Liv Är Värt Att Kämpa För

För någon dag sedan så skrev jag om ungdomar och hur vi vuxna måste vara förebilder och mer engagerad i deras liv. Att det faktiskt skulle vara ett nyttigt bidrag till att aktivera barn och ungdomar istället för att skjuta över det på andra. I regel finns det dåliga förebilder för ungdomarna som får allt mer falska illusioner av hur livet tänkts leva via media mm. Läste idag om Andreas Neuman som för två år sedan fick en ”nära-döden-upplevelse” av värsta sort.

untitled

Jag minns nyhetsinslagen om den här olyckan från TV. Hur han och flickvännen kämpade på för att skapa ett drägligt liv efter allt det tragiska som inträffat. Det är när helvetet bryter loss som man skapar karaktär och ryggrad. Det har Andreas och många med honom fått lära sig. Ibland genom olyckor som inträffar på ett ögonblick, ibland genom destruktiva vägval i livet som det tar åratal att reparera igen. Många kommer aldrig i närheten av tragedier och faror medans andra ser ut att råka ut för det jämt och ständigt. Livet är i regel en kamp och hur hårt man kämpar eller behöver kämpa är högst individuellt.

 

Andreas har skaffat sig en livserfarenhet som faktiskt kan vara till gang för en apatisk generation av ungdomar. Att lära dem kämpa och ta tillvara på möjligheterna i alla lägen oavsett om de är bra eller dåliga. Jag hoppas han realiserar sina planer att skola vidare och arbeta med ungdomar. Jag hoppas i synnerhet att han stannar i Hofors och gör det.

 

Men att läsa om Andreas väcker även andra minnen. Om en kamrat som råkade falla ut från andra våningen på en fest i Hofors i mitten på 80-talet. Det blev en långdragen väg tillbaka till ett liv i rullstol. Det märkliga var att när detta inträffade så chockades vi andra kamrater så hårt att många av oss inte ens vågade besöka honom på sjukhuset i Sandviken dit han via en omväg till Uppsala hamnade. Det tog emot. Vad skall man säga? Vad skall man göra? Till slut kunde vi inte skicka hälsningarna vidare via hans anhöriga utan kände oss ”tvugna” att ta tjuren vid hornen och åka dit. Vi hade trots allt växt upp sedan barnsben tillsammans, delat tonårens vedermödor och glädje. Vi kunde inte bara överge honom sådär.

 

Jag minns den där dagen väl. Jag och ytterligare en kamrat tog bussen in till Sandviken och sjukhuset. När vi kom dit satte vi oss i cafeterian och tvekade, samlade mod liksom. ”Fan vi måste göra det här nu”. Vi pratade om olika scenarion som kunde uppstå. Om vad vi skulle säga men längre hann vi inte innan killen ifråga kom rullandes i sin rullstol med sina föräldrar som stöd. Han var inte tillräckligt återställd ännu för att ta sig fram på egen hand.

-Jasså här sitter ni, sade han roat

-Du med, sade kamrat nummer 2 och bet sig genast i tungan

  Sen var allt som vanligt fast ändå inte. Vi pratade, skrattade och umgicks ungefär som tidigare med skillnaden att han inte kunde röra sina ben eller greppa saker med sina händer. Ja det faktum att han inte kunde ta sig i eller ur den säng han låg. Plågsamt att uppleva och på något sätt skamset att man själv hade alla kroppsdelar i funktion.

 

Efter några timmar var det dags för patientens sjukgymnatsik och vi fick hänga på. Det var han och ytterligare en kille som saknade ben efter en olycka. Visade sig att han varit ett löfte inom någon idrott som jag inte minns längre vad det var. Han hade en kämparglöd utan dess like och inspirerade vår kamrat att ta i för allt han var värd. Enkla barnsliga övningar men som för kamraten var ett oövervinnerligt berg han måste ta sig över. Svetten rann men han kämpade på som satan. Tidigare hade detta varit en av Hofors lataste hockeymålvakter genom världshistorien. Nu starkare än innan olyckan och med en övertygelse att göra livet drägligt igen. Något att avundas.

 

Tyvärr fick hans liv ett avslut som är synd för hela historien. Efter nästan 20 år i rullstol och kamp avled hans älskade mamma i cancer. Sorgen efter henne blev övermäktig och han blev ännu en i raden av unga manliga Hoforsbor som tagit sitt eget liv, strax för jul för bara något år sedan. Saknaden kunde inte övervinnas. Jag funderar ofta över hur han orkade kämpa i drygt 20 år med sig själv för att sen bara ge upp hoppet. Jag får det inte att gå ihop.

4 thoughts on “Liv Är Värt Att Kämpa För

  1. Det är oftast inte ens egen tragedi som påverkar psyket värst.
    När en nära anhörig dör är det lätt att man tappar all livslust även som fullt frisk.

  2. Går nog inte att förklara, alla är olika & upplever saker också olika.
    Tror man måste uppleva det själv för att förstå.
    Jag har flera typexempel som jag upplevt genom åren men det blir alltför personligt för en Hoforsblogg 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *