Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Tog en sväng förbi Västerhöjden under gårdagskvällen. Eftersom man nu bytt bolag för rivning av adressen 12 och 14, ville jag se hur det fortskred. Det är i princip klart kunde jag konstatera. Fler bilder i fotoalbum.

Till skillnad från senaste besöket då det handlade lite om att se ett lik, var detta som att se en överkörd grävling på en motorväg. Dock har jag aldrig haft lusten att gå ut och ta ett ben av en grävling som minne. Men i det här fallet kändes det otroligt viktigt att införskaffa en snygg brevpress fylld av minnen från min barndom. Antagligen begick jag någon form av brott när den hämtades. Jag fick ju aldrig tag i emaljskylten så i brist på annat fick det bli denna tegelsten. En gång själva grunden till Västerhöjden.

Jag har det senaste halvåret funderat över om jag egentligen är en bra kattägare eller inte. Alla katter utom en har försvunnit spårlöst och det lämnar minst sagt ett tomrum eftersom jag på något sätt haft en ganska bra relation med samtliga. Det har ju trots allt varit goda vänner och jag tänker ofta på vad som kan ha hänt. Om det var en olycka, om någon tyckte att dom var fina och behöll dem för egen del, om dom gick vilse eller råkade ut för en seriemördare.

Det sista inte alls otänkbart, för anledningen till att jag idag sätter mig och bläddrar igenom gamla foton på de förlorade katterna är en artikel i Aftonbladet. En kattplågare/kattmördare har tydligen utsatts för hot med ett pris på sitt huvud. Jag vet inte om jag tolkar texten fel, men det känns nästan som om man vill att det skall vara synd om 16-åringen.

Det borde inte vara någon nyhet att forumet Flashback är högst fientligt mot kattseriemördare. Den observante kanske minns ett tidigare ärende som jag skrev om på bloggen. Då spekuluerade jag själv i om det inte kanske var bäst att hålla ögonen på en idiotunge på Västerhöjden som av någon anledning tyckte det var okej att kasta sten på katter. I det inlägget fanns ett annat fall beskrivet, där en ”fd barnstjärna” åkt fast, tack vare just Flashback (och några extra engagerade som kallar sig Flashbackgrävarna). I det fallet en sällsynt sjuk jävel som efter morden skrev brev till ägarna och berättade vad han gjort. Länk till brevet finns här. Bara förra året försvann inte bara vår egen familjs katt utan betydligt fler vilket uppmärksammades i lokaltidningarna innan det blev helt tyst. Den gången spenderade jag flera timmar till att leta rent fysiskt, leta på nätet om upphittade katter och kontaktade varenda hem för tillvaratagna katter och det var ganska dystert att prata med människorna som arbetar ideéllt med det. Katter har tyvärr inget värde som så många andra djur som tvingas leva i vårt samhälle.

Nu är det som sagt dags med ytterligare en individ som ägnat sig åt att döda och plåga katter. Med tanke på den tidigare kattmördaren, är detta fall på många sätt och vis identiskt. Katter försvinner eller hittas mördade och skadade, en tråd på Flashback startas och det visar sig vara ytterligare en ung man som satt det i system att utföra dessa illdåd. Hur obehagligt komiskt det än kan låta, rör det sig nog om en ”Copy cat”. Alltså någon som låtit sig inspireras av den tidigare och gör samma sak. Vad säger att det inte finns en störd ungjävel i Hofors som gör samma sak?

Vidare kan man ju spekulera i vad som gör att en sådan individ slutar med sina illdåd. Vad säger att dom helt enkelt i takt med att dom växer upp, byter föremål för sin böjelse? Nu finns det inte så många kända seriemördare i Sverige, men helt klart utvecklas det i takt med att det blivit lättare att finna information på internet. En satt faktiskt på Flashback och startade trådar med namn som ”Seriemördare” och har blivit lite av en följetong. Visade sig vara en Vänsterpartist som senare mördade en kollega, en intagen och nästan en flicka till på ett behandlingshem i Svenljunga 2004. Om han började med katter eller inte får vara osagt. Det finns nog minst lika många som inte sypatiserar med honom som med en kattmördare i vilket fall.

16-åringen då? Ja enligt mitt sätt att se det skulle jag inte bry mig nämnvärt om han råkade illa ut med tanke på det han gjort både katterna och dess ägare. I det fallet råder total cynism.

Jag tror det här blir den första tävlingen på Hoforsbloggen. Det blir med lokalt tema och det är tre frågor som skall besvaras för att man skall vinna äran och två CD-skivor. Svaren skickas i kommentarsfältet, men jag godkänner inte inläggen innan tävlingen är avgjord, det vill säga någon har prickat in de tre rätta svaren. Ni får en vecka på er, alltså till nästa lördag. Frågorna är:

1. Vem är Hoforsbon som låg etta på Värmlandstoppen?

2. Vilket år var detta?

3. Vad hette de två låtarna på singeln?

Herrens vägar äro outgrundliga brukar man säga och syftar då antagligen på den faktor som man inte riktigt kan styra över. Den som gör att märkliga saker sker i livet. Nu kanske jag inte skall åberopa vår Herre, men väl outgrundliga anledningar till att jag ibland börjar fundera över saker och ting. Gefle Dagblads tryckpress drabbades under natten av elfel. För att kompensera sina kunder delar man idag ut den elektroniska upplagan gratis. Gillar inte riktigt att läsa tidningar på det sättet, men bläddrar av någon outgrundlig anledning ändå igenom den och finner en artikel om att begrava husdjur.

Ett ämne jag inte funderat mer ingående på tidigare, men blir ändå nyfiken på hur det står till i vår egen kommun. Kan inte påminna mig om att jag ens hört talas om en djurkyrkogård i Hofors. Lika bra det kanske eftersom jag osökt tänker på filmen ”Jurtjyrkogården”. Nu tycker inte jag att kommunens hemsida är speciellt lättnavigerad, ingen kommuns hemsida verkar vara lätt att hitta information på egentligen. Men efter att ha testat olika sökord står jag faktiskt svarslös. Det finns säkert någon form av dokument som säger hur det ligger till, men jag hittar det då inte.

Intressant att veta om jag faktiskt begått någon form av brott. Ni läsare som följt med ett tag kanske minns dödsfallet vi hade i familjen för några år sedan och den efterföljande begravningen. Vidare konstaterar jag att det är ganska dyrt att kremera ens trofasta vänner också, men ändå är det kanske enklaste sättet för katter och hundar (och minigrisar som det står i artikeln).  Men det vette fan om jag skulle spendera något liknande på en död hamster. Hans begravningsplats har för övrigt omvandlats till en del av en stig nu och är för länge sedan bortglömd av ägarinnan. Jag tror det bara är jag som brukar tänka på den gamle gnagaren och jag var inte ens speciellt förtjust i den. Tänk vad ett elfel kan vara upphov till.

Utvecklingen går snabbt framåt. Personligen kan jag känna mig ganska gammal när man diskuterar med människor i 20-års åldern och yngre. Bara förra veckan diskuterade vi ”blandband”, ni vet kassettband som man nyttjade för att plocka ut det bästa från vinylskivor och samla på ett ställe. Perfekt för fester eller som gåva till föremålet för ens kärlek. En 20-åring hade alltså ingen aning om vad ett kassettband var för något till en början, men kom på att ”Ja just ja, tror jag sett ett sånt i en gammal risig bil. Fan vad gammal bilen var”. De yngre generationerna vet knappt vad en vinylskiva är, man har Spotify och mp3 och kommer aldrig ha förmånen att tumma ett skivomslag och läsa texterna på insidan av konvolutet. Dagens ungdomar har ju knappt en CD-samling med musik. Möjligen kan man minnas CD-skivan för att man hade en sådan med ”Smurf-Hits 38″ som barn. Men anledningen till detta inlägg är inte bitterhet över ålder och nostalgi. Nej jag läser med stort intresse i Gefle Dagblad att Robotar tar över i Hofors. Jag minns hur det var när jag var mindre, människor som arbetade på SKF och senare Ovako skrockade och skakade sina huvuden och sade att framtiden var på väg och robotar skulle en dag sköta allt mänskligt arbete och därmed skulle människor vara överflödiga och bli utan arbeten. Som barn kan ni ju förstå att ens bild av robotar inte riktigt stämde med verkligheten.

Robotar skulle kunna vara spännande och teknikmässigt en blick in i framtiden. Tyvärr fick det en dålig klang då allt som förknippades med robotar var arbetslöshet och jordens undergång för mänskligheten. Idag vet både jag och världen bättre även om hotet från robotarna fortfarande finns. En robot ser dessutom inte riktigt ut som jag föreställde mig. En robot kan vara en automatiserad arm som lyfter tunga saker i ett produktionsled. Robotar hjälper alltså till och effektiviserar. Robotar förekommer inte bara i industrin, tekniken är utvecklad och idag arbetar man med att göra dessa till trevligt sällskap för mänskligheten. I Japan är man synnerligen intresserad och testar lite olika varianter. En robot i varje hem tycks vara målet. Tittar man runt lite på nätet kan man se oändliga områden där en robot kan vara till nytta. Som vid ping pong-spel.

Men som vanligt när tekniken går framåt är det individer som tänker ut ett sätt att göra det sexuellt. I nämnda land, Japan, arbetar man för att få fram en sexrobot. En maskin som skall fungera som en sexpartner, man gör ett attraktivt yttre och jag vågar inte ens tänka på vad det stickspåret av robotutvecklingen kommer att leda någonstans. I Japan tillverkar man redan sexdockor i autentisk storlek i form av barn. Det ger rysningar längs ryggraden redan på förhand. Men robotar i ens hem? Ja kanske. Hushållsrobotar, assistentrobotar och bevakningsrobotar. Det kommer att sälja när man väl är där och kan lansera dem.

Risken är dock att man bygger upp en slags relation och glömmer att det är syntetmaterial och järnrör, ger roboten en själ liksom. Både bra och dåligt antar jag. Personligen skulle jag kunna tänka mig att ha en fiskerobot, eller mer en som kan ro båten på sjön och komma med vetenskapliga råd och rön gällande beten för dagen. Men den dagen får jag antagligen inte uppleva om tekniken inte gör ett snabbt genombrott. Istället får jag leva med tanken att robotar kommer finnas i industrin och att ljuden från Ovako inte är hårt arbetande människor utan robotar som bygger upp landets ekonomi. Och än så länge som man skriver i artikeln, är det ingen fara att robotar tar över och skapar arbetslöshet på orten:

” Men sambanden är komplexa för samtidigt som robotarna kan tränga undan den mänskliga arbetskraften i fabriken kan de också göra att färre jobb flyttar till låglöneländer. Robotarna har samma lön överallt – det vill säga ingen alls.

Hur mycket Ovako kunnat minska personalstyrkan till följd av robotarnas intåg är svårt att få svar på. Men klart är att jakten på effektiviseringar är evig.

– Vi är världsledande på området och för att kunna säkra konkurrenskraften för framtiden har det varit nödvändigt att automatisera driften så långt som möjligt, säger Leif Westlund.

Från fackets sida har inställningen hela tiden varit att utvecklingen är positiv.

– Vi ser inte teknikutveckling och ökad automation som ett hot mot våra medlemmars jobb. För att svensk industri ska vara konkurrens­kraftig krävs tvärtom en ständig teknikutveckling, men parallellt med denna måste också företagens anställda få möjlighet att utveckla sin kompetens, sa IF Metalls dåvarande förbundsordförande Stefan Löfven 2011.

Pressombudsmannen på IF Metall, Lars Ankarfjäll, säger att förbundets linje är exakt densamma i dag.”

Har hunnit med en hel del på en vecka känns det som. Var skönt att vakna denna morgon och inta en rejäl frukost och slappa framför morgonnyheterna. Känslan har varit lite som när man ständigt tvingas snabbladda mobiltelefonen, så att man har precis så mycket batteri kvar att man klarar av dagen. Ishockey, studier och ett och annat infall. Som att spontan-tatuera mig.

I övrigt har jag försökt friska upp mina kunskaper i brodyr. För många år sedan kom jag på den allt annat än ljusa idén att sy ihop ett skärsår på vänster pekfinger. Säkerligen inspirerad av Sylvester Stallones rollfigur ”Rambo”. Ärret blev dock knappt synbart med åren och en läkare uttryckte beröm för väl utfört arbete. Insåg kanske att det inte var riktigt min grej med ens lättare kirurgi så jag lade det på hyllan. Under ishockeysäsongen har jag dock fnnit stort nöje och mycket avkoppling i att just sy. Vem kunde tro det efter att jag blev portad från syslöjden i grundskolan? Av någon anledning hade mitt uppförande en negativ inverkan på syslöjdsfrökens nerver och det var bäst att hon inte hade så mycket med mig att göra så jag fick sitta i biblioteket två timmar i veckan istället. Under vintern har jag alltså sytt ihop både hockeyhandskar, benskydd och ett par tröjor som slitits upp i sömmarna. Riktigt roligt faktiskt och jag funderar på att ta det ett steg längre. Beställa hem ett sånt där brodyrset eller liknande. Den stora drömmen vor dock att få hoppa in och sy igen ett riktigt sår på en av spelarna. Jag har noga bevakat alla slagsmål och olyckor, i väntan på att få plocka fram suturnålarna och tråckla lite. Utan resultat faktiskt. Men jag har börjat förbereda mig på det och övat på olika frukter till exempel:

Äpplen kanske inte helt idealiska eftersom dess ”skinn” eller skal lätt spricker när man drar ihop tråden. Dessutom som synes i bild, måste jag arbeta med att få de första stygnen rätt. Kanske lite för övrig i början. Till vänster ser man hur jag lyckas ta det lite lugnare och stygnen sitter mera jämnt liksom. Människoskinn är mer elastiskt inbillar jag mig. Men det är nog kanske övning som gäller i första hand. Vem minns inte Doktor Frankensteins monsters otäcka och amatörmässiga stygn?

Jag minns själv den hårda kamp jag bedrev för att få sätta upp ”badhus-utmärkelser” på min lilla medaljtavla. Jag har den faktiskt kvar och skall leta reda på den vid tillfälle och förevisa den. Baddaren var enkel, dom andra mer problematiska. Jag var inte direkt någon fena på att bete mig som en fisk i vattnet inledningsvis. Fick se skolkamraterna springa förbi mig och plocka utmärkelse efter utmärkelse och det var några kvällar jag låg ensam i min säng med tavlan i hand och tittade på det där enda lilla märket. Sedan lossnade det och jag fick flera i både simning och skytte. Men Baddaren kommer alltid symbolisera den största framgången på något vis. Simborgarmärken ja. Idag kan man läsa i kvällspressen om att RFSU (som jag tycker blir mer och mer pinsamma i sin strävan efter sexuellt likaberättigande) varit inblandad i att dela ut ett ”Knullborgarmärke” till underåriga på ett konfirmationsläger. En symbol för att man är  ”kvalificerad att ligga”.

Det är alltså inte bara den katolska kyrkan som har en benägenhet att blanda ihop minderåriga och sex. Visst att ärendet kan innehålla en viss moralpanik, men det är olämpligt, i synnerhet att blanda sex och religion. Säger en del om både kyrkan och RFSU tycker jag. Jag fasar för vad nästa steg blir när man kommer till nivån ”Magistermärken”. Lämpligt nog kan man också konstatera att historien är väl skyddad. Prästen visste inget för han var inte med och den som föreläste är inte längre aktiv:

”Kyrkoherden i Rödeby, Mats-Ola Nylén, säger att han inte kände till att diplomen delats ut och är upprörd.

– Jag fick inte delta i kursen om sexualitet. Det ansågs hämmande om en präst satt med. Men jag kan garantera att det aldrig blir fler märkesutdelningar på dessa kurser. Det är direkt olämpligt att ge sådant till 14-åringar, säger han till tidningen.

Mannen som föreläste för konfirmanderna har tidigare varit informatör för RFSU, men är det inte i dag”

Ansvarsfrågan får väl därmed anses vara utredd verkar man tycka.

Jag kan väl egentligen bara konstatera att jag hade en skaplig tur den där lördagen jag fick för mig att besöka Persfallsvägen. Hade allt gått smidigt som man tänkt från början hade det antagligen bara varit rivningshögar kvar, i bästa fall. Bolaget som skötte rivningen gick nämligen i konkurs innan det hela hann slutföras enligt Arbetarbladet:

”I mitten av oktober gjorde Hoforshus upp med Örebro Demolering AB.

– De hade inga skatteskulder och fick väldigt bra referenser. Det var bara lovord, säger Bertil Östberg, verksamhetschef på Hoforshus.

I november kom personalen från Örebroföretaget och började riva de båda husen på Persfallsvägen.

– Sen höll de på till jul, säger Bertil Östberg.

Rivningsbolagets folk hann riva invändigt men inte börja krossa husen, konstaterar han.

Strax efter trettonhelgen ansökte ägaren om konkurs.

Konkursförvaltaren Clas Rosdal beslutade genast att avbryta alla arbeten, däribland rivningarna i Hofors.

Då hade de sju anställda inte fått lön sedan slutet av november. Han upptäckte också att maskinerna var oförsäkrade”

En billig grävskopa för den intresserade således. Och står rivningsarbetet stilla så kanske några till med anknytning till området hinner ta ett sista farväl. I det här fallet är det bra att ”liket” får ligga kvar. Inte så säker på att det fungerat med andra döingar.

Det har nog inte undgått någon att världens bästa hockeyliga kört igång efter mycket om och men. Tidningarna och sociala medier drunknar i nyheter om hockeymål, fantomräddningar och misslyckanden. NHL har varit efterlängtat verkar det som.

Själv slog jag upp ögonen och i blickfånget i bokhyllan jämte mer ”kulturella yttringar” står albumen med de gamla hockeybilderna. Dom kom på tal i veckan och slumpen avgjorde nog att det var just denna morgon som jag efter hundarnas morgonpromenad och med kaffet i handen började bläddra i albumen dagen efter NHL-premiären. En riktig nostalgitripp faktiskt.

Namnen flyter förbi och det är lite deprimerande att fundera över var alla dessa stora stjärnor tog vägen. En del skapar uppenbarligen rubriker ännu även om de kallas gamla. Andra minns man vare sig namnet eller ansiktet på. Pensionärer i många fall. Mats Sundin till exempel. Laget han spelade i då finns inte ens längre. Bytte stad och namn 1995. Har en liten diskussion med en samlare av hockeykort på Facebook, Brett Hull är objektet och han berättar att han har runt 1200 bilder på spelaren. Svårslaget. Själv samlade jag mest bilder på målvakten Ed Belfour,  inte ens i närheten av hundratal. En dålig investering visade det sig när han senare skrev på för att spela i Leksands IF en säsong. En emotionellt dålig investering för min del.

 Jag har även en tunnare pärm med bilder från Elitserien. Knappt några Brynässpelare eller Leksandsspelare. Dom bytte jag bort mot Djurgårdskort.

Hög nostalgifaktor även på detta. Kenneth ”Killer” Kennholt sades behöva ha en vapenlicens på sin klubba, fruktade skott alltså. Tider då man förstod varför Espen Knutsen gick under smeknamnet ”Shampo” och han ännu inte hade varit med om incidenten med styrningen av ett skott upp på läktaren som dödade en trettonårig flicka. Tommy Boustedt hade ännu inte börjat arbeta för att utveckla hockeyn på förbundsnivå men i Leif Boorks fall är det ännu oförändrat. Lika otrevlig och dryg då som nu.

Helg innebär att ishockeyintresset får vila även om det bara är lite av en halv sanning eftersom NHL kör igång idag. Det är en strålande fin dag i Hofors och jag passade på att till morgonkaffet studera veckans lokalnyheter lite noggrannare. Egentligen har dessa två artiklar inget direkt samband annat än att rubrikerna på något sätt hör samman. ”Dödsfall i ensamhet förvånar Bornestig” och ”Allt förre tomma lägenheter”. Det är lite av ett dödsfall i ensamhet som pågår just nu uppe på Västerhöjden och Persfallsvägen. Det är ”Hemma på mammas gata” som drar sina sista suckar. En påminnelse om hur tiden är föränderlig.

En gång i tiden bodde de flesta av barnen på fotot här. Första klass 1977, Granvägen. Jag känner till en knapp handfulls livsöde. Jag själv längst fram till vänster i bild. En skjorta med ishockeyspelare på kragarna. Tomas, Tapio, Mikael, Pia, Ulrika, Tommy och Sari är några namn. En av fröknarna hade sex tår.

Åtminstone tre av barnen bodde i huset på Persfallsvägen 12. I dag ett hålögt skelett. Det är möjligt att huset förlorade sin själ för länge sedan, men det bodde människor i huset tills inte för länge sedan.

I det tomma rummet längst ner till höger, platsen där Elvis föddes.

Stuprännan där jag fastnade med mitt knä när jag försökte fly från utegångsförbudet och en bestämd barnvakt är borta. Straffet för att krossa källarfönster när mamma ser på.Persfallsvägen 14 där en älg sträckte upp sitt huvud till en av ballkongerna längst ned och kom över äpplen som jäst och blev berusad. Tror det var senhösten 1976 och vi barn fick inte gå ut på gården för älgen hade tydligen dåligt ”ölsinne” och blev en elak jävel som berusad.

Funderar på att trotsa bestämmelserna att man inte får gå in på rivningsområdet och sno skylten. Alternativt be ödmjukt om att få den till skänks av kommunen. En viktig pusselbit i livet med nostalgiskt värde. Övriga foton från dagens besök finns i ett fotoalbum här.

Med det här inlägget har jag producerat 2613 inlägg under Hoforsbloggen. Av en händelse började jag titta tillbaka på mina bloggprojekt och inser att det sammantaget rör sig om strax över 30 000 blogginlägg som jag producerat genom åren sedan 2006. Jag brukar säga att bloggandet är lite som träningsanläggningen för mitt mer seriösa författande. Att upprätthålla konditionen även när skrivlusten inte alltid infaller. Vissa dagar känns det enormt motigt att träna och på sistone har jag försökt att helt enkelt låta bli de dagar då jag ändå skulle producera sämre inlägg än vanligt. Språket och infallsvinklarna har under åren förändrats naturligtvis, det har jag även som person. Jag skulle inte gå så långt att kalla det ”vuxet”, men i jämförelse så tog jag en liten resa tillbaka och fann att den 27 maj 2008 så var det den här typen av provocerande inlägg jag tillverkade.

——————————————————————————————————————-

Eftersom jag flyttat omkring en massa filer i datorn tänkte jag även att jag kunde rensa ur en massa foton som blivit suddiga eller på annat sätt inte är aktuella att behålla. Hittade några ”foton av foton” från min egen barndom, och där kan man se att vissa saker följt med mig genom hela livet.

Den här fisketuren till exempel. Det är jag som sitter till vänster och ser allt annat än glad ut. Jag hade råkat trampa i vattnet och fått blöta strumpor. Inte blev jag gladare när strumporna ni ser fram i bilden dessutom tog eld.

Ishockeyn har ju varit en central del i livet till och från, trots att jag tydligen började öva tekningar tidigt i karriären, lyckades jag faktiskt med konststycket att aldrig göra ett endaste mål i seriespel under alla åren. Måste vara något slags rekord va?

Två ambitiösa bröder som byggde en egen dojo hemma och tränade extra för att  kunna nita skiten ur andra barn på träningarna. Judo hade sina begränsningar som sport och vi slutade när vi insåg att man aldrig skulle lära sig slä människor på käften med den här budoformen. Om jag inte missminns mig blev det skytte som aktivitet istället.

Jag vet inte om Johnny Logan är undantaget av irländska musiker eller så är det bara jag som lyckats hitta tandlösa, djupt alkoholiserade och riktigt rockande företrädare för landet. Logan slog sig istället in på en karriär som schlagerartist och har gjort ett par slagdängor som får anses vara mycket lyckade. Vem av oss i de ”äldre” generationen minns inte ”Hold me now” som många dansat en tryckare till?

—

 Tyvärr eller lyckligtvis, beroende på vem du frågar, så följer inte ett livslångt kändisskap med en schlagertitel. Jag blir mest lite deprimerad när jag ser att Johnny Logan måste åka runt i Sverige och göra kyrkspelningar istället för att fylla en hyfsat stor arena. På lördag kommer han till Hofors.

Inte helt osökt kommer jag att tänka på ett inlägg jag gjorde för ett par år sedan. När jag för ett ögonblick trodde jag delade en tågresa med ytterligare en 80-tals artist som förvisso inte åkte runt på kyrkoturné, men väl fick göra julshower i mellanstora svenska städer tillsammans med Janne Loffe Carlsson.

Det som göms i tö kommer fram i snö sägs det. Samma sak med det som göms under mossa. Där kan det tyvärr försvinna för evigt om ingen ”sakletare” som jag kommer och snubblar över det. Det slår mig att det bara är en tidsfråga innan den här synen blir allt sällsyntare.

Bredvid låg andra burkar som numera är någon form av rostfärgat papper som går sönder när man tar i det. Just det här exemplaret måste vara sällsynt seglivat. En form av arkeologiskt fynd.

Idag är det Gefle Dagblad som står för de intressanta historierna och diskussionerna. Igår postade en mamma till en 8-åring en insändare som lät helt absurd. ”Min son kommer inte spela den cupen”. Här redogör hon för sin syn på saken att hennes son petats från ett hockeylag:

”Han har aldrig varit någon stjärna på isen men han har haft kul och det har varit viktigast för oss som föräldrar. När samma lag även spelade fotboll ville han testa att spela även det. Inte heller där var han så ”duktig” vilket resulterade i att han fick sluta.

Tränarna skyllde på att laget var fullt men småsyskon till tränarbarn och barn med de ”rätta” kontakterna fick spela kvar, det här var ett hårt slag att få som sjuåring. Då han inte fick spela med sitt favoritlag längre har han vägrat att ta i en fotboll igen. Ett exempel på detta var då de skulle ha fotbollsturnering i skolan. Då kom han gråtande hem och frågade om jag kunde skriva ett intyg till fröken att han inte spelar fotboll längre och inte vill vara med.

Nu är det alltså dags igen. Hans ishockeylag har valt att gå upp i en högre serie för att ge barnen motstånd men man skulle inte börja toppa laget som de så fint uttryckte sig. Några veckor har nu gått av terminen och nu blir han petad ur laget.

Man skyller på att han inte har de ”rätta” grunderna. Att behöva berätta detta för sin åttaåring kommer att vara det svåraste vi har gjort och varje ord kommer att behöva vara noga genomtänkt.”

Förutom kommentarerna som ökar i antal till insändaren kom idag responsen från en ungdomsledare i Valbo HC som gjort en insändare samt en artikel i Gefle Dagblad från just Valbo HC.

—

Ofta får man höra ”gnäll” bland tränare och lagledare inom ishockeyn att det inte finns ett större urval att plocka ihop spelare från. Ungdomshockeyn förr är inte som idag trots att man producerar allt bättre ledare och tränare. Idrotten i sig är kostsam och det finns massor av andra alternativ än just ishockeyn. Innebandy och fotbollen till exempel. Ishockeyn är inte längre den folksport som det var historiskt. Därför låter det som rena galenskaperna att en förening/klubb skulle ha petat bort en 8-åring så tidigt. Att man inte erbjudit spel i ett B-lag eller liknande. Dessutom är det enormt svårt att säga att ett barn i den åldern aldrig kommer utvecklas tillfredsställande nog. Det vore faktiskt på sin plats att den berörda föreningen namngavs och att de fick förklara varför man agerat som man gjort och hur deras filosofi ser ut.

—

När jag själv var aktiv de första åren som barn hamnade jag efter en kort inledning i gamla Hofors IK, i en annan större klubb i Falun där man hade 3 lag för snudd på varje generation nya spelare. De bättre, mer avancerade hamnade i grupp 1, i grupp 2 fanns dom som var på gränsen att ta plats i första gruppen, i grupp 3 dom som inte hade stått på skridskor sedan barnsben men ändå börjat med ishockey och fick lära sig mer av grunderna. Oftast flyttades barn mellan grupperna beroende på om det fanns plats för dagen eller för att ”toppa laguppställningen” inför seriespel. Alla tre lagen spelade i en serie så matcher och träningstider fanns för alla. Ett par år senare försvann en grupp och ytterligare något år nästa, kvar var en stor trupp på runt 30-40 barn som blivit ungdomar och i takt med hur föreningen satsade i seriespel föll fler bort. Själva tänkandet att barnidrott skulle ses ur en pedagogisk vinkel existerade förmodligen inte. Det är det synsättet som levt kvar bland många gamla tränare och ledare. Att resultaten blev allt viktigare och liknande elitsatsningarna i högre divisioner. Nu är man bättre på att utbilda tränare och ledare som sagt, men dom har fortfarande krav på sig som kan sägas vara både rimliga och orimliga. Det finns föräldrar som trycker på och vill ha resultat till kostnaden av de egna barnens lagkamrater. Det fenomenet måste man också lyfta fram och diskutera.

—

En anekdot i sammanhanget kan vara när jag drygt 20 år senare spelade A-lagshockey i samma ishall och sitter i omklädningsrummet när jag hör en välbekant röst ge sina spelare en rejäl utskällning som avslutades med orden ”Du där kan ta din jävla back och dra härifrån”. Först tyckte jag det var lite lustigt för jag hade tagit för givet att tränaren ifråga skrek till sitt eget A-lag som spelade i en högre division. På sin meritlista har han bland annat OS-guld, SM-guld och mer än en Stanley Cup-titel i NHL. Den som kom gående utanför vårt omklädningsrum med tårarna rinnande på kinderna var däremot ingen vuxen spelare, utan en liten kille i 10-12 års åldern som just fått beskedet att han inte dög och utskälld av kanske mannen som varit hans förebild och idol.

För många år sedan när jag var singel, ”ung” och bekymrad över existentiella frågor här i livet, såg jag ett litet visitkort som gjorde reklam för en jazzklubb. Man träffades en gång i månaden, på en söndag och lyssnade på musik och drack en hel del grogg. Kändes lite som en utmaning att bli medlem och delta i träffarna, så under en höst, vinter och delvis av en vår gick jag på sammankomsterna. det visade sig att jag var definitivt den yngste medlemmen(som icke spelade ett instrument) men väl klarade av att dricka grogg ikapp med gubbarna och uppföra mig på ett hyggligt moget vis. Musiken riktigt skön i bakgrunden, dryckerna likaså, men möten med människorna i klubben kanske det bästa minnet. Eftersom jag kom ensam togs jag under vingarna av en redaktör, en pensionerad stamanställd inom försvaret och en journalist med alkoholproblem som gjorde honom till en kliché av sig själv. Då och då dök det upp en äldre men galant dam som jag själv omnämnde som Doris efter hennes likhet med Doris i filmerna om Jönssonligan. Hon hette något annat helt bortom dessa söndagskvällar med jazz och sprit.

Det blev bara en termin med jazzklubben. Både arbete och andra intressen tog över, men det var verkligen en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag har knappt behållit något intresse för musikgenren i sig, förutom några godingar som Nina Simone, Buddy Rich, Minnie Riperton och sentida artister som också kan placeras in i genren, Duffy och Jamie Cullum. Mest föredrar jag dock Frank Sinatra och Dean Martin även om det inte klassas direkt som jazz. Martin har jag för övrigt en samling av 22 skivor med.

—

Varför detta svammel om jazz kan man tänka. Jo idag har Arbetarbladet en artikel om Bosse Tigrén, och det är när jag läser om hans möte med Enrico Tomasso jag drar mig mina egna erfarenheter till minnes.

”– Jag var på en jazzpub i London för några år sedan och lyssnade på honom, ­efteråt gick jag fram och presenterade mig och sedan dess har vi haft lite kontakt, berättar Bosse Tigrén.

När Tigrén släppte sin skiva förra året skickade han över ett exemplar till Londonmusikern och fick då erbjudande om att komma och uppträda med honom”

Efter inlägget om kolarkojan igår, fick jag ett mejl med en bild där avsändarens ”farsa” visade hur man bodde när man var ute på skogsarbete förr i tiden. ”Aningen mer komfort” än kolarkojan sades det i bifogad text.

Det är flera saker som slår mig när jag ser bilden. Ni ser kärlet som hänger vid kojans vänstra sida. Ser identiskt ut med ett annat kärl som jag skrev om för två år sedan, och som makalöst nog kan vara ett svunnet spår efter min egen morfars tillvaro i skogarna här i kommunen. Det har för övrigt tjänat som blomkruka ute under två somrar här hemma sedan jag fann det.

Är det någon som mer bestämt kan säga vad man hade dessa kärl till? Fotogen?

En annan sak som jag drar mig till minnes är ett annat inlägg som faktiskt är lite av en utveckling av kolarkojan. Dom så kallade jordskeppen som landat lite här och var i modern tid.

Studier på distans innebär ju att man bör försöka göra de uppgifter man tilldelas. Jag har gått och dragit mig lite för en skrivuppgift på temat ”Barndoms barn”. Ibland kanske man överanalyserar vad som egentligen förväntas av en och gör det aningen svårare än vad som är tänkt. Under helgen har jag därför bläddrat i gamla fotoalbum från tiden när jag var under en meter lång och försökt placera mig själv där som vuxen åskådare till mig själv. Till och med besökt Västerhöjden där de första åren av mitt liv utspelades och där Elvis föddes en gång i tiden.

En form av mental arkeologisk utgrävning av det tidiga 1970-talet kan man säga. Det var i synnerhet tre saker som jag letade efter. En storsten kallad just ”stora stenen” på grund av sin storlek. Den var borta och marken jämnad. En gammal tall där jag lyckades fastna med en gren instucken i mitt knä några meter upp efter stammen, den stod kvar och såg ut som jag mindes om än kanske sjungandes på sista versen av sitt långa liv. En bred å där vi byggde flottar och färdades upp och nedströms.

Det var ingen å och ingen älv för den delen heller. Mer lite av en bäck som inga större flottar kan ha färdats på. Världen blir så mycket större när man är mindre konstaterade jag. Samma sak med avstånd. Korta ben, längre att gå. Känns onekligen lite vemodigt att se husen igen och veta att kommunen planerar att riva dem.

Med bortblåst festivalhumör spenderade jag istället eftermiddagen/kvällen till att se livesändningarna via Aftonbladet där en demonstration på Bantorget i Stockholm hölls samt att se två filmer jag väntat på. Båda aktiviteterna något av en besvikelse även om jag fick se en liten maskerad demonstrant uppkastad på huven till ett polisfordon och några kravallutrustade ryttare till häst göra utfall. Jag vet inte, men känslan jag har är att upploppen faktiskt blivit aningen mer civiliserade med tiden. Man blåser lite i lurar, skanderar lite utan att egentligen veta vad man säger och sen bankar lite på sopcontainers och låter sig sprejas med pepparsprej av polisen. Ja någon kanske åker på ett ”trumsolo” av polisens batonger men that´s it liksom.

—

Istället trodde jag att två stycken väldigt omtalade filmer skulle ge dagen någon slags mening. Battleship och The Raven.

Kontentan är som alltid, man skall aldrig lyssna på vad folk säger, brukar bli så fel då. Battleship kan vara en av årets sämre filmer trots specialeffekter och Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Snarare någon form av propagandafilm för den amerikanska marinen där man först krigar mot utomjordningar och sedan låter ett gäng gamla veteraner kliva in i filmen och dra några krystade kommentarer tillsammans med sitt veteranskepp. En bekant hade sagt att den här filmen var betydligt bättre än en annan propagandafilm i samma genre vid namn Independence Day. Kunde inte vara mer fel. Betygsmässigt ger jag den 1.5 av 5 möjliga.

—

Filmen efter, The Raven såg ut att bli räddaren i den totala nöden efter rymdkriget. Inte minst för att få se John Cusack gestalta Edgar Allan Poe. Mannen har kommit att vara ett ansikte för djup depression vilket kanske varit uppenbart för alla som läst något av hans alster. När man äntligen gör en film om en av litteraturens största kanske man skulle ha förlitat sig på att hans sanna historia var tillräckligt spännande och dramatisk. Istället har manusförfattarna förvandlat honom till något som liknar de nutida filmerna om Sherlock Holmes spelad av Robert Downey JR. Man vänder upp och ner på hela hans liv och förvrider författarens livshistoria totalt. Vad blir nästa steg i Hollywoods idétorka? Att göra Gandhi till en flygande superhjälte eller Rudolf Hess till en humanist?

Det blir samma betyg på The Raven som Battleship, 1.5 av 5.

—

Okej man kan försöka intala sig själv att film är film och att det finns möjligheter att sväva ut i innehållet. Men det jag vänder mig emot är att nyttja historiska personer till något helt annat. Det finns faktiskt på fullaste allvar en risk att någon yngling i framtiden skall skriva en uppsats i litteratur och nyttjar filmen om Edgar Allan Poe som referensmaterial. Det finns nog ett antal personer som gick i skolan med mig här i Hofors som minns misstaget med att hyra På Östfronten Intet Nytt på VHS när boken som skulle refereras hette Okänd Soldat… Stackars Åke Friberg.

Först idag kände jag att orken fanns till att börja titta i de klassiska ölbackarna med serietidningar som jag fick hem för en tid sedan. Som att återse sin ungdom på nytt kan man säga. Jag ställer mig dock frågan varför jag i 20-års åldern införskaffade ett helt gäng med Nintendo i serieform. Möjligen kan det vara min minsta broders magasin som smugit sig in som en katt bland hermeliner.

Det här måste varit innan internet fått ett ordentligt genomslag trots att Ines Uusman 1996 sade att ”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet”. Men det var då det. I vår moderna tid återfinns faktiskt Ines i självaste hjärtat av planlöst surfande på nätet.

Nu var det dock inte tänkt att inlägget skulle handla om den tidigare engagerade Socialdemokraten utan mer om nostalgi. Den äldre generationen har inte haft nytta av så kallade ”walkthroughs” i diverse dataspel, men kortfattat så är det lite som en guide att ta sig igenom diverse problem som kan uppstå. Ungefär som Bibeln eller Jan Guillous böcker om Arn – Tempelriddaren. Sådant innehöll tidningarna som idag säkerligen har ett nostalgiskt värde för dem i synnerhet födda och uppväxta under 80-talet.

Min egen uppfattning av nostalgi är en lite annorlunda version. Som Groo Svärdbäraren. Gavs ut i tidningsform 1984-85 och i en av ölbackarna återfanns faktiskt det första numret.

Riktig nostalgi för oss födda lite tidigare än 80-talet och faktum är att jag minns exakt var jag köpte det här exemplaret. Tors Center i Torsåker. Gått nästan 30 år sedan dess och nu är det åter i samma kommun. Det har säkert ett litet värde bland samlare och nostalgiker, men jag överväger att faktiskt rama in det och låta det hänga på väggen i ett senare ”pojkrumsprojekt”. Kanske mer värdefullt i de rätta kretsarna kan nog första numret av Miss Hulk vara.

Om ni nu höjer på ögonbrynen och undrar hur kunde denna Miss Hulk förvandlas till just Miss Hulk så ska jag förklara det. Det har sagts att det var en god vän till ur-Hulken Bruce Banner, men hon är i själva verket hans yngre kusin. Han söker upp henne för att han helt enkelt känner sig missförstådd av världen och därmed riktigt ensam. Strax därefter råkar de båda ut för ett attentat och Jennifer Walters får olyckligtvis en förlupen pistolkula i sig varpå Bruce Banner måste ge henne en blodtransfusion för att rädda hennes liv. Vad som följer i spåren av det kan vi seriefreaks räkna ut.

På dagarna arbetar hon sedan som brottsmålsadvokat och i vissa perioder (kanske förknippat med PMS) som en grön skitstark kvinna som vänder upp och ner på världens alla bovar och skurkar.

Tidningen gavs ut i Sverige under åren 1982-1984, 11 nummer totalt men i USA 25 nummer innan man lade ner tidningen på grund av bristande försäljningssiffror. Världen hade ännu inte riktigt tagit till sig den växande feminismen och hade inte mycket till övers för stark och arga kvinnor kan man tänka. Idag hade det nog varit ett helt annat läge även om man hade debatterat både hennes styrka och färg och kanske menat att det var en miljövänlig och självständig kvinna på en och samma gång. Med tanke på att jag en gång köpt denna tidning så måste jag säga att jag tillhör de allra tidigaste feministerna som inte var rädd för en kvinnas styrka och framåtanda.

17.36 springer Marie-Louise Dangardt framför kofångaren på bilen vid Centralgatan. Såg ut att ha siktet inställt på Apoteket. Kanske var hon ute efter att köpa lite Aspirin, graviditetstest eller östrogenpiller inför helgen. Det är egentligen strunt samma vad syftet med besöket var, men när jag i det där ögonblicket såg henne så dök tanken upp om hon hade varit lyckligare om den omtalade Skänken funnits i hennes blickfång.

—

Men jag går händelserna och tankarna från dagen i förväg. Innan Dangardt sprang över vägen hade dagen tillbringats i Falun tillsammans med släkt. Bland annat fanns inmundigande av paltbröd och fläsk (eller stuvade makaroner om man hellre ville ha det) på schemat. Sedan blev det en liten upptäckarfärd ner i källaren där en hel del av ens barndom och ungdom finns bevarat. egentligen letade jag efter något annat, men den upplyftande känslan av att hitta två hederliga gamla ölbackar fyllda med Marvelserier och annat läsbart var en höjdpunkt. Inte minst för ölbackarnas skull. Ni som är läsare av den tidigare generationen då skivspelare och vinylplattor var det enda som existerade vet säkert hur värdefull dessa backar är för förvaring av just vinylplattor.

En trevlig och praktisk liten detalj för den planerade återuppväckelsen av mitt ungdomsrum. Egentligen så är det bara ett par möbler och några affischer som saknas. Allt annat har jag sparat för just det här projektet. Regniga dagar kan jag sedan i framtiden sitta på mitt lilla pojkrum och lyssna på de gamla plattorna, läsa serietidningar och allt som skiljer från den lyckliga tiden är att jag med gott samvete kan dricka sprit samtidigt.

I nämnda källare hittades slutligen en annan detalj som gör livet lite festligare. Jag har letat med ljus och lykta efter en praktisk svampkorg, till och med åkt till andra orter för att hitta just den där perfekta korgen. Inget har riktigt passat. Men nu är pusselbiten på plats och svampsäsongen redan här. Blir klart snyggast i skogarna runt Hofors!

Man kan tycka att skoleleverna som idag avslutar grundskolan hade förtjänat lite bättre väder denna morgon. En stor dag för många eftersom det är ännu ett steg mot friheten att vara vuxen på egen hand. Ja naturligtvis gymnasium och kanske högre studier först, men den större delen av ”livstidsstraffet” är avtjänat åtminstone. Jag skriver livstidsstraff för det har en lite rolig bakgrund. När man lillebror skulle börja första klass och stod uppklädd och förväntansfull kunde jag inte låta bli att säga ”Jaha du, nu syns vi om nio år då” och lillebror tittade upp på sin pappa med skräckslagen min. Han trodde verkligen på att vi skulle lämna in honom och hämta honom först efter grundskolans slut. När han sedan slutade nian fick jag äntligen säga ”Välkommen hem” fast då hade han äntligen lärt sig vad sarkasm är. Det här är en sådan där dag man minns tillbaka till.

—

Men för mig så är det även en sorgens dag. Jag har tyvärr sett så många som gått ut för att fira sin avslutning med glädje och dagen efter vaknat upp med livslånga ärr i både själ och kropp. Ingen bra början på ett självständigare liv. Därför är det mycket positivt att Entré Ungdom fått möjligheten att arrangera en drogfri skolavslutning på Folkets Park ikväll.  Det kommer naturligtvis inte att skydda alla, men det bidrar åtminstone till det bättre.

Lagom inför den stundande valborgsmässoaftonen då många ungdomar genomgår sin alkoholdebut, skriver Arbetarbladet en artikel om det nya destilleriet i Gammelstilla. Det finns naturligtvis många olika sidor som man kan se detta på. Det första är naturligtvis den uppmärksamhet som trakten kan få om man lyckas producera en bra produkt. Det andra är hyckleriet vårt samhälle ägnar sig åt när det kommer till akoholhaltiga dryker. Vi förmanar ungdomar och vuxna att sprit är livsfarligt, men samtidigt ägnar vi oss åt en form av romantiserande runt samma produkter. Det återfinns ingenstans i texten att ett överdrivet intag kan leda till problematik senare i livet. Istället är det nästan en religiös stämning. Det är det jag avser med att vi är ett samhälle av hyckleri.

—

Men vi är inte ensamma i världen om det. En dokumentärserie som jag uppskattar på Discovery Channel är Moonshiners. Där har man ett tema om hembränd sprit, påstått bättre än de lyxigare märken som finns. I serien figurerar vad jag önskar inte är nidbilder av amerikanska ”Hillbillys” som spenderar alla sina dagar med att tillverka sprit, odla cannabis, jaga djur med pilbåge och älska med sina skjutvapen iförda hängselbrallor. Där omnämns bland annat ”Marvin Popcorn Sutton”, en härlig karaktär som fått sitt smeknamn efter att ha slagit sönder en popcornmaskin med en biljardkö.

Jag tror dessutom att detta är början på en trend. I Sverige har vi genomgått flertalet sådana gällande alkohol. Först började vågen av vinintresse. Det bildades sällskap som Munskänkarna som samlades i slutna rum och smuttade på dyra kvalitétsviner vanliga dödliga bara kunde drömma om. Nja knappast inbilla sig att det fanns så många olika aspekter att bedöma ett vin på. Det skapades tidningar, lobbyismen spreds i TV och snart var varje enstaka person en professor i vinkunskap. Efter det kom öltrenden där varje man skulle ha sitt eget öl och helst så märkligt som möjligt. Öl i TV, öltester i gourmettidningar. Whiskyvågen inleddes och plötsligt var försäljningen av dyra sorter ett faktum. Utbudet på Systembolaget ökade dramatiskt och istället för att höra någon beställa en Jack Daniels eller en Famous Grouse när de ville stila lite på krogen, efterfrågades rökighet och tjärsmak. Människor som inte ens tålde doften av den färgade spriten tvingade sig att älska den för att hänga på trenden. Den håller sig fortfarande vid liv även om den börjat ”tunnats ur”.

—

Trenden jag skrev om och tror benhårt blir nästa stora grej i vår del av världen är ren sprit. Det kommer att ansökas om tillstånd för en lagligare form av hembränning, och smakreferenserna och importen kommer att finnas till viss mån i den amerikanska södern eller vissa märkliga bergstrakter. Tyvärr kommer snobberiet kring produkterna följa med från de andra vågorna, men givetvis hoppas jag på att man anammar sättet man intar spriten på likväl. Ur en gammal syltburk sittandes på verandan en solig dag. Samtidigt som vi fördömer alkoholintag och skickar ut nattvandrare för att stoppa ungdomar från att göra samma sak vi i andra andetaget betraktar som den helige Graalen. 

Nej det är inte det där nätfisket som idioter ägnar sig åt, det handlar om att se fiske på nätet live. Här finns en webbkamera som visar ett avsnitt av Norrbyströmmen, vatten som rinner från Vättern och är ett så kallat ”hyrvatten”. Såg nyss en man som fick sig en fisk av okänt slag.

Personligen så finner jag det minst lika underhållande att se andra människor fiska som att fiska själv. Har ju rest en del och varje gång har jag haft det lite som en uppgift att studera det lokala fisket. Minns i synnerhet en gång, tror det var på Menorca i början av 2000-talet, då jag hittade två engelska herrar klädda för husvagnssemester i Värmland, som stod och kastmetade med bröd de köpt och blandat upp med vatten. En form av deg liksom. Fick upp massor av småfisk som påminde om en art av abborre. Det märkliga med deras fiskande var att varje gång de skulle kroka av så tog en av dem på sig en riktigt tjock skinnvante och höll fisken med, klippte av reven med kroken fortfarande i munnen på fisken och satte dit en ny krok och kastade ut igen. Sådär höll dom på under en halvtimme tills de fick slut på krokar.

En olycka kommer sällan ensam brukar det heta och det stämmer för det mesta. ”Beavis & Butthead” har väckts till liv igen på MTV och har premiär ikväll 22.55. När det begav sig så var det riktigt underhållande med deras soffhäng och kommentarer till hårdrockvideos. Sedan kom spelfilmen och det kändes som det var dags för de båda att gå i pension. Nyckeln till deras framgång var nämligen musiken vilken inte fick samma utrymme i långfilmen.

Det märkliga är att karaktären ”Butthead” måste ha plagierats från en bekants utseende, uppträdande och karaktäristiska skratt. Även han gjorde någon slags comeback för några veckor sedan då han ringde och försökte göra sig förstådd efter ett ansenligt alkoholintag. Knappt 15 minuter där man i princip bara hörde ”Hö hö hö hö, hö hö hö hö”.

Jag vet inte om jag vill se återkomsten av dessa två herrar. Mycket för att man inte kommer köra på ett hårdrockstema utan istället mixar det med  ”Twilight”, lite ”Jersey Shore”, lite ”Teen mom”, och annat som kidsen bryr sig om nu när musikvideon är halvdöd” enligt Karolina Fjellborg i Aftonbladet. Kanske är det mest humoristiska i sammanhanget Fjellborgs självmål:

”Men summan av kardemumman är konstant, och det är inte helt lätt att se poängen med den här animerade återkomsten. Angelägen känns den ju i alla fall inte”

Hennes ord kunde lika gärna ha beskrivit hennes egna ”artiklar” i kvällsblaskan.