Så hände det till slut. Råttan som varit på tapeten har lämnat in, avlidit, dött, blivit likgiltig, gravallvarlig och helt enkelt dötrist. Vi noterar dödsdatumet till denna sista dag på året, den 31 december. Sambon kom ner med buren och såg aningen skärrad ut. Själv sken jag upp i ett illa dolt leende. Vi konfererade snabbt hur nyheten skulle förmedlas till råttans ägare, den 7-årige flickan. Den ömme modern tog på sig uppdraget och istället för tårar och tjut hördes från övervåningen ett ”HURRA!!! ”

Senast igår hade vi under en bilfärd ett samtal om denna råtta. Ingen verkade gilla honom förutom då vissa kattliknande herrar i huset. Min fiskekamrat hade anmält sitt intresse av att ”ta hand om” honom tidigare i höst. På ett litet finare sätt sade jag till 7-åringen att fiskekamraten kunde komma och hämta honom och ta honom till den där råttfarmen som alla råttor brukar pensionera sig på. ”Är det inte bättre att döda honom? ” sade 7-åringen..

Den hade levt några år på övertid sägs det. Jag tycker nu nästan lite synd om den lille kraken. Att leva utan att vara omtyckt. Att leva ensam i fiendeland utan att vara omtyckt. Är det en tankeställare jag fått mig? Under tiden 7-åringen fixade sitt hår arrangerade jag ett smått klassiskt upplägg. Jag antog att det kanske ändå skulle komma lite sorg när hon fick se honom. Öppen kista och ett ljus kanske kunde förmedla något slags omtanke och värme i denna sorgens stund.

Flickan kom ner, slog ett öga i ”kistan” och log. Sedan sade hon bara ”Åh vad fin han var” innan hon pressade på locket. Sen tog hon upp kistan och jag sade att vi kanske skulle lägga honom ute tills marken tillät begravning i jord. ”Näe jag ska kasta honom i soporna” sade hon. Sambon inflikade att vi kanske kunde stoppa lådan i frysen tills vidare varpå jag replikerade ”Aldrig i helvete”.

Tills vidare får han spendera sin evighet i en byrålåda ute på farstubron. Till våren kanske någon kommer minnas att vi har en begravning att utföra. I bästa fall. I en kista av Wienernougat och ett lock av Citronlakrits från något glassbolag. En evighet är inte vad man tänkt sig alla gånger.

Kommunpolitikers maktfullkomlighet i sitt bästa sken.

Varje gång jag börjar tro på att det finns hopp för mänskligheten så brukar jag surfa in på i synnerhet lokaltidningarna i Dalarna för att läsa om vargdebatten. Om dom som är för och dom som är emot. Jag brukar skaka på huvudet och säga högt för mig själv ”Människor är idioter”. Idag fann jag en insändare i Gefle Dagblad som på något sätt säger allt.

”I början av januari börjar varg­jakten och i dagarna meddelade Naturvårdsverket att totalt 27 vargar får fällas under licensjakt för att nå den av riksdagen beslutade max­nivån på 210 individer i landet.

Jakten ska ske under strikt kontrollerade former och som ett led i detta har myndigheterna beslutat att alla vargjägare ska registreras hos Naturvårdsverket. Hittills har nästan 11 000 jägare registrerats”

Det finns en funktion i att jaga till exempel älg, rådjur, räv, hare. Men att påstå att man skulle göra något slags insats i att skjuta varg är rent nonsens. Det handlar bara om en ”jägarkåthet” att få spika upp ett vargskinn på väggen. Att det dessutom skulle sanktioneras av regeringen gör det bara ännu mer löjeväckande. Vill vi värna om miljön och skydda djurstammarna ska vi ju främst skjuta av människor. Helst korkade politiker som tar korkade beslut.

Ett av argumenten till att jaga varg är att skydda boskap, hundar och små små barn som vargen ”gärna” attackerar och äter. Eller ja, vargen äter ju upp de älgar som jägarna vill skjuta själva. Om man nu är så mån om människor och djur, varför tillåter man inte skyddsjakt på pedofiler och våldtäktsmän samt hästknullare? ”Det är en sjuk varg som måste avlivas för han äter får” är samma sak som ”Det är en sjuk pedofiljävel som våldtar barn och måste avlivas”. Blir lite av samma sak om man tänker efter. Jägaren blir jagad i numerärt underläge. Vargen jagar får och pedofilerna barn, våldtäktsmännen offer. Och fortfarande kan jag inte förstå hur man kan säga att det inte är samma sak och att människorna skulle vara överlägsna djuren och därmed ha rätt att döda dem.

Vi människor är så ”civiliserade” att vi snart kommer att antingen börja belägga djuren med inkomstskatt eller i vart fall tvinga huggormarna att registrera sina huggtänder hos myndigheterna.

Det slår mig när jag läser kommentarerna till artikeln om ”Eldsjälsgalan” att signaturen Marie antagligen snuddar vid det jag letar efter. Hoforsandan.

Tidigare inlägg om detta finner ni här. Kanske är delar av Hofors inte så mycket annorlunda än Närkeborna med sin negativa inställning. Kanske är Närkeborna till och med mer positiva än den negativa sidan av Hofors. Nu menar jag inte att själva Hoforsandan skulle vara negativitet utan den andra sidan. Halva Hofors gnäller och den andra säger att det finns glädje och framtidshopp. Det kanske till och med finns en tredje linje med människor som vare sig är glada eller griniga. De bara lever livet utan en speciell åsikt alls.

Det gäller bara att hitta de där människorna som ser framtid och möjligheter i saker och ting. Dom vill jag umgås med.

Det var ungefär den här perioden som arbetskollegor och bekanta började titta snett på mig. Var vi verkligen ute och fiskade vid den här årstiden? 20 oktober skulle komma att bli en övertygelsens dag att jag gjorde rätt som flyttade hem till Hofors igen.  Den dagen började med att vi inte ens fick ned dragen under vattnet.

Fortsatte betydligt bättre när solen började ge värme och vattnet låg spegelblankt över favoritsjön. Att efter drygt 30 år fiska i samma sjö är en speciell känsla.

Eftersom vi skippat frukost för att vara ute vid sjön när solen gick upp, tog vi några timmars matrast och siesta redan på förmiddagen. Fisken var heller inte på hugget. Fiskekamraten visade dessutom ett nytt trix med att grilla bacon över öppen eld.

Sen brakade det lös ordentligt på sjön. Det nappade, drogs i linor, skrattades och måddes jävligt bra helt enkelt. Gäddorna var helvilda även om det inte var riktigt någon storlek på dem.

En utsvulten stackare till gädda verkade dessutom gilla rulltårta. Måhända nästa modebete när vertikaljigget tappar anhängare?

Till och med de randiga små rackarna som ett tag lyst med sin frånvaro bestämde sig för att hälsa på.

När solen gick ned satt vi på en spegelblank sjö och bara tittade på himlens skiftningar. Funderade på om detta skulle vara den sista riktigt bra fiskedagen för året. Kändes vemodigt när vi åkte inåt land i skymningen och inte visste om isen skulle ligga tjockare nästa dag.

Trodde ni ja

Vi räknade in den 21 oktober och kanske hade idiotin drabbat oss ordentligt. Vi såg knappt vattnet framför oss men ut skulle vi. Fisket var ju kanon dagen före och inte ens vilda häster skulle hålla oss bundna och hemma från sjön.

Det var kylslaget, fingrarna så kalla att vi knappt kunde öppna beteslåsen eller i vart fall mina fingrar för fiskekamraten saknar antagligen ett par kromosomer som berättar att det är kallt ute. Men nappade gjorde det och varje fångad fisk gjorde själen varm.

Till och med på ett par wobblers som köpts in extremt billigt men visade sig vara rena rama skiten gav fisk. Hur var det möjligt?

22 oktober. Kyligt, dimmigt och fisket var relativt dåligt. Blev väldigt ledsen över att se krokarna på ett av betena vara av så dålig karaktär att gäddan fullständigt tuggade sönder dem. Vid kontroll efteråt var de inte så dåliga och fisken måste ha varit något i hästväg. Tappad gädda innebär fällda tårar men samtidigt hopp. I synnerhet när den lämnar efter sig frågor om storlek och vikt.

Det blev trots allt ett par fiskar. Närmare bestämt tre landade, men dagens stora behållning var den smått skräckblandade känsla jag fick när jag klättrade upp på en höjd och man hör hur tystnaden plötsligt infaller. Björnfrossa tror jag det kallas men om det var en björn eller annat stort rovdjur som skottat upp betydande mängder jord utanför en grotta får bli samma mysterium som vad som tuggade sönder krokarna. Finns det björn så nära Hofors?

Fler det slagit runt för är journalisten som skrev artikeln om Eldsjälsgalan ikväll. Länge sedan jag såg en så uselt uppbyggd artikel.

Förutom särskrivningen av ”för-ening” vilket inte alls ”förenas” i sin uppbyggnad är innehållet mycket flummigt:

”I höstas uppmärksammades Hofors BMX och Skate också av Allmänna Arvsfonden, som bjöd in föreningen för att berätta om sin BMX-hall. Sedan man startade sin verksamhet i hallen i april 2008 har antalet medlemmar i Hofors BMX och Skate vuxit från 50 till nästan 400”

Varför skulle Allmänna Arvsfonden uppmärksamma och bjuda in Hofors BMX och Skate för att berätta om sin BMX-hall? Räcker det inte med en hall på orten? Eller menar man tvärtom att Hofors BMX och Skate bjöd in föreningen Allmänna Arvsfonden? Det är en statlig fond och inget annat.

Kommentarerna är ganska lustiga också. Signaturen ”Roffe” verkar lika bitter som signaturen ”Hungrig” i inlägget innan. När denna Eldsjälsgala instiftades var faktiskt min egen far nominerad som ”Årets eldsjäl”, redan då förstod man att priset skulle väcka avund bland andra föreningar och klubbar. ”Varför skall han få pris när inte vi får? ” Värst var omdömena om en rullstolsbunden som också nominerades. ”Hur kan han nomineras? Han kan ju inte ens göra ett normalt arbete där han sitter”. Det där med att arbeta ideellt utan att förvänta sig betalning är ett jävla nonsens egentligen. Okej att man kanske vill ha lite uppskattning för tiden man lägger ned men att missunna andra som gör samma sak är patetiskt. Vi skall vara glada att någon förening över huvudtaget får något.

Sen vidare till vad som är sport eller inte, kultur eller inte kultur och musik eller inte musik ligger väl i betraktarens ögon. Jag kan inte förstå hur det kan vara kultur när en kvinna sätter sig och pissar på en tavelduk eller vuxna män klär sig kroppsstrumpor och gör viga rörelser till fiolmusik. Nya idrotter får ny publik och nya utövare. De redan etablerade har ju blivit så sjukt infekterade med tidig utslagning om man inte håller måttet eller onaturligt stora summor pengar till ett fåtal. Knappast underhållande när man är beredd att spruta i sig substanser för att uppnå en cm till eller en tiondels sekund mindre.

Nu tror jag inte att det finns 400 utövare av BMX och skate i Hofors, antagligen stödmedlemmar vilket är en tydlig fingervisning att man lyckats skapa en fin förening. Jag önskar dem all lycka till ikväll och jag skall faktiskt se galan själv tillsammans med familjen.

På grund av kylan är det stora störningar i tågtrafiken idag. Tyvärr inget nytt under solen eftersom det numer är extremt känsliga tåg som egentligen inte är avsedda för kyla. Under åren har ju tex Tåg I Bergslagen haft en hel del problem med sina Reginor samt Itinon på Västerdalbanan. X-trafik är inte heller beskonade. Men det är en rolig artikel. I synnerhet signaturen ”Hungrig” som det verkar ha slagit runt för idag.

”Så fort det blir under -10 så skiter det sig. Det här ska vi betala skattepengar til? Det är förjävligt. Min sambo skulle åka upp till Ljusdal med min son idag, istället fick hon ta bilen så jag blir utan lunch. Ska jag ringa och skälla på banverket när min mage kurrar? Jag blir så förbannad på att ingenting nånsin ska fungera. Jag ska börja skattevägra”

I högerspalten syns nu en omröstning om vilket parti som kommer att skörda flest röster i kommunvalet 2010. Med tanke på att läsarantalet av denna blog ökat drastiskt vore det intressant att se vilka visioner ni läsare har. Vore snällt om ni tog er tiden att trycka in ett alternativ

Alf Perssons högsta vision är ju att Hofors efter valet 2010 skall bestå av friska högervindar. Jag håller med om det. Eller vänstervindar bara det är vindar. För runt omkring vår egen kommun har man börjat producera egen el, till och med i privat tappning. Vettåsen strax norr om Järbo, Rämshyttan mellan Borlänge och Ludvika i Dalarna.

I ett mejl från en engagerad läsare av bloggen(stort tack för uppslaget) kom det nämligen ett förslag att lyfta fram detta. Varför satsa på spårtaxi a´la Skycab när man kan producera el för att sänka kostnaderna för Hoforsborna samt kanske sälja till andra kommuner? Helt nyligen rapporterade ju Arbetarbladet att Hoforshus på grund av ökade el och vattenkostnader skulle tvingas höja hyrorna med 2.65 procent.

Ett vindkraftverk av ”ordinär” modell som det Bertil Eriksson byggt i Rämshyttan har kostat ca 20 000 kronor (exklusive arbetstimmarna). Räkna ut själva hur mycket de 600 000 kronor Banverket petade in i projektet för spårtaxi skulle ha räckt i vindkraftverksbyggen. Eftersom projektet är avslutat kanske pengarna ligger i något gammalt arkiv i kommunhuset och skräpar….?

Det är ett realistiskt förslag och skulle till och med fylla på fantasiplånboken med mer fantasipengar till kommunen.

Den 6 oktober fanns kylan i luften. Flytdräkter plockades fram även om solen sken som vanligt. Gäddorna var på hugget och det formligen kokade i vattnet vissa dagar. Tjocka trinda gäddhonor på jakt. Jag minns inte säkert om det var första gången vi insåg att vi inte var ensamma på sjön. Ett par vertikalfiskare hade gjort entré. Med viss ilska i blicken sneglade åtminstone jag på dem i ögonvrån. Skulle de knipa våra gäddor och med ett effektivare fiske?

I väntan på att de skulle ge upp åkte vi till Hofors egna lilla ”Kanarieöar” där vi värmde oss med tillförlit att fisket inte var över samt grillad korv och kokt kaffe.

Dagen efter, den 7 oktober sken solen fortfarande men vindarna hade tilltagit. Det här lovade fiskekamraten var det bästa som kunnat hända. Nu jävlars skulle det fiskas. Båten guppade till en början underhållande men blev till slut oss nästan övermäktig i rörelserna. Vattnet började piskas upp ordentligt och kameran var endast framme en kort sekvens där vi filmade krokningen av en enorm gädda som tyvärr krokade loss sig själv vid båtkanten innan vi kunde avslöja dess vikt. Vi gav upp i kampen mot vattnet. En elmotor måhända vara behaglig i sitt ljud men inte särskilt effektiv i oformliga vattenmassor.

Redan den 8 oktober var vi på plats med elmotorn igen. Under natten hade nämligen vinden gett sig av och det var så behagligt att några flytoveraller inte behövdes. Det skulle också komma att bli den kanske bästa fiskedagen under hösten. Flertalet monster drogs upp och smilbanden i våra ansikten höll på att spricka. Till exempel var det första gången vi fick känna på hur det känns när man först får sig ett stadigt hugg och en ännu större gädda vill ha sin egen smakbit av redan krokad fick. Vi döpte den okända gröna ryggen som vändes upp i vattnet till ”Jacky” eftersom den bitit rejäla jack i en 4 kilos kompanjon. Innan kvällen var över hade även höstens enda och största gös krokats. Vi har för vana att släppa tillbaka samtliga gäddor efter att vi tagit upp dem, den här gösen skulle bli en smaskig måltid.

Eftersom gösen fick ligga i några timmar innan hemfärd kom det lite som en överaskning när jag från köksregionen hör sambon skrika att jag tagit hem en levande gös. När filekniven började göra sitt arbete började fisken sprattla och spotta ut maginnehållet.

Jag somnade otroligt nöjd den kvällen och det tidigare gäddrekordet för säsongen var slaget med råge. Förutom de riktigt stora och de mystiska huggen, drogs ett oräkneligt antal medelgäddor upp i båten, samtliga fick återse sjön igen.

9 oktober åter på sjön men nu hade på något mystiskt sätt de stora gäddorna avvikit. Bara små hungriga snipor med ett undantag på drygt något kilo till. Det var alltså i spåren av rejäla blåsväder man skulle fiska för att kroka bamsingarna?

Den 12 oktober var storgäddorna tillbaka på samma sätt som flytoverallerna. Rejält kallt i luften men gäddorna var på hugget igen och vi krokade några riktigt fina, tappade några till och insåg att vi återsett en gammal kär vän sedan tidigare. Han som blev attackerad av sin egen frände. Dessutom krokade vi honom två gånger inom loppet av en timme och ytterligare gäddor visade spår av kanibalism. Kom att bli en mycket blodig dag tyvärr eftersom såren var färska och blodet drällde i båten. Vi fick sorgligt nog avliva ett par stycken som bitit illa i betena och aldrig kunde ha klarat sig på egen hand. ”Sunday bloody sunday”.

19 oktober kom snön första gången. Korkat att ge sig ut kanske men fisket fungerade om än trögt. En teori om att små gäddor kändes större på grund av vattendensitet uppstod. Små gäddsnipor kändes som 2-4 kilos fiskar. Livligare och starkare än tidigare. De större lyste med sin frånvaro denna dag. Fiskekamraten hade haft några exemplariska dagar på egen hand då jag tvingats arbeta. Nu fanns inte mycket till spår av det.

Idag har jag lärt mig något nytt. Såg en räv springa över rondellen vid ankdammen och Time. ”Skabbräv” sade sambon och visst tyckte jag den såg en smula skabbig ut. Fast flera timmar senare var jag tvungen att fråga hur hon kunde bedöma det så fort. Det hängde tydligen på svansen.

Tydligen är de inte alls så yviga som man föreställer sig en räv. Man lär så länge man lever. Och det finns tydligen ett yrke i Hofors som heter ”Kommunjägare” också. Det är såna som skjuter skabbrävar inne i samhället. Nu sitter jag mest och funderar på om skabbrävar gillar katter. Finns en del såna här runt knutarna och är antagligen enkla mumsbitar för en räv. Jag betivlar att räven var på väg till Time för att köpa Ben & Jerrys för överpris… Jag menar i vilken ficka har den sina pengar?

Eftersom jag inte bott i Hofors ett helt år ännu känns det lite konstigt att skriva en klassisk nyårskrönika om politiken/näringslivet/idrotten på orten. Det får jag återkomma med nästa år helt enkelt. Istället tänkte jag försöka sammanfatta en fantastiskt fin fiskehöst i fyra inlägg. Det hände sig ju nämligen så att jag inte enbart återfick mitt livs stora kärlek utan en god fiskekamrat på köpet. Under hösten har det blivit några makalösa dagar ute på sjön. Ett rekord på 27 gäddor samma dag samt enastående naturupplevelser i takt med att sommaren blev höst och vidare senhöst tills isen slutligen lade sig och båten togs upp för gott. En båt som kanske skulle gå under smeknamnet ”Jojon” med tanke på hur ofta den åkt upp och ned innan det äntligen gick upp för oss att det var vinter på riktigt.

Den 26 augusti regnade det och det blev ett knapert resultat iform av en abborre av planktonstorlek samt ett par tveksamma gäddsnipor. Hur motiverar man sig att åka ut igen efter en sådan ”strålande” inledning?

 Redan dagen efter den 27 augusti vände både väder och fiskelycka. Med brännskador från solens intensiva sken blev jag även vittne till ett fenomen jag inte tidigare sett men fått uppleva i mängder senare. Musslor som hugger på fiskedragen. En gång är ingen gång säger man men detta skedde tre gånger samma dag och efterföljande veckor.

Det blev givetvis en hel del gäddor som rätade ut krokar och kämpade som vithajar vid ett smörgåsbord av blodig fisk.

Den 9 september blev om ännu mycket bättre. Solen lyste obarmhärtigt och min näsa brändes tillsammans med uppkavlade armar sönder. Vi fick känna på vad favoritsjön har att erbjuda i abborsväg och gädda samt som vanligt musslor med konstig inställning till livet.

Det var även en mycket bra höst för gula kantareller om man visste var man skulle leta

23 september var abborrarnas strålande dag. Man började fundera på hur länge fiskesäsongen egentligen skulle hålla i sig med detta väder. Oktober? November? Kanske rentav början av december?

Så fina borrar att sambon fick glädjas med lite filé den kvällen. Hon älskar nämligen det.

 Efterföljande dag 24 september spenderades även den en hel dag på sjön. Från tidig morgon till efter mörkrets inbrott. Fisket var lysande. Det liksom låg i luften att det var något stort på gång. Många kraftiga hugg men ingen som lyckades landas. Spåren fanns där liksom spåren av bäver.

Skulle vi lyckas överglänsa höstens gäddrekord från 8 september?

Johan Norberg skriver ett mardrömsliknande debattinlägg om hur Stockholm 10 år från nu kommer att ha soppkök på gatorna. Det är redan en syn du ser på Helsingfors gator idag och faktiskt finns i Sverige där Stadsmissionen och Frälsningsarmén sliter hårt för att hjälpa människor utan bostäder. Ett fåtals vilda lekar med fantasisiffror som bara existerar på papper och datorskärmar får effekter för riktiga normala människor.

Egentligen är det helt absurt att människor fysiskt riskerar att svälta ihjäl och stå utan bostad eller skydd mot väder och vind när det som i botten skapar misären är påhittade siffror som anger ett uppskattat värde av fantasiprodukter. Ungefär som om man satt och spelade Monopol. Tyvärr har mänskligheten byggt detta ”ekonomiska system” och ett människoliv är inget värt om du inte har ett gäng fantasisiffror på banken.

Man undrar onekligen hur de gamla stammarna överlevde utan siffror. Ni vet när man jagade och samlade in bär och alla åt för sin överlevnads skull. Man byggde skydd som de flesta fick bo under även om man var gammal och sliten och inte ens hade tänder att tugga sitt mammutkött med. På den tiden hade man antagligen mycket bra koll på sina avkommor också. Man lät dem inte springa runt och sparka sönder saker hur som helst eller gav dem en hundring för att köpa snabbmat för när föräldrarna kom hem efter jakten och insamlandet på kvällarna. Då fanns det omtanke har jag fått uppfattningen av.

Men i takt med utvecklingen och uppfinningarna som skulle underlätta för människorna försvann så mycket annat. Den där omtanken till exempel. Tidigare var det relativt säkert helt otänkbart att man spatserade omkring i naturen och passerade en annan människa som låg utslagen utan att stanna och fråga hur det stod till. Om personen kanske ville ha lite mammutkött eller vilda bär, lite värme vid en eld.

Jag tror inte heller man lät ett fåtal främlingar få ett betydande överskott av stammens tillgångar i samma sekund som man lät andra stamfränder svälta ihjäl eller gå utan skinn i skogen.Mänskligheten höll antagligen ihop på ett annat sätt än idag.

Man brukar ju säga att religionen är upphovet till så många dumheter. Tro på något övernaturligt som uppenbart inte tänker visa sig och rädda någon för ett par böners skull. Gud eller någon helig son finns inte. Men det finns en tro på fantasifinanser. Man låter dem flöda fritt, växa sig starka och i samma takt förändras klimatet i samhället också. Ena stunden är man jätterik, ett par sekunder senare urfattig och egentligen har man inget gjort. Har du inte tillräckligt stor fantasi svälter du ihjäl och dina barn fryser. Finanser är lika påtagligt som älvor och troll samt Jesus.

Jag kanske är mycket naiv, men jag brukar se det där med världsekonomi och börsverksamhet mm som en skiftnyckel. På bordet ligger en uppenbar handfast skiftnyckel. Sen låtsas man att det är tio stycken skiftnycklar men det finns fortfarande bara en man kan se. De där tio skiftnycklarna blir hundra när man inbillar sig att tiderna är mycket bra. Plötsligt blir de dåliga och då blir man plötsligt skyldig en massa skiftnycklar som inte finns.

Nu har jag varit så negativ i flera inlägg under en tid att det är dags för en riktig ”solskenshistoria” för att lätta upp stämningen. Den är plockad från dagens Dalarnas Tidning och från orten Borlänge:

”Jenny hade jobbat på kronofogden i drygt tjugo år. Livet hade rullat på utan någon större dramatik. Men dagen då hon fick beskedet om sin cancer stod det plötsligt klart för henne att hon inte hade någon privat sjukförsäkring, något som hon tidigare inte hade tänkt så mycket kring”

Kanske skulle Jenny bli gladare om hon fick en ny cykel av Jan Bornestig…?

Egentligen är jag ganska trött på att skriva om flyktingar men måste för att bevisa min tes om hur den skeva debatten skapar något mycket fulare. När man från myndighetshåll ljuger och kallar vuxna flyktingar för barn, överväger att låta dem få asyl trots uppenbara lögner och dessutom sägs betala minst 60 000 kronor per person och månad retar man folk. Varför i hellskotta hade man inte redan på 1980-talet kunnat prata om detta? Det hade varit en del gnissel och främlingsfientlighet innan det hade blåst över som med allt annat i vårt samhälle. Ni vet höjda skatter, avgifter hos fack och arbetslöshetsförsäkring mm. Men det hade blåst över och människorna i Sverige hade levt med det.

Det är våra förtroendevaldas fel att det bubblar och kokar under ytan och varje upprörande nyhet om mygel skapar hat.Tror ingen alls egentligen hatar ett par påstådda barn i en container, det är annat man blir upprörd över i tider där människor födda i Sverige behandlas som djur. Där de skall tvingas leva på under 10 000 kronor och dessutom försörja barn på det medans bluff och mygel premieras. Exakt som bluffande bankdirektörer eller snikna politiker som för evigt försörjs med extremt hög pension. Det är våra förtroendevaldas fel att det dyker upp inlägg som dessa på olika forum:

Var det en konsekvens ni politiker hade kalkylerat med?

Det har ju under julen rapporterats om en tragisk historia där fem afghanska barn dumpats i skogen efter att ha varit inlåst i en container i två veckor av hänsynslösa människosmugglare. Det blev lite av en magisk berättelse om hur de nu skulle få fira jul i frihet. Men sanningen var en annan. ”Barnen” eller ungdomarna hade tidigare påträffats tjuvåkandes på ett X2000-tåg vilket inte går för sig så de avvisades vid nästa anhalt.

Det är uppenbart att man lär sig ljuga ihop tragiska historier för att om möjligt få asyl i Sverige. Det får en att fundera ytterligare över de sk ”ensamkommande flyktingbarnen” som oftast är betydligt äldre än de anger. Hur många har varit uppriktiga i sina uppgifter? Dom här gossarna har ju på något sätt redan visat att de inte tänkt följa spelreglerna så varför inte ge dem den julklapp de förtjänar. En enkelresa hem.

”Pojkarna tycks ha kommit till Sverige med hjälp av en människosmugglare och var mycket medtagna efter sin långa resa.

I den småländska skogen gick de fem först vilse men sedan hittade de en järnvägslinje och den följde de till fots tills de kom till Sävsjö, har de berättat” Källa SVT

Det märkliga i historien är också att prästen säger att man använt sig av google för att översätta och kommunicera medans SJs personal inte hade några som helst problem att göra sig förstådd:

Jag har under några dagar övervägt att skaffa mig ett litet skägg. Tyvärr tillhör jag dem som har relativt klen skäggväxt varpå dessa planer fick skrotas. Det verkar dessutom besvärligt att odla och ansa skägg. Men det fick mig att tänka lite över hur skäggmarknaden ser ut i Hofors. Vem har det vackraste och yvigaste skägget bland kommunens herrar?

Jag har sett och samtalat med åtminstone en herre som lagt ned stort arbete på att skaffa sig ett mustigt och yvigt skägg. Lite som på bilden ovan om än kortare. Så jag tänkte starta en liten minitävling där äran om att få Hoforsbloggens egen titel Hoforskägget 2010 står på spel.

Det hela går till så här:

-Leta reda på en skäggig man/kvinna

-Ta en bild (fråga för säkerhets skull om han eller hon vill delta)

-Ladda upp den på antingen Tinypic eller annan sida, posta länken i kommentatorsfältet till detta inlägg eller mejla den till hoforsbloggen @ yahoo.se med namnet på skägginnehavaren

-Om ett år i december så kör vi en öppen omröstning och vinnaren koras

Snön fortsätter att falla i Hofors och jag är fortfarande riktigt sliten av helgens sjukdom. Dock inte så sliten att min nyfikenhet kan stillas så jag roar mig med att sitta och jämföra matrikeln över förtroendevalda och Allabolags register.

Påfallande många av dessa hobbypolitiker eller politikerproffs har egna verksamheter på sidan om sina uppdrag och det är alltid roligt och se om någon har uppdrag som skulle kunna påverka verksamheten i deras privata bolag. I tider där det talas mycket om korruption och kartellbildningar är det mycket intressant. De allra flesta brinner inte av omtanke för medborgarna utan snarare för de styrelseuppdrag de drar in extra slantar på.

På tal om politik och bolag så har jag funderat över varför man förra året sålde ut ett av vårt lands mest inkomstbringande företag Vin & Sprit.Pernod Ricard lade 55 miljarder kronor på köpet. Människor gillar sprit och det är ju en vara som aldrig kommer att minska drastiskt i försäljningen. Från mitt sätt att se det en säker inkomstkälla för staten. Bara storsäljaren Absolut Vodka förväntades inbringa en vinst till bolaget på 2.2 miljarder kronor förra året.

”Vin & Sprit kommer att ge svenska staten en aktieutdelning på 85 miljoner euro innan transaktionen genomförs, skriver Pernod Ricard vidare.

Riksgälden kommer att placera de pengar som staten får in vid försäljningen av Vin & Sprit på den internationella penningmarknaden i utländsk valuta, enligt ett pressmeddelande. Köpesumman kommer att betalas i dollar och euro och pengarna kommer inte att växlas in i kronor, meddelar Riksgälden. Pengarna kommer senare successivt att användas för att betala förfallande lån, räntor med mera.

Statens valutaskuld kommer i och med att försäljningen sker i utländsk valuta att amorteras några månader snabbare.”

På något sätt blir det ju som att man i en fattig familj säljer kon för att kortsiktigt lösa problem med mat på bordet och betala skulder istället för att sälja mjölken och även fortsättningsvis ha en källa till inkomst. Med kon borta försvinner ju snart den summa man fått i betalning och man har intet kvar att tjäna pengar på. Man har förvisso skatteintäkter på alkoholförsäljningen kvar att hämta men man vill ju samtidigt avreglera alkoholmonopolet i sina egna butiker.

Låt oss då ta en konspiratorisk funderare. Att de politiker som varit mest aktiv i att sälja av Vin & Sprit äger andelar i Pernod Ricard. Eller att deras släktingar gör det. Pengarna som staten tidigare tjänade på vodkaförsäljning hamnar i Pernods ficka och senare i aktieägarnas fickor. Staten det vill säga vi medborgare får ingenting. För att vara ett demokratiskt land tycker jag det är märkligt att så här stora affärer får genomföras utan att folket sagt sitt genom förslagsvis en folkomröstning. 99 procent av oss svenskar har antagligen inte ens en aning om vilket makalöst fint bolag regeringen sålde ut för att betala ett par skulder. Istället för att fortsätta mjölka kon som vanligt och sälja mjölken.

Genom bland annat tandtester har man i Norge kunnat avslöja att det är ett ordentligt fusk med de asylsökandes ålder. Trots att man anser att de tagit sig in i landet under falska förespeglingar och utnyttjat ett generöst asylsystem får de stanna eftersom de kommer från oroshärdar. Debatten här i Sverige har ju delvis också handlat om åldern på de ”ensamkommande flyktingbarnen”.

”Ni av ti asylsøkere som opplyste at de var mindreårige, ble som følge av Utlendingsdirektoratets tanntester avslørt som eldre enn de selv hevdet”

Vi lever ju i ett samhälle där personnummer har en viktig roll och kanske är det därför vi finner det lite konstigt att en asylsökande inte riktigt vet hur gammal man är. Personnummret präntas ju in i oss sedan barnsben.

Frågan är nu om det skall ha någon betydelse för de som kommer till Sverige. Att man kan ha överseende med falska uppgifter så länge man anser att man gör en humanitär insats för flyktingarna. Lite märkligt är det att ett samhälle som är överdrivet nitiska gällande annan byråkrati inte är mer ”noggrann” i sin hantering i det här ärendet. På DN hade man för någon månad sedan en ”Frågor & svar”:

Det är alltså viktigt att påpeka att detta inte kostar någon kommun något utan kommer från den där magiska plånboken som inte belastar några skattebetalare. Hur är det möjligt att man inte kan lösa finanskriser på samma sätt? Ta fram fantasipengarna och vips så slipper vi problemen med att utförsäkrade hotar ta livet av sig och rädda de svenska storföretagen

Nej skämt åtsido, men inte ens i denna ”Frågor & svar” kan man ge raka besked om vad som gäller. Att dra till med fantasiplånboken är bara enastående korkat. Föder enbart misstänksamhet.

Man utgår från att de sökande flyktingarna talar sanning när de frågar hur gamla de är men samtidigt har vi till exempel en myndighet som övervakar att vi sköter våra skatter och inte säljer saker på nätet som vi inte skattat för. Låter det verkligen rimligt att en myndighet skulle ta några muntliga uppgifter för sanning? Verkligen inte konstigt att detta ärende med flyktingarna skapar sådan misstänksamhet. Och det är inte mot individerna som kommer hit utan snarare mot myndigheternas skötsel av ärendet.

Det råder väl kanske ingen tvekan om att pizza numer verkar ingå i vardagsmaten här i Sverige. Läser en artikel om en pizzabagare som åkt på en rejäl skattesmäll och skall betala runt 500 000 kronor i skatt. Hofors är ju en liten ort och det är väl ingen direkt hemlighet att det rör sig om pizzabutiken Rapido. Måste säljas otroliga mängder pizzor i Hofors och frågan är ju hur pass ärliga de andra längs Faluvägen och runt rondellen är.

Har inte ätit på Rapido själv utan föredrar de mycket trevliga killarna i gamla busstationens lokaler. Fantastiska kebabsåser gör de i vart fall.

Söndag kväll och julen lider mot sitt slut. Återstår en del helger innan vardagen på riktigt kan göra sitt intåg igen. Blev både bra och dåligt de senaste dagarna. Det bra är mogna beslut, det dåliga bakterier som gjorde helgen mycket jobbig. Andra gången denna höst jag drabbas av sjukdom (sambon var lika illa däran) och det var så illa att jag tror samtliga funktioner i kroppen höll på att stängas ned. Hals, öron och söndersnyten näsa. Känns aningen bättre nu men ordentligt sliten. Kanske borde jag ha tagit den där sprutan mot baconfeber. Lätt att vara efterklok. Smittkällan torde dock ändå vara en person som har vaccinerat sig så det vette fan. Sen är det ju så att när en kille blir riktigt förkyld så är det förenat med livsfara. Eller hur?

Kul att se hur inlägget om SDs eventuella vågmästarroll i valet 2010 engagerar. Mats och Alf Persson har gått igång riktigt i debatten

I övrigt blir det en stilla kväll i soffan med den inledande triologin om Johan Falk. Igen.

Det är den första timmen in på Julaftons morgon och jag sitter och funderar över vilken fantastisk tid som varit denna höst och vinter. På något sätt kulminerar allt idag med trevligheter av diverse slag. För ett år sedan hade jag aldrig tänkt mig boendes i Hofors nu men här är jag och livet har på något sätt tagit en fantastisk vändning. Det är bra att utstakade vägar inte alltid är så defintiva. Jag tänker på Marcus Birro som så fint uttryckte det hela i en krönika i Dalarnas Tidning för en tid sedan:

Jag fick något annat och idag får jag ännu något annat

Så brann Julbocken i Gävle igen. Vi får väl hoppas att det inte var den bockbrännande målvakten från fd RIK som gjorde en comeback liknande den övriga spelare gjorde för några veckor sedan.

Sägs ju att Hofors var överrepresenterade i självmordstatestiken under 70 talet, sägs även att Hofors var den krogtätaste kommunen i landet. Om det finns någon sanning i detta kanske det har sitt samband. Läser på DN om den nya alhohollagen som börjar gälla nästa sommar. Istället för som tidigare lagad mat räcker det med att man tillreder den vilket i sig är ett luddigt begrepp. En smörgås och salladsbar kan därmed ansöka om att få servera öl mm. I Hofors finns det redan idag många näringsställen som har alkoholtillstånd (även om minst två av dem borde synas i sömmarna enligt min mening). Med den nya lagen kan Hanssons Konditori till exempel ansöka.

 En nyhet för mig var att McDonalds på Arlanda har tillstånd att kränga bira efter en del juridiska turer. Men i övrigt är det inte meningen att hamburgerkedjor eller gatukök skall få tillstånden beviljad vid ansökan. Vore ju lite halvfestligt om man kunde ta sig en kall vid Lillåkiosken eller vid Time och ankdammen. Mest underhållande i artikeln är den sanna svenska byråkratiska andan som visar sig:

”Anders Häregård ser ett annat problem: hur Stockholms 17 tillståndshandläggare ska klara anstormningen av nya ansökningar.

– En ny handläggare får inte fatta beslut om tillstånd förrän han eller hon har arbetat här i ett halvår. Det blir ett moment 22 för oss”

I kommentarsfältet till detta inlägg uppstod lite diskussioner om det här med att bevara foton för hembygdsföreningen i Hofors mm. Jag påpekade bland annat fördelen med att man öppet redovisar sina efterforskningar gällande foton mm på internet. Idag satt jag och läste en artikel i Gefle Dagblad om en kvinna som hamnat i trubbel med kommunen. Hon hade så lustigt namn så jag googlade lite och hittade en sida där hon förekom. Fastigheterna i Eltebo. Ett lovvärt projekt där man kartlägger husen och gårdarnas historia. Hittade även ett bekant namn i form av Johnny Larsson aka Acke i Ålbron (se taggar för mer om honom) och en rolig anekdot:

Daniels

Ältebo 3:28, Eltebovägen

Fastigheten såldes till Axel Larsson från Wij. Axel var gift med Britta, född Dihlén. De hade barnen Per-Axel (som numera kallar sig Johnny och bor i Ålbron), Klas-Göran och Ulla-Britt.

Nya ägare blev då Karl Finnström och hans hustru Ester. Hon var från Finland. Karl var postbud i Eltebo, men när han flyttade till byn var han redan pensionär.

Han brukade ro över vid Gerts för att hämta posten i Hammarby. En gång mådde Kalle dåligt. Han kräktes och löständerna föll i sjön.”

Det är just sånt här man vill hitta när man googlar om saker och ting. De små små detaljerna om människor som spyr ut sina löständer på sjön

Tillbaka till ursprungsartikeln om det förfallna huset. Märkligt förfarande att en person kan bli skyldig 100 000 kronor för att ungjävlarna inte kan låta bli att gå in i andras hus.

”Tomten växte igen och en brunn på tomten utgjorde en veritabel dödsfälla. 2007 försökte kommunen få henne att åtgärda bristerna så att de som utan lov var i huset inte skulle komma till skada. Det skulle samtidigt inte gå att på ett enkelt sätt bereda sig tillträde. Hon spikade provisoriskt igen fönster och dörrar. Men det hjälpte föga då ungdomarna snabbt rev bort hindren.”