Skriftliga Åsikter – Nu & Då

I takt med att den moderna teknologin marscherar fram, blir det betydligt lättare att lägga fram sina åsikter i olika forum. Till exempel nämnde jag för en tid sedan hur kommunen nu börjat kommunicera med sina invånare via sin Facebook-kanal. En intressant fråga var hur länge kommunen skulle ta på sig att besvara en fråga och på vilket sätt. Jag vet inte om två frågor är ett facit, men snabbt går det och relevanta svar blir det. Hofors kommuns Facebooksida.

inlagg-fran-besokare

Men Facebook är bara ett exempel på hur man kan föra fram sina åsikter, det finns ett antal mer eller mindre bra verktyg till. Till exempel Twitter vilket jag inte alls är speciellt förtjust i. En intressant debatt kan föras på ett begränsat antal ord, men blir sällan bra och de mest intressanta skribenterna får oftast skrivklåda och till slut har man en åsikt om alla världens ämnen på ett oöverskådligt sätt. Till och med Instagram som från början handlade mer om bilder, har blivit ett forum att släppa nyheter eller föra diskussioner på som aldrig riktigt når den stora allmänheten, om man inte råkar följa just det specifika kontot.

Nej tacka vet jag den moderna versionen av insändarsidorna i lokaltidningarna. Där återfinns ofta intressanta skriverier, och ganska mycket avhandlar Hofors i just våra lokaltidningar. Här är exempel från den senaste tiden i Arbetarbladet:

Informera Hoforsborna om trottoarer

Väntar på svar

Försvinner lokalkännedom med sammanslagningen av miljökontor

Arbetarbladet – Insändare, Gefle Dagblad – Insändare

Men vad jag kan sakna ännu mer är tiden när man faktiskt läste pappersvarianten av dagstidningar, retade upp sig ordentligt eller slogs av ett genialiskt infall med lösningen på ett problem. Människor satt sig ned med en penna och en bit papper och helt enkelt skrev ner sina åsikter, stoppade detta i ett kuvert och postade det till redaktionerna.

papper-penna

Den som tror att internettroll är en ny företeelse får tänka om. Det fanns faktiskt individer som var utrustade med en hel del papper, skrivmaskiner och kopiatorer som överöste tidningarna med åsikter gällande allt mellan himmel och jord. På den tiden så kunde en skriftlig debatt pågå hur länge som helst innan de mest aktiva gav upp, och betänk att det ligger en charm i att invänta tidningen, se ett svar och sedan sätta sig och författa sitt eget svar, klistra på ett frimärke, skicka det med posten och sedan invänta publicering och kanske ännu ett svar att gå igång på.

Under början av 00-talet hände det sig att jag fick göra ett besök hemma hos vad som beskrevs som en ”mycket udda man” i Borlänge. Han bodde i ett ensligt hus i ett industriområde utan andra grannar. Han var inte mycket för att ha en organiserad trädgård, verkade samla på allt i drivor utomhus, och det gick knappt att röra sig när man väl satte fötterna innanför entrédörren. Från golv till tak, i långa myrstigar, låg Dala-Demokraten och Falukuriren staplade i hög. Många gulnade exemplar vittnade om åratal, flera decennier av lokalt läsande. När han presenterades kände jag igen namnet, eller snarare namnen han brukade signera sina insändare och debattartiklar med. Det fanns antagligen inte ett enda nummer av de båda tidningarna där han inte hade en åsikt med i form av en insändare.

Det blev några märkliga timmar. Jag har antagligen inte träffat en person som samtidigt haft svar på precis allt, en egen åsikt, men samtidigt gav inblicken i hur konspirerande svart omvärlden egentligen var. Idag när jag tänker tillbaka på mötet, kan jag inte riktigt släppa tanken på hur det skulle ha varit om han haft tillgång till internet och myndigheter och tidningars hemsidor, inte minst alla sjöar av debattforum i olika format. Karln var en livs levande databas med information och åsikter och kunde fritt ur minnet ange datum och innehåll i långa och många debatter som han fört med människor likadan som sig själv. Oftast skriftliga ”dödsfiender”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *