Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad/Provocerad

Efter 9 månaders intensiv bevakning med både bild och namn på den mordmisstänkte, gick Mats Alm från att ha varit mördaren Mats Alm till ”Den 35-årige mannen”. Man vet inte om man skall hånskratta eller gråta över hur media allt mer profilerar sig som en hora man kan vända och vrida på allt efter önskemål. Nu kan vissa element hävda att han är frikänd och därmed oskyldig, försvarare av ett samhälle där man hellre är förlåtande än bestraffande. Personligen sitter jag och funderar över den tjuv som stal grabbens cykel under midsommarhelgen. Om jag skall vara så förlåtande när jag varje dag hädanefter kommer se grabben slita på skosulorna istället för tramporna. Hur tänker de anhöriga till Linda Chen, Karin Alkstål, Therese Danielsson, Helle Jürgensen, Lena Mårdner-Nilsson, Jenny Österman, Maths Bragstedt och Johan Tollsten tänker en dag som denna när rättvisan haft sin gång.

Tidigare skrev jag lite om doping när Nicklas Axelsson åkte fast för doping …igen. Nu har man äntligen kommit till skott och skall bestraffa cyklisten och det mesta tyder på att han gjort sitt för resten av livet inom sporten. En annan Axelsson som borde få livstid i någon form är SVTs Jan Axelsson efter beslutet att Sverigedemokraterna inte får delta i partiledardebatten. Tycka vad man vill om SD, men SVT förbättrar inte sitt rykte som kommunistvälde inom media.

—

Vi skall fortsätta på temat livstid. Idag avgörs det huruvida massmördaren Mattias Flink skall få ett tidsbestämt straff vilket i princip innebär att han går fri för sju mord om 4 år. En annan som bör ha livstid är Mats Alm som kan tekniskt sett kommer att bli en fri man idag för ett mord på sin flickvän Linda Chen. Det ser ut att bli en mycket märklig dag inom rättsväsendet och märkligt nog allt med koppling till vår grannstad Falun.

En lite pinsam historia för vissa individer i Hofors, men å andra sidan kan jag förstå dem en aning. Oönskad reklam i brevlådan är ett irritationsmoment helt enkelt oavsett vem som delar ut den.

”det var inte reklambladen som var källan till irritationen utan att de sett utdelningen ske med tidningsbudets bil. De boende trodde då att tidningsutdelaren efter sitt ordinarie jobb åkte runt och delade ut flygbladen som extraknäck.

Till sist ringde Lasse Harjula, själv aktiv inom Kristdemokraterna, upp chefen för tidningsbuden och frågade om han var medveten om att hans personal använde företagets bilar för att dela ut politiska reklamblad.

Nej, han var inte medveten om det, men lovade kolla upp saken och återkomma.

Någon timme senare ringde han upp igen.

Och berättade att Sverigedemokraterna varit i Örebro och köpt en likadan bil som tidningsbuden använder”

Slutklämmen allra bäst och som rubriken säger:

”Nu skrattar vi gott åt vårt misstag, säger Lasse Harjula”

—

För att återgå till kärnan i ämnet. Oönskad reklam. För några år sedan tröttnade jag på att få drivor med reklam i min brevlåda. Det var verkligen drivor, oftast både två och tre exemplar av samma reklam. Jag gjorde som så många andra, satte upp en liten näpen lapp på dörren (som tog en stund att tilverka) som sade att jag undanbad mig mer reklam. En kort tid efter detta noterade jag att någon pillat lös lappen. ”Skitungar” tänkte jag och tejpade fast den hårdare. Sen hände det igen och igen och till slut i brist på annan sysselsättning ställde jag mig vid dörren och tittade genom dörrhålet när jag hörde att det skramlade till i trapphuset en söndag. Mycket riktigt kommer där en ”ung man” med tristess i blicken. Ser att det är fler som får buntvis istället för bara en av varje och vid min dörr börjar jävelskapet skrapa på min lapp. Efter mycket om och men fick den unge mannen sparken från sitt arbete och jag hade ganska mycket med det att göra, det och att han ertappades med stölder under sin reklamrunda. Synd eftersom det kunde ha varit vägen in på arbetsmarknaden för killen.

—

Annan reklam som verkligen stör mig är den som är personligt riktad. När Socialdemokraterna till exempel för några år sedan skickade propaganda med mitt namn som adressat. I samma veva vägrade ju Postverket att bära ut Sverigedemokraternas dito. Rätt skall vara rätt tänkte jag och skällde först ut brevbäraren (som inte hade något med det att göra alls), sedan någon lokal sosse, vidare upp på riksnivå. Inget jag är stolt över idag men de lovade att aldrig mer skicka sitt skit till mig igen.

Sen har vi det här med Postkodlotteriet. Minst ett brev i månaden dimper ner i brevlådan. Personligt adresserat och jävligt irriterande. Jag har aldrig haft med vare sig Bingolotto eller andra lotterier att göra och känner att deras försändelse anspelar mycket på att mina grannar skulle bli rika och att jag skulle riskera stå där utan ett öre vid eventuell vinst. Jag skiter i det. Jag unnar mina grannar rikedom om de vill riskera sina pengar på lotteri. Bara väldigt irriterande och tidigare bemödade jag mig att riva dem i bitar, numer slänger jag dem oöppnade i pappersåtervinningen. Men man undrar ju onekligen över kostnaderna för dessa utskick. Jag är inte ensam om att få dem.