Vardagsproblem

Livet är fyllt av bekymmer och sen dör man. Det är åtminstone vad jag tänker denna morgon när ledigheten inträffat och jag haft för avsikt att dricka morgonkaffe och läsa senaste upplagan av Dagens Samhälle i lugn och ro.

Men sen ringer telefonen oavbrutet och jag kommer på mig själv med att vara någon helt annanstans i tankarna när människorna som ringer vädrar sina bekymmer och problem. ”Vad rör det egentligen mig” tänker jag. Det verkar precis som att många människor bara vill ha saker eller vill att andra ska lösa deras problem, fjäskar och har sig när de talar med en och sen baktalar en på klassiskt bruksmanér när man inte är i närheten. Vid det sista telefonsamtalet så känner jag att jag fått nog av hyckleriet och lägger faktiskt på telefonen i örat på uppringaren. Jag tycker det är ett tydligt budskap som inte kan missförstås. Men känns det bättre i sinnet? Nej. Problemet biter sig kvar och jag går och grunnar på det resten av morgonen och kan inte riktigt släppa det. Ältar och grunnar, grunnar och ältar.

Den senaste tiden så har jag börjat med en ny strategi att säga nej till allt som jag inte vill. Förfrågningar om ideellt arbete, sitta i styrelser för föreningar eller skriva på bloggen om andra människors bekymmer. Istället har jag promenerat runt och lyssnat på fågelkvitter och den inre rösten som fört en dialog med sig själv om varför man egentligen offrar så mycket tid på saker som inte ger någon tillfredsställelse eller ens ett simpelt tack för hjälpen. Det är egentligen en förlängning av vad Matilda Andersson kände i samband med att TV-dokumentären ”Samtidigt i Hofors” sändes. Det finns bättre saker att lägga både tid och energi på när omvärlden ändå inte verkar uppskatta det man gör. Något som tyvärr blir en allt vanligare känsla bland människor som engagerar sig i föreningar och annat. Ett problem i vardagen helt enkelt.

Under morgonen så får jag ytterligare tillfälle att fundera kring det här med vad ett vardagsproblem egentligen är. Vid ett besök på banken här i Hofors ”råkar” jag höra en äldre mans problem. Han behöver ett id-kort men kvinnan i mottagningen säger att han måste ha ett id-kort för att kunna få ett id-kort. Mannen blir frustrerad för han kan inte hämta ut sin TV-box om han inte har ett id-kort och för att få ett id-kort måste han, ja just det redan ha ett id-kort. Han svär och går ut från banken. Kvinnans rekomendation att vända sig till Skatteverket eller Polismyndigheten för att lösa problemet avfärdar han med att han inte kan ta sig överallt eftersom han har problem med ett ben som tidigare blivit brutet. Jag ser honom senare sitta uppgiven inne på spelbutiken vid Coop som också fungerar som postkontor numera. Om han får ut sin TV-box eller inte vet jag inte.

Det här är ju ett riktigt problem, för det får konsekvenser. En människa som exkluderas ur samhället därför att vi inte har en service som medför att såna här problemkan lösas lokalt. Det är bekymmer att ens få ett par id-handlingar på banken om man inte redan har dem. Utan TV-box så kan han inte se några nyheter på TV. Jag gissar att han inte heller har en smart telefon med internet, eller ens internet i hemmet och då kanske hänvisas till att antingen köpa tidningar eller läsa dem på biblioteket. Att ens köpa en tidning är ett problem. Spar-Arne berättade att han bara får ett exemplar av Gefle Dagblad till butiken på Faluvägen. När det är sålt (om det ens säljs) så finns det inga fler. Kan ni tänka er frustrationen att stå utanför på det sättet?

Ett annat vardagsproblem som fler än mig delar är sorgebarnet korsningen Storgatan/Skolgatan.

Bristen på övergångsställen längs hela Storgatan är kanske mest påtaglig här. Att komma över till den andra sidan och till den koncentrationslägersliknande skapelsen som kanske var tänkt som en entré till parken är många gånger otroligt frustrerande på grund av att det saknas övergångsställen och trafiken är stundtals hög med bilar från alla håll och kanter. Hastigheten en del bilar kommer med är betydligt högre än den på skyltarna angivna och försöker man gå över med till exempel två små hundar som upplever det lite skrämmande med just bilar i högfart och som gärna ”fryser” mitt i gatan blir det lätt panikslaget. Föräldrar med barnvagnar som försöker ta sig över blir ståendes länge och vågar inte heller ta chansen att försöka springa över gatan innan någon kommer norrifrån med ljusets hastighet och knappast hinner sakta ned tillräckligt om det vill sig riktigt illa. Problemet torde inte vara en nyhet för tjänstemännen i kommunhuset, men kanske tänker dom som mig denna morgon att ”Vad rör det egentligen mig”. Det är ju egentligen inte ett problem om man blundar för det.

One thought on “Vardagsproblem

  1. Jag har många dagar samma upplevelse som du Peter kände idag. Med vår kommuns läge , kommunhuset längst bort på Västerhöjden utan bussförbindelse , samhälls byggnad ligger i Sandviken. Konsument Gästrikland i Gävle så är det inte lätt för en åldrande befolkning att hinna med. Lösningen heter Medborgar kontor med placering i Biblioteket i centrum. Kommunen är idag störste arbetsgivaren i Hofirs, vilket också betyder att det finns ett behov i vissa lägen för arbetstagare att växla jobb av olika anledningar. Att arbetsträna eller utvecklas i form av nya utmaningar. Arbetskraft kostnaden blir därmed marginell . Den här mötesplatsen innebär också att antalet ärenden , frågor minskar för de ordinarie tjänstemännen vilket avlastar dem och gör dem effektivare. Bibliotekets organisation blir mindre sårbar och möjligheten till längre öppettider ökar , samtidigt som besökstalen ökar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *