Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Det var ungefär den här perioden som arbetskollegor och bekanta började titta snett på mig. Var vi verkligen ute och fiskade vid den här årstiden? 20 oktober skulle komma att bli en övertygelsens dag att jag gjorde rätt som flyttade hem till Hofors igen.  Den dagen började med att vi inte ens fick ned dragen under vattnet.

Fortsatte betydligt bättre när solen började ge värme och vattnet låg spegelblankt över favoritsjön. Att efter drygt 30 år fiska i samma sjö är en speciell känsla.

Eftersom vi skippat frukost för att vara ute vid sjön när solen gick upp, tog vi några timmars matrast och siesta redan på förmiddagen. Fisken var heller inte på hugget. Fiskekamraten visade dessutom ett nytt trix med att grilla bacon över öppen eld.

Sen brakade det lös ordentligt på sjön. Det nappade, drogs i linor, skrattades och måddes jävligt bra helt enkelt. Gäddorna var helvilda även om det inte var riktigt någon storlek på dem.

En utsvulten stackare till gädda verkade dessutom gilla rulltårta. Måhända nästa modebete när vertikaljigget tappar anhängare?

Till och med de randiga små rackarna som ett tag lyst med sin frånvaro bestämde sig för att hälsa på.

När solen gick ned satt vi på en spegelblank sjö och bara tittade på himlens skiftningar. Funderade på om detta skulle vara den sista riktigt bra fiskedagen för året. Kändes vemodigt när vi åkte inåt land i skymningen och inte visste om isen skulle ligga tjockare nästa dag.

Trodde ni ja

Vi räknade in den 21 oktober och kanske hade idiotin drabbat oss ordentligt. Vi såg knappt vattnet framför oss men ut skulle vi. Fisket var ju kanon dagen före och inte ens vilda häster skulle hålla oss bundna och hemma från sjön.

Det var kylslaget, fingrarna så kalla att vi knappt kunde öppna beteslåsen eller i vart fall mina fingrar för fiskekamraten saknar antagligen ett par kromosomer som berättar att det är kallt ute. Men nappade gjorde det och varje fångad fisk gjorde själen varm.

Till och med på ett par wobblers som köpts in extremt billigt men visade sig vara rena rama skiten gav fisk. Hur var det möjligt?

22 oktober. Kyligt, dimmigt och fisket var relativt dåligt. Blev väldigt ledsen över att se krokarna på ett av betena vara av så dålig karaktär att gäddan fullständigt tuggade sönder dem. Vid kontroll efteråt var de inte så dåliga och fisken måste ha varit något i hästväg. Tappad gädda innebär fällda tårar men samtidigt hopp. I synnerhet när den lämnar efter sig frågor om storlek och vikt.

Det blev trots allt ett par fiskar. Närmare bestämt tre landade, men dagens stora behållning var den smått skräckblandade känsla jag fick när jag klättrade upp på en höjd och man hör hur tystnaden plötsligt infaller. Björnfrossa tror jag det kallas men om det var en björn eller annat stort rovdjur som skottat upp betydande mängder jord utanför en grotta får bli samma mysterium som vad som tuggade sönder krokarna. Finns det björn så nära Hofors?