Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

I min ungdom åktes inte mycket skidor i min familj, troligen beroende på att ingen kunnat valla skidor. Därför var det lika jävligt utför som uppför, kanske lite lättare uppför då det inte gick att gnälla på bakhalt. Alltid ett lager is under. Grabbarna uppe i byn, ja i de ”centrala delarna” hade en ivrig vasaloppsåkare som höll med spår. Sven hette han och levde i sitt föräldrahem upp i medelåldern, då han kom från jobbet i stan var bordet dukat. Bara att vila lite och sen ut och gnugga lagg. Inget med fruntimmer som störde träningen. Byungdomarna lurade upp mig dit på en s.k. träningstävling. Uppvärming fick jag att gnugga bort snön under trälaggarna de 1,5 kilometrarna  dit. Dom var några år yngre än mig men åkte mycket skidor vilket jag inte kunde skrävla med. I början gick spåret i skuggan och där tog jag in på de andra, kände mig som en ny Sixten Jernberg. Sen…….ut där solen låg på, säkert skulle det gå mycket lättare på ren asfalt.

Endast en gång till i livet har jag varit så slut som då. Gick hem med skidorna under armen. Det tog många år innan nästa försök, för att få omväxling i den trista vinterträningen inför fotbollssäsongen övertalade en lagkompis mig att köpa ett par skidor. En ansedd sporthandel i Falun konkade, Hälls Sport hette butiken, jag stegade ut med ett par balsaskidor av fin kvalitet. Kompisen hjälpte till med vallning, sen upp i Gläntan och iväg. På ett ställe var en svacka i spåret,vad hände kan ni tro? Jo den spritt nya skidan gick av mitt under trampet. 40 år har förflutit sen den dan,inte EN dag har jag funderat att sätta på mig skidor.

//Gruskilles Kompis