Jag fastnade i flera timmar i boken jag skrev om i inlägget innan. Riktigt underhållande och stimulerande för en nyfiken jävel som mig själv. Det var faktiskt lite som att lägga någon form av historiskt pussel där dessa bitar från 1900-talets början, genom första världskriget och fram till andra världskriget där jag åtminstone hade en ganska bra bild av hur det såg ut i Europa. Jag kom på mig själv att minnas en del saker som jag hört berättas från mor och farföräldrar, det blev faktiskt en lite klarare bild av vilken typ av värld dom föddes och växte upp i. Kan däremot inte minnas att jag i skolan fick lära mig ett fragment av hur Sverige såg ut på 1900-talets inledning. Historielektionerna slutade någonstans vid stormaktstiden och efter det spenderades en massa tid till att lyssna på en förvrängd version av hur vi kom till vår egen tid.

Det som slog mig när jag bläddrade igenom åren 1939-1945 är att vi redan då levde under något slags ständigt hot även långt bortom slagfälten som vi gör idag då terrorhoten haglar. Redan då var Länsstyrelsen ute med sina goda råd om hur man borde agera. Ni kanske minns råden för hur man känner igen prostitution jag skrev om tidigare. Den här tidsperioden varnade man för spioner i alla buskar och köksluckor.

Det kanske var så man införskaffade information. Nu för tiden sköter ju staten allt sådant ”åt oss” via FRA-lagen och andra lagar som helst skall skydda oss mot billigare eller helt gratis nöjen som film och musik, samtidigt kan man inte låta bli att fundera om det var den här tidens försiktighet som medfört att vi svenskar oftast framställs som inåtvända och överdrivet försiktiga, ja till och med som främlingsfientliga. En svensk tiger hette det ju även. Men helt klart så fanns det ju anledning att vara försiktiga. Våra grannar hade det inte så lätt den här tiden.

Det råder ju delade meningar vad Sverige egentligen gjorde och inte gjorde under andra världskriget. Även om många svenskar frivilligt anmälde sig till det finska försvaret så var det ett antal som även anslöt sig till Hitlers SS. För det mesta brukar det riktas anklagelser att vi inte gjorde någonting även om det är en sanning med stor modifikation. Nej vår insats bestod mest av frivilliginsatser. Isac Béen, en kyrkoherde i Göteborg, verkar ha gjort betydligt mer. I boken fanns denna karikatyr med och efter att ha läst på lite om den gode kyrkoherden så kanske det inte är en karikatyr utan snarare en ögonvittnesskildring.

”Djävulen skall fördrivas med jaktplan” vilka han också införskaffade åt Finländarna. Djävulen var inte som vi lärde oss i skolan, i det här fallet Adolf Hitler utan ryssarna som levde fan borta på sin sida av Östersjön. I Sverige så drabbades vi dock av en massa otrevligheter vilket man nästan som i de gamla pilsnerfilmerna från 50-talet kunde skämta bort.

Bland annat blev det brist på vissa förnödenheter vi var vana med. Hela Sverige fick göra uppoffringar och besparingar. För att klara av att ställa vårt försvar redo om det nu skulle hända något kom uppmaningar som dessa:

Jag kommer att tänka på två saker när jag ser det här. Nummer ett är min gamla hemkunskapsfröken som garanterat var inblandad i sånt här under 40-talet. Med bister uppsyn och militäriska kommandon lärde hon oss elever att man ”jävlar i min själ” aldrig förslösade råvaror och att allt kunde användas om bistrare tider uppstod. Nummer två är den skrotinsamling som så kallade ”bärplockare” ägnar sig åt i modern tid och som vi kan läsa om dagligen.
—
Helt undan bomber och granater klarade vi oss inte i Sverige. Ryssarna bombade uppe vid finska gränsen och kallade det ”misstag” när det råkade hamna på svensk sida, även i Luleåtrakten. I Krylbo, inte långt härifrån Hofors small det som fan en morgon och många minns fortfarande när det hände.

I slutskedet av kriget verkade dessutom både tyskar och engelsmän helt tappa navigeringen och fälla en del bomber över svenskt territorium. Men i det stora hela var det bristen på vissa saker som medförde de största problemen.

Byteshandel i spåren av ransonering. Damskor med kilklack bytes mot vetemjöl eller klädesvaror mot tobak. Ungefär sådant som nybyggarna i Amerika ägnade sig åt med infödingarna. Ändå bara drygt 65 år sedan. Och värst drabbades nog kunderna hos Linds Bageri som på grund av kriget tvingades sluta med tillverkningen av tårtor och bakelser då ”Staten tagit bagarna och gjort krigare av dem”. Jag har lite svårt att tolka utspelet. Menade ägaren av bitterhet att det var statens fel eller ville han få fram att hans tappra bagare givit sig ut i kriget?
