Militär Makt Mot Stökiga Ungdomar?

Jag har sporadiskt följt insändarsidorna sedan Moderaten Lars Beckman lade fram ett förslag om att militär skulle förstärka polisen i utsatta områden.

Militärer som upprätthåller ordningen i Sätra i Gävle, det kan bli verklighet om moderaten Lars Beckmans förslag går igenom.

– I vissa området i Sverige vill polisen knappt åka in för att det är så otryggt. Vi måste återta tryggheten och då behöver vi samhällets alla resurser, säger han.

Polisen har tidigare presenterat en lista över särskilt utsatta områden i landet. Totalt omfattas 61 områden, varav 23 bedöms vara särskilt utsatta.

Den moderate riksdagsmannen Lars Beckman har lämnat in en riksdagsmotion om att militären ska kunna utföra vissa polisiära uppgifter.”

Den som följer de lokala nyheterna har de senaste veckorna sett att ungdomars agerande eskalerat i Sätra med vandalism och annat. Förslaget är givetvis kontroversiellt, men det finns ju onekligen ett starkt behov av att agera från samhällets sida och som bekant klarar polismyndigheten inte av arbetsbördan som ökar för var dag. I flera förorter i Sverige lockar man först in räddningspersonal med falska larm och när de anländer möts de av stenkastning och oftast urartar det till bilbränder och regelrätta upplopp mot människorna i uniform som finns där för vår trygghet.

Tidigare så var fenomenet geografiskt kopplat till storstäderna, men sedan en tid har det krupit allt närmre oss på landsbygden också. I Gävle, Sandviken, Falun och Borlänge brinner bilar utan någon som helst logisk förklaring. Det är alltså inte ett storstadsproblem längre.

Under gårdagen lades ett inlägg upp i Facebookgruppen ”Värna Hofors”.

Det skapade som vanligt heta diskussioner om vem som gjort vad och inte. Det är oerhört känsligt att kritisera någon annans barn. Det löser nämligen inte problemen genom att de vuxna hamnar i någon form av pajkastning mellan varandra där det dåliga samvetet ideligen lyser igenom lika klart som morgonsolen. Här har vi någon som uppenbarligen utsatts för något som personen inte vill eller har önskat och att då som vuxen sitta och bortförklara det som ”barn gör sådant, alla har vi varit unga” håller inte. Jag själv var ingen ängel som ung, tvärtom. Dumheterna jag gjorde fick konsekvenser och därmed också referensramar för vad man bör och inte bör göra. Det var inte lika roligt alla gånger det heller. Som exempel kan jag berätta om den gången som jag dagen före sommarlovets slut tillsammans med en kamrat spraymålade på väggarna till skolan. Agerandet var med facit i hand oigenomtänkt, konsekvensen att vi fick stå och skrapa färg från fönster med små rakblad i åsynen av andra människor som straff och måla över några av väggarna som ”dekorerats”. Det var inte ett alternativ att mina föräldrar skulle ha hållit mig bakom ryggen och försvarat mitt beteende med att jag ”bara var ett barn”. Istället var det trots gråt, skam och rädsla bara att knalla ner och möta vaktmästaren på skolan som utrustade oss med verktyg för att återställa det vi vandaliserat. När det var klart tackade vakmästaren oss för arbetet, gav oss ett mildare förmaningstal om hur urbota dumt det här hade varit och sen skakade vi hand och lämnade det bakom oss. Det var inte första eller sista gången jag gjorde bus eller grövre saker, men jag gjorde definitivt inte om det där. Starkast intryck fick jag nog trots allt av vaktmästaren som tydligt visade att gör man fel kan man rätta till det och därmed också få förlåtelse.

Det finns säkerligen hundratals teorier om varför ungdomar av idag kastar sten eller antänder bilar och startar upplopp. Jag har inget klart svar på orsaken, men jag är definitivt anhängare av teorin att det inte beror på avsaknaden av fritidsmöjligheter, ungdomsgårdar och föreningsdelaktighet. Det finns om man vill i oändligt många olika former. Två intressanta insändare i debatten är denna skriven av Tommy Heselius, som menar att det är ett samhällsproblem:

Den nyliberala agendan spär på ojämlikhet och orättvisa, individualism och egoism. En utveckling där konsumismen får oss att glömma de värden som ger oss ett värdigt samhälle, ett samhälle som ger oss tid och möjlighet att reflektera över de stora problem vi står inför både på lokal och global nivå.”

Signaturen Lasse har en annan åsikt:

Jag tror inte barnen är speciellt vilsna. De vet mycket väl vad de sysslar med. De vill visa sin makt för omvärlden. Däremot är deras föräldrar förmodligen väldigt vilsna. De har inte en susning om hur de ska ta hand om sina barn. Eller så struntar de i dem helt enkelt.”

Personligen kan jag misstänka att problemet delvis handlar om de intryck som barn och ungdomar får av den vuxna världen via sociala medier, jag avser nyhetsrapporteringen om krig och förödelse, politiska protester som urartar till kravaller, osunda värderingar som sprids från alla håll och kanter, vuxnas agerande mellan varandra på plattformar som till exempel Facebook. Barn och ungdomar är i regel inte ondskefulla av naturen, omgivningen formar dem precis som andan i mindre grupper på Instagram, Snapchat och Gud vet vad. Utan tillsyn från vuxna vad dom egentligen gör, frodas kulturer som ibland kan se sektliknande ut. Den som läst Flugornas Herre förstår exakt vad jag tänker.

Så vad är då lösningen? Ja givetvis är det ett föräldraansvar. Det måste till konsekvenser för agerande. I slutänden, om föräldrarna inte lyckas få sina barn och ungdomar att respektera andra så blir det ju samhällsfunktionerna och myndigheterna som måste kliva in. Har vi unga som medvetet skadar andra fysiskt så är den enda rätta vägen genom domstol och straff. Kommer man på sitt barn med att förstöra och vandalisera så är det ingen dum idé att låta dem själva reda upp situationen genom att laga, fixa eller på annat sätt försöka återställa det man förstört. Kostnaden får givetvis föräldrarna stå för. Det finns tyvärr också en enormt stor risk i att någon kan skadas eller till och med avlida på grund av ”oskyldigt bus”. Det finns liksom inget försvar om någon kastar en sten på till exempel räddningspersonal, det är myndigheternas ansvar att försvara samhället och utsatta med våld som situationen kräver. Det finns privatpersoner som är direkt farliga i pressade situationer och tragedin kommer att vara ett faktum. Har en person gång efter annan vädjat till föräldrar att ta tag i situationen med deras barn men inte agerat, vad säger man den dagen katastrofen är ett faktum?

Vi i Hofors kommun är ett litet samhälle där man inte kan göra speciellt mycket utan att ha ögonen på sig. Jag tror de flesta vet var problem föreligger och det måste till någon form av dialog där man inte attackerar eller går i försvar när vuxna skall försöka diskutera barn och ungdomars eventuella agerande. Om inte föräldrarna tar ansvar kommer konsekvenserna till slut drabba även dom på något sätt. Så kan vi inte ha det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *