Du kanske inte ska bo i Hofors

Häromdagen var jag tvungen att uppsöka vårdcentralen i Hofors. Sist jag uppsökte ett sjukhus (eller en ”Praktikstuga” som jag tidigare kallade det eftersom jag inte var riktigt säker på att dom som arbetade på de mindre ”sjukhusen” inte riktigt kvalificerat sig för att jobba på ett mer etablerat sjukhus utan istället fick nöja sig med att göra experiment på folk i mindre byggnader)  var i början av 2000-talet för en hälsokontroll gällande kvalificerat säkerhetsarbete. Som med nästan alla mina besök till sjukvården i Sverige åkte en obehagligt stor nål fram eller i vart fall en vass som satt i en hylsa och gjorde hål på en fingertopp. Jag lider av svårartad sprutskräck nämligen. Jag är dessutom mycket allergisk mot getingar men det är en helt annan historia. Den här gången gällde det ett smärre problem med min hörsel orsakat av vax och mycket petande med tops i örongångarna. Det hade gått så långt att min hörsel försvnnit nästan helt och min sambo tyckte att det fick vara nog och ringde vårdcentralen för ett besök ganska omgående. Jag kunde inte dra ut på det längre så jag knallade dit och gick igenom entrédörrarna med bävan och fruktan. Även om det hade försäkrats till mig att några nålar inte skulle användas kan man ju aldrig riktigt vara säker.

 

Jag kom lite för tidigt för den utsatta tiden så jag satt och tittade på folket i väntsalen. Hur de en och en blev uppropad. Det slog mig att detta verkligen var sjuka människor på riktigt. Någonstans har jag fått för mig att de flesta som går till såna här ställen är hypokondriker av den allra värsta sorten. Somliga kunde inte gå utan hjälpmedel och andra var likbleka, snudd på att köttet liksom hade börjat lösas upp. Jag tyckte lite synd om dem och hoppades att sjuksköterskan inte skulle basunera ut inför alla att det bara gällde en simpel vaxpropp eller två. Jag började plocka med Landstinget Gävleborgs trycksaker på bordet. Hur man slutar röka och snusa, vad man gör med sin övervikt och till slut när allt var färdigläst en som avhandlade årets snackis i landet. Baconsjukan. Argument för varför man skulle vaccinera sig. Innehållet ögnade jag snabbt igenom, men jag återvände till frontsidan.

 DSC02772

Hur tänkte man här? Alltså en högst ordinär sjuksköterska på bilden som skulle vara ett argument för att vaccinera sig. Det kanske låter en smula sexistiskt, men jag tyckte inte kvinnan på bilden uppfyllde kraven för en bra reklamkampanj. Ska man locka barn kör man med leksaker och seriefigurer, ska man locka kvinnor visar man vältränade kvinnor som inte har problem med sin vikt, för att ge dem ångest liksom, för män är det antingen en välsvarvad kvinna eller bilder på katastrofer. Bilkrasher och liknande. Vem denna kvinna skulle kunna övertala att vaccinera sig vet jag inte. Såg mer ut som en halvelak, trött skollärarinna eller Flourtanten. Inte ens om det med stora bokstäver på framsidan hade stått att läsa ”Du dör om du inte tar sprutan” hade det varit speciellt lockande. Landstinget hade verkligen inte tagit fram det tunga artilleriet inför denna kampanj. Jag funderade på om det varit någon slags lottdragning bland sjuksystrarna om vem som skulle få vara modell för en dag. Random pick. Flourtanten vann dragningen, ställde sig mot en vägg och blev fotad och sen iväg till tryckeriet. Världshistoriens mest intetsägande kampanj trots allvaret. Syster Helene avbröt mina spekulationer och ledde mig till ett rum där hon kikade i mina öron och konstaterade spolning. Innan det hade vi en diskussion om vad jag egentligen hällt i öronen dagarna före som inte var Revaxör.

-En röd ask, sa jag

-Men vad hette den, sa hon

-Ingen aning, sa jag

Sen frågade hon om jag varit med om en öronspolning tidigare och jag drog mig snabbt till minnes att det var ganska exakt 20 år sedan på Ovakos företagshälsovård. Jag hade nämligen utvecklat en kraftig propp i ena örat eftersom jag vid ett driftavbrott eller egentligen alla driftavbrott smög undan och lade ned huvudet på en plastpåse med trasor i och sov. Var inte bra för ventilationen av örat varpå jag tvingades uppsöka företagshälsovården. Nu berättade jag inte hur jag fick den tidigare ”öronproppen” utan bara att det var 20 år sedan och att det hade skett igen nu när jag återvänt.

-Du kanske inte skall bo i Hofors, sade hon

-Nej det verkar onekligen inte så, sade jag

Sen spolade hon ur öronen och jag hade förväntat mig en sån där hörselkick som jag fick den där höstdagen 1988 när jag gjorde det sist. Alla ljud blev så härliga att höra liksom. Som pånyttfödd i ljudväg. Hörselkicken kom aldrig och kanske beror det på åldern. Jag har ironiskt nog ”hört” att hörseln blir sämre med åren samt att hår och naglar fortsätter växa även efter ens död.

One thought on “Du kanske inte ska bo i Hofors

  1. Det är samma lekstuga överallt, på vårdcentraler.
    Med seriösa inslag.
    Mina besök på ovan relaterade VC (passande förkortning) var helt korrelerade med mitt behov av några journaler från andra toalett-inrättningar där det också varit lekstuga.
    Efter fem besök fick jag mina journaler.
    Största tabben gjordes på ett annat ställe där de hävdade att det
    inte fanns något på mig.
    Trots att jag ramlat sex meter och träffat flera läkare.

    Jag JO-anmälde krakarna, med samma resultat som alltid.
    JO kan läggas ner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *