Alf Persson (M): Har Hofors Kommun koll på läget?

Med anledning av kommentaren skriven av Alf Persson under detta inlägg, så lyfter jag fram den som en separat post eftersom den innehåller en hel del tänkvärda saker:

Alf Persson (M):

Har Hofors Kommun koll på läget?
Vad har vi råd med och hur skall politikerna förvalta skattebetalarnas pengar. Enl. Kommunallagen får inte kommunens kostnader överstiga intäkterna. Delårsbokslutet 31/8 2017 visar på -4.9 milj. . Mot budgeten för 2017 totalt -10.3 milj. Men minskade stasbidrag och ökade kostnader så ser prognosen mörk ut för helåret 2017.

Kommunens kärnverksamhet är SKOLA-VÅRD-OMSORG och här skall skattekronorna prioriteras.
Nu skapas projekt och verksamheter som dränerar kommunkassan och som går stick i stäv mot Kommunalgen. Politikerna i majoriteten tar inte dom tuffa beslut som krävs för att nå uppsatta mål då Måluppfyllelsen är rödmarkerad i delårsrapporten för tex. ekonomin och elevernas mål i skolan och på ett antal övriga punkter.

Med det här som bakgrund så har vi inte råd att driva ett antal prestigeprojekt som dränerarar ekonomin och med stora personella insatser. Grunden i god ekonomisk hushållning är att man tittar först i plånboken om det finns utrymme för verksamheter och aktiviteter utanför kärnverksamheten.
En tidigare Kommunchef drev igen Bowlingprojektet som nu kostar skattebetalarna 800.000 kr/år totalt 8 milj. innan hela notan är betald.
Föreningsservice. En ideell förening som fick ett startbidrag och som nu kräver 600.000 kr i årligt stöd för att finansiera sin verksamhet. Nu har det blivit en kommunal skyldighet att hålla verksamheten vid liv.

Entré Hofors kostar skattebetalarna 6 milj./år med uppgift att stödja vårt näringsliv och turist verksamhet bla. Som jag kan ge dom stöd för då vårt företagsklimat förbättrats mycket positivt. Men dom arbetsuppgifter som nu kommunchefen lägger på Föreningsservice och stödjer med kommunala pengar bör rymmas under Entré Hofors. Om nu dom uppgifterna som Föreningsservice utför överhuvudtaget är ett kommunalt ansvar.
Kommunkassan dräneras på 24 milj. för Växthusprojektet då inga externa finansiärer är intresserade att stödja projektet. Och med ett kalkylerat underskott per år på 2 milj. som skall täckas med skattemedel.

Fortsätter utvecklingen i den här riktningen och politikerna inte har förmåga att styra upp ekonomin så kommer konsekvensrena att bli förödande för kommunens innevånare. Skall vi behålla våra fritids och sportanläggningar – hålla våra gator och parker i gott skick så måste kostnaderna täckas inom den totala budgeten. Här krävs ”tuffa beslut” om vi inte inom snar framtid måste ta fram motorsågen för att sanera ekonomin.
Tuffa beslut innebär också en total översyn av chefs och tjänstemanna positioner och att vi har en kommun ledning som är starka nog att med politiska direktiv få tjänstemännen att driva igenom direktiven i sina respektive verksamheter.

I växthusprojektet krävde Projketledarna att politiker måste ta tuffa beslut och våga satsa för att driva igenom ett projekt som bygger på många osäkra faktorer. För liknande riskprojekt brukar man finansiera med riskkapital, inte som i det här fallet med skattemedel. Skattemedel får aldrig brukas som riskkapital.

Hofors Kommun har alla möjligheter att vara välmående och växa. Men då måste resurserna läggas på en bra skola-en bra vård och omsorg – bättre kommunkationer- bostäder- behålla våra fritids och sportanläggningar. Då kan vi skapa en inflyttning och öka våra skatteintäker och förutsättningar för utveckling.

2018 är del valår och det är min förhoppning att väljarna ger oss Moderater i kommunen ett ökat förtroende och inflytande så att vi får möjlighet att påverka politiken i den riktning som vi förespråkar.
Hofors behöver efter valet en nystart och en politisk ledning där Nya Moderaterna Hofors Torsåker ingår för att gå från avveckling till utveckling.”

Alf Persson (M)

 

Militär Makt Mot Stökiga Ungdomar?

Jag har sporadiskt följt insändarsidorna sedan Moderaten Lars Beckman lade fram ett förslag om att militär skulle förstärka polisen i utsatta områden.

Militärer som upprätthåller ordningen i Sätra i Gävle, det kan bli verklighet om moderaten Lars Beckmans förslag går igenom.

– I vissa området i Sverige vill polisen knappt åka in för att det är så otryggt. Vi måste återta tryggheten och då behöver vi samhällets alla resurser, säger han.

Polisen har tidigare presenterat en lista över särskilt utsatta områden i landet. Totalt omfattas 61 områden, varav 23 bedöms vara särskilt utsatta.

Den moderate riksdagsmannen Lars Beckman har lämnat in en riksdagsmotion om att militären ska kunna utföra vissa polisiära uppgifter.”

Den som följer de lokala nyheterna har de senaste veckorna sett att ungdomars agerande eskalerat i Sätra med vandalism och annat. Förslaget är givetvis kontroversiellt, men det finns ju onekligen ett starkt behov av att agera från samhällets sida och som bekant klarar polismyndigheten inte av arbetsbördan som ökar för var dag. I flera förorter i Sverige lockar man först in räddningspersonal med falska larm och när de anländer möts de av stenkastning och oftast urartar det till bilbränder och regelrätta upplopp mot människorna i uniform som finns där för vår trygghet.

Tidigare så var fenomenet geografiskt kopplat till storstäderna, men sedan en tid har det krupit allt närmre oss på landsbygden också. I Gävle, Sandviken, Falun och Borlänge brinner bilar utan någon som helst logisk förklaring. Det är alltså inte ett storstadsproblem längre.

Under gårdagen lades ett inlägg upp i Facebookgruppen ”Värna Hofors”.

Det skapade som vanligt heta diskussioner om vem som gjort vad och inte. Det är oerhört känsligt att kritisera någon annans barn. Det löser nämligen inte problemen genom att de vuxna hamnar i någon form av pajkastning mellan varandra där det dåliga samvetet ideligen lyser igenom lika klart som morgonsolen. Här har vi någon som uppenbarligen utsatts för något som personen inte vill eller har önskat och att då som vuxen sitta och bortförklara det som ”barn gör sådant, alla har vi varit unga” håller inte. Jag själv var ingen ängel som ung, tvärtom. Dumheterna jag gjorde fick konsekvenser och därmed också referensramar för vad man bör och inte bör göra. Det var inte lika roligt alla gånger det heller. Som exempel kan jag berätta om den gången som jag dagen före sommarlovets slut tillsammans med en kamrat spraymålade på väggarna till skolan. Agerandet var med facit i hand oigenomtänkt, konsekvensen att vi fick stå och skrapa färg från fönster med små rakblad i åsynen av andra människor som straff och måla över några av väggarna som ”dekorerats”. Det var inte ett alternativ att mina föräldrar skulle ha hållit mig bakom ryggen och försvarat mitt beteende med att jag ”bara var ett barn”. Istället var det trots gråt, skam och rädsla bara att knalla ner och möta vaktmästaren på skolan som utrustade oss med verktyg för att återställa det vi vandaliserat. När det var klart tackade vakmästaren oss för arbetet, gav oss ett mildare förmaningstal om hur urbota dumt det här hade varit och sen skakade vi hand och lämnade det bakom oss. Det var inte första eller sista gången jag gjorde bus eller grövre saker, men jag gjorde definitivt inte om det där. Starkast intryck fick jag nog trots allt av vaktmästaren som tydligt visade att gör man fel kan man rätta till det och därmed också få förlåtelse.

Det finns säkerligen hundratals teorier om varför ungdomar av idag kastar sten eller antänder bilar och startar upplopp. Jag har inget klart svar på orsaken, men jag är definitivt anhängare av teorin att det inte beror på avsaknaden av fritidsmöjligheter, ungdomsgårdar och föreningsdelaktighet. Det finns om man vill i oändligt många olika former. Två intressanta insändare i debatten är denna skriven av Tommy Heselius, som menar att det är ett samhällsproblem:

Den nyliberala agendan spär på ojämlikhet och orättvisa, individualism och egoism. En utveckling där konsumismen får oss att glömma de värden som ger oss ett värdigt samhälle, ett samhälle som ger oss tid och möjlighet att reflektera över de stora problem vi står inför både på lokal och global nivå.”

Signaturen Lasse har en annan åsikt:

Jag tror inte barnen är speciellt vilsna. De vet mycket väl vad de sysslar med. De vill visa sin makt för omvärlden. Däremot är deras föräldrar förmodligen väldigt vilsna. De har inte en susning om hur de ska ta hand om sina barn. Eller så struntar de i dem helt enkelt.”

Personligen kan jag misstänka att problemet delvis handlar om de intryck som barn och ungdomar får av den vuxna världen via sociala medier, jag avser nyhetsrapporteringen om krig och förödelse, politiska protester som urartar till kravaller, osunda värderingar som sprids från alla håll och kanter, vuxnas agerande mellan varandra på plattformar som till exempel Facebook. Barn och ungdomar är i regel inte ondskefulla av naturen, omgivningen formar dem precis som andan i mindre grupper på Instagram, Snapchat och Gud vet vad. Utan tillsyn från vuxna vad dom egentligen gör, frodas kulturer som ibland kan se sektliknande ut. Den som läst Flugornas Herre förstår exakt vad jag tänker.

Så vad är då lösningen? Ja givetvis är det ett föräldraansvar. Det måste till konsekvenser för agerande. I slutänden, om föräldrarna inte lyckas få sina barn och ungdomar att respektera andra så blir det ju samhällsfunktionerna och myndigheterna som måste kliva in. Har vi unga som medvetet skadar andra fysiskt så är den enda rätta vägen genom domstol och straff. Kommer man på sitt barn med att förstöra och vandalisera så är det ingen dum idé att låta dem själva reda upp situationen genom att laga, fixa eller på annat sätt försöka återställa det man förstört. Kostnaden får givetvis föräldrarna stå för. Det finns tyvärr också en enormt stor risk i att någon kan skadas eller till och med avlida på grund av ”oskyldigt bus”. Det finns liksom inget försvar om någon kastar en sten på till exempel räddningspersonal, det är myndigheternas ansvar att försvara samhället och utsatta med våld som situationen kräver. Det finns privatpersoner som är direkt farliga i pressade situationer och tragedin kommer att vara ett faktum. Har en person gång efter annan vädjat till föräldrar att ta tag i situationen med deras barn men inte agerat, vad säger man den dagen katastrofen är ett faktum?

Vi i Hofors kommun är ett litet samhälle där man inte kan göra speciellt mycket utan att ha ögonen på sig. Jag tror de flesta vet var problem föreligger och det måste till någon form av dialog där man inte attackerar eller går i försvar när vuxna skall försöka diskutera barn och ungdomars eventuella agerande. Om inte föräldrarna tar ansvar kommer konsekvenserna till slut drabba även dom på något sätt. Så kan vi inte ha det.

Inte Bara Löven Som Faller Denna Höst

Att leva med hundar innebär ju mer eller mindre ofrivilliga promenader oavsett väder och vind. Det gör mig faktiskt ingenting, för det finns en enorm glädje i att se de små liven skutta runt, slå en drill eller skälla på mötande hundar med viftande svans. Förvisso har ju jag ”kontrollen” genom kopplen, men de går lite som de vill och ägnar mycket tid till att lukta på diverse platser de finner vara intressanta. Faktiskt ganska likt hur en journalist av sin natur fungerar. Är det värt att gräva här eller ska vi gräva någon annanstans?

För min del innebär det frisk luft, naturupplevelser och filosofi. Denna morgon var jag nedsjunken i tankar över ett enkelt liv eller jag menar löv. Eller jag vet faktiskt inte exakt vadav de två orden som egentligen hade huvudtemat i mina filosofiska utövningar. Ett löv kan definitivt vara ett löv om man är av den övertygelsen att allt faktiskt lever vilket alltid leder till den eviga frågan om även stenar har en själ.

Det plingade till i min mobil och en kollega från ett pågående projekt skickade mig en länk. Den folkkäre Lasse Kronér anmäld för sexuellt utnyttjande.

-Men jösses, tänkte jag. en till.

För det har väl knappast undgått någon att denna vecka varit otroligt märklig på sätt som överstiger ens vildaste fantasi när det kommer till stora avslöjanden. Ett axplock idag bara:

Under haschtaggen #MeToo har det under veckan gjorts det ena efter det andra nästan osannolika avslöjandena. Kvinnor berättar om sina erfarenheter av främst det manliga släktet som får det att vrida sig i magen av äckel. Bröder, fädrer, okända som kända män, som på något sätt sexuellt kränkt eller ofredat flickor, pojkar, tjejer, killar, kvinnor och män under deras livstid. På intet sätt nyheter, men det biter betydligt bättre när kända namn och ansikten uttalar sig och i synnerhet mot lika kända namn och ansikten.

Man vet liksom inte vad man skall säga eller tycka. Det är mest en enda stor förvåning över det massiva antal som utsatts eller utsatt. Det finns så otroligt många frågor som jag ställer mig och med tiden kanske det blir greppbart. En sak som dock är glasklar är att hela mediasverige är i gungning och deras trovärdighet kommer inte att se likadan ut när de tagit sig igenom allmänhetens skärskådande ögon. De olika plattformarna för social media har fullständigt exploderat och imploderat. Det går inte att avgöra vad som är sant eller falskt i nuläget. Kollegan från projektet är övertygad om att det rör sig om en första rysk offensiv med cyberattacker för att undermindera hela den svenska mediakåren. Jag förhåller mig lite avvaktande till den teorin än så länge. Men i mitt bakhuvud stänger jag absolut inga dörrar till någonting.

Klart är att det kommer få effekter. TV4 har till exempel plockat bort alla avsnitt av Äntligen Hemma från webben i avvaktan på vad som sker med Martin Timell. Läste på nätet att någon också hoppades att detta skulle komma att involvera Ernst Kirchsteiger (om man får drista sig till att skämta i dessa allvarliga tider). Det finns så många rykten och lösa trådar och minns inlägget jag publicerade i veckan om hur masshysteri kan uppstå. Det finns sanningar men också direkta lögner som sprids om i synnerhet kändisar just nu. Vi får helt enkelt vänta och se.

Jag kan naturligtvis inte låta bli att fundera över hur ett sådant här fenomen skulle te sig på vår egen nivå. Ni vet de stora avslöjandena om hur politiker, kändisar, tjänstemän som sprider sekretessbelagda uppgifter och ja vem som helst egentligen.Vem knullade bakom ryggen på vem, har drog- eller alkoholproblem, kopplingar till brottslighet eller ägnat sig åt pedofili eller tillskansat sig makt och pengar på tvivelaktiga sätt. Tål någon av oss att synas i sömmarna egentligen? Jag tror inte det. Om jag känner till saker, känner någon annan till det också. Så här långt så lever vi våra liv i någon slags terrorbalans. I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna.

Det finns nog all anledning att återvända till de här frågorna. Hur kommer vår framtida offentliga media se ut, kan man skriva vad som helst på social media och hur skall rättsväsendet orka med följderna av förtalsanmälningar och potentiella kränkningar och sexualbrott? Vilka nya obefläckade ansikten skall leda våra folkkära TV-program?

Politisk Framgång & Folkrörelser Är Som En Kväll För En Ståuppkomiker

Denna frostiga morgon värmer både kaffe och senaste upplagan av Dagens Samhälle. Man har nämligen ett mittuppslag som är helt i min smak. Med stor rubrik skriver man att ”Valstugorna tar det digitala klivet 2018”, och i korthet är det gamla nyheter för Hofors eftersom Hoforspartiet redan gjorde det för inför valet 2014, men först nu verkar omvärlden på riktigt ha begripit betydelsen. Flera av de andra partierna lokalt har anammat idén, men om de når samma framgång betvivlar jag faktiskt. Verktygen finns ju helt gratis, Facebook, Twitter, Instagram med flera. Bilder, filmklipp och kortare men tydligare budskap om politikens innehåll är nyckeln till framgång för att nå de yngre väljarna, självklart att hitta rätta ingångsläget och sedan hålla igång showen med tillräcklig fart och intresse för att nå hela vägen fram. Lite kan man jämföra det med en ståuppkomiker, som om den inte lyckas pejla av publiken, komma med rätt punchlines vid rätt tillfällen, riskerar att förintas totalt när den står på scenen och allt färre skrattar och istället plockar upp sina mobiltelefoner och roar sig på annat sätt. Rätt utfört så kommer de flesta av er förtrollas och trots goda intentioner, bli förledda. Personligen blev jag mycket intresserad redan några år före valet 2014, efter att ha läst boken som jag bloggade om 2013.

Vi manipuleras hela tiden, dagarna i ända på olika sätt. Jag skulle kunna dra upp åtskilliga exempel, men skall hålla det kort med två. Många kommer inte gilla att höra det här, men fundera över det och ni kommer att inse att det finns en logik i det. Det fanns många orsaker till att Adolf Hitler kom till makten. Tidsandan+karaktären+behovet av förnyelse. Med mastigt inramade offentliga scenshower var det få som inte rycktes med och köpte i princip allt som sades och gjordes inledningsvis. Herr Hitler var en visionär och även om vi kan utläsa av historien hur det hela gick helt galet sen, så ska ingen ta ifrån honom att hans tajming var perfekt. Som med allt har vi människor en tendens att förr eller senare driva saker för långt. Som när ståupparen raljerar i 25 av sina 30 minuter på scenen och har publiken med sig, men precis innan den skall binda ihop säcken och kalla det en lyckad kväll, av ren hybris drar det där skämtet som man absolut inte hade tänkt igenom och istället för att roa publiken förolämpar på ett sådant sätt att det tar tvärstopp. Med stor modifikation det som egentligen hände med Hitler också fast i aningen vidrigare former.

Människor har också en tendens att drabbas av masspsykos. Vare sig det gäller politik, sport, byskvaller eller annat. Börjar strömmen röra sig så följer många med rent instinktivt. Vi har sett det ske i samband med demonstrationer eller en REA hos en attraktiv affär. Och det är i exakt den stunden som det blir riktigt intressant, om man kan behärska vågrörelserna för att föra det fram till ett önskat resultat.

Det andra exemplet är högst lokalt och också mycket tydligt. Musikhjälpens insamling 2016 där en blygsam idé under namnet ”Med kärlek från Hofors” växte till ett monster där många liknande fenomen som när Hitler tog makten utspelade sig. ”Men vänta nu, nu får du väl ändå ge dig” tänker en och annan nu. Det var ett mycket godhjärtat initiativ, men i efterhand när jag funderar över det så hade initiativtagarna kunnat sagt att ”Nu samlas vi och tänder eld på kommunhuset” och många följare hade faktiskt deltagit. Så starkt kan ett budskap få människor att agera även om syftet är något helt annat. Den som tvivlar på vad jag nyss skrivit kan ta sig en titt i den avsedda Facebookgruppen och studera inläggen som kom efter att insamlingen avslutats och flertalet människor drabbades av posttraumatisk stress. Man ville verkligen inte att den där underbara känslan som gav deras liv en mening skulle ta slut, så man försökte starta nya insamlingar, nya aktiviteter att vara delaktiga i, men det föll plats eftersom de allra flesta faktiskt nu var utmattade efter den totala ansträgningen. Besvikelse inföll. Frågor ställdes. ”Varför vill ingen delta i min insamling med samma kraft som den till Musikhjälpen?”. Initiativtagarna prickade exakt rätt, troligen oavsiktligt och inte lika planerat som diktatorn i exempel ett. Men med samma resultat, att få folket med sig för ädla eller andra syften. Detta år tror jag inte att vi kommer få se samma hysteriska nivåer (synd för årets syfte är om än ännu viktigare än föregående års).

Vad i herrans namn har då rubriken för koppling till allt det här?

Mjo, den andra artikeln i mittuppslaget beskriver satirsajten Umeå, meme-huvudstad 2018. ”Meme är bilder eller filmer med ett budskap som sprids vidare på sociala medier”. På just den här sidan riktar man in sig på personer vid makten i Umeå, lokala företeelser, politiska omdiskuterade beslut och gör politisk satir av det. Som med allt så finner inte alla det roligt. Ett exempel från sidan som verkligen kan sägas vara en skiljedelare.

Ganska grovt att kalla något inavlat, men det är även en term som många av Hoforsborna också använt om vår egen politiska situation. En del tycker det är träffsäkert rätt, andra uppenbarligen förolämpande. Ett annat exempel:

Nu känner jag inte riktigt till vad Umeå kommun ägnat sig åt som fått den här bilden att bli mycket gillad. Men även här går det att överföra till vår egen kommun. Minns ni ”myrsloken” utanför Bergsmannen eller det pågående gnisslet om Hagaparkens växthus? Lite så är det även med obekväma politiska beslut, det genomförs och människor som varit upprörda glömmer bort det eller tappar intresset. Men då och då så slår vissa fenomen igenom, och människor ägnar hela sin uppmärksamhet åt att vänta på det ”avslutande skämtet” som ståupparen arbetat sig fram emot. Som Hoforspartiet, Hoforsbloggen, Med kärlek från Hofors mfl faktiskt liknande fenomen. Skämtsidan från Umeå utsågs av tidningen Folkbladets läsare till ”Viktigaste opinionsbildaren i Umeå” i en omröstning.

Kanske har jag nu avslöjat en mycket god strategi för att få uppmärksamhet och vidare framgångar genom att fånga människors intresse, men det är som jag skrev inledningsvis att nästa års val kommer att få den som kan arbeta på samma sätt via de sociala verktygens plattformar med bilder och video, att skörda stora framgångar. Det räcker dock inte enbart med den kunskapen, det handlar också om att göra det i exakt rätt tid, vid rätt tillfälle och ”manipulera” väljarna till masshysteri och sedan styra strömmen mot önskat resultat. Skicklighet eller ren och skär slump, det är omtvistat.

Odla Cannabis I Hagaparken

God morgon allihop!

Regnet faller och det gjorde den tidiga morgonpromenaden till en smått obehaglig upplevelse faktiskt. Nu har vi kanske lite tur eftersom det skulle bli betydligt mer väder ut mot Gävlekusten, så än en gång får vi glädjas åt att vi bor på en fantastisk plats även vädermässigt. När jag så gick omkring denna morgon och andades in kall och våt luft, och funderade om detta var det sista året som man får uppleva Hagaparken på just det här sättet, drog jag mig till minnes en artikel som jag läste under gårdagen, men där poletten inte trillade ner innan idag. Arbetarbladet rapporterade nämligen om en ”Hoforsbo som åtalas för knarkodling”. Nu vet jag att det finns en ganska aktiv debatt om huruvida cannabis ska betraktas som enbart ”knark”. (Jag tror jag skall försöka få till ett gästinlägg lite senare om det här av en person som varit lite i ropet nationellt på sistone för den frågan).

Men när jag så gick där och tänkte på cannabis och Hagaparken så tänkte jag givetvis tillbaka på när Hofors egen Moderat Alf Persson och Riksdagsmannen Lars Beckman filmade ett resonemang och lade ut på socialamedier. Hela klippet kan ni se under denna länk. Det där med ”exotiska kryddor” blev ju lite av ett stående skämt under en period efter att klippet spridits. Det förargade också en hel del majoritetspolitiker och tjänstemän som tyckte att Beckman och Persson sluddrade i nattmössan. Själv uppskattade jag verkligen inlägget i den dåvarande debatten eftersom det var roligt helt enkelt. Kanske överdrivet, men fortfarande riktigt roligt.

Nu när jag då läser att ett åtal väntar den kreative Hoforsbon så funderar jag givetvis över det här med straff och påföljder. Samhället vill ju återanpassa människor som man anser vara kriminella så att de blir goda samhällsmedborgare igen. Här har vi ju ett lysande tillfälle att anställa en kunnig och driftig person för det kommande växthusprojektet. Dessutom göra det med en förväntat god vinst. Visst bygg växthusen, odla lite tomater eller gurka, men ägna överdelen av projektet till cannabis. Där snackar vi exotiska växter med säkra vinstmarginaler….

Okej nu vet jag att många sitter och funderar om det slagit runt helt i huvudet på mig. Må så vara, men det går inte att stoppa under stol med att det skullebringa inkomster och att det faktiskt involverar Läkemedelsverket. Varför spendera miljoner för att plocka fram några ruttna gamla tomater eller sunkig gurka när man på allvar kan skapa en ny exportindustri som hjälper människor med svåra plågor? Man bör kanske tänka lite bredare här och utmana lagar och regler.

 

Kyrkovalet 2017 – En Modern Kamp Mellan David Och Goliat

En av de saker som jag kan finna lite trist i dagens samhälle och i synnerhet för de unga som växer upp, är att i takt med att man plockat bort mycket av religionen och dess historia i undervisning, betydligt färre deltar i söndagsskola och i största allmänhet betraktar de Bibliska historierna med skepsis och som i allra högsta grad oväsentlig, är alla de fantastiska historier som berättades. För mig har Bibeln aldrig varit något som man skall tolka bokstavligt och mer betraka som en samling rekommendationer i hur man kan leva i gemenskap, vad man kanske bör undvika, och en berättelse som lagt grunden till åtminstone västvärldens civilisation med lagar och struktur. Som ung kille på Västerhöjden i början av 70-talet, så fanns det möjlighet att delta i något som kallades kyrkans barntimme. På den tiden i en samlingslokal på Persfallsvägen dit man gick för att få saft och bullar, lyssna på spännande berättelser och vid hemgång belönas med ett bokmärke med Bibliskt motiv eller som de flesta flickor valde, en gnistrande ängel.

Bland annat så kan ni ju bara föreställa er tiden då man levde med två TV-kanaler, söndagsmatiné, serietidningar och inget kunde Googlas fram med lätta tryck. Serietidningar och lek utgjorde den största källan till spänning i livet, och den muntliga traditionen av att berätta historier och läsa högt ur böcker. Just Bibeln bestod av makalösa berättelser som man då kanske betraktade just bara som berättelser även om fantasin skenade iväg. Efteråt gick barnaskarorna ut och lekte samma historier i skogarna kring Västerhöjden. Jona som hamnade i valfiskens buk, Daniel som hamnade i lejongropen, Moses som delade havet och andra höjdpunkter ur det Gamla testamentet. Att dessa berättelser haft inverkan senare i livet råder det inga tvivel om. För när man studerar var och en så finns det ett budskap som är mer eller mindre inlindat i spänning och dramatik. I synnerhet en har format mig ganska mycket som person. Den om David och Goliat, här hade vi en liten fåraherde som en dag kom att stå inför en jättelik fiende som krossat allt i sin väg med en enorm styrka, skräckinjagande brutalitet och tillsynes oövervinnerlig. David knallar fram med sin stenslunga, drar iväg en liten sten och sänker Goliat för gott inför ögonen på chockerade åskådare. Sedan knallar han fram och helt enkelt hugger huvudet av jätten och höjer det triumferande i luften.

Man kan givetvis tolka denna berättelse lite som man vill, men det den gett mig är att det finns ingen oövervinnerlig fiende. Det finns alltid en chans på tusen eller miljonen och makt ligger inte i styrka eller pengar, rädslan finns bara i den som tillåter sig att bli rädd. Det finns vissa militära strategier i berättelsen också som jag inte skall fördjupa mig något större i, men historiskt är det inte alltid den med störst armé som vinner.

Vilket för mig till hela den här grejen med varför jag själv valde att ställa upp som kandidat till Kyrkovalet kommande mandatperiod. När jag först kontaktades av Esko, Göran, Ninni, Ingrid och alla dom andra härliga åldringarna som är aktiva i kyrkofullmäktige i Hofors Kyrka, var tanken mest att jag skulle bistå med lite goda råd om hur valkampanjen kunde föras över till sociala medier. Jag imponerades av deras stolthet för vad som sker kring kyrkans alla verksamheter, kände mig trygg i att veta att dessa människor så osjälviskt i år efter år bidragit till att hålla kyrkan levande för både troende och andra som nyttjar lokalerna och mörjligheterna kyrkan erbjuder. Jag tyckte helt enkelt också att det var dags för ett regimskifte från det traditionellt Socialdemokratiska styret som mer verkade gå ut på att slå på stora trumman inför kyrkovalen och sen inte ens dyka upp på möten eller fullfölja sina åtaganden. Det är inget jag hittar på utan vem som helst kan kontrollera deltagandet i mötesprotokollen.

Nu står vi alltså inför ett nytt kyrkoval där Socialdemokraterna satsar miljoner över hela landet, har skickat ut en strategi som går ut på ungefär samma sak som inför andra politiska val. Ni vet skicka ut SMS och mejl till medlemmar, knacka dörr, trycka dyra broschyrer och annonsering i media. Med miljoner i ryggen så kan det ju onekligen se ut som att det är lika bra att lägga sig platt inför den styrkan om man inte har en enda krona till att konkurrera med.

Men här anser jag att det är ett klassiskt möte mellan David och Goliat. Samling för Hofors församlingskyrka och Socialdemokraterna som är bundna av sin ideologi och rutinmässigt sätter samma kandidater som val till fullmäktige på listan. Utan att gå in på detaljer så finns det massor som talar för att man inte tar det här på allvar alls, utan bara vill bibehålla det historiska maktförhållandet. Bildligt talat är det faktiskt dags att sänka den här jätten och ge människorna som tidigare i tysthet ändå drivit verksamheterna den fulla möjligheten att genomföra sina visioner om kyrkans utveckling men samtidigt bevarande av traditioner.

Vill ni på allvar förändra vårt samhälle så skall ni definitivt även delta i valet till Kyrkofullmäktige i Hofors. Kyrkan må vara avskild från politiken, låt den i framtiden också vara det från de politiska ideologierna.

Orientaliska Kryddor För 24 Miljoner?

Jag nämnde igår att semestern tagit slut för de flesta och att aktiviteten i samhället skulle köra igång med ökad fart. Föga kunde jag ana att det skulle ske i raketfart. Riksdagsmannen Lars Beckman som är känd för att använda de sociala mediaverktygen lite mer än frekvent besökte Hofors och träffade där sin partikollega och allas vår egen bråkstake till Moderat, Alf Persson.

Bland annat använde man sig av sociala medier för att ha ett litet samtal om politiken i Hofors och personligen tycker jag det är föredömligt hur Lars Beckman hanterar dessa. Men det föll inte i god jord hos alla i kommunen.

Det riktades skarp kritik från sina håll över hur växthusprojektet beskrevs. Ganska snabbt spred det sig som en löpeld att Hofors kulle odla orientaliska kryddor till en inledande kostnad av 24 miljoner kronor. Man kan givetvis med andra och finare ord få projektet att framstå som något helt annat, till och med att det skulle vara vinstbärande, men från att personligen ha varit mycket vänligt inställd till projektet så har jag börjat tvivla starkt att detta verkligen är värt att förstöra de vackra vyer Hagaparken utgör idag. När Moderatduon i detta klipp diskuterar projektet så blir jag inte mer övertygad om man säger så.

Jag tycker alla ska se det här klippet och gärna dela det till sina vänner och bekanta så dom också får se det. Det är festligt, ganska absurt och kanske kan vara till hjälp åt i synnerhet politiker i kommunen som utmanats från projektgruppen att de ”måste ha mod att fatta beslutet”. Mod att besluta om kommunens miljoner men tydligen veta sin plats när det gäller att ifrågasätta eller hysa tvivel.

Det Kränkta Samhället

Vid första anblick så kan insändaren i Gefle Dagblad se ut som att en riktig gnällgubbe varit i farten. Men funderar man lite över innehållet så är det inte mycket man kan säga emot insändarskribenten ”Anders W” om. Har vi blivit ett lättkränkt människosläkte?

Varför är alla kränkta? Är det nån slags trend? Varför är det så stackars om alla? Varför kan barn inte uppföra sig som folk längre? Varför har så många en ”diagnos”? Varför är plötsligt så många gluten och laktosalergiker?

Samhället har totalhavererat. Det är synd om alla och att vara kränkt verkar vara en trend. Barnen är söndercurlade och orkar inte ens gå till bussen även om det bara är 500 meter hemifrån, utan behöver skjuts av sina föräldrar. Var tog ”jävlaranamma” vägen? Vart tog ”sunt bondförnuft” vägen? Att inte kunna äta vanlig mat verkar också vara nån slags ”trend”. Har man ingen ”diagnos” så är man underlig. Vart fan är samhället på väg?

Det är så inihelvete stackars om alla människor i dag så dom knappt klarar av att knyta skorna själva. Hur ska samhället fungera i framtiden med dessa odugliga stackare? Undrande medborgare.”

 

Tidningsdöden: Svidande Ledare Från Arbetarbladet

Jag fortsätter att följa debatten om framtidens media med stort intresse. Under gårdagen publicerade Chefredaktören på Arbetarbladet, Helena Nyman en ledare med en minst sagt hård ton i rubriken.  Vi är tydligen svin och omänskliga skitstövlar när vi tar betalt för lokal journalistik.

Det var i samband med de här Plus-artiklarna som debatten drog igång i Facebook-flödet.

En av de första att kritisera var Hofors före detta kommunalråd, numera regionrådet Marie-Louise Dangardt; ”Det känns väldigt fel att AB har plustjänst på artikeln i en sådan här situation”. Hon är politiker och förväntas känna till de svenska dagstidningarnas utmaning med färre som prenumererar på papperstidningen och en utbredd uppfattning att journalistik som publiceras digitalt ska vara gratis. Hennes uppfattning är tydligen att journalisternas arbete inte är något man ska betala för.

Efter henne stämde många andra in i kritiken. Här ett litet axplock:

”Ohjälpsamt AB! Kommer aldrig att prenumerera på er tidning efter detta era småaktiga penning giriga omänskliga skitstövlar! Fy”

”Vilka djävla svin ni är som utnyttjar en situation som denna för att locka och skaffa pluskunder. Bara ett djävla tänk på pengar i alla situationer…Idioter”

Tidigare på Hoforsbloggen i samma ämne:

Lokaljournalistik i förändring

Den enes död, den andres bröd

Ännu Ett Steg Mot Tidningsdöden?

Tänker inte fördjupa mig i detta mer än så just nu, men slänga ut en liten fundering kring just gratisnyheter. Mittmedia är ett företag som behöver inkomster för att kunna bedriva sin verksamhet och det begriper ju vem som helst att man inte kan gå runt ekonomiskt om man inte får intäkter (Ja förutom bloggare då som många gånger förser just liknande företag med uppslag till nyheter och sedan kopierar rakt av). Men på biblioteken så brukar det finnas gratistidningar att läsa, en del av den service som just biblioteken bör ha. Har man även samma system för den digitala utgåvan? Att man kan gå till biblioteket och läsa Plusartiklarna för de olika tidningarna. Har faktiskt inte en aning om hur det fungerar.

Vuxna På Bruket Bildar Förening

Efter en tids oro på Bruket med vandalism och stökigheter har en grupp engagerade människor nu bildat en förening med syfte att bland annat öka synligheten av vuxna i centrum samt nattvandra när det finns behov och många ungdomar rör sig ute i natten. Mötet skedde i veckan på Folkets Hus och den nybildade styrelsen består inledningsvis av Linda Lundberg som ordförande, Jennie Vikström som sekreterare och Christine Johansson som kassör.

Man kommer att ingå under den rikstäckande organisationen Nattvandrarna och som omfattas av försäkringar och stöttning. Det här är alltså ett lysande tillfälle för er föräldrar som vill ta ett ökat ansvar för era barn och ungdomar som härjar runt på Bruket, eller för alla som sitter vid sina datorer och skriker ut avsky och krav på åtgärder mot ”buset”. En ökad närvaro av vuxna kan bidra till ett tryggare samhälle för oss alla.

Rösträtt För 16-Åringar Ratas

En intressant artikel från grannkommunen gällande sänkt rösträtt i kommunval:

Vänsterpartisterna Patrik Liljeglöd, Thomas Nilsson och Rolf Gradén föreslog att Falun skulle ansöka om att som försöksverksamhet sänka rösträttsålder i kommunalvalet 2018 till 16 år.I demokratiutredningen föreslås att ett antal försökskommuner ska genomföra kommunval med rösträttsålder från 16 år vid valen 2018 och 2022.”Med röstberättigande hos gymnasister kan undervisningen göras oerhört mycket mer konkret och verklig, både under högstadie- och gymnasietiden”, skrev motionärerna.De framhöll att undervisningen redan från 12 års ålder kan ha sikte på nästa val.”Ungdomarna kan hänvisa till nästa kommunalval när styrande politiker beslutar om att lägga ned deras fritidsgård”.

Majoriteten i kommunfullmäktige avslog motionen med motiveringen att det av formella och administrativa skäl inte är möjligt att sänka rösträttsåldern från och med 2018 års kommunalval.

 

Välkommen Tillbaka Värnplikten

Ett av veckans kanske mest kontroversiella ämnen är regeringens återaktiverande av värplikten som avskaffades 2010. Sju år senare så är det alltså dags att väcka den till liv igen:

Mot bakgrund av att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde har försämrats och att Försvarsmaktens behov av personal i krigsförbanden inte kan säkerställas enbart på frivillig väg bör totalförsvarspliktiga åter bli skyldiga att genomgå mönstring för att kunna fullgöra grundutbildning med värnplikt.

Försvarsmakten ska planera för att genomföra grundutbildning med värnplikt för minst 4 000 personer per år 2018 och 2019. Totalförsvarets rekryteringsmyndighet bedömer att det krävs cirka tre prövningar för att få ut en individ som ska skrivas in till grundutbildning. Det betyder att ungefär 13 000 personer per år kommer att prövas.

Skyldigheten att genomgå mönstring gäller från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt gäller från och med den 1 januari 2018.”

Mest glädjande är att man nu genomför det jämställt hela vägen utom man skall tolka regeringshemsidan korrekt:

Totalförsvarsplikten gäller lika för kvinnor och män efter ett riksdagsbeslut från 2010 (Prop. 2009/10:160). När värnplikten nu återaktiveras innebär detta att både kvinnor och män kommer att kallas in till mönstring och kan bli uttagna att fullgöra grundutbildning med värnplikt.

Ur filmen Repmånad

Det här väckte ju skräck i många ungdomar som finner det bekvämare att sitta framför sina datorer och äta chips eller vad man nu gör. Även en hel del ”fredsivrare” och ”vapenvägrare” bland annat. Debatten var tidvis mycket hätsk, hatisk, men framförallt gav den upphov till att skoja en smula med debattörerna vilka många helt saknar en erfarenhet från det militära för att i mitt tycke ens uttala sig. Men det är just det. Ett försvar av vårt land medför att alla kan tala fritt och ha just åsikter. Som ockuperade kan det bli lite vad som helst med den saken. Det torde framgå ganska tydligt var mina åsikter ligger och jag och många andra tog ingen skada av att för 35 kronor per dag, lämna arbete, familj och allt annat man höll på med mitt i ungdomen när inkallelseordern kom. Det handlar väldigt lite om att lära sig döda eller bli skickade till en annan värlsdel där andra vill döda dig. Däremot lär man sig mycket som ger kunskaper och färdigheter för livet, bortom datorer och surfplattor och mobiltelefoner. Och det är klart, när någon skriker på en för att man gjort fel eller inte begriper första gången så kan det ju hända att man gärna skulle vilja se sin mamma komma rusande och fixa situationen.

Jag lyfte en annan aspekt av det på ett diskussionsforum. Att rösträtt får man inte bara sådär utan att ha förtjänat den. Värnplikt kunde ju vara ett sätt. En överväldigande majoritet höll med. Men jag gissar att det är en generationsfråga och inställning, för andra gjorde det inte och ansåg att systemet skulle kränka våra ungdomar på ett fruktansvärt sätt.

Nåväl, de flesta kan nog se fram emot ett tryggt liv framför datorn med snuttefilten även i fortsättningen. Försvaret har effektiviserats sedan man tog in vad som helst och man letar nu efter kompetens och karaktärer som passar in i soldatlivet eller civilförsvaret. Men betänk att de som faktiskt tar sig i kragen och gör sitt bästa för att få tjäna sitt land under en period, gör det för oss alla och det om något är respekt. Vad anser ni om värnpliktens återtåg?

Ännu Ett Offer För Cancern

Det är onsdagen den 14 december 2016. Klockan är runt 08.00 på morgonen när sjukhusets personal går in i rummet och finner att patienten avlidit någon gång under natten. Tidpunkten för dödsfallet är osäkert eftersom ingen funnits i rummet sedan kvällen före. Personalen har under några veckor väntat på att döden skall inträffa. Hoppet om en annan utgång har sedan en tid helt suddats ut. Trots att man varit väl medveten om att det skall ske vilken dag eller timme som helst, sitter ingen vid hans sida den här natten, ingen har honom under uppsikt. Antagligen konstaterar man bara att ännu ett offer har fallit för cancern och följer sedan sina rutiner i vad som skall göras vid ett dödsfall.

 

Det hade kunnat vara bara ett i raden av offer som skördats för just cancern. För alla utomstående så är det också det. Man noterar i förbifarten att ”Jaha, har han också avlidit. Det var ju ledsamt” och livet rullar på. Men för mig öppnas dörren på glänt till något som jag ansett redan varit dött. Mannen är min biologiske far, och omständigheter i livet har gjort att vi aldrig har haft en sådan relation som en far och en son normalt har. Jag har levt hela mitt liv med en uppfattning om hur han var. Kände kanske saknad efter något som ung, men konstaterade att det aldrig någonsin kunde byggas en vettig relation och accepterat att ibland blir livet bara så. Jag har haft en annan farsa som tidigt kom in i mitt liv, och även om han inte är det rent blodsligt, så är det han som haft jobbet och gjort det ganska bra. När dörren nu öppnas igen och det egentligen bara skall konstateras att den jag aldrig kände är avliden, livet rullar på ändå och att jag egentligen inte bryr mig alls slår det slint. Det väcks frågor om vem han var, hur han var och varför han avled ensam under den där natten.

 

Den sista tiden ligger han dock inte helt ensam. Han har två av sina söner vid sig, halvsyskon jag bara träffat ett fåtal gånger i livet. Han har en vän där, Stellan, som försöker att hjälpa till med det praktiska. Han har varit så illa däran innan han slutligen hamnade i sin dödsbädd, hjälpen har varit oväderlig för honom. Kanske ger det också en tröst att de två sönerna finns där på slutet, trots att det inte är en självklarhet. Det handlar om mest försoning, att åtminstone två av sju barn tar farväl och förlåter i viss mån. Fotografiet några timmar innan han somnar in, är gripande.

Jag brottas med mig själv rent mentalt. Begravningen skall ske bara några veckor efter dödsfallet. Ska jag resa ner för att delta eller ska jag lämna det därhän. Jag skyller på att jag har för mycket arbete och åtaganden och följer inte med min faster och farbror ner. Eftersom jag inte haft någon relation i någon utsträckning, känns det bara konstigt. Det är mycket som skall ordnas rent praktiskt. Dödsboet skall ordnas till med juridikens hjälp, bostaden skall tömmas på hans saker. De två halvbröderna bor i samma område och får ta ett stort ansvar mitt i sin sorg. För det är jag tacksam. Jag kände honom inte, ville inte ha med honom att göra och det är inte sorg jag känner. Bara en stor tomhet efter något jag inte kan sätta figret på till en början. Men det är svar. I början av januari dimper det ner en jättehög med dokument hos mig.

Det är varenda sjukintyg från första gången han upplevde smärtor i ryggen och rekommenderades värktabletter till konstaterandet av prostatacancer som sedan sprider sig i hans kropp och slutligen tar livet av honom. Varje dialog i pappersform med försäkringskassan och arbetsförmedlingen som tycker att han gott kan gå tillbaka till att vara tillgänglig på arbetsmarknaden. Tio års bråkande med myndigheterna under tiden som hans hälsa försämras, ändlösa dialoger med LÖF, patientförsäkring, 10 års förlorad arbetsinkomst som frisk har även gjort inkassobolag och konofogden intresserade, så de tar stora delar av hans redan låga sjukersättning. En deprimerande och chockerande läsning om hur myndigheter i Sverige, på 2000-talet behandlar dödligt sjuka människor.

 

Men det finns något mer. Jag hittar någon form av arv. Arvet i att noga dokumentera och föra anteckningar i preusisk ordning. Det avslöjar hur läkarna under 2.5 år inte lyssnar på sin patient som försöker beskriva sina problem. Anteckningar om datum, namn och förfarande under mötena som avverkas på 15 minuter innan han tvingas lämna läkarens rum utan att ha blivit lyssnad på eller skapat ens minsta intresse över vad som kan vara fel. Det visar sig också att läkaren är en AT-läkare, som bara är på vårdcentralen för praktik. När han slutligen får träffa en annan läkare konstateras det efter ett PSA-testatt värdena är skyhöga och snudd på ett medicinskt under att han ens lever.

 

Man sätter in alla åtgärder man kan och behandlingstiden är lång och osäker. Ett tag tror man att han besgerat cancern, men det dröjer inte länge innan man konstaterar att den sprids. Om och om igen. 2015 har jag kontakt med honom för första gången på många år. Han nämner bara i förbifarten att han varit sjuk, den här gången tror han att han bekämpat ner cancern för gott och skämtar om det genom att säga att ”Han är mer elakartad än cancer och den inte har en chans mot honom”. Vi pratar inte så mycket mer om cancern, det är mest en form av konstaterande att vi inte kommer att kunna ha en vettig relation. Vi säger adjö och önskar varandra lycka till i det fortsatta livet.

 

I den här högen av papper hittar jag sakta en människa. Noggrann med att föra sin egen levnadsjournal, arkivera allt, men även som en saklig robotskrivare, hur det påverkat hans liv fram till hans död. Jag får veta av mina halvsyskon att han även förde privata dagböcker. De läser i dem och säger sig ändra sin bild av honom, förstå varför han var som han var och levde som han levde. Själv känner jag mig inte mogen nog att öppna och förstå. Jag fokuserar på det rent juridiska kring hans sjukdom och död. Många telefonsamtal med handläggare som verkar vilja sopa ansvaret för att cancern inte upptäcktes i tid under mattan. En säger till och med åt mig i telefonen att ”Varför gräva i det där, han är avliden nu och nu avslutar vi hans ärende”. Jag ger mig inte. Jag mejlar, jagar människor per telefon. De flesta är inte på sina kontor, svarar inte och meddelar att de är tillbaka efter lunch och efter lunch att de gått för dagen. När de svarar säger de att de vill ha en fullmakt. Ett papper skickas via Posten runt till sju syskon som var och en måste signera. Det tar tid. Det skapar oro, tänk om Posten strular till det?

 

Men det går bra till slut. Handläggaren meddelar att han fått in fullmakten och att jag kan kontakta honom. Han håller sig undan i drygt en vecka innan vi slutligen får kontakt igår. Nu låter det annorlunda på tonen. Han medger att de nu konstaterat att patienten avlidit i förtid på grund av bristande hantering av sjukdom. Han säger att de ska betala begravningskostnaderna, att det kommer att betalas ut både ersättning och ett skadestånd till de efterlevande. Jag frågar vad som händer med läkarna som ignorerade patienten och kanske försatte honom i onödigt lidande. Han säger att det får jag ta med läkarna. Själv känner jag hur ådrorna dras samman i tinningen, hur pulsen ökar. Det här ville man bara avsluta och sopa under mattan.

 

Under den här perioden när jag studerat dokumentationen så börjar jag förstå alla artiklar som publiceras om sjuka människor i vårt samhälle som behandlas direkt illa och ovärdigt. Döende människor som skall ut på arbetsmarknaden, leva på existensminimum, utförsäkras. Vad i helvete är det för samhälle vi lever i? Vad är det för regelverk som torterar redan döende människor mentalt och ekonomiskt? Varför har jag själv blundat för verkligheten?

 

För så är det. Jag har blundat, tittat åt ett annat håll, inte kunnat hantera att familj, vänner, bekanta drabbats av den här sjukdomen och kämpat sig igenom. Cancer skrämmer skiten ur mig, för det är något som jag inte kan jävlas med genom att skriva, inte kan slå på käften, inte ens se på långt avstånd hur den kommer promenerande med jävelskap i blicken.Mina anhöriga som innan det här drabbats har genomgått operationer och ett psykiskt lidande som jag inte kunnat hantera. Jag har nära vänner som öppet och noga beskriver vad de genomgår, men jag har inte kunnat ta det till mig, på riktigt liksom. Det blir mest ”Cancer säger du, ja hoppas det går bra, att du blir frisk och det ordnar sig säkert”. Det är först när jag läser i högen av dokumentation jag inser verkligheten. Jag vet inte vad, men något måste jag göra. Inte minst för att aldrig behöva läsa om eller höra om de döendes kamp mot vårt eget regelsystem och robotliknande tjänstemän utan empati, eller patienter som inte blir lyssnade på. Om människor som avlider utan tillsyn nattetid.

Spelet Bakom Namngivningen Av Torget I Hofors

Det är otroligt glädjande att se responsen på omröstningen av torget som tidigare kallats ”Teaterplan” och ”Njuren. Via sociala medier och i möten mellan människor i kommunen är det ett hett diskusionsämne, och givetvis fick det uppmärksamhet i lokaltidningarna som förutspått. Det var nämligen inte en självklarhet att medborgarna skulle få säga sitt hjärtans mening om namngivningen. Det damp bara ner en tjänsteskrivelse i kommunstyrelsens arbetsutskott som angav:

 

Förslag till beslut

Kommunstyrelsens arbetsutskott beslutar att föreslå kommunstyrelsen att föreslå  Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd att anta ”Kärlekens torg” som officiellt namn på i folkmun kallad Teaterplan/Njuren enligt det markerade området på bifogad karta.

 

Ärendets beskrivning kändes mycket diffust och var en tjänsteskrivelse från Eva Andersson och Håkan Eck. Vanligtvis brukar det finnas en motion inlämnad av ett av de politiska partierna, eller ett medborgarförslag i grunden, men inte i det här fallet, och därför reagerade både jag och Vänsterpartiets Xamuel Gonzales Westling över förfarandet. Faktiskt med ganska stor ilska över hur man tänkt sig gå över medborgarnas huvuden. Är det något som verkligen är publikt och något av demokratins underlag, så är det våra gator och torg där vi alla vistas tillsammans. Någonstans i kedjan från uppkomsten av idén till det landade på vårt bord luktar det lite ruttet. Och jag hoppas att kunna återkomma till varför någon trodde att man kunde ignorera folkets röst och inflytande. Snudd på beklämmande att inte vare sig kommunchef, kommunalråd eller någon av tjänstemännen ens tänkt tanken att fråga fotfolket innan man tar beslut av den här karaktären.

 

Hur som haver så yrkade ovan nämnda Vänsterpartist och undertecknad på att innan ärendet skickas vidare från kommunstyrelsen till Samhällsbyggnadsnämnden, så skulle medborgarna få säga sitt. Det är även ett ypperligt tillfälle att experimentera med medborgardialogen mellan befolkning och kommun via de sociala mediakanalerna och kommunens nya hemsida.Jag skulle gissa att besöksstatistiken även ökar under denna period, och fler får upp ögonen för den ständigt uppdaterade och häftiga hemsidan efter ansiktslyftet.

 

Och visst tog debatten fart. Det är svårt att få några indikationer om vad torget i slutänden kan komma att heta, men fantasifulla förslag av mer eller mindre realistisk karaktär finns det. Bessemertorget, Kullagerplatsen, Arnes Torg, Centrumtorget, Rubintorget, Folkplatsen och Baktalerian. Jag tycker mig även se en stor konkurrent i Plattan som många ungdomar verkar kalla området. Just Kärlekens Torg, kanske man hade funderat en vända till kring om man Googlat lite innan förslaget väcktes. Redan den 17 december väcktes tanken att döpa om just det torget som Musikhjälpen 2016 huserade på.

 

Förmodligen blir det mer kärlek och gemenskap på Stortorget när Musikhjälpen går in i slutspurten i helgen. Med all sannolikhet blir det insamlingsrekord också. Det blir en vecka som kommer att sätta stort avtryck i Örebro. Programledarna i Musikhjälpen har hela veckan valt att tillfälligt kalla Stortorget för Kärlekens torg. Så är det i och för sig varje år oavsett stad. Jag tycker ändå politikerna i Rådhuset ska ta sig en ordentlig funderare om det inte är dags att byta namn på Stortorget till Kärlekens torg.”

 

Tanken är fin, och ändamålet med sammankopplingen till den bedrift som Hoforsborna stod för med Marita Söderström och Emil Eriksson i spetsen är klockren. Men lite förhastat känns det att döpa om torget till något som skall leva kvar längre i framtiden än minnet av denna fantastiska händelse. Om man lyssnar på diskussionerna kring namngivningen av torget, så upplever tyvärr många inte en odiskutabel kärlek mellan invånarna, och smakar man lite på hur det låter när man till exempel skall stämma träff i vardagslunken, låter det inte helt korrekt.

-Ska vi ses på Kärlekens Torg och gå och fika?

-Vi går och hänger på Kärlekens Torg.

Hofors ungdomar och kommunens framtid verkar ha myntat Plattan som benämning. Oavsett vad man döper torget till, så gissar jag att Teaterplan, Njuren och Plattan fortfarande kommer vara onmämningarna för platsen. Varför inte då välja ett neutralt och för framtiden hållbart namn, och nyttja benämningen Kärlekens Torg vid arrangemang eller samlingar?

 

En annan tanke som också dykt upp under veckan när det diskuterats just demokrati, torg och gemensamma platser är att förlägga en permanent scen vid platsen. Höskrinda i all ära (syntes i TV-dokumentären på SVT), men det har sina begränsningar om man till exempel vill framföra ett schysst sång och dansnummer i höga klackar som Sebbe gjorde. Det kan gott och väl räcka med en något högre plattform i utkanten av torget som är förberedd för el mm vilket Kent Andersson i marknadsgruppen förklarade för mig vara önskvärt.

 

Kanske skulle det även kunna utvecklas till något ytterligare. Satsningen på att ha en medborgardialog med ett demokraticafé som föregår kommunfullmäktige kan sägas vara allt annat än det ädla syfte det borde ha haft. Få besökande, snudd på knappt någon. Med en fast plats för arrangemang, uppträdande mm, så öppnar sig ytterligare en spännande möjlighet att satsa på istället för att ha diskussioner och debatter i det offentliga rummet.

Varför inte kopiera något som fallit väl ut som Speakers’ Corner i Hyde Park, London? Istället för att politiker sitter i entrén på Folkets Hus och inväntar medborgarna, kanske man skulle sätta upp en mikrofon vid torget en timme innan och låta alla som vill säga sitt hjärtas mening helt enligt principerna med yttrande- och åsiktsfriheten?

Det passerar dessutom ständigt människor runt torget och står någon och talar så når man garanterat fler öron än instängda i Folkets Hus.

Hofors Kommun Har 2.7 I Betyg – Det Är Ni Kommuninvånare Som Kan Förbättra Det

Kopplat till det tidigare inlägget med just omröstningar och Facebook, så vill jag lyfta fram en sak jag noterat. De flesta sidor som skapas på Facebook, ger besökaren möjligheten att betygsätta sidan. Det kan ju vara viktigt med respons om man bedriver ett företag och vill ha en snabb dialog med sina kunder och få en indikation på hur man bedriver sin verksamhet.För Hofors kommun ser det idag ut så här. Den röda pilen anger var man sätter sitt betyg.

Det är tre personer som tagit sig tid att sätta ett betyg på Hofors kommun. Själv är jag lite diplomatisk och sätter en trea  vilket anger betyget ”Bra”. Min tanke är att Hofors är bra, men kan bli mycket bättre. En annan användare har gett betyget fyra, vilket är mycket glädjande eftersom personen tycker att det är lite bättre än bra. Det tredje betyget är en etta, personen anser då att det här är inte alls bra. Tre röster ger ett snittbetyg på 2.7, vilket kanske inte alls speglar någon verklighet, för vi som bor här tycker ju att det är mycket bättre än så. Det finns ju naturligtvis faktorer som påverkar betygssättningen. Man kan vara missnöjd med bemötande från kommunen, man kan basera sitt omdöme på enstaka saker som man är missnöjd med, eller sätta ett högt betyg rent generellt eftersom man är nöjd eller mer än nöjd.

 

Jag blev intresserad varför en person sätter ett så lågt betyg.

I det här fallet verkar det finnas ett missnöje med den TV-produktion som nyss visades på SVT. Personen har först visat uppskattning via Marknadsgruppens Facebooksida, men sedan blivit besviken och ändrat sig och därmed också letat reda på kommunens hemsida och betygsatt den efter sin upplevelse av Hofors kommun. Nu vet ju de flesta att produktionen inte visade en riktigt sann bild, men så här kan det fungera i ett praktiskt exempel när man interagerar via social media.

Med bara tre betyg så är det ju ganska missvisande, så därför tänkte jag genom detta inlägg att ni invånare som nyttjar Facebook också skulle sätta era betyg. Samtidigt ett litet experiment. Gå in via denna länk och ange ert betyg på kommunen, min prognos säger mig att snittbetyget kommer att öka dramatiskt och kanske ange en rättvisare bild.

 

 

 

 

 

 

Vad Ska Torget I Hofors Centrum Heta?

Utvecklingen går mot framtid på Hofors kommuns hemsida. Man har länge funderat över hur man skall bedriva medborgardialog och med antagandet av att möta invånarna via bland annat sociala medier, upplever åtminstone jag det som att man blir tillgängligare. En uppdaterad hemsida, en aktiv Facebooksida och förhoppningsvis lanserar man även Twitter och Instagram snart. Ett exempel på dialog med medborgarna är den omröstning som startade igår på kommunens hemsida. Det gäller namngivningen av det som kallas ”Teaterplan” eller ”Njuren”, torget där det då och då sprudlar av aktivitet.

 

I samband med Hofors Kommunstyrelses Arbetsutskotts sammanträde den 14 februari beslutades det att en rådgivande omröstning skulle genomföras där allmänheten kan rösta på och komma med egna förslag på namn till torget.
Omröstningen kommer att vägleda Kommunstyrelsen när de under sitt sammanträde den 28 februari beslutar om ett namnförslag.
Namnförslaget ska sedan presenteras för Västra Gästriklands Samhällsbyggnadsnämnd som sedan tar det slutgiltiga beslutet.
Omröstningen kommer att pågå fram till den 26 februari.

 

Det finns tre förval till namn och möjligheten att vara kreativ på egen hand med ett helt nytt namn. En fingervisning om resultatet kan alltså meddelas efter kommunstyrelsens sammanträde den 28 februari, och förhoppningarna är att det redovisas i antal röster på respektive namn så att man dels kan se antalet som engagerat sig i att rösta och vilka andra namn som föreslagits. Fungerar det här tillfredsställande så kanske man kan nyttja metoden i andra frågor för att få indikationer på hur invånarna ställer sig i andra frågor.

Jag skall dock medge att jag inte är hundra procent övertygad om själva upplägget i just denna omröstning. Att vara anonym och det här med ”valfritt tecken” öppnar upp för en möjlighet att rigga hela omröstningen. Det sker hela tiden i små som stora omröstningar i media där man inte säkerställer att en röst per person är det som gäller. Möjligen skulle det hela vara kopplat till ett Facebookkonto, men då ställs man inför ytterligare problem då det finns människor som inte använder Facebook eller känner sig hemmavan på internet.Men det är glädjande att man testar den här varianten och resultatet skall givetvis bli spännande att se.

Ännu Ett Steg Mot Tidningsdöden?

Det går fort i tidningsbranschen. För bara några månader sedan publicerade jag ett par inlägg där jag funderade kring den befarade tidningsdöden.

Lokaljournalistik i förändring

Den enes död, den andres bröd

Senaste dagarna har jag noterat att man inom MittMedia tagit ytterligare ett steg mot att minska skillnaderna mellan sina båda tidningar Arbetarbladet och Gefle Dagblad.

Det ser onekligen ut att mest gå mot riktningen där man väljer tidning efter passionen för färg runt ramarna.

 

 

 

Ny Fest I Hofors Med Skid-VM 2025?

Om den senaste ”VM-festen” med Camp Finland i Hofors var en stor framgång eller inte kan vi säkerligen diskutera i evighet. Min inställning är dock att det var ett fiasko av många anledningar, inte minst från hur arrangörerna planerat till slutresultatet. Förutsättningar fanns det, men kompetens att hantera det var det mindre med. Dessutom fick vi aldrig se någon utvärdering av satsningen i kommunen trots upprepade förfrågningar. Nu ser det ut att bli en repris 2025 om intresseorganisationen Beyond Skiing får sin vilja igenom. Men den här gången kommer masspsykosen inte att vara helt generell i grannkommunen. Vänsterpartiet verkar osedvanligt klarsynta och vill redan nu smälla igen dörren till ett nytt VM skriver Dalarnas Tidning.

 

Vid kommunstyrelsens senaste sammanträde beslutades om att en kommunal VM-utredning skulle sjösättas.

Vänsterpartiet reserverade sig redan då och i samband med torsdagens kommunfullmäktige befäste de sin ståndpunkt.

Liberalernas Svante Parsjö-Tegnér var tidigt ute med en motion där han krävde en oberoende utredning i kommunal regi.

Under fullmäktige besvarades motionen med bifall i och medatt utredningen redan är beslutad.

Men Vänsterpartiet behöver ingen mer information.

I höstas gav intresseorganisationen Beyond Skiing tidigare VM-generalen Sven von Holst ett uppdrag att genomföra en utredning kring Faluns möjligheter att åter stå som värd för skid-VM med sikte mot 2025.

Bland annat kom utredningen fram till att de kommunala investeringarna skulle kunna uppgå till 30-40 miljoner kronor i Lugnetanläggningarna.

– Vi har fått den utredning vi behöver. 30-40miljoner kronor är skäl nog att säga nej till att utreda det här vidare, kommenterar Liljeglöd.”

För min gamle lärare Svante ser det dock ut att bli ett positivt gensvar på motionen:

Förutom Vänsterpartiet ställde sig samtliga partier bakomSvante Parsjö-Tegnérs motion om en oberoende VM-utredning.

Moon Boots Är Lika Exotiskt I Hofors Som I Huvudstaden

Samtidigt i Hofors” är en public service-version av ”Ullaredskriver Kristian Ekberg på GD-Kultur,  och resonerar om vilka landsbygdens människor kan vara.

Frågan är hur komplext Hofors får vara. Hur mycket kan programmakarna utmana stereotypen av hur storstadens tittare förväntar sig att landsbygden ser ut? Vilka får representera den kämpande bruksorten och vilka skulle komplicera bilden av Hofors allt för mycket?

Hur hade exempelvis de hippa möbeltillverkarna Lith Lith Lundin i Torsåker passat in i stereotypen av bruksort på dekis?

Hittills har jag sett två avsnitt av ”Samtidigt i Hofors” och kanske utmanar resterande två avsnitt av serien de på förhand existerande föreställningarna mer. Än så länge tillför dock programmet inte mer förståelse kring varför landsbygd och stad glider isär.

Jag vet inte riktigt om det finns någon betydande klyfta att tala om. Dagens moderna landsbygdsbor, i synnerhet den yngre generationen har lätt för att röra sig mellan storstad och landsbygd, speciellt när det gäller Hofors och avstånden till större städer och huvudstaden. Kanske är det annorlunda om man bor i mitten av norraste Sverige där kommunikationerna är begränsade. Idag är man ändå delaktig i omvärlden genom teknikens utveckling, TV, Youtube, Instagram, Twitter, Facebook och Snapchat mm. Man följer trender i samhället med underhållning, nyhetsrapportering, mode och online dejting styrs inte av länsgränser.

Om det finns en föreställning av att människorna som bor på landsbygden på något sätt skulle vara annorlunda än i storstaden, så får man nog att revidera den. Visst, de äldre generationerna som valt att leva på landsbygden, har genom åren tvingats att anpassa sig en smula. Det serveras inte snitsigt utformat kaffe i varje vägkorsning, man tvingas att kanske hugga sin egen ved och klippa sina egna gräsmattor, och klädseln väljs snarare av dess praktiska innebörd och av snitsighet. Det betyder dock inte att en garderob skulle bestå av Helly Hansen och ”Moon boots” och att människorna här äter nävgröt och fläsk tillagad över öppen eld.

Tro det eller ej, men det finns en majoritet av människor på landsbygden som inte vet hur man jagar eller fiskar, än mindre skulle känna sig speciellt bekväma ute i skogen vid en eld och ett vindskydd. Det är snarare en generationsfråga än en avståndfråga vilka kunskaper och beteenden man har idag. Och den som förväntar sig att man på landsbygden är insatt i allt vad som gäller jordbruk, blir grundlurad eftersom en bonde är lika sällsynt här som i storstaden numera. Man passerar inte längre gröna brukade ängar eller betande kor på samma sätt som tidigare.

Därför är det smått förvånande när man stöter ihop med en person som bor i en större stad och noterar att det på något sätt skulle vara exotiskt på Bruket eller den lokala pizzerian. Att vi som bor är skulle vara förståndhandikappade eller mindre vetande. Oftast är det yngre Stockholmare på väg till fjällen som kan utbrista ”Titta dom har grillchips” på Statoil efter Faluvägen eller fnissa bakom ryggen på någon som bara skall hämta sin pizza på Viva och utan att veta om det hamna på Instagram med texten ”Är på landet”.

Okej en lätt överdrift i det sista stycket, men det har hänt då och då, och min förvåning består mest i hur dessa individer har utbildats i skolan eller till vilken grad de hänger med i samhällsutvecklingen genom nyheter. I den mån begreppet ”byfånar” existerar så kommer dom i vart fall inte längre ifrån landsbygden.

Men visst är det exotiskt att byta omgivning, och att vara på den svenska landsbygden eller längs någon av kusterna är makalöst avkopplande. Livet kan vara precis så enkelt som man vill utan stress och trafik eller exakt så aktivt med gym, cafébesök och social media som man vill. Till och med människor i förorterna till huvudstaden trivs med sina liv där man egentligen har närmare både till storstadspuls och natur än innerstadsmänniskorna.

Avsultande kan det vara trevligt med en liten anekdot. 2002 befann jag mig på ett tåg mellan Stockholm och Falun och ett större sällskap med ungdomar och några ledare fanns i samma vagn. Jag noterade en viss oro över var man egentligen skulle kliva av tåget. Målet var Mora med byte i Borlänge, men vid varje station uppstod en smärre cirkus där alla reste sig upp, började rycka i sitt bagage och var på väg av tåget innan de förstod att det var fel station. Detta trots tydliga utrop i tågets interna kommunikationssystem. Sala, Avesta, Hedemora. Samma sak. När tåget stannar till i Säter lyckas halva skocken av ungdomar komma av på plattformen och där frös de nästan till is när de såg omgivningen och en av ynglingarna som stannat i dörröppningen utbrast:

-Näe jag vill åka hem igen!

Aftonbladet Spårar Nätpedofilerna

En intressant artikelserie i Aftonbladet gör gällande att man nu spårar upp individer som laddar ner barnpornografi.

Aftonbladet –  Användarna

Aftonbladet –   72 män avslöjade

Inte heller i Hofors har vi varit förskonade från nätpedofilerna eller barnpornografibrotten:

Hoforsbloggen – Nätpedofilen bland Hofors ungdomar är fast!

Gefle Dagblad – 44-åring laddade ned över 115 00 barnporrbilder

Dom har alltid funnits och kommer alltid att finnas lurandes i mörket i framtiden, men det går att göra det betydligt svårare för dem att komma i kontakt med barn och ungdomar, åtminstone i hyfsat civiliserade samhällen. Att ständigt utbilda och informera om riskerna med att använda mobiler, datorer och surfplattor. Att ta ansvar för att man har en god dialog med sina barn/ungdomar om risker med att ha kontakt med okända människor via merparten av de sociala mediaverktygen. Det är uppmärksamhet som försvårar möjligheterna för nätpedofilerna att slå klorna i era barn. Skolorna har ett enormt ansvar i att utbilda sina elever och synliggöra riskerna med att vistas på internet, men det är slutligen hur observanta föräldrarna är som avgör.

Skärpning Av Lag Kan Ge Hofors Kommun Nattis

Ett intressant inslag på TV4 denna morgon. Nattisdebatten har som bekant varit ett hett ämne i kommunen, och nu återstår det att se om det blir fart under galoscherna om även Hofors kallas in till samtal.

3 av 10 kommuner erbjuder inte förskola på obekväma arbetstider, så kallad nattis – trots att de enligt lag ska sträva efter att göra det. Utbildningsministern kallar nu in kommunerna till samtal – och hotar med en skärpning av lagen om inget händer.”

Tyvärr Är Det Tillåtet I Hofors Kommun Med Raketer

Det drar ihop sig till en av årets värsta kväll/natt för många av våra håriga kamrater. Under ett par veckors tid så har många invånare delat inlägg eller vädjat i egna inlägg på sociala medier att vi skall tänka oss för innan vi skjuter upp raketer eller smäller av högljudda smällare. I synnerhet hundar och katter inte bara oroas, utan blir i flera fall rent skräckinjagade av en i grunden totalt meningslös företeelse.

 Jag tycker inte att det är försvarbart på något sätt att skicka upp miljontals kronor i skyn ”bara för att det är vackert”. Som politiker har jag även fått frågor om det är lagligt lokalt i Hofors, diskuterat det med andra partiföreträdare, och jag hade för mig att det var inskrivet i de lokala ordningsstadgarna som jag själv var med och antog revideringen av, men när jag nu fick dem i mejl av vår vikarierande kommunsekreterare, Fredrik Segersteén, inser jag att formuleringen tillåter det under tre kvällar.

Det är alltså det ”sunda förnuftet” som får råda i år. Men visst kan vi väl definitivt enas kring att vi inte bara skall visa hjärta för människor, utan även för våra husdjur? Hur som haver, så är det alltså en motion om en ändring av de lokala ordningsstadgarna som krävs i första hand, och en sådan kommer att formuleras och lämnas in direkt efter nyår i hopp om att vi i framtiden åtminstone i Hofors inte behöver se fram emot årsskiftet med oro för våra husdjur.

Marita Har Dragit In Hundratals Miljoner Till Hofors

Det finns antagligen inte en levande själ i Hofors som inte vet att det var en rent magisk söndag där insamlingen ”Med kärlek från Hofors”passerade miljonen och fortsatte ticka upp till detta:

miljon

Fantastiskt bra för ändamålet och mer sammanfattande i programmet angavs en summa på över 49 miljoner kronor totalt i insamlingen. Hofors har alltså en betydande del av resultatet i årets upplaga av Musikhjälpen.

Men insamlingen i sig är en sak, det är vad som under gårdagen omnämndes som ”Hoforseffekten” som är intressant idag. Det genererade nämligen en hel del positiva mediainslag och plötsligt visste hela Sverige att ”en litet samhälle med kanske 6000 invånare” utfört stordåd. Hofors hamnade till och med på kultursidorna i de finaste och märkvärdigaste tidningarna. Ett axplock av gårdagens media:

Arbetarbladet – En miljon kronor har Hofors samlat in till Musikhjälpen – slår alla rekord!

Arbetarbladet – Efter insamlingssuccén – nu kan skyltarna till Hofors komma att bytas ut

Gefle Dagblad – Slutgiltiga summan för Hoforsbössan: 1,2 miljoner – krossar tidigare Musikhjälpenrekord

Gefle Dagblad – ”Med kärlek från Hofors” krossar rekordet – är nu största insamlingsbössan i Musikhjälpens historia

Sveriges Radio – Hofors slog rekordet i Musikhjälpen

SVT – Hofors-insamling har nått över miljonen

Dagens Nyheter Kultur – Hofors slår rekord i ”Musikhjälpen”

Sydsvenskan – Hofors slår rekord i ”Musikhjälpen”

Expressen – Kommunen slår rekord i Musikhjälpen

Göteborgs Posten – Hofors slår rekord i ”Musikhjälpen”

Aftonbladet – Filip & Fredrik slog rekord i Musikhjälpen

Aftonbladet – Nytt rekord för ”Musikhjälpen”

Och listan kan fortsätta i all oändlighet över den uppmärksamhet som insamlingen, initiativet och engagemanget har bidragit till. Det finns all anledning att vara superglad, jag gissar att där det jublas högst idag är nere vid Faluvägen/Rondellen och i ”Kjelles vita hus” eller Entré Hofors som det heter mer formellt. Föreningen har nämligen uppdraget att arbeta med marknadsföringen av kommunen och i det här fallet vred sig lyckans låsmekanismer i helt rätt läge och vi pratar om gratis reklam för hundratals miljoner som föll rakt ned i Kjell Johanssons knä. Det tåls att upprepas igen, reklam för hundratals miljoner.

För i verkligheten så har kommunen inte haft de muskler som behövts för att arbeta med sin profilering. Vi har fått mycket smått till skänks genom någon enstaka positiv artikel och nyhet. Trots att vi har fantastiska och i många fall unika möjligheter att vara en naturlig plats för besöksnäring, företagande och boende, så finns det inte medel att marknadsföra det eller skapa riktiga förutsättningar.

Vi” politiker framhäver ofta våra fördelar, nämner satsningar på idrottskommunen, besöksnäringen, skryter om vilket lyckat projekt fisket vid Hubo-Långsjön blivit som attraherar tusentals besökande. Men att göra ordentliga satsningar på det och lägga investeringar för att utvecklas till att bli konkurrensmässiga med omvärlden, det gör vi inte. Jag skriver inte, för de blygsamma medel vi satsar är snudd på intet. Det råder en viss brist på kompetens också, att placera nya uppdrag i någons knä medför inte automatiskt att satsningarna lyckas.

Men vi säger det en gång till. Hofors har fått reklam för hundratals miljoner, och allt började med ett initiativ från en privatperson vid namn Marita Söderström. Det går knappt att greppa vidden av hur lyckosamt detta blev inte bara för insamlingens och ändamålets skull, utan för alla oss invånare i kommunen som älskar att bo här. Den kärlek kommunens invånare gav, kom genast tillbaka i form av positiv media, uppskattande tillrop av hela Sverige och en bild som fullkomligt krossade den negativa synen många gett av Hofors kommun. Hofors var på allas läppar och sinnen utan en enda krona för marknadsföringen. Hur jävla fantastiskt är inte det??

musikhjalpen

Men det räcker inte med att alla vet att Hofors existerar någonstans i landet. Arbetet med att utveckla samhället runt oss måste fortsätta. Att invånarna har kraften och hjärtat är bevisat långt bortom all sans och vett, men kraften måste samlas och riktas på något sätt. Det är en fantastiskt bra paroll, ”Kärlek från Hofors”. Det finns en innerlig önskan från många nu att vi tar tillvara på det här, och det är egentligen ganska enkelt om inte den grå vardagen smyger in och sakta stryper den euforiska känslan till döds och intet. Då är nämligen dessa hundratals miljoner i gratis marknadsföring vi fått kanske inte helt förlorade, men definitivt förslösade.

Tänk om den här kraften kunde visa sig då och då. Till exempel när innebandytjejerna lirar bortamatch och ett följe av hundratals tillresta kommuninvånare hejar fram till seger.

t-shirts

Design: Lisa Alexandra Sörensen

En vädjan om språkkompisar resulterar i att det finns fler än behovet. Att vi får ett fredligare samhälle därför att goda människor solidariskt säger ifrån. Att när någon har problem så finns det fler händer att lösa dem än problemen själva. Det är ett sådant samhälle som jag vill leva i, och jag kunde aldrig ana att en enda person kunde öppna dörren på glänt till det. Marita Söderström blir förhoppningsvis startskottet på en ny tid.

Din Lokaltidning Väcker Gamla Minnen

I veckans upplaga av Din Lokaltidning, så återfinns en helsida med nyss nämnda kommunalråd. Under rubriken ”Det har varit jätteroligt, Kommunalrådet Dangardt lämnar efter 14 år” sammanfattar hon sin kommunala karriär inför steget mot högre höjder. En positiv syn på kommunens framtid och en fundering om hon ”fått ta mer skit” via internet för att hon är kvinna.

Under insändare och oppinion så återfinns det ett inlägg från Folkhemmet Hofors/Torsåkers Kent Olsson väl värt att lyfta fram:

kent-olsson

Ni som läser DLT ordentligt har kanske sett att det publicerats ett antal inlägg från just Kent Olsson på sistone. Denna gången en intressant iaktagelse gällande kollektivtrafiken på hjul mellan Falun och Gävle där Hofors som bekant är ett stopp på vägen. I dagsläget går det endast två avgångar åt vadera håll på vardagarna, och det är långt ifrån tillräckligt för många som vill kunna pendla mellan orterna längs sträckan.

Det talades en del inför en eventuell regionsbildning att vi skulle ha is i magen och se hur utvecklingen skulle bli. En del menade att det kunde innebära en förbättring av just dagliga bussturer. Nu ser det ut som att storregioner är ännu längre ifrån att bildas och Kent Olssons slutliga fråga är fullt befogad ”Vad lär man av detta?

I samma anda så vill jag nämna det arbete som pågått med att skapa en framtidsstrategi i kommunen. Arbetet i sin helhet kommer att presenteras med tiden, men ett uppenbart problem är just kommunikationer.

framtidsstrategi

Ett av problemen som nämnts är ju avståndet mellan centrum och järnvägsstation för spårbunden kollektivtrafik. Jag blev glatt överraskad när det dryftades funderingar att det vore bättre med en mer central station. Något som jag lyfte fram 2013 i ett spekulerande. Det ska dessutom tydligen ha funnits någon form av utredning gällande just en mer centralt placerad station, och jag hoppas att hitta på den för att se hur tankegångarna gick.

Jag är ganska övertygad om att tillgänglighet är den främsta nyckeln till att låsa upp framtidens problematik.

Media Granskar Del 2: Media Kan Vara Din Värsta Ovän Eller Ditt Stöd I Nöd

Som jag nämnde i den första delen av detta inlägg, så är media det värsta som finns för en politiker eller tjänsteman (eller i största allmänhet för den som betett sig omaraliskt eller olagligt). Taktiken man använder i kontakt med media brukar nästan uteslutande vara att skylla ifrån sig, förneka eller hävda sin okunskap inför. Ibland får man ta smällen och har då inställningen att ”det har folk glömt imorgon” eftersom man kallt räknar med att det blåser lite kallt idag men imorgon är man back in business igen, läxan man tar med sig är att dölja sina förehavanden bättre och bygga upp ett skyddsnät omkring sig så att man inte råkar ut för exponering igen. Jag har inget belägg för mitt nästa påstående, men jag tror att skulle man titta på följderna av en nyhet, där en person gjort ett grovt fel, så är det sällan personen faktiskt sägs upp eller får stå till svars inför högre makter. I värsta fall en omplacering. Anställningsskydd väger tungt oavsett i vissa fall.

Har chefer och befattningshavare den här inställningen till media så kan det beskrivas lite som det klassiska att ”skiten rinner nedåt i pyramiden”. Det vill säga att rädslan för att hamna i nyheterna skapar en nästan större rädsla om man har en lägre position i organisationen eller hierarkin. Befinner man sig där är det betydligt lättare att hamna i onåd, man kan sägas upp, sparkas på eller frysas ut även om man vet att man har rätt i sak eller moraliskt. Det finns en inbyggd rädsla att straffas. Inte helt osökt så kan man jämföra det med den kriminella världen där så kallade ”golare” inte står högt i kurs och övervägande bestraffas på de hemskaste sätt som finns. En skvallerbytta bingbång helt enkelt.

Man kan vara naiv och tro att myndigheter, tjänstemän och till och med poliser och rättsväsendet är hundra procent ärligt och korrekt. Fel! Till och med på dessa nivåer ljuger och bedrar man varandra och döljer saker från allmänhetens ögon därför att man vet att kommer detta ut kommer media och då blir man ”uthängd”. Det finns hur många exempel som helst och jag tänker inte gå in närmare på det. Det får ni läsa om i media eller se på nyheterna.

Rätt skall vara rätt. Hur obekväm sanningen än är skall rätt vara rätt. Det är själva grunden till att vår civilisation existerar idag som den gör. Man gör lite olika här och var och vad som egentligen är rätt kan diskuteras i all evighet. Arbetar man i en organisation där det finns ett regelverk som ofta styrs av landets lagar, så skall alla följa dem. Allmänheten skall kunna lita på att det sköts korrekt, skattemedel går till vad det är avsett för och de anställda skyddas när de utsätts för felaktigheter eller tvingas utföra saker som kan vara direkt olagliga. Ännu viktigare för invånarna som är i behov av tjänster och vård. Behandlas man inte lika enligt regelverket, det kan vara missförhållanden där man särbehandlas eller till och med behandlas illa, så är det ett ärende som måste belysas för att kunna rättas till. Man kan inte lita på att man reder upp detta internt, och det är faktiskt i allmänhetens intresse att få veta att det skett felaktigheter. Det är här media kommer in som en riddare i skinande utrustning och på en vit springare (finare ord för häst).

Själva kontentan i dessa två inlägg. Jag blev så ypperligt glad att Gefle Dagblad idag publicerade en artikel med information om vad man kan göra om något går fel.

En guide för visselblåsare – Så lämnar du bra tips

Självklart beror det mycket på att man vill få nyhetsuppslag att skriva om i sin tidning. Lokalredaktionerna läggs ner och man har inte samma möjlighet att vara närvarande som en blodhund och snoka bland vad som kan bli nyheter. Men det gör det inte mindre betydelsefullt. Det är en kanal för att föra fram oegentligheter som måste granskas för att till exempel påvisa problem i vård och omsorg eller direkta olagligheter i en kommunal verksamhet. Eftersom skiten rinner nedåt så har de anställda ofta skrämts till tystnad. I denna guide så förklaras det på ett ypperligt sätt om rättigheter och lagligt skydd om du som anställd vill rapportera något som du upplever att man inte tar på allvar i den egna organisationen eller som i värsta fall försökts tystats ned.

Du får vara anonym – men vi vill gärna veta vem du är

Vi skyddar våra källor – så fungerar meddelar- och källskyddet

Meddelarfriheten – rätten att berätta om missförhållanden

Efterforsknings- och repressalieförbud skyddar dig som visselblåsare

Dokument, bilder och mejl – ju fler fysiska bevis du har, desto bättre

Har du extra känslig information? – så kontaktar du oss kryptera och säkert

Det som kanske skall poängteras mest här, är delen med efterforsknings- och repressalieförbud. För är media lite som soljljus för vampyrer, så är omnämnandet av just detta förbud något som får en politiker eller tjänsteman att snurra på huvudet som flickan i Exorcisten. Värre än vigvatten och religiösa utdrivningar.

excoristen

” Efterforskningsförbudet innebär att chefer eller andra företrädaren för statliga eller kommunala myndigheter inte får försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter till media.

Om de ens ställer en allmän fråga om vem som pratat med media kan det vara straffbart. Skyddet är lagstadgat för att anställda utan risk ska kunna berätta för en journalist om verksamheten.

Läs mer om skyddet i tryckfrihetsförordningen kap 3 § 4 eller i yttrandefrihetsgrundlagens kap 2 § 4.

I samma paragrafer beskrivs också repressalieförbudet, som innebär att arbetsgivare aldrig får bestraffa den som använt sig av sin meddelarfrihet.

Det är klart att om en anställd går emot sina chefer och avslöjar felaktigheter så hamnar cheferna i dålig dager. Det ogillar dom och nästa tanke är att trycka till den som avslöjat dem. Men si det går inte enligt lagen. Att få stå i rampljuset och förklara varför man betett sig illa är en sak, att försöka trycka till källan till informationen en annan. Exponeringen kan man klara sig lindrigt undan, trots all har ju ”det hela blåst över imorgon och folk är så dumma så de glömmer”, men att förfölja människor för att man påpekar fel och brister en annan.

Därför så vill jag uppmana alla som upptäcker felaktigheter eller missförhållanden att kontakta media. Man kan studera vilka journalister som skriver en viss form av artiklar eller på sättet de gör det för att bestämma sig för vem man känner att man kan ha ett förtroende för. Vissa är bättre än andra helt enkelt. Man kan även gå direkt till redaktionscheferna så kan dom bedöma vilken journalist som har de bästa förutsättningarna för att skriva en eller flera artiklar i ämnet. Förhoppningsvis leder det till förbättringar och förändringar och förhindrar mygel, fusk och missbruk av skattemedel och reurser.