Dopingen Skördar Liv – Inte Bara Framgångar

Tog mig en titt utanför Hofors och såg att Nicklas Axelsson åkt dit för doping. Igen. Man brukar ju säga ”en gång är ingen gång” men två ja då jävlars. Förstår inte hur man resonerar riktigt med att ge dopade idrottare en ny chans. Har man inte vad som krävs för att vinna på ett sportsligt sätt får man antingen träna mer eller börja på Korpen med motionsidrott. Tyvärr är det inte alla som delar min uppfattning för varje år ertappas sk ”elitidrottare” med substanser i kroppen som på kemisk väg skall ge dem ett övertag inom sin sport.

 

I slutet på det glada 80-talet var det vanligt med doping även i Hofors. Många vill nog inte medge det, men det var betydligt vanligare än man kunde ana. Många av hockeyspelarna byggde snabbt upp sina kroppar och det vanligaste dopingpreparatet var sk ”Ryssfemmor” i kombination med hårda styrketräningspass. En spenig liten kille kunde bli ”Hulken” och humöret som annars var ganska trevligt förändrades till något våldsamt och oberäkneligt i kombination med alkohol.

 

Enligt hörsägen orsakade detta missbruk av tabletter och alkohol en mycket bra killes död och en inflyttad Norrman invaliditet. Jag skriver hörsägen eftersom jag bara fått det återberättat om vad som egentligen hände den där vinternatten. Jag kände honom och visste att han förvisso gillade att slåss som många andra unga killar, men såg honom inte som en brutal våldsman i den bemärkelsen. Hockeykamrat med min kusin, bror till min klasskamrat och någon som alltid stannade och pratade när man träffades. Med alkoholen i kroppen och biverkningar av ”ryssfemmorna” förvandlades han till någon man inte kände igen.

 

Den där natten var han på väg hem från Lisas Stekhus. Någonstans i höjd med busstationen mötte han ett par av de importerade norrmännen från Mo i Rana som Ovako lockat över gränsen när det var högkonjentur. Ni Hoforsbor som träffade dessa glada gutter vet att de hade en förkärlek för att fördriva tiden med hemkört och glada upptåg. Det var antagligen bara ett upptåg. En snöboll landade i ryggen på den hemvändande unge mannen som reagerade blixtsnabbt med vrede. Det sägs att det inte var snöbollskastaren själv som fick en ordentlig misshandel utan hans kamrat som kanske var mer oskyldig. Den frågan får bli obesvarad. Men när norrmannen lämnades på backen sönderslagen var det få som trodde han skulle resa sig igen. Antagligen var det den uppfattningen som fick målet för snöbollen att gå hem och sedan knyta ihop en snara i sitt badrum och bli ännu en i självmordsstatestiken bland unga manliga Hoforsbor. En mycket tragisk historia som kan skyllas helt och hållet på just dopingen bland idrottare samt trenden att killar skulle vara muskulösa biffar på den tiden. ”Vill man vara fin får man lida pin” som det heter. Det blev en pina för alla som kände både offer och gärningsman. Mest för nära och kära som förlorade en broder, en son.

 

Jag har alltid funderat över en sak när jag tänker tillbaka på det där. Kombinationen med ishockeyspelare och dopingen. Var kom egentligen skiten ifrån? Vem var det som introducerade dopingen för dem? Att det är lätt att få tag på vid valfritt gym är ingen hemlighet, men till just hockeyspelarna… En fråga som antagligen aldrig kommer att besvaras.

One thought on “Dopingen Skördar Liv – Inte Bara Framgångar

  1. Tror nog det va lika vanligt bland vanligt folk då som nu bara det att hockeyspelarna vart de som hamnade i focus när härvorna utreddes.

    Förresten inte länge sedan en (runt 20 år) hoforsbo på Göklund åkte dit för just det här, hade stora mängder av div dopningspreparat i hemmet, försökte söka på det men hittar det inte??? Kanske vart nertystat vad vet jag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *