Ännu Ett Offer För Cancern

Det är onsdagen den 14 december 2016. Klockan är runt 08.00 på morgonen när sjukhusets personal går in i rummet och finner att patienten avlidit någon gång under natten. Tidpunkten för dödsfallet är osäkert eftersom ingen funnits i rummet sedan kvällen före. Personalen har under några veckor väntat på att döden skall inträffa. Hoppet om en annan utgång har sedan en tid helt suddats ut. Trots att man varit väl medveten om att det skall ske vilken dag eller timme som helst, sitter ingen vid hans sida den här natten, ingen har honom under uppsikt. Antagligen konstaterar man bara att ännu ett offer har fallit för cancern och följer sedan sina rutiner i vad som skall göras vid ett dödsfall.

 

Det hade kunnat vara bara ett i raden av offer som skördats för just cancern. För alla utomstående så är det också det. Man noterar i förbifarten att ”Jaha, har han också avlidit. Det var ju ledsamt” och livet rullar på. Men för mig öppnas dörren på glänt till något som jag ansett redan varit dött. Mannen är min biologiske far, och omständigheter i livet har gjort att vi aldrig har haft en sådan relation som en far och en son normalt har. Jag har levt hela mitt liv med en uppfattning om hur han var. Kände kanske saknad efter något som ung, men konstaterade att det aldrig någonsin kunde byggas en vettig relation och accepterat att ibland blir livet bara så. Jag har haft en annan farsa som tidigt kom in i mitt liv, och även om han inte är det rent blodsligt, så är det han som haft jobbet och gjort det ganska bra. När dörren nu öppnas igen och det egentligen bara skall konstateras att den jag aldrig kände är avliden, livet rullar på ändå och att jag egentligen inte bryr mig alls slår det slint. Det väcks frågor om vem han var, hur han var och varför han avled ensam under den där natten.

 

Den sista tiden ligger han dock inte helt ensam. Han har två av sina söner vid sig, halvsyskon jag bara träffat ett fåtal gånger i livet. Han har en vän där, Stellan, som försöker att hjälpa till med det praktiska. Han har varit så illa däran innan han slutligen hamnade i sin dödsbädd, hjälpen har varit oväderlig för honom. Kanske ger det också en tröst att de två sönerna finns där på slutet, trots att det inte är en självklarhet. Det handlar om mest försoning, att åtminstone två av sju barn tar farväl och förlåter i viss mån. Fotografiet några timmar innan han somnar in, är gripande.

Jag brottas med mig själv rent mentalt. Begravningen skall ske bara några veckor efter dödsfallet. Ska jag resa ner för att delta eller ska jag lämna det därhän. Jag skyller på att jag har för mycket arbete och åtaganden och följer inte med min faster och farbror ner. Eftersom jag inte haft någon relation i någon utsträckning, känns det bara konstigt. Det är mycket som skall ordnas rent praktiskt. Dödsboet skall ordnas till med juridikens hjälp, bostaden skall tömmas på hans saker. De två halvbröderna bor i samma område och får ta ett stort ansvar mitt i sin sorg. För det är jag tacksam. Jag kände honom inte, ville inte ha med honom att göra och det är inte sorg jag känner. Bara en stor tomhet efter något jag inte kan sätta figret på till en början. Men det är svar. I början av januari dimper det ner en jättehög med dokument hos mig.

Det är varenda sjukintyg från första gången han upplevde smärtor i ryggen och rekommenderades värktabletter till konstaterandet av prostatacancer som sedan sprider sig i hans kropp och slutligen tar livet av honom. Varje dialog i pappersform med försäkringskassan och arbetsförmedlingen som tycker att han gott kan gå tillbaka till att vara tillgänglig på arbetsmarknaden. Tio års bråkande med myndigheterna under tiden som hans hälsa försämras, ändlösa dialoger med LÖF, patientförsäkring, 10 års förlorad arbetsinkomst som frisk har även gjort inkassobolag och konofogden intresserade, så de tar stora delar av hans redan låga sjukersättning. En deprimerande och chockerande läsning om hur myndigheter i Sverige, på 2000-talet behandlar dödligt sjuka människor.

 

Men det finns något mer. Jag hittar någon form av arv. Arvet i att noga dokumentera och föra anteckningar i preusisk ordning. Det avslöjar hur läkarna under 2.5 år inte lyssnar på sin patient som försöker beskriva sina problem. Anteckningar om datum, namn och förfarande under mötena som avverkas på 15 minuter innan han tvingas lämna läkarens rum utan att ha blivit lyssnad på eller skapat ens minsta intresse över vad som kan vara fel. Det visar sig också att läkaren är en AT-läkare, som bara är på vårdcentralen för praktik. När han slutligen får träffa en annan läkare konstateras det efter ett PSA-testatt värdena är skyhöga och snudd på ett medicinskt under att han ens lever.

 

Man sätter in alla åtgärder man kan och behandlingstiden är lång och osäker. Ett tag tror man att han besgerat cancern, men det dröjer inte länge innan man konstaterar att den sprids. Om och om igen. 2015 har jag kontakt med honom för första gången på många år. Han nämner bara i förbifarten att han varit sjuk, den här gången tror han att han bekämpat ner cancern för gott och skämtar om det genom att säga att ”Han är mer elakartad än cancer och den inte har en chans mot honom”. Vi pratar inte så mycket mer om cancern, det är mest en form av konstaterande att vi inte kommer att kunna ha en vettig relation. Vi säger adjö och önskar varandra lycka till i det fortsatta livet.

 

I den här högen av papper hittar jag sakta en människa. Noggrann med att föra sin egen levnadsjournal, arkivera allt, men även som en saklig robotskrivare, hur det påverkat hans liv fram till hans död. Jag får veta av mina halvsyskon att han även förde privata dagböcker. De läser i dem och säger sig ändra sin bild av honom, förstå varför han var som han var och levde som han levde. Själv känner jag mig inte mogen nog att öppna och förstå. Jag fokuserar på det rent juridiska kring hans sjukdom och död. Många telefonsamtal med handläggare som verkar vilja sopa ansvaret för att cancern inte upptäcktes i tid under mattan. En säger till och med åt mig i telefonen att ”Varför gräva i det där, han är avliden nu och nu avslutar vi hans ärende”. Jag ger mig inte. Jag mejlar, jagar människor per telefon. De flesta är inte på sina kontor, svarar inte och meddelar att de är tillbaka efter lunch och efter lunch att de gått för dagen. När de svarar säger de att de vill ha en fullmakt. Ett papper skickas via Posten runt till sju syskon som var och en måste signera. Det tar tid. Det skapar oro, tänk om Posten strular till det?

 

Men det går bra till slut. Handläggaren meddelar att han fått in fullmakten och att jag kan kontakta honom. Han håller sig undan i drygt en vecka innan vi slutligen får kontakt igår. Nu låter det annorlunda på tonen. Han medger att de nu konstaterat att patienten avlidit i förtid på grund av bristande hantering av sjukdom. Han säger att de ska betala begravningskostnaderna, att det kommer att betalas ut både ersättning och ett skadestånd till de efterlevande. Jag frågar vad som händer med läkarna som ignorerade patienten och kanske försatte honom i onödigt lidande. Han säger att det får jag ta med läkarna. Själv känner jag hur ådrorna dras samman i tinningen, hur pulsen ökar. Det här ville man bara avsluta och sopa under mattan.

 

Under den här perioden när jag studerat dokumentationen så börjar jag förstå alla artiklar som publiceras om sjuka människor i vårt samhälle som behandlas direkt illa och ovärdigt. Döende människor som skall ut på arbetsmarknaden, leva på existensminimum, utförsäkras. Vad i helvete är det för samhälle vi lever i? Vad är det för regelverk som torterar redan döende människor mentalt och ekonomiskt? Varför har jag själv blundat för verkligheten?

 

För så är det. Jag har blundat, tittat åt ett annat håll, inte kunnat hantera att familj, vänner, bekanta drabbats av den här sjukdomen och kämpat sig igenom. Cancer skrämmer skiten ur mig, för det är något som jag inte kan jävlas med genom att skriva, inte kan slå på käften, inte ens se på långt avstånd hur den kommer promenerande med jävelskap i blicken.Mina anhöriga som innan det här drabbats har genomgått operationer och ett psykiskt lidande som jag inte kunnat hantera. Jag har nära vänner som öppet och noga beskriver vad de genomgår, men jag har inte kunnat ta det till mig, på riktigt liksom. Det blir mest ”Cancer säger du, ja hoppas det går bra, att du blir frisk och det ordnar sig säkert”. Det är först när jag läser i högen av dokumentation jag inser verkligheten. Jag vet inte vad, men något måste jag göra. Inte minst för att aldrig behöva läsa om eller höra om de döendes kamp mot vårt eget regelsystem och robotliknande tjänstemän utan empati, eller patienter som inte blir lyssnade på. Om människor som avlider utan tillsyn nattetid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *