Min Frisörsfientlighet Sattes På (S)kam

Måndag morgon och dags för mitt tredje och årets sista kommunfullmäktige. När jag tittar mig i spegeln förstår jag att det är oundvikligt. Något som jag skjutit på ett par veckor för länge. Frisörbesöket. Det är svårt att hitta en frisör som man trivs med. Gudarna skall veta att jag testat ett antal med varierad utgång, men just här i Hofors har jag träffat helt rätt och det känns bra.  Salongen öppnar redan klockan nio så jag är på plats strax före där det redan står en man och väntar. Mitt antagande om köbildning inför julhelgerna besannas smått. Hövligheten kräver att man låter den som kommit före sätta sig i frisörstolen och det är en smått roande tanke på hur det egentligen fungerar på drop-in. Ni vet man kommer in, det sitter redan någon i stolen, någon sitter redan och läser tidningen och kastar den där blicken ”Bara så du vet är jag före dig”. Systemet fungerar perfekt. Jag har aldrig sett någon tränga sig före i en frisörskö. Tvärtom då och då någon äldre person som sagt ”Gå före du som är ung, jag har all tid i världen”. Man tackar och det känns lite som en skaplig vinst på Lotto.

 

Den här morgonen slår jag mig ner och hinner läsa några sidor ur pappersversionen av Arbetarbladet. Plötsligt dyker det upp en till frisör i lokalen och bjuder mig att sitta ned. Jag tvekar. Jag vill ju ha min frisör, den vanliga. Jag har ju ingen aning om hur denne okände man klipper. Han kanske är urusel. Motvilligt går jag fram till frisörstolen som om att jag drog ut på tiden skulle få den ordinarie frisören att bli klar och säga ”Nämen sätt dig här jag tar över”. Men det händer inte. Det visar sig att den nye frisören talar begränsad svenska och en svår panik uppstår i mitt huvud när jag försöker hitta ordet för virvel på engelska. Under tystnad börjar han snagga sidorna, lika tyst baksidan av mitt huvud, när han plötsligt säger något till den andre på okänt språk och han i sin tur frågar mig om det är tillräckligt kort så vill jag resa mig och springa iväg med ett halvfärdigt huvud. Det här kan inte gå bra.

Sax

 

När maskinarbetet är klart tittar han kritiskt på mitt bakhuvud. Han liksom lägger huvudet på sned och minen tycks säga ”Ajdå, det där var inte bra”. Den ordinarie frisören tittar åt vårt håll, han tar ett steg och säger något som låter som en tillrättavisning. Sen frågar han mig ”Du brukar inte ha kortare va?” Jag tittar oroligt i spegelbilden, men det ser ut att vara lagom rätt. ”Det är okej” svarar jag. Min egen frisör frågar plötsligt ”Do you speak english or german”. Jag sväljer klumpen i halsen och det låter nästan som om jag piper när jag svarar ”Yes”.

 

Sedan lossnar det. Vi pratar med sprucken engelska men förstår det internationella hårspråket bra. Han har besökt Sverige under fem års tid, denna gång för att hans fästmö studerar och han slagit följe. Dom bor i Tyskland och Dortmund och vi pratar om julmarknader, snöbrist och kyla. Precis som man gör med sin vanliga frisör. Hans fingrar är snabba och innan jag vet ordet av, så plockar han upp spegeln och frågar ”Is it okey?” Mina farhågor besannas inte och jag kan lämna lokalen ganska nöjd. Något jag verkligen måste ta till mig är att inte döma frisörer på förhand. En läxa lärd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *