Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Under gårdagen bjöds det tydligen på viss dramatik före och under fullmäktigemötet. En diskussion i demokratikafeét mellan Xamuel Halfvars (V),  Broor Sundin och Kent Olsson från Folkhemmet Hofors/Torsåker,  hamnade i rasistattacks-facket skriver Gefle Dagblad:

”Det var i samband med det så kallade demokratikaféet som numera föregår kommunfullmäktigesammanträdena i Hofors som ordväxlingen mellan de tre fullmäktigeledamöterna ägde rum.

Kent Olsson och Broor Sundin från Folkhemmet i Hofors-Torsåker ska enligt Xamuel Halfvars ha sagt att kravallerna i Husby orsakats av invandrare.

– Då sa jag att vi inte vet hur många av dem som är födda i Sverige. Men de tyckte inte att det spelade någon roll om man är född i Sverige eller inte, man är invandrare ändå om föräldrarna är det.”

Det hela skall ha rört sig om ett skämt enligt Sundin och Olsson:

”– Vi kanske gick lite för långt. Men man måste tåla lite skämt också. Jag har också blivit illa behandlad många gånger. Han tar allt så allvarligt och blir så fort arg, sa han.”

Det kan vara en fråga om både klumpighet och sydländskt humör misstänker jag. Jag hade gärna hört hela diskussionen om vad man egentligen anser vara problemen bakom Husbykravallerna. Såg senast i helgen vår ”Strutsminister” Fredrik Reinfeldt (titeln förvrängd för att passa statsministerns sätt att hantera olika situationer lite bättre) hårt kritisera människorna som deltog i stenkastning och eldande. Det är inget annat än kriminella och det går helt enkelt inte att påstå att ett sådant beteende beror på stängda fritidsgårdar eller segregation. Jag tror det är mycket viktigt att man noggrant och skyndsamt utreder hur många andra aktörer som var inblandad i terrordådet. Det har påståtts att både journalister och människor på vänsterkanten varit mer inblandad än man kanske vill erkänna vilket detta inlägg handlade om.

Sedan är det naturligtvis smaklöst om Kent Olsson samtidigt tjänar pengar på flyktingar men har ett annat förhållningssätt när man diskuterar dom. Ja ni minns väl påståendena om att Kent Olsson skulle agera körskolelärare till ensamkommande flyktingbarn? Sen är det ju alltid en definition av vad ”Kränkt” egentligen innebär. Kan man åberopa det när man själv kränker andra i andra sammanhang?

Gårdagens fullmäktigemöte innehöll både goda och aningen trista nyheter. Dom riktigt goda är att Daniel Johansson (S) efter flera års strävan fått med sig resten av ledamöterna och spontanidrotten skall få möjlighet att främjas.

”Han fick genast medhåll av Hans Backman (FP) som alltid håller brandtal för alla satsningar på idrott. Och Johansson fick senare hela fullmäktigeförsamlingen med sig. I praktiken innebär det att alla kommunens fritidsanläggningar i större utsträckning än i dag ska hållas öppna för allmänheten för att öka möjligheten till spontanidrott.”

Vad det exakt innebär i praktiken framgår inte i artikeln, möjligen att fotbollsplanen blir tillgänglig för ”kamratspel”. Synd nog finns det vare sig pengar eller ytor att sköta om likt kvartersanläggningarna förr i tiden. Rinken och planen i Barkhyttan är den enda jag ens sett i kommunen vintertid.

Har också bara sett en tennisbana och den ligger bredvid Brukshotellet. Så det vore intressant att se exakt vilka ytor och anläggningar man tänkt sig att det skall bedrivas spontanidrott på.

Då var det dags igen och det kan vara på sin plats att jag lyfter upp ett par funderingar som jag hade tidigare:

”SJ AB har ett uselt system för biljetter. Man har krånglat till det gång efter gång och varje tillfälle blir det obegripligt att veta hur och var man får tag i en billig och giltig biljett. Orsaken till att det blir så här är många ”kockar och en skitäcklig soppa”.

I dagens Aftonblad säger man att resenärerna rasar och jag förstår det. Det är helt enkelt inte enkelt att skaffa sig en tågbiljett till ett bra pris i Sverige.

”SJ:s sommarkampanj marknadsförs med stor rubrik på tågbolagets hemsida: Halva priset på resor i 1 klass med SJ Prio. Men i verkligheten är det få resenärer som lyckas få halva priset på sina resor. Alexander Nordström, 32, ville boka en resa från Linköping till Köpenhamn för en sommarsemester tillsammans med sin fru.

– Jag tittade på priserna men köpte aldrig någon resa, det var svårt att få 50 procents rabatt, säger han.

För att testa kampanjen gick han igenom olika resor under en halvtimme. Den enda resan som var i närheten av 50 procents rabatt var mellan Malmö och Sundsvall.”

Men som vanligt när media skriver om SJ AB så passar man på att kasta lite extra skit. I det här fallet en faktaruta på sidan som inte förvånande nämner incidenten i Kumla.

Sidorna 8-11 i den här publikationen som satte punkt för alla dessa påståenden kan ju vara intressant att läsa. Att SJ har ett krångligt biljettsystem är fullständigt klart, men vems ärende springer media i rapporteringen? En allmän uppfattning och en felaktig sådan är att SJ har monopol på järnvägstrafiken i Sverige. Varför är man inte lika benägen att rapportera om övriga bolags fel och påstådda brister?

Lokal media och i synnerhet Arbetarbladet med Linda Lundin i spetsen verkar ha återfått sina giftiga fingrar efter en kortare mammaledighet. När hon nu återvänder till tangentbordet rasslar det till och flera bra och granskande artiklar trillar ut ur skrivmaskinen. Igår ställdes till exempel kommunens tremiljonersgåva till Burger King mot nattdagis vilket en enkel analys säger vara att ställa saker på sin spets. Sånt brukar i regel inte etablerade journalister kunna göra utan att få en massa kritik, en tidning brukar allt som oftast ha en politisk agenda och vad jag förstått är våra lokaltidningars partifanor röda, sägs det men jag är inte lika övertygad. En bloggare kan däremot tänka fritt och högt i ett spekulativt syfte.

Media är intressant överlag. Idag kan man också läsa i samma tidning att ”Därför flyttar folk till Hofors”. Var och en som är det minsta intresserad av vad som sker i kommunen hajar naturligtvis till och tänker ”VA!!?? ” Men återfår sans och vett när innehållet i det närmaste är en skriftlig örfil på tjänstemän och kommunpolitiker:

”Svarsfrekvensen var dock bara 30 procent. Ändå anser politiker och tjänstemän att de kan få ut en del användbar information av sammanställningen.

– Det som vi kan dra växlar av är att de som flyttar hit får ett bättre boende, billigare och med bättre kvalité, säger kommunalrådet Marie-Louise Dangardt.”

Underförstått kan det upplevas som att ”Vi är korkskallar men vi kan ändå vända det till något positivt”. Nu skall dessutom svar från undersökningen läggas ut på kommunens hemsida:

”Svaren från 161 personer ligger till grund för den 70 sidor långa rapporten från SCB som nu kommer att läggas ut på kommunens hemsida.”

Skeptikern i mig säger dock att det kommer vara en reviderad upplaga där det positiva i svarsväg lyfts fram mer än det negativa. Helt rätt förvisso men missvisande.

Vi får hoppas att Linda Lundin behåller sin form och levererar fler intressanta artiklar och rubriker. Vem vet, snart kanske de mest obekväma frågorna ställs, de mest tabulagda ämnena berörs. Till exempel om Moderaten Alf Persson tar ut lön för sitt ”ideella arbete” som god man vilket han högtidligt lovade att han inte skulle göra, om han satte ner sina klackar i backen när avvikelserna uppstod i hanteringen av ensamkommande ungdomar och män, eller varför nämndemannen Robert Vestrin fortfarande sitter kvar på sin post efter sitt tvivelaktiga beteende. Nästa år är det dags för val och det kommer onekligen bli en intressant tid.

Det var inte oväntat att Michael Ohlssons klädsel skulle ta sig ända till kvällspressen. Det sker med jämna mellanrum att man lyfter frågan om hur man får vara klädd på sitt arbete. För drygt 10 år sedan var en tågvärd i Stockholms tunnelbana i hetluften eftersom han ville bära kjol. På samma sätt som sina kvinnliga kollegor. Givetvis orsakade det rabalder och jag vet än idag inte exakt hur det gick med mannens rättigheter att ha kjol, eller kilt som han också hävdade att det skulle kunna ses som.

Det kan även vara av intresse i frågan, att läsa och se på bilderna när man för ett år sedan ställde frågan till lärare ”Hur klär du dig på jobbet? ” Där återfinns en man som arbetar på förskolan med just kilt. Skulle en manskjol med ” massor av praktiska fickor och fräsiga strumpor” vara godtagbart på Hofors kommuns vaktmästeri?

Michael Ohlsson får även goda råd av en ”Etikettexpert”.

”– Jag ser inget etikettmässigt felaktigt i att en brevbärare har shorts på sig. Men jag vet inte heller vilka han möter på jobbet. Det kan vara besökare som kommer från andra kommuner och då vill man inte ha det så här, säger Mats Danielsson.”

Rådet är även att:

”Danielsson är däremot kritisk till att Hofors kommun ställer krav trots att de inte har någon uttalad klädpolicy. Ska de ställa klädkrav borde de också tydliggöra exakt vad som gäller.

Om de kräver att Michael Ohlsson ska bära långbyxor trots att det är sommarvärme borde de dessutom erbjuda honom arbetskläder, tycker Danielsson.

– Det borde inte vara så svårt att ge sköna kläder som klarar sommartemperatur till någon som arbetar på vaktmästeriet, säger Mats Danielsson, etikettexpert.”

Som vanligt när Michael Ohlsson dyker upp som ett aktuellt ämne, är det aldrig en lätt fråga om svart eller vitt, ja eller nej. Det finns alltid olika aspekter och nivåer av vad det är han gjort eller uttryckt. Samma sak denna gång. Bakgrunden är det varma vädret och Ohlssons arbete att dela ut den interna posten inom kommunen. Arbetarbladet skriver:

”Nu är det Michael Olssons närmaste chef, funktionsledare Kristina Jansson, som framfört kritik om hans klädsel. Klagomålen ska ha kommit från andra kollegor. Jansson vill inte kommentera fallet, utan hänvisar till kommunledningen för svar på hur det är okej att klä sig på jobbet.

Personalchefen Beatrice Bergström Molin har heller inga gemensamt framtagna riktlinjer att använda sig av, men anser att medarbetarna själva bör värdera vad som passar sig.”

Nu erbjöds jag att ta ett fotografi av Ohlssons klädsel igår, men av olika anledningar (läs fiske och hockey) blev det inte av utan kommer senare idag. Men klädseln syns i artikeln och det är alltså ett vitt vanligt linne, jeansshorts, sportskor och svarta strumpor. En ganska typisk sommarklädsel alltså. Men den passar inte alla. Kollegor har alltså klagomål angående hur kommunens interna brevbärare klär sig. Man ska ha i minne att det inte finns någon klädpolicy, det är alltså upp till var och en att fundera ut vad som är acceptabelt eller inte.

Å ena sidan: Personligen har jag bara haft anställningar där det funnits olika grader av uniformer. Man är en representant för företaget eller myndigheten och man behöver bara gå tio år tillbaka i tiden så var det inte att tänka på synliga tatueringar på armar, händer eller hals. Oavsett hur varmt eller kallt det var fanns vissa detaljer som alltid skulle bäras. Det är en policy helt enkelt, framtagen för att de anställda skall vara enhetliga och signalera att individen inte har betydelse, att den som möter kläderna/uniformen/tjänstetecken kan förvänta sig samma service eller tjänst. Jag har aldrig ifrågasatt detta, men då och då har man stött på anställda på olika arbetsplatser som inte förstått betydelsen av en enhetlig arbetsklädsel. Struntat i att sätta på sig slips, använt tennisdojor till kostym, satt en pin eller annat märke på uniformen som tex det där ”Rosa bandet” som stöd för cancersjuka kvinnor. Ett behjärtansvärt ställningstagande, men det hör inte hemma på en uniform eller i sammanhang där det finns en klädpolicy. Personligen tycker jag också att har man tatueringar på underarmarna i ett sådant yrke eller har den policyn, ja då ser man till att dölja dem helt enkelt.

Å i andra hand: I Michael Ohlssons fall finns det ingen klädpolicy. Kommunen har ingen sådan utan lägger över den uppgiften på den anställde. Han utgår från vad som är praktiskt. Linne för att det är varmt och slipper svettpölar på en skjorta. Shortsen är inte på långa vägar stötande som vissa kortare shorts eller badbyxor kanske kan upplevas. Det enda brott han begått är möjligen ett stilbrott att inte klä sig som jämnåriga utan mer åt det ungdomligare hållet. Han arbetar inte med äldre människor som skulle förfasas över tatueringar (den generationen är snudd på borta nu), han framhäver inget burdust. Frågan kan kännas oerhört löjlig. Vad är det då som gör att Michael Ohlsson ständigt hamnar i blåsväder?

En mycket bra fråga helt enkelt. Michael Ohlsson själv säger att det inte rör sig om hur han är klädd, det finns andra anledningar till att det ständigt tycks sättas ut ett krokben på hans livsväg:

”Själv tar han det enbart som ett personligt påhopp eftersom han även sedan tidigare känner sig kränkt.

Michael Olsson har arbetat som fritidspedagog på Värnaskolan, men valde att byta sin tjänst där mot administrativa sysslor på kommunen sedan föräldrar protesterat mot en musikvideo som han gjort och som även barnen tittade på, på fritids. Föräldrarna reagerade mot att videon med namnet ”Bästa horhuset i stan” innehöll sexuella anspelningar.

Olsson polisanmäldes även för sexuellt ofredande i samma sammanhang. Fyra barn förhördes, men polisen fann ingen grund för att väcka åtal och utredningen lades ner.”

Utredningen inte bara lades ner, det var bekymmer att få ut den fullständiga förundersökningen för Herr Ohlsson. Det tog sin tid innan åklagarmyndigheten helt enkelt var tvungen att släppa de dokument och förhör med inblandade som legat till grund för anmälningarna. Inte ett enda förhör hade hållits med Ohlsson själv, han fick bara ett kort meddelande att förundersökningen var nedlagd, misstänkt för ganska allvarliga saker. I samband med musikvideohärvan skedde det en hel del obehagliga saker vilket man får hoppas leder till ett rättsligt efterspel.

”Styrande i Hofors ska agera”. Ja inte agerar dom för att sänka skatten eller ordna så skolväsendet i kommunen inte placeras bland de sämsta i landet. Det finns individer som agerar i kommunens högre sfärer, men då missbrukar man sitt ämbete och position till att smutskasta andra invånare eller politiska motståndare. Även i Ohlssons (och Bojan Petrovics) fall var nämndemannen och Socialdemokraten Robert Vestrin inblandad:

Den här frågan om Michael Ohlssons klädsel är antagligen inte så lätt som man kan tro. Som alltid med Ohlsson. Här finns mer än vad vi vanliga dödliga kan se och även om man inte sympatiserar med Ohlssons person, konstuttryck, musik eller åsikter så är det inte acceptabelt med trakasserier. Det måste det verkligen finnas en policy om i kommunhuset. Här måste korten upp på bordet, vem har och varför ställt till ett jävla liv om ett par shorts och ett linne sommartid? Det ligger nämligen nära tillhands att tro att det är någon som utnyttjat sin bedrägliga makt till att försöka sparka på en som redan fått ordentligt med stryk på sistone. Den där typen av människor som agerar med personliga vendettor skall rökas ut ur kommunhuset och sin tjänst. Det är vad ett par shorts och ett linne kan få för konsekvenser, eller i vart fall borde få.

Det var ett tag sedan jag ens hörde ett pip om den beryktade ”Negerbollsdebatten”. Kanske av den enkla anledningen att ämnet är otroligt uttjatat och människor i regel inte bryr sig vad man kallar bakverket eller har lyckats få människor att förstå att det upplevs kränkande och därmed undviker att tala det. En fråga som borde vara lågt prioriterad över huvudtaget. Men då och då hoppar den upp likt en ovälkommen klåda och den 11 maj är det dags igen. Då anordnas något som kallas ”Negerbollens dag 2013”, en Facebookgrupp med samma namn har för avsikt att göra någon form av statement, att man får kalla bollen vad man vill och uppmanar medlemmarna att denna dag tillverka just detta bakverk.

Bakgrunden skall enligt uppgift ha sin början på forumet Flashback och i denna diskussionstråd. Tråden är startad 2009 av användaren ”Negersmurfen”. Det är inte riktigt sant eftersom Facebookgruppen startade månader innan själva tråden. Syftet torde vara någon form av protest eller provokation. Ibland är det svårt att avgöra. Det blev som väntat en debatt som kom att handla om annat än en chokladboll. Johan Wirfält skrev en lång debattartikel på Newsmill med rubriken ”Facebook-gruppen Det heter negerboll är äcklig”.

”Det heter Negerboll, och det har det alltid hetat! Alla som är med i denna grupp vill avdramatisera användningen av namnet. Vi som säger ‘negerboll’ är inte rasister! Däremot är alla fördomsfulla svenskar, de som säger att mörkhyade tar åt sig av användande av ordet ‘negerboll’ därför ska de särbehandlas och man får inte provocera dem på något sett, DET är rasism! ”

Wirfält resonerar vidare i artikeln att:

”Jag och en kompis pratade om det här för ett par dagar sedan. Vi kom fram till att det med negerbollar är lite som med övergångsställen.

År 2000 infördes en lag om att bilister ska väja för fotgängare vid obevakade övergångställen. Sedan dess har antalet skadade vid desamma ökat med 30%. Statistiken visar också att olyckor mellan fotgängare och bilister är mycket vanligare där det finns obevakade övergånggställen än där det inte finns några gatumarkeringar över huvud taget.

Av omsorg för sina invånare har flera kommuner tagit konsekvensen av detta och helt tagit bort sina obevakade övergångsställen. De senaste åtta åren har ju visat att om svensken ser ett övergångsställe, då går han där. Att föraren i bilen som just kommer runt hörnet eventuellt inte ser honom, eventuellt inte hinner bromsa, eventuellt inte ens känner till lagen om att lämna fotgängare företräde, spelar så att säga ingen roll.

Svensken på övergångsstället har ju sin lagliga rätt att vara där, han är beredd att ta smällen.

Sjukhusräkningen får bilförarens försäkringsbolag betala.

På samma sätt är det med negerbollarna.

Svensken har sin grundlagsfästa rätt att säga vad han vill, alltså gör han det. Skitsamma om någon blir kränkt, han har ju bara sagt vad svenskar alltid sagt, nämligen negerboll.

Att han själv faktiskt betalar räkningen den här gången, genom att med språket skapa ett samhälle som en betydande del av befolkningen inte känner sig som en del av?

Sådant tänker inte svensken på.”

Som jag skrev tidigare hoppar ämnet upp då och då, ibland tror jag att det är mer uppskattat som en provokation än som smaskig delikatess. Gina Dirawi som bland annat anklagats för antisemitism, tog i sin debutkrönika för Aftonbladet upp ämnet (tidigare inlägg på Hoforsbloggen). Det blev naturligtvis en hel del reaktioner vilket ni kan läsa mer om i det inlägget. Vid det här laget förstår nog de allra flesta att det inte alls längre handlar om bakverk även om det är på en nivå av snaskighet som man gottar sig i.

Jag funderar lite kring ämnet och tittar bara på den senaste veckans uppståndelse om Omar Mustafa som valdes in i det Socialdemokratiska toppskiktet för att en knapp vecka efter sparkas ut. Anklagad för att inte till fullo ha accepterat Socialdemokratins värdegrund. Om det verkligen är hela sanningen får man debattera vidare om i veckor framöver, det har dock skakat om partiet och får antagligen konsekvenser vid nästa val om man inte på något sätt reparerar skadan. Där kommer denna ”Negerbollsdebatt” in igen. Är det okej med Socialdemokraternas värdegrund att som politiker och Socialdemokrat att delta i det här evenmanget? Hur harmlöst det än kan verka att trycka på ett av svarsalternativen vid inbjudan, borde väl någon slags grundläggande värdering signalera att det här är inte bra, det här kanske jag skall avstå ifrån. Även om man inte gör det i ”sin roll” som Socialdemokrat så ska man väl ha samma värderingar som privatperson eller tänker jag fel här?

Tittar man på listan av människor som sagt ja till att delta hittar man faktiskt lokala Socialdemokrater från Hofors. Här borde man i Socialdemokraternas led lokalt ifrågasätta personerna, varför dom ens tryckt på knappen ”Tacka ja”. Det är enligt mitt sätt att se det en värdegrundsfråga. På samma sätt som Omar Mustafa ifrågasätts, ska väl även andra Socialdemokrater som rör sig i en politiskt laddad gråzon också ifrågasättas?

Det intressanta är nu om berörda personer väljer att hoppa av sitt deltagande innan media snappar upp det. Skadereglering kan man kanske kalla det. Tror ingen vill läsa på löpsedlarna att ”Socialdemokrat från Hofors deltar i Negerbollens dag 2013”. Vem vet, kommer nyheten först från Gefle Dagblad kommer det nog ett utropstecken efter rubriken också, eller hur Jonas Harrysson ;)

Vaknar, dricker kaffe och läser lokaltidningarna. Det har skett en liten förändring i mina läsvanor på morgonen, Arbetarbladet och Gefle Dagblad är numera de första tidningarna jag läser på morgonen. Tidigare har dom legat på plats 6-8. Ett tecken på att jag blir mer och mer lokalt förankrad kanske. Under det senaste halvåret har jag fått samtal från försäljare som velat kränga en pappersvariant. Det skulle absolut ha varit ett alternativ, men som jag sagt varje gång dom ringt, uppskattar jag att läsa nyheter tidigt eftersom det är en färskvara och att den tidigare prenumerationen levererades med Posten. Beroende på vem som delade ut kunde detta ske runt lunch eller strax efter och då är det inte längre en morgontidning. Jag har naturligtvis påtalat att det delas ut tidningar på gatan tidigt på morgonen och frågat varför kan inte jag också få det med tidningsbudet istället för med Posten. Det fanns inga tydliga svar på det så prenumerationen förlängdes inte. Riktigt galet faktiskt. Denna morgon så påtalades ett alternativ som jag måste undersöka. Den elektroniska varianten av tidningarna borde rimligtvis vara ute innan pappersversionen är det. Men ett sådant alternativ har inte säljarna som kränger via telefonen erbjudit. Något som kanske borde ses över i försäljningsledet helt klart.

Nåja denna morgon dricker jag kaffet och surfar efter mejlkorgen ut på lokaltidningarnas sajter och sätter nästan nämnda dryck i halsen när jag läser Linda Lundins artikel om ”Karriärtjänster”. Jag känner givetvis inte till det här men förfasas över hur ”osnyggt” det verkar vara.

”Kommuner kan från och med i sommar ansöka om bidrag för att inrätta karriärtjänster inom skolan. Hofors har nu ansökt om att få bidrag för fem tjänster.

Pengarna som motsvarar det lönepåslag som de aktuella lärarna får, ungefär 5 000 kronor extra i månaden, söks hos Skolverket.

Syftet med den nya typen av tjänster inom skolan är att höja statusen för yrket och att på sikt få en bättre kvalité på undervisningen.”

Vi vet alla att det riktats en hel del tvivel mot hur skolan bedriver sin verksamhet eftersom resultaten inte är direkt smickrande. Man hamnade på på plats 282 av 290  i en ”topplista” som utformades nyligen. Då ställde jag mig frågan om höjda studieresultat verkligen kräver mer pengar. Enligt dagens artikel så skulle fem lärare få fem tusen extra i månaden i lönepåslag.

Jag tvingas surfa in på Skolverket.se för att se efter om jag misstolkar artikeln på något sätt. Men där återfinns ungefär samma fakta som i tidningen. Statsbidrag för karriärtjänster verkar vara ett faktum.

Nu kanske jag är naiv, men en av skolornas viktigaste uppgift borde väl vara att lära ut allas lika värde. Här upplever jag det som om att man skapar en form av ”elitlärare” som får mer i lön och högre status. Jag tycker förvisso att alla lärare borde ha en högre status eller i vart fall välförtjänt respekt för att man väljer yrket trots problematik. Men vad blir det för slags klimat när fem lärare får femtusen kronor mer i månaden än sina kollegor? Kan fem lärare skärpa upp de dåliga resultaten som uppvisas idag?

Vore det inte bättre om pengarna fördelades på samtliga lärare så att alla kanske fick en tusenlapp mer i månaden. Om det är pengar som är drivkraften för bra undervisning är det kanske rimligt. Det är möjligt att jag helt misstolkar det här systemet, men det känns allt annat än rättvist.

Läser i en av Dala-tidningarna att man satsar på nya grepp för att diskutera näringsliv och politik via så kallade ”Idépromenader”.

”– Det här ger utrymme att fördjupa sig i vissa frågor – att bygga relationer. För två-tre år sen skulle jag aldrig våga ta kontakt med Jonny Gahnshag. I dag skulle jag aldrig tveka på att göra det.

Deltagarna i ”Samtal till fots” blev indelade i grupper och tillsammans med Roberth Klarquist och Jonny Gahnshag promenerade även Lena Westman, chef för gymnasieutbildningarna vid Hagströmska Gymnasiet.

– Jag har aldrig tidigare träffat Lena. Kanske Hagströmska och vi kan hjälpas åt att starta en yrkesutbildning inom personlig assistans, funderar Klarquist.”

I Hofors har det faktiskt redan skett under senare delen av vintern och början av våren. Ibland har både Hoforsbloggen, representanter från två olika politiska partier samt tidigare företagare från näringslivet i Hofors deltagit. Kenneth Axling (S) valde dock att sitta kvar i sin bil och studera den lite märkliga konstellationen av människor som gav sig iväg för en runda runt Hammardammen och samtal om allt från det politiska läger, företagsklimatet, livshistorier och allmänt skvaller. Personligen så gav det mig en liten inblick i hur dessa politiker är, hur de tänker och insikten att det är ett ganska snävt politiskt klimat i Hofors. Samtidigt skall man inte underskatta betydelsen av lite frisk luft och motion under tiden som man kan delta i viktiga diskussioner. Fler politiker borde testa det och det ger ju även en möjlighet att möta andra Hoforsbor ute i motionsspåren.

Jag spenderade måndagskvällen till att titta på en debatt från Puplicistklubben. Ämnet var om huruvida man kan debattera allt eller om vissa ämnen skall tystas ned eller till och med förbjudas att diskuteras offentligt. Inbjudna var fem personer där Janne Josefsson och Åsa Linderborg kanske var de mest kända namnen på sidan fanns Folkpartiets Jasenko Selimovic och Vänsterpartiets Ali Esbati samt Dagens Nyheters Lena Andersson. Moderator för debatten var Stina Dabrowski känd för att få sina gäster att hoppa i programmet med samma efternamn.

Det här intresserar mig av den enkla anledningen att min största kritik i invandrar och flyktingfrågor varit just att debattklimatet är snudd på absurt. Man får inte ställa obekväma frågor, får inga raka svar och oftast utpekas den som ens vågar yttra något i ämnet med rasiststämpel utan att ens lyssna på frågeställningen. Det är det största gisslet för just den debatten och det blev ganska tydligt under kvällen debatten pågick. En bild säger mer än tusen ord och i det här fallet sade Åsa Linderborgs kroppspråk allt:

Egentligen så kanske själva ämnet inte är så kontroversiellt som Åsa Linderborg. Sakine Madon på Norran sammanfattar det som jag uppfattade det.

”Vill vi det? Tysta och stoppa? Ja, delvis.” Det skrev Linderborg när Aftonbladet drog igång en kampanj mot ”järnrörssajterna” som skulle tystas med hjälp av hetslagstiftningen. Lustigt nog försvarade samma kulturchef den kände förintelseförnekaren David Irvings yttrandefrihet (Aftonbladet, 2011-11-15).

Hon har även försvarat sin publicering av tveksamma texter om organhandel, men i måndags klagade hon på att DN Kultur hade publicerat en text av Jasenko Selimovic (FP) som hade skrivit att Sverige inte är ett rakt igenom rasistiskt land. Hans text höll inte en intellektuell nivå, påstod Linderborg. Så kan man också säga att personer med en annan uppfattning inte ska få utrymme.”

Vare sig man gillar eller ogillar saker och ting så måste det vara öppet för debatt oavsett vilka grundåsikter debattörerna har. Ur en debatt kan det ju faktiskt framkomma saker som gör att man omvärderar åsikter och tankar. Förbjuder man även diskussion och debatt går man farliga vägar. Debatten kan ses i sin helhet här om ni har en dryg timme över.

Den äldre generationen minns garanterat Kristina Lugn som kedjerökande och sävligheten personifierad. Hon är poet, dramatiker och ledamot av den Svenska Akademin. Under 1980-talet återfanns hon dessutom tillsammans med Bert ”Skaraland” Karlsson och Jörn Donner(förekom i det här inlägget) i TV-programmet ”Oförutsett”. Där kunde man utan livligare fantasi inbilla sig att lugnet Kristina Lugn just hade berodde på ett intag av rökbara berusningsmedel.

Av en händelse så snubblar jag över ett gammalt debattinlägg som en viss Anders Lugn skrivit 2008 i Aftonbladet. Det är en ganska uppseendeväckande rubrik och innehållet ytterst märkligt för att publiceras i en av kvällstidningarna. Han varnar nämligen för att Sverige kan kastas in i ett inbördeskrig.

Jag förvånas faktiskt över två saker. Ett, att Anders Lugn är bror till den flummige Kristina Lugn, två, att en man med hans bakgrund och meritlista inom både journalistiken och det militära så rakt skriver ut dessa domedagsprofetior. i Sex punkter redogör han för sina betraktelser från den Libanesiska tragedin och jämför med läget i Sverige. Det är nämligen inte alls några utopiska tankar. Tvärtom mycket verkliga. Exempel:

”3. Svag nationell polismakt

Sverige har tusentals kompetenta och ambitiösa poliser. Men de saknar organisation och ledning. De tvingas prioritera fotbollsmatcher och politiska möten, medan Svensson måste säkra sitt skydd genom grannsamverkan, privata vaktbolag och egna knytnävar.”

”6. Känsla av vanmakt i befolkningen

Här har vi den största utmaningen. Klyftorna i Sverige ökar. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. Inte ens medelklassungdomar kan i dag komma in på bostadsmarknaden i våra stora städer.

Ska vi göra något, eller nöja oss med att bli offer? ”

Detta var 2008 och nu är det 2013. Situationen har knappast förbättras när det gäller vår krigsmakt eller det polisiära arbetet. Man står fortfarande utanför fotbollsarenorna och drar in småslantar från klubbarna för bevakningen och försvaret utarmas och ryssarna rustar upp. Ja rysskräcken har vi ju levt med ett tag och den har mattats av med åren inbillar jag mig, men det är ändå samma scenario som Anders Lugn beskriver.

Det finns en rad frågor som man måste ställa sig när man skall försöka analysera varför Hofors enligt Arbetarbladets artikel hamnar på plats 282 av 290 kommuner. Det är åtta kommuner som är sämre kan jag räkna ut, förhoppningsvis kan även eleverna i Hofors skolor räkna ut detsamma.

”Till exempel fick bara omkring hälften av de som gick i nian i Hofors förra läsåret godkänt på det nationella provet i matematik. Det var lägst andel i hela landet.”

I kommentarsfältet spekuleras det i allt från att ”Sossekommuner” skulle vara sämre på utbildning till att det skulle bero på ekonomiska förutsättningar. I det här fallet en bowlinghall som kommer att gå under och en biograf som inte går runt. Men är det verkligen de ekonomiska förutsättningarna som medfört att elever inte tillgodogjort sig utbildning?

Har man inga matematikböcker? Har man inte lärare som är utbildade för att förmedla kunskap? Är det skottlossning i klassrumen så att eleverna måste ligga under bänkarna och därför inte kan koncentrera sig på undervisningen? Har man inga lärare på plats? Naturligtvis måste det vara en stor brist i hur man undervisar. Varför fungerade det för den gamle greken Pythagoras att stå på en klippa framför sina elever och undervisa utan hjälpmedel eller miljonunderstöd?

Det kan låta hårt med kritiken av själva undervisningen, men helt uppenbart är det något som är fel. Jag är nyfiken på vilket sätt mer pengar skulle få eleverna att lära sig bättre.

I Söderfors diskuterar man idag fenomenet med bärplockare och Gefle Dagblad rapporterar direkt från mötet via Twitter som även syns i denna artikel. Trots att det rimligen skall vara ganska lång tid innan bären sticker upp ur isbeklädd mark och har mognat, är det kanske bra att vara ute i god tid för att slippa den misär som uppstod i bärplockarnas läger och vågen av kriminalitet som följde med i svansen på bärplockarna. Kanske bör man även från vår egen kommuns sida ta fram ett åtgärdsprogram för att underlätta för bland annat lokala handlare som Lidl, vilka fick minst sagt oväntat besök förra sommaren och hösten. En kund som var på plats vid händelsen skrev i ett mejl till Hoforsbloggen så här:

”“Polisen kallades till en Lidlbutik i Hofors igår kväll efter att en större grupp människor hotat butikspersonalen till livet efter att de vägrat betalat & snattat varor. Det var när man ville kontrollera deras väskor, efter att man har sett att de snattade som irritation uppstod. Personalen ska då ha blivit hotad av en eller flera personer till livet. Gärningsmännen försvann innan polisen kom fram till platsen. Butiken fick utrymmas och stängas en halvtimme före utsatt stängningstid. Ingen blev skadad fysiskt men personalen blev rejält chockade och kristeam är insatt.

Vänliga hälsningar Kund som var på plats”

Något som mycket väl kan vara bakgrunden till att det slutet av augusti rapporterades om bråk mellan lokalbefolkning och människorna som bodde i tältläger och skrotbilar på Västerhöjden. Gefle Dagblad skrev:

”– Vi fann ett läger med 35 utländska medborgare. Vi sa åt dem att de inom två dagar måste lämna platsen. Vi har hört att här ska finnas fler läger, men vi vet inte hur många och inte var de ligger någonstans.

Samma dag fann de också två skrotbilar på Västerleden i området Västerhöjden. Bilarna hade inga registreringsskyltar och var inredda att sova i.

– Två personer, en man och en kvinna, satt i den öppna bakluckan. Vi förklarade för dem att de inte kunde sova i bilarna och att de skulle försöka få dem bortforslade, säger Mikael Nyström.

Klockan 1.22 natten mot söndag fick polisen larm om att lokalbefolkningen bråkade med personer som bor i ett tältläger vid sjön Tolven.”

Exakt vad bör man göra då för att förhindra att samma situation uppstår igen? Ja till en början kanske man redan vid ankomsten till landets gränser bör informera om vilka rättigheter och skyldigheter man har när det kommer till Allemansrätten och hur man egentligen får vistas i skog och mark. Man bör även kontrollera att det finns ekonomiska medel till uppehälle för åtminstone en månad eller två. Hemlandets ambassader bör också vara på plats i områden med representanter och stöd, det är i första hand dom som ska ge sina medborgare stöd om problem uppstår. Exakt vilka slutsatser man kommer fram till under dagens möte i Söderfors bör vara intressanta även för Hofors kommun, där det redan finns rapporter om grupper med ”bärplockare” som sägs ha anlänt.

Det är inte bara Gästriketidningarna som kör stenhårt med temat ungdomsidrott och dess dystra framtid. I Dalarnas Tidning beskriver man det sorgliga i att ungdomslagen försvinner inom ishockeyn. Detta efter att man rapporterat under gårdagen att ytterligare ett stort lag i Dalarna nu står inför konkurshot, Mora IK.

”Enligt Peter Eriksson finns det flera delförklaringar. Ungdomskullarna har blivit mindre, och klubbar i utflyttningsorter tvingas lägga ner när det plötsligt inte finns tillräckligt många ungdomar för att få ihop lag.

2004 fick 384 klubbar lokalt aktivitetsstöd för att de bedrev ungdomshockey. Hösten 2011 fanns det 347 klubbar kvar.”

Med till exempel innebandyns framgångar i rekrytering är det kanske inte så märkligt eftersom det är en i regel billigare sport:

”– Konkurrensen från andra idrotter, inte minst innebandyn, har vi ju också. Rekryteringen är svensk ishockeys största utmaning nu, säger Sven-Åke Petters. ”

Det är som det framstår ett stort problem med nyrekrytering och i synnerhet att bibehålla intresset bland ungdomar i en värld som ständigt kräver framgång, nästan till vilket pris som helst. Elitsatsningar som slår undan fötterna på många. Det är inte lika lätt att spela för det höga nöjets skull som tidigare eftersom de tidigare ytorna för spontanidrott växer igen på grund av bristande underhåll/och bristande intresse från ungdomarna att nyttja planerna. Lokalt ser det ut ungefär på samma sätt, 2011 kom Socialdemokraternas Daniel Johansson med ett förslag för att öka möjligheterna till spontanidrotten.

”Daniel Johansson vill också möjliggöra spontanidrott. Han menar att som Hoforsbo ska det vara möjligt att dra ihop ett gäng till en fotbollsmatch en vacker julikväll.

Daniel Johansson (S) påpekar att han själv är fotbollsdomare och därför varit runt på idrottsanläggningar i många kommuner och att det är sällan som allmänheten inte kan utnyttja fotbollsplanen eller åtminstone en yta i närheten med mål att skjuta på”

Förslaget röstades ner i december senare samma år.

” Socialdemokraternas Daniel Johansson fick avslag på sin motion om att öppna konstgräsplanen för allmänheten. 

Trots att han själv förordar bättre möjligheter till spontanidrott i den kommun som alla politiker stolt vill visa upp som idrottskommun gav han vika för sitt partis generella åsikt.

– Jag köper argumenten, men det är klantigt. I en idrottskommun som vi ska vara borde det finnas mer utrymme för spontanidrott. Frågan lär ju återkomma, sa han från fullmäktigestolen.”

Jag vet inte om det skett en förändring på fotbollsplanen, men den är välbesökt av fotbollslag kan jag notera när jag passerat. Alltid ett eller flera lag som tränar eller spelar matcher.

Det finns givetvis små föreningar som går mot strömmen, i Bjursås till exempel har man lyckats få ihop ett skapligt gäng som tränar och spelar på byns uterink som också kommer att renoveras.

”När innebandyn fick fäste i bland byns unga blev det dödstöten för ishockeyn.

– Då blev bekvämlighetsfaktorn synlig, det finns ingen som vill spola is en lördagskväll. Men vi har i alla fall fått en ny sarg och vi håller på att bygga nya bås så att vi ska försöka behålla spontanishockeyn, säger Göras.

Att bygga en ny sarg kostar kring en halv miljon kronor, klubben har lagt in 100 000 kronor och kommunen står för resten.

– Det gör vi enbart för att ha öppet för unga efter skoltid, för det får vi ynka 30 000 kronor per år. Det räcker att vår ismaskin går sönder en gång så går vi plus minus noll, säger Mikael Göras.

Men allt är inte mörkernär det gäller hockeyn. När hockeysektionen lades i träda fortsatte ett gäng killar att träna på eget initiativ.

– Vi fick lite hjälp av Micke Göras och började träna två gånger i veckan, säger Filip Lyck, 15.

– Vi hade något liknande med fotbollen, alla ville inte riktigt köra så seriöst så vi tänkte att vi kör lite på skoj då.  Nu kom vi på att det är samma sak med hockeyn och tänkte att då kan vi ta ut ett skojlag. Jag tycker det är riktigt roligt att vi kunnat hålla ihop så bra, säger Filip Lyck.

Mikael Göras som brinner för hockeyn i Bjursås ställde upp på killarnas idé och så fort det var kallt nog att spola is började killarna, som är från olika åldersgrupper, träna tillsammans.

Till vissa pass dök det upp så många som 20 spelare.”

Då krävs det eldsjälar och oftast är inte dessa människor som arbetar ideéllt med föreningslivet några yngre, nästan alltid en förälder eller annan med stort intresse för idrott. Kanske måste man börja fundera över varför ungdomarna själva inte är drivande i frågorna i en större utsträckning. Varför samlas och röjer inte ungdomarna själva upp ytor för spel och lek? Någonstans har man ju misslyckats med att förmedla möjligheterna, generellt förlitar man sig på att någon annan gör arbetet och organiserar.

Arbetarbladet kör ett tema på ungdomsidrott och resurser idag. Till skillnad från andra kommuner i länet där ungdomsidrotten minskar, står den oförändrad i Hofors.

”De stora sporterna i Hofors är just fotboll och innebandy, men även hockey och ridning är stort. Det finns ett antal livskraftiga föreningar i kommunen, vilket tycks hålla ungdomarna igång.

Enligt siffror från Riks­idrottsförbundet har träningen bland unga i Gästrikland minskat sedan 2005, med Hofors som enda undantag. Här ligger antalet träningstillfällen på en stabil nivå: 37 per år.

Förklaringen till att ungdomar sportar kan finnas i de korta avstånden, tror tränaren Thomas Eriksson.

– Det är nära till allt här och lätt att idrotta. Sen kanske det inte finns så mycket annat att göra heller. Det här är en otrolig social gemenskap, säger han.

Han har varit tränare i åtta år. Receptet för att hålla de unga kvar på sportarenorna verkar ganska enkelt: roliga träningar och rimliga krav.”

Det är ju både glädjande och med viss stolthet som vi då faktiskt lever upp till konceptet ”Idrottskommun”. På frågan om hur länets kommuner satsar på ungdomsidrotten säger kommunchefen Ulf Strömstedt:

”– Sammanlagt la vi nästan  12 miljoner kronor förra året om man räknar in anläggningar och föreningsbidrag och där är den övervägande delen till yngre utövare. Sedan finns det ju mycket som inte bara unga tar del av. Förra året renoverade vi simhallen, en stor satsning för oss som kostade 14 miljoner.”

En kombination av mycket bra föreningar och gott kommunstöd kan man kanske säga då.

”Det man inte kan skämta om, kan man inte heller ta på allvar” har det sagts mig. Det stämmer till hundra procent. För några dagar sedan spekulerade jag i hur många konsulter det egentligen finns i Hofors, det är som bekant en av de värsta arterna av blodiglar. Bakgrunden i det fallet var ett nytt personalsystem som kostade onödiga pengar på grund av handhavande fel eller bristande kunskaper hos tjänstemännen som skall nyttja det. P4 Gävleborg använde detta faktum och kåserade vidare om hur lättlurade man egentligen är i vår kommun och det blev ett radioinslag där bland annat följande skall ha sagts:

Detta fick dock kommunchefen Ulf Strömstedt att ”Gå i taket”. 

”Det ironiska kåseriet som sändes på onsdagsmorgonen retade dock upp kommunchefen Ulf Strömstedt ordentligt. I ett pressmeddelande kräver han nu en förklaring av Sveriges radio. Enligt Ulf Strömstedt är radioinslaget en förolämpning mot de över 1 000 personer som arbetar i Hofors kommun.

* Får man inte skämta om Hofors kommun?

– Jo visst får man det, men i det här fallet tvivlar jag på att det är det han är ute efter.

– Jag vill markera att det här inte är okej. Jag tycker synd om mina medarbetare. Jag tror inte att de tycker att det är så kul att få sådant här slängt på sig.

I Niklas Folkegårds krönika blir resultatet att ju fler konsulter Hofors kommun tar in, desto sämre ställt anses det vara med den kommunala kompetensen – och det problemet kan bara lösas med ännu fler konsulter.

– Han förlöjligar och fördummar kommunens personal, säger Ulf Strömstedt.”

Därmed placerar sig Ulf Strömstedt i en ytterst märklig situation som närmast kan jämföras med det öppna samhället Nordkorea. Blir han så upprörd över lite satir, tänk vad upprörd han skulle bli om media istället för skämtprogram började granska användandet av konsulter och vem som kliar vems rygg. Vem som helst förstår dessutom att satiren inte gäller några 1000 medarbetare utan beslutsfattarna och de i strypkoppel kontrollerade tjänstemännen.

”I sitt pressmeddelande anklagar Ulf Strömstedt lokalradion för att medvetet sprida en negativ bild av Hofors. Han skriver att de i stället borde hjälpa till att upptäcka det positiva med kommunen.”

”Det man inte kan skämta om, kan man inte heller ta på allvar” och det kan man knappast göra med det här utspelet eller. Balanserar man det positiva och det negativa som Ulf Strömstedt själv bidragit till gällande Hofors kommun, kommer det med största sannolikhet inte alls vara någon positiv jämnvikt misstänker jag. Sveriges Radio borde nu göra en uppföljning och syna korten Ulf Strömstedt spelar ut. Till exempel hur han hinner med att vara säkershetschef, kommunchef och VD för några bolag till. Dessutom om han beskattar sina inkomster i kommunen I HOFORS, eller annorstädes.

Debattklimatet och det politiska engagemanget är i Hofors sägs vara så uselt att citat ”Ingen idé att bry sig, samma skit jämt”. Med samma jämt antar jag att det är samma människor som i regel rör sig i den lokalpolitiska sfären. Projektet FramtidHofors.se har som grundtanke att låta alla komma till tals och därmed kanske skapa ett engagemang oavsett om man tillhör ett politiskt parti eller inte. Enormt segstartat kan jag konstatera, men jag hyser fortfarande hopp.

Läser i Arbetarbladet om Remzija Kolasinac, en av de Socialdemokratiska kvinnor som försöker starta upp en lokal S-förening. Det står att hon är ordförande, men senare i texten framgår det att föreningen inte kunde startas på grund av för få deltagare. Nu vet jag inte riktigt hur det fungerar, men jag tror inte man kan anta en titel utan att först ha haft en omröstning. Det intressanta i texten är dock att det är svalt intresse för även Socialdemokratiska kvinnoföreningar.

” – Vi är 13 stycken, men när vi skulle ha vårt första årsmöte så kom det bara fem personer. Vi behöver bli fler för att kunna starta en juridisk förening och vi kommer därför att göra ett försök med ett nytt årsmöte senare i vår. Vi kommer försöka varva fler och anordna lite roliga aktiviteter.”

Det vore ju fantastiskt om man faktiskt kom igång med föreningen och därmed kunde delta i samhällsdebatten med sina frågor. All debatt är faktiskt av godo, oavsett ämne. Nu rådet det inte helt stiltje på området ”Åsikter & Debatt”. Det är möjligen så att åsikter förs fram, men ofta inte besvaras. Vet inte hur många gånger jag sett inlägg under Arbetarbladets ”Torget” med Hoforstema, men de allra flesta helt emotsagda eller okommenterade. Idag en ganska viktig fråga eller snarare kritik som mycket väl lämpar sig för att diskutera.

Man skulle kunna tro att jag vid hemkomst från ishallen igår, skulle vara kräkfärdig på hur snabbt det går i ishockey. Ja för er som kanske missat det, lyckades inte Hofors HC trots en inledningsvis stark insats att vinna över Valbo i andra kvalserieomgången. Det kändes onödigt tufft men det är som sagt inte över utan får sitt öde bestämt mer eller mindre på söndag hemma i Hofors ishall då Gnesta IK kommer på besök. Jag var kräkfärdig och ganska ledsen, uppgiven, förbannad och allt det där. Men hoppet är inte ute och jag avrundade kvällen med ännu mer ishockey, eller snarare det politiska och ekonomiska passningsspelet som Leksands kommun och hockeyföreningen Leksands IF ägnat sig åt. Uppdrag Granskning ägnade programmet åt att berätta om hur makalöst idiotiskt Leksands kommun betett sig.

Jag satt mest som en fågelholk, med munnen öppen. Hur är det möjligt? Inte ens ett napalmregn över Leksand skulle utplåna det skitiga man ägnat sig åt på skattebetalarnas bekostnad. Den där klubben är för evigt dömd och man lider verkligen med alla deras supportrar som nu kanske inser hur man befläckat klubbmärke och namn för all tid framöver.

Det märkliga är att det i dag inte står om den ena efter andre politikern som varit inblandade har avgått eller anmälts. Det är bedrägeri och korruption man ägnat sig åt. Jag misstänker att det återfinns liknande saker i varenda svensk kommun, men inte i närheten av vad man lyckats åstadkomma i Leksand. Har ni inte sett programmet går det att se en tid via denna länk.

Ett ämne som verkar beröra de senaste dagarna är att lärarluncherna i Hofors skall granskas.

”I Hofors äter så gott som all skolpersonal gratis lunch med motiveringen att de ska vara bra förebilder för eleverna. En måltid omdiskuterad och som kommunrevisorerna därför har valt att titta närmare på.”

”Nästan tre heltidstjänster skulle frigöras och 400 000 kronor skulle sparas in om skolpersonalen istället turades om och åt med eleverna varannan vecka.

Kostnaden för en lunch i skolan är trots allt fortfarande reducerad, påpekar revisorerna. Priset är 44 kronor. En dagens rätt någon annanstans i Hofors kostar nästan dubbelt så mycket.”

Både för och emot bland kommentarerna som lämnats.

Dom påstår sedan att priset på en lunch skulle vara 44 kronor. Jag äter upp en hatt om en portion av dagens skolmat kostar 44 kronor. Snarare under tian stycket.

Kan vara värt att lägga till FramtidHofors.se i listan att besöka dagligen för att se om det kommit några uppdateringar. Just nu pågår en debatt mellan Arne Evertsson (FP) och Xamuel Halfvars där ett inlägg idag uppmanar till fikastund och samtal dem emellan.

Gillar man inte ishockey och föredrar lite politisk lokaldebatt så finns det ett nytt inlägg på FramtidHofors.se där Arne Evertsson, Folkpartiet besvarar en kommentar från Xamuel Halfvars, Vänsterpartiet. Mycket glädjande för projektet att lokalpolitiker nyttjar verktyget. Men det är öppet för alla som vill säga något, positivt som negativt, konstruktivt om Hofors och dess framtid.

Gefle Dagblad tvingas göra en pudel efter att först ha lagt ut ett signalement, sedan redigera bort vissa delar och efter att det redan uppmärksammats på nytt lägga ut samma beskrivning som man till en början redan haft.

Vad är det egentligen webbredaktören säger? En gammal version av artikeln låg ute av misstag. Vilken version var gammal, den med det fullständiga signalementet eller det editerade?

Det har varit två otäcka incidenter i Sandviken under söndagen. Två flickor har utsatts för överfall. Gefle Dagblad skriver om kidnappning och våldtäktsförsök.

”En man försökte dra in en 12-årig flicka i en bil vid Parkbadet. Tre timmar senare var en 17-årig flicka nära att bli våldtagen vid Årsundavägen. – Vi misstänker att det kan vara samma gärningsman, säger polisen Börje Hjelm.”

Det känns väl oerhört angeläget att lösa detta så snabbt som möjligt eller hur? Med bil kan en gärningsman förflytta sig snabbt till annan ort. Polisen och Gefle Dagblad efterlyser iaktagelser av vikt som kan hjälpa till för att läsa situationen.

Men när jag läser det här på nytt under kvällen är det något som inte stämmer från det jag läste imorse. Kan inte sätta fingret på det innan jag gjort en enklare research och finner svaret på en annan sida vid namn Exponerat.

”Till och med SVART SKÄGG har Gävle Dagblad raderat, så att signalementet inte  ens stämmer längre.”

Och visst är det så, man har tagit bort beskrivningen att mannen är mörkhyad, har svart skägg och istället gjort det otroligt svårt för allmänheten att ens kunna bidra med hjälp. Är det någon som längre kan tvivla på att media i många fall stjälper istället för hjälper när man beter sig så här nesligt? Och om någon tror att detta är klippt, klistrat och påhittat så återfins orginaltexten här via Google Cache, inget försvinner från nätet så lätt vilket Gefle Dagblad nu får erfara. Print Screen av orginalartikeln:

Blir lite lättare att leta efter en mörkhyad man med svart skägg i en röd Volvo än en man med svarta kläder. Kan dessutom inte riktigt släppa tanken på incidenterna vid Hälsinggårdsskolan förra året. Man grep aldrig den man som försökte slita in elever på väg till skolan i en bil. Signalementet lika bristfälligt där officiellt. Tyvärr har samhället utvecklats på ett sådant sätt att varje enskild förälder måste hålla ett öga runt skolorna på morgonen om man släpper av sina barn där. Hör alla verkligen hemma i den miljön?

När jag denna morgon tog en promenad strax före sju, konstaterade jag att Hofors går mot en ny gryning. Nu var det förvisso bokstavligen på grund av väder och vind och jorden och planeters rörelser. Att vi närmar oss vår. Rent symboliskt kunde jag också känna att det var en promenad mot ny gryning. Livet är föränderligt och med Hofors HCs mirakelhelg i färskt minne ska man inte räkna ut saker och ting innan det verkligen är slut. Föreningen HHC kommer förhoppningsvis få en injektion av liv och framtidshopp oavsett hur det går i playoff-finalen som inleds på torsdag hemma mot Fagersta.

På Framtid Hofors har Hofors vänligaste man och tillika mest framträdande handlare skrivit ett debattinlägg om nya jobb. Arne Evertsson har en hel del vettiga saker som vi borde ta till oss. Läs debattinlägget här.

Och kan man inte dra nytta av de bästa läromedel som finns runt oss? Att vädret och årstiderna växlar och inget absolut behöver vara hugget i sten och helt omöjligt att förändra. Även stenar utsätts för en förändring även om det tar en massa tid. Behöver man verkligen alltid hävda sin rätt eller sin ideologi för att förändra? Kan man vända ett underläge i ishockey kan man banne mig göra det rent politiskt också, på kortare tid än man kan ana. Jag tror att Hofors faktiskt kan ta vara på en ny gryning, att den inte behöver vara vare sig röd eller blå eller annan färg, utan exakt så innehållsrik som när solen är på väg upp och alla färger gör det till en helhet. Jag tror det handlar om vilken anda man gör saker och ting i. Vore det dessutom inte riktigt fantastiskt om vi i Hofors kunde resa oss upp och ge oss själva stående ovationer som den jättepublik av Hoforsbor som åkte in snudd på okristlig tid, till Läkerol Arena för att ge ett gäng ishockeyspelare varmt stöd.

Behövdes ingen politik för att samla ett gäng positiva Hoforsbor. Snarare en anda och vilja. Vi har ju massor av saker att vara stolta över, vår omgivning och möjligheter till både idrott, företagande och placering på kartan.

Det är måndag den 11 februari och jag vill påminna om en kanske spännande debatt som går att lyssna till ikväll. Vad jag förstått är det ett ganska stort intresse för det här evenemanget och om jag kan slita mig från ishockey och ett inplanerat möte ikväll, skall jag definitivt titta in.