När Kung Fu Kom Till Byn

Som vanligt låter jag dessa dagar som en av alla dessa bloggare som fyller sina sidor med inlägg om ”Ursäkta att jag inte haft tid att blogga-dag-ut-dag-in”. Men det har som vanligt varit lite jäktigt att hinna med det man skall, lite är muntert, andra rent vidrigt. Med arbetshelg hinner man inte så mycket mer än att vakna och gå till jobbet och sedan hem igen för att starta om nästa dag i samma banor. Nåja jag skall sluta gnälla och ursäkta mig. Istället skall jag bjuda på en liten anekdot och en nattfilm.

 

Det var någon gång i november 1986. Jag och en kamrat från Hästbo köpte biljett till Paladium i Hofors.

Palladium

Några år innan hade Karate Kid nått Sverige och karaten hade börjat blomstra rejält i landet. Samtidigt var det ett annat mode som dök upp på allas fötter:

Kinaskor

Kinaskorna” eller ”Kung Fu-skorna” som dom också kallades. Kung Fu var inte speciellt utbrett ännu även om en och annan klubb startats i storstäderna. Thabo Motsieloa (programledare) som var en av de första att anamma kampstilen skulle jag träffa på drygt 2 år senare i dörren på gamla ökända nattklubben Alexandra. Då hade jag ingen aning om vem han var, men för att vara så kort hade många en otrolig respekt för honom. Senare kom jag att förstå att det var hans kunskaper i just Kung Fu som fick folk att uppträda mer hövligt, även ”bonnjävlar” som jag. På väggen hade jag sedan tonåren affischer av Bruce Lee och Kung Fu var inte helt okänt om än obegripligt med alla dess olika inriktningar.

 

Just den här kvällen var det inte många i biografsalongen. Vi visste inte mycket om filmen mer än att det skulle slåss en hel del i den och det räckte gott. Efter bara några få minuter in presenterade sig Jean-Claude Van Damme (ni vet killen som går ner i split mellan två lastbilar i TV-reklamen). Det var första gången som jag såg denne herre och man kan bildligt talat säga att jag slogs med häpnad när han slogs. Det här var något helt annat än boxning och tafatta karatesparkar utanför Folkets Hus i Hofors, det här var asgrymt, häftigt och instinktivt kände man genast att man ville gå ut på gatorna och sparka ner folk. Det hände väl några gånger efteråt och inget jag vill gå in närmare på just nu. Men helt klart kan man säga att filmen hade en stor inverkan. Filmen hade det spännande namnet ”No retreat – No surrender”. Jag såg den kanske 5 gånger på bio den hösten och införskaffade senare en importerad VHS-film. Hur många gånger jag såg den innan den nöttes ut är antagligen svårt att beräkna. Sen försvann den ur livet och först idag kom den på tal i en diskussion. Jag gjorde ett litet test och fann den i sin fulla längd på Youtube.

Idag kan jag väl säga att det mer framstår som tidernas kalkonrulle med ljudeffekterna, handlingen och de rent fantastiska sidekicksen som skådisar. Kent Lipham som spelade ”Scott” blir så här i efterhand den riktigt stora behållningen. Ovan kan ni se filmen, det är helt klart värt det.

Scott

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *