Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Homodebatten har ju inte lämnat någon oberörd de senaste åren. En kraftfull lobbyism för att ”legitimera” något som naturen inte gjort möjligt av en anledning men som vissa grupper ändå hävdar vara hur normalt som helst. Jag kan förstå delen med kärlek mellan olika människor, varelser och ting. Vissa älskar sina bilar, andra sina trädgårdar eller kanske en livsstil. Inget alls konstigt med att hysa en passion. Jag har hört människor säga att jag har ett ”onaturligt” förhållande till skjutvapen. Men väljer man inte själv var man vill lägga sitt krut? Nu kritiseras Kristdemokraternas Göran Hägglund för att han inte vill ställa upp i en homosexuell partiledardebatt.

”Om två veckor är det dags för den första partiledardebatten sedan riksdagen tog sommarledigt i juni. RFSL arrangerar, platsen är Stockholms Pridefestival och temat är hbt-frågor (homosexuella, bisexuella och transpersoner). Alla riksdagspartiledare kommer att närvara, med ett undantag – Kristdemokraternas Göran Hägglund”

—

Jag har en historisk tendens att kunna reta upp människor med min mycket enkla inställning till homoadoptioner och homoäktenskap. Visst registrera er för partnerskap men gift er endast i kyrkan om ni har en kristen tro, inte av provokation. Vill ni skaffa barn så gör det då den naturliga vägen annars får man helt enkelt avstå. Finns ju möjligheter att inseminera om man inte klarar av själva sexakten som för alla andra som har svårigheter att få barn. Men samhället skall inte bidra till att placera adoptivbarn i homosexuella förhållanden. Gör man det ser man absolut inte till barnets bästa. Att homoföräldrar skulle kunna bli bra föräldrar är fullständigt möjligt, men skall man då även lagstifta mot andra barn som kommer finna det märkligt med två pappor eller två mammor som lever ihop? Ett slags ”UHMF”, Ung Hets Mot Folkgrupp? Barnet måste själv få bestämma om det vill ha en nymodigare version av könsrollerna. Man kan inte lagstifta om att placera barn i den situationen. Gällande Göran Hägglund så kan man ju enkelt vända på steken och ifrågasätta andra politikers ovilja att diskutera mycket mer brännande frågor i samhället.