Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Vädret känns lite för tråkigt för att tänka på fiske på förmiddagen. Visst det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder sägs det, men ibland kan det vara skönt att söndagsslappa utan risk för regn och rusk. Ta tag i dom där sakerna man annars lägger på hög. I mitt fall klippa ur artiklar med koppling till Hoforsbloggen, till mig personligen och till ishockeyn. Scrapbooking heter det visst. Men jag har stött på ett litet dilemma. Hur hittar man en bok som är tillräckligt stor för löpsedlar och helsidor? Löpsedlar inbillar jag mig att man på något sätt kan vika och veckla ut, men helst inte med tidningsartiklar.

Någon som har mer rutin på sådant här som kan bidra med en lösning?

Efter gårdagens ”trökväder” som förvisso blev lite mer spännande med åska och blixtar kändes det nästan overkligt att vakna upp till det här kalasvädret. Tog en tidig tur upp till Västerhöjden för att se efter hur långt gånget det är med Persfallsvägen 12 och 14.

Naturen håller verkligen på att ta tillbaka området. Under strövtåget i området sprang jag på två ståtliga råbockar som kom farandes ut ur ett buskage. Betydligt större än jag minns dom och lyckligtvis hann aldrig hundarna notera vad som hände. Gällande husen är dom helt nermejade och man har börjat slå jord över grushögarna nu. Innan sommaren är över växer det antagligen gräs där också.

En tanke slog mig men på tok försent. Kanske kan ordnas när nästa hus rivs. Varför inte bygga ett litet lusthus eller utkiksplats av rivningsmaterialet uppe på kullen? Kanske en liten plakett som berättar vad som en gång i tiden fanns där. På tal om vad som fanns där, någon som vet vilket öde som mötte kondomautomaten vid panncentralen som också är borta?

I vissa affärer,  i synnerhet utomlands har man då och då sett skyltar som säger:

Innebörden är glasklar. Har man sönder något måste man betala för det. I Hoforsrelaterad mening funderar jag lite över detta fenomen denna morgon. Som bekant har det varit en del turer runt handelsträdgården nere i Böle. Det har fungerat som arbetsområde för ”Centrum för arbete”, förkortat CFA här i Hofors. Ägaren vill avyttra handelsträdgården men kommunen verkade inte vara så villig att köpa in det och nyttja det för fortsatta arbetsmarknadsåtgärder. Kommunchefen talade till och med om att man ”fick riva även om det inte betydde att man skulle göra det” Gefle Dagblads artikel. Men enligt dokument som Hoforsbloggen läst är det inte alls på det sättet att man får riva även om lusten faller på. Synd och skam om man ens övervägde att riva och inte ta vara på möjligheterna.

Men skall man tolka de uppgifter som Hoforsbloggen fick under gårdagen så har en form av rivning påbörjats. Det enda som i dagsläget sägs vara värt något är det staket som omgärdar handelsträdgården.

Någon gång den senaste tiden skall en ledamot i kommunfullmäktige ha brakat in i staketet och böjt stolpar och demolerat stålnätet. Därav inledningen. Det blir svårt att säga nej till ett köp när man redan förstört själva varan tänker jag. Vad själva orsaken till kraschen var är i skrivande stund okänd. Men visst är det lite så, ”You break it – you buy it”.

Det återstår nog bara lite bortforsling av rivmassor innan det nu slutligen är klart med rivningen av Persfallsvägen 12 och 14. Åkte förbi i lördags för att se om arbetat var klart och det ser så ut. Innan hösten kommer ser vi nog gräsmattor där det en gång var asfalt och det skall bli intressant att se hur det ser ut om ett år. Vad jag förstått skall naturen få ta tillbaka området helt.

Sen kan man naturligtvis ta sig en funderare över varför man lämnar en ung kille att arbeta på egen hand i ett rivningsområde en lördagskväll. Såg ut som han samlade ihop spik eller liknande, men det måste ju ändå vara en arbetsmiljöfråga. Tänk om något händer, ingen som hittar honom innan måndag. Hoppas dock han får rejält med lön för att arbeta en sen lördagskväll.

Det tidigare inlägget om huruvida kommunala vaktmästare och postmän får klä sig i shorts eller inte sommartid skulle ha illustrerats av denna bild. Men vi kör den i ett eget inlägg och vi får anta att Michael Ohlsson knåpar på en ”Kommunal postman-blues” med tillhörande video i framtiden. Kläderna är alltså vad som orsakat den nya ”Ohlsson-Skandalen”.

Tog en sväng förbi Västerhöjden under gårdagskvällen. Eftersom man nu bytt bolag för rivning av adressen 12 och 14, ville jag se hur det fortskred. Det är i princip klart kunde jag konstatera. Fler bilder i fotoalbum.

Till skillnad från senaste besöket då det handlade lite om att se ett lik, var detta som att se en överkörd grävling på en motorväg. Dock har jag aldrig haft lusten att gå ut och ta ett ben av en grävling som minne. Men i det här fallet kändes det otroligt viktigt att införskaffa en snygg brevpress fylld av minnen från min barndom. Antagligen begick jag någon form av brott när den hämtades. Jag fick ju aldrig tag i emaljskylten så i brist på annat fick det bli denna tegelsten. En gång själva grunden till Västerhöjden.

Edskens Camping har inte riktigt öppnat för säsongen, i väntan på att dörrarna skall öppnas till restaurangen och campingen fyllas med husvagnar och badgäster kan man studera de inskickade fotografierna, tagna av Mathias Berglund en eftermiddag i april. Hoforsbloggens Fotoalbum.

Alla som vill och har tid och möjlighet, får gärna skicka in sina Hoforsbilder till Hoforsbloggen. Kontaktuppgifter finns under fliken ovan. Det kan vara på allt från byggnader och människor till vardagliga bilder tagna med era mobiltelefoner.

En bekant visade tidigare i veckan stolt upp en bild där rabarber börjat leta sig ur jorden. Hon bor betydligt mer söderut än jag själv och då fanns det fortfarande massor av is och snö kvar på marken. Denna morgon fick jag till min stora glädje se att även här har rabarber och annat börja leta sig upp.

Förvisso aningen försiktigt men ändå på gång. Också gräslök och vitlök har börjat sticka upp.

Vid parkeringen bredvid Hembygdsgården och den relativt nya statyn av Kerstin Hesselgren, har man ställt upp ett nytt konstobjekt. Eller kanske bara konstigt objekt.

Jag begriper långt ifrån all modern konst, men just denna installation med en motionscykel på framrutan, en radioantenn och en hink förbryllar ordentligt. Vad vill konstnären egentligen säga? Att motion räddar liv och att folkhälsan blir bättre utan fordon? Att kontakten med Gud går via antenn och hårt arbete som städning?

Med så strålande väder vaknade längtan efter fisket och man kan ju alltid titta till hur båten klarat vintern. Utomordentligt bra faktiskt och det var lite som att se en saknad vän. Ett annat vårtecken hittade jag strax bredvid, myrorna har vaknat för att reparera sin stack efter något vilt djurs framfart.

2011 den 11 april var det liknande aktivitet. Då kunde man dessutom påbörja lite odling. Misstänker att det inte riktigt blir så i år även om trädgårdsbeslysningen lyser på kvällarna i snön. Hundarna fick följa med och dom gillade att springa över de öppna ytorna som husse senare tänker fiska på.

Känns som en repris av förra året det med.

Noterade att lösningen på att vi i Hofors har ett av Sveriges dyraste vatten, kanske beror på alla smaktillsatser. Som nu vid påsk, vatten med lätt touch av påskmust.

Försvann efter en halvtimmes spolande, men blev lätt oroad ett tag där innan Gästrike Vatten ringde upp och förklarade att det inte var något allvarligt fel utan en ”propp” som kanske gjort vattnet missfärgat en stund.

Kan man starta en måndagsmorgon på ett bättre sätt än att studera gamla foton och dokument om jaktflygplan? Antagligen men det ena ledde till det andra och snart fann jag mig insnörad i läsning om leveranser, transporter och kunde med hjälp av ett ärvt gammalt fotoalbum hitta kopplingar till min egen släkt. Planen vid namn Seversky P-35, en variant kallad J9 i Sverige. Idag finns det bara 3 exemplar bevarade av de ursprungliga 60, ett i Linköping, ett annat i Florida och ett tredje i Dayton, Ohio.

Nu är jag ingen direkt flygentusiast i den bemärkelsen. Jag föredrar krig på marknivå om man nu tvunget skall bedriva krig. Men det finns ändå en spännande historia bakom. Bland annat hur dessa fraktades nedmonterade i trälådor från en hamn i Barents hav i den så kallade ”Petsamotrafiken”. Det är där jag finner den lilla kopplingen. Ett foto i boken skriven av  Eric Björklund visar en barack som också återfinns i det gamla fotoalbumet (infällt i bild). Där bodde transportörerna till trälådorna med flygplan.

En annan årstid men onekligen samma lilla stuga. Kan inte släppa tanken på att skuggan som kastas över snön, kan vara min egen släkting. I det fallet han skulle ha samma böjelse att fotografera samma föremål fast under olika årstider och väderförhållanden som jag själv. Verkligen en skugga ur det förflutna i den bemärkelsen.

Hittade en ganska festlig och tänkvärd bild av en händelse. Säger liksom allt utan en massa överflödiga ord. Förmodligen ingen ”Aha-upplevelse” för dom flesta men ändå bra att ha i åtanke när man säger att man inget kan påverka och det är lika bra att flyta med strömmen.

Det ligger en viss ironi i artiklarnas placering denna morgon. I synnerhet eftersom Entré Ungdom inte ägnar sig åt uppsökande verksamhet för de ungar som inte går till Entré Ungdoms aktiviteter och lokaler. Ett argument för att bortförklara vandalism brukar ju vara avsaknaden av ungdomsgårdar, men i Hofors så har man en verksamhet men ändå förekommer vandalism. Man gör alltså något som är fel. Kanske bör man tänka om när det gäller att gå ut på gatorna och möta ungdomarna där istället. Eller i vart fall identifiera ungdomarna och deras föräldrar så att alla fakturor på sönderslagna föremål hamnar på rätt adress. Dansbanan i Folkets Park drabbades under helgen av en anlagd brand också.

”Ritva Snellman är chef för kommunens ungdomsverksamhet Entré Ungdom och hon påpekar att det ännu inte är klarlagt att det är ungdomar som ligger bakom de många fallen av skadegörelse.

– Jag pratade med de ungdomscoacher som jobbade i lördags och de hade inte fått några signaler om att något var på gång. De blev väldigt förvånade när de hörde om det som hänt vid kommunhuset, säger hon”

Tog en liten sväng till ortens bibliotek på förmiddagen. Där noterade jag bland annat bland biografierna att Bin Ladin återfinns i två olika volymer. Såg tämligen orörd ut. Jag förstår intresset för döda terrorister, åtminstone i Jeff Dunhams utförande, men är det verkligen någon som läser om den här skägglurken som till slut fick bita i det sura äpplet?

Nämnde ju att jag ägnade helgen åt att sortera upp gamla bilder och annat. Jag småler lite åt mig själv när jag en gång i tiden bevisade för mig själv att vilken apa som helst inte kan ta en pensel och kalla det konst. Möjligen konstigt. Det finns anledningar till att jag inte valde färg som uttrycksmedel..

Eftersom jag flyttat omkring en massa filer i datorn tänkte jag även att jag kunde rensa ur en massa foton som blivit suddiga eller på annat sätt inte är aktuella att behålla. Hittade några ”foton av foton” från min egen barndom, och där kan man se att vissa saker följt med mig genom hela livet.

Den här fisketuren till exempel. Det är jag som sitter till vänster och ser allt annat än glad ut. Jag hade råkat trampa i vattnet och fått blöta strumpor. Inte blev jag gladare när strumporna ni ser fram i bilden dessutom tog eld.

Ishockeyn har ju varit en central del i livet till och från, trots att jag tydligen började öva tekningar tidigt i karriären, lyckades jag faktiskt med konststycket att aldrig göra ett endaste mål i seriespel under alla åren. Måste vara något slags rekord va?

Två ambitiösa bröder som byggde en egen dojo hemma och tränade extra för att  kunna nita skiten ur andra barn på träningarna. Judo hade sina begränsningar som sport och vi slutade när vi insåg att man aldrig skulle lära sig slä människor på käften med den här budoformen. Om jag inte missminns mig blev det skytte som aktivitet istället.

Bloggen handlar bara om ishockey nu för tiden skrev någon i en kommentar. Tja det blir onekligen så när det är där jag spenderar mycket av min lediga tid. Det är ju en miljö jag känner väl till genom åren och trivs i. Jag gör mycket annat också. Ishockeyn upptar ju bara drygt fem dagar i veckan och på helgerna får man en chans att pusta ut och koppla av. Förutom ishallen finner jag en enorm stimulans av att vara på sjön eller vandra i skogen. Fiskesäsongen har ju varit lite si och så, men det är dags att ta en paus och vila från det tills våren då jag hoppas det blir en bättre period med fiske och bättre väder. Kanske var det även sista gången som jag och frun kunde ta en tur ut i skogen och promenera omkring utan kyla och snö i hopp om att finna lite svamp.

Härligt frisk luft och regntyngda träd som både vi och hundarna verkade uppskatta. Bara drygt 5 minuter från Hofors centrum finns det möjlighet för rekreation i stillhet. Svårslaget skulle jag vilja påstå. Och ännu bättre blev det när vi faktiskt hittade svamp. Vi var ganska säkra på att det inte fanns någon så svampkorgen fick stanna hemma. Handduken vi torkar blöta hundar med fick agera svampuppsamlare.

Det fanns faktiskt så mycket svamp som inte gått åt av vare sig snö eller kyla, att vi kunnat plocka 6-8 fulla korgar idag. Nöjde oss dock med att bara ta tillräckligt för att stoppa i en härlig höstgryta till kvällen. Hittade av en mycket märklig händelse även ett exemplar av Socialchefen Jan Bornestigs bok om äldrevården i Sverige också. Bornestig är ju lite av min personliga favorit som ni vet

Gick ju lite rykten att detta var årets julklapp till de kommunalanställda i Hofors men kommunchefen Ulf Strömstedt meddelade till lokal press att det hade man minsann inte bestämt ännu. Gällande kommunchefen kan man fundera lite över om hans önskemål på ”julklapp”, att få en egen tjänstebil och bli VD för en hel rad kommunala bolag (tillika säkerhetschef) kommer gå i uppfyllelse innan året är slut. VD för Hofors Kommunhus AB har han i vart fall blivit. Gäller att casha in innan pensionen.. Mer om det i andra framtida inlägg.

Vad det gäller Jan Bornestigs bok ska jag bara nämna lite saker rent spontant. En utförligare recension kommer senare och här behöver jag lite hjälp av er som redan upplyst mig om att boken har ”fina bilder och fotografier men i det stora hela innehåller falska påståenden”. I förordet påstås bland annat:

”Faktakunskap om den äldreomsorg vi har” och ”Motbild till mediarapporteringen” . Jag medger att jag inte alls har en klar bild om vad som pågår på äldreboendena i Hofors, och den här boken är skildrad inte bara från Hofors, utan även från Malung-Sälen, Mora, Gävle och inte allena kommunala bolag utan även från privata entreprenörer. Kanske har det blivit någon form av missförstånd när mina tipsare beskrivit boken? Att det finns bilder från andra orter där det är som beskrivet i boken?

Kanske är det en fantastisk tillvaro på andra ställen och det är det Jan Bornestig försökt skapa här i Hofors? Ni som läser bloggen och arbetar inom eller väl känner till äldreomsorgen på orten, kan inte ni skriva en rad i kommentarerna eller mejla till info @hoforsbloggen.se hur det ser ut i verkligheten.

Spa-verksamhet varje fredag under hösten med manikyr, fotmassage och ett glas vin. Hänt två gånger på 10 år i Hofors fick jag det beskrivet.

Hur ser det ut på helgerna i Hofors? Har de anställda verkligen tid och möjlighet att tappa upp skumbad och servera rödvin på badkarskanten?

Uttryckligen i text från Torsåker, brukar man anordna ett ”Rollator-race” dagen efter det riktiga Vasaloppet. Arrangerat för fototillfället eller ett årligen återkommande arrangemang?

Om föremål kunde tala. Besökte morföräldrarnas sista viloplats för att tända ett ljus och bakom en närliggande grav syntes det här:

Visst vill man veta vad som hänt här?

Kommer man ifrån Hofors eller är på väg dit via vägen till Falun så kanske någon har noterat den här synen mitt i skogen,

I modern tid åker vi till affären och köper en påse med grillkol, åker hem och dränker det i tändvätska och tillagar vårt kött. För det mesta under sommartid. Men sällan lägger man någon tanke vid själva basen i denna aktivitet. Grillkolet eller kolet. Många Hoforsbor känner till att vi har ett kulturarv strax utanför Hofors som kallas ”Kolgårn” och inte bara är lite av en turistattraktion, utan ett levande hantverk. Nu används kol till så mycket mer än att bränna kött, tidigare mycket viktigt inom stålindustrin till exempel. Igår var jag ute å arbetets vägnar och min chef som vet en himla massa och har koll på saker vi vanliga dödliga inte ens kan drömma om, ville visa något lite udda. På en avtagsväg, en bit in i skogen pekade han ut en liten kulle och frågade om jag visste vad det var.

Vid närmare inspektion syntes ett djupt hål i kullen.

Och på andra sidan stod det klart att detta var en form av bostad, en så kallad kolarkoja. Ett rejält bygge med öppen spis och sitt/sovplats.

Någon gång i tiden har man alltså tagit sig långt ut i skogen, mil från närmaste bebyggelse och uppfört denna koja. Allt för att ha en plats där man kunde leva och bo under den period som man vaktade kolmilan. Trots att det säkerligen var ett hårt arbete måste det ha varit riktigt bekvämt där med ett par filtar och en kaffepanna. Väl isolerat från vädrets makter. Med tillgång till vatten och mat skulle man kunna leva där en lång period, även vintertid. Både imponerande och spännande på samma gång.

—

Gällande mat så är det åtminstone på hösten ganska lätt att hitta det. Knappast en ensidig diet med tanke på variationen av både jakt, fiske och allt det andra naturen ger bort gratis. Vanliga gula kantareller är ungefär den enda svamp jag känner till, men igår fick jag även lära mig att hitta och identifiera den så kallade ”trattkantarellen”. Hur enkelt som helst och massor fanns det av den.

Den sägs vara även godare än dess gula kusin. Kan vara bra att veta tills nästa år kanske, det finns redan för mycket svamp i hemmet, både fryst och torkad. Nu kanske man inte bara kan leva på svamp, men tänk er livet i en koja som förevisat, där lite guldkant i form av svamp till grävlingssteken förgyllde.

Hade lite tid att slå ihjäl så det blev en liten tur upp till Västerhöjden. Minns jag läste en kommentar till någon artikel i lokaltidningarna där en läsare förfasade sig över hur mycket skrotbilar det fanns runt ”kommunborgen”. Just där var det inte så mycket skrot men bakom Persfallsvägen 12 står det fortfarande skrotlik.

Dessutom är det någon som slaktat en moped och lämnat den att läcka olja rakt ut i naturen som håller på att återerövra marken runt det forna bostadsområdet. Någon som blivit av med sin och vill ha tillbaka åtminstone ”delvis” av den?

Jag har vid två tidigare tillfällen skrivit om det gamla övergivna mentalsjukhuset i Säter. Inlägg 1 & inlägg 2. I torsdags fick vi långväga besök som skall stanna över helgen, och det enda som den ena av dem tjatat om var att åka till Säter och se byggnaden på riktigt. Under fredagseftermiddagen öppnades en lucka för ett besök under regntung himmel.

För fler foton och information kan ni besöka Eternit.se och Jornmark.se. Det är som bekant kanske det mest besökta ”turistmålet” i Säter och det är med en tvetydig känsla man står där. Både sorg och skräck. Sorg för alla dom som tvingades sitta inspärrad där när psykiatrin fortfarande var på experimentstadiet a´la Dr Josef Mengele, hela platsen förmedlar känslan av att det här är en riktigt dyster plats. Det liksom sitter i byggnadens väggar och känslan av att någon står och tittar ut genom något av de gallerförsedda fönstren är total. Skräck eller kanske snarare skräckblandad förtjusning eftersom det här är en plats där alla tänkbara skräckfilmer skulle passa in. En sådan plats som Alice Cooper ofta grundar sina texter på. Långt bortom rimligt förstånd och en normal värld.

—

”Besöksivraren” hade naturligtvis en dröm om att gå in och se efter. Jag vet att andra varit inne i byggnaden men bara inte hur de kommit in. På baksidan hade något slags tillfällig stege av gamla cykelställ byggts noterade jag. Han hittade dock ett hål där någon slagit sönder förseglingen som såg ut att leda ner till källaren.

”Ska jag eller ska jag inte? ” upprepades och möjligen gjorde jag mig skyldig till uppvigling till brott när jag uppmanade honom att kräla in och se efter. Han hade ju trots allt rest närmare 50 mil för att se platsen, lika bra att göra det ordentligt.

Efter en stunds velande så försvann han in i den trånga gången.

Själv hade jag ingen lust att smutsa ner mig så jag stannade på utsidan. Men så här i efterhand så ångrar jag mig nog lite. Jag hade gärna velat känna den där känslan av att vandra omkring i denna fruktansvärda historia. Följande bilder är alltså lånade av killen med mer mod och mindre finkänslighet mot smuts:

Det finns lite fler bilder som jag kan lägga till i fotoalbumet senare. På väg hem köptes dock en passande souvenir på en lokal affär: