Tips Från En Nykter Film & TV-Missbrukare

Att jag är film och TV-skadad på sidan av ishockey och fiskestörd har nog inte undgått någon frekvent läsare av Hoforsbloggen. Ända sedan familjen fick sin första VHS-maskin runt 1980 så har jag avverkat tusentals om inte hundratusentals filmer och TV-program. Skall faktiskt erkänna en hemlighet om ett filmmissbruk som utspelade sig ett sommarlov 1982. En bekant till familjen hade ett eget videotek hemma i bostaden. Hundratals filmer som stod på rad i ett avsett rum. När jag fick ett löfte om att när som helst låna en kasse VHS-filmer öppnades en smått makalös värld som jag tror till stora delar är grunden till mitt eget ”författarskap” senare i livet. Intresset för att skapa historier, experimentera med karaktärer som jag själv saknade eller ville utveckla har antagligen pågått sedan dess. Första kassen innehöll runt 10 filmer. Föräldrarna antog att det var okej att sätta barnen framför TV någon regnig dag. För min egen del kunde jag inte få nog, till en början plöjde jag 1-3 filmer om dagen, sedan 4-5 och ungefär samtidigt som mina bröder tappade intresset för att sitta framför TVn bytte jag filmkasse två gånger i veckan och för att hinna med snabbspolade jag sönder den första VHS-maskinen. Av någon anledning precis som en missbrukare som inte kan få nog och tar allt större doser. Till slut började jag ställa klockan till extremt tidigt för att hinna gå upp och snabbspola mig igenom 2-3 filmer innan resten av familjen vaknade. Jag tror aldrig någon insåg att det var ett missbruk. Allra minst jag själv. Det uppdagades väl den dagen jag satt med kamrater och skulle se en film och jag ville snabbspola igenom för att hinna se en till. Märkligt nog utvecklade jag nog ett par olika förmågor av detta missbruk. Jag läser oerhört snabbt, avverkar böcker betydligt fortare än genomsnittet och har fått ett sinne för att snappa upp detaljer i allt jag ser eller hör och sedan sätta in det i ett sammanhang som gör att till exempel en snabbspolad film hänger ihop. Konstigt? Ja mycket, men senare i livet återgick jag till ett mer hyfsat missbruk, att inte låta det ta värdefull tid och verkligen njuta av skådespeleri och handling och scener. Något jag påmindes om under mina studier här under föregående höst.

 

Jag har alltså blivit ganska kräsen när det kommer till att beteckna TV eller film som ”bra” enligt mig själv. Under julen så har jag hunnit med att titta på i synnerhet en TV-serie och en film som jag uppskattat och vill rekommendera.

g2

Suits är en TV-serie på 3 säsongerm en fjärde är på väg. Det är något så inte helt ovanligt som en serie om advokater. Det som gör det lite udda är först och främst handlingen som kretsar runt huvudpersonen Mike Ross. En något savantliknande underbarn att minnas saker och ting och som läser riktigt fort och minns allt. Av en ren ”olyckshändelse” där han egentligen skulle göra narkotikaaffärer kommer han att börja arbeta som jurist tillsammans med sin närmaste chef  Harvey Specter på en av New Yorks största advokatbyråer. Juridik kan trötta ut vem som helst men i det här fallet blir det aldrig tråkigt. Tvärtom har TV-serien sin action, sitt drama och sin humor och man får liksom aldrig nog. En av dessa julhelgsdagar såg jag 10 avsnitt på raken och njöt av varenda sekund. Ni som gillar lite udda och underfundiga TV-serier kommer bli helt bitna. Jag sätter den är i samma om inte bättre klass än actionserier som Sons Of Anarchy eller Deadwood. Betygsmässigt 5 av 5 möjliga så här långt efter tre säsonger.

 

Det andra av dagens tips är en film vid namn Lone Survivor. Jag var ytterst tveksam när jag insåg att det skulle avhandla en specialstyrka från USA och en massa döda Talibaner. Sett det för många gånger och allt som oftast när det är amerikaner och Afghanistaner flyger kulorna i luften och alla de ”onda” dör. Rambo III till exempel.

g1

 

Jag gav det en chans för att rollistan innehöll intressanta namn på bra skådespelare. Mark Wahlberg som går från klarhet till klarhet numera, Emile Hirsch med bland annat Into The Wild och Taking Woodstock på sitt samvete. Ben Foster som är på G och Eric Bana som egentligen inte har någon större och framträdande roll men ändå är med. Regissören Peter Berg som också är ett sant framtidslöfte med filmskapandet både på och bredvid duken. Själva historien i sig blir efter ett tag intressant. Baserat på en riktig händelse vid namn Operation Red Wings vilket ni kan läsa mer om här. Istället för att bli en sann USA-historia med amerikanska soldater som oövervinnliga hjältar sitter man och biter sig på naglarna och tänker ”Ojdå, kommer NÅGON överleva det här” utan minsta tanke på filmtiteln att en enstaka faktiskt är tänkt att göra det. Det är mycket skjutande och många dör, men mest sitter jag och tänker på hur hårt stuntarbetarna måste ha arbetat och om någon av dem överlevde inspelningen. Ni kommer att förstå varför när ni ser filmen. Måste ju nästan vara Oscarsvarning i någon tappning för det här mästerverket till actiondrama. Jag sätter direkt 4.5 av 5 möjliga i betyg där den sista halva poängen plockas ned av lite halvtaskig inledning och en sekvens av ren tråkighet i slutfasen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *