”Det blir Klas Göran Larsson från Torsåker som får ta emot 12 000 kronor för sitt mångårigt ideella arbete och för sitt sociala engagemang inom fotbollen i Torsåkers IF”

En av dom där eldsjälarna som är sällsynta i dagens föreningsliv kan man lugnt säga.

Sedan tidigare har man förlorat tillverkningen av ”Falu Rågrut”. Vet inte hur det är med er andra, men jag finner det snudd på motbjudande att både hårdbrödet och korven inte längre ens skall tillverkas på orten. Jag bodde under en lång tid i villaområdet bredvid fabriken där man gräddade brödet. Varje morgon spred sig doften av nybakat i området. Sen försvann doften och fabriken blev en second hand-butik till förmån för människor i Ungern eller liknande. Falu Rågrut blev inte alls samma sak efter flytten. Naturligtvis ingen skillnad i smak, men något var det som gjorde att brödet inte alls hade samma lockelse som tidigare. Ett av det bästa jag visste var en hårdbrödskiva i stort format, extrasaltat smör och skivor med Falukorven från Melkers ovanpå. Ett snabbt drag med senap och en sann delikatess. Under senare irrvägar i livet har jag alltid varit väldigt noga med att Falukorv ska vara från Melkers, annars är det inte Falukorv, bara korv och inte lika god. Det är en betydande skillnad i smak på orginalet och i kopiorna. Man märker detta också bara genom stekningen. Stuvade makaroner och en rejäl hög med skivor av korv är bland det bästa man kan serveras. Onekligen sorg att läsa artikeln:

”– Merparten av all vår korvtillverkning flyttas till Sävsjö. Falukorven har vi inte beslutat oss om än. Vi har ju i stort sett alla maskiner kvar i Falun så vi har planerat att ta ett beslut under augusti. Men vi har full handlingsfrihet fram till oktober och kan revidera våra planer ända in i början av 2014, säger Per Olsson, vd i fjärde generationen i familjeföretaget Melkers.

Att ens överväga att flytta falukorven från Falun är något som rör hjärterötterna i företaget som tillverkat originalfalukorven i Falun sedan Olssons 1870 började röka kött i sitt slakteri. Den rökta korven utvecklades omkring 1890 till Falukorv, som förmodligen är Sveriges mest populära maträtt.”

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Hann inte med att läsa någon av hennes böcker innan och visste i stort sett bara att hon skrivit manus för bland annat Skärgårdsdoktorn och Hästens Öga,  barnpjäser, barnböcker och ett gäng självbiografiskt baserade böcker. Föredraget på dryga timmen innehöll så mycket mer. En del av sitt livs berättelse, hur hon av någon outgrundlig anledning hamnade åkandes runt runt, i en lokal slinga omkring Gävle för att slutligen bli intagen av polisen. Hon hade drabbats av en psykos och ett vägskäl i livet. Även att karaktären Wilma i nämnda TV-serie fått namnet efter en familjemedlem och då man snabbt fått göra en förändring i manus då det påtänkta namnet för rollen motsvarade namnet för Samuel Frölers egen dotter. Det var en fråga om att det kunde kännas lite knepigt för skådespelaren att agera pappa.   Effekten av framgångarna för TV-serien blev att ovanligt många barn döptes till Wilma i Sverige efter det. En hel del tips för skrivandet i sig, bland annat att alltid bära med sig en anteckningsbok och en penna, men att hon även arbetat lite på samma sätt som Aleksandr Solzjenitsyn, att skriva mentalt om inte papper och penna finns tillgängligt (av begripliga skäl i Solzjenitsyns fall under sin tillvaro kommunisternas arbetsläger). I Gunilla Linn Perssons fall handlade det mest att praktiskt kunna skriva och författa samtidigt som hon skötte barn och hushåll.

Måste säga att jag blev riktigt imponerad. Få människor har den effekten på mig så det är alltså lite speciellt. Självklart mycket på grund av att hennes sätt att arbeta blir någon form av bekräftelse på hur jag själv gör och att det är ett slags kvitto på att det fungerar längre fram. Även hur hennes skrivande hade utvecklats och hur eventuella hinder undanröjs med tiden.

Dagens största behållning blev avslöjandet att Gunnar ”Slaktarn ”Persson, hårdför back i Djurgårdens IF en gång i tiden, var hennes far. Med den vetskapen fick jag en av hennes böcker med en speciell dedikation. Värd att rama in. Jag får nog lägga Lasse Berghagens bok ”Flakmopedisten” åt sidan nu och sträckläsa den här istället.

Hela grejen med i synnerhet engelsk våldsromantik fick väl sitt genombrott med filmen ”I.D” 1995. Välspelad och fragmentariskt avslöjande för vad som egentligen hände bakom rapporterna om upplopp i samband med fotbollsmatcher i England och Europa. Något som då var sällsynt i samband med Allsvensk fotboll i Sverige. Det var nog under 90-talet som det började röra på sig och flera supporterklubbar gick över till mer våldsamma aktiviteter än att klappa händerna och ropa ”Heja heja”. Fenomenet kallades Firmor och till en början hade bara de stora klubbarna en våldsam falang, men drygt 20 år senare finns det även supportrar som hävdar sig ha en fotbollsfirma trots att man hejar på till exempel ”Vinkelboda IF”. Jag skall inte gå in närmare på den livsstilen mer än att det starkt förknippas med ett dyrbart mode och märkeskläder de flesta inte ens hört talas om.

Då och då har det kommit filmer på detta tema och störst genombrott fick kanske ”The Football Factory” 2004. Många av skådespelarna från den filmen har kommit att bli lite av mina egna favoriter på den ”Engelska scenen” faktiskt. Tyvärr kom ”Green Street Hooligans” året efter och även om man kan se bland annat Charlie Hunnam från ”Sons Of Anarchy” i en av rollerna, blev det inte bra att huvudrollen spelades av någon som precis innan trampat omkring i tre filmer med hobbitfötter. Ja det rör sig alltså om Elijah Wood. En filmproduktion som placerade en amerikan i en engelsk huliganmiljö. Fel tänkt av Hollywood. När man 2009 sen gör en del 2 är det bokstavligen ridå för genren.

Då tar man till nya grepp för att få med firmaföreteelsen. Plötsligt börjar många fd huliganer ge ut böcker, medverka i filmer om sig själv och kombinationen med engelsk gangster/huligan-tema. Till exempel ”Rise of the Footsoldier” 2007.  Men innan det hade man mjölkat feneomenet som en kassako. Böcker och till och med spel för datorer. En uppmärksammad bok även på svenska och aktuell på sistone då Uppdrag Granskning letade upp författaren och det visade sig vara en ungdomstränare i AIK och gjorde ett stort nummer av det. Har faktiskt en första utgåva av boken ståendes bland de engelska i genren.

Spelmässigt var det ”Hooligans – Storm over Europe”. Ett sött litet strategispel där man styr sina små figurer i olika scenarion. Bland annat anordnar man spontan-rave, slår sönder en och annan uteservering eller samlas i grupp på någon europeisk gata och hetsar varandra med hejarop. Det var länge sedan jag spelade det, men vill minnas att man kunde köpa ecstasy, järnrör och andra attrialjer för att utöka spelupplevelsen. Egentligen rent trams och idag skulle nog inte ungarna förstå vad det var för slags grafik eller ens uppskatta det. I spelvärlden har man utvecklats betydligt mer när det kommer till underhållningsvåld.

Det är alltså med den korta bakgrunden som filmen ”White Collar Hooligan” dyker upp och får en uppföljare och tydligen även en tredje film att vänta till 2014. Nu verkar det till och med som om att vissa skådisar (läs Nick Nevern) inte förstått att genren tyvärr dött ut. I film efter film och planerade produktioner ska han spela liknande roller. Tröttsamt som betyget på den i inledningen nämnda filmen, -12 av 5 möjliga. Karriärmässigt går det nämligen inte att återupprepa Malcolm McDowells prestation som symbol för våldsromantiken. Det som gjordes 1971 kan inte göras ogjort och inte pånyttgjort. En nyinspelning fullständigt omöjlig.

Jag har förstått att ”Fiskepoliser” ses lite som Djävulens avföda. Har man rent mjöl i påsen och inte tänker lite längre än att dra upp inplanterad regnbåge utan att betala fiskekort, kanske det är så. Anledningen till att jag tackade ja till utbildningen beror helt på det genuina fiskeintresset. Vi har fina vatten och möjligheter i vår kommun, men det går inte att bete sig hur som helst om det skall vara hållbart i längden eller kunna skapa en fisketurism vi kan vara stolta över. Sånt här skit vill jag inte behöva stöta på när jag är ute och fiskar.

Eftersom jag ändå är ute och fiskar kan jag lika gärna hjälpa Hofors Fiskevårdsområde och markägarna att upprätthålla de regler och plan man har för att värna om ett välskött fiske i området. Det gynnar alla i slutänden. Intressant nog fick ”studenterna” även höra lite om hur det är tänkt att fungera i hela länet. Förbluffande var att det gjordes en plan under 2000-talets början där det fanns en del pengar för olika projekt att hämta ut. I Hofors fall blev detta aldrig utnyttjat tråkigt nog. Kanske kan det ta ny fart med fler fiskeintresserade och fiskeengagerade. Det gynnar hela kommunen att få igång en bra fisketurism. Handlare och hotell.

 När det gäller just projekt så inledde jag och fiskekamraten ett sådant igår. Med tidigare kunskap om favoritsjön och utrustad med ekolod, karta och tuschpenna satte vi igång med en kartläggning. Man började ganska snart se mönster som kommer att vara förhoppningsvis mycket hjälpsamt när det blir en intensivare jakt på de större gäddexemplaren. Det underlättar också att veta exakt var grunden och annat ligger och det blir betydligt lättare att lägga upp en plan för hur man skall fiska de olika arterna. Fiskekamraten är inte värst vidare förtjust i att blanda in ”vetenskap” i avkopplingsfisket, men jag hoppas kunna övertyga honom att det faktiskt går att kombinera. Jag tror han fann uppgifterna vi fick fram oerhört intressanta trots att vi inte på långa vägar är klara med vare sig inhämtning eller analys. Det handlar givetvis också i slutänden att göra fisket aningen effektivare dom där dagarna man bara inte vill ligga och slappa i solen och förlita sig på ren och skär tillfällighet och tur.

”Petrovic meddelade nyligen att han lämnar såväl sina politiska uppdrag som Folkpartiet.

I kommunstyrelsen är det Helena Lindell, FP, som går in som ordinarie ledamot och i barn- och utbildningsnämnden är det Arne Evertsson, FP, som ersätter. Arne Evertsson driver Sparköp-butikerna i Hofors och är för många Hoforsbor känd som ”Spar-Arne”.

Det tror jag blir rätt man på rätt plats eftersom Evertsson verkligen är engagerad i ämnet och har många bra tankar och funderingar kring just barn och i synnerhet ungdomsärenden.

För övrigt var det en otroligt bra sak av Arbetarbladet att rapportera direkt från kommunfullmäktiges möte via nätet. Nu hann jag själv tyvärr inte sitta och följa det hela ”Live” utan fick läsa lite i efterhand. Men det fungerade bra det med.

På vilket sätt skulle det vara en protest mot tveksamma polisinsatser att elda upp sina grannars bilar och hem? Sen gnäller man över att polisen tar i med hårdhandskarna för att skingra upploppsmakarna. Måste ju falla under ”Allmänfarlig ödeläggelse” och dessutom som grovt med 6 år till livstid på straffskalan. Mordbrand fyller det kriterierna för:

”2 § Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov mordbrand till fängelse på viss tid, lägst sex och högst arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om branden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller annars inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet. Lag (2009:396).”

Även morgondagen blir en heldag med fiske av olika slag. Både praktiskt och teoretiskt. Skitfiske på er!

 Det var inget överdrivet bra fiske till en början. Plockade någon gädda och satt mest och väntade. Runt 9-tiden satte det igång. Först med denna modiga lilla abborre.

Kroken var nästan större än fisken. Tänkte att detta var ju inte direkt fantastiskt. Men strax efter kom en tillsynes aldrig sinande ström av små abborrar, mörtar och id. Masken jag metade på tog faktiskt slut. Det är alltså bekräftat att Storametardagen är dagen då metet blir mer framgångsrikt! Två år på raken säger det. Blev ytterligare någon gädda innan jag packade ihop och åkte hem strax före lunch. En stödvila och en dusch innan ishockeyn började på TVn. Hur det gick vet vi nog alla vid det här laget. Sverige spelar VM-final ikväll.

En annan stor tävling var ju Eurovisionsschalgerfestivalen. Jag höll ut under alla bidragen och somnade lagom till pausunderhållningen. Vaknade till strax efter tolvslaget då poängen höll på att sammanställas. Orkade dock inte se det heller så jag hasade mig i säng med antagandet att Danmark vinner. Och det gjorde dom. Bra låt.

Det kan även vara av intresse i frågan, att läsa och se på bilderna när man för ett år sedan ställde frågan till lärare ”Hur klär du dig på jobbet? ” Där återfinns en man som arbetar på förskolan med just kilt. Skulle en manskjol med ” massor av praktiska fickor och fräsiga strumpor” vara godtagbart på Hofors kommuns vaktmästeri?

Michael Ohlsson får även goda råd av en ”Etikettexpert”.

”– Jag ser inget etikettmässigt felaktigt i att en brevbärare har shorts på sig. Men jag vet inte heller vilka han möter på jobbet. Det kan vara besökare som kommer från andra kommuner och då vill man inte ha det så här, säger Mats Danielsson.”

Rådet är även att:

”Danielsson är däremot kritisk till att Hofors kommun ställer krav trots att de inte har någon uttalad klädpolicy. Ska de ställa klädkrav borde de också tydliggöra exakt vad som gäller.

Om de kräver att Michael Ohlsson ska bära långbyxor trots att det är sommarvärme borde de dessutom erbjuda honom arbetskläder, tycker Danielsson.

– Det borde inte vara så svårt att ge sköna kläder som klarar sommartemperatur till någon som arbetar på vaktmästeriet, säger Mats Danielsson, etikettexpert.”

Sedan mindes jag att något bra spinnfiske skulle det ju inte bli om jag inte tog och reparerade lite beten. Ni minns kanske att jag var smått vansinnig över kvalitén på favoritspinnarna.

Det är alltså mycket enkelt att laga trasiga spinnare. Man klipper bort kroken, sätter dit en eller två betesringar och en ny krok. Det är inte svårare än så. Självklarhet för inbitna fiskare kanske, men jag vet bekanta som kastat fullt funktionella Reflexer för att kroken gått sönder och öglan av ståltråd klippts sönder. Det är alltså kroken och inte tråden man skall klippa.

När dom så var klara var det dags att testa. Under hela min lunch sågs en gädda plaska och ha sig vid vassen bredvid. Det krävdes lite envishet, men snart satt den på kroken och lika snart fick den simma tillbaka ner i djupet överlistad. Återigen ingen rekordfisk, men den hade bytt storlek från snipa till vad man kan kalla gädda.

I övrigt var det inte mycket till fiske. Testade att meta med mask, spinnfiske och några rundor med trolling. Gav inget mer livstecken så det blev snart dags för eftermiddagsfika i solen.

Finns det en bättre plats att läsa en fisketidning än på sjön, med redskapen bredvid sig? Det är liksom bara att sätta igång när man drägglat klart till fiskpornografin. Enorm skillnad från att sitta inne under vintern och läsa och drömma om ens öppet vatten. Det blev en hel del solande också. Vinterbleka ben fick sig en liten omgång.

Det fick även armar och händer. Först trodde jag att jag rört något olämpligt i naturen. Det händer ju att man blir nyfiken och plockar med okända växter och annat. Nu är jag ganska övertygad att det är någon lindrigare from av brännskada jag åsamkat mig. Nyttjade solskydd men det tycktes ändå bubbla i skinnet av solvärmen.

I fortsättningen kanske jag bör bära någon form av handske och inte underskatta vårsolens styrka.

”Nu är det Michael Olssons närmaste chef, funktionsledare Kristina Jansson, som framfört kritik om hans klädsel. Klagomålen ska ha kommit från andra kollegor. Jansson vill inte kommentera fallet, utan hänvisar till kommunledningen för svar på hur det är okej att klä sig på jobbet.

Personalchefen Beatrice Bergström Molin har heller inga gemensamt framtagna riktlinjer att använda sig av, men anser att medarbetarna själva bör värdera vad som passar sig.”

Nu erbjöds jag att ta ett fotografi av Ohlssons klädsel igår, men av olika anledningar (läs fiske och hockey) blev det inte av utan kommer senare idag. Men klädseln syns i artikeln och det är alltså ett vitt vanligt linne, jeansshorts, sportskor och svarta strumpor. En ganska typisk sommarklädsel alltså. Men den passar inte alla. Kollegor har alltså klagomål angående hur kommunens interna brevbärare klär sig. Man ska ha i minne att det inte finns någon klädpolicy, det är alltså upp till var och en att fundera ut vad som är acceptabelt eller inte.

Å ena sidan: Personligen har jag bara haft anställningar där det funnits olika grader av uniformer. Man är en representant för företaget eller myndigheten och man behöver bara gå tio år tillbaka i tiden så var det inte att tänka på synliga tatueringar på armar, händer eller hals. Oavsett hur varmt eller kallt det var fanns vissa detaljer som alltid skulle bäras. Det är en policy helt enkelt, framtagen för att de anställda skall vara enhetliga och signalera att individen inte har betydelse, att den som möter kläderna/uniformen/tjänstetecken kan förvänta sig samma service eller tjänst. Jag har aldrig ifrågasatt detta, men då och då har man stött på anställda på olika arbetsplatser som inte förstått betydelsen av en enhetlig arbetsklädsel. Struntat i att sätta på sig slips, använt tennisdojor till kostym, satt en pin eller annat märke på uniformen som tex det där ”Rosa bandet” som stöd för cancersjuka kvinnor. Ett behjärtansvärt ställningstagande, men det hör inte hemma på en uniform eller i sammanhang där det finns en klädpolicy. Personligen tycker jag också att har man tatueringar på underarmarna i ett sådant yrke eller har den policyn, ja då ser man till att dölja dem helt enkelt.

Å i andra hand: I Michael Ohlssons fall finns det ingen klädpolicy. Kommunen har ingen sådan utan lägger över den uppgiften på den anställde. Han utgår från vad som är praktiskt. Linne för att det är varmt och slipper svettpölar på en skjorta. Shortsen är inte på långa vägar stötande som vissa kortare shorts eller badbyxor kanske kan upplevas. Det enda brott han begått är möjligen ett stilbrott att inte klä sig som jämnåriga utan mer åt det ungdomligare hållet. Han arbetar inte med äldre människor som skulle förfasas över tatueringar (den generationen är snudd på borta nu), han framhäver inget burdust. Frågan kan kännas oerhört löjlig. Vad är det då som gör att Michael Ohlsson ständigt hamnar i blåsväder?

En mycket bra fråga helt enkelt. Michael Ohlsson själv säger att det inte rör sig om hur han är klädd, det finns andra anledningar till att det ständigt tycks sättas ut ett krokben på hans livsväg:

”Själv tar han det enbart som ett personligt påhopp eftersom han även sedan tidigare känner sig kränkt.

Michael Olsson har arbetat som fritidspedagog på Värnaskolan, men valde att byta sin tjänst där mot administrativa sysslor på kommunen sedan föräldrar protesterat mot en musikvideo som han gjort och som även barnen tittade på, på fritids. Föräldrarna reagerade mot att videon med namnet ”Bästa horhuset i stan” innehöll sexuella anspelningar.

Olsson polisanmäldes även för sexuellt ofredande i samma sammanhang. Fyra barn förhördes, men polisen fann ingen grund för att väcka åtal och utredningen lades ner.”

Utredningen inte bara lades ner, det var bekymmer att få ut den fullständiga förundersökningen för Herr Ohlsson. Det tog sin tid innan åklagarmyndigheten helt enkelt var tvungen att släppa de dokument och förhör med inblandade som legat till grund för anmälningarna. Inte ett enda förhör hade hållits med Ohlsson själv, han fick bara ett kort meddelande att förundersökningen var nedlagd, misstänkt för ganska allvarliga saker. I samband med musikvideohärvan skedde det en hel del obehagliga saker vilket man får hoppas leder till ett rättsligt efterspel.

”Styrande i Hofors ska agera”. Ja inte agerar dom för att sänka skatten eller ordna så skolväsendet i kommunen inte placeras bland de sämsta i landet. Det finns individer som agerar i kommunens högre sfärer, men då missbrukar man sitt ämbete och position till att smutskasta andra invånare eller politiska motståndare. Även i Ohlssons (och Bojan Petrovics) fall var nämndemannen och Socialdemokraten Robert Vestrin inblandad:

Den här frågan om Michael Ohlssons klädsel är antagligen inte så lätt som man kan tro. Som alltid med Ohlsson. Här finns mer än vad vi vanliga dödliga kan se och även om man inte sympatiserar med Ohlssons person, konstuttryck, musik eller åsikter så är det inte acceptabelt med trakasserier. Det måste det verkligen finnas en policy om i kommunhuset. Här måste korten upp på bordet, vem har och varför ställt till ett jävla liv om ett par shorts och ett linne sommartid? Det ligger nämligen nära tillhands att tro att det är någon som utnyttjat sin bedrägliga makt till att försöka sparka på en som redan fått ordentligt med stryk på sistone. Den där typen av människor som agerar med personliga vendettor skall rökas ut ur kommunhuset och sin tjänst. Det är vad ett par shorts och ett linne kan få för konsekvenser, eller i vart fall borde få.

Flyttade mig några meter för att komma åt platsen båten stått på och kastade några gånger där med. Gädda fem och sex hade stått direkt under mig. Fortfarande småttingar.

Mitt antagande var att gäddorna nu verkligen var på hugget så jag flyttade mig till en plats där flertalet av större storlek visat sig genom de senaste åren. Där drog jag dock en nitlott. Något enstaka hugg, en fölorad spinnare och ytterligare en som kom upp ur vattnet med bara två av de tre krokarna på plats. Samma problem som jag nämnde för någon dag sedan. Det är dags att ta någon timme i fiskeverkstaden och reparera då samtliga nu har någon form av skada eller inte fungerar som dom borde. På väg till hamn testades ytterligare en vasskant. Gädda sju högg till och högg illa. Spinnaren satt djupt nere i halsen och en akut operation var nödvändig. En bit av gälen gick förlorad men gäddan verkade ordentligt pigg så återutsättningen bestod av en elak stjärtvispning och sedan dök den som en raket mot djupet. Det är ju tyvärr en risk med fisket att dom kan skadas. Den här gången verkar det ha gått bra och jag hoppas det inte blev en alltför traumatisk upplevelse.

Nu kommer hon alltså till Hofors och vi får hoppas att inte kommunalrådet kommer på tanken att Syster Sol skulle vara mer drogliberal än andra. Det hände nämligen för någon vecka sedan i Falun.

”Under onsdagskvällen spelar Syster Sol på Arenan i Falun.

Men enligt henne har Falu kommun försökt att stoppa spelningen, då hon ansågs vara drogliberal.

Bokningsbolaget ska även ha informerat om en varning från polisen om att en razzia skulle göras i logerna.

Joakim Vredelius, arbetsledare på Arenan, menar att frågetecknen kring Syster Sol uppkom på grund av att man ställde in reggaebandet Labyrint efter att de öppet rökte hasch på Grammisgalan.

– Vi gjorde ett ställningstagande mot dem, och tittade på vilken reggaeartist vi kunde ta hit istället och hittade Syster Sol, säger Joakim Vredelius och fortsätter:

– Några få personer har ställt frågor och det fanns en liten debatt om det. Då tog vi reda på fakta och svarade. Det har visat sig att hon är en förebild, så det blev inte tal om att ställa in spelningen.”

Förstår mycket väl att hon ses som en förebild i många avseenden. Det står nog inte på innan hon är lika folkkär som Lill-Babs, Snoddas och Ultima Thule. Det här blir nog en skolvaslutning att minnas för eleverna.

”– Jag har lämnat lokalavdelning och det har 80-90 procent av partiets lokala medlemmar gjort med mig. Inför nästa val kanske vi går ihop och startar något nytt parti.

Det behövs i Hofors för alliansen sover totalt. Det krävs förändring, men jag vill inte vara med när folk sitter och sover på nämndmötena, säger Petrovic.”

Trots att ”80-90 procent” av det lokala Folkpartiet hoppas av, ser inte Hans Backman några bekymmer inom partiet lokalt:

”Enligt Bojan Petrovic som i protest lämnar Folkpartiets lokalavdelning har 80-90 procent av medlemmarna lämnat partiet med honom. Kvar finns enligt honom bara en liten kärna bestående av äldre medlemmar och styrelsen.

Men den bilden håller inte Hans Backman, som är lokal ordförande, med om. Partiet har ganska konstant legat på mellan 20-25 medlemmar.

– Det handlar om en eller två personer och ett antal som hade tänkt bli medlemmar, men som inte hunnit betalat in medlemsavgiften än, säger han.”

Sen är det ju lite småfestligt med bildtexten under den första artikeln.

Debattforumet var Hoforsbloggen, Folkpartiet var förvisso först med några personer inklusive undertecknad från Hoforsbloggen, hjälpen man fick av allmänheten sträckte sig till en i området boende mamma som är politiskt engagerad i Folkhemmet Hofors/Torsåker. Christian Rickardsson dök upp och sade mycket riktigt att måla och spika fick man inte göra, men han måste ha ändrat sig efter att Svenskarnas Parti dök upp och faktiskt skruvade och spikade fast staket. När han träffade dem erbjöd han att färgen skulle levereras av kommunen.

Realisten skriver:

”Efter reparationerna av bland annat staketet och en gunghäst så började aktivisterna att röra sig hemåt. På väg därifrån så stötte aktivisterna på Christian Rickardsson som är VD för Hoforshus AB. Tidningen Arbetarbladet har tidigare i en artikel uppgett att Rickardsson utan uppenbar anledning skulle nekat personer som vart på lekplatsen för att fixa den, att reparera eller måla staketet. Mot aktivisterna visade han däremot upp en annan sida där han var väldigt tillmötesgående. Det har nu även skickats ett brev till den verksamhetsansvarige Bertil Östberg angående bland annat valet av kulör på staketet”

Sen hände ingenting. Inte från något lokalt parti, inte från Hoforshus, inte från Svenskarnas Parti eller närboende. Lekparken som verkligen var i fokus förra sommaren skapade möjligen några politiska poäng under en dag eller två men förfaller med lekparken.

Har sagt det tidigare och säger det igen. Man har sänkt kvalitén på det klassiska märket och modellen. Det finns inte en chans i h-e att jag hittar så stora och starka fiskar jämt och ständigt. Krokkvalitén är kass och dragen slits otroligt fort. Jag har exemplar från kanske 80-talet som aldrig böjer och vrider på sig på det där sättet, med samma orginalkrokar. Som exempel:

Till höger syns den ”sentida modellen”. Färgen släpper lätt och tråden böjer sig, krokarna går av och betet är i princip värdelöst så fort kroken skadats. Till vänster syns en äldre modell där färgen är i stirt sett intakt men som genomgått en smärre reperation. När kroken går sönder, rostar eller behöver bytas klipper man sänder den i öglan, sätter dit en fjäderring och sätter på en ny krok. Det känns ju tämligen bortkastat att göra på en Reflexkropp som är helt snedvriden. Nåja nu har jag gnäll färdigt om Reflexer och kass kvalitét.

Det sista stället jag testade var jämte ett syre eller snarare en gran under vattenytan. Svår att lokalisera när det blåser på sjön, men efter drygt 20 minuter hittade hag exakt rätt. Släppte ner pimpeln, det ryckte i det direkt men dog sedan helt. Från samma plats kastade jag mot vinden och rätt ut mot sjön, vevade in och först på sluttampen när betet började gå uppåt och hade några meter kvar högg det till igen. Drogs nedåt men några dragningar i spöet och invevningar visade snart gäddan runt kilot. Den enda för dagen som landades. Skall bli intressant att se om ”Storametardagen” som infaller på lördag får det att lossna med gammal hederlig krok och mask. Någon abborre värd att nämna har jag inte sett i år.

Det ligger en spänning i både svampplockning, fiske och ”sakletande”. Man kan aldrig riktigt vara säker på vad man ska finna och var man finner det. Ibland kan man gå i områden och tänka att här har antagligen ingen satt sin fot alls eller på mycket länge och plötsligt se en rostig ölburk eller konturer av byggnation under mossa. Då väcks en nyfikenhet att veta mer och spekulationer på hur det hamnade just där. I Expressen berättar man idag om en skattjakt av den högre skolan. Nazistguldet som både förbryllat och lockat människor att leta. Bakgrunden skall ha varit att det i krigets slutskede utbröt en viss panik eller egoism hos nazisterna. Man var på väg att förlora kriget och allt krigsbyte man samlat på sig riskerade att falla i händerna på antingen kommunisterna eller de allierade. En del av det så kallade krigsbytet var insamlat från judarna i koncentrationsläger. Förutom rena föremål som halskedjor, ringar och annat, sägs det vara en hel del guld man tagit direkt ur deras munnar. Inte värst vidare trevlig hantering alltså.

Nu startar alltså en expedition som har för avsikt att leta efter guldet i sjön Stolpsee där man misstänker att en del av värdeföremålen sänkts. Warhistoryonline och  The Telegraph har intressanta artiklar i ämnet.

”Nu söker ett israeliskt forskningsteam under ledning av journalisten, föreläsaren och skattletaren Yaron Svoray, med stöd av tyska myndigheter, efter lådorna, som innan de dumpades i sjön ska ha förvarats på Herman Görings jaktgods Karinhall. Anledningen till att skatten dumpades i sjön antas ha varit att Tyskland snart skulle tvingas kapitulera, och skatten var ingenting man ville lämna efter sig till vare sig Ryssland eller de allierade”

Värdet på skatten uppges ligga runt 10 miljarder kronor. Med dagens teknik borde det dessutom inte vara speciellt svårt att lokalisera skatten om den ligger på sjöbotten. Ekolod och annat har ju utvecklats något alldeles enormt de senaste 10 åren. Det vore rent fantastiskt om teamet faktiskt fann guldskatten. Den skulle kanske kunna berätta mer om vad som egentligen hände.

Expeditionens ledare uppges inte leta efter skatten så mycket för dess mångmiljardvärde som för upprättelsen av dem det stals ifrån. Men Expressen lyckas forumlera sig mycket märkligt, något som inte återfinns i de andra två artiklarna:

”Guldet, och en hel del platina, har inte bara sitt mångmiljardvärde, utan anses också ha ett stort affektionsvärde för släktingar till förintelseöverlevare.”

Till skillnad från senaste besöket då det handlade lite om att se ett lik, var detta som att se en överkörd grävling på en motorväg. Dock har jag aldrig haft lusten att gå ut och ta ett ben av en grävling som minne. Men i det här fallet kändes det otroligt viktigt att införskaffa en snygg brevpress fylld av minnen från min barndom. Antagligen begick jag någon form av brott när den hämtades. Jag fick ju aldrig tag i emaljskylten så i brist på annat fick det bli denna tegelsten. En gång själva grunden till Västerhöjden.

”Fem minuter ute i naturen gör att stressnivån i kroppen går ner. Står du dess­utom ute i strömmande vatten med flugspöet i handen sjunker nivån ännu mer.    Siv Jansson, som jobbar med kvinnligt flugfiske, vet. För ett och ett halvt år sedan fick hon en stroke som hon långsamt återhämtar sig från.  – Det är extra viktigt att få komma ut, nära fåglarna. Det räcker med att sitta vid ett vatten, ­säger hon.”

Det är ett faktum att vistelse ute i naturen gör underverk för hälsan och välmåendet. Även för den som inte spenderar den tiden till att fiska. Att som exempel sitta i en rullstol inomhus på ett äldreboende eller sitta i en rullstol i en skogsglänta eller på en brygga och se vatten. Man kommer inte ifrån att det laddar de mentala batterierna mer oavsett hur många terapirum med ljus man installerar.

Vidare handlar då artikeln om kvinnor som fiskar. Det är inte alls något märkvärdigt för jag känner många som gör det och gillar det. Ett ytterst fåtal som är fanatisk över det kanske, men det är samma sak med män där. I slutet av artikeln kommer något som jag först upplever som en riktig floskel:

”Med allt fler kvinnliga fiskare kommer också behov av och krav på fiskekläder avpassade för kvinnor. I dag är det svårt att hitta vadare som inte har storlek 44 i fötterna eller fiskejackor som har lagom längd i ärmarna. Siv beställde sina första vadare från England där sportfiske är stort. USA har också ett stort utbud av utrustning som passar kvinnor eller juniorer lika bra.

– Vi börjar få fiskekläder för kvinnor i Sverige också, men det är lite svårt att hitta dem. Vi är inte lika många kvinnor som män som fiskar, än. ”

Vilket jävla trams tänker jag. Det där var att gå över gränsen. Ska det vara en modetävling att vara ute och fiska också? Men jag får omvärdera den första tanken för jag nyttjar en känd sökmotor bara för att testa.

Jag blir förbluffad. För det första över att kvinnor verkar ha kortare armar än män och sen för att sökmotorn ger som förslag att det är festkläder jag söker och annonserna handlar om festklänningar. Modemässigt har det nog ingen betydelse, men funktionsmässigt kan det ju vara bra att ha kläder som passar. Med tanke på hur många kvinnor som faktiskt fiskar kanske företagen som säljer kläder och utrustning ta en funderare över vad man saluför. Med glimten i ögat så kan jag ifrågasätta varför det inte finns smoking eller högtidsklädsel för herrar avsett för fiske. Det är trots allt en aktivitet som är högtidlig. Tror det bara är flugfiskarna som har lite av ett mode, i synnerhet Skottarna.

”Först lade polisen ner hennes anmälan och sa att hon förmodligen tappat bort sakerna ”på fyllan”.

Men när Josefines mamma ringde till polisen igen kom hon i kontakt med Patrik Lillqvist vid Nackapolisen – som löste fallet på bara några dagar, skriver DN.

Han begärde ut bussens övervakningsfilm och där hade hela stölden fångats på film.

På filmen syns hur busschauffören plockar upp Josefines telefon och stoppar den i bakfickan medan han går bakåt i bussen. På vägen tillbaka stannar han vid den sovande 19-åringen igen.

Den här gången tar han upp hennes plånbok ur väskan och går igenom den för att sedan lägga tillbaka den, skriver DN.

Sedan väcker han Josefine.”

Det sägs dock inget om han får behålla sitt arbete eller inte och bortförklaringarna till varför stölden skedde känns banalt.

”Under rättegången erkände busschauffören dock endast att han stulit från Josefine – för att köpa en present till sin mamma. Han nekade dock till övriga anklagelser och åtalet om häleri ogillades.

– Allt han uppgav om hur han kom över godset bevisade vi var lögn. Mer kan vi inte göra, säger Lillqvist.

Busschauffören dömdes i slutet av april till villkorlig dom och 160 timmars samhällstjänst. Han säger till DN att han ångrar sitt agerande:

– Telefonen bara låg där och jag trodde inte den var hennes. Det var lockande att ta den. Men jag inser hur dumt det var.”

Vidare är det ju lite intressant att man väljer att kalla en 19-åring för ”tonåring”. Kan ju förklara varför vuxna män ibland kallas barn i just media. Josefin kanske skall vara glad att det bara var pengar och en mobil chauffören tog, det kunde ju slutat ännu värre om han haft ”erotik” i sinnet..

Vinnaren får blygsamt två stycken CD-skivor. Naturligtvis den mycket omtalade och omdiskuterade singeln med Michael Ohlsson med namnet ”Bästa horhuset i stan” och med tanke på allt rabalder som den orsakade även en meditation/avslappnings-CD där man kan lyssna och lugna nerverna om man nu blir upprörd av den första. Genomtänkt va?

Vinnaren kan kontakta Hoforsbloggen med uppgifterna om mejl under kontaktfliken. Grattis!

Efter ben och konditionsträning spenderade de också tid till att lyfta saker för att bli starkare i armarna. Kan vara bra när man senare i höst skall flytta omkring IK Sätra på isen och sätta läckra skott bakom deras målvakt.

Och varför skriver jag nu om ishockeyn när jag lovat ett uppehåll och mer fiskeinlägg? Jo jag fick faktiskt ett mejl från en läsare vid namn ”Johan.A” som ville att jag skulle avlägga någon rapport då och då hur det går för laget. Han hade ingen annan koppling till Hofors än att han läst på Hoforsbloggen under vintern och blivit intresserad. Några sinnesförvirrade själar hävdar att Leksands IF skulle vara hela Sveriges lag, men där har dom naturligtvis fel. Det måste ju vara Hofors HC som är det eftersom det väcks supporterintresse av människor som aldrig (?) ens varit i Hofors eller har en anknytning till orten. För vidare uppdateringar om vad som händer runt laget när jag ägnar mig åt annat rekomenderar jag Hofors HCs hemsida och Facebooksidan. Och om ”Johan.A” har vägarna förbi så hör av dig igen så fixar jag friplåtar åt dig till en match