Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Skattjakter kan vara spännande oavsett vilket värde det än kan betinga. Igår hittade jag till exempel ett märkligt kupat glas mitt ute i skogen och kanske är det just själva fyndet som är spännande. Vem hade placerat ett helt felfritt glas i skogen? När kom det dit? Varför har det en sådan lustig form? Vem har tillverkat glaset? Jag tänker att det är en form av arkeologi om än inte så avancerad. Men ett fynd är ett fynd och ibland kan det vara något så lustigt som en leksaksbil.

Det ligger en spänning i både svampplockning, fiske och ”sakletande”. Man kan aldrig riktigt vara säker på vad man ska finna och var man finner det. Ibland kan man gå i områden och tänka att här har antagligen ingen satt sin fot alls eller på mycket länge och plötsligt se en rostig ölburk eller konturer av byggnation under mossa. Då väcks en nyfikenhet att veta mer och spekulationer på hur det hamnade just där. I Expressen berättar man idag om en skattjakt av den högre skolan. Nazistguldet som både förbryllat och lockat människor att leta. Bakgrunden skall ha varit att det i krigets slutskede utbröt en viss panik eller egoism hos nazisterna. Man var på väg att förlora kriget och allt krigsbyte man samlat på sig riskerade att falla i händerna på antingen kommunisterna eller de allierade. En del av det så kallade krigsbytet var insamlat från judarna i koncentrationsläger. Förutom rena föremål som halskedjor, ringar och annat, sägs det vara en hel del guld man tagit direkt ur deras munnar. Inte värst vidare trevlig hantering alltså.

Nu startar alltså en expedition som har för avsikt att leta efter guldet i sjön Stolpsee där man misstänker att en del av värdeföremålen sänkts. Warhistoryonline och  The Telegraph har intressanta artiklar i ämnet.

”Nu söker ett israeliskt forskningsteam under ledning av journalisten, föreläsaren och skattletaren Yaron Svoray, med stöd av tyska myndigheter, efter lådorna, som innan de dumpades i sjön ska ha förvarats på Herman Görings jaktgods Karinhall. Anledningen till att skatten dumpades i sjön antas ha varit att Tyskland snart skulle tvingas kapitulera, och skatten var ingenting man ville lämna efter sig till vare sig Ryssland eller de allierade”

Värdet på skatten uppges ligga runt 10 miljarder kronor. Med dagens teknik borde det dessutom inte vara speciellt svårt att lokalisera skatten om den ligger på sjöbotten. Ekolod och annat har ju utvecklats något alldeles enormt de senaste 10 åren. Det vore rent fantastiskt om teamet faktiskt fann guldskatten. Den skulle kanske kunna berätta mer om vad som egentligen hände.

Expeditionens ledare uppges inte leta efter skatten så mycket för dess mångmiljardvärde som för upprättelsen av dem det stals ifrån. Men Expressen lyckas forumlera sig mycket märkligt, något som inte återfinns i de andra två artiklarna:

”Guldet, och en hel del platina, har inte bara sitt mångmiljardvärde, utan anses också ha ett stort affektionsvärde för släktingar till förintelseöverlevare.”

Vi ska inleda detta inlägg med lite historia. Det har viss betydelse för resterande del. 1861 hamnade Mexico i lite ekonomiska problem och slutade att betala sina räntor till Europeiska länderna som de var skyldiga. I synnerhet Frankrike blev jättearga över det här och skickade beväpnade trupper för att ändra Mexicos inställning till räntebetalningar. När man ändå var där tänkte Fransmännen att ja då kan vi väl lika gärna ockupera landet. Det hade som bekant inte gått alltför bra med deras kolonisation i den här delen av världen tidigare. Det gick till en början mycket bra för Fransoserna. Man avancerade men hamnade plötsligt vid staden Puebla, där man fick stryk av invånarna med lustiga hattar. Krigslyckan vände dock och fransmännen kunde ockupera Mexico under de kommande 6 åren, men det hindrar inte Mexicos befolkning att tycka att det ändå är ganska festligt att grodätarna från Europa fick stryk den där gången vid Puebla, och därför firar man sedan dess ”Cinco de Mayo” varje år den 5 maj. Det vill säga idag. Nu vet jag inte om fransmän är speciellt förtjusta i empanadas, men stora delar av Sydamerika är det, och ursprungligen kommer den från Spanien/Portugal, men sägs ha ett ännu äldre förflutet i det Arabiska köket. Den finns i massor av varianter, med fläskkött, fisk, frukt och grönsaker och oftast i kombination med någon form av tomatsås och örter. Dagen till ära, alltså Cinco de Mayo, har jag tänkt till och försökt göra en slags hyllning till Mexico och dess traditionella kök av starka maträtter. Jag kallar den Djävulados.

I grunden är det alltså en chilensk empanada. Men det är bara degen som har sin grund där, resten är nytt. En grundsats med deg som skall räcka till ungefär 12 stycken består av:  3,74 dl vetemjöl, 1 kryddmått salt, 2 matskedar smör, 1,25 dl mjölk. Börja med att smälta smöret och sedan hälla i mjölken i samma kastrull. Under tiden blandar ni mjöl och salt i en bunke. Häll sedan ner vätskan i bunken.

Knåda ihop degen. Viktigt att blanda väl.

Ganska snart kan ni forma degen till en enhet. Kan behövas lite extra mjöl på händerna för att slippa kladdet.

Så långt kommen är det dags att ta fram brödkaveln. Dela degen i 6 lika stora delar. Kavla ut och använd en större kopp eller annat för att skära ut cirklar med en diameter av 12-15 cm. Ungefär som när man gör pepparkakor, men med mindre god deg. Nu har ni själva ”ytterkläderna” till dessa empanadas. Lägg dessa åt sidan, gärna på bakplåtar med papper. Just nu kommer ni icke att behöva dem.

Vi kommer snart till ett vägskäl. Men fortfarande är det grundtanken som råder. Den var att fyllas med en aningen starkare köttfärsblandning. För det behövs köttfärs, den är av modell nötkött. Cirka ett halvt kilo. Färsen skall brynas.

Till det här behövs naturligtvis lite kryddor. Salt, peppar, paprikapulver, cajenpeppar, ja lite vad ni känner för och mäktar med i styrka helt enkelt. Färdig tacomix fungerar nog det med. Sedan naturligtvis lök. Gul lök och vitlök finhackas. Är det bara jag som tycker att lökhackandet är en av de roligaste uppgifterna vid matlagning?

Tillför krossade tomater. I det här fallet övervägde jag en med mer chili, men frun stoppade mig så det blev en med örter istället.

Varför hon stoppade mig? Ja här är det där vägskälet jag nämnde. Här skulle i princip köttfärsblandningen kunna vara komplett. Men jag ville som sagt ta det ett steg längre och det är här vanliga empanadas förvandlas till Djävulados. Mitt mål och syfte med hyllningen, att göra en så pass stark variant att det bokstavligen skulle bli ett fyrverkeri av smaker och i synnerhet starka sådana. Grunden ett antal olika chili och pepparfrukter.

Dessa fick skäras upp och kärnas ur. Egentligen har det väl ingen större betydelse, men det gjordes ändå.

Tillförde hackad jalapeno som är lite söta i jämförelse med de andra.

Vitlök, gul lök, röd lök och chili fick svettas snabbt i en egen panna.

Det var verkligen en doftexplosion kan jag säga. Det såg dessutom mycket trevligt ut i pannan med färger och form. Allt detta blandades strax efter med köttfärsgrunden.

Sedan kan man väl säga att kronprinsen dök upp på besök. En sista toppning av Bushmans Revenge Sauce, 15 på skalan av 1-10 och där stämmer verkligen graderingen med övriga såser. Den har orsakat magsmärtor fler än en gång hos mig.

När det hela fått koka ihop ett tag, får det svalna. Ett stickspår här kan vara att ta några burkar med vita bönor och slå i och vips har man en grym chiligryta. Men det lämnade vi därhän denna gång. Fortsatt bearbetning av fyllningen blev i nästa steg ungefär en 1/3 ask Philadelphiaost utrört.

Under tiden som fyllningen står och drar sig kommer nästa steg. Fyllningen skall få en kamrat. Den bestod denna gång av fyra olika sorters ost jag hittade i kylskåpet. En del kumminost, en del gouda, en del västerbotten och någon nypa av färdigriven ost. Improviserat som allt annat alltså. Det fina med dessa empanadas är att man kan fylla med i stort sett vad som helst, bara fantasin som sätter gränserna.

 Monteringen är ganska enkel. Ta en av de utkavlade degbitarna, lägg på fyllning, placera lite ost bredvid, fukta kanterna runt degen med ljummet vatten och det borde se ut ungefär så här nu.

Sedan viker man ihop degen så att det blir som en liten calzone, ”gafflar” kanterna så att den håller ihop och tar nästa och upprepar produktionen. Under tiden kan ni hetta upp antingen en tjockbottnad kastrull med några centimeter olja eller slå på fritösen. I det här fallet valde jag det sista. Fritera knytena tre och tre i någon minut tills degen fått en gyllene färg.

Resultatet ser verkligen ut som om man hittat guld.

Det fina med dessa ”bakverk” är att man kan äta dem kalla, ta med i picknick-korgen eller på fisketuren. Servera som tilltugg till en kall öl i sommarvärmen. Man kan även som jag vid själva testen låta dem svalna en aning men sen servera tillsammans med en grönsallad.

Då ser det ut som en mindre version av nämnda pizzamodell. Smakmässigt då? Ja den uppfyllde mina önskemål om styrka och hetta, men ändå var den inte alls i närheten av obehagligt stark vilket jag personligen tycker var lite av ett misslyckande. Det kan ha varit steget att blanda i philadelphiaosten som nästan neutraliserade den förväntade hettan. Men efter en natt i kylskåpet inser jag att det inte var ett misslyckande utan snarare en fullpoängare. Osten gjorde den mer krämig och chilin framträder ordentligt. I fortsättningen så får de helt enkelt svalna innan de förtärs. Den kommer antagligen orsaka magsår om jag fortsätter att äta den i stort antal, men det kan vara värt det!

Jag tror det här blir den första tävlingen på Hoforsbloggen. Det blir med lokalt tema och det är tre frågor som skall besvaras för att man skall vinna äran och två CD-skivor. Svaren skickas i kommentarsfältet, men jag godkänner inte inläggen innan tävlingen är avgjord, det vill säga någon har prickat in de tre rätta svaren. Ni får en vecka på er, alltså till nästa lördag. Frågorna är:

1. Vem är Hoforsbon som låg etta på Värmlandstoppen?

2. Vilket år var detta?

3. Vad hette de två låtarna på singeln?

I Gefle Dagblad finns ytterligare en artikel om Böle Handelsträdgård idag. Där finner jag en liten märklighet i kommunchefen Ulf Strömstedts uttalnde:

”Kommunledningsgruppen rekommenderade dock kommunstyrelsen att säga nej till köp, bland anat med hänvisning till oklarheter när det gäller byggnadernas skick. Men det faktum att ingen av byggnaderna är kulturskyddad på något sätt kan innebära en öppning, eftersom det betyder att de skulle kunna rivas.

– Det har kommit fram att det kanske är marken och inte byggnaderna som är det viktiga här, säger kommunchefen Ulf Strömstedt, som dock betonar att rivning än så länge bara är att betrakta som en möjlighet bland flera.”

Det står nämligen på sid 154 i Länsmuseet Gävleborgs rapport (2007:06) ”Bebyggelse i Hofors – En byggnadsinventering” att Böle 1:201, Böle Handelsträdgård inte får rivas eller byggas till.

Nu är den förvisso 6 år gammal, men vad ska ha ändrats i uppfattningen av Länsmuseet Gävleborg sedan dess? För övrigt är det inte den äldtsa byggnaden i Hofors, den ska ha uppförts runt 1850.

Hofors HC befinner sig efter både mirakel och bragder i Division 1-kval. Detta inleds redan på söndag mot Skedvi/Säter borta. Idrottsligt har man utfört en stark insats, mycket tack vare det publikstöd som man haft med sig till både Läkerol Arena när man slog ut IK Sätra och till Fagersta när man vann i playoff-finalen. Men nu behövs inte bara motiverade spelare, det behövs en motiverad publik och starkt stöd av supporters också. Som bekant brukar det ekonomiska vara en svår nöt att knäcka för alla föreningar och klubbar. Allt sköts uteslutande av ideella krafter med eldsjälar som gör det otroliga att få verksamheterna att gå runt på bekostnad av sin egen tid. För att detta Division 1-kval inte skall bli en betungande ekonomisk kvarnsten runt halsen, behövs det lite till. Hofors är en historiskt stark hockeykommun och för att stötta föreningen presenteras nu ett historiskt grepp. Kvalsedeln.

Det är ett ekonomiskt stöd som går direkt till att täcka upp de utgifter föreningen får i samband med Division 1-kvalet. Det täcker långt ifrån allt, men det kommer att underlätta och ge stöd för att inte hamna i en ekonomisk knipa. Vill vi Hoforsbor ha ett Division 1-lag i kommunen måste vi stödja med hjärta och en sedel. Denna kommer att levereras och börja säljas imorgon lördag. Direkt efter morgonträningen 11-12, kommer spelarna att synas i centrum runt Rubinen/Coop/Systembolaget/Hanssons. Man kommer även att synas runt loppisen på Folkets Hus som pågår mellan 10.00 och 17.00. I Hagaparken arrangeras Första Blåbärsstoppet och även där kommer spelare att gå runt i matchtröjor och sälja kvalsedeln som inte bara är ett ekonomiskt stöd utan även ett idrottsligt minne över de bedrifter Hofors HC utfört säsongen 2012/2013. Det är en begränsad upplaga. Man får dessutom chansen att få den signerad av sina favoritspelare.

Vägvalet gjordes inför en enorm tillrest Hoforspublik. Jag stod mest och smålog trots nervositeten när man började skandera ”HOFORS, HOFORS, HOFORS” bakom oss på läktaren. Det var hårt, det var tufft men en enorm laginsats och storspelande målvakten Jimmy Söderlund kraschade Fagersta AIKs hockeyfest två dagar på raken. Det är som förra helgen mot IK Sätra i första playoffrundan. Dom vann den första och sedan sopade Hofors hem resten. Nu tog Fagersta Hofors i första matchen i Hofors ishall och Hofors tog två skalper på bortaplan. Därmed är man alltså klar för Division 1-kval och exakt hur det kommer gå till återkommer jag till. Det blir minst tre veckor hockey till på bloggen med andra ord. Men Hoforsbloggen vill naturligtvis bjuda både läsare och entusiaster på något extra fint. De sista sju sekunderna av matchen och glädjejublet. Vassego!!

Förra året uttryckte jag att det inte bara var en bra idé, det var en fantastisk idé. Det handlar naturligtvis om Per-Olof Wibergs medborgarförslag att lyfta fram Hofors historiska idrottsframgångar. Glädjande nog kan jag läsa i dagens nätupplaga av Gefle Dagblad att bollen är i rullning och att idén ser ut att kunna förverkligas. Nu har det gått ett knappt år och det kommunala maskineriet är gammalt och gnissligt, men jag tycker ändå man gör det relativt snabbt.

”Mitt förslag skulle lyfta fram och synliggöra Hofors unika idrottshistoria för besökare och turister samt stärka självbilden hos Hoforsborna. Mottot skulle vara ’tradition, stolthet, närvaro och framtid’. Hofors har haft världsmästare, olympier, svenska mästare och landslagsmän. Det är värt att belysa och lyfta fram”, skrev han i medborgarförslaget.”

Om vi nu skall vara en idrottskommun ska vi vara det fullt ut anser jag.

”Politikerna i kommunfullmäktige var eniga om att bifalla förslaget och nästa steg blir nu att ta upp frågan i gruppen av handlare i centrum.

– Jag tycker att Hofors på alla sätt och vis ska visa för ungdomen att här kan man nå framgång inom idrotten. Mycket bra! sa Folkpartiets Hans Backman från fullmäktiges talarstol.”

Man kan ju utveckla förslaget vidare och göra en liten karta över Hofors där idrottsprofilerna beskrivs närmare och som visar vägen till de platser man utövade sin idrott. På det sättet skulle man kanske locka förbipasserande som tar ett stopp att åka runt i Hofors och titta på idrottsanläggningarna som fortfarande finns i drift. På varje plats resa en skylt med historia om vad som idrottsligt skett där. Kanotsstadion mm.

Det är flera orsaker till att jag plötsligt börjar fundera över både moskeér och sporthotell i Hofors. Jag sitter och skriver på en krönika för annat ändamål än bloggen som avhandlar en del av Västerhöjden och i synnerhet Persfallsvägens öde. För en kort tid sedan besökte jag Persfallsvägen då det kommit till min kännedom att området låg för döden. En dag inom en snar framtid kommer allt vara borta, eller kommer det verkligen vara det?

När allt annat rivs längs vägen, så står det en byggnad kvar. Innehållandes Hofors moské och vandrarhemmet JS Boende. Det väcker ett par frågor hos mig, är det fortfarande Hoforshus som äger byggnaden? Tänker man riva även den byggnaden och i sådana fall varför/varför inte? Hur inkomstbringande är byggnaden för Hoforshus om den fortfarande är i deras ägo eller finns det andra uppgörelser med huserande gäster? Tar tacksamt emot information för mitt skrivarbete.

Det var för övrigt i källaren på ena gaveln som Västerhöjdens ”moppekillar” hade sitt klubbrum under 70-talet. En del av det kulturella arvet finns fortfarande bevarat på Västerhöjden. Idag finns det väl knappast några moppegäng kvar om man inte räknar med de gamla gubbarna som numera kallas entusiaster och har mopperace i grupp på charmiga lantvägar.

Ännu en glädjande nyhet från Hofors denna morgon är att man börjar förstå att man inte kan riva hela orten.

”Detaljplanen för stora delar av Hofors centralort är från 1939. I den gamla planen finns inget skydd för byggnader med stort kulturhistoriskt värde. Därför har byggkontoret nu tagit fram förslag på nya bevarandeplaner. Många av Hofors gamla arbetarbostäder och även 50-talshuset på Hantverkargatan 11 som länge var rivningshotat finns med som för orten viktig bebyggelse.

– Vi gör det här så att de här husen inte ska kunna rivas eller byggas om hur som helst. Det är ett sätt att se till att alla kulturhistoriska värden behålls, säger Anna Hagljung på byggservicekontoret.”

Ett vettigt beslut för att behålla en del av charmen med byggnationen runt centrum i Hofors. Sommartid med all grönska runt området är det fantastiskt vackert, och vintertid med snötyngda träd ser det ut som en riktig tomteby. Där också närheten till ankdammen och hembygdsgården vilket det borde satsas mer resurser på för att bevara och föra området mer attraktivt för besök.

Man har hittat kvarlevorna efter Rickard III under en parkeringsplats i Leicester, England. Hade ingen aning om att de ens var borta så det kommer ju som en total överraskning. Nu kanske inte alla har koll på vem den här mannen var, men i korthet återfinns han i William Shakespears pjäs med samma namn som kungen och har faktiskt funnits på riktigt (nu bokstavligen) och det ses som ett viktigt historiskt fynd. CNN har en stor artikel med åtskilliga bilder av skelettet som avslöjar en inte allt för trevlig hädangång. Ett berömt men tveksamt citat som de allra flesta har hört ””En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!”. Om det var Shakespears vilda fantasi eller korrekt citerat  spekulerar man fortfarande i, men det skall ha sagts som sista mening av kungen under slaget vid Bosworth, en del i vad som kom att kallas Rosornas krig.

När jag passerat hembygdsgården och sett den lilla plåtkonstruktionen från vägen som skall föreställa Kerstin Hesselgren, har jag ryckt på axlarna och inte riktigt förstått hur detta skulle kunna vara hedrande för henne eller allt annat hon åstadkommit. Men denna morgon när jag tog en promenad med hundarna och fick för mig att se den andra sidan av konstverket förstod jag genast vad som gör den värd att se.

I mörkret och med belysningen ser man ju tydligt kvinnan och talarstolen och ljusets effekt ger bakgrunden dramatik. Otroligt genial idé. Som om hon stod framför en och höll ett brandtal. På vägen hem funderade jag också över hur tiderna utvecklas och om Barbie nu ger ett sådant starkt intryck av kvinnodiskriminering, varför inte göra en Kerstin Hesselgren-Action Doll. Skulle säkert vara mer inspirerande för unga kvinnor än en docka föreställande Gudrun Schyman som kan sittkissa på biografer.

Jag vet inte om Olof Palme någonsin besökte Hofors, men helt klart är att hans död sörjdes av många på orten. Historiskt ett mycket starkt fäste för Socialdemokratin. Palme är ju ständigt aktuell både på teater, föreläsningar och film, inte minst genom den TV-serie som nu också går på SVT under namnet ”En pilgrims död” baserat på ett bokmanus av Leif GW Persson. Riktigt hygglig serie om än lite rörig. Där är den röda tråden det så kallade polisspåret, att poliser skulle vara inblandade i mordet på den forne statsministern. Lämpligt nog dyker det upp nya uppgifter i media, som på något sätt styrker den teorin. Jag vet inte om ni missat det, men Expressen har haft en liten julafton under helgen med ett tidigare okänt vittne som säger sig ha blivit tillfrågad av en polis att utföra mordet. Han säger sig nu vara redo att uppge namnet på polisen, men det verkar vara ett svalt intresse om man skall tro det som står i tidningarna.

”Såväl familjen Palme som personer som arbetar, eller har arbetat, med Palmeutredningen är dock skeptiska till Johans uppgifter:

– Jag tycker att det är lösa uppgifter. Det är klart att man bör precisera vem som ligger bakom det hela, säger Joakim Palme till Expressen.

Även den tidigare Palmeutredaren Thure Nässén avfärdar ”Johans” berättelse.

– Det finns massor med uppgifter och jag tror inte på det här. Det gör nog ingen vettig människa heller om man tänker efter. En vanlig människa går inte och bär på en sådan hemlighet länge, jag tycker att det är fantasier, säger Nässén”

Det krävs väl egentligen någon form av erkännande från mördaren för att brottet skall lösas. Jag tror vi får leva med vetskapen att vi aldrig kommer att få veta hela sanningen. Det var lite lättare i fallet med Anna Lind där det fanns massor av videomaterial att tillgå.

Kan man starta en måndagsmorgon på ett bättre sätt än att studera gamla foton och dokument om jaktflygplan? Antagligen men det ena ledde till det andra och snart fann jag mig insnörad i läsning om leveranser, transporter och kunde med hjälp av ett ärvt gammalt fotoalbum hitta kopplingar till min egen släkt. Planen vid namn Seversky P-35, en variant kallad J9 i Sverige. Idag finns det bara 3 exemplar bevarade av de ursprungliga 60, ett i Linköping, ett annat i Florida och ett tredje i Dayton, Ohio.

Nu är jag ingen direkt flygentusiast i den bemärkelsen. Jag föredrar krig på marknivå om man nu tvunget skall bedriva krig. Men det finns ändå en spännande historia bakom. Bland annat hur dessa fraktades nedmonterade i trälådor från en hamn i Barents hav i den så kallade ”Petsamotrafiken”. Det är där jag finner den lilla kopplingen. Ett foto i boken skriven av  Eric Björklund visar en barack som också återfinns i det gamla fotoalbumet (infällt i bild). Där bodde transportörerna till trälådorna med flygplan.

En annan årstid men onekligen samma lilla stuga. Kan inte släppa tanken på att skuggan som kastas över snön, kan vara min egen släkting. I det fallet han skulle ha samma böjelse att fotografera samma föremål fast under olika årstider och väderförhållanden som jag själv. Verkligen en skugga ur det förflutna i den bemärkelsen.

Helg innebär att ishockeyintresset får vila även om det bara är lite av en halv sanning eftersom NHL kör igång idag. Det är en strålande fin dag i Hofors och jag passade på att till morgonkaffet studera veckans lokalnyheter lite noggrannare. Egentligen har dessa två artiklar inget direkt samband annat än att rubrikerna på något sätt hör samman. ”Dödsfall i ensamhet förvånar Bornestig” och ”Allt förre tomma lägenheter”. Det är lite av ett dödsfall i ensamhet som pågår just nu uppe på Västerhöjden och Persfallsvägen. Det är ”Hemma på mammas gata” som drar sina sista suckar. En påminnelse om hur tiden är föränderlig.

En gång i tiden bodde de flesta av barnen på fotot här. Första klass 1977, Granvägen. Jag känner till en knapp handfulls livsöde. Jag själv längst fram till vänster i bild. En skjorta med ishockeyspelare på kragarna. Tomas, Tapio, Mikael, Pia, Ulrika, Tommy och Sari är några namn. En av fröknarna hade sex tår.

Åtminstone tre av barnen bodde i huset på Persfallsvägen 12. I dag ett hålögt skelett. Det är möjligt att huset förlorade sin själ för länge sedan, men det bodde människor i huset tills inte för länge sedan.

I det tomma rummet längst ner till höger, platsen där Elvis föddes.

Stuprännan där jag fastnade med mitt knä när jag försökte fly från utegångsförbudet och en bestämd barnvakt är borta. Straffet för att krossa källarfönster när mamma ser på.Persfallsvägen 14 där en älg sträckte upp sitt huvud till en av ballkongerna längst ned och kom över äpplen som jäst och blev berusad. Tror det var senhösten 1976 och vi barn fick inte gå ut på gården för älgen hade tydligen dåligt ”ölsinne” och blev en elak jävel som berusad.

Funderar på att trotsa bestämmelserna att man inte får gå in på rivningsområdet och sno skylten. Alternativt be ödmjukt om att få den till skänks av kommunen. En viktig pusselbit i livet med nostalgiskt värde. Övriga foton från dagens besök finns i ett fotoalbum här.

Det var söndagen den 24 januari 2010 som jag anlände till mitt arbete i Falun. Polis hade precis varit där och undersökt om en viss Göran Lindberg bokat hotellrum i Falun den kommande veckan. Naturligtvis väckte det mitt intresse så jag gjorde egna efterforskningar via nätet och fick fram vissa sökresultat, men inte kunde väl polisen göra efterfrågningar om en annan polis? Några dagar senare skulle det visa sig vara just så. Den före detta polischefen Göran Lindberg skulle visa sig ha en sadistisk läggning och dragning till att våldta redan utsatta unga kvinnor. Detta trots att han stolt deklarerade att smeknamnet ”Kapten Klänning” var en hedersbetygelse för sitt arbeta att värna om just rättvisa och jämställdhet. Till en början sade Rikspolischefen Bengt Svensson att det rörde sig om ett klavertramp, något han förhoppningsvis senare fick äta upp. Göran Lindberg greps på Statoil i Falun samma vecka och hans fd kollegor fick försöka nysta upp den så kallade sexhärvan.

Göran Lindbergs praktiska erfarenheter är nog så verkligt fängslande dessa dagar kan man konstatera. Men historien har inte tagit slut. I dagarna lyfter man på nytt upp utredningen kring sexhärvan och på söndag sänder Sveriges Radio P1 en dokumentär med namnet ”Den fastspända flickan” där en granskning visar att polisen inte till fullo utredde fallet.

”Nu kommer nya uppgifter om en sexköphärva, som den tidigare polischefen Göran Lindberg var inblandad i. Lindberg dömdes 2010 för grov våldtäkt och köp av sexuella tjänster, medan andra personer, som pekats ut för sexbrott, aldrig förhördes av polisen, trots att deras identiteter var kända.”

Expressen och Leif GW Persson återfinns även dom i rapporteringen:

”Lätt hitta personerna

När Ekots reporter granskade uppgifterna fick han enkelt fram flera personer, som aldrig har förhörts om sin inblandning.

- De var förmodligen så sugna på Göran Lindberg att de inte tyckte att de hade tid med annat, säger förre polisprofessorn Leif GW Persson till Expressen om polisens ovilja att utreda.

När Göran Lindbergs offer i dag får läsa motiveringen till att utredningen lades ner blir hon förvånad.

- Då är det ju väldigt slarvigt förundersökt, när det är motiveringen. Att det inte går att bevisa vem eller vilka som har begått gärningen. Jag menar, det framgår ju tydligt via namn och telefonnummer som har getts, säger Nora till Ekot.

Leif GW Persson menar att polisen enkelt kunde ha kollat uppgifterna, precis som Ekot nu har gjort.

- Det här händer även med betydligt grövre brott, att en utredning aldrig blir genomförd – inte för att de saknar utredningsunderlag, utan för att de saknar motivation, säger han till Expressen.

- Organisationen har en ytterst överslätande attityd till sådana som inte gör sitt jobb, säger Leif GW Persson.”

Vissa saker kommer vi kanske aldrig få veta. Om Olof Palme köpte sex av minderåriga eller om det fanns fler kända namn i samma härva kopplat till Göran Lindberg. Klart är dock att i maktens korridorer skyddar man varandras ryggar även om det innebär lagbrott.

Hade en diskussion om julmust och då i synnerhet om att det en gång i tiden producerats en lokal julmust. Det blev lite rätt och felaktigt när det sades att denna julmust tillverkades här på orten.

Fructus licenstillverkades och fanns faktiskt på andra platser också fan jag när minnet av diskussionen och denna bild dök upp. Inte mindre trevlig etikett för den sakens skull.

När vi nu återvänder för ännu ett inlägg i historiken runt hur Hofors kommun fick sin ishall, står vi fortfarande och stampar på datumet den 23 februari 1977. En dag med många artiklar och inlägg i debatten.

Arbetarbladet Onsdag den 23 februari 1977:

”Ishallen i Hofors

Läser med stor förvåning signaturen ”Hockey, men inte bara hockey”:s uppmaning (återfinns under denna länk) till Hofors kommuns beslutsfattare ang ev ishall i Hofors att ta god tid på sig, och inte låta sig luras. Ja sannerligen står det inte så. Det är nog första gången någon uppmanat statliga eller kommunala myndigheter att ta god tid på sig, det brukar inte behövas. Även i det här fallet har minsann vederbörande haft gott om tid på sig. Nu gäller att fatta beslut, ju förr ju bättre.

En sak kan jag hålla med signaturen Hockey om. Svenska ishockeyförbundet borde inte få sitta i Stockholm och diktera villkor angående ishallar i fattiga landsortskommuner. Men det är så att de föreningar som redan har hallar övar påtryckningar på förbundet. Och utvecklingen går mot hallar, det går inte att stoppa. Jag är väl medveten om att det först och främst är en ekonomisk fråga.

Men byggandet av ishall är även en stor ungdomsfråga. I ishallen vet föräldrarna vad ungdomen har för sig, där knarkas och ölas det inte. Glöm inte att det finns två ishockeyutövande klubbar i Hofors (HIK och RIK) där ledarna lägger ned stort arbete som oavlönade socialarbetare. Tillsammans har HIK och RIK ca 275-300 aktiva ungdomar utom representationslagen, det finns på den nuvarande banan ej plats för alla ungdomar att få tillräckligt med träningstid. I en hall kan tiden utnyttjas bättre, man slipper snöskottning m m.

Nu har de styrande tillfälle att verkligen göra något för dessa duktiga ungdomar och deras osjälviskt arbetande ledare. Försök om möjligt ge dem en hall så att de slipper bli blöta på höstarna och frysa sig igenom vintern. En ishall får även en gynnsam inverkan på den vikande folkmängden i samhället. Risken är stor att det blir som med simningen och polon där Hofors var i topp i Sverige.

Simhallen kom 10 år för sent, de grenarna kommer aldrig mer igen på allvar. Ju längre man dröjer med bygget ju dyrare blir det som bekant. Möjligheten finns också att bygga det i etapper. bygg endast hallen tills vidare. Även ur arbetsmarknadssynpunkt måste väl tiden vara lämplig nu.

Jag vet att många människor äntligen fått reda på var Hofors ligger, tack vare våra duktiga hockeyspelare. Låt oss få se dem spela under tak så fort som möjligt, och vi i publiken slippa frysa oss igenom en vinter till.

//EN SOM HOPPAS ÄN”

Sannerligen ett inlägg som fångar ett evig problem. Stycket med att ungdomen ”knarkar och ölar” om inte idrotten finns, känns aktuellt även idag även om man byter ut idrotten mot ungdomsgårdar och andra aktiviteter. Även lysande att signaturen drar upp de ”osjälviska oavlönade socialarbetarna”. Idrottsledare får sällan den uppmärksamhet de förtjänar för sitt engagemang. Dom kostar ingenting och dom tar tag i problem och fixar det som behöver fixas. Tänk den svindlande tanken att alla medborgare agerade likadant oavsett vad det gällde i samhället. Behövs till exempel en lekpark, ja då engagerar sig föräldrar, skaffar material och bygger det och ser sedan till att underhållet fungerar. Engagemang och vilja helt enkelt.

Jag borde ge mig i kast med Moa Martinsson och Jan Myrdals böcker då tidsramen för studierna börjar rinna ut. Men nej, istället är det Rudolf Höss som vinner varje gång jag går till sängs och försöker läsa ett par sidor innan skönhetssömnen. En otroligt insiktsfull karaktär kan man sammanfatta det som. Det mest intressanta är hans egna upplevelser som politisk fånge och hur han upplever situationen för fångarna som hamnade i koncentrationslägren under mitten av 1930-talet där han blev fångvaktare och senare kommendant. Ett av de mest kända koncentrationslägren dessutom, Auschwitz. Dit åkte för övrigt elever från Björkhagsskolan iväg för ett besök i måndags.

Tvivelaktigt om de fick läsa Rudolf Höss självbiografi innan. En riktigt bra bok som visar att även en person med de godaste intentionerna och erfarenheterna kan bli en byggsten i det mest ohyggliga då man följer med strömmen för att inte utsätta sig för att vara avvikande eller human.

Passerade Hofors kyrka idag och noterade att det var makalöst mycket fordon parkerad i området omkring kyrkan. Själv har jag inte satt min fot där på mycket länge av olika anledningar, men en vacker dag så gör jag kanske ett besök, det första sedan 1988 faktiskt. Den som är lite observant har säkert noterat att just Hofors kyrka har en central plats i Hoforsbloggen. Tänker närmast på fotot eller bannern om man så vill, ovanför själva inläggen. Likaså ankdammen (fd svandammen). Tanken var att det skulle finnas fyra säsongsbetonade banners, vår, höst, sommar och vinter. Har varit lite för lat bara att fånga sommar och vår. Därför enbart vinter och höst som omväxling hitintills.

I dagens Arbetarblad läser jag en mycket intressant artikel med lite historik bakom kyrkan. ”Byggdes av kommunister” är rubriken och innehållet minst sagt lika roande:

”Valåret 1958 fick plötsligt kommunisterna majoritet i Hofors kyrkofullmäktige sen samtliga socialdemokrater åkt ut genom ett bortglömt bindestreck. Bindestrecket i partibeteckningen Arbetarepartiet-Socialdemokraterna saknades på valsedlarna, som ogiltigförklarades.

Så när Hofors kyrka byggdes 1962 var det i kommunistisk regi.

– Det var egentligen mot deras tro men de förstod att det var nödvändigt. Byborna ville ha en kyrka, säger Ingela Broström, byggnadsantikvarie vid Länsmuseet Gävlebor”

Det var tider det! Då vänstern hade en egen agenda och vilja och inte som idag när man sitter i strypkoppel till Socialdemokraterna. En liten knähund som skäller och gläfser då och då men får finna sig att ha en betydligt bestämdare husse

Dom har inga som helst begränsningar i sitt urval av offer. Kvinnor, barn och vuxna män. För två veckor sedan avled grannens hund efter att ha fått in en geting i munnen, förra veckan attackerades min fru i foten, igår drabbades en bekant kvinna med ett sting i handen och vid fotbollsplanen vid idrottsplatsen Stålringen, en liten pojke med tårar på kinden och ett svullet finger. Jag skonades inte heller. Under förmiddagen igår satt jag i frid och fröjd med en kopp kaffe i soffan och studerade morgonshowen på TV4 då det först hördes ett ilsket surrande som ökade i styrka för att kort därefter stinga till av bara helvete i nacken. En snabb reflex med handen fångade upp en svart/gul självmordspilot.

—

Nu har jag oturen att vara överkänslig mot just dessa AIK-liknande monster. Stressen som uppstod strax efter om jag skulle behöva uppsöka läkarvård eller inte, var riktigt obehaglig. Hade min kroppstemperatur ökat? Var det där en förnimmelse av yrsel? Varför slår hjärtat så fort? Här började jag praktisera något som kallas för ”Mindfulness” och i korthet är ungefär samma sak som stora delar av österländsk filosofi. Rädslan för att stinget skulle ge mig obehagliga effekter avtog och efter en stund kunde jag konstatera att jag kanske hunnit nita getingjäveln i tid, innan den hunnit fullföra sitt vidriga dåd.

—

Man kan dra erfarenhet av allt som sker här i livet. Geting + Mindfullness = Österländsk filosofi = Japan =Kamikazepiloter. Hela incidenten har en form av sammanhang.

Själva benämningen ”kamikaze” uppstod någon gång runt 1000-talet och handlar om en sägen, myt eller förskönad historisk händelse där Japan stod inför en invasion av Mongoler på båtar. Båtarna stod redo att attackera när en storm dök upp från ingenstans och sopade rent på havet. Invasionen var bokstavligen som bortblåst och Japan räddad åtminstone den gången. Allt detta lärde jag mig från en bildmässigt rikt illustrerad dokumentärfilm.

Det blir lite lättare att förstå hur japanerna levt med denna otroliga händelse och sedan plockat fram den igen när landet stod inför ett liknande hot av något modernare snitt. I kombination med plikt, ära och en helt annan livssyn än den västerländska, flög de japanska kamikazepiloterna rakt in i de amerikanska skeppen och orsakade förödelse.

—

Det är lättare att tro på att japanerna studerat getingarna och snappat upp ett beteende än att getingarna studerat andra världskrigets fasor och tänkt ”Hmm bra idé där, den tar vi efter” och sedan spritt den till getingar så långt bort från Asien, som till Hofors. Det finns så många likheter i dödsattackerna för att kunna ignorera. Själva syftet med getingarnas attacker är dock inget jag kan begripa, något slags syfte måste det finnas när de attackerar människor helt utan rimlig anledning.

För drygt 2.5 år sedan så skrev jag ett inlägg där bland annat den mördade Susanne Romhag omnämndes. Noterar att det  i Arbetarbladets nätupplaga finns en artikel om henne igen, ”Bevis ansågs gamla och slängdes”:

”Flera av de olösta morden i Sverige bör kunna klaras upp, enligt en rapport. Men i vissa fall har bevis slängts.
Det ska bland annat ha skett i Gävleborg. 

Efter en lagändring 2010 preskriberas inte längre mordfall. Därför fick kriminologprofessor Leif GW Persson i uppdrag av Rikspolisstyrelsen att gå igenom 430 ouppklarade mord från 1985 och framåt för att se vilka som fortfarande kan gå att lösa.

I Gävleborg finns det omkring fem–sex olösta mord från den här tiden. Däribland morden på Susanne Romhag, Anneli Zetterholm och Ingrid Lindqvist.
Ett hundratal av de granskade fallen bör fortsätta att utredas, anser Persson. I ett tiotal ärenden, som dubbelmordet i Linköping 2004, finns teknisk bevisning.
– Vad som återstår är att hitta personen. Erfarenhetsmässigt så brukar sådant förr eller senare trilla ned. Nu gäller det att tugga sig genom ett antal kandidater, säger Persson.
Arbetet med att gräva fram alla gamla utredningar var komplicerat. Ibland hade bevis och viktiga dokument kastats eftersom de ansågs för gamla.”

Rena vansinnet att gå efter devisen ”tiden läker alla sår” när det kommer till brott som mord. Den lagändringen skulle ha kommit mycket tidigare men antagligen var det ett ”statistikverktyg” för att gömma antalet ouppklarade mord. Inte helt olikt det systemverktyg man har för att dölja arbetslösa.

Förutom att Djurgården förlorade mot Modo med 8-3 i SM-finalen, var det i backspegeln riktigt mycket skit som hände det året kan jag konstatera. Började bläddra i en årskrönika och det är ganska tydligt på något underligt vis att det mesta som hände just detta år förändrade världen. Till exempel så blev det ju inte riktigt samma atmosfär i Mellanöstern efter det här året. I Iran tog religiösa fanatiker över makten. Shahen av Iran åkte till Paris, Ayatollah Khomeini åkte hem från Paris.

Långt från Paris invaderade Sovjetunionen Afghanistan och i Asien avsattes Pol Pot under tiden som Margaret Tatcher tillsattes i England och blev den förste kvinnliga premiärministern i Europa. På hemmaplan drabbades Skåne av vargavinter och ungefär samtidigt i samma trakt, Östra sjukhuset i Malmö,  uppdagades det att en då 18-årig yngling tagit livet av 27 gamlingar och försökt mörda ytterligare 15 stycken till genom att blanda rengöringsmedlet Gevisol i gamlingarnas saft. Tidningarna skrev om ”Massmord vid långvårdsklinik”.

—

Fanns det då inget positivt med 1979? Tja Björn Borg blev världsmästare i tennis, kvinnor fick för första gången delta i ”Öppet spår” under Vasaloppet, TV-serien Förintelsen gick på svensk TV och Ingemar Stenmark vann sin tionde raka världscupsseger i storslalom. En av mina bröder föddes och jag läste en intressant bok om Bermudatriangeln i skolans bibliotek samt insåg att kulstötning inte var min grej. Lite av en ”Hallelujah-upplevelse” kan man säga vilket fler hade samma år då Israel vann Melodifestivalen.

—

Men för det mesta verkar mycket ha gått snett just 1979. På Wikipedia kallar man det ett ”normalår” men det är klart, vi har alla olika definitioner på vad som är normalt och inte. En sista reflektion är hur det såg ut på den politiska kartan i Sverige.

Centern som det tredje största partiet vid riksdagsvalet känns verkligen som en utopi dessa dagar när dess partiledare onekligen strulat till det ordentligt.

När jag nu nämnde den magiska boken tvingades jag bläddra lite på måfå i den igen. Två saker av intresse fann jag. 1953 påstod ”Sovjetskij Sport” att världens äldsta kvinna skall ha avlidit, 180 år gammal.

Sanningshalten i det är svårt att avgöra, kvinnan nämns inte med en stavelse i den här listan av riktigt gamla människor. Med största sannolikhet rör det sig om någon form av skruvad propaganda från Sovjetunionen som ville tävla om allt med sina största fiender USA. En annan form av sandlådekrig fast med större aktörer.

—

Det andra som fångade mitt intresse var nyheten från 1954 om en världssensation. Pulvermosets intåg i den svenska matkulturen.

Då kallades det en världssensation, idag får man kalla det en världssensation om någon född senare än 1980 klarar av att göra ett riktigt mos på riktig potatis. Det kan röra sig om tidsbrist, lathet, men oftast om okunskap att människor faktiskt inte klarar av att göra ett ordentligt potatismos nu för tiden. Det går förvisso att få ett pulvermos att smaka riktigt bra, men att sedan kalla det potatismos blir bara fel. Personligen gillar jag att experimentera med potatismos. Att blanda i Västerbottenost och örter tar det till en helt annan nivå liksom.

För tredje inlägget i rad så ”tvingas” jag nyttja intressanta fakta och bilder jag hittat i den fantastiska boken. Jag satt nämligen och skrattade gott åt debatten hur ett ”fullständigt rusdrycksförbud” skulle införas. Året var 1922 och det var inte första gången man försökt sätta stopp för alkoholdrickandet i Sverige. Få människor kanske inte vet att man startade det som idag är Systembolaget just i vår grannkommun Falun under parollen ”I sedlighetens intresse”, det var i mitten av 1800-talet och var meningen att sätta stopp för husbehovsbränningen av sprit. Jag är lite osäker här, men jag vill minnas att det i Falun tillverkats otroliga mängder av sprit, något som änkor till omkomna gruvarbetare fick göra helt lagligt för att ha en inkomst när mannen avlidit. Det skall ha varit otroligt många krogar när gruvdriften var som hetast. Men snart så fick bergsmännen i Falutrakten nog och det var knappast av omtanke för innevånarna. Kanske insåg man att det fanns betydligt mer pengar att tjäna på en reglerad spritmarknad än på koppar.

—

Supandet har varit en stark tradition i svenskarnas liv. Det kan bland annat spåras tillbaka till den tiden vi var ute och invaderade andra länder och utökade våra landområden. Soldaterna i fält belönades med sprit och öl, eller ute på kontinenten vin utblandat med vatten. Läste för någon dag sedan att Karl XIIs trupper under marschen mot Ryssland hade rätt att dricka 7 liter öl om dagen tillsammans med 800 gram kött. Min fru brukar fråga varför det inte dog fler människor när man ställde upp sina trupper mot varandra och sköt som på en skyttebana. Tja intaget av alkoholen kan ha haft en bidragande verkan på både modet och siktandet kanske.

—

Varför allt detta historiska dravel då kanske någon läsare undrar. Jo idag kan man läsa om en så kallad ”Storhembrännare” som ertappats i Hofors.

”I senare förhör har han dämpat uppgifterna om den tillverkade mängden och antalet kunder. Han säger att han tänkte sluta tillverka sprit sedan han hört om en annan som åkt fast. Men trycket från kunderna gjorde att han fortsatte.

Åtalet gäller tiden från 2008 till början av 2012. Då har Hoforsbon tillverkat 5 000 liter sprit varav han har sålt 4 000 för 70-80 kronor litern.

Ett par månader tidigare åkte en annan Hoforsbo fast för hembränning i något mindre skala. Han åtalades också på tisdagen för att ha tillverkat 136 liter sprit under ett och ett halvt år, varav han har sålt det mesta”

Själv vill jag med glimten i ögat kalla det Glesbygdsprojekt, jag ser det inte som ett brott utan snarare ett kulturellt uttryck och företagsamhet. Se bara på Mackmyra Whisky och det liknande projektet i Gammelstilla. Vi har dåligt med arbetstillfällen här i Hofors och med sådana här driftiga personer skulle det med rätt uppmuntran kunna uppstå en industri av den lilla hobbyn. Lägg därtill att de flesta stora kulturpersonligheterna genom tiderna funnit sin stimulans i just den här typen av produkter. Hofors kommun skulle i framtiden inte bara exportera alkohol utan även kulturella yttringar.

Nåja, rent realistiskt rör det sig kanske ironiskt nog om promillechanser för att det skulle lyckas. Ämnet kommer att diskuteras i all oändlighet och tyvärr så drabbar det våra ungdomar oavsett vilken spritromantisk syn man kan ha. Och igår så läste jag faktiskt om någon som gett upp sina drömmar att en dag bli spritfabrikör och helt sonika ställt ut sin apparat i skogen.

Jag fastnade i flera timmar i boken jag skrev om i inlägget innan. Riktigt underhållande och stimulerande för en nyfiken jävel som mig själv. Det var faktiskt lite som att lägga någon form av historiskt pussel där dessa bitar från 1900-talets början, genom första världskriget och fram till andra världskriget där jag åtminstone hade en ganska bra bild av hur det såg ut i Europa. Jag kom på mig själv att minnas en del saker som jag hört berättas från mor och farföräldrar, det blev faktiskt en lite klarare bild av vilken typ av värld dom föddes och växte upp i. Kan däremot inte minnas att jag i skolan fick lära mig ett fragment av hur Sverige såg ut på 1900-talets inledning. Historielektionerna slutade någonstans vid stormaktstiden och efter det spenderades en massa tid till att lyssna på en förvrängd version av hur vi kom till vår egen tid.

Det som slog mig när jag bläddrade igenom åren 1939-1945 är att vi redan då levde under något slags ständigt hot även långt bortom slagfälten som vi gör idag då terrorhoten haglar. Redan då var Länsstyrelsen ute med sina goda råd om hur man borde agera. Ni kanske minns råden för hur man känner igen prostitution jag skrev om tidigare. Den här tidsperioden varnade man för spioner i alla buskar och köksluckor.

Det kanske var så man införskaffade information. Nu för tiden sköter ju staten allt sådant ”åt oss” via FRA-lagen och andra lagar som helst skall skydda oss mot billigare eller helt gratis nöjen som film och musik, samtidigt kan man inte låta bli att fundera om det var den här tidens försiktighet som medfört att vi svenskar oftast framställs som inåtvända och överdrivet försiktiga, ja till och med som främlingsfientliga. En svensk tiger hette det ju även. Men helt klart så fanns det ju anledning att vara försiktiga. Våra grannar hade det inte så lätt den här tiden.

Det råder ju delade meningar vad Sverige egentligen gjorde och inte gjorde under andra världskriget. Även om många svenskar frivilligt anmälde sig till det finska försvaret så var det ett antal som även anslöt sig till Hitlers SS. För det mesta brukar det riktas anklagelser att vi inte gjorde någonting även om det är en sanning med stor modifikation. Nej vår insats bestod mest av frivilliginsatser. Isac Béen, en kyrkoherde i Göteborg, verkar ha gjort betydligt mer. I boken fanns denna karikatyr med och efter att ha läst på lite om den gode kyrkoherden så kanske det inte är en karikatyr utan snarare en ögonvittnesskildring.

”Djävulen skall fördrivas med jaktplan” vilka han också införskaffade åt Finländarna. Djävulen var inte som vi lärde oss i skolan, i det här fallet Adolf Hitler utan ryssarna som levde fan borta på sin sida av Östersjön. I Sverige så drabbades vi dock av en massa otrevligheter vilket man nästan som i de gamla pilsnerfilmerna från 50-talet kunde skämta bort.

Bland annat blev det brist på vissa förnödenheter vi var vana med. Hela Sverige fick göra uppoffringar och besparingar. För att klara av att ställa vårt försvar redo om det nu skulle hända något kom uppmaningar som dessa:

Jag kommer att tänka på två saker när jag ser det här. Nummer ett är min gamla hemkunskapsfröken som garanterat var inblandad i sånt här under 40-talet. Med bister uppsyn och militäriska kommandon lärde hon oss elever att man ”jävlar i min själ” aldrig förslösade råvaror och att allt kunde användas om bistrare tider uppstod. Nummer två är den skrotinsamling som så kallade ”bärplockare” ägnar sig åt i modern tid och som vi kan läsa om dagligen.

—

Helt undan bomber och granater klarade vi oss inte i Sverige. Ryssarna bombade uppe vid finska gränsen och kallade det ”misstag” när det råkade hamna på svensk sida, även i Luleåtrakten. I Krylbo, inte långt härifrån Hofors small det som fan en morgon och många minns fortfarande när det hände.

I slutskedet av kriget verkade dessutom både tyskar och engelsmän helt tappa navigeringen och fälla en del bomber över svenskt territorium. Men i det stora hela var det bristen på vissa saker som medförde de största problemen.

Byteshandel i spåren av ransonering. Damskor med kilklack bytes mot vetemjöl eller klädesvaror mot tobak. Ungefär sådant som nybyggarna i Amerika ägnade sig åt med infödingarna. Ändå bara drygt 65 år sedan. Och värst drabbades nog kunderna hos Linds Bageri som på grund av kriget tvingades sluta med tillverkningen av tårtor och bakelser då ”Staten tagit bagarna och gjort krigare av dem”. Jag har lite svårt att tolka utspelet. Menade ägaren av bitterhet att det var statens fel eller ville han få fram att hans tappra bagare givit sig ut i kriget?