10th Aug 12
Hoforsbloggen”En olycka kommer sällan ensam” brukar det sägas. Denna morgon fastnade jag i en lite bizarr tråd på Flashback där en journalist sägs ägna sig åt en lite udda form av journalistik. Väl värd att läsa i sin helhet och dessutom följa upp med allt som länkas i tråden. Det som allt handlar om är att Googlesökningen på journalistens namn ger ett bildresultat som hon inte är riktigt nöjd med.
Det fjärde bildresultatet är närbilder på ett par vaginor vilket gett upphovet till detta blogginlägg. I inlägget citeras vad som sägs komma från ett mejl till bloggaren från just journalisten:
”Jag är journalist, jag är den som blir publicerad inte du, jag ska hänga ut dig och din familj i media. Jag vet vad du heter nu och var du bor”
Att journalister kan vara lynniga vittnar väl inte minst Sofia Thermaenius urflippade kommentarer på Sveriges Radio om. Bakgrunden var ett lögnaktigt inslag i radio som nämndes i det här inlägget.
Helt klart är det ett litet instrument för påverkan att få bli publicerad i större mediala sammanhang, men att använda det till att förfölja och hota människor tar det till liksom till en annan nivå. Samtidigt så kan jag fundera om det är en form av marknadsföringsteknik journalisten och bloggaren utför tillsammans. Journalisten är nämligen högaktuell med en ny bok vilket SvD skriver om idag. En mycket märklig form i sådana fall, men man skall aldrig underskatta de nya teknikerna som bland annat författaren Ann Heberlein sägs ha nyttjat för att marknadsföra sin bok.
”I januari 2009 publicerades boken jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Här berättar teologie doktor i etik Ann Heberlein om hur det är att leva med manodepressivitet. Snudd på outhärdligt självutlämnande beskriver hon de självmordstankar och den ångest som sjukdomen föder.
I slutet av boken tar hon farväl av sina barn, sin man, andra närstående och planerar i detalj sitt eget självmord. Gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ytterligare ut när Ann Heberlein i samband med boksläppet rapporteras försvunnen”
—
Ett annat uppmärksammat fall av marknadsföring är ”konstnären” Anna Odell som spelade psykiskt sjuk för konstens skull:
”Skrikande och sparkande fördes Anna Odell, 35, till psykakuten av polis.
Där spändes hon fast och fick lugnande.
Men allt var bluff – av en konststudent.
Sistaårseleven Anna Odell på Konstfack iscensatte sitt skådespel i onsdags – som en del av ett
examensarbete.
David Eberhard, chef och överläkare på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, är rasande:
– Det här är inte bara magstarkt för att man använder samhällets resurser, det är oförskämt mot andra patienter, personal – mot alla”
—
Man skall inte underskatta metoderna som finns att föra fram ett budskap eller en produkt. Nu kan det ju faktiskt vara så att hoten är en realitet och då skämmer Annelie Babitz ut hela journalistkåren.
Catta
augusti 10th, 2012 kl. 16:43
Hej
”Bloggaren” här. Nej jag kan garantera att det inte är någon marknadsföringsstrategi. Det hela handlar om att AB (Annelie Babitz) fick för sig att jag kopplat hennes namn till en bild på ett kön, och det beror på att AB inte förstår hur Google fungerar. Hon skickade sedan flera mail som var minst sagt otrevliga, dessutom nedlåtande. Att jag minsann bara var en liten råtta medan hon var den som blev publicerad i media osv.
När hon inte hyfsade till sig utan fortsatte vara otrevlig trots försök att be henne verifiera att hon verkligen var hon och erbjudanden att jag skulle förklara för henne och svara på hennes frågor så tänkte jag att då får jag visa att det spelar ingen roll om hon är den som publiceras i media. Även ”små råttor” kan synas med sina texter och därför var det en dålig ide att hota hänga ut mig,men främst min familj i ”gammelmedia”. På den vägen är det och mina två inlägg om henne har nu haft ca 20.000 sidvisningar på två dagar. Att detta kom samtidigt som det skulle lobbas för hennes bok var en ren slump faktiskt. För övrigt är hon är en skam för journalistkåren.
Catta
Hoforsbloggen
augusti 10th, 2012 kl. 17:29
Det hade varit en lite märklig marknadsföringskampanj måste jag hålla med om
Jag hoppas etablerad media tar upp den här historien och kanske debatten om journalister som nyttjar sin position för egen vinning. Att hota att svartmåla en familj för egen vinnings skull kan inte vara accepterat inom journalistkåren.
Catta
augusti 12th, 2012 kl. 23:01
Haha, ja precis men det finns så mycket stoll så det hade ju inte varit omöjligt
Jag tror media är för fega för det. Kanske om YEN agerar att någon tidning tar upp det, för det blir ju officiella handlingar. Samtidigt så är det förstås känsligt då det riskerar att spilla över på journalister rent generellt, att de inte är pålitliga osv och det är ju det journalister lever på, att de får folks förtroende.
Hoforsbloggen
augusti 12th, 2012 kl. 23:48
Journalistföraktet är nog lika stort som politikerföraktet tack vare internet och människors benägenhet att granska själva. Nyhetsflödet kan inte längre styras och tyvärr har journalisterna i regel tidigare satt sig själva på en pidestal.
Catta
augusti 13th, 2012 kl. 01:31
Ja tyvärr har du nog lite rätt i det. Men det grämer mig, jag känner några journalister som har varit länge i gemet och de är riktigt bra. Det är så synd att det finns ett antal som totalt smutsat ner yrket
Hoforsbloggen
augusti 13th, 2012 kl. 06:38
En viss generalisering av mig också kanske, men någonstans går många vilse och förväxlar skrivandet/journalistiken med strävan efter ett ”kändisskap” som inte är förknippat med en prestation av något slag
Catta
augusti 13th, 2012 kl. 16:43
Ja det har du rätt i. Om man ser till det tex Annelie Babitz skrivit, var är det journalistiska i det? Att spela feminist och grymta ”fitta” och ”kuk” (sorry språket) i varannan mening och ”jag kräver att bli slickad” känns inte som direkt avancerat, det känns inte som att det kräver någon längre utbildning för det om man säger så.
Också har vi såna som ex Hannes Råstam som verkligen var en förebild, han fattade vad journalistik gick ut på. Nej jag önskar att de duktiga journalisterna fick mer utrymme och större frihet och resurser, då skulle journalistiken kunna bli ett yrke att vara stolt över igen. Nu har det blivit lite som att det som gäller är att låta högst, vara mest provocerande och tramsig, då får man utrymme
Hoforsbloggen
augusti 13th, 2012 kl. 17:03
En alldeles underbar och utvecklande journalistik kan man säga då
Jag har inte mycket till över för den där typen av människor som försöker ge sken av att verkligheten är en annan. Feminismen av idag förvirrar mig och jag har ärligt talat inte en aning om vem dom egentligen är arg på. Din ”beundrare” verkar dock vara något i hästväg av vad jag läst så här långt. Arg feminist-journalist är liksom sååå 2007.
Hennes vokabulär kanske skulle göra ett riktigt genomslag i den avsomnade sexbrevsindustrin i herrtidningarna. Tänk en riktig kvinna som använder fula ord!
Catta
augusti 14th, 2012 kl. 11:59
Jag drar mig för att ens kalla dom feminister. feminister är en grupp som arbetar för att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män, men dessa människor framställer bara kvinnor som dumma våp som vare sig kan säga nej eller tänka själv. Dessutom så är det så oerhört barnsligt att tro att man är modig och stark för att man ”vågar” skrika ut över världen att man vill ”ha en stor kuk” eller ”kräver att bli slickad till njutning”.
Vem fan är intresserad av det annat än möjligen en ev nattlig partner? Vill jag läsa pornoveller så finns tidningar för det, vill jag veta vad andra kvinnor eller män vill att deras one night stands ska göra med dom, ja då får jag väl slå på en porrulle, inte ska jag behöva läsa skiten i pressen. Pressen borde skämmas att ta in sån skit, det finns ju faktiskt barn som är läskunniga också och tidningar brukar ligga på borden hemma.
Hoforsbloggen
augusti 14th, 2012 kl. 12:34
Kan bara instämma. Kvinnor av den ”gamla skolan” som kämpat för att få rösta och få samma lön måste ju rotera i sina gravar när debatten kommit att handla om sådant som ”Babben” företräder.
—
Jag har dessutom alltid hävdat att ”förtrycket av kvinnor” är en generationsfråga, är det någon kvinnorna skall vara arga på så är det männen födda innan 1960 (givetvis med vissa undantag). Själv är jag 70-talist och har aldrig någonsin lärt mig eller hört sägas att någon skall ha lägre lön beroende på vilket kön man har.
Catta
augusti 16th, 2012 kl. 10:34
Det kan ligga något i det du säger. Min sambo var tex så irriterad på att en chef inte tillsatte en högst kompetent kvinna som chef på en tjänst, hon var absolut mest lämpad och var jätteduktig. Men chefen menade att det var ingen post för en kvinna. Sambon var måttligt road och menade att han var en gammal stofil som hade den synen.
De gamla feministerna (med undantag) kämpade för vettiga saker, jag vet inte vad de nya vill ådstakomma med sitt brölande och minst sagt ofta fantasifulla framtidsvisioner om att män tex bara ska finnas som spermagivare eftersom alla skulle må bättre av om de inte fanns i familjerna, man blir mållös!!
Hoforsbloggen
augusti 16th, 2012 kl. 11:19
Det intressanta vore om man gjorde en undersökning på hur många kvinnor som nekats befodran trots att kompetensen finns, men med fokus på om det är en kvinnlig eller manlig chef som tagit beslutet.
Jag har ett exempel där det fanns en kvinnlig chef som konsekvent vägrade att släppa upp andra kvinnor i högre position. Trots att dessa kvinnor, i synnerhet en hade kompetens att leda hela koncernen.
Istället satte hon män som mellanchefer som definitivt inte hade vare sig kompetens eller en företagskänsla. Jag vet för jag var en av dem
—
Jag påpekade detta vid ett medarbetarsamtal, att kvinnan borde vara chef eftersom hon redan styrde hela avdelningen med sin kunskap och sin insats, till och med på sin fritid. Jag fick uppfattningen av att kvinnor som klättrar på karriärstegen inte vill ha andra kvinnor med i racet.