Debatt: Vad Är Rimligt När De Idrottsliga Resurserna Skall Fördelas?

En intressant debattartikel i Arbetarbladet speglar något som jag misstänker alla föreningar har en sjudande debatt om oavsett vilken sport man råkar vara inriktad på. Under signaturen ”Några oroade fotbollsföräldrar” skriver man:

Öppet brev till ordförande i Hofors AIF. Är Hofors AIF en ungdomsklubb? Hur ser du på Hofors AIF:s framtid?

Hur tycker du att det är rimligt att herrlaget kan få flera 10 000-tals kronor medans barn-/ungdomslagen inte får beviljat småpengar? Drar herrlaget in så mycket pengar? Hörde även att laget vill gå upp en divison. Det kan väl knappast bli billigare?

Ungdomar drar in statligt stöd och vissa lag jobbar hårt för att kunna göra annat än träna. Hur ska ni kunna bygga en förening på bara herrar? Är det inte underifrån man bygger en idrottsklubb?

Som förälder till fotbollsungdomar känner vi att det är dags att Haif visar att ni bryr er om även de yngre. Många av oss föräldrar får höra av andra föräldrar, grannar, arbetskamrater hur Haif sköts. Vi börjar tröttna och funderar på att starta en egen klubb, en ungdomsklubb. 
 Skulle vara intressant att höra hur du som ordförande ser på framtiden för 
fotbollen i Hofors?

Några oroade fotbollsföräldrar

Det är en diskussion som kommer att pågå och har otroligt många aspekter. Å ena sidan så är det ju ungdomsidrotten som är den stora verksamheten. Det är här talangerna utvecklas och det är här gemenskap och viss fostran att umgås socialt går hand i hand med fysisk träning. Åtminstone inom lagsporterna. Även om man inte helt kommit tillrätta med elitismen och toppningar i spel, föräldrar som ställer orimliga krav och beter sig som apor när de agerar åskådare, så är det upplever jag en sundare syn på ungdomsidrotten överlag. Det borde vara en självklarhet att barnen och ungdomarna får alla tänkbara resurser för att bli framgångsrika, åtminstone ha möjligheten eftersom det senare i idrottskarriären är annat som styr när utslagningen kommer. För den kommer. Det är ett fåtal som lyckas ta sig hela vägen fram till seniorspel och där handlar det inte om att umgås och spela lite som man vill enbart för skojs skull. Föreningarna har ofta en agenda med att vilja nå så högt man kan. Inte minst för att vara ett levande reklammärke för att locka till sig just barn och ungdomar till den specifika sporten.

 

Så hur skall man fördela resurserna? Vad är egentligen acceptabelt? Som de allra flesta vet är det just barn och ungdomar och ideella krafter som ser till att det kommer in pengar så att verksamheten kan bedrivas. Det är ganska lite pengar som kommer i form av kommunalt och statligt stöd. Jag har själv på den senaste tiden funderat över rimligheten med att barn och ungdomar skall stå för den stora delen av inkomsterna till sina föreningar genom ideellt arbete, lottförsäljning, caféverksamhet och annat. För varje barn och ungdom som deltar finns det minst en till två föräldrar som också måste avsätta tid till dessa aktiviteter. Släktingar och bekanta som måste öppna plånboken för att hjälpa till med en slant. Sett ur enbart den aspekten är det givetvis inte alls rimligt.

 

Samtidigt så har man ett seniorlag och dom aktiva växte inte upp över en natt utan har tragglat sig hela vägen genom lottförsäljning, tidiga morgonar med entré och fika och gjort exakt det som barn och ungdomarna gör idag. Vart gick pengarna förr i tiden? Betänk också alla dom som inte nådde hela vägen men ändå har gett betydligt av sin tid och kraft att hjälpa fram dom som lyckades. Jag upplever att det allt som oftast uppstår tjafs och hetlevrade diskussioner mellan just seniorlagen och ungdomsverksamheterna i varierande sporter. Hur löser man det på bästa sätt?

 

Ja kanske ligger mycket på att även seniorlagen drar sitt strå till stacken. I vuxen ålder är det mycket annat som påverkar livet mellan träningar och seriespel. Arbeten, studier, egna familjer där man kanske också tvingas hjälpa till för att sonen eller dottern spelar innebandy och måste sälja lotter en tidig lördagsförmiddag. Dessutom om sanningen skall fram så köper man väl hellre en lott av en söt unge i matchdress än en skäggig lurk i en betydligt större tröja. Det är svårarbetat men visst borde man kunna ge tillbaka mer som seniorspelare?

 

Eftersom ungdomarna siktar på att bli bättre, nå samma nivåer som sina idoler i landslag eller seniorlag, skulle det väl vara en otrolig upplevelse att få arbeta jämte varandra. En stor och en liten spelare som säljer lotter tillsammans till exempel. Delat engagemang. Seniorspelare bör överlag bli bättre på att delta i ungdomarna och barnens idrottsliga aktiviteter. Det är genom detta man ger förutsättningar som ingen idrottsledare i världen kan förmedla. Och blir det inte mindre gnissel i en klubb eller förening om man åtminstone visar att man vill utveckla de yngre och hjälpa till? Kanske naiva funderingar men allt kan förändras och i slutänden så bygger man ett klubb eller föreningshjärta som kommer att slå för evigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *