En Återvändare

En Hoforsblogg. Finns det ett behov av en sådan?  Jag är inte helt ny inom blogvärlden utan har ett antal års erfarenhet, nog för att kalla mig bloggveteran i många avseenden men med en helt annan inriktning än den jag tänkt mig nu. Det finns ju ett par kriterier som följer med en Hoforsblogg. Först bör man ju bo i Hofors, sedan bör man gilla att skriva om Hofors, man bör finna saker så intressanta i just Hofors för att ha något att skriva om och sist men inte alls minst bör man ju ha ett intresse för det skrivna ordet. Inte säkert alla har samma kriterier, men för mig faller det sig så.

 

För bara sex månader sig var jag en av de där ökända ”Hoforsnomaderna”. Med sitt ursprung i just Hofors men på resande fot borta från samhället, kanske för gott eller med intentionen att återvända en dag. Det finns några olika varianter av ”Hoforsnomaden”. Dom som flyttat för arbete men bär orten i sitt hjärta, dom som flyttat för gott och aldrig vill sätta sin fot i Hofors igen, dom som irrar planlöst omkring ute i den stora vida världen och inte riktigt vet vad de letar efter men som av någon lustig anledning alltid finner sin väg styra tillbaka till Hofors. Personligen tillhör jag dom som återvänder på ålderns höst för att tillbringa pensionen här där jag en sommardag för 39 år sedan såg dagsljuset för första gången. Okej tänker säkert någon nu: ”Hur fan kan han gå i pension vid 39 års ålder, är han multimiljonär eller något?

 

Nej så bra förspänt vet jag inte många återvändande Hoforsbor som har det även om det säkert finns någon enstaka. Med ”pension” infriar jag ett löfte jag gav mig själv och ofta berättat för människor jag mött i livet. När jag blivit gammal och nött skulle jag återvända till hemorten och gå längs kanalen från ankdammen och upp mot  Hammardammen. Där skulle jag filosofera över livet och titta på ankorna och kanske rentav köpa glass i Pressbyråkiosken. Kaffe och kanelbulle fanns ju inte på världskartan för en sjuåring, det gör inte heller Pressbyrån. Det har ersatts av något som heter ”Time”. Men kanalen finns kvar, ankdammen finns kvar och det var exakt som jag förväntat mig när jag vandrade längs Kanalgatan där i juli och tänkte att det kanske var dags att återvända nu.

 hofors2

Sedan gick det relativt fort. Varje ledig stund från mitt arbete tillbringade jag i Hofors, den efterlängtade semestern på fem veckor likaså. När hösten så gjorde sitt intåg hade två saker bevisats. 1. Att gammal kärlek inte rostar sönder. 2. Att mitt liv som Hoforsnomad nu var över. Jag skulle hem, för tredje gången Hoforsbo med mellanspel som Falubo, Lidingöbo, Borlängebo ja Torsåkersbo också även om det hör till samma kommun numer. Närmare bestämt Vibo/Wijbo.  

 

Människor i min omgivning skakade på huvudet, gamla kollegor tillika Hoforsnomader likaså. Vad skulle jag tillbaka dit och göra egentligen? Där finns ingenting, folket är jävligt knepiga, inga arbeten, inget nöjesliv, inga affärer, bara en väg igenom som man passerar på väg till Gävle. Man stannar inte ens i Hofors. Skulle man tro alla olyckskorparnas kraxande är Hofors det närmaste man kan komma helvetet och bevisligen finns där flammande eld längst där nere i gropen där Ovako Steel huserar, tidigare SKF. Ortens livsnerv som enligt många pulserar allt saktare och snart ger ifrån sig det absolut sista livstecknet. Strax innan alla flyttar därifrån och naturen omkring Hofors tar över helt.

 

Här vill jag protestera en aning. Hofors och dess omgivning är så mycket mer än Ovako. Detta har jag gått och funderat över hela sommaren och hösten. När jag suttit på små lokala sjöar och fiskat, talat med arbetslösa ungdomar, förtidspensionerade stålverksarbetare, barn, gamla, kvinnor, män, samtliga otroligt lokalpatriotiska och som aldrig någonsin ens övervägt att lämna Hofors för att bli en Hoforsnomad. Somliga har knappt gjort några längre resor utanför orten. Ja om man inte räknar skolbussen in till Sandviken och gymnasiet, Valbo köpcentrum och ett par resor till Gröna Lund som ändå inte var något speciellt. Nu tror somliga att jag överdriver, men jag har bevis för det. ”Vad ska jag till Kupolen att göra när Valbo finns? ” Jag har till och med träffat på en yngre talang som på fullt allvar menade att någon Hoforsbo kunde jag inte till fullo räkna mig att vara, jag hade ju lämnat orten. Själv var han inte heller en Hoforsbo utan en ”riktig Torsåkersbo”. Antagligen kommer han heller inte erkänna ett senare släktskap.

 

Hofors är så mycket mer skrev jag. Ja under en tid nu har jag besökt platserna jag minns från min barndom. Västerhöjden, Robertsholm, Göklund, Muntebo, Silverdalen, Böle industriområde där jag en gång i tiden gick i gymnasiet och retade gallfeber på Allan Granat men som nu är en pajfabrik, eller en nedläggningshotad pajfabrik. På handelsträdgården fann jag en amerikanska som ville sälja sin egendom och flytta ifrån Hofors. Jag har nästan berusats av alla intryck jag fått. Övertygats om att ”There is no place like home”. För hur man än vänder och vrider på det hela är det den enda plats som jag egentligen kan kalla hemma. Kan en Europeisk ål simma hela vägen till och från Sargassohavet och kalla det hem kan jag nog ta mig några mil österut från Dalarna för att återvända hem också.

 DSC02704

Och återvända skall vi även nu på slutet av detta första inlägg. Till början av det. Till behovet av en Hoforsblogg. Jag känner att jag har ett behov av att återupptäcka Hofors igen, det är nämligen så tragiskt att hus och hela områden där jag upplevt så mycket roligt jämnats med marken. Där det en gång fanns hus finns gräsbeklädda kullar. Att blogga om det är att väcka liv i alla de minnen som jag burit med mig, få nya intryck och kanske övertyga alla kritiker att Hofors är så mycket mycket mer än en grop med ett stålverk i. En chans att förmedla Hofors genom mina egna ögon. Eftersom jag har ett visst politiskt intresse så kommer bloggen även att ta upp lokalpolitiken och dagsaktuella händelser på orten, även ämnen som fiske och natur och en hel del historiska tillbakablickar.

 

Hoppas ni skall finna nöje i mina alster och att ni kommenterar saker ni tycker är rätt/fel i inläggen. Välkomna!

2 thoughts on “En Återvändare

  1. Välkommen tillbaka!
    Låter väl som en bra ide med en Hoforsblogg . . . 🙂

    (Själv ska jag flytta men har skjutit upp det, upptäckte att bra hus på
    landet gått upp till det dubbla överallt på två år medan det höjts
    kanske 20% i Hofors)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *