förvånandsvärt bra ändå, och lite på minussidan kan det vara att man förbinder sig till något och tappar lite av ”sin själ”.