Från Anders Breivik Till En Fisk Som Heter Wanda

Det gick bara några timmar efter att Anders Breivik gått lös med sina vapen på Utøya och mördat ett stort antal människor tills det fanns en humortråd om massakern på Flashback. Smaklöst tycker en del, riktig humor anser andra. Inte riktigt unikt heller eftersom det uppstått lite av en trend på forumet att skämta om katastrofer och kriser. Personligen brukar jag sällan fördjupa mig i dessa trådar utan att för den delen sakna någon form av humor. Det är inte det att det är smaklöst utan snarare på en slags förskolenivå allt som oftast. Nu har det dykt upp ytterligare ett fenomen efter massakern på den norska ön. Brevik-Spelet.

Inte speciellt avancerat designmässigt men andemeningen finns där med en man och ett automatvapen samt en massa panikslagna människor som man bör träffa för att samla poäng.

I tråden finns även en länk till ett annat videoklipp som sägs vara ”en modifikation av spelet Armed Assualt”. Aningen mer realistiskt utformat. 

Humor eller inte? Hade en nu avliden släkting som tyckte att humor var när någon snubblade över en trästock, möjligen trampade på en kratta som reste sig och slog offret med ”viss häpnad” i ansiktet. När det kastades tårtor i ansiktet skrattade han så att tårarna bröt fram. En annan fann filmer där Jacques Tati gled omkring och var tyst som makalös humor och naturligtvis klassikern ”Plankan” som en film som rimligtvis borde ha nimonerats för en Oscar. Åsa Nisse och Chaplin fann de däremot inte alls lustfyllt trots att det låg i samma genre av torr situationshumor.

Jag minns speciellt en gång då min nu avlidne släkting och jag bänkat oss för att se ”A Fish Called Wanda” från 1988. Jag skrattade hysteriskt åt många av scenerna som i synnerhet hade Kevin Kline inkluderade. Släktingen blev röd, rödare och till slut exploderade hans ansikte med ”Men det här är ju för fan inte roligt!!”

Trots att han skrattat gott åt John Cleese och döda papegojor tidigare. Själv har jag aldrig riktigt funnit Monty Pythons sketcher speciellt roliga, eller ens dragit på smilbanden åt Stefan & Kristers fulla frysar eller fräsar. Humor verkar därför inte alls vara definerbart. Senast igår kväll föll valet av underhållning på en fransk film vid namn ”Micmacs”. Hade inte en susning om vad det egentligen var, men ganska snart började jag faktiskt tänka på båda mina släktingar. Jacques Tati-och-Plank-älskaren hade funnit många av scenerna fantastiska. Det var som om kroppspråkshumorn återuppstått på 2000-talet i fransk tappning med inslag av Jönssonligans välplanerade planer. Även en hel del scener med dråplig blodhumor a´la ”En Fisk Som Heter Wanda”.

Det fanns något för oss alla tre i den. Jag skulle tro att min avlidne släkting säkerligen både skrattat och rest sig upp och skrikit ”Det här är ju för fan inte roligt!!!” om vart annat. Jacques Tati-älskaren hade fått tårar i ögonen av lycka under scenerna där karaktären ”Bazil” nyttjar kroppen istället för dialog att föra fram dråpliga situationer. Jag själv skrattade hysteriskt åt scenerna där en person blir sprängd av en landmina och en annan får en oavsiktlig pistolkula i huvudet. Men ingen av oss hade nog gillat ett Brevikspel ur humorperspektiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *