Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Arbetarbladet har två artiklar om gårdagens ”sandlådekrig”, var väl en rätt vinklad bild av hur det gick till.  

FP vann städkrig i Hofors

Men de fick inte måla om

Ett par intressanta noteringar kan vara:

”Frågan är om fler politiska partier nu kommer att städa lekplatser i Hofors.

– Vi svarar inte på städutmaningar från främlingsfientliga partier som vill städa i populistiskt syfte, säger Viktor Rasjö, ord­förande för Socialdemokraterna i Hofors”

Det blev lite fel där överlag, vad Viktor Rasjö egentligen skulle säga var ”Vi svarar inte på några utmaningar alls”.

Det kommer säkerligen på sedvanligt sätt knorras om priset eller hur försäljningen av Hantverkargatan 11 gick till bland en del Hoforsbor. Men för min egen del så är jag otroligt nöjd att det hela fått en lösning och att huset får stå kvar istället för att bli ytterligare en gräsbeklädd rivningshög. Gefle Dagblad, Arbetarbladet.

”Processen har varit lång och krokig och ett tag vilade ett rivningshot över fastigheten men i går fick i alla fall Hantverkargatan 11 en ny ägare.

För 1,5 miljoner kronor sålde Hoforshus till Svealandsbostäder.

Enligt Christian Rickardsson är den nya ägaren en långsiktig förvaltare med avsikt att låta fastigheten förbli ett bostadshus GD”

”Företagets ägare Fredrik och Johan Söderberg fanns då på plats för att hämta nycklar och ritningar.
Svealandsbostäder AB, som tidigare hette Gästrike-Hammarby bostäder AB, har sitt säte i Uppsala och äger omkring 200 lägenheter mellan Gävle och Falun.
Sedan tidigare ingår Huggargatan 8, Faluvägen 26 A–B och 28 A–B i Hofors i företagets bostadsbestånd.
– Hantverkargatan 11 kompletterar våra övriga fastigheter på ett bra sätt, säger Fredrik Söderberg AB”

Den kombinerade korvgrillningen och lekparksstädningen drog kanske mindre folk än en stripklubb men definitivt fler än en konsert med Eric Gadd eller Lotta Engberg. Kanske var det den korta tiden mellan att det bestämdes för att göras och själva utförandet som bidrog, Hoforsborna kanske inte visste om det eller var helt enkelt inte sugna på vare sig arbete eller korv. Från Sandviken kom mycket riktigt Dragan Perkovic (FP) men han nöjde sig inte bara med att grilla korv som utlovat, utan tog även en rejäl sväng med trimmern tills snöret tog slut.

Det hanns inte arbetas speciellt länge innan alla plötsligt släppte sina arbetsredskap och istället käkade korv. Arbetarbladet dök upp med journalisten Johanna Hejdenberg och en okänd fotograf. Faktiskt lagom till att Hoforshus VD Christian Rickardsson kom till lekparken med starka förmaningar att här fick man minsann inte bete sig hur som helst skulle man tro. Okej kanske inte direkt med dom orden men med samma innebörd. Att rensa ogräs var okej, att göra något åt utstickande spikar eller måla nötta lekredskap är något man måste be om lov för att göra. Spar-Arne och en okänd dam från Folkpartiet hamnade i en diskussion med honom. Tyvärr syns inte Arne på bilden så bra, men den randiga tröjan är han.

Givetvis är vare sig journalister eller läsare som följt med i den här lekparkscirkusen några idioter. Att Folkpartiet var på plats var givetvis för att förekomma Svenskarnas Parti att dra några poäng på att rensa upp i den. Frågan alla parter skall ställa sig är inte vem som gjort det utan varför ingen gjort det tidigare. Alltså innan SvP ”hotade” med att komma hit till Hofors. Först då hände det faktiskt något. Är det så man skall få något gjort i vår kommun? Att hota med att andra partier skall komma hit. Jag har en känsla av att den här historien bara har börjat.

Noterbart kan även vara att barnen själva inte var speciellt intresserade av att hjälpa till. Är det vi vuxna som smittat av sig den uppgivna känslan av att inget händer, ingen gör någonting? Att fixa lekplatserna kanske inte alls är det första steget för att skapa harmoniska och aktiva barn, kanske borde vi ge dem en stimulans att allt faktiskt är möjligt bara man tar det första steget. Till och med dom utan ben klarar ju för fasiken av att ta för sig i livet. Samma sak med alla dessa upplopp och bränder under sommarloven i invandrartäta förortsområden. ”Vi har inga fritidsgårdar så vi måste kasta sten på brandmännen när dom försöker släcka det vi tänt”. Vi kan spara enorma summor på att istället för att stjälpa ner dom i meningslösa projekt, arbeta med deras inställning i livet mentalt.

Innan ogräsrensningen och med barn i parken. Sedan drygt 2 timmar senare. Kanske en smula skillnad. Det här kan alla föräldrar göra i sitt närområde en eller två gånger om året. Det kostar inte mer än någon blåsa i handen och det kan ju vara trevligt med en samordnad aktion med lite kaffe, korvgrillning och umgänge också.

Ni har väl inte glömt bort att det finns gratis korv att äta på Storgatan idag?

Det ryktas om att Folkpartiets ordförande i Sandviken, Dragan Perkovic sätter på sig grillmästarens mössa och langar grillheta korvar i bröd.

Det är alltså på platsen mellan Storgatan 16 och 18, och på tidpunkten 16 till 18 idag fredag som man kan träffa både lokala och utsocknes representanter från Folkpartiet och samtidigt göra en samhällsinsats gällande att rensa ut delar av ogräset från kommunen. Vi ses där!

Jag vet inte om det bara är jag som tycker att media har tappat koncepten de senaste åren. Förutom att man bedriver uppenbara och lögnaktiga kampanjer om vissa ”heliga kor” trots att människor har både ögon att se med och öron att höra med. Ska inte gå närmare in på det, men ibland blir det väldigt puttinuttigt i artiklarna. Bland annat Expressen skriver idag om vad som tidigare har ansetts vara en ytterst ohelig allians, en Socialdemokrat som hoppar i säng med en Moderat.

Det är egentligen ganska trevligt att människor hittar varandra och hittar kärlek, men hur sunt är det egentligen med att ett kommunalråd och ett oppositionsråd i samma kommun gängar med varandra nattetid?

”Efter en tids smygande gick de i går ut med ett pressmeddelande som tog udden av rykten:

”Vi kan bekräfta att vi har ett förhållande. Vi har, mot alla odds, kapitulerat för de känslor som kan uppstå mellan två människor”.

Direkt efter tillkännagivandet satte de sig i en bil, stängde av telefonerna och åkte tillsammans mot Tyskland där en kommun­delegation ska närvara vid de festliga och högtidliga Hansedagarna i Lüneburg.

- Det måste vara en lättnad för dem att ha berättat. Vi var inte många som kände till hur det var ställt. Vi förstod hur de led med tanke på sina familjer. Men de kunde inte göra något åt sin kärlek, säger en anställd som arbetar nära kommunledningen”

Det har hänt tidigare, Erik Åsbrink och Ylva Johansson som var ministerkollegor fast inom samma parti. Där hade man dock den goda smaken att låta den ena parten avsäga sig sina uppdrag för att det inte skulle uppstå några frågetecken eller märkligheter. Otrohet är ganska vanligt oavsett om man är riksdagsman eller kommunalpolitiker. Det jag egentligen finner lite smått stötande är hur Expressen lagt upp historien. Som om den skulle vara romantisk a´la Romeo & Julia när det i själva verket handlar om två mycket tvivelaktiga figurer som bedragit sina familjer. Har man inga skrupler för det lär man inte ha några problem med att blåsa resten av kommuninnevånarna så länge det gagnar dem själva. Det bästa vore givetvis att tacka för sig och överlåta politiken till andra som inte delar säng på nätterna.

—

Kan låta lite hårt, men jag har tyvärr ett exempel på hur kärleken verkligen ”övervinner allt”. Jag arbetade för många år sedan inom en statlig instutition där samma sak hände. Eller inte exakt samma men liknande. Den facklige ordföranden hade ovanligt många ärenden till en kvinna som arbetade på mellannivå i ledningen. Dörren började stängas och snart stod det klart att deras respektive familjer kunde känna sig lurad. Det märkliga i situationen är att denna kvinna plötsligt får en ”uppgradering” av sin tjänst och befinner sig på den absoluta toppen som chef för hela divisionen.

Det var många höjda ögonbryn som väntade förgäves att den facklige ordföranden skulle ta ett steg tillbaka och låta någon annan som inte bokstavligen delade säng med fienden ta över. Ordföranden bedyrade att han minsann hade sin integritet bevarad och fackmedlemmarnas bästa i sikte. Han till och med gick omkring och skämtade om hur han bedrev ”fackliga förhandlingar” nattetid med god framgång.

—

Jag minns inte exakt men jag tror det var ungefär ett år efter att deras kärlekshistoria blev vidöppen som en gravid kvinna. Det var en större omstrukturering inom divisionen och uppsägningar var att vänta. Det rådde upprorsstämning bland de anställda. Tidigare hade fackföreningen alltid räddat samtliga arbeten med hänvisning till att det var tjänster med säkerhetskrav man inte alls kunde tumma på utan att bryta mot lag och ordning. Fackordföranden manade till lugn och menade att han bokstavligen ”hade saken i sin hand”.

—

Möjligen skulle fackordföranden ha gnidit sin hand fram och tillbaka för att upprätthålla saken. Gjort något åtminstone. Han slaknade helt och strax efter fick vi inte bara se närmare 30 kollegor försvinna, hela divisionen flyttade till en annan stad. Där tog dock fackordförandens karriär slut. Egentligen hade det säkert varit en fråga som borde ha granskats närmare, men det blev ett stående skämt att mannen slaknat när han som bäst borde ha visat styvhet. Efter hela denna historia kan man lugnt säga att han uppträdde som om han ertappats med brallorna nere. Borta var den fackliga glöden och varje gång han ens klev in i samma rum där arbetsledningen diskuterades tystnade debatten.

—

Personligen har jag efter både denna historia och andra, fått väldigt svårt att lita på människor som inte kan behålla könsorganen innanför sina kläder. Är man kapabel att bedra sin familj, är man kapabel att bedra vem som helst. Såna människor ska inte sitta som förtroendevalda.

Jag läser med måttligt intresse att TV3 skall göra en ny dokumentärserie om så kallade ”Stalkers”, alltså människor som av en eller flera anledningar förföljer en annan människa, oftast olika kändisar. Man har hört talas om hur en del gått till klara överdrifter och klätt av sig nakna och masturberat i kändisars sovrum. Äckligt måhända men kanske aningen ofarligare än dom som fått en kärlekskrank men lika avvisad person efter sig. Ett ganska klassiskt fall är dåren som förföljde Jodie Foster, John Hinckley var hans namn och inte helt olikt handlingen i den lika klassiska filmen ”Taxi Driver”  försökte han för att visa uppskattning för Jodie Foster, mörda den amerikanske presidenten Ronald Reagan.

—

TV3s produktion kommer ledas av Sanna Lundell och Hasse Aro. Programidén går som citerat ut på:

”Det har funnits perioder i mitt liv när vi har haft anställda vakter, säger hon.

Nu ska hon tillsammans med Hasse Aro göra TV3-programmet ”Stalkers” som går ut på att de inte bara berättar offrens historier.

– Vi kommer att konfrontera människorna som förföljer, och säga åt dem att lägga ner, säger Hasse Aro.

Sanna Lundell kommer främst att intervjua offren medan Hasse Aro tar tuffa tag mot förövarna”

Jag måste säga att det är lite lustigt. Jag har faktiskt stalkat Hasse Aro i syfte att vid tillfälle göra ett blogginlägg om hur dåligt omdöme människor har när de kastar saker i soporna och hur lätt det är att kartlägga människor bara man vet var man skall leta via internet etc. Perfekt kombinerat inlägg då kanske man kan säga.

Jag är inte helt säker, men vad vi ser på det här fotot är bagagekvittona för Hasse Aros tripp hem från Los Angeles med planbyte i Zürich.

Kanske var det ett litet uppehåll på resan där Hasse Aro släntrade runt i butikerna på flygplatsen och kom på att ett par nya hörlurar kunde vara idé. Det avslöjar dock inte vilken typ av musik Hasse Aro lyssnar på, bara att han gillar att göra det i enskildhet.

Kanske började han redan här skissa på hur nästa ”Efterlyst Special” skulle se ut.  Mats Alm misstänktes ha mördat sin sambo Linda Chen och i Falun möter han efter hemkomsten upp sin kollega Leif GW Persson. Programmet skall sändas live och då gäller det att allt klaffar perfekt enligt schemat.

Det gör det. Det regnar lite när de står framför Dalarnas Museum, nära Faluån, men i det stora hela fungerar det som tänkt enligt pappren. Efter sändningen träffar han Leif GW Persson på nytt och de dricker varsin flaska mineralvatten. Något sug efter en öl verkar inte finnas för att avrunda kvällen. Inte heller någon vidare aptit på den specialutformade maten som Hasse Aro får levererad för att kanske hålla igen vikten eller helt enkelt orka med det höga tempot han lever. Synd för det såg ut att vara en mycket gid kycklingrätt.

Någon renlevnadsmänniska är dock inte Hasse Aro. Han struntar fullständigt i ciggarettpaketets varningstext och röker gärna en Marlboro. Kanske i smyg, kanske helt öppet. Behovet av en avstressande aktivitet finns dock.

Kanske är Hasse Aro i extra behov av det efter sin akuttid hos tandläkare Per Annmo, tre trappor upp på Sturegatan 18 i Stockholm dagarna innan. ”Fyllning av en yta på molar eller premolar” samt ”röntgen av enskild tand”. Röntgen kostar 40 spänn, själva fyllningen 675, akuttiden på 320 känns lite blodsugaraktig i sammanhanget.

Hasse Aro betalar med kort, kanske samma Nordeakort som han någon dag efter tandläkarbesöket handlar en förpackning med 24 stycken Strepsil Honung och Vichy Homme Hydra 50 ml för 196 kronor respektive 51 kronor. Mjukgörande ansiktskräm kan man tänka.

Kostnaden på 259 spänn lär han ha råd med. Inte minst efter det framgångsrika programmet ”Efterlyst” och andra produktioner han står bakom. Om ”Stalker” blir ytterligare en framgång återstår att se.

Ännu en intressant dag på arbetet. Ena dagen skakar man hand med Lasse Berghagen, den andra med en man som på många sätt och vis är större än vad den fd amerikanske presidenten Bill Clinton ens kunnat drömma om att vara. Bill Clinton har dock träffat samme man som jag gjorde idag. Han heter Dave Clark och har gjort det alla människor borde sträva efter att göra, det till synes omöjliga. I en mycket anspråkslös sommarboning är han i Sverige och semestrar. När jag kliver in i hans boning sitter han på en stol och äter jordgubbar och tittar ut på sommaren. Han hälsar glatt och hans handskakning som styrkan i ett skruvstäd. Jag blir ganska häpen så jag sitter inledningsvis mycket tyst och bara lyssnar på honom medans min chef diskuterar att anordna ett föredrag i Hofors. Det som gör Dave Clark så unik är att han som väldigt ung drabbades av polio och har nästintill inga fungerande ben. Många hade nog räknat ut honom totalt tidigt i livet, men med hans motto ”You get knocked down, you get up” har han kämpat på och lyckats blivit en proffessionell baseballspelare, framgångsrik ishockeymålvakt och numera håller inspirerande föredrag, agerar scout (letar talanger) för Baltimore Orioles  och anordnar träningsläger för människor med fysiska och psykiska hinder. Ja naturligtvis mycket mycket mera.

—

Det har hänt några gånger tidigare, att jag träffat människor som lever upp till det hårda i deras ögon. Men aldrig har jag både berörts och funnit sådan inspiration i en person som idag. Som om hans positiva energi och kraft smittar av sig bara av att ens befinna sig i samma rum. Nu skall jag spendera helgen till att läsa hans biografi ”Diamond In The Rough” som han skänkte bort och förundras och inspireras än mer. 

Hofors Sparbank! Nästan per automatik så startade man sitt första konto där som Hoforsbo tidigare. Denna morgon så behöver jag sätta in pengar på sparkontot men väl där ser jag först en affisch i fönstret som säger att man hanterar inte kontanter vare sig in eller ut. Efter femton minuters väntetid bekräftas det att Swedbank helt enkelt inte anser papperspengar eller mynt vara av värde för dem. Allt skall ske elektroniskt numera. Och det finns massor av anledningar till det. Den främsta är naturligtvis rånrisken. Den andra att varje transaktion du gör, handlar på Spar-Arnes, köper öl på krogen eller betalar något obskyrt på internet registreras. Det totala övervakningssamhället alltså. Tydligen så kan man fortfarande ha kontanter när man är kund hos Handelsbanken i Torsåker enligt rykten,  Swedbank kan dra åt helvete med sin ”konsultverksamhet” som för övrigt inte duger mycket till när det kommer till investeringar eller råd om pensionssparande. Jag personligen tänker flytta värdepapper och sparande därifrån. Jag hoppas fler gör samma sak och kanske samlas på den lilla lokala Handelsbanken i Torsåker istället.

Intressant kan ju även vara att när jag frågade vad jag skulle göra med alla kontanterna så fick jag rådet att bege mig till annan ort. Till och med banken vill bli av med innevånarna. Ett tips kan ju även vara att resa på arslena och plocka bort in och utsättningsblanketterna som fortfarande står ute. 

—

Nåja efter en sådan ilska så blev jag betydligt lugnare av att bland annat besöka Bernö idag. Hittade inte speciellt mycket av intresse, men en drivbänk för en tredjedel av priset, tre tomatplantor och peppar och mandarinmynta.

Ljuvliga dofter om fingrarna när de gnuggades av bladen. Börjar faktiskt bli lite stolt över den del av plantagen som nu består av vildvuxna örter och kryddor. Kanske till och med skulle ta och utöka det med någon meter.

Blir nog en ganska spännande salsa eller tomatsås med pepparmynta och tomater.

Folkpartiet i Hofors och Sandviken ställer till med spontangrillning denna fredag. Platsen är området mellan Storgatan 16 och 18. Det kommer bjudas på grillad korv och drycker. Medtag oömma kläder, handskar och ett glatt humör meddelar arrangörerna.

Det har blivit en hel del fokus på lekplatsen vid Storgatan. En av läsarna till Hoforsbloggen skickade in en bild på ytterligare en sorglig syn i kommunen.

Han skriver: ”Den här lekplatsen fångades på bild i mitten på juni. Det enda som finns kvar är en motorcykel på fjäder som man kan skymta längst bort i bild. Just denna lekplats ligger i centrala born nedanför dagiset eken” 

När man förstorar bilden så syns mycket riktigt något där borta i fjärran. Kanske tänkte man från komunnhåll att ungarna skulle bli ordentligt trötta på att ens försöka ta sig dit och därmed inte sakna andra aktiviteter i parken.

Idag damp välkomstbrevet till hösten och vårens studier ner. Jodå det är helt sant, jag skall på ”ålderns höst” återvända till skolbänken för ett års studerande. Jag kan redan nu se hur ni som känner mig personligen skakar på era huvuden och tänker tillbaka på hur jag var långt ifrån en exemplarisk elev under tidigare studier. Man kan kanske kort konstatera att jag ställer frågor där inga frågor förväntas väckas eller funderar lite ur andra perspektiv än vad som brukligt är. Ungefär lite som med bloggandet. Den här gången känner jag dock motivation på ett annat sätt och det handlar egentligen mer om att finputsa tekniker och sätta upp ett slags ram för framtida skrivande på det ena eller andra sättet. Jag är förväntansfull men samtidigt lite rädd för att min mun skall öppnas och ställa till med bekymmer.

Till hösten ja. Sitter även dessa dagar och funderar för fullt över hur viktigt eller oviktigt det är att ha samma ideologi som resterande i ett politiskt parti. Jag kan inte känna igen mig i någon till hundra procent. Jag har som många redan förstått blivit kontaktad av intressenter som tror att jag skulle kunna tillföra något för politiken i Hofors. Funderingar jag får ha till och från under sommaren då de flesta skiter i allt vad politik heter och istället sitter vid sina grillar eller utför andra sommaraktiviteter. Jag måste ändå ställa mig en del frågor gällande en eventuell lokalpolitisk karriär. Har jag tiden? Fiske och familj och andra projekt som kanske är viktigare. Kan jag påverka på ett produktivt och positivt sätt? Tja det hela med ideologi och förmågan att kompromissa i idiotfrågor kanske inte är min grej. Vad är egentligen viktigt för mig att driva politiskt? Det måste vara frågor som jag brinner för eller känner mig tillräckligt hemmavan med. Det är som ni förstår en hel del att fundera över.

—

Den största frågan är dock vad som händer med Hoforsbloggen. Jag har förstått att den både retar och underhåller innevånarna och politikerna. Bekräftelse från lokal media att det blivit en form av tidning även om jag inte riktigt kan se det så. Kan jag samtidigt arbeta politiskt utan att det färgar av sig på bloggandet. Ser man Hoforsbloggen lite ur ett varumärkesperspektiv så har den ju ett värde och det är klart att jag begriper att det är själva ”rösten” som jag kan höja via bloggandet som är intressant, kanske inte mina egna åsikter eller budskap. Mycket att fundera över under sommarlovet. 

En film att kanske slötitta på medans regnet forsade ner under gårdagen tänkte jag. Filmtiteln sade att det kanske kunde vara något ”töntigt” familjedrama som åtminstone jag inte skulle ha något större utbyte av. ”Vi måste prata om Kevin” kan i efterhand konstateras vara något mycket mer än ett familjedrama. Till en början får jag inte riktigt ihop scenerna. En farstubro nedstänkt i någon blodliknande färg, bilen likadant. En kvinna som ängsligt gömmer sig bakom hyllsektionerna på affären och får örfilar av okända på gatan. Det kryper upp ett starkt obehag av hur kvinnan lever och eftersom jag inte gjort någon research på filmen innan jag såg den visste jag inte alls vad jag kunde förvänta mig.

Eva Katchadourian hamnar i en situation (läs på smällen när hon struntar i att stoppa in sitt pessar) som ändrar riktningen på hennes liv. Den tidigare friheten att resa och uppleva världen begränsas med ett aldrig upphörande skrikande barn vid barmen. Ett barn som dessutom redan i tidig ålder visar sig ha ett minst sagt avvikande sinneslag. Kanske känner sonen av Evas frustration att behöva överge sina drömmar och livsmål, oönskad och väldigt svår att älska liksom. Ensam med modern Eva ser man ondskan och avskyn i hans ögon, i närheten av fadern Franklin som om det vore vilken unge som helst. Det skapar en frustration och en konflikt mellan föräldrarna som är påtaglig under filmens gång.

— 

Ett par händelser förändrar Kevins beteende på nytt. Snart ser han ut att vara vilken normal tonåring som helst utom i modern Evas ögon som ser det avvikande i hans personlighet. Hon når honom inte och han i sin tur döljer inte avskyn eller hatet när de är ensamma. Det hela eskalerar till att sonen en dag blockerar alla utgångar på sin skola med lås och sedan avrättar andra elever med en pil och båge. Handlingen nära kopplad till alla dessa så kallade ”skolskjutningar” där elever löpt amok med vapen.

— 

Filmen i all ära, men jag undrar om inte novellen skriven av Lionel Shriver som filmen är baserad på kan ge ytterligare lite mer förklaringar till varför detta barn blir en känslokall massmördare. I övrigt så imponeras jag över skådespelarna som gestaltar både Kevin och Eva. Om något någonsin är Oscarsklass så är det i den här filmen.

Jag har tidigare skrivit om lekparkssituationen i Hofors. Den är som bekant ingen fröjd för någon småbarnsförälder.

Processen för att ordna upp situationen är seg och tydligen mycket komplicerad. Politiska beslut skall fattas och alla vill ha sin del av ”äran” för att ha fixat det hela men ännu finns det inga färdiga planer på när/var/hur. Svenskarnas Parti som ännu inte finns representerade på orten läste inlägget och erbjuder sig om erfoderliga tillstånd ges, att göra en aktiv insats för den aktuella parken (även om samtliga befintliga lekparker skulle behövas ses över). Rickard Pekkarinen (SvP) har nu gjort ett debattinlägg på Framtidhofors.se:

”När kommunalpolitikerna helt och hållet har tappat kontakten med verkligheten och inte längre ser till invånarnas bästa utan fokuserar på att se om sin egen plånbok först så är det dags för förändring.

Vi skattebetalare förutsätter att få valuta för våra pengar och ansvaret för underhållet ligger på dem. Men vad gör vi när de sviker oss? Om kommunen inte tar tag i problemet, vem gör det då? Vilken del av kommunens verksamhet ska de ta pengar från nästa gång de vill höja sina löner? Att göra i ordning en lekpark är enkelt för både kommunen och oss själva”

Tanken med artikeln i Arbetarbladet är antagligen något helt annat än att starta en debatt om huruvida benämningen av ”Samer” kan vara ”Lappar” eller inte. Benämningen ”Lapp” har liksom benämningen ”Neger” inte varit konstig alls för än på senare tid då det sägs vara kränkande etc. Orden återfinns i både skönlitteratur och studiematerial som inte nödvändigtvis har så många år på nacken. Men det är helt klart en intressant diskussion som påbörjats i kommentarsfältet.

”Lapp har också ibland kommit att anses vara pejorativt”  vilket innebär att det anses vara en förolämpning vilket i sin tur är en brottslig gärning enligt 5 kapitlet, 3§ i Brottsbalken. Böter och ett maxstraff på 6 månaders fängelse i straffskalan. Nu kanske det finns en helt annan förklaring till att man i ”Projekt Lappen” kallar det just lappen. Lappen kanske avser det CV man skrivit och inte innehåller fler meriter än vad som får plats på just en lapp. Långsökt kanske men annars rör det ju sig om ett brott mot ovan nämnda kapitel och paragraf.

—  

Ligger det till på det viset så blir det ju aningen absurt. Man lär invandrare/flyktingar att anmäla eventuella kränkningar till myndigheterna men samtidigt lär dem att Svensk ursprungsbefolkning kan kallas för nedvärderande ord. Högst troligt inte ens medvetna om att några kanske uppfattar ”Lapp” på samma sätt som ”Svartskalle”, ”Sandneger” eller ”Bidragsturist”. Det här måste nog verksamhetschefen Stefan Carlehäll förklara ytterligare. Möjligen be Samerna om ursäkt och förklara för deltagarna att ordet har en laddad och negativ innebörd.

Jag har hört talas om den, men aldrig sett någon, inte ens på bild. ”Gurkfisken” eller Nors som den egentligen heter. Under helgen så kom ett exemplar av den simmandes vid bryggan och mycket riktigt så har den en doft av gurka. Nu syns det dåligt på bilden, men en lila rand längs ryggen gör den ännu lite mer udda liksom. Kan mycket väl tänka mig att norsen är en favoriträtt hos just gösen.

Testade för övrigt att äta ”Svensk sushi” under helgen också. Inte sill eller lax, men väl gravad röding vilket var extremt delikat och rå mört som var betydligt äckligare. Kanske borde jag ha tagit bort ryggfenan på mörten innan jag smakade, den utlöste nämligen kräkreflexen.

Inte illa att behöva vila ut sig efter att ha varit och vilat ut sig. Midsommar har varit helt fantastiskt med både väder och vind. Blev till och med lite spontanmete efter gädda. För min egen del så var det bara en enstaka mört som hakade på kroken, men fiskesällskapet plockade upp ett par fina gäddor och i grannstugan hade man plockat upp den här bjässen under tiden vi var ute. Även om jag bara såg den på håll när den plockades upp så kunde jag konstatera att den även som filéad såg enorm ut. Ett riktigt knotigt pannben. Skulle ha varit kul att veta vad den vägde.

Glad Midsommar önskar Hoforsbloggen alla sina läsare! Ta det nu varsamt med sill, nubbe och illustrationen av små groddjur.

Det är inte ofta men det händer ibland. Att jag inte har något att säga eller skriva. Igår var det en sådan dag då arbete och bryderier över kommande studier och fick stiga åt sidan. Det ser ut att bli en aktiv höst på många sätt och vis. Istället pysslade jag med lite olika projekt på hemmaplan. Bland annat förundras jag över hur den odlade pumpan nästan på ett givet klockslag skjutit ut ytterligare ett litet taggigt blad och över bara en dag blivit en centimeter i omkrets. I flertalet av krukorna faktiskt. Andra arter som bönor tar sig flera centimeter varje dag.

Det kanske inte är så märkvärdigt egentligen, men det fascinerar mig otroligt. En levande sak som bara på en dag kan ändra form. Tänk om vi människor kunde göra det? Utveckla en motorsågshand eller ögon i nacken. Vi är nog långt ifrån den överlägsnaste arten på jorden. Läste någonstans att ungefär vart sjunde år så har kroppen bytt ut alla celler i kroppen. Det innebär ju rent fysiskt att man aldrig kan säga att ”du är samma person som förr”. Fast det som förstör hela grejen är ju att hjärnan verkar behålla alla minnen på både gott och ont. Världen skulle kanske vara en mycket trevligare plats om alla vart sjunde år förnyades och glömde gammalt groll och orättfärdigheter.

Vad som är mindre trevligt och faktiskt upphovet till en del besvikelse är försöket med ”ekologiska planteringskrukor”. Hade läst så mycket gott om det att jag var övertygad om att det skulle fungera. Det gör det inte. Endast en klen planta av arten gurka har jag lyckats plantera om. Resten har inte ens visat sig. Följdaktligen kan jag notera i listan att äggkartonger möjligen duger till bränsle på en eld.

—

På kvällen öppnade jag en kall öl och lät fantasin sprudla i köket. Hade ingen aning om vad det egentligen skulle bli till en början, men ganska snart så formade det sig till en kycklingpaella. Betydligt godare än det såg ut.  Avslutade kvällen med att lyssna på musik och försöka klura ut hur man byter pilspetsar på pilarna. Jag misstänker att dom i nuvarande skick kanske kan tränga in i mjukdelar, men inte mer. Hittade en bra sida som visar hur man smider sina egna.

Jag vet att åtminstone en läsare får skratta lagom till frukost när han läser den här ”korta” Socialdemokratiska nyheten.

Leif Pagrotsky lämnar Riksdagen, en kort karriär kanske man kan tycka.

Idag skriver Arbetarbladet om ”Kattrövare” som kanske härjar i Hofors. Det är onekligen inte bara vår katt och några till som försvunnit. Det rör sig om väldigt många om man skall tro den respons det har på till exempel Facebook eller när man talar med människor. Några av katterna har precis som vår haft mycket fasta rutiner på hur de vistas ute och därmed är det lättare att anta att de inte försvunnit självmant.

”I Edsken, Born och de centrala delarna av Hofors har det försvunnit flera katter under försommaren.

Det är mycket rykten i svang om kattförsvinnandena. Ett rykte gör gällande att det är kvinna som samlar på katter som har plockat med sig dem hem.

Ett ännu obehagligare rykte säger att det skulle vara ungdomar som tagit dem och sedan plågat ihjäl dem bakom något som kallas ”Finnbastun” uppe i Robertsholm.

Vad som verkligen hänt är dock okänt”

Jag tror alla kattägare kan känna den där känslan av ovisshet som gnager sinnet. Eftersom det rör sig om en familjemedlem så vill man gärna veta om den är vid liv eller om den avlidit. Är det någon som har konkreta förslag på vad som hänt dem eller vet något kan ni väl lämna en kommentar under detta inlägg eller mejla på den adress som finns under fliken kontakt.

Å arbetets vägnar korsade jag idag länsgränsen tillsammans med min chef. Det var tänkt att vi förutom att njuta av midsommarrustande Dalmasar även skulle försöka utföra lite arbete. Strålande sol även om vinden tog i då och då, men det är varma vindar vilket bådar gott inför midsommar som även den skall firas på andra sidan länsgränsen. Tydligen har man inte samma besvär med björn och varg i Dalarna vilket det påstås i tid och otid. Rätt vad det var tvingades vi stanna till och över vägen kom ett rådjur och hennes tre små kid.

Rådjur har man ju sett tidigare och även ett och annat rådjurskid. Men tre stycken samtidigt är ett slags rekord för egen del.

Fick nöjet att studera dem en stund innan de begav sig iväg.

Något senare under dagen fann jag mig stå öga mot öga med en björn. Fast inte en riktig sådan utan mer som en krambjörn. Ja just det, det var självaste Lasse Berghagen som glatt välkomnade oss vid sitt legendariska sommarställe. Jag brukar inte ofta tappa fattningen, men det är något speciellt med just Lasse Berghagen. När han tryckte min hand och avfyrade ett leende så kändes det lite som att jag skulle kunna flytta in hos honom över sommaren. Jag såg även hans gitarr ligga på trädgårdsmöbelbordet. Lite sådär nonchalant som att han plötsligt skulle rycka upp den i sin famn och dra en trudilutt. Efter lite småprat så avlägsnade vi oss för att åka hem till Hofors igen, och tanken slog mig att kanske skulle man emigrera till Dalarna igen istället för vara bosatt i en politiskt uselt styrd kommun i Gästrikland. Nåja Hofors är trots allt bäst även utan Lasse Berghagen.

 Nu har jag tyvärr inget eget kort på Lasse Berghagen. I ivern att stå öga mot öga med en svensk legendar glömde jag det helt enkelt. Kanske hade det även uppfattats som aningen framfusigt. Jag vill inte förolämpa honom. Men en god vän har ett foto från Midsommarrocken i Vintjärn som går av stapeln varje år. Där kan man om man låter bli att dricka för mycket öl kanske få se Lasse Berghagen även i år. Mer information hittar ni här.

Det är egentligen lite synd att Arbetarbladet inte satsar mer på sin kulturavdelning. Då och då kommer det en intressant artikel om saker man inte hade en aning om. Idag skriver man till exempel om en ny bok som avhandlar ”Abraham Angermannus”. Jag vågar nog lugnt påstå att ingen läsare av denna blogg har en aning om vem han var. Inklusive mig själv. Men det låter som en bok värd att införskaffa.

”Räfsten innebar att Angermannus inspekterade församlingar och byar för att rannsaka om folk levde som kyrkan lärde, och utfärdade domar mot avvikarna. Det som har gjort den så uppmärksammad och givit Angermannus hans dåliga eftermäle är den hårdhet han gick fram med. Ansedda samhällsmedlemmar piskades blodiga inför förskräckta grannar för vad byborna själva såg som småförseelser.

Andra tvångsvigdes på grund av förflugna vigsellöften som kunde vara flera år gamla”

Människor i dagens moderna Sverige brukar ju hävda att dom inte tror på en Gud eller kan begripa hur man kan göra det. Svaret finns nog att hitta under 1500-talets historia. Nästan allt vi gör eller hur vi tänker kan spåras tillbaka till kristendomen där man som i texten ovan bokstavligen piskat in den i vårt skinn och minne. Gudsfruktan. Ett annat roligt ord inom religionen är trosfråga.

Det fina med att inte veta allt är att man varje dag kan lära sig något nytt. Nu under kvällen till exempel läser jag om ett ”Herrelöst hus” i Söderfors i Arbetarbladet. Givetvis blir jag lite extra nyfiken att veta mer om juridiken runt övergivna hus efter den byggnad som jag besökte för några veckor sedan.

Egentligen blir jag inte klokare av att läsa Riksdagens utredning, men däremot finner jag en gnutta humor hos Kristdemokraterna i Gävle där man skrivit ett öppet brev till dåtidens jämställdhetsminister Jens Orback. Jag väljer att återge det i sin helhet eftersom det lockar till många goda skratt:

”Bäste jämställdhetsminister!

Visa att du tar ditt nya uppdrag som jämställdhetsminister på allvar och döp om det otidsenliga och förlegade uttrycket ”herrelösa fastigheter” till ”ägarlösa fastigheter”!

I Sverige år 2004, ett land som gärna vill kalla sig ett av Europas mest jämställda, finns fortfarande föråldrade strukturer och förlegade talesätt, som ensidigt fokuserar på män/herrar.

Du har som nytillträdd jämställdhetsminister från ditt departement nyligen lämnat ifrån dig en av dina första propositioner, med titeln ”Herrelösa fastigheter samt ansvar för konkurskostnader”.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen, det så kallade feministiska vänsterpartiet och miljöpartiet. Under frågans beredningen tycks inte någon ha reagerat för uttrycket ”Herrelösa fastigheter”, som används inte mindre än 63 gånger i propositionen. Språkbruket ger intryck av att det enbart skulle vara män som äger fastigheter i Sverige och som skulle kunna lämna dessa ägarlösa.

Sådan är inte verkligheten. Statistik från SCB visar att över 1,3 miljoner kvinnor är ägare till småhus. Motsvarande siffra för män är 1,6 miljoner. Kvinnor är alltså i stor utsträckning också ägare av hus och fastigheter. Det rimliga vore att döpa om de så kallade ”Herrelösa fastigheterna” till Ägarlösa fastigheter. Eller kan du tänka dig ”Kvinnolösa fastigheter”?

Jag utmanar härmed dig som jämställdhetsminister att visa att du är beredd att förändra vårt samhälles syn, vilken är så förlegad i sitt synsätt att till och med ägarlösa fastigheter måste benämnas efter män.

Bort med herrelösa fastigheter!!

Ragnwi Marcelind(kd), ordförande i riksdagens bostadsutskott”

Jag vet inte vad som är lustigast. Själva brevet eller det faktum att det är postat till en man som samma år och på fullaste allvar trodde homosexualitet var som att leva med en häst:

”Jag hade också en härlig syster till min mormor i Kanada som levde med en häst. Jag tyckte det var underbart. Låt människor leva med vem de vill, hur som helst. Jag har inga synpunkter”.  Jens Orback i Ekot 14 november 2004”

Jag gissar på att det aldrig kom något yttrande i den här frågan.

Knappt 4 veckor efter att jag sådde fröer så börjar det synas en hel del resultat. Frågan jag ställde mig denna morgon var ”Vad tusan använder man egentligen rädisor till förutom som groggdetaljer? ” Hur jag än funderade kunde jag inte komma på att jag faktiskt ätit eller än mindre tillagat en rädisa någon gång. Bekanta påpekade att dom kunde ätas med salt och smör och i sallader eller bara som de var. Sen var det ju något om att gallra dem också. Google är en bra vän och där hittade jag denna mycket intressanta artikel.

”Ta en, och du riskerar att bli av med hela knippet. Så fungerar rädisor.
I varje fall för mig. Har man bara tjuvat en enda rosa goding, doppat den i salt och satt i tänderna går det sällan att sluta. Som chips, fast godare, nyttigare och finare.
Dessutom kan man odla dem själv. Den värsta trädgårdsanalfabeten har goda förutsättningar att lyckas kultivera sina egna rädisor. Man kan börja fröså redan nu. De växer så det knakar, man behöver inte ens gallra. Tre till fyra veckor senare är det skördefest, och sedan är det bara att så nya”

Jag struntar således i att göra något alls med dem förutom att vänta någon vecka till och se hur långt gångna de är.

Dom ”Nordiska citronerna” har även dem börjat kika fram. Dags att plantera om eller snarare ut från de helt vanliga plastbyttor som de först såddes i.

Även lila bönor, udda gurkor, vitlöksgräs, dill och annat har börjat sträcka på sig. Kanske var jag några veckor sent ute med sådden, men det skall väl vara sommar och förhoppningsvis en varm höst länge till.

Jag har faktiskt redan börjat adoptera bort plantor av ”Gul squash” ”Vintersquash” och ”Pumpa” också. Några framgångar med chili och paprika har jag ännu inte sett till. Det kan vara så illa att den ”miljövänliga” (äggkartong) varianten av kruka som jag testade istället förstört alltihop. I endast en av de forna ”äggfotöljerna” syns ett litet resultat. Tänker ta det säkra före det osäkra och plantera om den redan nu och sedan ställa den i kuvösen ett tag. Den varianten fungerade perfakt som ni kan se nedan.

Den här morgonen vaknar jag upp men känner mig långt ifrån utsövd. Till och från har jag vaknat till och grunnat över information som jag fått under helgen och som verkligen kommer få det politiska livet på orten att avancera till en helt ny nivå. En betydligt lägre sådan än vad jag ens kunde ha förutsett.  Den här gången är inte ens Socialdemokraterna inblandade. Jag har efterfrågat då och då vad en eventuell ”Hoforsanda” skulle bestå av. För mycket vänlighet är nog en del av svaret. Om någon lokalpolitiker springer omkring på Bruket och hotar och kränker andra politikers barn, då sätts ”vänlighetsregeln” helt ur spel. Inom kort kommer vi få se ytterligare en politikerskandal i Hofors som får lite skitsnack på nätet att framstå som vänligt småprat. Inte så märkligt att man vaknar upp med blottade tänder och adrenalinet flödande redan i början på veckan.