Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad/Provocerad

Ser att debatten vaknat på allvar gällande Jan ”Uven” Bornestigs uttalande i media som jag skrev lite om tidigare.

Moderaternas starke man Alf Persson har gått med i diskussionen. Värmande att se en lokal politiker som engagerar sig faktiskt. Ska han ha all creds för. Bland annat skriver han detta:

”Jag är delaktig i det enhälliga beslut som KS fattade ang. flyktingbarn efter Jan Bornestigs presentation av org. och upplägg. Jag som tagit detta beslut och ”köpt” Jan Bs plan kommer att följa utvecklingen mycket nära och kommer att sätta ner klackarna omedelbart om det blir avvikelser från de grunder som gjorde att jag röstade ja. Har tex. anmält mitt intresse som God Man för min egen uppföljning. Skall vi vara så rädda för detta så vi inte ens på dessa goda grunder vågar oss på ett försök. Sveriges invandrarpolitik är misslyckad i många fall men tänk om vi i vår kommun kunde kliva ur janteskorna och sluta följa minsta motståndets lag och gemensamt visa omvärlden att positiv integration av invandrare är utvecklande för oss och Sverige totalt. Tom. 2014 kommer 850.000 40-tallister att pensioneras och inser vi inte att framtiden är mångkulturell och våra invandrare en tillgång så avvvecklar vi Sverige som vi alla värnar om.JAG ANTAR UTMANINGEN På tomtekväll 10/12 tar vi diskussionen”

”Hej Anita. Jag borde kanske ha uttryckt mig klarare. Avvikelser. Den plan som Jan B presenterade innehöll ett humanitärt tänk och där dessa ungdomars behov ses i första rummet. Planen för hur integreringen i vårt samhällen upplevde jag som genomtänkt och absolut genomförbar.Jag tar det fulla ansvaret för mitt beslut om detta går snett och med förhoppningen om ett enigt KS även då. Följs den uppgjorda planen så kommer detta att gå mycket bra. Följs den inte så får ansvariga tjänstemän stå till svars för ev. misslyckanden.
Avslutnigsvis. Vi kommer att behöva c.a 450.000 personer bara till vårdsektorn under dom kommande åren och vi kommer i det här landet att uppleva en brist på arbetskraft som vi inte sett maken till.
Vad jag är rädd för och största faran för det här projektet är den främlingsfientlighet som torgförs här och rop på SD. Tidigare misslyckanden och fel får inte ligga till grund för att stoppa projektet.”

Har själv kommenterat detta med dessa ord:

”Jag blir alldeles varm inombords när jag ser att Alf Persson personligen engagerar sig i diskussionen här. Fler politiker som dig och benämningen ”förtroendevald” skulle följas åt med just ett förtroende. Jag tänker på en sak du skrev:
”Den plan som Jan B presenterade innehöll ett humanitärt tänk och där dessa ungdomars behov ses i första rummet. ”

Som återvändande Hoforsbo har jag under en tid uppdaterat mig om läget i kommunen. Jag har förstått av de jag talat med att det råder en hopplösthet bland just kommunens ungdomar. Det verkar inte finnas mycket till framtid att stanna kvar för. Arbeten mm. Tolka inte ett motstånd till de sk ”ensamkommande flyktingbarnen” som rädsla eller fientlighet, tolka det som att innevånarna som är emot detta hellre ser att det satsas ett ”humanitärt tänk och på Hoforsungdomarns behov” före andra ungdomar. Hur många röster tror ni att nuvarande politiker får av dessa när valet står nästa år? ”

För övrigt är det andra gången på ett dygn jag hör att det finns något som heter ”Tomtekväll” och jag ser verkligen fram emot att deltaga i festligheten och tänker Alf Persson svara på frågor så blir det ju bara lite extra krydda på glöggen. Vore kul att få höra hur tänket angående kommunens ungdomar går. Om det liksom går att vrida till att omtanke för kommunens ungdom kan bli främlingsfientlighet. Förväntar man sig att dessa flyktingbarn skall stanna i kommunen sen och kanske rentav få förtur till arbetstillfällen för att ordentligt intigreras eller är man bara ett slags fodervärd ett tag?

Gävlebocken är på plats igen skriver Arbetarbladet. En historia jag ofta fått höra är hur en målvakt i Robertholms IK på 60-70 talet brände ner bocken i Gävle och kvalificerade sig som den första att åka fast för det. Enligt mina efterforskningar måste detta ha varit 1966. Det finns två aspekter i denna historia jag beaktar. Dels att det var en Hoforsbo som brände ned den och det faktum att det var målvakten i Robertholms IK, en av två hockeyklubbar på den tiden i kommunen. Bocken har man ju rest varje år sedan dess men när Robertholms IK försvann så fanns där bara ett hockeylag kvar. Inget som reste sig ur askan alltså. Kul kuriosa kan ju vara att en nuvarande förtroendevald kvinna länge hade ett förhållande med denna ”eldsjäl”.

Hofors IK som det andra laget hette ombildades ju till Hofors Hockey Club och fick en ishall. Jag minns ganska väl vilket engagemang Hoforsborna visade för att få sin ishall och premiären mot Winnipeg Jets farmarlag samt Kinas landslag som kom utan klubbor och efter matchen gav bort de klubbor man fått låna till publiken. Jag undrar om det är någon Hoforsbo som fortfarande har en av dessa klubbor på väggen som minne. Tidigare hade man ju sin ”ishall” bakom utescenen i Folkets Park och kansliet strax ovanför på Skolgatan mitt emot nerlagda OK-macken. Båda platserna förknippade med personliga minnen och orsaken till att jag idag håller på Djurgården i ishockey istället för som resterande delar av familjen och Hofors, Brynäs IF.

På uterinken hände det grejor. På den tiden hade Hofors ett enormt hockeyintresse och det gick ganska bra för dem. Inte minst visade det ju sig genom att självaste Djurgården varit och spelat på uterinken i kvalspel. En gammal historia gör gällande att några kvinnliga Djurgårdssupportrar på sniskan tittat på rinken och dess omgivning och förvånat uttryckt ”Kolla de har björkar i hallen”. Detta skedde 1975 och Hofors hamnade tvåa i kvalserien:

På just den där rinken inledde jag min egen hockeykarriär som jag efter ett uppehåll på 15 år avslutade i en annan klubb med en icke skrytbar meritlista. Ja förutom det faktum att jag haft Anders Kallur som tränare och gjort ett mål. Skridskoskola under extrema vinterförhållanden. Minns att man var stelfrusen efter varje pass. Vintrarna var kallare förr. Jag vistades ganska ofta på kansliet också. Min styvfar arbetade ideellt med reklam och sponsring inom klubben. Under tiden han satt och höll på med ”Hockeypoolen” vilket innebar att lokala företag sponsrade per mål eller något så gick jag och min yngre bror på upptäcksfärd i det gamla huset. Tittade på pokaler, vimplar och listade ut hur klubbens läskmaskin kunde manipuleras. Den var av en sådan där gammal typ där läskflaskorna hängde på rad i en kyl med locket ovanpå. Det blev några läskedrycksflaskor försnillade kan jag säga. Huset är numer rivet och klubbens kansli flyttade till en källarlokal på Göklundsvägen utan läskmaskinen. Vet dock inte om klubben är kvar där.

När jag så ofrivilligt blev Dalmas under en period lämnade jag ”moderklubben” och spelade som jag nämnde tidigare i en annan klubb. Det skulle bli tre olika klubbar totalt och jag återvände faktiskt till ishallen flertalet tillfällen. Bland annat 1981 när TV-Pucken anordnades där. Såg varenda match faktiskt. Jag fick även komma dit som tränare för ett J-20 lag och möta min gamla moderklubb. Tänk att Sunken och Alexis och hans ständige följeslagare Peter forfarande hängde kvar där.   

Nu för tiden går det inte så bra för Hofors HC har jag förstått. Inte som den tiden när Musse och Willy Alfarenko mfl lirade där. Hofors är dock representerade i de stora sammanhangen. Ulf Söderström, Prinsessan Victorias blivande gemål Daniel Westling har Hoforsanknytning. Sen kommer vi osökt till en annan spelare och ett minne som får avsluta det här inlägget på Memory Lane. Andreas Johansson som tagit sig hela vägen över Atlanten, spelat i Tre Kronor och som ung utnyttjats av eder skribent och kamrater. Han skickades nämligen in på Konsum uppe på Västerhöjden med en trehjuling och med noga instruktioner att plocka cykelns lastflak full med godis och sedan cykla ut. Expediten missade det helt och hade det inte varit för en av oss mammor så hade vi kunnat snaska godis den där dagen på Andreas Johanssons bekostnad. Istället får man nöja sig med att snaska i hans tråkiga avslutning på karriären. Han skulle ju göra comeback i Leksands IF (hatklubben nummer ett) men fick i sin första match problem med den skada han dragits med i foten under en tid och avslutade karriären efter en enda match i ett Daladerby mellan Leksand och Mora IK. Så kan det gå.

Läste en gammal artikel som handlade om att Folkpartisten Göran Östlund i kommunfullmäktige som ägt AVS Bevakning AB samt numer avregistrerade AVS Bevakning drabbats av en stroke vid 45 års ålder. För drygt ett år sedan så sålde han företaget till Securitas, vet inte om han är verksam som VD eller om uppgifterna inte stämmer (uppdaterade rätt nyligen), men kanske kan det vara ett av Hofors viktigaste företag. Har pratat lite med människor om Polisväsendet i Hofors eller rättare sagt frånvaron av det och förstått att behovet av bevakningsbolag är ännu större än vad de har kapacitet för. Det finns tydligen en hel del oönskade element i samhället som inte verkar för samhällets bästa om man säger så. Polisnärvaron borde rimligtvis vara betydligt högre dessa dagar är slutsatsen. Minns den avtrappning man inledde redan på 80-talet av polisens närvaro på orten. Tur var väl det att huset var tomt kanske med tanke på att det någon gång där 89/90 avlossades 35 skott med en 22-kalibrig revolver mot Polishuset i rondellen en sen höstnatt. En god ungdomskamrat till mig kanske ansåg att ett par kulhål i fasaden skulle medföra att huset rustades upp och polisen trivas bättre i Hofors. Vem vet.

Polisväsendet representeras idag enligt Polismyndighetens egen hemsida av ett obemannat kontor på Granvägen 8 där man bara öppnar e-post en gång om dagen helgfria vardagar.

Såg ett nyhetsinslag som förklarade hur Polisen skulle arbeta inom kommunen i framtiden. I korthet citerat:

”Första måndagen nu i oktober stänger polishuset i Hofors. Men ett par veckor senare kommer polisen ändå att börja synas mer bland Hoforsborna. En ny polisorganisation sätts i verket och det är två erfarna polismän som ska patrullera Hofors gator och ha ett litet kontor i Folkets Hus.”

En helt ”ny” polisorganisation innebär alltså att man tar in två erfarna polismän som skall äta donuts på Folkets Hus och synas mer. Hur kan två polismän synas mer? Hur många var det förut? Inte konstigt att många innevånare skakar på huvudet när ämnet polis i Hofors kommit på tal. Sen rent löjeväckande att kalla det ”ny polisorganisation” när det handlar om en försämring. Jag förstår då inte hur man tänker här och om någon borde veta så är det Maria Pärssinen som är ledamot i kommunfullmäktige samt polis i yrket. Vad har man egentligen från kommunens håll gjort för att säkra omgivningarna och freda Hofors från kriminalitet? Ingenting ser det ut som vilket kan förklara närvaron i kommunen av grovt kriminella organisationer.

Kanske är det dags att kalla hem Willy Aflarenko till Hofors igen. Vilken äldre Hoforsbo har inte hört ”skrönan” (var den sann eller icke?)hur han stoppade en yngling på trimmad moped genom att köra förbi mopedisten och sedan slänga ut passagerardörren och tvärnita varpå mopedisten ”stoppades.” Handlingskraftig polisman. Med sin sunda inställning till problemen i sin nuvarande anställning som enhetschef för länets gränspolis lär politikerna snart göra sig av med honom. Sanning får man icke tala vet ni. Tror att Willy skulle kunna skapa lite ordning i skutan igen. Tillsammans med eldsjälar som Göran Östlund kunde Hofors kanske få tillbaka lite av den småstadsidyll jag själv minns från det ljuva 70 och 80-talet.

En liten grej som inte hör till Hofors direkt men kanske kan framkalla ett snett leende hos någon. Screen tagen ur en artikel i Metro.

Det var då för väl att man informerade om att det inte var just den tvättstugan som förekom på bilden som var den där misshandeln skedde. Man undrar ju onekligen hur den utpekade tvättstugan hade tagit det hela.

Idag/igår har jag och min sambo tillverkat julkalender till barnen iform av 24 små paket ggr 2. Känns lite festligare så när man är liten än att öppna en lucka i en papperskalender och hitta en sur gammal trist bild eller alternativt en smaklös chokladbit. Passade även på att sätta upp ljusslingor mm utomhus, belysning och gardiner för säsongen var på plats redan i föregående vecka. Personligen tycker jag att sådant skall komma krypande allt eftersom man kommer in i månad december. Lyckades dock stoppa sambon vid fullskalig tomteinvasion. Bönade och bad heter det kanske. Jag kommer från ett hem där man verkligen firar julen. Min gode fader brukar förutom julbonader, belysningar, dukar, mattor och halmbockar släppa lös en tomtearmé som blivit väl omskriven i lokal media. Hitills i år ett reportage av typ ”hemma hos” och runt Lucia ännu ett för uppföljning.

Misstolka inte detta nu, jag har inget emot att släppa lös julkänslorna, men tomtar redan i november känns lite sådär. Dessutom som jag nämnde kan man trappa upp det eftersom. Först lite enkel belysning, sedan doften av hemkokt glögg och pepparkaka, juleljus och finalveckan/veckorna där man går från julskinka till champagne vid tolvslaget och ett nytt år. Jag tycker julafton och nyårsafton hör ihop men vet att många hävdar motsatsen. Så tyckte jag tidigare idag. Nu har jag ändrat mig. Man är trots allt inte bättre än att man kan göra det. När mörkret föll över Hofors och jag såg ljusen på farstubron blev jag lite öm i hjärtat. Det var vackert och jag stod en stund och blickade ner mot Ovakogropen och deras ”julpynt” högst upp på en byggnad. Det var bara snön som fattades.

På tal om snö så vill jag inte ha den riktigt än. Jag trodde fiskesäsongen var över redan i oktober när jag och fiskekamraten stötte på is på sjön en morgon. Att se våra wobblers åka iskana vittnade om att det nu var dags att krypa i ide och invänta våren. Båten togs upp och sen lades den i igen för det blev varmt. 12 plusgrader är fiskeväder minsann. Minsta plusgrad är fiskeväder. Fiskekamraten är en mycket fanatisk man gällande just fisket och jag följer så gärna så. Det vore härligt om det kunde bli fiskeväder fram till julveckan och sen veckan efter nyår och till nästa jul. Kan snöa lite under själva jul och nyårshelgen, men sen räcker det. Att köra trollning från båt i december och just i sjöarna runt Hofors är en mäktig känsla. Att dessutom vara ledig i tre veckor framöver är också en härlig känsla. Kan bli den bästa december någonsin.

Utanför Lisas Stekhus i mitten på 70-talet fanns en godisautomat. Min sambo och jag diskuterade idag om det inte fanns ytterligare en vid konditoriet i centrum av Hofors. Mitt minne av denna maskin vid Lisas Stekhus är starkt. Brukade få en snaskbit där när vi passerade som liten. Sen såg jag den förfalla och vandaliseras tills inget godis eller annat fanns kvar i den och ingen hade för avsikt att fylla på den igen. Har försökt leta reda på historiken runt denna maskin men inte lyckats finna mer än att den antagligen är tillverkad under 60-talet och fanns på marknaden ett tiotal år. Ganska vaga uppgifter alltså. Den såg nästan ut som den på bilden nedanför fast gjuten i marken utan benställning.

Får mig att fundera lite över tidsandan på den tiden. Skulle en liknande apparat ställas ut nu skulle den vara sönderslagen inom ett par dygn, plundrad på sitt innehåll. När gick det egentligen snett? Kan inte riktigt minnas att min egen generation förstörde saker eller klottrade för nöjes skull. Ändå är det ju dom födda på 70-talet som kampanjen ”Stoppa Sabbet” riktades till under mitten av 80-talet. Aggressionen mot döda ting och behovet av att kladda ner saker med obegripliga ”tags” har ju bara eskalerat efter den där kampanjen. Noterade till exempel att vindskyddet vid järnvägsstationen fått sina glas nedkladdade härom dagen. ”Seriösa” graffitimålare hävdar att det är konst. Hur kan det vara konst att förstöra saker eller ja andra hävdar att konst är att spela psykiskt sjuk för den delen med.

I rondellen dök det upp ett konstverk säkerligen inspirerad av rondellhundarna som skakade om den muslimska världen. Det är ju åtminstone kreativitet och inte rent sabotage. Går man dessutom omkring på Bruket så kan man här och var se ganska fina utsmyckningar på väggarna. Skall ta bild på dem nästa gång jag passerar. Många missar nog dessa eftersom de liksom växt in i bruksbilden.

Nämnde ju Jan Bornestig redan igår i inlägget om Erik och hans frukostgröt. Redan idag dyker hans namn och ansikte upp i en artikel om så kallad ”Ensamkommande flyktingbarn”. Han ser tydligen något som ingen annan ser och man kanske skall hålla i minnet hans fiaskoartade sortier i andra kommuner där man menar att karln ifråga har noll koll trots sitt eget hävdande om ”erfarenhet och kompetens”. Han pratar möjligheter och ekonomi och en upprustning av Torsåkers Bygdegård.

” Jag är en gammal uv som har sett mycket statsbidragskonstruktioner och de brukar kanske hålla några år, men i det här fallet måste jag vara beredd att hålla med generaldirektören för Migrationsverket när han står i tv och säger att det här avtalet är det bästa som har hänt kommunerna, säger socialchefen, Jan Bornestig (Arbetarbladet)”

Han måhända se ut som en gammal uv, men facit talar ju för sig själv att Jan Bornestigs ideér och uppslag inte är riktigt förankrat i verkligheten. Och jag vet inte om det är bara jag som läser artikeln och inte alls kan se någon mening om att man faktiskt gör en god insats för de sk flyktingbarnen. Det är bara ekonomi och goda affärer vilket i sig borde få en varningssignal att tjuta högt.

Han refererar dessutom till Ockelbo och deras inställning till flyktingarna, samtidigt som en omröstning finns bredvid och talar sitt övertydliga språk om vad befolkningen uppenbart vill:

80 procent dvs 4/5 delar vill inte ha ensamkommande flyktingbarn. Nu kan ju iofs omröstningen vara hackad av nazister och helt missvisande, det kan man ju alltid hävda för ”normalt folk” sväljer allt som deras förtroendevalda stoppar ner i halsen på dem. För övrigt börjar jag ogilla det där ordet med ”förtroendevalda” efter de senaste dagarna. Hade han bara snackat empati, kärlek till din nästa och vikten av att göra en medmänsklig insats hade jag inte alls reagerat speciellt hårt, men när det handlar om goda affärer och möjligheter kommandes från Jan ”Uven” Bornestigs strupe förstår jag att detta projekt kommer bli ett fruktansvärt fiasko.

Och varför skall Torsåkers Bygdegård upplåtas för kommunens flyktingangelägenheter? Har Torsåkersborna tröttnat på den eller byggt en ny bygdegård? Själv har jag ingen aning men måste skyndsamt undersöka hur man i den här kommunen kan dumpa jättefina bilar i diket och slänga bort anrika bygdegårdar till höger och vänster. Måste ju ha funnits massor av alternativ med tomma lokaler.

En annan sak jag funderar över är när det i artikeln sägs att det skapar arbeten. Vilka av kommunens ungdomar kvalificerar sig till att söka dessa tjänster? Det råder ju en hopplös situation på arbetsmarknaden i Hofors och som ung har du verkligen inte stora möjligheter att stanna på orten och arbeta. Som jag ser det så kommer ungdomarna vara dom som drabbas av detta. Kommunen visar tydligt att man ställer upp för andra ungdomar men inte för dom som är födda och uppväxta här. Rasistiskt tänkt? Det kan man alltid hävda men vad kommunen i själva verket gör med detta är att skapa just ungdomar med hat mot flyktingar som behandlas bättre än dem själva. Kommunen sviker men för importerade barn har man tid och resurser.

Till sist något som många redan vet men som man inte får säga. Dom flyktingbarn som kommer nu och sägs vara utan anhöriga är enligt vissa åsikter i samhället barn till redan avvisade flyktingar eller invandrare som kommit på en ny strategi för att få permanent uppehållstillstånd. Först skickar man barnen, sen kommer man efter själv och ”återförenas”. Ofta ljuger man om åldern på barnen varpå man kan se en 10-åring med kraftig skäggväxt. Om man med visst förbehåll vill läsa mer om hur diskussionerna går kan man surfa in här på Flashbacks forum där debatten inte censureras om vad helt ”vanliga” människor tänker. Själv tänker jag envist fortsätta hävda att om vår nuvarande/tidigare regering hade spelat med öppna kort om flyktingar och invandrare hade inte Sverigedemokraterna skördat så stora framgångar som de trots allt gör idag.

Ps. Bor Jan Bornestig verkligen i Torsåker på Solbergaleden eller är det en övernattningslägenhet och han har sin bostad i en annan kommun? Mycket nyfiken över detta. Enligt Allabolag.se har han en firma registrerad med adressen i Kungshamn. Om så är fallet känns det lite som att Hofors är en prostituerad som Jan nyttjar och sen åker hem Ds.

Häromdagen var jag tvungen att uppsöka vårdcentralen i Hofors. Sist jag uppsökte ett sjukhus (eller en ”Praktikstuga” som jag tidigare kallade det eftersom jag inte var riktigt säker på att dom som arbetade på de mindre ”sjukhusen” inte riktigt kvalificerat sig för att jobba på ett mer etablerat sjukhus utan istället fick nöja sig med att göra experiment på folk i mindre byggnader)  var i början av 2000-talet för en hälsokontroll gällande kvalificerat säkerhetsarbete. Som med nästan alla mina besök till sjukvården i Sverige åkte en obehagligt stor nål fram eller i vart fall en vass som satt i en hylsa och gjorde hål på en fingertopp. Jag lider av svårartad sprutskräck nämligen. Jag är dessutom mycket allergisk mot getingar men det är en helt annan historia. Den här gången gällde det ett smärre problem med min hörsel orsakat av vax och mycket petande med tops i örongångarna. Det hade gått så långt att min hörsel försvnnit nästan helt och min sambo tyckte att det fick vara nog och ringde vårdcentralen för ett besök ganska omgående. Jag kunde inte dra ut på det längre så jag knallade dit och gick igenom entrédörrarna med bävan och fruktan. Även om det hade försäkrats till mig att några nålar inte skulle användas kan man ju aldrig riktigt vara säker.

Jag kom lite för tidigt för den utsatta tiden så jag satt och tittade på folket i väntsalen. Hur de en och en blev uppropad. Det slog mig att detta verkligen var sjuka människor på riktigt. Någonstans har jag fått för mig att de flesta som går till såna här ställen är hypokondriker av den allra värsta sorten. Somliga kunde inte gå utan hjälpmedel och andra var likbleka, snudd på att köttet liksom hade börjat lösas upp. Jag tyckte lite synd om dem och hoppades att sjuksköterskan inte skulle basunera ut inför alla att det bara gällde en simpel vaxpropp eller två. Jag började plocka med Landstinget Gävleborgs trycksaker på bordet. Hur man slutar röka och snusa, vad man gör med sin övervikt och till slut när allt var färdigläst en som avhandlade årets snackis i landet. Baconsjukan. Argument för varför man skulle vaccinera sig. Innehållet ögnade jag snabbt igenom, men jag återvände till frontsidan.

Hur tänkte man här? Alltså en högst ordinär sjuksköterska på bilden som skulle vara ett argument för att vaccinera sig. Det kanske låter en smula sexistiskt, men jag tyckte inte kvinnan på bilden uppfyllde kraven för en bra reklamkampanj. Ska man locka barn kör man med leksaker och seriefigurer, ska man locka kvinnor visar man vältränade kvinnor som inte har problem med sin vikt, för att ge dem ångest liksom, för män är det antingen en välsvarvad kvinna eller bilder på katastrofer. Bilkrasher och liknande. Vem denna kvinna skulle kunna övertala att vaccinera sig vet jag inte. Såg mer ut som en halvelak, trött skollärarinna eller Flourtanten. Inte ens om det med stora bokstäver på framsidan hade stått att läsa ”Du dör om du inte tar sprutan” hade det varit speciellt lockande. Landstinget hade verkligen inte tagit fram det tunga artilleriet inför denna kampanj. Jag funderade på om det varit någon slags lottdragning bland sjuksystrarna om vem som skulle få vara modell för en dag. Random pick. Flourtanten vann dragningen, ställde sig mot en vägg och blev fotad och sen iväg till tryckeriet. Världshistoriens mest intetsägande kampanj trots allvaret. Syster Helene avbröt mina spekulationer och ledde mig till ett rum där hon kikade i mina öron och konstaterade spolning. Innan det hade vi en diskussion om vad jag egentligen hällt i öronen dagarna före som inte var Revaxör.

-En röd ask, sa jag

-Men vad hette den, sa hon

-Ingen aning, sa jag

Sen frågade hon om jag varit med om en öronspolning tidigare och jag drog mig snabbt till minnes att det var ganska exakt 20 år sedan på Ovakos företagshälsovård. Jag hade nämligen utvecklat en kraftig propp i ena örat eftersom jag vid ett driftavbrott eller egentligen alla driftavbrott smög undan och lade ned huvudet på en plastpåse med trasor i och sov. Var inte bra för ventilationen av örat varpå jag tvingades uppsöka företagshälsovården. Nu berättade jag inte hur jag fick den tidigare ”öronproppen” utan bara att det var 20 år sedan och att det hade skett igen nu när jag återvänt.

-Du kanske inte skall bo i Hofors, sade hon

-Nej det verkar onekligen inte så, sade jag

Sen spolade hon ur öronen och jag hade förväntat mig en sån där hörselkick som jag fick den där höstdagen 1988 när jag gjorde det sist. Alla ljud blev så härliga att höra liksom. Som pånyttfödd i ljudväg. Hörselkicken kom aldrig och kanske beror det på åldern. Jag har ironiskt nog ”hört” att hörseln blir sämre med åren samt att hår och naglar fortsätter växa även efter ens död.

För en tid sedan fick jag en bok av min kära moder. Skriven av ”Acke” eller Johnny Larsson som han egentligen heter. Som far till en av mina kvinliga kamrater och som jaktkamrat till några av mina släktingar har man stött på denna filur många ¨gånger under min uppväxt. Det var bara för en kort tid tillbaka som jag plockade fram boken och började bläddra i den. Anledningen till att min mor ville jag skulle ha boken är att ett kapitel handlar om min saliga morfar som var en profil i Torsåker/Storviksbygden. Vidare läste jag om Johhnys utflykter som barn till Sälgsjön som jag själv spenderade mycket tid vid som ung med fiskespö i handen alternativt golfklubba vid minigolfbanorna i just Ålbron där Acke har sin gård. När jag läser Arbetarbladets artikel från förra året väcks en del minnen till liv gällande just Acke och hans förmåga att muntligt framföra sina historier.

För så var det med den där gubben. Han hade alltid en historia att leverera, en rolig sådan eller en helt sann från bygden om tjuvjakt eller profiler som var mycket säregna. Alltid med ett leende på läpparna och ramen till sin Indian motorcykel bakom ladan. En kapabel man med mycket kunskap om det mesta. Det är faktiskt till viss del han som ligger till grund för mitt eget skrivande/författande (samt en skollärarinna i Dalarna som tyckte att en uppsats där vi elever skulle spekulera om vår framtid och jag skrev att slutdestinationen skulle bli Hofors, var en mycket lovande start för en författare). Jag uttryckte som sagt författardrömmar som liten och Acke uppmuntrade mig att skriva så mycket jag bara kunde. Övning ger färdighet. Och visst är det så. Acke är lite av en förebild rent litterärt även om han vid den tiden inte gett ut någon bok. Det har inte jag heller gjort ännu men jag har arbetat på det i ungefär 30 år. Kanske är dags att åka ner till Ålbron och tigga till sig en hederlig muntlig upplaga av en Johnnyhistoria.

Fann en bra sida med naturfoton tagna i och omkring Hofors av Kyösti Ylle Ylinen. Borde övertyga även de allra bittraste Hoforshatarna om att naturen verkligen är exceptionell i trakten. Gäller bara att hålla ögonen öppna efter de där speciella stunderna. Sett sådana flertalet gånger under senhösten när solen gått ned sittandes i en båt på sjön. Får Lappinkultas förggranna ölburkar att blekna. Helt klart värt att kolla in den länken.

Dom allra flesta av min egen generation eller jag vill rätta det där, alla av min generation som bodde i Hofors under 80-talet vet vilka Tykoz Bravader var. Flertalet tillfällen är de gånger man sett dem uppträda i Petreskolans matsal under skoldiskoteken som anordnades där. Var inte direkt samma ”nykterhet” som aldrig infann sig på IOGT/NTOs fredagsdiskotek några år tidigare. Eller ja det fanns ingen nykterhet på något av ställena trots anordnare. Men hur som haver tror jag de allra flesta ser tillbaka på de där skoldanserna med ömhet i bröstet. Jag brukar personligen referera till den tiden som den roligaste tiden under ens uppväxt. Alla var liksom där. Petreskolans elever, Hagaskolans elever och sedan några utsocknes från möjligtvis Långshyttan. Dom som dansade gjorde det till numer klassiska 80-tals hits, Laban och Love in siberia, Baltimora och Tarzan Boy samt antagligen Sandra med Magdalena och Opus med Life is life. Listan med hits från just den tiden är lång. Satt nyligen och sorterade singlar och vinylplattor och fick mig en redig nostalgitripp av just 80-tal. Har sparat samtliga skivor och konstigt nog låter det lika bra idag. Om detta beror på samma faktum att pensionärer gillar mogendans och att jag kommer sitta på ett serviceboende och lyssna på 80-tals hits och ungdomen kommer gnälla över att det låter föråldrat vet jag inte.

Sen uppträdde Tykoz Bravader och även dem som stått utanför och hängt vid cykelställen bakom med sina öl och sprit drog sig inåt. Ett satans röj helt enkelt. I Hofors var Tykoz antagligen lika stora som Green Day är i världen. Mycket stora alltså. Dom var fem medlemmar men jag kan bara minnas fyra namn. Mackan, Erik, Fille och Lars. Den femte medlemmen är liksom Beatles femte medlem som bortblåst i minnet. Vet någon vem det var kan ni gärna droppa det i en kommentar. Jag hade äran att följa bandet på mycket nära håll i Kyrkskolan där de höll till och övade. Jag har sett hitlåtarna växa fram inför egna ögon vilket jag kan stoltsera med. Jag har spelat på Lars trummor till och med. Ungefär som att röra Paul Stanleys gitarr med ett par riff. Egentligen märkligt att de inte slog igenom mer än de gjorde. Ja en turné i Holland vill jag minnas skedde 1989. Men efter det tyst liksom. Uppsalastudier kanske splittrade bandet.

Tykoz hade enligt min mening att se det, ett utvecklat ”Hofors sound”. Ett karaktäristiskt ljud på syntharna. Lite sådär svajigt skrikande som jag egentligen först noterade hos Hoforsbandet Panic. Jag brukar referera just det där soundet i andra band till ”Det där är ett typiskt Hofors sound”. Förstår de inte vad jag menar har jag spelat kassetter med Tykoz och Panik och de har sagt ”aha”. Tykoz var det mer punkiga/rockiga bandet av dem två. Radioaktiva Räkor tog sedan punktronen i besittning med min ungdomskamrat Jimmy Lindkvist i spetsen. Jag försökte mig själv på en karriär som rockmusiker i bandet ”2Bad” som låter mer som en modern rappare, melodiös hårdrock skulle det kallas men lät antagligen som nått annat med endast en gitarrist och en trummis. Vi skaffade förvisso en basist och en till gitarrist som gillade att lira på en sträng där i Kyrkskolans lokaler, men vi lade ner projektet och sade mest på fester att vi lirade i ett band fast vi egentligen inte gjorde det. Antagligen för att se om vi kunde locka till oss groupies. Blev inte så heller.

Efter 80-talets slut har jag ingen koll på vad som skedde inom musikvärlden i Hofors. Det var först i somras som jag upmärksammades på ett band som heter Itchy Daze. Jag antog att det var skrikiga synthar, Hofors soundet och rynkade ungefär på näsan över den extas som verkade råda omkring bandet. Sen hörde jag dem: Itzhy Daze 911

Måste säga att jag blev ganska tagen. Riktigt riktigt bra faktiskt och jag hoppas att de växer sig brutalt mycket kändare, helst stora internationellt. De har potentialen. Alla som minns Tykoz frontfigur Mackan minns också när han försökte lägga sig till med ”Rockstarattityden”. Snäll grabb i vanliga fall men han passade liksom aldrig in i den rollen. Det skulle Tomas Andersson kunna göra men tvärtom så blev jag överaskad ännu en gång när vi av en händelse hamnade i svampskogen och jag hade förväntat mig en rocker med attityd men möttes av helnormal familjekille. Värmande. Trots att det nu är närmare 20 år mellan grupperna och utvecklingen har gått framåt, undrar jag inte om Itchy Daze är Hofors hitills genom tiderna bästa band. Känns lite förrädiskt att säga det med tanke på min närhet till Tykoz. Under tiden jag funderar och inom kort skall försöka föra över Tykoz Bravaders kassettband till mp3 och vidare till Youtube, kan ni kolla in fler videos av Itchy Daze här.

Sitter och slösurfar runt bland lokala nyheter och ser att två stycken yngre killar varit ute och kört bil, eller ja det har inte kunnat fastställas vem som körde eftersom båda visade prov på alkoholpåverkan. ”Sunt förnuft” säger ju att det vore korkat att erkänna vem som satt bakom ratten då eller hur? Hur som helst voltade bilen ned i ett dike och det fick mig att tänka på en annan grej som jag noterat hela veckan när vi passerat vägen mellan Hofors och Storvik. Någon har kastat ifrån sig en mycket fin och ny svart Volvo bara sådär. Först stod den förvisso på sidan av grusvägen men efterhand har tecken synts att något inte står rätt till med den bilen. Rutorna blev krossade, någon stoppade in papper i tanken. Sen välte man ned den på sidan i diket och där låg den sist jag såg den för mindre än en vecka sedan.

  Under våren och sommaren var det ett fasligt liv över två stycken övergivna bilar efter vägen mellan Falun-Borlänge. Ingen ville ta på sig ansvaret för att forsla bort dem och de ”förföll” i sitt skick till utbrända vrak innan något hände. Då hade människor reagerat och krävde att åtminstone Vägverket gjorde en insats. Man satte upp en orange kon och lät det vara under en period. Det irriterade ännu fler människor men jag fann det lustigt. En uppenbar trafikfara och Vägverket rycker ut och sätter upp en kon. Hittar tyvärr inte artiklarna om dessa vrak nu.

Tydligen är det en satans procedur innan man kan plocka bort skrotbilar och trafikfaror. Ägaren måste i första hand om jag förstått det hela rätt vara den som gör det. Polisen eller Vägverket får inte agera på egen hand. Och skrotbilar dumpade efter vägar och parkeringar har ett eget namn. ”Naturbilar”. Aldrig hört det förut och lärde mig något nytt på websidan Skrotabilen.se

Låter ganska fint det där. Naturbilar. Nästan miljövänligt. Håll Sverige Rent förklarar det ytterligare:

Om du vill få en övergiven bil bortforslad måste du anmäla den till den kommun där bilen står

Kan ni tänka er de ansvariga i Hofors Kommun som bråkar med 86-åringar om frukosten vilken härlig tid de skulle ha med utredningar om vem som skall transportera bort ovan nämnda Volvo? Vi snackar pappersarbete som säkerligen motsvarar en halv regnskog, kommiteer, budgetmöten, sociala utredningar i åratal. Okej jag kanske tar i en smula men jag är fortfarande lite irriterad över kommunens behandling av Erik och hans frukostgröt. Men det är konstigt att inget hänt på nästan 6 månader jag sett den med den fina svarta Volvon. Finns ju några stycken av de förtroendevalda som måste passera denna ”naturbil” nästan dagligen. Om en sådan fin bil övergivits på en skogsväg borde åtminstone Polisen vara intresserade eller tycka att det är märkligt. Eller har jag missat att det bor en triljonär i trakten som kastar fina bilar som man kastar strumpor med hål i i trakten?

Det kan även vara så som jag och min fiskekamrat diskuterade. Vi övervägde att stanna och undersöka varför den välts ned i diket men kom fram till att vi säkerligen skulle bli iaktagna vid ”naturbilen” och därmed misstänkta för att ha utfört dådet. Så vi körde förbi. Kanske tänker alla som vi. Man vill inte gärna beblanda sig med saker som kan vara ett misstänkt brott. Vi får hoppas att det inte lagstiftas om att visa civilkurage för då åker man dit lik förbannat. Eller så kan man likt de där två ynglingarna påstå att man inte vet vem som såg bilen först. Då kommer vi alla undan, både förtroendevalda och civilister.

Jag hade egentligen tänkt vänta med lanseringen av denna blogg någon vecka till, men orsaken till att jag snabbstartade var denna artikel om 86-årige Erik Andersson som hamnat i tvist med Hofors Kommun. (klicka på bilden för att komma till artikeln).

En både för och nackdel med att bo på en mindre ort är ju att man kommer så mycket närmre den politiska idiotin. Oftast vet man ju vilka politikerna är personligen och det skapar ju andra slags relationer än låt oss säga en vanlig medborgare och en regeringsmedlem. Det blir lättare att urskilja politisk idioti på lokal nivå och i det här fallet vill jag verkligen veta vilka förtroendevalda som muckar gräl med en 86-åring egentligen är. Googlade lite i ärendet och hittade en artikel i Gefle Dagblad.

Erik bor alltså i eget boende bredvid servicehemmet Hantverkaren i Hofors. Han lider av dålig syn (vilket är ganska vanligt i Eriks ålder) och har hemtjänst för att bistå med dagliga sysslor vid behov. På grund av denna synåkomma har Kommunen medgivit att Erik får äta sin lunch på servicehemmet där flera av hans vänner och bekanta redan bor.

”Hemtjänsten hjälper honom fortfarande med städning och tvättning. Men hemhjälp för tillagning av frukost sade Erik ifrån sig i fjol, efter att ha räknat ut hur fort han skulle nå hemtjänstens maxtaxa.

– Det var sådant gnäll över kommunens ekonomi. Om jag bara äter ett mål om dagen blir det billigare för både kommunen och mig. Kostnaden för råvaror får man ju stå för själv, säger Erik.

Morgonmålet ordnar han i stället på egen hand genom att varje morgon gå ned till konditoriet på gatan.

– Ibland köper jag med mig en mjölk och ett wienerbröd. Något måste man ju ha hemma, säger Erik.

– Men på söndagar har de stängt och jag fasar inför vintern och rusket, tillägger han Länk artikel”

Problemet som Erik nu upplever är att Hofors Kommun säger att det är okej att han äter sin lunch där, men frukost är han inte välkommen till. Ett beslut som Erik överklagat till Länsrätten där han idag alltså fick rätt i sitt ärende. Erik har enligt domen även gjort besparingar åt Hofors Kommun.

”Länsrätten tycker inte att Eriks begäran är för kostnadskrävande eller svåra att genomföra för kommunen. Hemtjänstalternativet kostar ju till och med mer. Därför bör hans önskemål vara avgörande, menar länsrätten.

”I hans fall tillkommer också att han på grund av sin hälsa har ett så stort behov av hjälp att han borde ha fått serviceboende om det inte hade varit så att Hofors kommun har lagt ner en tredjedel av servicebostäderna i Hofors samhälle och en tredjedel av platserna på sjukhemmet”, står det i domen”

Men det riktigt intressanta kommer i artikelns slutkläm:

”– Jag är så tacksam för det här beslutet. Och det ska bli väldigt gott att äta gröt, säger Erik och förklarar att han inte vågat röra spisen för att laga egen på länge.

Han är dock fortfarande lite orolig att kommunen kommer att överklaga länsrättens dom.

– Det verkar ha gått prestige i den här frågan. Men jag hoppas att de kan låta frågan vara nu”

En sann vän av logik och sunt förnuft börjar ju fundera varför Erik fasar för repressalier från Kommunen. Hur står det då egentligen till med att de förtroendevalda gör en insats för kommunen och inte kör sin egen egoistiska väg? Erik har alltså insett att han gör besparingar, kommunen säger nej och Erik måste gå över huvudet på kommunen för att få rätsida på det hela och Hofors Kommun sitter i ett hörn och tjurar. Något är riktigt fel i en kommun där man jävlas med 86-åringar om frukosten. Att vi lever i bistra tider med besparingskrav är väl ingen nyhet men får det verkligen gå till absurdum..

Om jag förstått det hela rätt är det dessa personer som har ansvaret  frågan:

Jan Bornestig, socialchef
tfn: 0290-291 46
e-post: jan.bornestig@hofors.se

Anita Svensson, äldreomsorgschef
tfn: 0290-291 53
e-post: anita.svensson hofors.se

En enkel googling på Bornestig avslöjar att det inte är första gången han är inblandad i korkade sammanhang. Ta bara denna artikel från Arbetarbladet:

”Han beskrivs som en inlyssnande, kreativ person som nog ville väl, men att han hade för bråttom många gånger och att han därför inte klarade av att sköta verksamheten.

– Han snurrade till det oerhört mycket för oss och därför tappade vi förtroendet för honom, säger Kommunals ordförande i Sotenäs, Lise-Lotte Arvidsson.

Röster från Malungs kommun där han arbetade tidigare bekräftar bilden av en socialchef med visioner och idéer, men med dålig koll på vad det kostade att genomföra dem. Men varken Hofors kommun eller Jan Bornestig själv tvekar till att han passar för uppdraget som socialchef.

– Jag vet vad jag kan och jag har erfarenhet och kompetens, säger han”

I minst två tidigare kommuner är man missnöjd med honom och anger som skäl att han helt enkelt har dålig koll på läget. Så varför har då Hofors Kommun anställt honom? Har de också dålig koll på läget eller begärde man aldrig att få se ett CV eller några referenser?

Till artikeln finns en radda kommentarer och i synnerhet en säger kanske allt:

Jag sitter avslutningsvis och gnuggar mina händer med ett leénde som Jokern i Batman. Jag flyttade hit mycket för en ankdamm och inser att det finns en mycket intressant politisk ankdamm att analysera.

En Hoforsblogg. Finns det ett behov av en sådan?  Jag är inte helt ny inom blogvärlden utan har ett antal års erfarenhet, nog för att kalla mig bloggveteran i många avseenden men med en helt annan inriktning än den jag tänkt mig nu. Det finns ju ett par kriterier som följer med en Hoforsblogg. Först bör man ju bo i Hofors, sedan bör man gilla att skriva om Hofors, man bör finna saker så intressanta i just Hofors för att ha något att skriva om och sist men inte alls minst bör man ju ha ett intresse för det skrivna ordet. Inte säkert alla har samma kriterier, men för mig faller det sig så.

För bara sex månader sig var jag en av de där ökända ”Hoforsnomaderna”. Med sitt ursprung i just Hofors men på resande fot borta från samhället, kanske för gott eller med intentionen att återvända en dag. Det finns några olika varianter av ”Hoforsnomaden”. Dom som flyttat för arbete men bär orten i sitt hjärta, dom som flyttat för gott och aldrig vill sätta sin fot i Hofors igen, dom som irrar planlöst omkring ute i den stora vida världen och inte riktigt vet vad de letar efter men som av någon lustig anledning alltid finner sin väg styra tillbaka till Hofors. Personligen tillhör jag dom som återvänder på ålderns höst för att tillbringa pensionen här där jag en sommardag för 39 år sedan såg dagsljuset för första gången. Okej tänker säkert någon nu: ”Hur fan kan han gå i pension vid 39 års ålder, är han multimiljonär eller något? ”

Nej så bra förspänt vet jag inte många återvändande Hoforsbor som har det även om det säkert finns någon enstaka. Med ”pension” infriar jag ett löfte jag gav mig själv och ofta berättat för människor jag mött i livet. När jag blivit gammal och nött skulle jag återvända till hemorten och gå längs kanalen från ankdammen och upp mot  Hammardammen. Där skulle jag filosofera över livet och titta på ankorna och kanske rentav köpa glass i Pressbyråkiosken. Kaffe och kanelbulle fanns ju inte på världskartan för en sjuåring, det gör inte heller Pressbyrån. Det har ersatts av något som heter ”Time”. Men kanalen finns kvar, ankdammen finns kvar och det var exakt som jag förväntat mig när jag vandrade längs Kanalgatan där i juli och tänkte att det kanske var dags att återvända nu.

Sedan gick det relativt fort. Varje ledig stund från mitt arbete tillbringade jag i Hofors, den efterlängtade semestern på fem veckor likaså. När hösten så gjorde sitt intåg hade två saker bevisats. 1. Att gammal kärlek inte rostar sönder. 2. Att mitt liv som Hoforsnomad nu var över. Jag skulle hem, för tredje gången Hoforsbo med mellanspel som Falubo, Lidingöbo, Borlängebo ja Torsåkersbo också även om det hör till samma kommun numer. Närmare bestämt Vibo/Wijbo.  

Människor i min omgivning skakade på huvudet, gamla kollegor tillika Hoforsnomader likaså. Vad skulle jag tillbaka dit och göra egentligen? Där finns ingenting, folket är jävligt knepiga, inga arbeten, inget nöjesliv, inga affärer, bara en väg igenom som man passerar på väg till Gävle. Man stannar inte ens i Hofors. Skulle man tro alla olyckskorparnas kraxande är Hofors det närmaste man kan komma helvetet och bevisligen finns där flammande eld längst där nere i gropen där Ovako Steel huserar, tidigare SKF. Ortens livsnerv som enligt många pulserar allt saktare och snart ger ifrån sig det absolut sista livstecknet. Strax innan alla flyttar därifrån och naturen omkring Hofors tar över helt.

Här vill jag protestera en aning. Hofors och dess omgivning är så mycket mer än Ovako. Detta har jag gått och funderat över hela sommaren och hösten. När jag suttit på små lokala sjöar och fiskat, talat med arbetslösa ungdomar, förtidspensionerade stålverksarbetare, barn, gamla, kvinnor, män, samtliga otroligt lokalpatriotiska och som aldrig någonsin ens övervägt att lämna Hofors för att bli en Hoforsnomad. Somliga har knappt gjort några längre resor utanför orten. Ja om man inte räknar skolbussen in till Sandviken och gymnasiet, Valbo köpcentrum och ett par resor till Gröna Lund som ändå inte var något speciellt. Nu tror somliga att jag överdriver, men jag har bevis för det. ”Vad ska jag till Kupolen att göra när Valbo finns? ” Jag har till och med träffat på en yngre talang som på fullt allvar menade att någon Hoforsbo kunde jag inte till fullo räkna mig att vara, jag hade ju lämnat orten. Själv var han inte heller en Hoforsbo utan en ”riktig Torsåkersbo”. Antagligen kommer han heller inte erkänna ett senare släktskap.

Hofors är så mycket mer skrev jag. Ja under en tid nu har jag besökt platserna jag minns från min barndom. Västerhöjden, Robertsholm, Göklund, Muntebo, Silverdalen, Böle industriområde där jag en gång i tiden gick i gymnasiet och retade gallfeber på Allan Granat men som nu är en pajfabrik, eller en nedläggningshotad pajfabrik. På handelsträdgården fann jag en amerikanska som ville sälja sin egendom och flytta ifrån Hofors. Jag har nästan berusats av alla intryck jag fått. Övertygats om att ”There is no place like home”. För hur man än vänder och vrider på det hela är det den enda plats som jag egentligen kan kalla hemma. Kan en Europeisk ål simma hela vägen till och från Sargassohavet och kalla det hem kan jag nog ta mig några mil österut från Dalarna för att återvända hem också.

Och återvända skall vi även nu på slutet av detta första inlägg. Till början av det. Till behovet av en Hoforsblogg. Jag känner att jag har ett behov av att återupptäcka Hofors igen, det är nämligen så tragiskt att hus och hela områden där jag upplevt så mycket roligt jämnats med marken. Där det en gång fanns hus finns gräsbeklädda kullar. Att blogga om det är att väcka liv i alla de minnen som jag burit med mig, få nya intryck och kanske övertyga alla kritiker att Hofors är så mycket mycket mer än en grop med ett stålverk i. En chans att förmedla Hofors genom mina egna ögon. Eftersom jag har ett visst politiskt intresse så kommer bloggen även att ta upp lokalpolitiken och dagsaktuella händelser på orten, även ämnen som fiske och natur och en hel del historiska tillbakablickar.

Hoppas ni skall finna nöje i mina alster och att ni kommenterar saker ni tycker är rätt/fel i inläggen. Välkomna!

Sidan under uppbyggnad, hav förtröstan några dagar till