Ett Första Vårtecken

Varje dag sedan i början av januari har jag passerat den öde myrstacken och funderat om det är just idag som de skall vakna till liv och reparera både väder, vind och människors framfart med deras lilla rike. Imorse syntes ingenting, solen stegrade och vid lunchpromenaden med hundarna såg jag att något förändrats. Ja jösses ja! Där var fullt med liv och de hade redan börjat reparera det gapande hålet efter en fot vid toppen av stacken.

Jag dröjde mig kvar en stund och tittade hur man effektivt arbetade för att fixa det som varit sönder. Allt i en anda av samarbete, envishet och utan tanke på att tjafsa inbördes om vem som ska göra vad eller vem som får mest uppmärksamhet för det. Vi människor har mycket att lära av naturen och i synnerhet de små myrorna som år ut och år in gör samma sak utan att drabbas av utbrändhet eller depressioner. Om lyckan skulle ligga i att de inte har tid för annat eller helt enkelt står över oss människor i sinneslaget vet jag inte. Jag vet faktiskt inte alls mycket om myror mer än att de kan bitas, bygger sina stackar och är ofantligt starka i förhållande till sin storlek. Vad jag vet är att det är ett fenomen att beundra och lära av, och att jag studerat det på tok för lite. Nu är det så dags för en ny säsong och de kommer att stöta på allehanda problem innan de stänger ner stacken för året. Men arbetet kommer att gå vidare och nästa år startar cykeln om igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *