Låt Inte Era Liv Gå Upp I Rök

Ingen har väl undgått nyheterna om att Per Oscarsson och fru befaras omkommit i en eldsvåda under helgen. Naturligtvis mycket tragiskt, men i hela denna historia tycker jag personligen att tragiken spädes på ytterligare när jag läser att Per Oscarssons memoarer brunnit upp

Det gick långsamt framåt. Och Per Oscarsson var oerhört noga med att allt skulle bli perfekt.

– Förra sommaren tror jag han var på sidan 600. Sedan rev han sönder alltihop och började på sidan ett igen.

I en intervju med Aftonbladet strax före jul 2009 berättade Per Oscarsson om sin kamp mot tiden för att hinna få boken färdig. Och hur viktigt projektet var för honom.

– Jag har skrivit 500 meter, höll jag på att säga… 500 ark. Men nöjd, nä, nä, nä. Men att bli färdig med detta, det är det viktigaste för mig de år jag har kvar

Till skillnad från hockeyspelaren Peter Forsbergs bok/memoarer/whatever, ”Magic Boy” är en personligt nedskriven livsberättelse av Per Oscarsson något som hade intresserat och kunnat föras till historien. Någon kan givetvis sammanställa hans livs höjdpunkter och djupa dalar i efterhand, men det kan aldrig riktigt bli samma sak utan hans egna ord och reflektioner. 

Personliga memoarer och biografier är mycket intressanta att läsa ( i de flesta fall) oavsett vem som skrivit dem. Bortser man från den rena uppspaltningen av saker en person åstadkommit återfinns i många sådana personliga reflektioner av tid och händelser som inte enbart kan vara underhållande utan också undervisande. Livet är som vi alla vet ett märkligt pussel att lägga och ingen sitter med hela bilden eller klarar av att lägga det utan att lyssna och lära av andras misstag eller framgångar, både levande och döda. Alla har en berättelse att tillföra världshistorien även om några kanske är mer intressant än andras beroende på vem som tolkar texten.

Senast i helgen fick jag förmånen att läsa en text på 1.5 sida A4 som var betydligt bättre än många böcker på 300 sidor. Personen kallade sig givetvis inte författare eller hade gått en ”utbildning” för att lära sig skriva, utan hade i ett skede i livet nedtecknat ett mycket rörande minne av någon annan. Den där korta texten var målande och faktaspäckad på samma gång och även om jag aldrig träffat den omskrivne fick jag en bild av honom som jag aldrig kommer att glömma. Kanske det enda som någonsin kommer att nedtecknas av hans öde, men det har gjorts.

Vid några tillfällen i livet har jag tillfrågats om jag kan skriva någon annans memoarer. Snudd på omöjligt att återge någon annans liv eller upplevelser genom mina händer. En monoton berättelse innehållandes varierad mängd obekräftade uppgifter är antagligen resultatet. I synnerhet om människan i texten inte har en meritlista över karriärens höjdpunkter liknande Per Oscarssons. Inte mindre intressant med nedtecknade livsöden utan ”stjärnstatus”, men svårt att fånga den personliga prägeln. Det finns dock ett sätt att få med sina egna ord i något liknande som upprättas. Att föra dagbok. Hur många gånger har ni inte hört någon säga ”Jag skulle skriva men jag kan inte”?

Alla kan och borde göra det med sina egna ord. Oavsett om man anser sig vara tillräckligt intressant för andra eller inte. Det är nämligen det sista ni sätter er egen prägel på för tid och evighet. Även om det inte blir en storsäljare i bokform kan någon anhörig hitta ett par bitar att förmedla vidare till andra av oss pusselläggare i sin tur. Kort och gott låt inte era livserfarenheter gå upp i rök…

  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *