Moon Boots Är Lika Exotiskt I Hofors Som I Huvudstaden

Samtidigt i Hofors” är en public service-version av ”Ullaredskriver Kristian Ekberg på GD-Kultur,  och resonerar om vilka landsbygdens människor kan vara.

Frågan är hur komplext Hofors får vara. Hur mycket kan programmakarna utmana stereotypen av hur storstadens tittare förväntar sig att landsbygden ser ut? Vilka får representera den kämpande bruksorten och vilka skulle komplicera bilden av Hofors allt för mycket?

Hur hade exempelvis de hippa möbeltillverkarna Lith Lith Lundin i Torsåker passat in i stereotypen av bruksort på dekis?

Hittills har jag sett två avsnitt av ”Samtidigt i Hofors” och kanske utmanar resterande två avsnitt av serien de på förhand existerande föreställningarna mer. Än så länge tillför dock programmet inte mer förståelse kring varför landsbygd och stad glider isär.

Jag vet inte riktigt om det finns någon betydande klyfta att tala om. Dagens moderna landsbygdsbor, i synnerhet den yngre generationen har lätt för att röra sig mellan storstad och landsbygd, speciellt när det gäller Hofors och avstånden till större städer och huvudstaden. Kanske är det annorlunda om man bor i mitten av norraste Sverige där kommunikationerna är begränsade. Idag är man ändå delaktig i omvärlden genom teknikens utveckling, TV, Youtube, Instagram, Twitter, Facebook och Snapchat mm. Man följer trender i samhället med underhållning, nyhetsrapportering, mode och online dejting styrs inte av länsgränser.

Om det finns en föreställning av att människorna som bor på landsbygden på något sätt skulle vara annorlunda än i storstaden, så får man nog att revidera den. Visst, de äldre generationerna som valt att leva på landsbygden, har genom åren tvingats att anpassa sig en smula. Det serveras inte snitsigt utformat kaffe i varje vägkorsning, man tvingas att kanske hugga sin egen ved och klippa sina egna gräsmattor, och klädseln väljs snarare av dess praktiska innebörd och av snitsighet. Det betyder dock inte att en garderob skulle bestå av Helly Hansen och ”Moon boots” och att människorna här äter nävgröt och fläsk tillagad över öppen eld.

Tro det eller ej, men det finns en majoritet av människor på landsbygden som inte vet hur man jagar eller fiskar, än mindre skulle känna sig speciellt bekväma ute i skogen vid en eld och ett vindskydd. Det är snarare en generationsfråga än en avståndfråga vilka kunskaper och beteenden man har idag. Och den som förväntar sig att man på landsbygden är insatt i allt vad som gäller jordbruk, blir grundlurad eftersom en bonde är lika sällsynt här som i storstaden numera. Man passerar inte längre gröna brukade ängar eller betande kor på samma sätt som tidigare.

Därför är det smått förvånande när man stöter ihop med en person som bor i en större stad och noterar att det på något sätt skulle vara exotiskt på Bruket eller den lokala pizzerian. Att vi som bor är skulle vara förståndhandikappade eller mindre vetande. Oftast är det yngre Stockholmare på väg till fjällen som kan utbrista ”Titta dom har grillchips” på Statoil efter Faluvägen eller fnissa bakom ryggen på någon som bara skall hämta sin pizza på Viva och utan att veta om det hamna på Instagram med texten ”Är på landet”.

Okej en lätt överdrift i det sista stycket, men det har hänt då och då, och min förvåning består mest i hur dessa individer har utbildats i skolan eller till vilken grad de hänger med i samhällsutvecklingen genom nyheter. I den mån begreppet ”byfånar” existerar så kommer dom i vart fall inte längre ifrån landsbygden.

Men visst är det exotiskt att byta omgivning, och att vara på den svenska landsbygden eller längs någon av kusterna är makalöst avkopplande. Livet kan vara precis så enkelt som man vill utan stress och trafik eller exakt så aktivt med gym, cafébesök och social media som man vill. Till och med människor i förorterna till huvudstaden trivs med sina liv där man egentligen har närmare både till storstadspuls och natur än innerstadsmänniskorna.

Avsultande kan det vara trevligt med en liten anekdot. 2002 befann jag mig på ett tåg mellan Stockholm och Falun och ett större sällskap med ungdomar och några ledare fanns i samma vagn. Jag noterade en viss oro över var man egentligen skulle kliva av tåget. Målet var Mora med byte i Borlänge, men vid varje station uppstod en smärre cirkus där alla reste sig upp, började rycka i sitt bagage och var på väg av tåget innan de förstod att det var fel station. Detta trots tydliga utrop i tågets interna kommunikationssystem. Sala, Avesta, Hedemora. Samma sak. När tåget stannar till i Säter lyckas halva skocken av ungdomar komma av på plattformen och där frös de nästan till is när de såg omgivningen och en av ynglingarna som stannat i dörröppningen utbrast:

-Näe jag vill åka hem igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *