Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Aftonbladet är en ren skittidning och gång på gång lovar jag mig själv att sluta surfa in på deras webbsida. För varje vecka som går blir man mer och mer lik den skämttidning som en gång gick under namnet ”En Ding Ding Värld”. Idag basunerar man ut att ödet minsann förde Ockelbobonden ihop med fantasifiguren och radar upp en hel del ”fakta”:

Bland annat är ett av dem att barnmorskan till fantasifiguren hette Westling, ett annat att Ockelbobonden föddes samma dag som vår gamla kung avled samt att fantasifigurens ex Daniel Collert hette just Daniel.

—

På samma sätt kan man alltså tolka faktumen att min farmor kallade mig för den ryska versionen av namnet Peter, som också var en rysk härförare av rang, tillika upphovet av en stor stad St Petersburg. Under min militära karriär kallades jag dessutom för Lill-Hitler och Napoleon för mitt engagemang i att vara offensiv. Båda en form av dårar vilket medfört att jag under min uppväxt antingen växt upp med eller haft dessa personer i min närhet: Thomas Quick, Lars-Inge Svartenbrandt, Mattias Flink, Klas Lund, Jackie Arklöv, Anders Eklund (vilken jag osannolikt nog delar ett släktband med har det konstaterats på sistone) vilket måste medföra att min framtid inte ser särskilt ljus ut….

Min hund hette Belmondo vilket även Stefania Belmondo gjorde, men inte blev jag speciellt skidintresserad för det. Hon har säkert ätit en pizza i Italien  samtidigt som en svensk varit där vilket sluter cirkeln för ödet och min koppling till det. Eller hur?

Usch man blir lite illa berörd när man läser signaturen ”Trött och ledsen farmor/mormor” inlägg i Arbetarbladet.

”Inte ens på morsdag kunde de komma.

Jag är inte ute efter att få någonting. Men jag hade bakat en tårta och trodde faktiskt att de skulle ta sig tid, bara en liten stund och dricka en kopp kaffe. Men ”icke sa Nicke”.

Tårtan bjöd jag grannfrun på.

Men, ni mina kära barn. Ni ska veta att det sved i hjärtat. När jag såg barn och barnbarn gå till sina mammor med en bukett liljekonvaljer. Min sonhustru har aldrig varit till mig där jag bor nu.

Vad gör jag för fel?

Jag kan inte längre ge barnbarnen dyra presenter. Men en liten slant får de vid födelsedagar, jul och skolavslutning.

När man är ensam är det svårt att få ekonomin att gå runt. När man varit van att ha två inkomster (Hela inlägget här)”

—

På något sätt är det ganska talande för hur vårt samhälle har utvecklats.

Och som i vanlig media så följer man upp ett hemskt reportage med ett ”ulligt gulligt” om katter eller andra husdjur. Igår eftermiddag stod sambon i rabatten och kämpade med ett ovanligt stort fång libbsticka medans grannen och jag studerade katter i trän. En liten svartvit klösare hade vanskligt nog tagit sig upp i en trädtopp där han balanserade för glatta livet.

I andra änden av trädet satt vår egen monsterkatt med morrande ljud och vilda ögon.

Man kanske lägger för många mänskliga aspekter i vad djuren gör, men det här såg onekligen ut som någon form av förtryck eller mobbning. Den svartvita gjorde några tappra försök att klättra ned men såg varje gång ut att behöva falla från 6-7 meters höjd och offra ett av de nio liv hans sägs ha (man kan ju aldrig veta om det är det sista dom är inne på heller). Till slut kom den på ett sätt att hasa sig ned och lyckades helskinnad.

Efter som en tiger eller smidig panter kom monsterkatten. Ovanligt majestätisk för dagen. Lite skillnad från när han ligger på rygg i sin korg med magen upp och snarkande.

Jag gav honom en del ovett efter händelsen men reflekterade över att vissa saker ligger i varelsers natur. Samma sak med människor. Ovett biter inte på dem heller.

Ibland undrar jag om kommunen droppar nyheter som retar upp mig med avsikt bara för att jag varit ”lite” kritisk mot dem. Tidigare har jag varit lite sned i humöret för hur man förflyttade autistiska från gruppboendet Orion till förmån för ”ensamkommande flyktingbarn”, hur man förbjuder pensionärer att äta frukost med sina kamrater (Ärendet Erik Andersson) mm. Nu vill jag inte att vi går in på kostnader för eventuella ”barn” igen, den debatten känns tämligen utagerad. Däremot tycker jag vi skall ifrågasätta vad i helvete den Socialdemokratiska kommunledningen har emot gamla och sjuka Hoforsbor. Dagens artikel i Arbetarbladet:

”Enligt regelverket får en person bara stå i kö under tre månader, sedan måste kommunen ordna en plats. Men med dagens bostadsbrist kommer inte kommunen kunna uppfylla det kravet. Konsekvensen kan bli en straffavgift.

– Har inte vi lyckats ordna en plats måste vi rapportera in det och vill det sig illa kan vi bli tvungna att betala vite, säger Anita Svensson, äldreomsorgschef.

För att få bukt med problemet ska Anita Svensson titta över de vanliga boenden som redan finns, för att eventuellt bygga om dessa till demensboenden.

– I dag måste någon avlida för att det ska bli en plats ledig och så ska inte behöva vara, säger hon. Arbetarbladet”

—

Detta är banne mig inte alls acceptabelt. Det finns två stadier i livet där staten verkligen måste vara som en moder (Svea). När man är barn och när man är gammal. Ge barnen bästa tänkbara utgångsläge i allt som föräldrar inte kan råda över. Bra skolor, trygga gator för lek, sjukvård att bemöta skrapsår och virus. Ge gamla en värdig tillvaro med aktiviteter och omvårdnad, personlig assistans att klara av de mest elementära sakerna. Mitt emellan barn och gammal får man klara sig själv i det stora hela.

—

Fråga vilken svensk medborgare som helst och det är två saker man inte vill ha besparingar i. Barn och äldrevård. Det är A och O i det som kallas social trygghet. Förutsättningar att starta ett liv och tryggheten att vila efter.