Ishockeypremiären Står För Dörren

Det är kanske inte direkt en lokal angelägenhet, men det som människor man möter pratar mest om just nu är ju den förestående premiären av SHL om knappa två veckor. För bara någon vecka sedan kändes det avlägset, träden var fortfarande gröna och stundtals med behaglig värme. Det sista man tänkte på var ishallsaktiviteter. Sen noterade jag i söndags hur löven plötsligt började gulna och trilla av pinn. Igår fick jag dessutom en första släng av ”hockeyfeber” som lyckligtvis efter en svettig natt passerade kvickt.

Hur just Elitserien i ishockey slutar denna gång återstår att se efter en lång serielunk och förhoppningsvis en spännande slutspelsserie i vår. Personligen håller jag tummarna för mitt eget favoritlag, och gissar på att det under seriens gång kommer att bli en del livliga diskussioner. Mitt tips är att Djurgården avslutar på en fjärde kanske femte placering och blir det inte så får jag antagligen äta upp mina ord.

På tal om just ishockey så har det diskuterats flitigt den senaste veckan om utgallring av unga spelare, Sanny Lindström hade en hel del klokt att lägga ut i text om det.

I Samma veva så kom två insändare i lokaltidningen Gefle Dagblad:

Behandlar man en 17-åring på detta sätt?

Svar direkt från Strömsbro IF: Vi rekommenderade dem att gå till vår samarbetsförening

Nu kanske all information inte riktigt kommer fram i insändaren, till exempel när det gäller deltagandet i försäsongsträning. Det brukar mera vara en regel än ett undantag att ungdomarna spenderar somrarna med annat än att förbereda sig inför den kommande säsongen. När säsongen nalkas dyker spelarna upp till tränarnas stora förtret, utan att vara förberedda på den nivå man önskat. Tränarstaben och styrelsen brukar ha en vision, spelarna en annan. Den ständiga stridsfrågan är ju vilken nivå man egentligen skall lägga sig på. I synnerhet känslig när det kommer till yngre spelare. Ibland får jag uppfattningen av att det skulle behövas en ”Motionsklass” även i ishockeyn där man kan utöva lite som man vill och känner för, har man inte ambitionerna som de mer seriösa utövarna så kanske det skulle vara lösningen. Det kan skapa en hel del irritation när alla inte gör sitt arbete eller sina förberedelser, det är trots allt en lagsport där man är beroende av att lagkamraterna också strävar efter att höja ribban kan jag tycka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *