Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

En torsdag där inget speciellt hänt. Jag vaknade, drack kaffe, redigerade lite texter, åt en kebab med bröd från Rondellen och såg 5 avsnitt på raken av The Wire.

Tanken var att det skulle bli A-lagsmatch mellan Hofors HC och Säter/Skedvi, men dom vågade inte komma hit så det blev en vanlig träning med lite mer spel. Lagom hem för att hinna se sista minuterna av Allsvenskans premiär med Djurgården-Almtuna. Slutade 3-2. En vinst men kanske inte så enkel som jag förväntade mig.

En dag som denna (9/11) och allt börjar gå på tok. Kommer inte åt att läsa några nyheter, Text-TV försvinner och snart även svart i TV-rutan. Internet är mycket begränsat förutom själva bloggen och märkligt nog Facebook, kan inte logga in i programmet för distansstudier. Det är lätt att börja ana en världsomspännande konspiration. Har någon terrororganisation slagit till?

”Driftstörningen i Gävle med omnejd är delvis åtgärdad, dessvärre kvarstår ett problem med vår digital-tv-tjänst. Felet yttrar sig genom att man får felkod 714 när man startar upp digital-tv-boxen. Det kan även förekomma problem med internettjänsten i området. Felsökning pågår”

Jag vet inte hur andra Hoforsbor upplever Telias tjänster. Tidigare har det fungerat mycket bra, men på senare tid allt fler driftsstörningar och vad finns det egentligen för alternativ?

Efter en hel helg med ishockey som avslutades med en träningsmatch och ytterligare en vinst för Hofors HC med 4-2 mot  GGIK/Sandviken eller vad man nu vill kalla sig denna säsong, känns det ganska bra att återgå till det normala igen. I mitt fall fortsätta att leka med lite texter och idéer. Förra veckan damp det ner ytterligare studiematerial i brevlådan.

Även om jag då och då lekt med formatet och påbörjat flera projekt med filmmanus, har det oftast blivit för invecklat att knyta ihop säcken om man vill uttrycka det så. Överraskande nog innehöll en av böckerna och några få meningar i den som jag bläddrade upp på måfå tillräckligt för att blåsa lite mer liv i ett av dessa små projekt. Det underlättar att klippa och klistra med bilder för att få lite struktur och skrivandet blir aningen lättare om man har den där tråden att följa.

Någon som kan lista ut storyn i manuset?

Igår nåddes jag av den dystra nyheten att båten tagit in på tok för mycket vatten och numera låg på botten med vatten långt över kanterna. Den är förvisso fastkedjad vid land, men eftersom jag dragits med en envis förkylning de senaste dagarna var inte detta något jag ville höra. Om man redan på förhand känner sig orkeslös blir det på något sätt dubbelt betungande. Trots att jag borde ha legat inne även idag var det något som tvingade mig att undersöka på egen hand.

När jag så stod där och funderade ut det enklaste sättet att få båten tömd på vatten, slog det mig att det rent filosofiskt är samma sak som jag upplever med Hofors kommun. Själva båten är det påtagliga som är Hofors, ni vet naturen, gatorna, husen och befolkningen. Vattnet allt skit som dränker kommunen inifrån. Inkompetens, snudd på korruption och dåligt omdöme. I viss mån att det bokstavligen håller på att sänka det som är Hofors. Det är en viss skillnad på Hofors och det politiska Hofors.

—

Jag testade med att låsa upp båten med hoppet att den skulle flyta behjälpligt och åtminstone få en vattennivå som inte översteg relingen. stort misstag. Båten sjönk allt djupare. Nu brottades jag med två problem rent tankemässigt. Det rent tekniska med att få båten att flyta igen och tanken på kommunen som kommer att drabbas av samma öde om något drastiskt inte sker. Det var faktiskt tanken på kommuninnevånarna som hjälpte mig att lösa problemet. Hur ska dom gå tillväga om de ville få ordning på skutan Hofors?

—

Jo först skulle dom försöka resa upp skutan en aning, bara så mycket att skiten inuti inte kunde förenas med skiten utifrån. Ta kontroll över det olycksaliga flödet. När det sedan var gjort kunde man börja ösa ur skiten skopa för skopa tills båten flöt igen och sen börja fylla den med bra innehåll. Ungefär som med min egen båt som mår bäst av en glad fiskare med sin utrustning och har alla tänkbara möjligheter att utföra stordåd.

Jag gjorde exakt som jag tänkte och ”tammefan” fungerade det inte. Nu kan inte alla tillgodogöra sig den här tanken eller filosofin, men i korthet har jag alltså lärt mig något idag som jag vill att andra innevånare också tänker på. Vattnet har inget intresse av att förflytta sig själv. Vi måste själva ösa ur den och hålla den flytande. Annars får vi acceptera att bli blöta om fötterna i bästa fall och dränkta i det allra värsta.

Hade lite tid att slå ihjäl så det blev en liten tur upp till Västerhöjden. Minns jag läste en kommentar till någon artikel i lokaltidningarna där en läsare förfasade sig över hur mycket skrotbilar det fanns runt ”kommunborgen”. Just där var det inte så mycket skrot men bakom Persfallsvägen 12 står det fortfarande skrotlik.

Dessutom är det någon som slaktat en moped och lämnat den att läcka olja rakt ut i naturen som håller på att återerövra marken runt det forna bostadsområdet. Någon som blivit av med sin och vill ha tillbaka åtminstone ”delvis” av den?

Dom har inga som helst begränsningar i sitt urval av offer. Kvinnor, barn och vuxna män. För två veckor sedan avled grannens hund efter att ha fått in en geting i munnen, förra veckan attackerades min fru i foten, igår drabbades en bekant kvinna med ett sting i handen och vid fotbollsplanen vid idrottsplatsen Stålringen, en liten pojke med tårar på kinden och ett svullet finger. Jag skonades inte heller. Under förmiddagen igår satt jag i frid och fröjd med en kopp kaffe i soffan och studerade morgonshowen på TV4 då det först hördes ett ilsket surrande som ökade i styrka för att kort därefter stinga till av bara helvete i nacken. En snabb reflex med handen fångade upp en svart/gul självmordspilot.

—

Nu har jag oturen att vara överkänslig mot just dessa AIK-liknande monster. Stressen som uppstod strax efter om jag skulle behöva uppsöka läkarvård eller inte, var riktigt obehaglig. Hade min kroppstemperatur ökat? Var det där en förnimmelse av yrsel? Varför slår hjärtat så fort? Här började jag praktisera något som kallas för ”Mindfulness” och i korthet är ungefär samma sak som stora delar av österländsk filosofi. Rädslan för att stinget skulle ge mig obehagliga effekter avtog och efter en stund kunde jag konstatera att jag kanske hunnit nita getingjäveln i tid, innan den hunnit fullföra sitt vidriga dåd.

—

Man kan dra erfarenhet av allt som sker här i livet. Geting + Mindfullness = Österländsk filosofi = Japan =Kamikazepiloter. Hela incidenten har en form av sammanhang.

Själva benämningen ”kamikaze” uppstod någon gång runt 1000-talet och handlar om en sägen, myt eller förskönad historisk händelse där Japan stod inför en invasion av Mongoler på båtar. Båtarna stod redo att attackera när en storm dök upp från ingenstans och sopade rent på havet. Invasionen var bokstavligen som bortblåst och Japan räddad åtminstone den gången. Allt detta lärde jag mig från en bildmässigt rikt illustrerad dokumentärfilm.

Det blir lite lättare att förstå hur japanerna levt med denna otroliga händelse och sedan plockat fram den igen när landet stod inför ett liknande hot av något modernare snitt. I kombination med plikt, ära och en helt annan livssyn än den västerländska, flög de japanska kamikazepiloterna rakt in i de amerikanska skeppen och orsakade förödelse.

—

Det är lättare att tro på att japanerna studerat getingarna och snappat upp ett beteende än att getingarna studerat andra världskrigets fasor och tänkt ”Hmm bra idé där, den tar vi efter” och sedan spritt den till getingar så långt bort från Asien, som till Hofors. Det finns så många likheter i dödsattackerna för att kunna ignorera. Själva syftet med getingarnas attacker är dock inget jag kan begripa, något slags syfte måste det finnas när de attackerar människor helt utan rimlig anledning.

Jag har under helgen noterat ett ”skyliftar” vid Hembygdsgården här i Hofors och tänkte att man gjort slag i saken och bestämt sig för att rusta upp området en aning. Idag läser jag i Arbetarbladet att det har en ännu bättre historia bakom än vanligt underhåll, det är en rolig form av 70-års present.

”Anita Drugge önskade sig rusten av hembygdsgården i 70-årspresent. Och många ställde upp, med penslar, målarfärg och gott humör”

Det är exakt den här formen av engagemang som jag gång på gång efterlyst när ortens lekparker diskuterats. Fungerar det på en hembygdsgård, fungerar det definitivt på mycket annat också.

”Ett 60-tal personer nappade på hennes önskan. Några gjorde sin insats i förväg och på lördagen var ett 40-tal personer i aktion. De målade, putsade fönster och sydde nya gardiner. På kvällen samlades de i logen till trerätters middag”

Jag har vid två tidigare tillfällen skrivit om det gamla övergivna mentalsjukhuset i Säter. Inlägg 1 & inlägg 2. I torsdags fick vi långväga besök som skall stanna över helgen, och det enda som den ena av dem tjatat om var att åka till Säter och se byggnaden på riktigt. Under fredagseftermiddagen öppnades en lucka för ett besök under regntung himmel.

För fler foton och information kan ni besöka Eternit.se och Jornmark.se. Det är som bekant kanske det mest besökta ”turistmålet” i Säter och det är med en tvetydig känsla man står där. Både sorg och skräck. Sorg för alla dom som tvingades sitta inspärrad där när psykiatrin fortfarande var på experimentstadiet a´la Dr Josef Mengele, hela platsen förmedlar känslan av att det här är en riktigt dyster plats. Det liksom sitter i byggnadens väggar och känslan av att någon står och tittar ut genom något av de gallerförsedda fönstren är total. Skräck eller kanske snarare skräckblandad förtjusning eftersom det här är en plats där alla tänkbara skräckfilmer skulle passa in. En sådan plats som Alice Cooper ofta grundar sina texter på. Långt bortom rimligt förstånd och en normal värld.

—

”Besöksivraren” hade naturligtvis en dröm om att gå in och se efter. Jag vet att andra varit inne i byggnaden men bara inte hur de kommit in. På baksidan hade något slags tillfällig stege av gamla cykelställ byggts noterade jag. Han hittade dock ett hål där någon slagit sönder förseglingen som såg ut att leda ner till källaren.

”Ska jag eller ska jag inte? ” upprepades och möjligen gjorde jag mig skyldig till uppvigling till brott när jag uppmanade honom att kräla in och se efter. Han hade ju trots allt rest närmare 50 mil för att se platsen, lika bra att göra det ordentligt.

Efter en stunds velande så försvann han in i den trånga gången.

Själv hade jag ingen lust att smutsa ner mig så jag stannade på utsidan. Men så här i efterhand så ångrar jag mig nog lite. Jag hade gärna velat känna den där känslan av att vandra omkring i denna fruktansvärda historia. Följande bilder är alltså lånade av killen med mer mod och mindre finkänslighet mot smuts:

Det finns lite fler bilder som jag kan lägga till i fotoalbumet senare. På väg hem köptes dock en passande souvenir på en lokal affär:

En del av er läsare kanske noterat den halvdåliga aktiviteten de senaste två dagarna. ”Äntligen har han tappat intresset” kanske någon säger högt. Ingen fara säger jag, snart firas det nämligen 3-års jubileum av just denna blogg och både jag och detta ”monster” känner att vi måste utvecklas lite i livet. Det hör samman i slutänden. Därför inledde jag efter ett drygt uppehåll på 20 år, studier i veckan. Min första tanke var att gå på högskolan i Gävle, men tre år är en lång tid och dessutom fann jag efter ett samtal med den ansvarige för kursen, att han helt enkelt var både otrevlig och ointresserad av både mig och sin egen kurs. Valet föll hastigt och lustigt på en folkhögskola istället, den i Storvik och närmare bestämt Västerberg. Har hört en hel del människor som talat om atmosfären där. Den skall vara gemytlig och avspänd. Första dagen var jag givetvis spänd men ganska snart insåg jag att det stämde. Upplevde inte alls någon resultatinriktad tävlan, några hårda ”bad-boys” vid rökrutan (även om det faktiskt hänger en skylt med en dödsskalle på där). Lugnt, tyst och antagligen som en skolmiljö skall vara för att stimulera. Under en liten paus i skrivövningar och poesiskapande fick jag möjlighet att inspektera biblioteket. Där slog det mig att trots alla författande kvinnor, så fanns där bara en dryg halvmeter med böcker om kvinnors frågor.

Jag vet inte alls vilka slutsatser jag skall dra av detta. Att kvinnor ställer sina frågor mer muntligt än män eller att kvinnor helt enkelt inte vill avslöja för män att dom faktiskt inte vet allt utan har har frågor, istället rida lite på folksägnen att dom har en speciell ”intutition”. Jag kände dessutom inte till någon av författarna. Inte ett spår av Jackie Collins, Linda Rosing eller Blondin-Bella. Dessutom när man nu ger ut en bok för eller om kvinnor så kanske man borde vara lite mer uppmärksam. Jag fick på eget initiativ rätta till en av titlarna så att det blev en riktig kvinnofråga:

I avdelningen märkliga nyheter och samhällets nedmontering passar kanske denna artikel från Borlänge in.

”DD besöker mannen och ser nio avklippta kateterrör i en mugg på köksbordet. På en röd postit-lapp står texten: ”Kan användas som sugrör”.
– Jag förstår inte varför jag ska dricka ur de här, säger 77-åringen.
Omsorgsnämndens ordförande Barbro Hietala Nordlund (S) blir bestört när hon får höra om DD:s bild på ”sugrören”.

– Det är oacceptabelt. Även om det finns en förklaring så är det ju inte bra. Det här måste utredas, säger Barbro Hietala Nordlund.
– Jag vet inte hur de resonerat, kanske är dessa rör mer praktiska som sugrör. Man får ju förutsätta att det är oanvända plaströr som används”

Det finns naturligtvis massor av följdfrågor i det här ärendet, men rent ekonomiskt undrar jag ändå inte om det hade varit billigare med 200 sugrör från Ikea och med namnet Soda för 9 spänn.

Den kränkande behandlingen är ju en följdfråga i sig.

Jag tror de allra flesta hört skrönan om invandrarfamiljen som rivit upp parkettgolvet och odlat potatis. Det är vad jag förstått endast en skröna eller en fördom. Men nu skriver Gefle Dagblad om en märklig händelse i Torsåker, där det väcks frågetecken hos mig.

”en 17-åring som bor på hemmet eldade med träkol på spisen, men utan att det började brinna. Personalen gick då till kontoret och dokumenterade det som hade hänt. 17-åringen kom efter och krävde att dokumentationen”

På något sätt saknas det en hel del information här. Vilken typ av spis var det, en elektrisk eller en öppen spis?

Sen blir det lite märkligt med ”hot mot grupp”. Vilken var denna grupp? Andra boende eller personal?

Idag är det en sådan där dag där jag inte kommer att göra speciellt många kilometer i timmen. Lite studier och underhållning.

Ofattbart att Hawkeye inte fått en egen filmproduktion ännu.

Till och från under året har jag diskuterat lokalradio med en engagerad företagare och vän här i Hofors. Han har liksom mig en bakgrund utanför Hofors där det är ganska vanligt att man har mindre radiokanaler som har sitt fokus lokalt. Jag tror många här i Hofors känner till Wolf FM som sänds från Falun, och är riktigt uppskattade inte minst för sin musik med fokus på klassisk ”Rock´n Roll” och 50-tals musik. Sedan är ju en av kanalens profiler och tillika ordförande i styrelsen Tomas Öberg en riktigt härlig kille som jag även haft förmånen att spela lite ishockey med förr om åren.

—

Jag vet att min bekant mejlat olika instanser i kommunen för att undersöka vilket intresse som skulle finnas för en lokal radio. Det finns inget uttalat motstånd mot ett sådant projekt, men heller ingen iver att genomföra det kan man väl säga. Som med allt är det en fråga om pengar och tid, kanske även en smula kompetens för att bedriva ett sådant här projekt. Det kan man ana när man läser Gefle Dagblad idag om närradion i Gävle. Men det går ju alltid att drömma. Drömmar kan ju alltid realiseras såvida det inte är helt uppåt väggarna som förslagsvis en sexuell kontakt med en utomjordning eller sansad politik av både borgerliga eller socialistiska partier. Jag dagdrömde lite över hur ett dagsschema skulle kunna se ut en vanlig dag fullt utbyggt:

06.00-08.00 Morgonpasset med korta nyheter och musik som får Hoforsborna att vakna till

08.00-10.00 Underhållningsradio för de äldre. Musik och historier

10.00-15.00 Musikslinga med blandat innehåll, både gammalt och nytt

14.00-18.00 Entré Ungdom sänder egna produktioner och shower med musik och prat

18.00-19.00 Torsåkers Bluegrassförening spelar musik

19.00-20.00 Aktuell debatt med lokalpolitiker

(19.00-21.30) Livesändningar från Hofors Hockey Clubs hemmamatcher

20.00-23.00 Lokala förmågor spelar kör sina egna shower med prat och musik. (Tänk er allas vår Spar-Arne spela godingar och egna favoriter en timme eller fackföreningarna i Hofors diskutera arbetsmiljöfrågor varvat med musik för sina medlemmar.

Det finns ju oanade möjligheter i ett sådant här projekt. Huvudansvaret kunde Entré Ungdom ha och samtidigt ge ungdomarna ytterligare en aktivitet och utbildningsmöjlighet som kan vara bra att ha i bagaget när man ger sig ut i vuxenvärlden. Alla innevånare skulle dessutom ha en möjlighet att delta. Extrasändningar vid olika evenemang inte minst. Born-dagarna i fokus eller direkt från kanotstadion och Orken-turneringen. Det skulle definitivt ge orten ett lyft. Jag vet att det finns en hel del kompetens på orten gällande webbradio som man kunde ta tillvara på. Hur skulle ert eget drömschema för en lokal radiostation se ut?

Efter avslutat arbete på andra sidan länsgränsen tog vi en lite naturskönare väg hem i hopp om att möjligen finna lite svamp efter den ödsliga vägen. Ödslig brukar den säkert vara, men idag återfanns ett 30-tal asiater i skogen som ägnade sig åt att sätta plant på ett enormt kalhygge, man kan hoppas att det är en riktig lön för mödan för att sätta plant är värre än straffarbete. Helt klart var dock att dom inte var där för att plocka några bär. Strax i närheten så dignade lingonriset av bär. Faktiskt aldrig sett så mycket lingon på ett och samma ris.

Inte heller verkade dom intresserade av gratis bilstereoapparater som också låg i närheten och skräpade. Vem kan ha tappat den ur bilen efter den ödsliga vägen och dessutom inte sakna den?

Det bidde inga kantareller att tala om. Väl hemma hann jag bara parkera i soffan ett par minuter innan jag erbjöds en turistresa till området som jag nämnde i inlägget innan. Det var en ganska livlig trafik där och många nyfikna som ville se ett tvättäkta tältläger med utlänningar.

Kanske är ett tjugotal tält totalt, kanske fler. Såg ganska gemytligt ut att tälta där bland busk, mygg och skräp faktiskt.

På vägen hem strax innan man kommer ned mot Lissjön så hade någon drummel misstagit diket för soptippen och helt sonika kastat sina gamla gräsklippare och motordelar. Tro det eller ej men faktiskt ett brott.

Om det har ett samband med tältlägret eller inte är svårt att avgöra, men ett jävla sätt är det att dumpa sitt avfall i naturen där det definitivt inte hör hemma.

Förutom att Djurgården förlorade mot Modo med 8-3 i SM-finalen, var det i backspegeln riktigt mycket skit som hände det året kan jag konstatera. Började bläddra i en årskrönika och det är ganska tydligt på något underligt vis att det mesta som hände just detta år förändrade världen. Till exempel så blev det ju inte riktigt samma atmosfär i Mellanöstern efter det här året. I Iran tog religiösa fanatiker över makten. Shahen av Iran åkte till Paris, Ayatollah Khomeini åkte hem från Paris.

Långt från Paris invaderade Sovjetunionen Afghanistan och i Asien avsattes Pol Pot under tiden som Margaret Tatcher tillsattes i England och blev den förste kvinnliga premiärministern i Europa. På hemmaplan drabbades Skåne av vargavinter och ungefär samtidigt i samma trakt, Östra sjukhuset i Malmö,  uppdagades det att en då 18-årig yngling tagit livet av 27 gamlingar och försökt mörda ytterligare 15 stycken till genom att blanda rengöringsmedlet Gevisol i gamlingarnas saft. Tidningarna skrev om ”Massmord vid långvårdsklinik”.

—

Fanns det då inget positivt med 1979? Tja Björn Borg blev världsmästare i tennis, kvinnor fick för första gången delta i ”Öppet spår” under Vasaloppet, TV-serien Förintelsen gick på svensk TV och Ingemar Stenmark vann sin tionde raka världscupsseger i storslalom. En av mina bröder föddes och jag läste en intressant bok om Bermudatriangeln i skolans bibliotek samt insåg att kulstötning inte var min grej. Lite av en ”Hallelujah-upplevelse” kan man säga vilket fler hade samma år då Israel vann Melodifestivalen.

—

Men för det mesta verkar mycket ha gått snett just 1979. På Wikipedia kallar man det ett ”normalår” men det är klart, vi har alla olika definitioner på vad som är normalt och inte. En sista reflektion är hur det såg ut på den politiska kartan i Sverige.

Centern som det tredje största partiet vid riksdagsvalet känns verkligen som en utopi dessa dagar när dess partiledare onekligen strulat till det ordentligt.

Med allt spännande som händer i Storvik kanske någon snart måste starta Storviksbloggen.se. Personligen kan jag inte se vad brottet skulle bestå i, men både Gefle Dagblad och Arbetarbladet har tagit upp historien.

”En man om in på OK i Storvik vid 20-tiden på fredagskvällen och ville växla 22 000 kronor i tusenlappar till 500-kronorssedlar. Butiksbiträdet blev fundersam, men gick ändå med på att växla. På vägen ut vände mannen om och ville att biträdet skulle kolla i UV-ljuset att sedlarna inte var falska. Trots att inget tydde på det gjorde man ändå en polisanmälan om misstänkt bedrägeri”

Helt oväntat var det dock att historien skulle få en sådan spridning att den förärades med en egen diskussionstråd på forumet Flashback.

Tyvärr har det blivit så i samhället att alla som har kontanter betraktas som kriminella. Inte heller går det att omvandla kontanter till pengar i elektronisk form någonstans i Hofors som bekant. Nu finns det säkert massor av både legitima och dunkla anledningar till den här pengaväxlingen, men visst känns det lite som en höna av en fjäder att historien fått sådan spridning. Bensinmacken ifråga bör dock för säkerhets skull ändra sina rutiner för växelpengar då i princip varje läskunnig skurk nu fått ett perfekt tips!

—

På tal om just bloggar så ryktas det att en annan Hoforsbo är i färd med att starta ett projekt som har betydligt färre hämningar än Hoforsbloggen. Om jag förstod det kommande innehållet rätt så blir den intressant för den med lite råare humor och smaskigare lokalt skvaller och bilder från vimmel och krogliv. Mycket intressant!

Vanligtvis brukar det inte bli någon längre sovmorgon. Idag dock en hel timme över normal uppstigning och det är något upplyftande med att få en fet stressfaktor serverad. Jag vet inte i vilken ordning som det där J**la Paypal sätter käppar i hjulet nu. Känns som om jag spenderat nästan 2 veckor på att försöka föra över pengar till ett normalt bankkonto nu. Samma visa varje gång och naturligtvis tar dom ut en högst oskälig summa i ”administrationsavgift” varje gång. Bekanta som använder systemet för internethandel påstår att det ”är såå bra och fungerar sååå smidigt”. Eller hur?

Jag hatar Paypal nästan lika mycket som skäggiga medelålders män som envisas med att äta banan offentligt. Nåja hann med att tjafsa med det systemet några minuter och få i mig en halv kopp kaffe innan jag var tvungen att sticka iväg och göra en del andra sysslor. Den andra kopphalvan när jag kom hem efter någon timme. Jag är en person som behöver en viss struktur i livet kan man konstatera. Med posten kom även böckerna på litteraturlistan inför höstens studier.

Det var faktiskt ingen av dem som jag självmant hade haft begär efter att läsa. Felicia Feldts bok har ju diskuterats flitigt i en tråd på Flashback som jag nog får ta och titta närmare på. Hennes mamma Anna Wahlgren skall tydligen ha skrivit en känd bok om barnuppfostran vilket dottern Felicia haft en del invändningar emot. Leif GW Persson är väl mest känd för sina deckare, men här tydligen någon form av memoarer som trots allt kanske kan vara intressant att läsa. Utan att veta det exakta syftet bakom valet av böckerna gissar jag på att det skall tjäna till en form av jämförelser mellan hur man skriver ned sina minnen.

—

Det som är bra när det blir lite tillfällig oordning i livet är att kunna plocka fram situationer som istället varit bra. Som gårdagen till exempel. Jag blev ganska förvånad när frun plötsligt ställde sig och grävde efter mask och menade att vi skulle ta den hemmavarande hunden (den andra är på friarstråt)  med ut på sjön för lite fiske. Minst lika oväntat som att hon i samma veva trampade sönder ett jordgetingbo och fick fly fältet med en handfull betesmask. Att vara hund i båten fungerade, men att konfronteras med levande fisk för första gången inte lika mycket.

Han tyckte att det var bättre om fisken var på lite avstånd och speciellt nyfiken var han inte även om han kikade ner i hinken då och då.

Efter att ha undersökt allt som kan vara roligt i en båt valde han dock att klättra upp i knäet och lägga sig och sova. Till skillnad från ”Dr Depths” fiskegalna hund fann han det inte lika roande.

Det kan ju vara så att det var bristen på fisk som gjorde att han tröttnade också. Bara en handfull små abborrar och en ”blänkare” det vill säga mört behagade visa sig under de drygt 3 timmarna vi var ute. Kanske blivit bättre mot kvällningen. Blir eventuellt ett fiskepass under eftermiddagen/kvällen idag om det vill sig väl.

Under de två senaste kvällarna har vi sett TV-serien The Pacific, faktiskt på fruns eget initiativ. Antagligen fick hon mersmak efter Band Of Brothers vilken vi såg för några veckor sedan.

The Pacific skildrar kriget i Stilla Havet, ni vet det där kriget som avslutades med att japanerna fick ett par atombomber fällda över sig och slutligen gav upp. Ungefär samtidigt som Adolf Hitler och hans gäng härjade i Europa. TV-serien lyckas verkligen fånga den misär och skräck som soldaterna upplevde i detta tropiska krig. Man har heller inte besparat tittarna de vidrigheter som amerikanska soldater gjorde sig skyldiga till. I flera scener syns en av soldaterna bända tandguld ur munnen på döda japanska soldater med sin bajonett och det är minnet av det som för mig fram till Annonsbladets framsida:

Jag har sett det tidigare och reagerat likadant, ”Vem tusan köper tandguld och hur har säljarna fått tag i det? ”

Byter man självmant ut guldet i sina munnar eller får man det efter sina döda anhöriga? Känns lite som gravplundring. Om någon kremeras antar jag att det kanske är lättare att få tag i det, men hur blir det med en vanlig kistbegravning. Är det någon som står med tång och bokstavligen rycker tänderna ur den döde och varför vill man befatta sig med detta guld? Något jag verkligen inte kan begripa.

—

På samma tema med tänder så reagerar jag åter på hur man presenterar matsedeln för skolorna i Hofors.

Förbereder man eleverna på riktigt dåliga tider där maten snart består av ”pasta & ketchup” allena? Varför är det så viktigt att föra fram att man serverar ketchup? Det är väl ett tillbehör som salt och peppar och inte en del av en måltid. Varför inte skriva salladsbuffé, för jag antar att man fortfarande får det i skolorna.

Jag kunde känna doften av krutrök den här morgonen när jag gick ut med hunden. Måste vara något svavelaktigt som sprids från Ovako misstänker jag. Det eller någon som denna morgon svär ordentligt. Ännu ett märkligt sammanträffande med krut kan vara att det redan tycks vara höst. TV-seriernas premiärer avlöser varandra och jag tror de allra flesta går och väntar på en ny säsong av Sons Of Anarchy, startar 11 september men tills dess kan man roa sig med en annan form av krutrök. Överraskande nog har andra säsongen av Hell On Wheels börjat.

En riktigt schysst westernserie med aningen mer action än Deadwood men med mindre svärande. Man har för övrigt tagit reda på antalet gånger som ordet ”Fuck” nämns i Deadwood, totalt, per säsong, per avsnitt och per minut. 2980 gånger på tre säsonger. Jag antar att ordet ”Cocksucker” inte hade en sådan överdriven roll som jag trodde.

Med bortblåst festivalhumör spenderade jag istället eftermiddagen/kvällen till att se livesändningarna via Aftonbladet där en demonstration på Bantorget i Stockholm hölls samt att se två filmer jag väntat på. Båda aktiviteterna något av en besvikelse även om jag fick se en liten maskerad demonstrant uppkastad på huven till ett polisfordon och några kravallutrustade ryttare till häst göra utfall. Jag vet inte, men känslan jag har är att upploppen faktiskt blivit aningen mer civiliserade med tiden. Man blåser lite i lurar, skanderar lite utan att egentligen veta vad man säger och sen bankar lite på sopcontainers och låter sig sprejas med pepparsprej av polisen. Ja någon kanske åker på ett ”trumsolo” av polisens batonger men that´s it liksom.

—

Istället trodde jag att två stycken väldigt omtalade filmer skulle ge dagen någon slags mening. Battleship och The Raven.

Kontentan är som alltid, man skall aldrig lyssna på vad folk säger, brukar bli så fel då. Battleship kan vara en av årets sämre filmer trots specialeffekter och Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Snarare någon form av propagandafilm för den amerikanska marinen där man först krigar mot utomjordningar och sedan låter ett gäng gamla veteraner kliva in i filmen och dra några krystade kommentarer tillsammans med sitt veteranskepp. En bekant hade sagt att den här filmen var betydligt bättre än en annan propagandafilm i samma genre vid namn Independence Day. Kunde inte vara mer fel. Betygsmässigt ger jag den 1.5 av 5 möjliga.

—

Filmen efter, The Raven såg ut att bli räddaren i den totala nöden efter rymdkriget. Inte minst för att få se John Cusack gestalta Edgar Allan Poe. Mannen har kommit att vara ett ansikte för djup depression vilket kanske varit uppenbart för alla som läst något av hans alster. När man äntligen gör en film om en av litteraturens största kanske man skulle ha förlitat sig på att hans sanna historia var tillräckligt spännande och dramatisk. Istället har manusförfattarna förvandlat honom till något som liknar de nutida filmerna om Sherlock Holmes spelad av Robert Downey JR. Man vänder upp och ner på hela hans liv och förvrider författarens livshistoria totalt. Vad blir nästa steg i Hollywoods idétorka? Att göra Gandhi till en flygande superhjälte eller Rudolf Hess till en humanist?

Det blir samma betyg på The Raven som Battleship, 1.5 av 5.

—

Okej man kan försöka intala sig själv att film är film och att det finns möjligheter att sväva ut i innehållet. Men det jag vänder mig emot är att nyttja historiska personer till något helt annat. Det finns faktiskt på fullaste allvar en risk att någon yngling i framtiden skall skriva en uppsats i litteratur och nyttjar filmen om Edgar Allan Poe som referensmaterial. Det finns nog ett antal personer som gick i skolan med mig här i Hofors som minns misstaget med att hyra På Östfronten Intet Nytt på VHS när boken som skulle refereras hette Okänd Soldat… Stackars Åke Friberg.

Jag fastnade i flera timmar i boken jag skrev om i inlägget innan. Riktigt underhållande och stimulerande för en nyfiken jävel som mig själv. Det var faktiskt lite som att lägga någon form av historiskt pussel där dessa bitar från 1900-talets början, genom första världskriget och fram till andra världskriget där jag åtminstone hade en ganska bra bild av hur det såg ut i Europa. Jag kom på mig själv att minnas en del saker som jag hört berättas från mor och farföräldrar, det blev faktiskt en lite klarare bild av vilken typ av värld dom föddes och växte upp i. Kan däremot inte minnas att jag i skolan fick lära mig ett fragment av hur Sverige såg ut på 1900-talets inledning. Historielektionerna slutade någonstans vid stormaktstiden och efter det spenderades en massa tid till att lyssna på en förvrängd version av hur vi kom till vår egen tid.

Det som slog mig när jag bläddrade igenom åren 1939-1945 är att vi redan då levde under något slags ständigt hot även långt bortom slagfälten som vi gör idag då terrorhoten haglar. Redan då var Länsstyrelsen ute med sina goda råd om hur man borde agera. Ni kanske minns råden för hur man känner igen prostitution jag skrev om tidigare. Den här tidsperioden varnade man för spioner i alla buskar och köksluckor.

Det kanske var så man införskaffade information. Nu för tiden sköter ju staten allt sådant ”åt oss” via FRA-lagen och andra lagar som helst skall skydda oss mot billigare eller helt gratis nöjen som film och musik, samtidigt kan man inte låta bli att fundera om det var den här tidens försiktighet som medfört att vi svenskar oftast framställs som inåtvända och överdrivet försiktiga, ja till och med som främlingsfientliga. En svensk tiger hette det ju även. Men helt klart så fanns det ju anledning att vara försiktiga. Våra grannar hade det inte så lätt den här tiden.

Det råder ju delade meningar vad Sverige egentligen gjorde och inte gjorde under andra världskriget. Även om många svenskar frivilligt anmälde sig till det finska försvaret så var det ett antal som även anslöt sig till Hitlers SS. För det mesta brukar det riktas anklagelser att vi inte gjorde någonting även om det är en sanning med stor modifikation. Nej vår insats bestod mest av frivilliginsatser. Isac Béen, en kyrkoherde i Göteborg, verkar ha gjort betydligt mer. I boken fanns denna karikatyr med och efter att ha läst på lite om den gode kyrkoherden så kanske det inte är en karikatyr utan snarare en ögonvittnesskildring.

”Djävulen skall fördrivas med jaktplan” vilka han också införskaffade åt Finländarna. Djävulen var inte som vi lärde oss i skolan, i det här fallet Adolf Hitler utan ryssarna som levde fan borta på sin sida av Östersjön. I Sverige så drabbades vi dock av en massa otrevligheter vilket man nästan som i de gamla pilsnerfilmerna från 50-talet kunde skämta bort.

Bland annat blev det brist på vissa förnödenheter vi var vana med. Hela Sverige fick göra uppoffringar och besparingar. För att klara av att ställa vårt försvar redo om det nu skulle hända något kom uppmaningar som dessa:

Jag kommer att tänka på två saker när jag ser det här. Nummer ett är min gamla hemkunskapsfröken som garanterat var inblandad i sånt här under 40-talet. Med bister uppsyn och militäriska kommandon lärde hon oss elever att man ”jävlar i min själ” aldrig förslösade råvaror och att allt kunde användas om bistrare tider uppstod. Nummer två är den skrotinsamling som så kallade ”bärplockare” ägnar sig åt i modern tid och som vi kan läsa om dagligen.

—

Helt undan bomber och granater klarade vi oss inte i Sverige. Ryssarna bombade uppe vid finska gränsen och kallade det ”misstag” när det råkade hamna på svensk sida, även i Luleåtrakten. I Krylbo, inte långt härifrån Hofors small det som fan en morgon och många minns fortfarande när det hände.

I slutskedet av kriget verkade dessutom både tyskar och engelsmän helt tappa navigeringen och fälla en del bomber över svenskt territorium. Men i det stora hela var det bristen på vissa saker som medförde de största problemen.

Byteshandel i spåren av ransonering. Damskor med kilklack bytes mot vetemjöl eller klädesvaror mot tobak. Ungefär sådant som nybyggarna i Amerika ägnade sig åt med infödingarna. Ändå bara drygt 65 år sedan. Och värst drabbades nog kunderna hos Linds Bageri som på grund av kriget tvingades sluta med tillverkningen av tårtor och bakelser då ”Staten tagit bagarna och gjort krigare av dem”. Jag har lite svårt att tolka utspelet. Menade ägaren av bitterhet att det var statens fel eller ville han få fram att hans tappra bagare givit sig ut i kriget?

När det råder delade meningar om vädret är bra eller dåligt och vad man under sådana förhållanden bör ägna sin tid åt besöker jag bokhyllan. Inte riktigt säker på vad jag egentligen är ute efter, faller ögonen på en skinninbunden större bok med texten ”Jubileums Bok-Filmen, en krönika i ord och bild 1907-1957”. Funderar lite och minns att den här boken följde med i en låda jag ropade in på en auktion i Övre Storvik någon gång i början på 2000-talet. Egentligen var jag inte ute efter att köpa den, men när en hel låda med skinn-inklädda idrottsböcker inte hittar en köpare för 20 spänn var jag tvungen att förbarma mig. Dessutom medföljde en massa fina medaljer, pokaler och idrottspriser för både det ena och det andra till samma pris.

Försökte Googla lite på vad det kunde vara för slags bok men ser att de säljs via ett stort antal auktionssidor för allt mellan 100 kronor och aningen dyrare. Det verkar dessutom vara något som man förr i tiden gav till 50-åringar i födelsedagspresent. Tidsintervallen på 50 säger att det är så. En sammanfattning av viktiga och lika oviktiga händelser under denna period. Intressant för just 2012 kan ju vara att det 1912 även var ett Olympiskt Spel som det kortfattat återges en del detaljer om.

Idrottstävlingen gick då av stapeln i Stockholm. I boken kan man läsa ”Efter första kastet ledde finnen Saaristo med 54,75 m, men i tredje fick Lemming upp ett överdådigt kast och i vinande fart dalade spjutet ett gott stycke bortom rekordflaggan. Kastet som mätte 57,42 m, nytt olympiskt rekord – hälsades med dånande bifall av mängden. I finalen bättrade Lemming under publikens jubel ytterligare på rekordet, nående det fenomenala resultatet av 60,64”.

Lemming som nämns är Erik Lemming från Göteborg. Senare, efter idrottskarriären blir han direktör vid Systembolaget. Då är han redan packad fast med 7 OS-medaljer varav 4 är av guld. Imponerande att läsa om.

—

På samma uppslag kan man läsa om några praktiska råd från Johan Lindström Saxon.

Inte heller här hade jag en aning om att det fanns så mycket intressant bakom de korta meningarna. J.L Saxons namn är  förknippat med förlaget som senare gav Sverige herrtidningen Lektyr och tantsnuskditot Svensk Damtidning. Fler praktiska råd han delar med sig är bland annat ”Spotta ej just som du möter någon. Den mötande kan tro, att det är åt honom” och ”Flor med större noppor komma en att fråga om bärarinnan har skäggvårtor e. d. Stundom kan en sådan noppa placera sig så, att man vid hastigt påseende tror florbäraren vara enögd”. Onekligen en bok jag kommer att studera mer ingående eftersom det har en härlig blandning av både roande och skrattretande inslag. Sen har den en praktisk del i slutet.

Man får helt enkelt själv fylla i sin släkts historia. Praktiskt om boken senare hade hamnat hos något barnbarn eller liknande som haft funderingar på hur det sett ut bakåt i historien. Den som en gång fick boken brydde sig aldrig om det. Sidorna är tomma på innehåll.

Opersonligt kan tyckas, men det finns något mer i boken som någon, kanske ägaren lämnade efter sig. Ett fint kvitto på att  årsavgiften till Gästriklands Kulturhistoriska Förening är betald för 1961 och ett bokmärke av mycket gammalt papper. Dock välbehållen och säkerligen med ett litet värde som överstiger de 20 spänn jag en gång gav för hela lådan med böcker och idrottspriser.

Jag vaknar denna morgon och är fortfarande helt tagen av gårdagens OS-invigning. Vilken fantastisk show va?

Hur har man lyckats få alla dessa människor och all denna teknik att synka helt? Det enda jag egentligen är lite besviken på är hur själva elden tändes. Hade förväntat mig något riktigt storslaget efter flera timmar av ren häpnad. Ja möjligen även att resan genom Brittisk musik inte heller innehöll Judas Priest eller Saxon. Nu blir det många timmar av TV-tittande, synd nog så är det de mindre sporterna som lockar men tyvärr inte får tillräckligt med TV-tid. Vad ska ni se?

KnivaBo tänker nog nöta sönder ögonen på boxning misstänker jag

Den här morgonen råder det en viss aktivitet i hemmet. Barn som skall ut på dagsutflykter, hundar som vill ha uppmärksamhet och försök att hålla god min och säga till flickan i familjen att kaffet är riktigt gott men får min hud att rulla upp sig. Mitt i morgonröran så kommer en av Hofors seriemördare insmygandes i köket med sitt senaste offer mellan tänderna.

Ni som besöker bloggen mer regelbundet känner vid det här laget till ”Monsterkattens” smak för färsk mat som helst skall sprattla eller pipa. För nytillkomna så kan jag dra en liten resumé över hans kända offer här:

Offer nummer 1

Misstanke om mord

Offer nummer 2

Offer nummer 3

Offer nummer 4

Misstanke om mord nummer 2

Det har givetvis varit andra. Både möss och fåglar som fallit offer och där starka misstankar om gärningskatten finns. Det finns naturligtvis en misstanke att han på något sätt skrämt ihjäl en familjemedlem, men det får anses vara preskriberat vid det här laget. Nu satt han där igen och krävde uppmärksamhet för sitt senaste mord. Men det var något som inte stämde när jag närmade mig honom. Fågeln flaxade till med ena vingen och det blev bråttom att putta bort katten och samtidigt försöka plocka upp offret med en kökshandduk. Chansen fanns ju att den kunde klara sig undan med en viss förskräckelse. Monsterkatten å sin sida verkade till och med beredd att brottas med husse om fågeln. Som tur var kom flickan i familjen och bar bort den skrikande katten till ett annat rum.

Förutom ett snabbt hjärta verkade fågeln vid första anblick inte vara mer än skakad. Jag bar kvickt ut honom i trädgården för att se om han skulle ta sina vingar och dra iväg men tyvärr verkade han mer skadad än vad jag med blotta ögat först kunde se. Samtidigt började andra katter från kvarteret svärma likt hajar runt mig och fågeln så jag fick plocka upp honom/henne igen. Kunde inte påminna mig att jag sett den här arten tidigare så experthjälp tillkallades. Möjligen kan det vara någon form av svala.

Ett nytt försök gjordes att försätta fågeln på fri fot men utan lycka då en skada observerades vid ryggslutet vilket verkade göra ”rodret i bakänden” ojusterbart. Den hann ner i ett buskage innan monsterkatten kom farandes igen och nappade åt sig frukosten. Det var bara att se på när han sprang iväg och senare syntes sitta under bilen och smaska fjäderfä. Visst älskar man katten, men ibland är det riktigt svårt att göra det.

Jag vet inte till vilken form av kultur de gamla krigstidningarna tillhör numer. Nostalgi kanske det kan räknas till i viss mån även om tidningarna hade mest läsare bland unga killar och inte ens där var de riktigt populära. De var ju tvungen att konkurrera med Kalle Anka, Fantomen, Seriemagasinet och Bamse.

Jag trodde att de flesta gått förlorad genom åren men de var väl bevarade i min moders källare. Och på något lusigt vis så betraktar jag nu varje seriesida lite som konst. Skulle lätt kunna ha förstoringar inramad på väggen här hemma.

Vill minnas att man för några år sedan sålde ganska bra av tavlor tagna från tjejtidningar som Starlet. Borde fungera minst lika bra om än kanske i snävare kretsar med Soldatserien, Actionserien etc.

Märkligt nog hittar jag ingenting om vem som ritat alla dessa serier eller något om upphovsrätt. Är det på samma sätt som med äldre musik att upphovsrätten och liknande luckras upp med tiden?