Dokumentärtips: Comic-Con

Jag berättade för ett drygt år sedan om att en serietidning kan vara så mycket mer än just bara ett tidsfördriv i pappersform. Igår fick jag nöjet att se en riktigt underhållande dokumentär, ”Comic-con Episode IV: A Fans Hope”. Jag tror allvarligt inte jag både skrattat och blivit så rörd av en dokumentär på mycket länge. Åtminstone inte skrattat för jag såg ju också ”The Cove” och ”Blackfish” (hittar efter att jag publicerat detta inlägg en artikel om just Blackfish i Expressen) tidigare i år och där satt jag mest och önskade att alla vi människor på jorden kunde begå kollektivt självmord och låta de andra raserna på jorden leva ifred. Jag känner även i skrivande stund att något svart och ilsket reser sig i bröstkorgen när jag tänker på det, så jag skall inte gå in närmare på dessa två dokumentärer mer än att alla skulle se dem.

Comic-con

När det kommer till just serietidningar så är jag förvånad över hur många ungdomar som aldrig läser och vissa knappt känner till vad en serietidning kan göra. För ett par år sedan var jag tvungen att beskriva en serietidning ungefär som en laptop, fast en mer manuell sådan där man sköter sidbutena med sina egna fingrar för att få fram webbsidorna i följd. Serietidningar är typ det nästbästa det här livet har att erbjuda, för det ger en viss moral och etik i sina berättelser, möjligen ålderdomlig sådan eftersom det mesta handlar om svart och vitt (inte bara bokstavligt) och vad som är gott och ont. Man kan ju även driva skämtet långt som med Fantomen och låta honom skaffa trädkoja, fru, ungar och tama djur. Personligen upplever jag det som ett dråpslag mot den klassiska serien och jag slutade läsa när Fantomen plötsligt skulle byta blöjor och storhandla. Fantomen måste dessutom ha varit en av de allra första även som superhjälte att stanna hemma med barnen medans frun Diana åkte och arbetade för de Förenta Nationerna. Nåja kanske inte hela sanningen att det var enda orsaken, Fantomen och jag växte isär men än idag har jag alla gamla fina nummer kvar och kan uppskatta det som en samling där omslagen ger ljuva påminnelser om barndomen.

 

Passion i samlandet kanske. För dokumentären Morgan Spurlock (Supersize Me) producerat handlar om ren och skär passion för superhjältar, serietidningar, dator och TV-spel och inte minst för alla filmerna som producerats genom åren på temat superhjältar eller science fiction. Människor vallfärdar i hundratusentals för att delta i konventet i San Diego. Comic-Con har allt i sina genrer och biljetterna säljer slut i år före. Man klär ut sig till sina idoler, njuter av samtal med de allra största filmstjärnorna, köper tidningar, filmer, spel och actionfigurer för miljoners miljoner dollars. Personligen kan jag identifiera mig i passionen många av människorna som visas upp även om det som vanligt går till nästan sjuklig överdrift i många fall. Man får även följa aspirerande serietecknars strävan efter att bli erkända, deras nederlag, uppgång och ett ungt par som träffades på konventet och sedan bestämmer sig för att fria inför Kevin Smith som själv är en återkommande gäst eller ”nörd” som han kallar sig. Är man inte intresserad av vare sig film, serietidningar eller datorspel ger dokumentären ändå mycket på grund av just passionen som jag tjatar om. Betygsmässigt får den 5 av 5 möjliga. Se den helt enkelt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *