Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

I hembyn bodde en person som drev ett litet jordbruk. Han var inte speciellt snabb i tanken men klurig ändå. Hilding hette han och stannade på gården även då föräldrarna gått bort. Ett litet skogsskifte som låg nära den s.k Dalavägen,den väg som på denna sidan av länsgränsen kallas Faluvägen hörde till gården. På höstarna brukade han sitta där på pass,sällan kom det en älg inom skotthåll. Det var i allafall ett giltigt skäl att slippa det dagliga stöket på gården.

I ladugården fanns inga djur men arbete fanns ändå. Ett år kom en älg rusande med en hund i bakhasorna. Hilding fällde älgen och den föll inom egna skiftet. Då han närmade sig älgen för att sticka den vägrade hunden honom att komma nära. Han försökte på alla vis att schasa bort hunden, förgäves. Ingen kom heller för att hämta hunden. Nu var goda råd dyra, skulle köttet förstöras? “Nä” sa Hilding “Då sköt ja hunn mä”. Detta blev ett dyrt skott. Dryga böter och en prick i registret samt skadestånd till hundägaren. Det var en meriterad champion som han  såg sig tvingad att avliva.

Små tankar och funderingar kring lanseringen och nyttan av Gästrike Återvinnares miljöskåp EL:IN. I Hofors kommun finns det i nuläget två sådana installationer, Coop Extra i Hofors och Tors Center i Torsåker. Är det verkligen miljövänligt att placera dessa ”miljöstationer” i anslutning till livsmedelsbutiker?

Tanken är att man lättare skall samla in uttjänta glöd och lågenergilampor. Insamling är bra! Men vilka är hälsoriskerna?   I ett utskick från Gästrike Återvinnare erbjuds den möjligheten till de kunder som passerar EL-IN skåpet. “Lämplig plats är vid burk och flaskåtervinningen i butiken”. Som kanske alla inte vet (?), innehåller lågenergilampor kvicksilver. Visserligen små mängder. Kvicksilver är enligt kemikalieinspektionen ett av de ämnen som är skadligast för miljön. Varför hantera dessa miljöbomber i en lokal där livsmedel saluförs? Närmare 40 års erfarenhet av insamling säger mig hur svårt det är att skilja på batterier och lampor, i batteriinsamlingsboxar hamnar också kasserade kvicksilvertermometrar! Tänk er själva vad som händer med dem då andra kastar in stora batterier. Hur många gånger har inte insamlingspersonal fått jaga flytande kvicksliverkulor på marken?

En trasig lågenergilampa avger dessutom kvicksilverångor som är så farliga att man bör lämna ett rum där en sådan lampa gått sönder och ventilera ordentligt, upp till 20-30 minuter säger Kemikalieinspiektionens råd. Man skall även behandla skärvorna som miljöfarligt avfall och därmed bör man kanske inte ha sådana här återvinningsstationer i en livsmedelsbutik.

//Leif

Bröderna Cartwright, eller som den hette i original Bonanza. Det var den westernserie som slog igenom med dunder och brak runt 1960. Alla skockades runt TV apparaterna hos de som var lyckliga att ha en sådan. Spännande episoder som det ibland krävdes knytnävar att lösa. Alla med så kallat “lyckligt” slut. Kärvade det till kom den store Hoss med sin jättehydda och manglade över bråkstakarna. Den som senare blev mycket populär i en annan serie var Michael Landon, “Little Joe Cartwright”. Han var i många år i “Det lilla huset på prärien”.

Runt 1962 var han i Sverige under midsommarfirandet som dragplåster i bland annat Leksand och Furuvik. Bägge ställena var packade med folk och raggare från vida omkring. Byfånarna med mig i spetsen från min lilla hemby tänkte sig kunna se en från Amerika då han passerade Hosjö på sin resa från Leksand till Furuvik. Där vägen i Hosjö vek av i korset,där rakt fram var mot Hedemora, samlades vi grabbar.

“Kolla en Cadillac”hojtade någon, jodå han satt i baksätet, den vi väntade på. Längre bort på rakan där nu vägen går mot Hedemora stannade bilen för en rökpaus. Alla sparkade gång på mopparna, ingen var otrimmad i byn, fullt pådrag de få hundra metrarna till Cadillacen. Tänk vad han skulle undra vilka vi var som glodde så ögonen höll på att trilla ut. Men ingen sa ett ord, bara glodde. Inte ens bad om en autograf. Det var i alla fall nåt att skryta om i byarna runt omkring. Att få första parkett på en av Bröderna Cartwright.

//Gruskilles Kompis

Den här episoden utspelas i början av det glada(?) 70- talet. Kanske redan 1970. Jag jobbade då åt en åkare i Falun. Han var mycket anlitad av ett fackföreningsägt byggföretag med sitt säte just i Falun. Byggfirman var överallt i Dalarna på byggjobb. Gallerian Plus i Avesta, flera bensinstationer åt OK. Dala Demokratens högborg med mera.

En dag berättade min chef att vi fått en specialtransport. Byggfirman som då byggde en stadsdel åt det kommunala fastighetsbolaget i Falun. Där skulle jag lasta lemhöjd med reglar och plank. Sedan ett varv med 1 tum 4 spontade bräder och råspont. På sidorna restes fullstora plyfa och några lades på trähögen. I utrymmet mellan plyfan fylldes det upp med isolering. Presenning på, förankra lasten och sen iväg mot Hofors.

Väl där skulle en kommunalpamp möta upp. Vid den stora porten ut mot vägen fanns denne och tog emot mig med en glad min. Då prydde SKF:s logga den stora byggnaden som informerade förbipasserande om ägaren till industrin. Sedan körde han före mig till sin sommarstuga ytterligare några mil bort.

Väl där lossades den dyrbara lasten och den långa vägen hem började. Vips fick den fackföreningsägda byggfirman kontraktet att bygga det som blev Hantverkaren i Hofors. Standarden på kommunalpolitiken verkar ligga på samma nivå om inte ännu lägre.

//Mygel & Korruption

I Hosjö 7 km hitom Falun, fanns Korsnäsparken. Dit kom många celebriteter, före min tid uppträdde Falusonen Ernst Rolf där. Jag hade glädjen att se Lill Babs, Rock Olga, Rock Ragge m.fl 50 tals superstars uppträda på “Stybben” som den kallades av infödingarna. Detta beroende på att den låg på en gammal kolgård. Min största idol Ingemar Johansson var också där med följe. 5 kronor kostade entrébiljetten, en förmögenhet för oss.

En gång skulle jag och Lasse Christersson cykla dit. Han hade fått nya jeans som var för långa. Då skulle man växa i kläderna, hans jeans var uppvikta till knäna. Lasse bråkade på mamma Aina om de långa byxorna. Efter en stund slet Aina fram en förskärare, trött som hon var på att bråka. “Släng upp benet på köksstolen” skrek hon till Lasse. Resolut skar hon av byxorna till lagom längd, fransiga och jävliga släpade dom i backen. “Är du nöjd” sa hon.”Ja” svarade han, och vi cyklade ner till Hosjö.

Med anledning av den debatt som uppstått om Socialstyrelsens krav på att tillgodose de ensamkommande flyktingbarnen med önskad Halalmat försökte Sverigedemokraterna i Hofors att kommentera artiklarna i Gefle Dagblad. GD valde att ignorera uttalandet. På Hoforsbloggen ser vi gärna att alla får komma till tals och publicerar därför utskicket i sin helhet:

Vi i Sverigedemokraterna Hofors och Sverigedemokratisk Ungdom Hofors läser i dagens GD med blandade känslor ”Barn måste få rätt slaktat kött”.

Hofors är idag en kommun som går på knä, ekonomiskt. Besparingar görs på våra barn, ungdomar och äldre. Därmed borde motsvarande sparkrav ställas på flyktingmottagningen i kommunen!

Om vi ska få kommunen att börja blomma ekonomiskt måste vi alla dra vårt strå till stacken. Med det förnyade avtalet med migrationsverket och de extra kostnader det medför för kommunen, kan inte ses som ett steg i rätt riktning! 

Därför är ytterligare krav från de boende på flyktingboendena i kommunen om halalslaktat kött, inte försvarbart, varken ekonomiskt eller etiskt! Det är ytterst beklagligt att Socialstyrelsen nu kräver detta. Vi tycker det är positivt att socialchefen i Hofors kommun, dock tar ställning mot kravet! Då vår kommun redan dras med stora ekonomiska problem borde det, om inget annat, kunna användas som argument gentemot socialstyrelsens krav!

Vad det gäller den etiska biten så är det fullständigt oacceptabelt att servera kött som slaktats enligt en, i Sverige, förbjuden slaktmetod! 

Det var något som inte ens togs upp i artikeln. Det finns möjlighet att äta vegetariskt kost där proteiner fås från ägg, soja m.m.

Som upplysning från Koranen så vill vi dela med oss av vad som gäller för den som inte har halal att tillgå: Enligt Kapitel 2 vers 173:  

”Vad Han har förbjudit er är kött av självdöda djur, blod och svinkött och sådant som offrats åt en annan än Gud. Men den som [av hunger] tvingas [att äta sådant] – inte den som av trots överträder förbuden eller som går längre [än hungern driver honom] – begår ingen synd. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.”

Något att tänka på och som även Socialstyrelsen borde ta till sig! 

Med hälsningar

Stefan Lindström, gruppledare Sverigedemokraterna Hofors

Lisen Lindström, Sverigedemokraterna Hofors

Hanna Engstrand, Sverigedemokratisk Ungdom Hofors

Kontakt: lisenlindstrom@sverigedemokraterna.se

Mobil: 072 – 322 0846

Text-

Då jag senare i livet flyttat inåt mera tättbebyggda trakter, till Hälsinggården i Faluns östra utkanter. Där föddes också 2 söner i familjen varav en blev helt uppslukad av idrott. Isbanor fanns på 3 ställen i Hälsinggården, en med sarg, i varje del av stan fanns det rinkar.

Den äldste var på isen vintertid ända tills han tvingades hem. Även i ytterområden kunde skridskor åkas på rinkar. En serie ordnades för de som inte hade möjlighet att satsa för fullt och hänga med i Falu IF:s lag. Faluserien hette den och lag från Aspeboda, Bjursås,Enviken, Svärdsjö, Lumsheden, Sundborn,Vika och Hälsinggården deltog. Trots enkla förhållanden kom det fram elitspelare från dessa lag.

 Lumsheden vaskade fram Patrik Mattsson, sedermera hårdför back i SAIK:s bandylag. Hälsinggårdens Stefan Jonsson togs in i Falu IF:s A trupp endast 16 år gammal. Det var då hockeyn i Falun var på gränsen att gå upp i Elitserien. Själv deltog jag som ledare i HAIK och skjutsare, samma gäng både vinter som sommar. Man trodde faktiskt att några barn levde utan föräldrar, dom sågs aldrig till.

Fotbollen på sommaren,samma gäng, hit och dit, vi var som en familj. Dock grumlades ivern lite då den äldste sonen drabbades av en allvarlig tarmsjukdom vid 16 års ålder. Många långa lasarettsvistelser blev det för honom. Han är 1,90 lång men vägde endast 52 kilo då han var som sämst. En vilja av stål förde honom tillbaka på plan snabbt. 19 år gammal stomiopererades han och spelade som målvakt ända upp i div 3.

2 år efter första operationen måste han opereras igen,tarmen kapades och flyttades över på andra sidan,endast 19 dagar efter det stora ingreppet var han i målet för en seriematch igen. Med glädje minns jag ,trots att många år förflutit, den tiden då alla fick åka skridskor på vintrarna och spela fotboll på sommaren. Förstår inte politikerna att en del av livet berövas de ungdomar som inte har möjligheten att åka när det passar den enskilde individen?

//Gruskilles Kompis

Där jag växte upp var organiserad lagidrott svårt att bedriva, beroende på att inga ytor fanns. Varken för sommar eller vinteridrott. Då min pappa var ung samlades grabbarna på ”Kroktäppa”, det var en nedlagd åkerplätt i skogen.
Där sparkades fotboll, tekniken var inte på topp. Den var sedan länge igenväxt då jag växte upp. Alternativen var Vika eller Hosjö, 5 km åt vardera hållet. Ingen skjutsade till idrott då, cykel var åtminstone på vintern ett uselt alternativ. Då lertaget frusit till, det gjorde det tidigt då vattendjupet var högt en meter,samlades vi där. Spelade så länge det var en gnutta ljus kvar. Ibland då Runn hade blankis ,var det platsen för islekar.

—

Ingen behövde ringa heller, alla var där ändå. Sommartid hette ”arenan” Pickusvallen, en någorlunda plan yta under en kraftledning. Då och då beroende på vädret, många var bondpojkar hur mycket jobb som fanns på gårdarna, sparkades fotboll. Många ungdomar var vi och en gång  skulle en byalagsturnering spelas i Kyrkbyn i Vika. Sörbo, Strand Kyrkbyn och så 2 lag från min hemby. Dom äldre hade Kjell och Klas, urstarka bondpojkar och Bo och Bernt, härdade av stenhårt jobb i tegelbruket. Ingen av dom ville man komma nära, var som att springa in i en tall. Vi yngre fick ta det som blev över,  Hasse var bara 11 år men en krigare. Börje kunde finta också, han läste Match, dåtidens bästa fotbollstidning.

—

Vi cyklade till Kyrkbyn för match mot hemmalaget där flera hade spelat seriespel! Lasse Jernberg, känd handlare i Vika, var domare. Före matchen sa han till hemmalaget ”Ta ä lugnt nä ni ledä mä en 5 mål sånt dåm andra tappä sugän”: Vår målis Lasse, som senare figurerade som dyngrak kräfttagare,var helt omöjlig den dan. Vi hade 4 skott på mål, var utspelade hela tiden men VANN med 2-1. Märkligt nog blev det den enda matchen i turneringen. Kan det vara så att hemmalaget fick en s.k. kollaps? Fortsättning följer.

//Gruskilles Kompis

Läs även: En dagstur innehållandes spontanidrott och & Attack mot Amerikas fana

Sista säsongen på moped för mig tog jag en titt på ett populärt ställe för kräfttagning. Det var där materialet till byns industri hämtades. Perfekta förhållanden var det för kräftor att iordningställa sina bohålor. Kräftor i ofantliga  mängder fanns där. Då jag kom och svängde in på den öppna platsen sågs några figurer i den andra ändan. Då jag kom närmare kände jag igen flera, alla kraftigt berusade. Bernt som var en näst intill elitorienterare var genomblöt upp till midjan, han försökte ta kräftorna för hand, dock med föga framgång.

—

Sen kom Lars, en av mina bästa kompisar,vinglande med snorren hängande ut i den öppna gylfen. Han var nästan på gränsen att falla ihop. Dyngrak hette tillstånde på byamål. Då hördes från havreåkerkanten ett rosslande, där låg Inger med trosor och byxor vid fotknölarna. Aspackad sluddrade hon fram namnet på en annan Lars från byn, han var inte ens där. Senare på kvällen skulle Lars försöka frakta hem tjejen till föräldrahemmet en kilometer bort. Efter två fruktlösa försök på sin moped av märket Fram, vinglade han iväg till Sundströms Ladugård och ”lånade” mjölkkärran. På det viset kom hon hem och vältes av på gräset framför hemmet. Då mjölken skulle köras upp till mjölkpallen saknades kärran, någon dag senare dök den upp igen. Det dröjde ett par dagar innan hon visade sig ute också.

 //Gruskilles Kompis

En stor supporter till Falu Bs bandy var direktören för Gema Kemiska Fabrik Anders Herdin, fabriken då belägen på  Norra Järnvägsgatan i Falun. Där jobbade bröderna Ericson, Nanen och Bempa, i firmans filial i Vika fanns Juhani Turpenniemi. Sedan anställdes den från Broberg värvade forwarden Göran ”Dallas” Sedvall som försäljare. Det var något som bohemen Dallas hade noll koll på. Vid ett kundbesök i Hosjö hos Carlborgs medföljde Direktör Herdin som mentor. Då ordern skulle skrivas saknade Dallas penna, ”Fan” sa Herdin högt så det hördes i hela butiken,”en försäljare utan penna är ju som ett luder utan fitta”! Dallas stannade bara en säsong i Falun.

Under min uppväxt var Ingemar Johansson den stora ledstjärnan! Hans bedrifter berörde varenda Svensk vare sig du gillade boxning eller hatade den. På den tiden var Sverige en pytteliten prick på världskartan. Amerika ett jättestort land långt borta i väster. Därifrån kom Eddie Machen 1958 för att håva in lättförtjänta slantar i en skitmatch mot en tönt från eskimåland. Det gick på skit det men tände boxningsintresse hos många,däribland mig.

—

Det tränades i varje by på säckar fyllda med sågspån och annat någorlunda formbart material. Det visade sig åtminstone en gång många år senare vara en bra kunskap. I Falun runt det beryktade Holmtorget sågs ofta en som gick under namnet ”Didibula”. Han såg ut att vara född under dinosaurietiden, mer som en gorilla. En gång skulle han hoppa på mig utan att jag en enda gång sagt nåt till honom. Jag ville inte bråka utan drog mig undan, han kom som en tjur på en fäktningsarena. Frustande med armarna snett framför sig, lätt framåtlutad. Ett snabbt steg åt sidan och en krok fällde honom som en skjuten älg. Rätt ner i asfalten med nosen först.

—

 Just då kom runt gamla busstationen Svarta Maja, alltså polisbilen, en Chrysler Valiant. Tursamt för mig hade dom sett anfallet mot mig. Den gången var ”Didibula” lätt att hantera,han var helt groggy av den rena träffen. Jag hade inte klarat av att ta honom i nåt styrkeprov, det är sant. Jag har burit många pianon, samma där, mest teknik handlar det om. Till min stora lycka har jag haft den stora glädjen att träffa Ingo, 2 gånger också. Sista gången var i danska Randers 1995, vi var där för att se Fredrik Alvarez boxas.

//Gruskilles Kompis

I Hosjö dit vi skickades för att insupa lämplig kunskap som skulle leda oss rätt i livet fanns en brokig samling lärare. I 3:an hade vi en superreligiös fröken som avgjorde mitt val av troende, ateist var enda alternativet efter 2 terminer  med henne längst fram i klasssrummet. Betygen kunde även bättras på av medhavda äpplen och annat gott från trädgården där hemma. Detta utnyttjades av några.

Nästa läsår, i samma byggnad hade jag lyckan att ha en mycket bra och rättvis magister. Fjäsk var helt bannlyst, idrott gillade han, var själv med och sparkade boll på rasterna ibland. Det gällde att inte satsa för hårt i ena riktningen av ”planen”, den lutade tvärt i längdriktningen. Läraren som hette Erik bodde mellan klassrummen och då rasten var slut kom han nästan jämt med ett par Läkerol i munnen. Detta för att försöka dölja lukten av ett par snapsar som slank ner.

—

Tur att en av klasskamraterna redan då visade en talang som förde honom ända till Allsvenskan, även i bandy där han blev Svensk Mästare med. Han kunde trolla med bollen. I 5:an kom eldprovet, då skulle vi grillas av ortens Överlärare, som även var Kantor och den politiker som styrde alla! Några årskullar före mig kom det till Överlärarens kännedom att några vanartade ynglingar hade känt innanför  byxorna på en flicka. Hon var väl den som fick bulor på blusen först kanske? Överlärarens namn var Sven, han var  även Barnavårdsnämndens ordförande och kavlade upp ärmarna. Nu skulle statueras exempel, flickan kallades upp på expeditionen för förhör. ”Ja vem av pojkarna har varit mest aktiv”? ”Jo det är Lars”, stammade hon fram. Pang Bom, hela historien tystades ner omgående, Lars var nämligen Överlärarens son. Ingen skulle då vilja byta plats med Lars, han kunde säkert inte sitta på 3 veckor efter den avhyvlingen han fick utstå.

Där jag växte upp hade vi bybor den stora glädjen att ett riktigt s.k. original fanns tillhands. Byfåne är ett annat begrepp. Ernst var namnet på denna mycket kända man, ja vida omkring berättades om han eskapader. Arbete var nåt han ogillade, åtminstone om det var över en längre tid. Korta itag förekom ibland, men ganska sällan. Sonen Tore som var lite mindre utrustad vad gäller kapacitet längst upp, slet i ortens tungjobbade industri. Han hade gott om kroppskrafter men tycktes sävlig. Några idrottsintresserade personer i närbelägna Hosjö drog Tore dit på friidrottsträning, kulstötning låg nära till då han var urstark. Hemkommen fick fadern reda på anledningen till  bortavaron. ”Du ä mytjö bättä du ä hemma å jö rätt fö däg än å va i Hosjö å kast ändä kuljävuln” Så var den karriären över.

—

 En löningsdag kom sonen hem med lönekuvertet, ”Ge hit löninga” sa gubben,”men ja skull behöv e par skor”,sa sonen ”nog fan skä jag si tä du få ett par skor,ge hit löninga” En annan egenhet var hans förtjusning i bensin.Grannen berättade om en gång då veden var sur och Ernst vräkte in bensin i spisen. Grannen hörde en dov knall och skyndade dit. Där gick gubben och sopade,alldeles svart i nyllet, med svedda ögonbryn. Askluckan låg under kökssoffan,det som sopades upp från golvet tippade han i vedlåren. Inte ens då lyckades han elda upp huset. Det var inte enda gången,men med samma usla reultat alla gånger. En annan sak som bensin användes till var att bränna bort isen på gården ut mot vägen. Undrar hur han klarat detta slösande med bensin med dagens bränslepriser?

//Gruskilles Kompis

I min ungdom åktes inte mycket skidor i min familj, troligen beroende på att ingen kunnat valla skidor. Därför var det lika jävligt utför som uppför, kanske lite lättare uppför då det inte gick att gnälla på bakhalt. Alltid ett lager is under. Grabbarna uppe i byn, ja i de ”centrala delarna” hade en ivrig vasaloppsåkare som höll med spår. Sven hette han och levde i sitt föräldrahem upp i medelåldern, då han kom från jobbet i stan var bordet dukat. Bara att vila lite och sen ut och gnugga lagg. Inget med fruntimmer som störde träningen. Byungdomarna lurade upp mig dit på en s.k. träningstävling. Uppvärming fick jag att gnugga bort snön under trälaggarna de 1,5 kilometrarna  dit. Dom var några år yngre än mig men åkte mycket skidor vilket jag inte kunde skrävla med. I början gick spåret i skuggan och där tog jag in på de andra, kände mig som en ny Sixten Jernberg. Sen…….ut där solen låg på, säkert skulle det gå mycket lättare på ren asfalt.

Endast en gång till i livet har jag varit så slut som då. Gick hem med skidorna under armen. Det tog många år innan nästa försök, för att få omväxling i den trista vinterträningen inför fotbollssäsongen övertalade en lagkompis mig att köpa ett par skidor. En ansedd sporthandel i Falun konkade, Hälls Sport hette butiken, jag stegade ut med ett par balsaskidor av fin kvalitet. Kompisen hjälpte till med vallning, sen upp i Gläntan och iväg. På ett ställe var en svacka i spåret,vad hände kan ni tro? Jo den spritt nya skidan gick av mitt under trampet. 40 år har förflutit sen den dan,inte EN dag har jag funderat att sätta på mig skidor.

//Gruskilles Kompis

Där jag växte upp gick Hedemoravägen (nuvarande 266:an) bara 50 meter från vårt hus. Några kilometer närmare Hedemora finns en liten by som heter Österbo. Numer består den av ett 20 tal hus. Då kanske 5-6 stycken. Längst in i byn bodde en sägenomspunnen man, Sven Wikström hette han, inte många utanför byn visste hans riktiga namn. Österbofantomen det var hans namn i allas mun, inte för att han hade nån blå overall. Inte slokhatt och en hund heller. Nä det hörde ihop med hans sätt att köra motorcykel!

Han körde som en galning jämt, då han åkte till jobbet i stan på morron hördes han på långt håll. Ljuddämparen var också anpassad till höga varv, idag skulle det bli rött kort hos Bilprovningen. Det gällde att vara på alerten om man skulle hinna få en skymt av honom. Jag hade en topptrimmad moppe av märket Husqvarna, det toppade nästan 80, bra på den tiden. Fantomen hade mist sitt körkort, säkert fortkörning och hänvisades till moped för en tid. Crescent med Sachsmotor,var hans val,trimmad den också. Jag tänkte testa hur min fart stod sig mot hans. Jodå vid en kåk som heter Grönfläck körde jag förbi, skröt sen för kompisarna om den bedriften.

—

 Ingen trodde mig så, upp till bevis, stöddigt körde jag upp jämsides med gubben. Fan han hade kört raka vägen hem och vässat ännu mer. Slokörad åkte jag hem och kontaktade en kompis för konsultation i trimmningens ädla konst. Då jag vågade mig ut på vägarna igen hade Fantomen tydligen fått körkortet tillbaka. Ännu är det ingen som tror att jag körde förbi en sån legend. Att Fantomen uppnådde pensionsåldern är inget mindre är ett under, måste berott på andra trafikanters hänsyn.

//Gruskilles Kompis

En man i min yttersta bekantskapskrets har i hela sitt långa liv drivits av en längtan till kvinnor. Än den ena än den andra, ja egentligen handlade det inte alls om kärlek i hans fall. Ja kanske i små portioner,men KNULLA det var det primära. Så till den milda grad att han blev far till 3 barn SAMMA vecka. Tvillingar med frun och ett med barnflickan! Då tar det lite. Han lyckades begränsa antalet barn till 11 st. Under sin mest aktiva period, då han fyllde jämna år i den övre skalan för några år sedan yttrade han denna klassiska ramsa.” Ha du sitt så många gamla kärringä dåm ha bjue hit, skull du vill si nån åv dåm strippa?” Damerna var i hans egen ålder! Själv höll han sig med yngre och yngre, allteftersom hans egen ålder ökade.

//Gruskilles Kompis