Hur Såg Storberget Ut På Medeltiden?

Snubblar över Kolar-Lottas blogg denna förmiddag, och ser de fantastiska bilderna från Storbergets innandöme. Det var inte så länge sen jag själv knallade omkring i området, redan då försökte jag föreställa mig hur det sett ut när det var som mest aktivt på och i berget. En bild som målades upp i mitt inre var Mordor, från Sagan om ringen.

I min fantasi inbillar jag mig att det måste ha synts vida omkring, att berget var kalhugget och rökpelare reste sig mot skyn. Jag förstår naturligtvis att man inte kan bekräfta bilden eftersom kameror var mycket sällsyntat redan på medeltiden, men visst borde det finnas någon form av målning, teckning eller annat som kan säga något om hur berget egentligen såg ut på utsidan?

Torsåkersbo Officerare I Slaget Vid Poltava 1709

Vi har mycket att tacka släkten Petré för i vår kommun. Förutom det som idag sysselsätter en ansenlig mängd människor nere i ”gropen”, så har vi ju faktiskt Mördarvargen från Hofors, som har all potential att bli något som lockar besökare till kommunen. Av en händelse så insåg jag denna förmiddag att det finns många spännande historier och levnadsöden kopplat till släkten Petré. En som dessutom tar oss hela vägen till slaget vid Poltava den 28 juni 1709.

Målning av Pierre-Denis Martin

Som en stor entusiast av militärhistoria, är det intressant att ibland gräva sig ned i historien och titta på detaljer runt det som numera bara omnämns i förbifarten vid historiska händelser. Just slaget vid Poltava får anses vara tidpunkten då den hyllade krigarkonungen Karl XIIs krigslycka vände och det hör till allmänbildningen att veta åtminstone i grova drag vad som hände både före och efter, så det skall jag inte gå in närmare på. Däremot när man studerar människor som deltog i själva slaget så dyker Robert Petré upp som fänrik i den Karolinska armén. Efter att ha hittat hans dagbok, snokade jag runt lite och hittade en sida från en entusiast i kommunen där hans levnadsöde beskrivs.

Petre, som var född i Arboga troligen 1678, tillhörde den i Gästrikland välkända brukspatronsläkten med samma namn, trädde i tjänst vid regementet 1702 som gemen soldat och följde det sedan i fält ända fram till Poltavaslaget 1709, då han blev rysk fånge. Han hade då avancerat till fänrik. I 13 år framlevde han sitt liv i Solwytschegodsk som krigsfånge och återkom först i maj 1722 till fosterlandet, befordrades samma år till löjtnant med bibehållen fänriksindelning, vari ingick bl. a. kronobostället Nordansjö i Torsåker. Där avled han 13 april 1725 och begrovs 12 dagar senare på socknens kyrkogård.”

Tack vare projekt Runeberg så finns dagboken att läsa online för alla som vill höra Fänrik Petrés egna ord i bakhuvudet, det tar sin tid att begripa den gammeldags svenskan som dagboken är skriven på, men otroligt intressant att bläddra i.

Om informationen stämmer så ligger han alltså begraven i Torsåker, och kanske väl värt att göra ett besök.

Idrottscafé Söndagen Den 19 Februari

Det här verkar riktigt intressant och spännande. Är det något vi har i vår kommun så är det män och kvinnor av det rätta virket. En idrottstradition som håller i sig än idag inom allsköns idrott men där hästsport och bilsport också placerat sig högt på listan av idrottsliga framgångar. Det här ska åtminstone jag försöka hinna med och gå på.

Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest

Det är alltid intressant att höra gamla historier och få en inblick i människorna som levde här i Hofors innan oss. Ni kanske minns historien om Bruksfiskaren Johan Wilhelm Högström.  Denna morgon fick jag ett meddelande till Hoforsbloggen via Facebook, och det var Calle Rockbäck som ville berätta om ett inlägg han gjort på sin sida om sin far,Hofors-CalleHofors-Calle.För min del är det första gången som jag hör talas om Calle, men det är en värmande historia.

Min pappa var en gång i tiden en känd omtyckt profil i bygden. Kallades för Hofors-Calle och var du och bror med alla. Fast början var inte helt lätt. 
Arbetet som armerar på byggen var för 65 år sedan ett hårt och tungt arbete. 
När så byggföretaget han jobbade för, fick nya intressanta objekt i Kiruna, valde min pappa och stanna kvar i Hofors. 
”Flytta till Kiruna. Aldrig någonsin,” sa han till mig många år senare. 
I stället började han med två tomma händer, samt en säck potatis, bygga upp en egen verksamhet som affärs-och handelsman med Hofors som bas. 
Det var ett enormt slit. 
Arbetsdagarna började klockan 03.00 på morgonen och först fram emot 22.00 på kvällen var arbetsdagen slut. 
Sex dagar i veckan höll han på så. Söndagen-vilodagen-sov han. På så vis byggdes en omfattande grönsaks-och fiskhandel med både butik och torghandel i Hofors samt i Långshyttan, några mil bort i skogen. 
Bäst trivdes han med att köra sin varubil ut till kunderna på landsbygden. På så vis lärde han känna alla möjliga omöjliga människor. 
Skämten blev många, för min pappa hade en väldig humor. 
”Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest,” tjoade bönderna. 
Mycket riktigt hände det, att han spelade munspel och dansade med bondmororna. Jodå, jag vet, för jag följde själv med några gånger och fick uppleva några lyckliga stunder tillsammans med min pappa.

Hela texten återfinns under denna länk. Är det någon av de äldre läsarna som minns Hofors-Calle?

Hunger- och militärdemonstrationerna 1917

Av en ren händelse så passerade det en text i Facebookflödet igår som jag reagerade på. Det handlade om Hunger- och militärdemonstrationerna 1917, för exakt 100 år sedan alltså. Där angavs bland annat Hofors som en av orterna där man gjorde uppror mot den svenska politiken och något som sägs vara inspirerat av den ryska februarirevolutionen.

Vid sidan av hungerdemonstrationerna ägde militärdemonstrationerna rum. Den socialistiska agitationen bidrog till att intensifiera de antimilitaristiska stämningarna i landet. Ett inslag i vänstersocialisternas taktik var att sätta upp Arbetare- och Soldatråd. Förberedelserna för revolt inom krigsmakten får betraktas som tämligen harmlösa. Men både civila och militära myndigheter var naturligtvis på sin vakt. Hela krigsmakten befann sig i alarmtillstånd omkring den 1 maj 1917. Man drog in permissioner, förbjöd värnpliktiga att delta i vissa möten, skärpte kampen mot de flygblad och skrifter som vänsterungdomar delade ut. Man förstärkte larmstyrkor och satte ut posteringar vid de statliga ämbetsverken; man skickade hemliga ”kunskapare” till misstänkta möten.”

Hungerdemonstrationerna uppges ha utlösts på grund av ransoneringar av råvaror när det första världskriget bröt ut och i kombination med en dålig skörd under hösten 1916.

Hofors Egen Julkalender 2016

Det har helt klart infunnit sig en hel del kreativitet sedan kommunen bestämde sig för att satsa på sin hemsida och närvaro på social media. Idag är det upptäckten av att man startat en julkalender med kommuntema:

julkalender

Något att se fram emot varje dag fram till julafton alltså. Skall bli spännande att se vad man plockar fram ur gömmorna. Man blir nästan som ett barn på nytt i väntan på att få öppna en ny lucka!

Hur Länge Sedan Serverade Ni Rullmops Till Lunch?

Månen har inte varit så här nära jorden på 68 år säger dom på nyhetsmorgon. Kan förklara en hel del. Månen skall ju enligt teorier påverka människors sinnen på olika vis. Sömnstörningar kan jag skriva under på eftersom jag vaknade först 02.49, låg vaken en dryg timme innan jag fick uppleva ytterligare ett uppvaknande vid 08.30. Man kan få märkliga funderingar mitt i natten, men inget slår nationalklenoden Carola Häggkvists upplevelser i ”verkligheten”. Hon tvingades nämligen på grund av veckans snökaos åka tunnelbana och det kändes helt absurt att höra henne prata om sin ”verklighet” bland ”fotfolket”. Jag tog mig för pannan och tänkte att det antagligen inte bara var fullmånen som ställt till det i hennes liv.

68-ar

Fortsättningen på TV-morgonen innehöll bland annat ett inslag där man diskuterade det klassiska julbordet, och man påstod att 40-talisterna gjort ett uppror mot det traditionella upplägget under 70-talet, och att man nu ville gå tillbaka i tiden för att skapa någon form av ”ledstångs-förbindelse” till historien. Intressant!

Det fick mig att tänka på smörgåsbord överlag. Många generationer minns fortfarande smörgåsborden på gästgiverier och järnvägshotell och stadshotell som serverades i stort sett året runt och i synnerhet på söndagar. Jag minns min första kontakt med fenomenet. En söndag under mitten av 70-talet på Granliden i Storvik. Hela familjen var där, mormor, morfar, moster och kusiner, ja hela laguppställningen helt enkelt. Vita linnedukar, polerat silver och en sträng tant med hårt knutet hår i en boll på huvudet. Det starkaste minnet av vackert utformat smör som såg ut som delikat godis. Hur mamma fattade min högra hand när jag slevade upp flertalet av dessa konstverk på en liten tallrik och väste ”det räcker med en”.

Dessa minnen fick mig att plocka fram den gamla receptlådan som jag fick av en vän för några år sedan.

1

Jag vet inte exakt när den hade sin storhetstid, men jag gissar 70, början av 80 kanske. Jag läser ganska mycket kokböcker, inte för att jag är en gastronom eller ett ess i köket, det är helt enkelt bara intressant att bläddra bland sidorna och förfasas över hur världen såg ut via matbordet tidigare. Även om matlagning är en växande och het trend, och nya inslag dyker upp i TV-kanalernas alla dedikerade matprogram, så vågar jag påstå att mycket av den svenska matkonsten fallit i glömska genom åren och att influenserna av utländsk mat blandat sig som en pytt i panna med svensk traditionell mat.

Hur länge sedan är det till exempel som ni tänkte att det skulle vara gott med ”Spätta med banan”?

3a 3b

En smakkombination jag garenterat inte funderat över när det blivit dags att fundera på middagsbestyr. Eller ”Rullmops med musslor”:

4a 4b

Man kan sitta i timmar och studera bilder, recept. Det blir slående att det på något sätt var mycket bättre förr. Smaka bara på namnet ”Danskt solsken” eller låt blicken imponeras av ”Fyllda endivbåtar”.

2

Hur länge sen är det ni studerade veckans lunchguider i Hofors och såg ”Laxlåda med makaroner”…

5a 5b

Eller ”Apelsingädda”…

7a 7b

Frukostmackorna får helt nya dimensioner med den ”fyllda smörgåsbullen” och här har ju Bakerian eller Hanssons Konditori ett tips att vara tämligen unika i sitt utbud genom att lyfta fram historien.

6a 6b

Det finns säkert all anledning att lyfta fram den här receptlådan igen. Den är fylld till bredden av märkligheter, underbara bilder och minnen från förr.

Avgrunder & Skrotbilar

Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig

Det citatet av Nietzsche tänkte jag på när jag stod vid randen av ett av de många gruvhål som finns på Storberget under lördagsförmiddagen.

gruvhal

Man kan förvånas mycket av höga berg och enorma öppna ytor, men djupa hål är helt klart underskattade när det kommer till att imponeras.

gruvhal2

Hela området runt Storberget är fyllt till bredden av lämningar efter tidigare generationer, och man blir oerhört nyfiken på hur det såg ut under sin storhetstid innan träden tog tillbaka området. Det går knappt att föreställa sig det hårda arbete som människorna i trakten utfört för att komma åt bergets innersta. De tunga stenblocken som staplats på hög långt innan det fanns maskiner som kunde förflytta dem. Det finns också en lite gnagande känsla om marken under ens fötter när man går omkring i området. Att de plötsligt skall ge vika och man störtar rakt ner i marken i ett omärkt hål. Man börjar sätta ned fötterna väldigt försiktigt i nästan varje steg även om risken kanske är minimal.

utkiksplats

Ungefär vid mitten av ett av de stora gapande och djupa hålen, finns en plattform för att kunna titta närmre ner i djupet. Jag går bara halvvägs ut, tittar ner i avgrunden och tänker på det där citatet ”Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig”

Kanske beror det på att jag nyligen såg TV-serien Jordskott, i vilket fall känns det mättat med avgrunder och vi beger oss istället till den riktiga orsaken till besöket på Storberget, bilkyrkogården som jag helt enkelt tappat bort sedan ett besök för 5-6 år sedan. Jag har försökt hitta platsen igen men av någon outgrundlig anledning inte hittat dit igen. Min guide hittar dock direkt och det visar sig vara ganska enkelt.

skrotbil3

skrotbil1

skrotbil2

Vanligtvis kan man bli ganska upprörd över att människor stjälper sitt skrot i naturen, men det är lite annorlunda här. Det blir lite av ett rostande konstverk som lämnar oerhört många tankar och funderingar över vad som händer med lister och krom och ens egen kropp när tiden tickar på. Var har de här fordonen varit? Vem ägde dom, och hur långt snurrade däcken som nu bäddats in under mossan?

Hoforsvargen Kan Bli Big Business

Det pratas en hel del ”mördarvarg” just nu i olika sammanhang. Många finner historien rent fantastisk, andra undrar varför i hellskotta jag kommer dragandes med det här. Det är trots allt i grunden ingen trevlig sammankoppling eftersom en hel del människor tycks ha fått betala mötet mellan Hoforsvargen och människa med sin död. En bekant menade att jag skulle låta det hela vara, historien är liksom redan lagd, men denna morgon så fick jag ytterligare ett mejl av Staffan Berglind som faktiskt visar att historien kan rättas till eller lyftas fram på ett sådant sätt att den innebär dels en insikt i lokal historia, men även berör besöksnäringen i allra högsta grad. Jag återger en del av mejlet:

Det finns exempel från andra ställen i landet där man har gjort det med gott resultat. Ett exempel är från Svinhult i Östergötland där systrarna Jenny och Agusta Johansson (12 resp. 9 år gamla) försvann under en snöstorm 1903. Efter en veckas letande gav man upp men på det 22:a dygnet efter försvinnandet hittade man flickorna vid liv liggande under en gran i skogen. Benen var förfrusna så dom fick man kapa bort men flickorna hade i alla fall överlevt. En av faktorerna för det var att det bodde en ekorre i granen där de lagt sig ner för att dö och den hade förmodligen en viss del i att flickorna trots allt lyckades hålla modet uppe fram till att den mirakulösa räddningen kom.

På 1980-talet kom en journalist från Stockholm flyttande till Svinhult eftersom hon lyckats hitta ”den stora kärleken” just där. Hon fick höra talas om händelsen och kunde inte begripa varför ingen tagit tag i den här historien. Några år senare var granen fridlyst i kombination med en iordningställd parkeringsplats för bussar som kom med skolresor och pensionärsresor för att få höra historien om Jenny och Augusta.
//Staffan Berglind
Mycket riktigt så behövs det inte många knapptryckningar innan det bekräftas:
Kommentarer som ”man kan inte undgå att beröras” och ”en fantastisk historia” återkommer bland besökarna som i en del fall söker sig dit efter att på annat sätt ha fått kännedom om platsen och historien kring den. Andra stannar till när de ser skylten och överraskas och fascineras av den nu över 100 år gamla händelsen som de får till sig.”
Gysingevargen” eller Hoforsvargen som jag vidhåller att den skall kallas är en nästan 200 år gammal historia och den är världsberömd. BBC Earth gjorde en dokumentärfilm på nästan timmen lång, tänk vilken potential besöksnäringen som ännnu är i sin linda här i kommunen, haft/får det här att arbeta med.
Plötsligt blir Hofors Herrgård en plats att besöka för att se ursprunget till där mördarvargen startade sin mordiska resa, det går att arrangera guidade turer i vargens spår med berättare som med inlevelse väcker den 200 år gamla skräckhistorien till liv. Man kan lyfta fram tidsepoken vid ett besök i Hembygdsgården, köpa souvenirer och kanske äta en blodig lokal bakelse eller glass (ja sylt begriper ni väl) som bara serveras i Hofors. Möjligheterna är oändliga, om det inte vore för den ”lilla detaljen” att historien måste rättas till en aning och vargen placeras på sin ursprungliga plats, det vill säga där han utvecklades till att bli mordmaskinen.
Läg därtill att kommunen under de senaste året bara figurerat i minst tre romaner med skräckfyllt tema. Man skall inte underskatta vad ond bråd död kan medföra i intresseväg för besökare.

I Hofors Är Mördarvargen Välkommen Åter!

I lördags spekulerade jag lite kring den här påstådda ”Gysingevargen” som egentligen var en mördarvarg från Hofors. Jag kan lugnt säga att historien inte lämnat mig någon ro utan ”ylat” inombords över möjligheterna det skulle ge att låta vargen komma hem till Hofors igen. Som bekant är det ju inte en varelse alla tycker jättemycket om, det är en annan debatt. Här kan jag istället se att en mytenomspunnen skräckvarelse som faktiskt fanns på riktigt om man köper alla historier och sägner, kunde ha ett betydande värde för vår kommun. Som Dracula har i Rumänien eller Mumien i Egyptien. Inte minst för vår besöksnäring där vargen faktiskt spelar en central roll i mina visioner.

tshirt

I min strävan att försöka hitta mer som stärker min övertygelse, tipsades jag om att kontakta en av kommunens författare, Staffan Berglind, här är hans svar och jag tycker det är odiskutabelt att ”Gysingevargen” faktiskt är en Hoforsvarg.

Hej Peter!

Ja, det här är en ruskig historia historia då det handlar om det värsta rovdjursdåd som inträffat i Skandinavien, efter vad som är känt.
Givetvis borde vargen kallas för ”Hoforsvargen” istället för ”Gysingevargen” men man kan föreställa sig att det fanns starka krafter både i Hofors och i Torsåker som hellre ville förknippa vargen med Gysinge istället för med Hofors. Även på den tiden fanns lagar om att den som ägde djur även fick stå till svars för vad dom ställde till med. Om ägaren till vargen varit en ”vanlig människa” hade det nog blivit räfst och rättarting så det stod härliga till.  Men nu råkade vargens ägare vara näst intill helgonförklarad i dessa trakter vilket säkert var en av anledningarna till att hela den här historien sopats lite grann under mattan.
Hela historien började under midsommarhelgen 1820 då brukspatronen Thore Petré i Hofors var bjuden på midsommarfest till sin bruksherrekollega Jean Henric Bedoire i Gysinge. Under festen förevisade Bedoire tre vargvalpar som en av hans anställda hittat i en varglya i skogen. Den som hittat vargarna bestämde sig för att avliva dem, men först ville han visa upp den för brukspatronen Bedoire. Det skulle han aldrig ha gjort. Bedoire hade nämligen en dotter i 10 – 12 årsåldern och då hon fick se valparna vädjade hon under våldsamma tåreflöden till sin far om de skulle få leva, och så fick de bli.
Då Petré for hem till Hofors efter festen medförde han en av valparna som han fått som gåva av Bedoire. En annan av valparna hamnade som gåva någon annan stans och den tredje blev kvar på bruket men höll hela bruket vaket om nätterna med sitt ylande varför man till slut tvingades avliva den.
Petrés varg stängdes in i en trång liten hage vid Hofors herrgård och började snart visa tecken på aggressivitet. En bidragande orsak till det var att traktens barn gick dit för att reta den då de inte hade något annat att göra.
Vid jultiden 1820 lyckades den rymma. Den sprang genom Torsåker och ut på Ottnarens is och vid soldattorpet Dragbo vid Gammelstilla föll det första offret. Därifrån  sprang den flera varv i en cirkel Torsåker – Österfärnebo – Garpenberg – Stjärnsund – Torsåker tills den slutligen fälldes med ett välriktat skott. Av de attacker som vargen gjorde blev resultatet 9 dödade barn och en dödad  kvinna 19 år gammal.
Min far som var född 1894 brukade berätta om det här eftersom då han var barn fanns ännu personer som kunde minnas händelsen. Bl.a. berättades att vargen vid ett par tillfällen var synlig här i trakterna av Kalvsnäs, förmodligen i samband med attackerna som gjordes i Stigsbo och vid badplatsen i Stjärnsund.
Jag har också skrivit en artikel i Korpögat med lite mer info och den kan du hitta på nätet:
Gå in på mars månad 2004 där artikeln finns på sid. 16-17.
Vill du ha ytterligare uppgifter kan du vända dig till Ulf Ivar Nilsson.
Vänliga hälsningar
Staffan Berglind

Fiskare I Tjänst På Hofors Bruk

Om man fortsätter på samma tema med ”predatorer” i vår omgivning, så skall vi återvända till Johan Wilhelm Högström som uppmärksammades i en artikel i Dalarnes Tidning den 31 maj 1952 i samband med att han firade sin 70-års dag. Artikeln visar en rad saker om vår historia, bland annat hur man som anställd på bruket inte enbart tillverkade järn, utan även kunde ingå i organisationen på flera sätt. För något år sedan lyfte jag fram SKF-Trädgårdar i ett inlägg.  Eftersom många bra artiklar har ett tidigt ursprung och oftast inte finns tillgängligt på nätet, återger jag hela artikeln här:

jan-erik-hogstrom

Som den äldre generationen säkert drar sig till minnes fanns bland järnbrukens arbetspersonal förr i tiden särskilda yrkesfiskare, vanligen kallade bruksfiskare. Dessa hade till uppgift att förse patronens hushåll med fisk och att själva tillverka de nödvändiga fiskeredskapen.I allmänhet var vissa sjöar på orten reserverade för bruksfiskarna, men det hände även att de bedrev sin fångst på allmänna fiskevatten.

En som varit med om sådant bruksfiske i forna dagar och kan berätta om de vedermödor som mången gång var förknippade härmed är bruksarbetare Johan Wilhelm Högström i Strömsberg, Långshyttan, som idag fyller 70 år. Fadern, Jan-Erik Högström, var bruksfiskare på Hofors bruk åren 1890-1901. Unge Wille var mellan sitt 8:e och 15:e år så gott som varenda vardag ute som roddare och hjälpfiskare åt fadern. Fisket bedrevs enbart på sjön Hyen mellan Husby sockens nordgräns, Korså och Hofors bruk. Märkligt nog dugde det inte att komma med fisk från någon annan sjö, det märkte gamle brukspatron Erik Eriksson genast på smaken. Nej Hyen-gädda skulle det vara, och därmed basta. Hans företrädare, överingenjör Odelberg, var förresten lika ”finsmakig” han också. ”Inte kände vi vanligt folk nån skillnad på fisk från Hyen och andra sjöar”, säger Högström.

En tredjedel av Hyens fiskevatten ägdes av Klosters bolag men genom en särskild överenskommelse mellan bruksledningarna fick även bruksfiskaren i Hofors hålla till där. I det stora sjösystemet kring Stjärnsund hade patronerna Nissers egna bruksfiskare (av vilka en visst kallades Aurusell) säkert tillräckligt med fiskevatten ändå.

-Far min var alltså ensam härskare på Hyen, och hur konstigt det än låter lyckades han på 11 år praktiskt taget länsa det stora vattnet på högvärdig fisk!

-Rena rovfisket alltså?

-Ja, men de höga herrarna ville ha det så och inskränkningen av fisket för återväxtens skull var ett okänt begrepp, liksom inplantering. Och när fisken tog slut i Hyen 1901 fick far sluta sitt yrke.

Antalet matnyttiga fiskar som årligen drogs upp ur Hyen uppskattar Högström till så där en 2000 gäddor, åtskilliga hundratal sik och lake och abborrar i tusental. Av gäddfångsten var det endast ”ryssjegäddorna” på vårarna som räknades emedan de första sumpades i småsumpar i sjön varefter dessa flottades till båthuset och överfördes till två stora träsumpar om vadera 64 kubikmeter. När vårfisket varit som mest givande kunde man ha uppåt 900 levande gäddor i de stora sumparna. Man förstår att det gick åt väldiga mängder mört och löjor att mata dessa glupska horder av rovfisk. Och sköttes inte ”utbespisningen” ordentligt åt gäddorna upp varann, och det var ju inte meningen. Sommarfisken sumpades däremot aldrig utan såldes direkt.

En god inblick i yrkesfiskarens ofta hårda och krävande jobb som måste ske under de mest vidriga väderleksförhållanden, får man vid Högströms skildring av hur fisket bedrevs. På grund av Hyens säregna karaktär med tvärdjupa stränder och stenland lekte inte gäddan efter islossningen som på vanliga långgrunda vatten. Tidigt på våren, medan isen ännu låg kvar, måste därför ryssjorna läggas ut. Man hade 90 så kallade rånk-ryssjor, som med en stör skulle skjutas under isen från upphuggna hål – det var inte gjort i en handvändning. När sedan ryssjorna skulle vittjas kanske inte isen alltid bar. Fördenskull nyttjades ett slags amfibiefordon: en eka fastsurrad på en specialkonstruerad kälke. På det viset tog sig fiskarna fram både på is och i vakar. Enkelt och praktiskt!

johan-wilhelm-hogstrom

På somrarna fiskade man med långrev eller flötrev med mört som agn samt framför allt med nät, av vilka Högström disponerade över inte mindre än 40 stycken. Mest påfrestande var sikfisket på hösten. Siken leker i oktober och i november, och ju värre väder med regn och rusk desto större fångster med de speciella siknät som användes. Under sikfisket i piskande novemberstormar fick vi verkligen slita ont, säger Högström.

Företrädesvis ståndkrok för fångst av gädda och abborre brukades vintertid. Även lake fiskades, i första hand under lektiden. Men laken var svårare att spåra upp eftersom den bytte lekplats varje år.

Kräftor fanns det gott om på den tiden. Omkring 900 tjog tog gamle Högström och hans söner upp varje år ur Lungenån åt brukspatron och tjänstemännen. Man fångade mest med håvar och pinnar med skuren mört som bete. Den största fångst på en enda natt som Högström varit med om var 100 tjog, och försäljningspriset höll sig kring 20 öre tjoget!

I sjön Värnan fångades braxen och då fick även vanligt folk vara med och handla av bruksfiskaren.

-Så som vi höll efter fisken hann nog aldrig någon gammelgädda växa till sig i Hyen, berättar hr H. vidare. En 8,5 kilos gädda minns jag emellertid, liksom en lake på 7 kilo och en abborre på 3.

Vad hade nu bruksfiskare Högström för ersättning för sitt slitsamma arbete i ur och skur året runt? Kontant fick han 40 öre kilot, därtill uttogs av köparen 5 ör per kilo till en underhållskassa för redskapen. De sålda kvantiteterna antecknades i särskilda böcker, som inlämnades på brukskontoret, där avdrag på lönen gjordes för respektive köpare. Bruksfiskaren hade sedan att månadsvis ”lyfta” lönen på kontoret. Upp till 100 kronor kunde det bli ibland, vilket inte var så dåligt på den tiden. I förmånerna ingick också fria redskap och extra betalt för bindning, lagning och dylikt. Inte så få fiskedon hade vi att öva tillsyn över, bland annat 90 ryssjor, 40 nät, vidare 8 ekor och 1 segelbåt samt mängder av revar, met- och pimpelspön, blänken, krokar, kräftredskap o.s.v.

Givetvis fick bruksfiskaren ta så mycket fisk han någonsin orkade för den egna familjens behov, vilket förstås resulterade i att det blev fisk så gott som dagligdags på det Högströmska matbordet.

-Så nog blev man utled på fisk, suckar berättaren.

Fritt husrum och fri vedbrand hade man också, men vilken bostad! En f.d kolugn byggd av gråsten med två alnar tjocka väggar och trånga fönstergluggar, som vidgades inåt, ungefär som jag föreställer mig en fängelsecell, säger hr Högström. Visserligen var rummet rymligt och brädklätt inuti men mörkt och fuktigt. I ett intilliggande rum saknades helt brädbeklädnad, men sommartid var där ju svalt och skönt. Här upphängdes och torkades också alla fiskenät i värmen från en stor öppen spis.

De som i första hand fick betjänas av bruksfiskaren var patron och ”finare” folk på bruket, inalles, 13 hushåll till att börja med, ett antal som för övrigt fördubblades så småningom. Det som sedan blev över fick säljas till brukets arbetare. Sedan Jan-Erik Högström slutat med bruksfisket i Hofors kom han i Klosters ABs tjänst som skogsarbetare och senare hjälpskogsvaktare. Han bodde då bland annat i Silfhytteå, Stjärnsund och Kloster. På sistnämnda plats fick han för övrigt återuppliva sitt fiskeintresse i egenskap av specialfiskare åt förvaltare Iggberg. Även förvaltarens på sin tid berömda tama älg fick Högström vakta, men det är ju strängt taget en annan historia. 1936 fick den gamle bruksfiskaren och hedersmannen sluta sina dagar, 84 år gammal.

Och sönerna, har de följt fadern, storfiskaren, i spåren? 70-årige Wille svarar för sin del att han fick nog av både fiske och rodd under Hoforstiden. Men nog har han lurat upp en och annan abborre och gädda under sin Långshyttetid, detta dock mest som avkoppling från järnverksjobbet. Ty i många år har nu vår berättare varit i järnet och stålets tjänst, längsta tiden i valeverket och numera på byggnadsavdelningen.

Wille Högström är en genompräktig karl med en på samma gång ungdomlig och farbroderlig glimt i ögat.

johan-wilhelm-hogstrom

Han har säkerligen gjort sitt här i livet både som bruksfiskare, ”stålman” och familjefar men han är seg och går ännu på gränsen till sitt åttonde decenium och ”knallar” med lite av varje på byggnads, fortfarande lika noggrann i allt som han städse varit.

Hoforsvarg Dödade 10 Barn

Egentligen hade jag tänkt ägna lördagens inlägg åt lite skönläsning om Johan Wilhelm Högström, sonen till bruksfiskaren Jan-Erik Högström. En spännande historia med Hoforskoppling.

johan-wilhelm-hogstrom

I samma veva som jag fick en kopia av artikeln från 1952 av Mathias Strand, så dök det upp ytterligare en historisk händelse som jag inte kände till. Att att den ökände Gysingevargen i själva verket skulle vara en ”tamvarg” som smitit från ett hägn vid Hofors Herrgård.  Histiorien om Johan Wilhelm, får alltså  vänta till senare.

Men det är här det blir ytterst förvirrande. Enligt Wikipedia så skall vargen ha smitit från sitt hägn vid Gysinge Herrgård:

Pousette har ansett att vargen sannolikt var identisk med den vargunge som fångats 1817 och hållits i fångenskap i Gysinge herrgård under flera år tills den kan ha rymt eller kan ha släppts lös.

Gysinge herrgård hade vid denna tid samma ägare som Gysinge bruk. Michael Benedicks inköpte båda dessa 1820. Således bör det, om Pousettes förmodan är korrekt, ha varit under de tidigare ägarnas tid som denna varg skulle ha hållits i fångenskap, men möjligen ha släppts fri eller ha rymt under den tid då Michael Benedicks var ägare till Gysinge herrgård och Gysinge bruk.”

Men i en krönika i Dagens Nyheter så finns en identisk historia som anger smitningen från Hofors Herrgård:

Familjen Bedoire på Gysinge behöll en hanne. En annan hanne hamnade hos af Uhr på Åsberg. Den tredje vargungen, en tik, följde med brukspatron Thore Petré till Hofors herrgård.

Hösten 1820 lyckades tiken rymma. Hon hade hetsats av traktens barn, hon var tillvand med människor, hon hade aldrig lärt sig jaga, hon visste inte hur det var att vara varg. Helvete bröt lös i gränstrakten mellan Gästrikland och Dalarna. Minst trettio människor attackerades. Tio barn, mellan tre och arton år gamla, dödades.

Det enda som verkar samstämmigt är vargens flykt 1820. Till och med dödstalet varierar precis som platserna. Är det någon som kan kasta lite ljus på vad som är den korrekta historien här, och om det till och med bara är en ”historia”?

Arbetarbladet – Människoätaren från Gysinge

Kommunfullmäktige Sammanträder & Lite Om Elefanter och Brinnande Grisar

Idag sammanträder kommunfullmäktige i Torsåker. Ett av två sedvanliga framträdanden per år. Det inleds med ett demokraticafé 16.30 där man som besökare blir bjuden på fika och mingel med de förtroendevalda. 17.30 startar själva mötet och allt sker i hembygdsgården.

Helt utan koppling för det mig vidare till ett annat intressant ämne som seglade upp under förmiddagen. En historisk diskussion på ett forum som jag är medlem handlade om krigselefanter. Några hundra år före kristus påstådda födelse var dom väldigt poulära i vissa kretsar. Dessa enorma bestar med sina karaktäristiska betar på var sida av munnen användes nämligen till att kriga mot människor. Det förstår ju vem som helst att en uppretad galen elefant som löper amok kan skrämma skiten ur vilken modig soldat som helst när den kommer rusande.

Ett påstående gjordes att slutet för användandet av just krigselefanter var brinnande grisar. Ja just det,det kan låta helt galet men så påstods det.För att kunna bemöta krigselefanternas styrka lät romarna smörja in ett stort antal grisar med ett tjockt lager fett som de sedan antände och drev sedan flocken av brinnande grisar som skrek ut sin smärta mot elefanterna. Elefanterna skall ha drabbats av panik och kastat av sina ryttare och vänt sig om och trampat ner sina egna soldater i flykten från de skrikande krigsgrisarna. Avdelningen onödigt vetande, men ändå ganska intressant.

29 Augusti 1930

Då och då händer det att man surfar in på Fotohistoriska för att kika på gamla bilder från trakten. Trots att jag sett bilderna hundratals gånger så är det alltid något man förundras eller häpnar över. Som den här bilden till exempel.

skallberget

Tagen av William Eriksson den 29 augusti 1930. 86 år sedan alltså.

Då var det enligt bildtexten ett nybyggt brandtorn på Skållberget. Idag finns bara ett par tecken på att det funnits en byggnation på platsen. Vore det inte fantastiskt om man kunde uppföra en utkiksplats där igen? Läget bredvid E16 skulle locka till spontanbesök av förbipasserande, och garanterat bli en plats dit Hoforsborna själva skulle vallfärda på sina lediga stunder för att titta på Hofors från ovan.

Entré Hagaparken – Skamfläck Eller Charmigt Vacker?

På sistone har den här ”stålkonstruktionen” dykt upp i diskussioner.

entre-hagaparken

Jag har hört både goda och dåliga omdömen om den ensliga stålställningen som kanske var tänkt att vara en välkomnande portal till det än så länge outvecklade parkområdet.

-Ser ut som ingången till Auschwitz

-Skulle vara snygg om kommunen planterat klätterväxter runt den

-Riv skiten

-Varför gjorde man den inte högre?

Omdömena är alltså många, vad tycker ni Hoforsbor om portalen? Skall den stå kvar och kanske utvecklas till det den var tänkt för eller transporteras bort och bli del av materialet som man smälter ner till annat nere på Ovako?

Glödande Het Järnvilja Gav Silver

22 år gammal deltog han i de olympiska spelen som anordnades i Moskva 1980. Under lördagen paddlade veteranen Per Lundh hem ett SM-silver på sin hemmaarena på Tolven i Hofors. Arbetarbladet rapporterar:

Det var mycket folk kring strandkanten och på läktaren som tjoade och hejade på de tävlande. Sporten var på plats för att titta på finalen för veteranklassen där hemmapaddlaren och före detta landslagskanotisten Per Lundh deltog. Med meriter som en tredjeplats på VM i Belgien 1985 och en nionde plats i OS i Moskva 1980 kunde man på lördagens tävlingar se Per Lundh paddla hem en silvermedalj i SM.

– Jag är nöjd med det, det är jättebra, säger Lundh.

Det var ifjol när det stod klart att Hofors Kanotklubb skulle stå som värdar att arrangera SM i kanot som han bestämde sig för att göra comeback på hemmaplan.

Och aldrig har det väl varit mer passande att säga att det var en prestation av ”glödande het järnvilja” med tanke på Pelles arbete som glödgare vid ugnarna i Rörverket. Stort grattis!!

En Legend Har Lämnat Oss

Det är sorgliga nyheter man möts av när man vaknar denna morgon och läser tidningarna. Muhammad Ali har avlidit.

Och tidigt på lördagsmorgonen, svensk tid, bekräftade familjens talesperson för NBC att boxningsvärldens störste somnat in.

– Efter en 32 års lång kamp mot Parkinsons sjukdom har Muhammad Ali gått bort vid en ålder av 74 år, säger talespersonen Bob Gunnell i ett kort uttalande.

Ali diagnostiserades med Parkinsons sjukdom 1984, tre år efter att han avslutat sin aktiva karriär.”

Muhammad Ali

En imponerande idrottslig karriär, men även ett sällsynt spännande livsöde. Mest rörande kanske det var vid invigningen av OS i Atlanta 1996, då Muhammad Ali tände OS-elden inför hela världen. Vila i frid.

Eleganten Från Hofors På Besök

Ett tips gör gällande att det händer något spännande på Hofors Hembygdsgård den 8 maj. Göte Nordin som växte upp i Hofors, återvänder hem för att berätta om sinmakalösa karriär inom speedwayen.

Göte Nordin

Tipsaren berättar att Göte Nordin var hans egen barndomsidol och nämner särskilt motorfordonet som syns i bild och byggdes på egen hand av Göte och kallades ”Eleganten”. Det kan vara värt ett besök och lyssna till hans historia. Söndagen den 8 maj, klockan 16.00 i Hembygdsgården. För 50 kronor ingår även ordentligt med fika.

Den Stolta Torsåkersbon

I skuggan av platsvarumärke för kommunen så kom jag ”osökt” att tänka på några av de diskussioner som uppkommit i de politiska leden inför lanseringen av konceptet. Det var nämligen så att ett par lokalpatriotiska politiker ifrågasatte varför det bara skulle stå Hofors under märket och inte Hofors-Torsåker. Andra politiker tyckte det var rent trams att Torsåkersborna hävdade sin suveränitet och menade att det skulle försvinna över tid. Själv uttryckte jag att ”nu är du verkligen ute och simmar”, för är det något som jag har i ryggraden från familj och vänner, så är det att just Torsåkersbon trampar man inte på fötterna hur som helst. Det är en ”oförätt” som begåtts historiskt när Torsåker inkluderades under namnet Hofors kommun.

Det hette nämligen Torsåkers landskommun innan Hofors 1925 bestämde sig för att frigöra sig och bli Hofors landskommun. 1971 bestämde kommunreformen att Torsåker och Hofors skulle slås samman och bli Hofors kommun. Sedan dess har det gnisslats tänder i kommunens verkliga pärla, och jag tror inte som den naiva politikern, att det är något som går över i takt med tidens gång. Det har förts över i generation och arv, och dagens unga Torsåkersbor ser sig rent allmänt som en del av Torsåker, inte av Hofors. Det här här man måste börja arbeta sig fram till ett acceptabelt förhållande. Där Torsåkersbon ser sig som minst lika priortierad som Hoforsbon när det kommer till politiska beslut och insatser som utvecklar samhället. Det borde fler politiker inse.

Skall avsluta detta inlägg med att återge en tavla som jag fått av min mor. Man får ta innehållet med viss humor, men en hel del är träffsäkert rätt.

Torsåkersbon

Joel Berglund – Hovsångaren Från Torsåker

Man lär så länge man lever och nya saker finns det gott om även om dom är gamla. Denna morgon hittar jag en man vid namn Joel Berglund som jag aldrig hört talas om tidigare. Född i Torsåker 1903 och tog sig hela vägen ner till det kungliga hovet med sin röst. Han var även chef för den kungliga teatern i 7 år och utsågs under sin karriär till hovsångare. Makalöst nog så finns det inspelningar upplagda via olika verktyg, och här kan vi faktiskt höra Torsåkerssonen framföra ”O Du Mein Holder Abendstern”:

Äntligen Hedras Bengt Åkerblom

En titt i Dalatidningarna ger en ledsam minnesbild. Det är alltså 20 år sedan som Bengt Åkerblom omkom på isen i Mora ishall. Det var ju ett uppvaknande på allvar att halsskydden skulle användas på isen. Jag hade faktiskt för mig att Åkerbloms tröja hissades samma säsong, i samband med att jag och mina lagkamrater överlämnade en check på 26 000 kronor när Mora IK mötte Södertälje.

36

En välgörenhetsmatch som tyvärr blev omskriven i media av helt andra orsaker. Tänka sig att det är 20 år sen.

3

Och trots att det nu är 20 år sedan så är det fortfarande många ishockeyspelare som envisas med att modifiera eller helt enkelt strunta i att dra på sig halsskyddet. Om inte annat kanske tröjhissningen kan vara en påminnelse till dessa.

Musikhistoria I Hofors: Panik

Inlägget om ”Musikhistoria” i Hofors blev mycket uppskattat och hade ett högt besöksantal. I helgen rotade jag lite i de nostalgiska gömmorna och fann detta:

Panik1

Här anges det bland annat att Mikael Lilja skötte gitarr och sång, Peter Sjölander på trummor och vidare L.Linden, J.Gustavsson och U.Andersson.

Panik2

Jag tror detta måste ha varit ett av de första kassettband som jag hade i livet. Jag var ganska ung på den tiden men minns att trummisen Sjölander hade ett ganska uppseendeväckande trumset.

Har ni mer information om bandet och vad som hände runt det så lämna gärna en kommentar.

Glädjande Besked Till Alla Blinken-Anhängare

Under dagens sammanträde i Kommunstyrelsens arbetsutskott kom det medborgarförslag om att återinföra Blinken i Rondellen upp på agendan. Byggservicekontoret har efter att berett frågan lämnat sitt svar som inte alls var positivt i sin utformning:

Medborgarförslag

När frågan diskuterades så bestämde sig ett enigt KSAU att gå emot tjänstemännens rekomendation och istället yrka på att Blinken återinförs på den ursprungliga platsen i någon form. Det definitiva beslutet kommer att fattas på på Kommunstyrelsens sammanträde om 14 dagar, men det ser mycket glädjande ut för i synnerhet Hans-Åke Munther som drivit frågan med stor entusiasm. Riktigt roligt att vi lokalpolitiker kan enas i frågor som har ett stort symboliskt värde för kommunens invånare.

Blinken