Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Idag landade äntligen den efterlängtade fröbeställningen! Sysselsättningen för den här dagen var räddad. Jag hade missbedömt hur många olika sorter det egentligen var och dessutom fått några bonuspåsar med fröer jag inte ens visste att jag ville ha.

Passade även på att plantera om chili och gyllenbären som tagit sig bra och nu får flytta från kuvösen till en större inplastad bostad med ganska fin utsikt. Notera att jag har en planteringsbänk som ett riktigt proffs. Haft den i flera år men först nu börjar den få en fin karaktär.

Mest spännande att så idag var någon form av pumpa som man kan karva ansikten i till allhelgona. Om samtliga fröer tar sig så kanske jag kan porträttera kommunledningen och ett par tjänstemän och placera på farstubron och skrämma skiten ur godisletande barn med. Återstår att se.

Förustom pumpor så sådde jag rädisor, dill, persilja, blandad sallad, paprika, salladslök, svartrot, två sorters squash, basilika, timjan, oregano, två olika chilisorter och lika många paprikaversioner mm. Någon mindre form av gurka också där jag anammade ett tips jag läst på något odlingsforum. Att lägga fröerna i botten på en äggkartong och sen bara någon centimeter jord ovanpå. Tydligen miljövänligt och mer praktiskt eftersom kartongen lätt suger åt sig vatten. Återstår att se om det fungerar.

Det tog sina timmar men mer avkopplande hobby tror jag inte man kan hitta förutom abborrpimpling en het dag på sjön. Kärlek måste odlas helt enkelt, nästan allt i livet kommer tillbaka till odling. Vissa individer har dock inte riktigt förstått det hela utan slappade hela tiden.

I ärendet med 2-åriga Vera som jag skrev om igår har föräldrarna äntligen fått respons av socialchefen Jan Bornestig. Han påstod sig inte vara nåbar för en kommentar tidigare. Nu verkar han dock ha haft tid att lämna solstolen och bemödat sig med ett svar:

”– Jag stängde av min telefon på ett möte och sedan laddade den ur. Därför fick jag inte dina meddelanden, förklarar han”

En riktig klassiker kan man säga. Men hur var det egentligen med missuppfattningen där journalisten åkte till fel plats och hittade Jan Bornestig solandes istället för Hesselgrenska där mötet skulle äga rum? Kunde hon inte fått en kommentar på plats eller finns det några särskilda regler att allt måste skötas via mobilen?

Jag tycker det känns lite som den där klassiska ungdomsserien Solstollarna. Kunde inte Bornestig ha förmedlat sig via sin sekreterare ”Ulla-Bella”.

Det händer ibland att jag passerar Fonus och funderar på hur det egentligen skulle vara att livnära sig på andras död. Hur man som begravningsentreprenör är i sinnesmodet. Är man likgiltig, gravallvarlig eller dötrist?

En av årets bästa artiklar i Arbetarbladet gör att jag kan släppa alla tankar på (lik)stelhet. Christer Lundqvist som arbetar som just begravningsentreprenör i Hofors. Han får det nästan att verka coolt att begrava människor.

”Christer har nästan skrivit färdigt griftetalet som han själv ska läsa upp på begravningen.

– När jag har skrivit färdigt ska jag spela in talet. Sedan är det bara för ungarna och frun att dunka in cd:n, säger Christer osentimentalt.

Talet är hans egna ord, en sammanfattning av hans liv, med förtjänster och tillkortakommanden, men också med humor och förtröstan. När talet, varvat med Christers favoritlåtar, strömmar ur högtalarna under begravningen ligger han i sin kista (Fonus billigaste) klädd i jeans och t-shirt.

– Det är de bästa kläder jag vet!

För ett år sedan markerade Christer sina 30 år som begravningsentreprenör med en tatuering på vänster underarm.

– Jag som alltid har skällt och bråkat om ungarnas tatueringar ville plötsligt ha en egen. Jag vet inte vad som flög i mig.

Motivet kändes självklart: liemannen, Christers personliga bild av döden, gestalten som markerar det definitiva slutet, utan ett liv efter detta.”

Själv hade jag tänkt mig Paradise Lost som begravningstrudelutt och en gravsten kanske i stil med det här:

 Ni kan ju alltid testa era gravstensidéer på den här sajten som jag gjorde.

Härligt att slå upp ögonen och till morgonkaffet läsa att Hoforsrocken får välförtjänt belöning. Frågan är inte om utan bara när man växer ur sin ”lilla” kostym på området bakom Folkets Hus och måste expandera. Årets upplaga visar om inte annat att man har potentialen.