Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad/Provocerad

Man kan nog säga att skomakare Wijk inte var någon skönhet direkt, dock har ansiktet en viss karaktär. Hade filmindustrin i våra dagar passerat hans butik hade han garanterat blivit castad för någon film om seriemördare.

Någon av de äldre läsarna som mins denna man?

För en tid sedan fick jag en CD innehållande gamla Hoforsbilder av varierat slag som kentAA hade samlat ihop. Jag skäms nästan lite att det tagit sådan tid att lägga upp dem i fotosektionen här på sidan, det är bilder alla Hoforsbor borde ha tillgång till av både historiska och nostalgiska skäl.

Jag vill särskilt understryka att det kan finnas bilder som omfattas av upphovsrätten, om någon finner en av sina egna bilder i albumet och ni inte vill att den skall synas på sidan är det bara att skicka iväg ett mejl till info @hoforsbloggen.se (sätt ihop texten), ange namn och bild så plockar jag bort den. Med det sagt vill jag uppmuntra alla läsare av denna blogg att kika igenom de sju albumen och gärna skriva ned era reflektioner eller information ni har om bilderna. Det gör man enklast genom att klicka på länken ”Kommentarer”, fylla i ett namn och den säkerhetskod som visas i den färgade rutan till höger, samt er text.

Jag eftersöker även mer bilder från orten på samhället, personer och annat som kan vara av intresse. Dessa kan ni antingen skicka per mejl eller scanna in på CD-skiva (har ni ingen scanner kan jag ordna det).

Har ni egna webbsidor kan ni ange länken till fotoalbumet.

Mobilanpassad visningssida här

Snubblade av en händelse över denna tecknade serie som verkar ha funnits i någon gammal fiske eller serietidning:

Där kan man bland annat se hur en liten kille förbereder sig för att konservera ett gäddhuvud.

Någon som vet vilken tidning serien fanns i och om det verkligen är möjligt att konservera/stoppa upp en gädda? Text: Kjell-Erik Pettersson, Bild: Thommy Gustavsson.

Hittade en rolig annons i en serietidning härom veckan. Tidningen var från 1988 och jag hajade till lite över att man sökte datatekniker med hackerskunskaper redan då.

Hur många hade egentligen en dator hemma på den tiden? Tror det dröjde nästan 8-10 år till innan jag skaffade min första. Vore intressant att höra när ni läsare först kom i kontakt med datorer som var uppkopplade mot nätet och vad ni uppskattade mest

Vid ett studiebesök vid okända fiskevatten (kommer i annat inlägg) passerade jag en trafikolycka som var tvungen att dokumenteras då jag inte såg till vare sig DD, DT, Arbetarbladet eller Expressen

Platsen är korsningen där väg 270 möter väg 80 mellan Hofors och Falun och där man svänger ner till ”Lilla Finland”. Tidpunkten strax efter klockan 17.

9 kilometer från Hofors och 29 från Falun om det kan intressera.

Utryckande Poliser kom från Dalarna och Falun.

Lite osäkert om någon skadats i kollisionen som tagit i det ena fordonets vänsterfront och det andra fordonets högerfront. En vild gissning är att den vita skåpbilen svängt upp från väg 270 och det röda fordonet kommit på väg 80 i riktning mot Falun och svängt ned mot väg 270. Bilderna finns högupplösta om någon så önskar.

Det har ju blivit lite si och så med uppdatering av Hoforsbloggen under semestertider och annat. Nu är det dags att väcka den till liv igen och kanske vore det på sin plats att uppdatera er läsare vad som skett under mitt ”sommarlov” så här långt. Semesterledighet brukar ju gå mycket fort och man brukar i slutet av den fundera över vad man egentligen sysslat med. Jag tycker det varit annorlunda detta år. Tvärtemot känns det som om 3 veckor varat i 3 månader och fortfarande återstår två veckors ledighet innan arbetet kallar på nytt.

Det bidde ett 40-års kalas där släkt och vänner samlades för tipspromenad, grillning och intag av diverse drycker mm. En del kanske vill hävda att det spårade ur ett stycke på slutet men vad vore väl en rejäl fest utan att ta ut svängarna lite? Nåja ingen skada skedd och jag tror de flesta tyckte tillställningen blev kul. För somliga kom det lilla tacktalet jag höll som en smärre chock. Det resulterade hur som haver i en ”Annorlunda svensexa”.

Jag har sett och deltagit i ganska förnedrande liknande evenemang och tycker det är bättre att ladda upp med något man älskar att göra och som laddar batterierna inför en så pass stor stund i livet. Så dagen före själva vigseln valde jag och fiskekamraten att sitta på sjön och filosofera över livets märkliga skeenden.

Vi hade valt att ha en borgerlig vigsel eftersom själva ceremonin skulle ske två dagar senare med nära familj och vänner som deltagare på en plats som kommit att betyda ganska mycket för just vårt förhållande och nu äktenskap.

På bryggan vid Stora Logärden rustades det för bröllop under några dagar och det största orosmomentet vädret fick till slut ge sig till känna och endast 45 minuter sent enligt väderprognosen kom äntligen solen fram. Mycket lämpligt helt enkelt. Detta samtidigt som bilarna med gäster började rulla in.

Som ringbärare engagerades familjens 8-åring. Ett hedersuppdrag som hon genomförde med illa dold stolthet kan man säga

Efter middag, tårtkalas och ett mindre tal besvarade jag frågan som alla ställde till mig: ”Hur känns det?”.

Ja hur känns det egentligen? Min liknelse gick ut på att det känns ungefär som när man söker ett arbete med ett CV som man vet inte är tillräckligt kvalificerat för anställning. Sedan får man chockerande nog arbetet och dessutom en löneförhöjning och funderar över hur i hellskotta det gick till. Sedan är det ju upp till bevis att visa sig vara lämplig utan att någon kommer på dig med att inte ha en aning om vad arbetet går ut på. Ja något sådant. Bröllopsnatten tillbringades även den vid Stora Logärden och ”traditionsenligt” placerades risgryn och krossat knäckebröd i sänghalmen.

En mycket intensiv vecka således så när vi väl återvände hem till Hofors under söndagen återgick det ändå till någon slags vila och vardag. Grannfrun blev getingstucken och fick åka ambulans till Gävle, det plockades gula kantareller och dracks en folköl till rensningen av dem.

Det blev en kantarellstuvning på toast och även det numer traditionsenligt, så kom katten hem med egna delikatesser. Dock kunde han inte riktigt välja mellan torrfoder, skogsmus och kattmat så i ett obevakat ögonblick snodde vi musen och förpassade den utomhus.

Samtidigt som allt förändrats har ingenting gjort det och kanske är det vad jag mest uppskattar i livet och med Hofors. Idag publicerades för övrigt en mycket avundsvärd artikel i Arbetarbladet. ”Håller ihop efter 70 år”. Något att arbeta efter kanske.

”Efter 70 år som äkta makar har Arne och Ellen gått igenom det mesta ihop och lärt sig mycket om varandra. Bandet dem emellan är omistligt och den viktigaste lärdomen de vill ge unga som vill få fira järnbröllop är enkel.

– Man måste lära sig att anpassa sig efter varandra, konstaterar de”

Ytterligare två intressanta och nostalgiska foton är dessa flygbilder över Västerhöjden som inte alls är sig likt idag även om huset jag själv bodde i står kvar. Fotot nedan är från 1973, då man ännu inte byggt parkeringsplatser bakom ”Nygården” och den stora stenbumlingen fortfarande fanns kvar. Stenen fick för övrigt tjäna som både piratskepp, cowboyfort eller bara en plats där man hängde liksom. Dåtidens fritidsgård med andra ord. Man kan även skymta Hammardammen där borta långt i fjärran. Minns i synnerhet när jag och min bäste vän försvann från barnvakten med orden ”Vi skall gå och fiska” vilket gjorde min ömme moder förtvivlad. Barnvakten fick en skopa ovett efter den händelsen kan jag tänka mig, men mamma hittade oss mycket riktigt vid strandkanten på Hammardammen.

Man kan även i högerkant se ”Blåkåkarna” som man noga aktade sig för som liten. Där bodde mest en massa fyllon av finsk härkomst och Sivert som plockade ihop tomglas i diken till ett fett bankkonto innan sin död. Minns fortfarande hans omständiga ”plånbok” som han bar med sig. Ett gammalt tobakspaket med si sådär en 50 gummisnoddar omkring. Jag är inte helst säker, men jag tror man rivit en av dessa kåkar och sedan gjort om resten till +55 boende. Sivert avled och rykten säger att denne ”generöse” man testamenterat sina tillgångar tillbaka till SKF/Ovako. Sanningshalten i det kan jag inte bedöma. Det skall visst ha funnits åtminstone en pojke som ättling. Det sägs att pojken önskade sig en moped till sin 15-års dag men istället skulle ha fått ett kuvert med mopedklistermärken. Snål eller sparsam. Ett av Hofors riktiga orginal som det finns massor av historier om.

Bilden ovan är tagen senare. Parkeringen bakom ”Nygården” finns och borta är även den stora stenen. Dock verkar de övrga husen vara intata vid fototillfället. Jag räknar till 13 huslängor som inte finns kvar idag. Eller är det fler? Man ser Granvägen tydligt där lekis och årskurs 1 fanns en gång i tiden. Gamla Konsum där Anitha Näsström nu har en affär men som under en tid inhyste även Systembolaget. Långt i fjärran Hofors livsnerv, Ovako. Nostalgi på högsta nivå.

kentAA hade ju den stora vänligheten att skicka över en CD med Hoforsbilder före helgen. Idag hade jag tillfälle att börja titta igenom dem och det var sannerligen en mindre orgie i minnen och nya intryck av orten som man inte lagt märke till eller helt enkelt inte haft möjlighet att besöka. Dels för att det varit innanför ”stängda dörrar” eller för att jag helt enkelt inte haft någon tidsmaskin (vilket man inser nyttan av nu).

Några smakprov kan jag allt bjuda på från fotosamlingen.

Dels flygfotot där man kan se Storgatan där min första egna lägenhet fanns. Numer heter det Hagaparken och är blott en grushög kvar.

Härlig vinterbild av Brukshotellet som är en välbekant syn för de allra flesta Hoforsborna misstänker jag. Nedan något helt nytt för mig i vart fall. Brukshotellets egen pub. Notera zebraskinnet på väggen, spjuten och stolarna vid bardisken med tydligt safari-tema. Skitläckert helt enkelt! Trots att jag i regel är emot att man jagar djur för nöjes skull så är ju ett zebraskinn ändå ett zebraskinn.

Finns puben kvar idag och hur ser den ut?   

En annan nervpirrande bild är denna från 1898. Sekelskiftet i Hofors måste ha varit något extra. Här skulle tidsmaskinen ha kommit väl till pass.

Ankdammen var en gång i tiden Svandammen. Kanske min absoluta favoritplats i Hofors. Tänk er i all rök från bruket och dammiga grusvägar och skog tätt inpå knutarna ha en sådan kunglig plats att besöka. Kan dock inte påminna mig om att jag sett en enda svan under alla åren jag besökt dammen. Kanske därför man numer kallar den just ankdammen. Billigare fåglar men samma nöje liksom.  

Det var ju en sällsynt strålande och het helg som var. På vissa ställen med slängar av tropiskt väder. Den tillbringades tillsammans med de blivande svärföräldrarna i deras stuga ett par långa stenkast över länsgränsen. det visade sig att blivande svärfar är en riktig hejare på att dra upp feta fina abborrar och ett par tre hinkar fylldes ganska kvickt.

Man lär så länge man lever och det fick även jag göra när abborre modell större landades i det nyinköpta vrålåket. Nacken var en smula för grov så badtofflan fick agera klappträ. Mycket har jag sett i mitt liv. Misshandel med träsko bland annat. Men inte ”killed by badtoffla”.

Efter blodbadet på sjön, sedvanlig posering med bytet som vägde in 1.1 kilo.

Senare fick även sambon en genomgång av filéandets ädla konst. Kvickt och utan onödigt spill av fiskfilén. Dagsfångsten hamnade i kylen över natten medans gårdagens fångst hamnade på tallrik som barnen slevade i sig snabbt med kokt potatis och dillsås. Har aldrig sett barn som älskar fisk så otroligt mycket.

Själv är jag trots fritidstiteln ”sportfiskare” fortfarande mer kär i mat som bränts på galler en stund. Jag blir fortfarande lika imponerad över vilken fantastisk glödbädd som svärföräldrarna brukar fixa till utan krusiduller. Bara vanlig ved, ett synnerligen enkelt galler på lagom rätt höjd och med fantastiskt resultat för både kött, korv och hamburgare. Här behövs ingen Webergrill eller glaze.

Söndagsmiddagen bestod således av väl grillad gris, Hasselbacksporatis, pepparsås och sallad från det egna landet. Nedsköljt i värmen med en klassisk Prips Blå 3.5.

Vid hemkomst kändes det nästan som post-traumatisk stress efter så mycket lugn och ro. Men en perfekt uppladdning inför sista arbetsveckan innan de fem veckors semester som väntar.

Tänkte testa andra fiskevatten under helgen. Bland annat ett som Bomber utmärkt sig i ett svenskt fiskerekord från 2005.

Jag jobbade ju hela helgen, men hann ändå med en del traditionella seder.

Mannen till höger i bild skall tydligen vara från Hofors (men dalmas för dagen).

En rolig detalj på midsommarstången är att mittenmärket även återfinns på en av de hockeyklubbar jag spelat i.

Efter stångresning och annat lurade jag även med min brorsdotter ned till bryggorna och fick vara med när hon för första gången i sitt liv fiskade och dessutom lyckades plocka upp tre abborrar på egen hand. Efter den första sade dock flickans moder ”Men nu kan vi väl släppa tillbaka fisken i vattnet”. Resolut svar ”NEJ vi ska döda den”. Nästan lite magiskt att se ett barn dra upp sin första fisk och se ljusglimtarna i ögonen. Jag gissar att pappan kommer få gå till sjön oftare nu än tidigare

Ett uppslag till kentAA kanske som håller på att undersöka lekplatser och annat. En minigolfbana med någon slags temainriktning i Hagaparken kanske? Tar minimalt med plats men underhåller både gammal och ung. Dessutom en möjlighet för kommunen om de går in och sponsrar att ge ungdomar sommararbeten i framtiden. Tillhörande glasskiosk och servering ännu ett par arbeten samt service till både Hoforsbor och passerande som vill ta en paus.

I övrigt var det glädjande att återvända hem och se både örter och annat växa hejdlöst. Från och med nu finns det salladsresurser i landen och vad kan smaka bättre än egenodlat? Tomater får vi vänta på men chili och gräslök, basilika mm är det skördetid för.

Nu blir det till att ladda batterierna i solskenet inför en sista arbetsvecka innan en välförtjänst ( ) lång semester. Kan nog slinka ned en och annan god pilsner till ett parti Backgammon också.

I gårdagens Metro läste jag en artikel som gav mig två lite märkliga funderingar. I synnerhet efter att jag sett denna bild:

Det ska ju inte vara ”vi och dom” utan ”Alla skall med” som ett tämligen stort rött parti brukar säga.

1. Ni som bott i en större stad och kvitterat ut ett bibliotekskort måste ju fundera varför en person som dyker upp utan ID-handlingar, inte ens kan språket får ett lånekort bara sådär. Jag har försökt en gång och fick finna mig i att traska hem utan bildande böcker eller lånekort. Jag var helt enkelt inte betrodd.

2. Migrationsverkets kort med Maestrokoppling. Är det kopplat direkt till statskassan?  Kan det månne vara hur man undviker att redovisa kostnader och istället kan hävda ”det kostar ingenting”…

Sommar innebär en rad positiva saker. Sol, värme, energi, fritidsaktiviteter, grillning och vindrickande sena sommarkvällar. Det är grönt och skönt helt enkelt. Allra bäst är ju att kunna följa utvecklingen av det man sår och det som redan växer naturligt. Vi har ju redan konstaterat att kantarellerna är på gång (vilket iofs är ett höstnöje) och nu står det inte på innan körsbär och bigaråer blir röda.

Men det är även annat som inte är fullt lika trevligt. När katten kommer hem och har stora odjur hängandes i pälsen.

Bilden är inte bra, den visar nämligen inte hur stor denna fästing som bitit sig fast i honom var. Kanske ger nästa bild en uppfattning om hur mycket den innehöll i kattblodsväg:

Skrämmande men samtidigt väldigt rolig att krossa. Faktiskt den största fästing jag sett någonsin.

Inte så himla långt från Hofors ligger ju som bekant Säter. Där finns det en vida känd ”vårdinrättning” för de allra grövsta fallen av sinnesjukdomar och skruvad brottslighet. För några år sedan åkte jag dit för att med egna ögon se ett numer igenbommat hospital. Här är några av bilderna jag tog:

En entré som mycket väl skulle passa i vilken ruskig skräckfilm som helst.

En atmosfär som andades ångest och död.

Fönster med galler där det alltid tycktes vara någon som stirrade tillbaka på en utanför.

Höga murar som tycktes hysa något innanför.

Innanför, igenvuxet och ständigt skymtandes märkliga skuggor. Helt tyst. Märkligt tyst. Som om någon gled omkring därinne utan ett enda ljud.

Med mer än ett gammalt kadaver, nästan utstuderat placerade.

Exakt vad som pågått innanför murarna lär man aldrig riktigt förstå. Men ta en tur ner dit och känn på stämningen. Bara fotona väcker kalla kårar av Svensk psykvårds historia. 

Innan fisketuren hann jag ställa till med en hel del annat. Åkte ut efter Åglappsvägen för att plocka stenar och följa fotspår. På senare tid har jag noterat att jag gillar att följa spår av människor i naturen. Har ju resulterat i hittandet av minst en klenod och annat skrot.  Extremt kul eftersom människor lämnar efter sig obetydliga spår som ändå sätter fart på fantasin.

Hittade ett gäng för ändamålet passande stenar på en rullstensås. Kanske det absolut bästa jag vet i naturen, det och ”momark” med mycket sand. I det militära kunde jag spendera timmar till att gräva djupa hål och sedan fylla igen dem igen. En inte helt udda hobby faktiskt (1147 inlägg i forumtråd). Det finns mystik och äventyrskänsla i att gräva just hål. Talesättet ”gräva där man står” har en viss betydelse

Stenarna skulle användas till trädgårdspyssel. Nyckelpigor, troll och ansikten. 7-åringen gjorde en egen uppsättning som hon gick runt bland grannar och sålde mot kramar. Bra initiativ men det kanske är dags att lära henne betydelsen av en affärsstrategi.

Innan jag så skulle åka ut och fiska var det dags att fylla magen med lite snask. Grillade hamburgare passade lagom bra denna soliga eftermiddag/senkväll, och det såg ganska bra ut tills jag gjorde misstaget att pensla på köttet med grillolja. Tänkte det skulle ge lite mer sting och på ett sätt gjorde det så.

Det utlöste en rökridå som fått Slaget Vid Lützen att framstå som rena barnleken. Först bara lite rökigt runt själva grillen, sedan över hela bakgården eftersom vinden stod helt stilla. När en nätt liten fläkt så började röra på sig drev röken in i huset, ut på gatan och fler än sambon började befara en eldsvåda i närheten.

Fick hosta rök en halvtimme och pinsamt rycka på axlarna när grannarna tittade över häcken för att se vad som tagit fyr. Resultatet blev bra men för att stoppa rökutvecklingen tvingades jag släpa fram trädgårdsslangen och spola ned hela grillen. Sambon rensade upp min röra idag och det kändes lite pinsamt att mina missberäkningar lämnat detta resultat.

En sen ankomst till vattnet och tillfälle att se solen gå ned. Mäktigt men inte lika vackert som solnedgångarna på senhösten.

Tanken var att dra upp storgös och kriminellt stora gäddor men tyvärr blev det endast denna lilla goding på hela natten. Fisket ville sig inte alls och orsaken till det kan man spekulera om. Inverkan av vattennivåns reglering kan om möjligt vara en. Men fin var den och värd hela ”uppoffringen” att försöka hålla sig vaken.

Istället fick vi tillfälle att testa lite av ämnet från denna forumtråd. Stekt bacon i kolbottenpanna…

och medhavd färdig pannkakssmet skulle bli en delikatess var det tänkt. Tyvärr tror jag avsaknaden av stekspade satte lite krokben även om resultatet var relativt likt en flottig ”after-krogen-pizza” äten på en bit kartong.

Gjordes även försök att rena sjövatten till drickbart vatten genom att koka vattnet i tillsluten PET-flaska på glöden. Vid närmare granskning så verkade inte vattnet alls ha blivit renare och ingen ville leka försökskanin.

Den stora behållningen av strandhugget blev dock en perfekt värmande eld och tillfälle att reflektera över huruvida pipa vore något att införskaffa samt att myggor kanske är en aning mer irriterande än människor trots allt.

Att sedan åter åka ut på sjön med himlen i nästan samma färg som glöd och eld ramade in allt. Det är så vackert att man blir andlös.

Svaret på föregående inlägg är naturligtvis Herr Kantarell. Mycket märkligt att se denna guldfärgade lilla uppstickare före midsommar. Kan inte påminna mig om att jag sett detta förut.

Kantarellplockning tillhör ju den där lilla extra kryddan i livet. Att söka efter den, misslyckas, lyckas och efter det känna doften av den när den förvälls i stekgryta är snudd på obeskrivbar.

Med lite tur blir det många såna här nätter till innan vi begravs i två meter snö igen.

Och som i vanlig media så följer man upp ett hemskt reportage med ett ”ulligt gulligt” om katter eller andra husdjur. Igår eftermiddag stod sambon i rabatten och kämpade med ett ovanligt stort fång libbsticka medans grannen och jag studerade katter i trän. En liten svartvit klösare hade vanskligt nog tagit sig upp i en trädtopp där han balanserade för glatta livet.

I andra änden av trädet satt vår egen monsterkatt med morrande ljud och vilda ögon.

Man kanske lägger för många mänskliga aspekter i vad djuren gör, men det här såg onekligen ut som någon form av förtryck eller mobbning. Den svartvita gjorde några tappra försök att klättra ned men såg varje gång ut att behöva falla från 6-7 meters höjd och offra ett av de nio liv hans sägs ha (man kan ju aldrig veta om det är det sista dom är inne på heller). Till slut kom den på ett sätt att hasa sig ned och lyckades helskinnad.

Efter som en tiger eller smidig panter kom monsterkatten. Ovanligt majestätisk för dagen. Lite skillnad från när han ligger på rygg i sin korg med magen upp och snarkande.

Jag gav honom en del ovett efter händelsen men reflekterade över att vissa saker ligger i varelsers natur. Samma sak med människor. Ovett biter inte på dem heller.

Jag är extremt nyfiken på om jag skall behöva tömma den innan det slutar regna.

Det kanske bara är jag och sambon som har konstig humor, men denna skylt fann vi oerhört roande, så roande att vi var tvungna att ta en bild på den. Sitter strax utanför Robertsholm och vid ”Gubbdagiset”

”Kör försiktigt älskling!! Det kommer ett barn där borta som är lite efter”

Jag vet inte om ni läst bloggen ”Arga lappen” någon gång. Lite av den känslan fick jag vid Långsjön för några dagar sedan:

Det enda som fattades var en lapp med texten ”Din mamma fiskar inte här” eller kanske ”Din mamma planterar inte in fisk här”. Antagligen så har lapparna samma ilskna ton efter människor som betett sig likadant som i arbetsplatskök mm.

Men det är en vacker sjö i vackert område. Hur är fisket där uppe och vad finns det för arter?

Jag fick telefon från brorsan
att det var illa ställt med morsan
och han tyckte att jag skulle skynda mig hem.
Jag tog planet i från Rio
samma morgon klockan tio
och var hemma kvällen efter kvart över fem.
När jag såg min gamla mamma
grät jag tårar och jag stamma’,
hon försökte le och ville hålla min hand.
Doktorn sa att det hänt vid buss-stationen,
när hon hämtat folkpensionen
slogs hon ned av tvenne modiga män.
Att dom sen fick nå’ra dar i buren
lär inte bota skallfrakturen
och dom lär redan va’ i farten igen.
—
Är det sant att knarktrafiken
har förgiftat politiken
och att statsråd och polis har tvätt i dess byk?
Och att härvan bara växer,
Mr Y och Mr X är
ej dom enda bovarna som borde ha stryk?
Att vår invandringsminister
har fått tips av antikrist här
och släpper in dom gangsters andra länder kör ut?
Att fascismen gror i våra parker
i takt med terror, våld och knark här
att säkerhet och trygghet börjar ta slut
Att ingen vill ta ansvar mer för knogen
man lägger ner, nu rostar plogen.
Så här var Sverige inte funtat förut!

—

Kära svenskar, vad blev av er?
Det finns justa jugoslaver
liksom greker och turkar här i vår handelsbod.
Men mitt i bidragskarusellen
står nu jättedamen Ellen,
Moder Svea och bligar dumt som en plundrad kommod.
Det som ligger dig i fatet
är allt världsförbättrar-pratet
mens dina egna ungar sprattlar i maffians nät.
Och dom knarkar, svinar ner och stjäl,
våra gamla sparkar dom ihjäl.
Vad i helvete, Moder Svea, har du ställt till?
De politiker som dig förådde,
och media-cyniker som sådde
kaos får dig att verka helt imbecill.
Rum-dumme-dum-dill, rum-dumme-dum-sill,
dom lurar dig så mycket dom vill.

Det är en fröjd att varje vecka nu få skörda sin egenodlade chili. Tyvärr dog ju samtliga plantor som såddes i början på året, men de övervintrande chilibuskarna ger god utdelning. Snart dags att ge sig på en djävulsk chiligryta misstänker jag.

Istället för att uppsöka glest befolkade festplatser och firandet av vår nationaldag bestämde sig fiskekamraten och jag att fira det på det enda rätta sättet. Ute i det fria på sjön där varje dag är något slags hyllning till det svenska landet och kulturen. På sjön får man det absolut bästa av Sveriges natur och skiftande väder. Sol, regn, åska och vind. Man kunde se på håll att regnet kom rullandes ned för höjderna. En lite blöt tillställning.

Fiskemässigt kanske en av de sämre dagarna sedan jag återvände till sjön. Först en liten gäddsnipa som gick lös på Bombern på sidan, sedan helt dött tills vi testade att meta. Ett par små abborrar, någon enstaka mört och denna slemmiga Id.

Fyra arter likt en Gott & Blandatpåse. Ett av de större flötena indikerade att någon/något hade för avsikt att dra det under ytan och när det vevades in så satt där en gädda fastbiten i betesfisken. Inte krokad utan snarare som om han försökte dra tillbaka mörten under ytan på ett sätt som en hund brukar morra och dra i en pinne. Sedan släppte den bara greppet och försvann ned i mörkret igen. Märklig figur det där. Roligt var det att se.

—

Tyvärr var det inte ett bra drag av mig att bege mig ut på sjön då jag hela veckan mått lite halvdåligt. Frisk luft har ju inte enbart den inverkan att den är till godo utan kan spä på feber och huvudvärk ännu lite mer. Jag får inleda arbetsveckan med att ligga vertikalt och hoppas på en snabb återkomst till livet igen.

En av gårdagens gäddor hade detta märkliga hål i huvudet, bredvid ögat. Såg nästan ut som att han råkat ut för ett ljuster eller skottskada. Någon som kan gissa sig till hur den uppkommit?