Avgrunder & Skrotbilar

Den som kämpar emot ohyra, bör akta sig så han själv inte blir ohyra. Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig

Det citatet av Nietzsche tänkte jag på när jag stod vid randen av ett av de många gruvhål som finns på Storberget under lördagsförmiddagen.

gruvhal

Man kan förvånas mycket av höga berg och enorma öppna ytor, men djupa hål är helt klart underskattade när det kommer till att imponeras.

gruvhal2

Hela området runt Storberget är fyllt till bredden av lämningar efter tidigare generationer, och man blir oerhört nyfiken på hur det såg ut under sin storhetstid innan träden tog tillbaka området. Det går knappt att föreställa sig det hårda arbete som människorna i trakten utfört för att komma åt bergets innersta. De tunga stenblocken som staplats på hög långt innan det fanns maskiner som kunde förflytta dem. Det finns också en lite gnagande känsla om marken under ens fötter när man går omkring i området. Att de plötsligt skall ge vika och man störtar rakt ner i marken i ett omärkt hål. Man börjar sätta ned fötterna väldigt försiktigt i nästan varje steg även om risken kanske är minimal.

utkiksplats

Ungefär vid mitten av ett av de stora gapande och djupa hålen, finns en plattform för att kunna titta närmre ner i djupet. Jag går bara halvvägs ut, tittar ner i avgrunden och tänker på det där citatet ”Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig”

Kanske beror det på att jag nyligen såg TV-serien Jordskott, i vilket fall känns det mättat med avgrunder och vi beger oss istället till den riktiga orsaken till besöket på Storberget, bilkyrkogården som jag helt enkelt tappat bort sedan ett besök för 5-6 år sedan. Jag har försökt hitta platsen igen men av någon outgrundlig anledning inte hittat dit igen. Min guide hittar dock direkt och det visar sig vara ganska enkelt.

skrotbil3

skrotbil1

skrotbil2

Vanligtvis kan man bli ganska upprörd över att människor stjälper sitt skrot i naturen, men det är lite annorlunda här. Det blir lite av ett rostande konstverk som lämnar oerhört många tankar och funderingar över vad som händer med lister och krom och ens egen kropp när tiden tickar på. Var har de här fordonen varit? Vem ägde dom, och hur långt snurrade däcken som nu bäddats in under mossan?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *