Fiskare I Tjänst På Hofors Bruk

Om man fortsätter på samma tema med ”predatorer” i vår omgivning, så skall vi återvända till Johan Wilhelm Högström som uppmärksammades i en artikel i Dalarnes Tidning den 31 maj 1952 i samband med att han firade sin 70-års dag. Artikeln visar en rad saker om vår historia, bland annat hur man som anställd på bruket inte enbart tillverkade järn, utan även kunde ingå i organisationen på flera sätt. För något år sedan lyfte jag fram SKF-Trädgårdar i ett inlägg.  Eftersom många bra artiklar har ett tidigt ursprung och oftast inte finns tillgängligt på nätet, återger jag hela artikeln här:

jan-erik-hogstrom

Som den äldre generationen säkert drar sig till minnes fanns bland järnbrukens arbetspersonal förr i tiden särskilda yrkesfiskare, vanligen kallade bruksfiskare. Dessa hade till uppgift att förse patronens hushåll med fisk och att själva tillverka de nödvändiga fiskeredskapen.I allmänhet var vissa sjöar på orten reserverade för bruksfiskarna, men det hände även att de bedrev sin fångst på allmänna fiskevatten.

En som varit med om sådant bruksfiske i forna dagar och kan berätta om de vedermödor som mången gång var förknippade härmed är bruksarbetare Johan Wilhelm Högström i Strömsberg, Långshyttan, som idag fyller 70 år. Fadern, Jan-Erik Högström, var bruksfiskare på Hofors bruk åren 1890-1901. Unge Wille var mellan sitt 8:e och 15:e år så gott som varenda vardag ute som roddare och hjälpfiskare åt fadern. Fisket bedrevs enbart på sjön Hyen mellan Husby sockens nordgräns, Korså och Hofors bruk. Märkligt nog dugde det inte att komma med fisk från någon annan sjö, det märkte gamle brukspatron Erik Eriksson genast på smaken. Nej Hyen-gädda skulle det vara, och därmed basta. Hans företrädare, överingenjör Odelberg, var förresten lika ”finsmakig” han också. ”Inte kände vi vanligt folk nån skillnad på fisk från Hyen och andra sjöar”, säger Högström.

En tredjedel av Hyens fiskevatten ägdes av Klosters bolag men genom en särskild överenskommelse mellan bruksledningarna fick även bruksfiskaren i Hofors hålla till där. I det stora sjösystemet kring Stjärnsund hade patronerna Nissers egna bruksfiskare (av vilka en visst kallades Aurusell) säkert tillräckligt med fiskevatten ändå.

-Far min var alltså ensam härskare på Hyen, och hur konstigt det än låter lyckades han på 11 år praktiskt taget länsa det stora vattnet på högvärdig fisk!

-Rena rovfisket alltså?

-Ja, men de höga herrarna ville ha det så och inskränkningen av fisket för återväxtens skull var ett okänt begrepp, liksom inplantering. Och när fisken tog slut i Hyen 1901 fick far sluta sitt yrke.

Antalet matnyttiga fiskar som årligen drogs upp ur Hyen uppskattar Högström till så där en 2000 gäddor, åtskilliga hundratal sik och lake och abborrar i tusental. Av gäddfångsten var det endast ”ryssjegäddorna” på vårarna som räknades emedan de första sumpades i småsumpar i sjön varefter dessa flottades till båthuset och överfördes till två stora träsumpar om vadera 64 kubikmeter. När vårfisket varit som mest givande kunde man ha uppåt 900 levande gäddor i de stora sumparna. Man förstår att det gick åt väldiga mängder mört och löjor att mata dessa glupska horder av rovfisk. Och sköttes inte ”utbespisningen” ordentligt åt gäddorna upp varann, och det var ju inte meningen. Sommarfisken sumpades däremot aldrig utan såldes direkt.

En god inblick i yrkesfiskarens ofta hårda och krävande jobb som måste ske under de mest vidriga väderleksförhållanden, får man vid Högströms skildring av hur fisket bedrevs. På grund av Hyens säregna karaktär med tvärdjupa stränder och stenland lekte inte gäddan efter islossningen som på vanliga långgrunda vatten. Tidigt på våren, medan isen ännu låg kvar, måste därför ryssjorna läggas ut. Man hade 90 så kallade rånk-ryssjor, som med en stör skulle skjutas under isen från upphuggna hål – det var inte gjort i en handvändning. När sedan ryssjorna skulle vittjas kanske inte isen alltid bar. Fördenskull nyttjades ett slags amfibiefordon: en eka fastsurrad på en specialkonstruerad kälke. På det viset tog sig fiskarna fram både på is och i vakar. Enkelt och praktiskt!

johan-wilhelm-hogstrom

På somrarna fiskade man med långrev eller flötrev med mört som agn samt framför allt med nät, av vilka Högström disponerade över inte mindre än 40 stycken. Mest påfrestande var sikfisket på hösten. Siken leker i oktober och i november, och ju värre väder med regn och rusk desto större fångster med de speciella siknät som användes. Under sikfisket i piskande novemberstormar fick vi verkligen slita ont, säger Högström.

Företrädesvis ståndkrok för fångst av gädda och abborre brukades vintertid. Även lake fiskades, i första hand under lektiden. Men laken var svårare att spåra upp eftersom den bytte lekplats varje år.

Kräftor fanns det gott om på den tiden. Omkring 900 tjog tog gamle Högström och hans söner upp varje år ur Lungenån åt brukspatron och tjänstemännen. Man fångade mest med håvar och pinnar med skuren mört som bete. Den största fångst på en enda natt som Högström varit med om var 100 tjog, och försäljningspriset höll sig kring 20 öre tjoget!

I sjön Värnan fångades braxen och då fick även vanligt folk vara med och handla av bruksfiskaren.

-Så som vi höll efter fisken hann nog aldrig någon gammelgädda växa till sig i Hyen, berättar hr H. vidare. En 8,5 kilos gädda minns jag emellertid, liksom en lake på 7 kilo och en abborre på 3.

Vad hade nu bruksfiskare Högström för ersättning för sitt slitsamma arbete i ur och skur året runt? Kontant fick han 40 öre kilot, därtill uttogs av köparen 5 ör per kilo till en underhållskassa för redskapen. De sålda kvantiteterna antecknades i särskilda böcker, som inlämnades på brukskontoret, där avdrag på lönen gjordes för respektive köpare. Bruksfiskaren hade sedan att månadsvis ”lyfta” lönen på kontoret. Upp till 100 kronor kunde det bli ibland, vilket inte var så dåligt på den tiden. I förmånerna ingick också fria redskap och extra betalt för bindning, lagning och dylikt. Inte så få fiskedon hade vi att öva tillsyn över, bland annat 90 ryssjor, 40 nät, vidare 8 ekor och 1 segelbåt samt mängder av revar, met- och pimpelspön, blänken, krokar, kräftredskap o.s.v.

Givetvis fick bruksfiskaren ta så mycket fisk han någonsin orkade för den egna familjens behov, vilket förstås resulterade i att det blev fisk så gott som dagligdags på det Högströmska matbordet.

-Så nog blev man utled på fisk, suckar berättaren.

Fritt husrum och fri vedbrand hade man också, men vilken bostad! En f.d kolugn byggd av gråsten med två alnar tjocka väggar och trånga fönstergluggar, som vidgades inåt, ungefär som jag föreställer mig en fängelsecell, säger hr Högström. Visserligen var rummet rymligt och brädklätt inuti men mörkt och fuktigt. I ett intilliggande rum saknades helt brädbeklädnad, men sommartid var där ju svalt och skönt. Här upphängdes och torkades också alla fiskenät i värmen från en stor öppen spis.

De som i första hand fick betjänas av bruksfiskaren var patron och ”finare” folk på bruket, inalles, 13 hushåll till att börja med, ett antal som för övrigt fördubblades så småningom. Det som sedan blev över fick säljas till brukets arbetare. Sedan Jan-Erik Högström slutat med bruksfisket i Hofors kom han i Klosters ABs tjänst som skogsarbetare och senare hjälpskogsvaktare. Han bodde då bland annat i Silfhytteå, Stjärnsund och Kloster. På sistnämnda plats fick han för övrigt återuppliva sitt fiskeintresse i egenskap av specialfiskare åt förvaltare Iggberg. Även förvaltarens på sin tid berömda tama älg fick Högström vakta, men det är ju strängt taget en annan historia. 1936 fick den gamle bruksfiskaren och hedersmannen sluta sina dagar, 84 år gammal.

Och sönerna, har de följt fadern, storfiskaren, i spåren? 70-årige Wille svarar för sin del att han fick nog av både fiske och rodd under Hoforstiden. Men nog har han lurat upp en och annan abborre och gädda under sin Långshyttetid, detta dock mest som avkoppling från järnverksjobbet. Ty i många år har nu vår berättare varit i järnet och stålets tjänst, längsta tiden i valeverket och numera på byggnadsavdelningen.

Wille Högström är en genompräktig karl med en på samma gång ungdomlig och farbroderlig glimt i ögat.

johan-wilhelm-hogstrom

Han har säkerligen gjort sitt här i livet både som bruksfiskare, ”stålman” och familjefar men han är seg och går ännu på gränsen till sitt åttonde decenium och ”knallar” med lite av varje på byggnads, fortfarande lika noggrann i allt som han städse varit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *