Spontanidrott – Nostalgi Eller Levande Fenomen?

Jag har då och då lyft upp ämnet ”spontanidrott” här i Hoforsbloggen. Begreppet kan kanske enklast förklaras genom att det uppstår en form av  idrottsligt utövande främst av lek som övergår i löst följande av regelverk inom diverse idrotter eller utövande av idrott på andra platser och tider än fastlagda träningar och matcher. Ja något sådant. De äldre generationerna hade tillgång till grusplaner som vintertid blev isbanor och många av de tidigare idrottsstjärnorna startade sin karriär och utvecklade sin talang vid dessa tillfällen. I modern tid finns det tyvärr inte många sådana ytor kvar. Det har med åren kostat alltmer pengar att sköta om dessa ytor och underlaget bland utövarna har blivit allt tunnare och tunnare. Varför åka omkring på en knagglig is när man kan sitta inne i värmen med en surfplatta eller en dator?

e11

Det är ett popluärt ämne att lyfta upp och ställa krav om. Flera gånger om året kan man dels läsa insändare och artiklar om det, politiker vill gärna framhäva att det är vad barn och ungdomar vill ha. Idag läser jag i Dalarnas Tidning om idrottsläraren Anders Källberg som vill ha spolad isyta vid Hosjöskolan i Falun.

”– Det blir lätt så att barn sitter inne och spelar dataspel eller tittar på tv i stället för att vara ute säger han. Falu kommun ska ju vara en friskvårdskommun och skolan betalar en avgift varje år för att få spolad is, säger han.

På 90-talet var jag involverad i en ishockeyförening som på många sätt var en förebild när det gällde att engagera och aktivera alla oavsett kunskap och talang att spela ishockey. Man vann knappt några matcher men drog ändå till sig en otrolig skara unga människor som slet och tränade för att det var så roligt. Det fanns inte heller utrymme för att toppa lagen eller sätta människor på bänken, i vart fall inte till en början. Något som verkade attrahera sponsorer, att det viktiga inte var de idrottsliga resultaten utan snarare att man samlades och spelade och tränade hockey och hade riktigt roligt ihop.

11

Det väcktes en tanke då. Det var ont om istider i ishallen, ju sämre rankad man var desto sämre istider så ibland kunde 14-16 åringarna få träna till 23-tiden på kvällarna och ofta på en uterink där blåsten och snön ibland kunde ställa till det ordentligt. Föreningen som var en kvartersklubb av den gamla sorten, hade en historia av att träna på egen uterink, en egen hemmaarena kan man säga, men när den slopades på grund av besparingar flyttades all verksamhet till en ishall och en uterink där 4 ishockeyföreningar och en konståkningsklubb med stor verksamhet skulle samsas. Tanken var att just som i ovanstående artikel, sätta upp sarg och spola is. Först och främst för att skolan skulle kunna bedriva vinteridrott utomhus utan att behöva flytta alla eleverna en mil till redan trångt bokade ytor. Genom det goda anseende föreningen skaffat sig kunde man genom sponsorer snart ha en egen gammal traktor för att både spola och skrapa is, till en början hade man även skridskoskola och kvällsträningar för barn och ungdomar boendes i närområdet, men snart även drog till sig långväga pendlare för att spela hockey eller bara glida omkring på isen efter egen kunskap. Det kallades Hosjö-projektet och fick ganska mycket uppmärksamhet.

 

Men efter ett par år tappade barnen och ungdomarna intresset. I takt med det även de ideella krafterna som skulle sköta om planen och traktorn blev stående tills den en dag såldes och projektet föll ihop. I efterhand när jag funderar på det, så undrar jag inte om det mer är de vuxna som har ”behovet” av att väcka lite av sin egen ungdom. Intentionerna att barn och ungdomar skall röra på sig mer är fantastiska, men räcker det med lite vuxen sentimentalitet? Jag tror man måste se över begreppet med spontanidrott.

 

Under sommaren lyfte jag upp frågan om volleyboll. Kanske det mest lysande exemplet på modern spontanidrott med enorm positiv effekt. Ett stort antal människor samlas vid Edsken och den enda ”arenan” för detta i kommunen.

det är en enda bana vid Edsken, många som vill spela och en sport som verkligen kan bli stor i just Hofors kommun eftersom den ”talar lite av ett internationellt språk”. Många invandrare och ensamkommande flyktingbarn är enligt uppgifter väldigt intresserade av att spela volleyboll och det fina med idrotten är ju att språkbarriärer oftast övervinns med regler för den specifika sporten. Det skulle dessutom ge mer liv åt en liten del av Hagaparken vilket skulle vara som en enda stor reklampelare för Hofors kommun som idrottskommun. Eller hur?”

 

5 thoughts on “Spontanidrott – Nostalgi Eller Levande Fenomen?

  1. Spelade vippa hela somrarna i ungdomen. Billigaste idrotten av alla. Jag har fått kontakt med några i Västerdalarna som har en liga där.

  2. HAIK: arna är, stående från vänster. Lennart Andersson, Kent Fagerlund, Mikko Nieminen och Olle Dicksved. Knästående Per Holmström.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *