Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad/Provocerad

Satt och kikade igenom lite bilder när jag uppdaterade fotoalbumet med ett gäng mappar och bilder. Hittade denna som jag måste ha tagit någon gång under våren.

Jag vet inte om det fortfarande är en IOGT-NTO lokal, eller om skylten mest hänger kvar för nostalgins skull. Under tidigt 80-tal kallades det fortfarande IOGT-NTO men var allt annat en vanlig fredagskväll. Än idag kan jag inte minnas att jag sett och upplevt så mycket ungdomsfylleri som det var på den tiden och i anslutning till just dessa lokaler i Hofors. Om jag inte misstar mig skedde min egen alkoholdebut just här. När man dessutom pratar gamla minnen med jämnåriga så säger de ungefär samma sak. ”Jag minns när jag ramlade utför trappan” ”Jag var så full” etc.

Hur är det med era egna minnen av ”aktiviteterna” runt nykterhetsförbundets lokaler på Armégatan/Staketgatan?

Så var man tillbaka på arbetet igen efter fem veckors ledighet och inser att inget egentligen förändrats även om mycket i mitt liv gjort det lite så där halvdrastiskt. Läste någon artikel i en av kvällsblaskorna som sade att man kunde drabbas av hybris eller depression första tiden efter semestern.

För någon dag sedan satt jag med 8-åringen och diskuterade barnprogram. Just ”Farbrorn som inte ville bli stor” och ”Kalles klätterträd” med tillhörande morfar under det var inget hon kände till. Jag visade dem på Youtube men tror inte att de var särskilt intressanta även om hon skrattade tidvis.

Idag tillbaka på jobbet så dök ”Ragnar” upp i minnet. Istället för att sitta och skriva ut rapporter eller sortera pappershögar hamnade jag i något slags dagrömmeri om mitt ”sommarlov”. Doften av grillat, känslan av sprattlande abborre, sovmorgon och andra tokerier var svår att ta sig ur.

Ytterligare två intressanta och nostalgiska foton är dessa flygbilder över Västerhöjden som inte alls är sig likt idag även om huset jag själv bodde i står kvar. Fotot nedan är från 1973, då man ännu inte byggt parkeringsplatser bakom ”Nygården” och den stora stenbumlingen fortfarande fanns kvar. Stenen fick för övrigt tjäna som både piratskepp, cowboyfort eller bara en plats där man hängde liksom. Dåtidens fritidsgård med andra ord. Man kan även skymta Hammardammen där borta långt i fjärran. Minns i synnerhet när jag och min bäste vän försvann från barnvakten med orden ”Vi skall gå och fiska” vilket gjorde min ömme moder förtvivlad. Barnvakten fick en skopa ovett efter den händelsen kan jag tänka mig, men mamma hittade oss mycket riktigt vid strandkanten på Hammardammen.

Man kan även i högerkant se ”Blåkåkarna” som man noga aktade sig för som liten. Där bodde mest en massa fyllon av finsk härkomst och Sivert som plockade ihop tomglas i diken till ett fett bankkonto innan sin död. Minns fortfarande hans omständiga ”plånbok” som han bar med sig. Ett gammalt tobakspaket med si sådär en 50 gummisnoddar omkring. Jag är inte helst säker, men jag tror man rivit en av dessa kåkar och sedan gjort om resten till +55 boende. Sivert avled och rykten säger att denne ”generöse” man testamenterat sina tillgångar tillbaka till SKF/Ovako. Sanningshalten i det kan jag inte bedöma. Det skall visst ha funnits åtminstone en pojke som ättling. Det sägs att pojken önskade sig en moped till sin 15-års dag men istället skulle ha fått ett kuvert med mopedklistermärken. Snål eller sparsam. Ett av Hofors riktiga orginal som det finns massor av historier om.

Bilden ovan är tagen senare. Parkeringen bakom ”Nygården” finns och borta är även den stora stenen. Dock verkar de övrga husen vara intata vid fototillfället. Jag räknar till 13 huslängor som inte finns kvar idag. Eller är det fler? Man ser Granvägen tydligt där lekis och årskurs 1 fanns en gång i tiden. Gamla Konsum där Anitha Näsström nu har en affär men som under en tid inhyste även Systembolaget. Långt i fjärran Hofors livsnerv, Ovako. Nostalgi på högsta nivå.

kentAA hade ju den stora vänligheten att skicka över en CD med Hoforsbilder före helgen. Idag hade jag tillfälle att börja titta igenom dem och det var sannerligen en mindre orgie i minnen och nya intryck av orten som man inte lagt märke till eller helt enkelt inte haft möjlighet att besöka. Dels för att det varit innanför ”stängda dörrar” eller för att jag helt enkelt inte haft någon tidsmaskin (vilket man inser nyttan av nu).

Några smakprov kan jag allt bjuda på från fotosamlingen.

Dels flygfotot där man kan se Storgatan där min första egna lägenhet fanns. Numer heter det Hagaparken och är blott en grushög kvar.

Härlig vinterbild av Brukshotellet som är en välbekant syn för de allra flesta Hoforsborna misstänker jag. Nedan något helt nytt för mig i vart fall. Brukshotellets egen pub. Notera zebraskinnet på väggen, spjuten och stolarna vid bardisken med tydligt safari-tema. Skitläckert helt enkelt! Trots att jag i regel är emot att man jagar djur för nöjes skull så är ju ett zebraskinn ändå ett zebraskinn.

Finns puben kvar idag och hur ser den ut?   

En annan nervpirrande bild är denna från 1898. Sekelskiftet i Hofors måste ha varit något extra. Här skulle tidsmaskinen ha kommit väl till pass.

Ankdammen var en gång i tiden Svandammen. Kanske min absoluta favoritplats i Hofors. Tänk er i all rök från bruket och dammiga grusvägar och skog tätt inpå knutarna ha en sådan kunglig plats att besöka. Kan dock inte påminna mig om att jag sett en enda svan under alla åren jag besökt dammen. Kanske därför man numer kallar den just ankdammen. Billigare fåglar men samma nöje liksom.  

Inte så himla långt från Hofors ligger ju som bekant Säter. Där finns det en vida känd ”vårdinrättning” för de allra grövsta fallen av sinnesjukdomar och skruvad brottslighet. För några år sedan åkte jag dit för att med egna ögon se ett numer igenbommat hospital. Här är några av bilderna jag tog:

En entré som mycket väl skulle passa i vilken ruskig skräckfilm som helst.

En atmosfär som andades ångest och död.

Fönster med galler där det alltid tycktes vara någon som stirrade tillbaka på en utanför.

Höga murar som tycktes hysa något innanför.

Innanför, igenvuxet och ständigt skymtandes märkliga skuggor. Helt tyst. Märkligt tyst. Som om någon gled omkring därinne utan ett enda ljud.

Med mer än ett gammalt kadaver, nästan utstuderat placerade.

Exakt vad som pågått innanför murarna lär man aldrig riktigt förstå. Men ta en tur ner dit och känn på stämningen. Bara fotona väcker kalla kårar av Svensk psykvårds historia. 

Expressen rapporterar idag om en sjuk men humoristisk händelse i en fårhage.

”Det var i helgen som fårägaren på gården utanför Vårgårda slog larm efter att ha påträffat en man i i sin fårhage. Fårägaren hörde ett ovanligt bräkande och när han kom fram till hagen så såg han en man som av allt att döma precis haft sex med en av tackorna”

Får mig att tänka på en annan incident i Hoforstrakten för en sådär 25 år sedan. Kanske var det bara ryktesspridning, kanske var det en halv sanning med modifikation, men fortfarande så refererar vissa människor till personen med tillägget före namnet. En stämpel som tydligen inte låter sig tvättas bort. Inte en olaglig akt i Sverige heller märkligt nog:

”Tidelag, könsumgänge med djur, är inte olagligt i Sverige. Handlingar där människor utsätter djur för smärta eller tvång faller i stället under bestämmelserna mot djurplågeri, och är brottsliga på denna grund i Sverige”

Endast om fåret eller djuret i allmänhet anser sig ”skymfat”:

”Att rubriceringen är sådan beror på att tackan skrek eller bräkte på ett onormalt sätt, enligt uppgift från fårägaren, säger Gunilla Schill till SR Sjuhärad”

Eftersom jag arbetat och att Sverige inte lyckats något vidare i ESC brydde jag mig inte nämnvärt om vad som skedde i Norge igår. Men denna morgon stöter jag ihop med en tysk man som friskt och hurtigt säger ”God Morgon” och med lika bruten engelska frågar vem som vann igår. Jag ser hans överlägsna leende och fattar att han är ute efter att glänsa på något sätt. Då väcks på nytt mitt tyskhat som jag odlat genom åren. Ni som läst den tidigare bloggen har ju kunnat följa diverse konflikter med detta folk som jag betecknar som Europas skithål.  Det är något med tyskarna som får mig att resa ragg. När jag i minnet försöker spåra var det uppstått så är det i synnerhet två händelser som dyker upp.

—

1. Någon gång mellan 1977 och 79 tog en tyskjävel tag i min nacke på Ribbholmens Camping i älvdalen. Orsaken var att jag och mina kamrater ville titta på barnprogrammen i TV-rummet som gick på en av två kanaler på den tiden. Tysken ville inte se barnprogram utan ville se något på andra kanalen. När han utan ett ljud och mycket våldsamt försökte byta kanal, bytte vi helt sonika tillbaka till barnkanalen. Ett grepp i nacken och en omruskning och sedan skickad mot utgången med tårar i ögonen. Min första kontakt med det ariska herrefolket.

2. En sommar i Sälen och Lindvallen. Det fanns en bubbelpool som var tämligen unikt för Sverige på den tiden. Jag och ett par kamrater sitter och myser när en tysk äntrar lokalen tillsammans med två stycken mindre ”Hitler Jügend”-barn. Han gestikulerar och gormar på tyska och vi förstår ingenting. Till slut klämmer han ned sig i bubbelkaret med sina feta barn och liksom puttar undan oss tre så att vi sitter ihopträngd mellan fläskbergen. På sig hade tysken någon slags tyngdlyftningsdräkt eller brottaroverall med hängslen. Till slut skällde han ut oss på nytt och pekade med hela handen mot dörren. Vi blev skraja och flydde fältet.  

—

Efter det har det bara gåt utför med tyskkontakterna kan man säga. Överallt där jag rest i världen har de funnits och med endast ett undantag då det var fransoser som skämde ut sig, har tyskarna ställt till med mycket tandgnissel för min del. Otrevliga, arroganta, bemästrande. Kanske är det något med personkemin mellan mig och en hel nation.  I mitten av 90-talet reste jag och ett helt gäng till charterhelvetet Gran Canaria för 2 veckors vilt supande. Ibland måste man ta en liten paus eller åminstone dricka lite lugnare så en solig förmiddag stod jag och en kamrat vid ett av de där biljardborden som man stoppar slantar i för att kunna spela. Fram kommer en tjock tysk i vit morgonrock tillsammans även han med två ”Hitlerungar”. Tydligen tyckte han att det var hans tur att spela så utan förvarning började han skyffla ned våra bollar i hålen. Denna gång blev det dock inget tandgnissel från mig. Något fladdrade till i ögonvrån och sedan small det i biljardbordet. När jag tittade dit låg det en tjock tysk i vit morgonrock fast nu nedriven till midjan, trasiga solglasögon och näsblod rinnande från snoken. Min kamrat är nämligen lite hetlevrad och hans tyskhat måste ha väckts till liv när tjockisen försökte upprätta en ny världsordning vid bordet. Jag njöt och njuter ännu.

—

På senare år har jag tyvärr råkat ut för en hel del turistande tyskar här i Sverige. Närkontakter har visat att de allra flesta av de äldre tyskarna inte talar ett ord engelska men ändå fortsätter prata på tyska trots att man visar att språkbegränsningarna är i det närmaste totala gällande tyska. Eller inte helt totalt för jag kan begripa en hel del som låter ganska lika svenskan. Man förstår andemeningen i deras gnäll äen om det inte är exakta orden. Lämnar ju utrymme för feltolkningar minsann. Tillsammans med det hårda uttalet kan man lätt få för sig att de skäller på en eller snackar skit om en på moderspråket. Fick dock förklarat för mig av en tysk guide att semesterfirarna oftast kommer från det forna Östtyskland och därmed inte kan räknas som allierade ockupationens fosterbarn. Jag menade nämligen att så många år av NATO-närvaro kunde ha lärt idioterna något på engelska. Ryska går tydligen bättre men där sträcker sig mina begränsningar till korta meningar och ord som ”Halt, sträck gevären och ge upp”.  Försvarsmakten hade tydligen inte tänkt sig att vi skulle behöva kommunicera med ryssarna på annat sätt.

—

Med två förlorade världskrig kan man tycka att tyskarna skulle vara en aning mer ödmjuka. Så är inte fallet. Om ni någonsin besökt en frukostmatsal på ett hotell när tyska turister äntrar lokalerna har ni sett invasionen av Polen med egna ögon. Tidigt på morgonen, fullskalig attack av tyskar, långvarig ockupation och lämnandes allt i spillror. Ungefär som morgonen den 1 september 1939.  Denna morgons närkontakt med tyskar visade att man numer struntar i tredje riken och fjärde riken och istället kompenserar sin överlägsenhet genom segrar i Eurovisionssammanhang. Sista ordet är nog inte sagt mellan mig och det tyska folket och deras förkärlek för invasioner och instängslande av svensk mark trots allemansrätten.

Historiskt så vet jag att det varit relativt vanligt med droger i Hofors. I synnerhet hasch och en hel del amfetamin. Min egen ”debut” skedde tillsammans med kanske en tredjedel av skolklassen från gymnasiet ståendes på en av Folkans toaletter. Endast en visste hur man skulle nyttja den bruna biten vi köpt av en äldre kille. En 33 cl ölflaska krossades och en 50-öring lades i halsen. Sedan blandades tobak och delar av haschbiten och vi turades om att dra i oss rök och hålla den inne så länge vi kunde. Eftersom samtliga redan var ganska berusade av alkohol så kräktes några stycken nästan omedelbart och kunde inte känna någon annan effekt än illamående. Andra sade sig vara ”höga som hus” men jag betvivlar det eftersom referenspunkter saknades. Efter den upplevelsen var det bara ett par tre stycken som fortsatte nyttja just hasch och de slöt sig samman med äldre killar som nyttjade det dagligen. Det blir ett slutet sällskap som delar en hemlighet och nyttjare hittar varandra märkligt fort i en folksamling. I dagens Arbetarblad finns två artiklar som visar att mycket kanske inte alls förändrats från den tiden.

Polisen: Droger är inget undantag för Hofors

Vill inte att någon skall uppleva det här

 Sedan den där kvällen på Folkan i Hofors så har jag då och då stött på droger i alla dess former i livet. Människor som missbrukat amfetamin på daglig basis utan upptäckt från omgivningen. ”Man lär sig fungera med det” är ett exakt citat en person gav mig. Han lärde sig en massa annat också till slut. Att skaffa fram pengar till behovet när ett arv efter hans far sinat. Jag skulle kunna berätta en massa tragiska historier som bara skulle bekräfta den föreställning som icke-drogande människor har. Om stölder, inbrott, prostitution och uppgörelser mellan olika grupperingar i kampen om ”marknaden”. Men bilden som de flesta har stämmer mycket bra och det slutar oftast inte heller bra. På en så pass liten ort som Hofors trots allt är (och minskande befolkning) är det ytterst viktigt att man tar tag i problemen med hårdhandskarna. Polisnärvaro, sociala myndigheters närvaro och absolut jävla viktigast; föräldrars närvaro.

—

Vid Valborgsmässoaftonen anordnade Hofors HC bland annat en föräldravandring. Något som kan utvecklas vidare med en vuxennärvaro varje helg och om möjligt även vardagar(under lov tex) utan att bli ett medborgargarde. Sätt upp ett litet ”partytält” centralt och bemanna med föräldrar som kan vara till hjälp om något sker, finns nog en och annan affärsidkare som sponsrar med kaffe och bulle också (Läs Spar-Arne). Det är era/våra barn det handlar om så någon timme kan man nog lägga ned på lite civilkurage. Skulle nog ha en dämpande effekt på det busliv som så många klagar över på nätterna också. Det stoppar inte drogernas frammarsch, men det kan vara avgörande för någon enstaka individ att se att vuxenvärlden engagerar sig.

En lite småmärklig sak jag hittat är en liten notis i blanketten för hindersprövning:

”De som är halvsyskon får ingå äktenskap/registrera partnerskap efter tillstånd av Länsstyrelsen.

Detsamma gäller de som är helsyskon genom adoption. Om du bifogar tillstånd av Länsstyrelsen ska du inte fylla i detta alternativ”

Är detta verkligen så vanligt att det måste upplysas om?

Minns ett halvsyskonpar från min uppväxt som det cirkulerade rykten om att de gillade varandra mer intimt än ”godnattkramar”. Grabben fick en massa stryk för sitt ogudaktiga beteende och insåg väl det olämpliga i att fingra på syrran nattetid. Hängde sig visst senare i livet. Jag undrar hur komplicerad uppdelningen av dödsboet hade varit om dom hade varit gifta. Att systern fick laglig rätt som hustru till bohaget och de andra syskonen och föräldrar fick finna sig vara utan om barn med tre öron och ett halvt ben ej funnits med i bilden.

Igår tog jag och sambon tag i källarförråd och undanstuvade ”rariteter”. Under en knapp dag hittade vi massor av borttappade föremål och kunde göra oss av med saker som bättre passar i återvinningscirkeln. Dessutom kunde vi göra en av Hofors ungdomar mycket glad eftersom vi hade köksgeråd och mera som passar för den första egna lägenheten. Enormt värmande i hjärtat att se någon bli så glad över vad vi betraktade som skräp och tänkt kasta på tippen

Sedan var det givetvis en dag kantad med nostalgi och få förstår nog vad dessa föremål egentligen har för betydelse i historien och just för Hofors. När jag var liten fick jag träda in bakom kulisserna i Folkets Hus slitna biograf. Där fanns filmaffischer och foton staplade på hög och idag antagligen värt miljoner i nostalgi. Jag vet inte om detta försvann vid eller före branden, men på den tiden var man nog inte lika intresserade av föremålen som nu. I min ägo har jag haft detta fotografi taget från en av Elvisfilmer, han gjorde ju tre westernfilmer varav  ”Love Me Tender”, ”Charro”  ”Flaming Star”, ganska säker på att det är den sistnämnde. Fotot har alltså suttit utanför biografen för att ge lite reklam och skapa förväntningar inför visningen och efter mer än 30 år återvänt till platsen. Trams för en del kanske, nostalgi för andra.

Samma sak med nästa föremål. Något så unikt som en trumstock från Tykoz Bravaders beryktade spelningar på Petreskolan.

Hur många äger en sådan?

Hittade en artikel från 2008 om Jojje Holm som fastnade i en maskin på Ovako och klämde sönder tre fingrar när han sommarjobbade. (Klicka på bilden för fullständig artikel)

Det har ju börjat en ny säsong med sommarjobbare och nyfikenheten om företaget och cheferna lärde sig något av historien är naturligtvis intressant. Ändrade man sina rutiner och inställning? Hur gick det för Jojje med handen?

—

Minns själv från min ungdom hur ett av mina första sommarjobb innebar att man placerade mig på skrotgården med en jättelik skärbrännare och efter 10 minuters introduktion fick gå lös och ha sönder allt de transporterade dit till mindre bitar. En önskedröm för en ung grabb kan man säga. Förstöra och få betalt för det. Tidvis var det ganska jobbigt eftersom arbetet även innebar att skotta järnspån från järnvägsvagnar dagar i sträck. Det var givetvis mindre roligt. Året efter var man tillräckligt gammal för att få skotta slagg under maskinerna i Ringverket, ibland med kylvatten och olja upp till midjan. Då och då kom någon arbetsledare doftande alkohol och gav oss nya instruktioner. Sen försvann de och gick inte att hitta på dagar. Semestertider kanske gjorde dåtidens chefer/arbetsledare slappare. Fredagarna grillade vi mest hela eftermiddagarna och drack öl på arbetstid. Har man samma ritualer fortfarande?

Det har ju blivit några inlägg om nedskräpning i Hoforsnaturen samt om Naturbilar tidigare. Det finns relativt mycket skräp i naturen runt Hofors, vilket är synd. Bara några meter från en rejäl tunna i galvaniserad plåt har man droppat färgburkar och motordelar.

Och när jag ställde mig för att studera naturen närmare med gylfen öppen såg jag något konstigt inklämt mellan två grenar. Avslutade mina ”behov” och plockade upp det och konstaterade att det var en naturbil om än av annat slag. Cooper Maserati Forumla 1 Grand Prix Racing Car från Corgi Toys.Sånt här är ju jättespännande och i synnerhet när man hittar den mitt ute i skogen bara sådär. Lätt solblekt, trasig sidoruta på höger sida men i det stora hela mycket gott skick. En snabb Googling säger mig att det finns ett visst värde om än kanske mer nostalgiskt sådant. 2007 värderades den till mellan 50 och 0.50 pund beroende på skick, dagspriset numer mellan 60 och 5 pund beroende på skick.. Spännande att se den i sin ursprungliga färg och med orginalkartong. Wikipedia avslöjar att den är från 1967. ”In 1967 by the Cooper-Maserati F1 car (156) painted blue”. En känd liten krabat således.

Prismässigt inget större fynd men känslomässigt mer betydande. Kan inte låta bli att undra om den tidigare ägaren blev ledsen av förlusten och ännu tänker tillbaka på den eller om den kanske inte hade någon betydelse alls och helt enkelt lämnades åt sitt öde någon gång under historiens framfart.

Talade med en bekant som bor i en av våra storstäder. Han är lite misstänksam mot min återflytt till Hofors och misstänker att jag kommer tröttna på brukslivet relativt snart. Frågade om jag skaffat Foppatofflor och Helly Hansen ännu. Det har jag inte än om just märket Helly Hansen blivit riktigt populärt med snygga designer till och med inom ”Firmakulturen” dvs fotbollshulliganer i mer folkligt språk. Däremot en rutig flanellskjorta och Morakniv

Gällande just Helly Hansen så vet de allra flesta hur bra deras tröjor är. Och när jag gjorde grundutbildningen på I14 i Gävle fick jag för första gången stifta bekantskap med ordet ”Glebyggdskavaj”.

Jag och några andra tappra soldater gick en kväll ut på lokal. Det var tunnsått med människor ute, vi , några handelsresande och ett tjejgäng som tydligt visade att värnpliktiga inte riktigt var deras melodi. Så när vi så satt där och deppade över en förestående manöver så kom en kraftig karl klädd i snitsig kostym framvinglande och frågade om han fick slå sig ner. Han inflikade snabbt innan någon hunnit protestera att han skulle bjuda oss på öl. En blev flera och det visade sig att han var från Delsbo vilket kompani vi också tillhörde. Den upptäckten erfordrade fler öl på mannens bekostnad och snart var det en riktigt blöt fylla. Plötsligt ursäktade mannen sig och slet av slipsen och började knäppa upp skjortan. Det uppstod en konstig situation men fick sin förklaring kanske omgående.

Under den vita skjortan hade han en orange Helly Hansentröja med dragkedjan uppdragen till halsen. Det var vad han kallade en ”glesbyggdskavaj” och han förklarade att den och träskor var vad han bar i vanliga fall och kände sig bekväm i, när han besökte storstaden för affärer av okänd natur kände han sig inte riktigt som sig själv med kostymen. Därmed fick HH-tröjan sitta under skjortan och allt var som vanligt.

Jag har funderat varje gång jag passerat Faluvägen, om Åke Friberg fortfarande var vid liv. En slags Hoforskändis kan man säga. De allra flesta Hoforsbor har haft denne man som lärare i skolan. Min mamma hade honom och blev kanske en smula förvånad att även jag hade honom på Högtomta. I Arbetarbladet hittar jag en artikel som ger svar på frågan om liv och vigör. 80 år har han hunnit bli och det är en del minnen som kommer fram när jag åter ser honom. Bland annat den gången vi i ligistklassen fick i uppgift att läsa Okänd Soldat men tyckte att vi gott kunde se den på video och därefter recensera boken på lektionen någon vecka efter. Saken var den att det istället var en kopia av På Västfronten Intet Nytt så när den stora dagen kom då vi skulle briljera stod Friberg och kliade sig i huvudet varje gång han bad en av eleverna att ge sitt omdöme om handling. Till slut gick han fram och slet boken ur näven på en av de hockeyspelande finska killarna för att kontrollera att det var samma bok han delat ut i uppgift. Det var det icke och bluffen avslöjades. Rapport till Allan Granat som slet sitt hår nästkommande måndag och ställde sig högljutt frågan ”Killar, killar, vad skall jag göra med er? ” En fråga han ofta inledde måndagssamlingarna med nere i Böle.

—

På Högtomta grillade vi även en fälla för den stackars Åke. Hissen kunde endast nyttjas om man hade nyckel förutom från övervåningen där Handels & Kontor höll till. Tjejerna var tydligen mer förtrodda än vi andra slashasar. Där uppe fanns även några exemplar av skyltdockor vilka vi stal och ställde in i hissen och skjutsade ner den på ”vår” egen våning. Sen väntade vi tills Åke kom tillbaka efter lunch och meddelade att någon tjej låst sig inne i hissen. Åke rusade till räddning och öppnade dörren men ut föll en naken skyltdocka i famnen på honom varpå vi alla skrattade på den förvånade Friberg. Saken blev inte bättre av att en kvinnlig kollega till Åke dök upp i samma veva och han stod där blottad som något slags pervo. Inte snällt gjort.

—

En annan sak som jag tänkt många gånger på var när Åke kom gåendes i korridoren och jag av en händelse kom bakom honom och fick för mig att imitera hans gångstil med händerna vilande på ryggen. Eleverna skrattade och jag spädde på det hela ytterligare genom att ta tag i remmarna som hängde runt midjan på hans skinnrock och imitera en kusk som körde en häst och sulky. Gång på gång stannade Åke och vände sig om, gång på gång flyttade jag mig utom synhåll och han fortsatte gå. Plötsligt fick jag för mig att han skulle stanna så jag gjorde det men inte Åke. Där stod jag medremmarna i handen som ryckts loss från hans skinnrock när han vände sig om och jag kunde se en annan slags besvikelse i hans ansikte jämfört med den som han fick när han insåg att ingen gjort sin läxa, för femtioelfte gången på rad. Inte heller snällt.

— 

Nu vet jag inte om Åke har internet eller om han läser bloggar och i synnerhet Hoforsbloggen.se, men jag vill härmed be om ursäkt för mitt uppförande som ung och ge honom den glädjande nyheten att jag lyckades få till två stycken MVG i svenska A & B (trots att jag fuskade mig igenom grammatiken) när jag läste ikapp de förlorade åren. Bland annat genom en recension av just Okänd Soldat som blivit en av favoritböckerna i livet. Helt hopplös blev jag således inte.

Stort grattis till er båda på 80-års dagarna i både förskott och efterskott!!!

Snart dags för SM-Final nummer 2 och det ser onekligen lite mörkt ut för Djurgården med Wesslau på läktarplats enligt Aftonbladet. Kanske låter lite märkligt men jag stod och tänkte på honom i duschen för en stund sedan och halkade genast över på ett minne från min egen tid som spelare. Vi hade en lirare som nu i efterhand kan kallas ”Captain Morgan”. Han hade en egenhet att alltid klä av sig spritt språngande naken i omklädningsrummet både innan och efter match och dusch. Sedan gick han omkring och småpratade med de andra i laget och alltid intog han samma ställning som just Captain Morgan:

Antingen med sin penis dinglande framför ens ansikte eller med ”avgasröret” riktat mot detsamma beroende på vem han pratade med. Lätt otrevligt faktiskt. Men jag kan inte riktigt förstå beskyllningarna om att ishockeyspelare skulle vara särskilt homofoba med tanke på hur vår miljö ser eller har sett ut.

Med den nya trenden som i synnerhet följde efter Paris Hiltons uppenbarelse med sin minihund har ju betydligt fler unga kvinnor skaffat hundar i miniformat, kanske mer som en accessoar än brinnande intresse för djur. I vår grannstad Falun har man tvingats att sätta upp förbudsskyltar för att kvinnorna skall begripa att texter där det står ”Hundar får ej medtagas in i butiken” även gäller deras fyrbenta ”handväskor”. Även om ett intresse för djur kan gå till överdrift som i denna artikel, borde det väl vara en självklarhet att man inte släpar med sig håriga vänner in i modebutiker? Och med modetrenderna har ju flertalet för att inte säga 99.99% av alla yngre kvinnor en blogg vilket borde innebära att man kan både läsa och skriva varpå de mycket talande förbudsskyltarna borde vara begripliga:

Men det kan även vara så att det är en specifik hund eller ras man vill stänga ute. Kanske är det ett av samhällets gissel. En ligisthund med ett namn. En avfälling, desperado, rebell utan bojor. Någon som löpt amok till den milda grad att man tillåter andra hundar men inte just denna:  

Allt det där funderade jag över en morgon på en lokalbuss i Falun. ”Rebellanda”. I mitt liv så har jag gjort en massa saker som kanske inte alltid varit så genomtänkta, men inte direkt för att vara emot något. Det kom mycket senare. Jag hade sönder några fönsterrutor på Västerhöjden som barn, drack alkohol som 14-åring, tömde en pulversläckare genom ett fönster på en vuxenfest i Torsåker, plankade på tunnelbanan trots att det kostade en spottstyver som 18-åring, slog någon på käften och sjukskrev mig från arbetet för att jag var bakfull lite senare. Alla har nog något som man gjort som inte varit helt okej bland de äldre eller myndigheterna. På den där bussen så satt jag jämte ett par tonåringar i för stora jeans som lagt upp sina fötter på sätena mitt emot dem. Först tänkte jag ”vilket jävla ofog” men strax efter ”Vad är du för jävla moralkärring egentligen? ”

Så jag gjorde samma sak. Bara för att testa om jag blivit väldigt tråkig som vuxen. Kidsen kollade på mig med apatisk uppsyn och fortsatte att göra ingenting annat än att sitta där. Jag tog snabbt ner fötterna igen och när ungdomarna klev av hållplatsen innan mig böjde jag mig fram och borsade av sätet där mina fötter varit. Jag är nog ingen rebell som gör vad som faller mig in längre. Åtminstone inte i den bemärkelsen. 

En sak som jag minns starkt från min barndom är den underliga färg man brukade i trapphusen. Alltid dessa ”färgflingor” på extremt tråkiga bakgrunder. Varenda trapphus på Västerhöjden hade dem. Hade man tråkigt eller väntade på någon kamrat kunde man sitta och räkna flagorna eller dra mentala linjer mellan dem och framkalla olika figurer. Precis som man gjorde i pysselböckerna. Ni vet från punkt 1 till punkt 2 och sen tvärt till punkt 3 och så vidare tills man hade en kantig elefant eller liknande.

På bilderna syns två olika versioner av samma tråkiga ”socialistmönster”.

Samma sak med trappsteg och avsatser. Grå putsad betong med lite större flagor. Av dessa har jag också minnen men otäcka sådana som väcks till liv varje gång jag går i en liknande trappa. Föll olyckligt och slog ut en tand nämligen. Självklart var det trappans fel och efter det förknippad med smärta vilket gör att jag alltid har ena handen på ledstången.

Jag är lite förvånad att detta urgamla mönster och tänkande av trapphusdesign fortfarande finns kvar. Med alla framsteg man gjort inom design och trender mm borde man väl kunna göra trevligare trapphus. Kanske med någon slags lugnande musik i bakgrunden. Designen ovanför spelar på ett sätt Sovjetunionens signaturmelodi.

Under ett besök i staden omnämnd i inlägget under som jag har en viss historia tillsammans med noterade jag hur man numer utsmyckar sina egna busskurer istället för att låta ungdomar med sprayflaskor göra det ideéllt. Var tveksam om ”trådarna” i mitten verkligen var konst eller spår efter nämnda ungdomar men det tillhörde konsten.

Tanken på gatukonsten fick mig att bege mig till en tunnel jag mindes från det tidiga 80-talet. En tunnel som på den tiden symboliserade ett klassamhälle kan man säga utan att skämta. Det övre och det nedre av samma område. Det övre med villor och trädgårdsidyll, det nedre med likadana hus på rad. byggda i tegel och med en hel del sociala missanpassningar som hyresgäster. Barnen från de olika områdena höll sig i regel på varsin sida av tunneln såvida det inte var skoldags då nederdelen fick gå igenom tunneln och ett hundratal meter till för att komma till skolan. För att göra tunneln trevligare målade man väggarna i form av sjöbotten med allehanda fiskar och sjöväxter, ett  turkosa vatten. Så såg det inte alls ut när jag kom dit nu.

Förvisso var det målningar som sanktionerats av kommun och företagare omkring tunneln. Gandalf prydde till exempel en del av väggen.

Av fiskarna syntes ingenting till men jag blev stående och funderade över lite saker som ploppade upp i mitt minne. En del om det där med klassamhälle, min egen uppväxt på den övre sidan och hur jag och min kamrat en gång gjort ett tappert försök att pryda skolan med liknande konstverk. Till exempel texten ”Rektorn knullar som en skottskadad älg”. Vi åkte fast. Men innan det hade min kamrat lyckats trycka sig mot samma vägg som snabbt som ögat (till skillnad från Petreskolan) målats över redan dagen efter. Att ge sig på skolan var ett misstag kan jag medge, vi borde hållit oss till att spreja på betongsuggor och träd som vi gjorde från start den där olycksaliga söndagen. Vi hade nämligen sett Karate Kid på VHS och sedan köpt illgrön färg och gått hela vägen från OK Hälsingberg till skolan och målat orden ”Cobra Kai” på allt vi kom över.

Tanken fanns nog att vi skulle måla en del kompletterande saker i akvariemålningen under tunneln också. Nedvärderande ord om dem som bodde just därnere. Istället blev vi ertappade med kanske vårt första brott som åtminstone uppdagats.

Sedan dess har man som sagt låtit några andra ungdomar gjort om tunneln. Jag vet inte exakt när men antar att det skedde slutet av 80 kanske början av 90. Fiskarna hade redan börjat få kukar och hakkors ritade på sig. Förnyelse brukar vara bra. Tiderna hade även förändrats. Äldre människor som tidigare kanske fått passera tunneln och funnit den otrygg hade fått fiskar (egentligen mysko att inte hissmusik även installerats), nu var det kanske dags att låta ungdomarna visa att de kunde uppföra sig och istället för att sabba hela det nedre området så fick de sabba tunneln. Vem vet. ”Legal art project” och en plats avsedd som tack till sponsorer för färg fanns.

Det är uppenbart dags för en ny renovering. Den gatukonst som finns har redan fått tillskott av uttryck. Och det råder inget tvivel om att det numer inte är några halvstökiga svenska ungdomar som huserar i tunneln.

Området har det senaste årtiondet eller två börjat kallas för ”Lilla Teheran” mm, men har antagligen bytt namn lika många gånger som det bytt befolkning. Någon sade att det om möjligt nu kunde kallas ”Lilla Mogadishu”. Men jag tror inte dom kallar sig ”blattar”.

Jag blev smått nyfiken den där morgonen och gick ned i det område jag själv sällan besökt. Mest för att få en fördom bekräftad. Invandrarungdomar och flyktingar brukar skita i eget bo. Det har man ju fått uppfattningen om efter alla kravaller i Rosengård eller Göteborg och Stockholm. På vägen dit syntes vilket politiskt parti som ”engagerar” sig i området:

Men det var också det enda. En klisterlapp istället för en massa skit kladdad på väggarna. Husen var riktigt prydliga. Inte ens ett blyertsstreck kunde jag notera. Och vilka vandaler skulle kunna motstå en helt ren vägg som denna om man nu var benägen att vandalisera sönder hela sitt område?

Mina fördomar grusades gällande vandalismen. Kanske var det så som tidigare i områdets historia att det var sådana som jag som ställde till med ofoget. Inte hela sanningen kanske eftersom området varit mycket risigt med dåligt underhåll tidigare. Men nu fanns det verkligen inga spår av sådant. Blev nästan lite stolt att dagens ungdomar kunde låta bli en sådan inbjudande vägg. Jag kan det inte så väl hemma och i programmet paint gjorde jag min första ”helvägg” med klotter:

Mitt eget politiska budskap till ett historiskt vandaldrabbat område.

Jag tillhör dem som älskar att läsa andras konstateranden och visdomsord. En iaktagelse i livet sammanfattade i en eller möjligtvis ett par meningar. Charles Bukowski (som jag skall återkomma till i ett annat inlägg vid tillfälle) var ju snudd på en mästare. Andra har varit till exempel Friedrich Nietzsche som så lämpligt och aktuellt yttrade dessa poetiska men ack så sanna ord:

”Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så att han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig”

Jag har även personligen fått vara föremålet för två andra viktiga personer i mitt livs berömda citat:

1. ”Släpp kuken och jobba med båda händerna!!! ”
Sagt av Allan Granat på Böle Industriskola när han hittade mig med fötterna på en svarv och händerna i fickan under öppet hus-kväll.

2. ”I framtiden när du går lös med din penna, minns att vissa ord kan du behöva backa upp med ett svärd så skaffa båda för säkerhets skull”
Sagt av smått okonventionell svensklärare

På tal om gamla saker så är detta vad jag ropade in första gången jag öppnade munnen på en auktion i Övre Storvik. En gammal sockertång som låg väl gömd i en bananlåda med diverse idrottspriser och medaljer från 40 och 50 talet. Märkligt att auktionsförrättaren inte kontrollerat innehållet i lådan som gick för det fantastiska priset av 5 kronor. Förutom sockertången så fanns där en sockerskål i silver, en gräddkanna i silver, och två stearinljus formade som kvinnoben med tilhörande strumebandshållare. Bara silvret värt betydligt mer än 5 spänn. 

Strax efter att jag ropat in lådan så samlades tre män runt mig och började buda på lådan ”osedd”. När den förste sade att lådan ingenting var värd men att han kunde ge mig 300 kronor i handen förstod jag att något var fel. Näste höjde till en femhundring och den tredje sade 800. ”Nej” sade jag och smet mot bilen och kände blickarna i nacken. Med facit i hand kanske jag skulle ha tagit budet på 800 men det är bra härligt att dricka kaffe lite ståndsmässigt med silverattribut och gammal sockertång också

Vad finns det för återkommande auktioner i trakten och vad har varit era bästa klipp?

Det är trevligt med gamla saker. Saker som då betraktades som skräp och avfall och nu har ett nostalgiskt värde för att inte säga konst(igt)värde. Jag minns en kille som hette Morgan och bodde på Storgatan här i Hofors. Vet inte om han bor kvar, men hans hem var full av gamla saker. Möbler, pryttlar mm. Då tyckte man kanske att det var lite konstigt att någon valt att bo med gammalt skräp. Ungefär som att backa tillbaka till 40 och 50-talet. Gammal TV, gammal grammofon. Idag skulle hans hem betraktas som mycket smakfullt i betydligt fler kretsar än då. En av mina bästa vänner transformerades från hårdrockare till raggare och sedermera Rockabilly. Samlandet kom in i hans liv. Bilar, skivor, affischer, möbler. Allt återspeglade på något sätt svunna tider. Kanske är åldern men jag kan tycka att gamla kaffeburkar och annat kan vara mycket vackert att se på. 

Vem minns inte de gamla pilsnerflaskorna som låg och skräpade under komposthögar och i diken när man var ung. Idag ångrar jag lite att man prickade dem med luftgevär, slangbellor eller slog sönder dem med pinnar. Inte för att värdet i sig är något att eftersöka, men bara känslan av att äga ett historiskt objekt oavsett om det kommer ifån en gammal pilsnergubbe som ragglat hem. 

Gamla cigarr och ciggarettaskar är hett eftertraktade föremål på Tradera, e-bay och liknande platser på nätet. Köpte en rund ask för ciggariller på en loppmarknad i 10-års åldern vilken jag fortfarande har kvar. Genom åren har den tjänat som sparbössa eller bara en ask där man stoppat ”bra-att-ha-sen-saker”. En nyare flaska som innehållit svagdricka tillhör även det en favorit av mina ägodelar. Den där finurliga korken man spänner fast är oerhört roande. Kan man ha brännvin i eller möjligtvis saft. Ger en sån där härlig gammeldags känsla. Men mest av allt skulle jag vilja ha en sån där liten plastflaska som fanns under 70-talet och kallades ”Katapultöl”. Vore inte det något att återinföra dessa dagar när man ändå återvinner plastflaskor mot pantpengar?

Det har ju inte blivit mycket till bloggande denna helg. Har ju haft en del för mig. Därför tänkte jag dela med mig av ett extra långt söndagsinlägg. Några reflektioner och händelser från idag och det förflutna. Det första är en inbjudan levererad till dörren. Det är ju vår Herres vilodag sägs det och hans trogna fans (även avarterna) arbetar flitigt trots det.

Det första mötet med Jehovas Vittnen skedde när jag bodde nere i Wij. Även det en söndag och jag var ensam hemma när det knackade på dörren och två suspekt trevliga och glada människor stod i finaste söndagskostymen och log. De ville lämna några broschyrer. Jag tog tveksamt emot dem och tänkte stänga igen dörren när mannen i sällskapet plötsligt körde in sin fot mellan dörrposten och dörren så att den inte gick och stänga. Jag vet inte om de hade förväntat sig något slags betalning för broschyrerna men att försöka tränga sig in genom dörren kändes inte okej. Jag tog sats och sparkade till mannens fot men glömde att jag endast bar strumpor varpå min tå började smärta. Medans jag hoppade omkring i hallen och svor gick mannen helt sonika in och kikade över axeln på mig. ”Va i helvete håller du på med?” skrek jag och han backade ut genom dörren igen, ursäktade sig och gick iväg genom grindhålen med sitt kvinnliga sällskap.   Senare fick jag veta att de brukade dyka upp då och då och få sig en kopp kaffe av min mormor medans de fick tala om Jesus och sin tro. Mormor brukade lyssna vänligt men var väl inte sådär övertygat religiös av sig. Mest sällskapssjuk. Nu har vi dock fått en inbjudan till något slags ”viktig händelse” men även om jag skulle vara sällskapssjuk så tror jag att det får vara. Någon annan törstande själ kanske vill gå:

Det är lustigt det där med religion. När jag var ung var jag övertygad om att jag ville bli präst. Det verkade vara ett häftigt yrke. Verkade dessutom göra människorna med kragen glad och det ville man väl vara. I de sorgligaste stunder hade jag sett dem lägga handen på axlarna till sörjande människor och med några vänliga ord försökt lindra en själslig smärta. Jag tillhörde även de få i bekantskapskretsen som tragglade mig igenom konfirmationskursen utan att tycka det var pest och pina. Det var något spännande med Gud, Jesus och Den Helige Anden (vilken han nu var). Sen kom tvivlen. Hur kunde Josef till exempel acceptera att någon gjort hans brud på smällen bara sådär? Att Jesus gick på vatten och helade pestsmittade var det inget märkligt över, men Marias otrohet!!??

När Jehovas Vittnen tackat för sig och gått så bestämde vi oss för att ta en liten biltur. Två halva grisarslen skulle levereras ned till en släkting med egen rök för anrättning. Såg den där metallgubben i Rondellen och undrade varför det inte blivit samma uppståndelse om den som med  Lars Vilks tecknade version av Rondellhund. Har ju varit en del uppståndelse runt detta igen den senaste veckan som bekant. Med god fantasi skulle ”Rondellgubben” kunna gestalta en domedagsprofetia om Hofors framtid. Strategiskt utplacerad mellan en nedläggningshotad skola, ett övergivet Polishus och en grusparkering där Lidl aldrig ville etablera sig.

Passerade Fagersta där ”naturbilen” fortfarande står kvar. Noterade att Storgösken sköljt ytterligare i ena änden och att våren verkligen känns i luften nu med strålande sol och takdropp. När vi rullade in i Torsåker kom en märklig fågel springandes över korsningen och naturligtvis in på den väg vi själva skulle. Att flytta på sig var inte tänkbart tydligen. Spatserade mitt i vägen om om han/hon ägde den.

Vare sig jag eller sambon visste vad det var för slags fågel, men att den skulle tillhöra den naturliga faunan var vi tveksamma till. Sambon ville plocka in den i bilen och nacka den och tillaga den oavsett vad det var, själv ville jag få det till en sån där pippi som återfinns på Famous Grouse-flaskan. Fasan eller ripa tror jag det heter.

Till slut gav den upp och hoppade över en snövall och knallade omkring där.

Stannade till vid Tors Center och lämnade in en Dagens Dubbel. Tog sin tid att komma in på parkeringen eftersom 4 bilar samlats dör samtidigt och det blev ett fasligt backande och flyttande av bilar innan alla kunde komma dit de skulle. Kunde man aldrig tro att trafikstockning kunde inträffa i Torsåker inte.

Efter det tog vi en omväg genom Torsåker och passerade bland annat gamla brandstationen och platsen där kiosken en gång stod. Två minnen bubblade upp. Det ena var när min kamrat hade hoppat ned från taket på baksidan av brandstationen och kört handen rakt i en igelkotte. Han blev så förbannad att han tog en träpåk och slog ihjäl den vilket utlöste ett bråk mellan honom och mig. Jag tyckte väl inte att det var igelkottens fel att han råkade befinna sig på samma plats som den där korkskallen valde att hoppa ned.

Det andra minnet var missnöjet Torsåkersungarna visade när kiosken fått en ny ägare av utländsk härkomst och som hade den dåliga smaken att blanda ut blandgottpåsarna med Mariekexsbitar. Blev en del vandalism i skydd av mörkret som hämnd.

Efter att ha lämnat av de två halva grisarslena gick turen ned mot Tegelbruket och vi passerade Ålbron. Övervägde att ta en tur ned till Johnny, men tänkte det var bäst att ringa först. Man vet ju aldrig med såna där enslingar om de skjuter först och hälsar sen

Ni kanske trodde ni skulle slippa mig idag men tji fick ni. Blev en lång och intressant natt med diskussionsämnen som kommer bli högaktuella inom kort vad jag förstod. Lite fiskesnack, gamla godingar på Youtube och en del smarriga öl. På tal om gamla godingar så fick jag idag fem kartonger med gamla VHS-band från min ungdom. Sannerligen nostalgi att åter hålla i en sådan tingest och se de gamla välbekanta omslagen. Har tyvärr lite arbete att stå i i veckan men sedan så skall jag dedikera en hel dag till att se dessa gamla krigsfilmer av B-karaktär.

Till kvällen blir det Melodifestivalpizza och celebert besök

Min far har en imponerande vinylsamling. Något som egentligen skulle förvaltas av SR i framtiden om de inte varit sådana förbannade klåpare. Dessutom finns det så många människor med rent ut sagt taskig musiksmak och som inte förtjänar att ta del av denna gyllene skatt.

Som liten kunde man sitta hela dagarna och lyssna på musik som jämnåriga i regel inte hade en susning om att den ens existerade. Säckpipor, blockflöjter, pillerknaprande på sin höjd mediokra countrysångare. Förutom de rent uppenbara som Elvis Presley, Johnny Cash, Rod Stewart fanns i princip hela 70 och 80-talet representerat i samlingen. Kanske ganska unikt även samtliga plattor med Hank Williams. Perfekt att spisa en platta när man satt och ritade invecklade maskiner och annat som intresserade en liten grabb på dagarna. En endaste gång lekte jag även med ”Den lille kemistens baslåda” i vardagsrummet där stereon huserade. Råkade trots kartongens försäkran utlösa rök av grundämnena. Men i regel ritade jag och kanske skrev något. Kopierade sångtexterna på insidan av konvoluten om det fanns. Man kan än idag se spår efter blyertspennans avtryck på ett Boppers-album där smörpapper noggrant lagts för kopiering. Men en mer udda bekantskap var Tex Ritter.

För en ung spoling som mig själv var det oerhört spännande att man kunde vara både cowboy och hyllad ”popartist”. Lyssnar man in sig även på dåliga plattor så blir de till slut bra och man lär sig följa med i texter mm. I yrkets vägnar har jag flera gånger träffat på utländska medborgare som frågat om jag har en bakgrund från USA. Tydligen är det inte skolengelska som kommer ur min mun utan den mindre aktade grenen ”amerikankengelska”. När det förstår att jag bara är en enkel svenne så antar de att det kommer från många amerikanska filmer. Inte heller helt rätt även om det har sin inverkan. Svaret är alla de countryalbum jag avverkat genom åren. En form av folkmusik kan man säga.

Många har nog dessutom stiftat bekantskap med Tex Ritters ättling John Ritter utan att veta om släktskapet. För mig blev det en ”aha-upplevelse” när jag googlade på John i samband med hans död och frånfälle från TV-serien ”8 Simple Rules”. Bekantskapen med Tex är något jag kommer att bära med mig resten av livet. Kanske även efter min egen död eftersom låten ovan ”I Dreamed Of Hillbilly Heaven” verkligen är vacker nog att passa som begravningsmusik och så talande för min egen karaktär på något sätt

Kunde jag skulle jag fiska hela dagarna och sitta på farstubron med en syltburk full av hemkört på kvällarna i passande gungstol.

På väg hem från min ”bortavaro” igår såg jag en man på tåget som påminde om någon. Satt en stund och funderade innan jag kom på vem det var. Paul Young. Vet inte om ni minns honom men han var ganska stor på 80-talet. Fick väl en del problem med sin röst senare och karriären blev väl kanske inte lika lysande som för så många andra av samma generation, Rod Stewart och grabbarna i den brittiska popvågen. Det vilade något lika sorgligt över mannen på tåget som över Paul Young som jag träffat bara ett drygt år innan.Det var kanske inte hans dröm att åka runt på julfestsjippon i Sverige med Janne Loffe Carlsson som konfrencier vilket syntes i hans ögon på något sätt. Inte ens journalisterna verkade vara intresserade av honom. Men han försökte hålla skenet av världsstjärna uppe. Det var dock en ödmjuk sådan och under den tid vi samtalade om 80-talet och jag fick lite autografer utskrivna till vänner och bekanta (som senare skamligt nog frågade vem fan Paul Young var) visade han en viss grace och kommer alltid att vara en världsstjärna i mina ögon.  Den delen förstärktes betydligt av att han senare på kvällen släpade med sig två tyska körsångerskor (minst lika gamla som han) till hotellet med en flaska sprit i högsta hugg. Han mötte min blick då och blinkade med ena ögat och log.

Jag hade nästan förväntat mig att mannen på tåget skulle göra samma sak. Vända sig emot mig och bryta den där sorgliga minen för en kort sekund. Men det gjorde han inte. Han klev inte ens av i Hofors.