Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Läser i Arbetarbladet och Expressen om ytterligare en VD inom näringslivet som kan utlösa en fallskärm av guld.

”Cloetta hade förra året en omsättning på ungefär 5 miljarder kronor och redovisade ett minus på 73 miljoner kronor. Trots det håller sig Cloetta med en vd som kostade företaget 12,5 miljoner kronor under 2012. Den fasta lönen uppgick till 4,7 miljoner och därtill fick Bengt Baron 7,3 miljoner i rörlig ersättning. Aldrig tidigare har en så hög bonus betalats ut till någon vd i Cloetta.

Samtidigt får över 150 anställda sluta när godisfabriken i Gävle läggs ned i början av nästa år.

– Det är för jävligt. Enda skälet till att han ville lägga ned fabriken i Gävle var att han ville ha sin vd-bonus, säger Wellington Ikuobase, fackordförande på Cloetta i Gävle”

-Vad lustigt säger jag till frun. VDn för Cloetta heter Bengt Baron, samma som den där simmaren. Vad är oddsen för det?

I avdelningen onödigt vetande så tänker jag även att jag måste få veta hur många som egentligen heter Bengt Baron och finner snopet att det är en och samme person. Simmaren och VDn alltså. Det är nog ganska ovanligt att elitidrottare sadlar om och blir framgångsrika affärsmän. Ja det finns ju givetvis undantag som Börje Salming, Peter Forsberg och Mats Sundin. Det går nog femton på dussinet av idrottare som hamnar i klorna på oseriösa rådgivare eller partajar upp sina intjänade pengar. Bengt Baron måste nog ses som väldigt lyckad i genren. Nu kommer han dock inte hyllas som en folkhjälte, för det sticker i ögonen på människor som har såna här guldkantade kontrakt.

Många vet redan hur det fungerar bakom scenen inför en hockeymatch. Man har spelat själv eller har barn eller syskon som gjort det och vet vilken tid som läggs ner. Bortser man från all träning som pågår i stort sett hela året, är det ändå en massa tid varje gång man går in i ishallen. Idag tänkte jag visa lite hur en normal matchdag kan se ut. Det är inte bara 60 minuters spel på isen utan bakom denna affischen fram till slutsignal händer det massor av spännande saker.

Redan tidigt på morgonen åker spelarna som inte bor i Hofors  bil för att ta sig till ishallen. Alla är inte så morgonpigga vilket Andreas ”Ante” Eriksson, backen med nummer 2 på ryggen här tydligt demonstrerar.

På plats i ishallen vid den här tidpunkten finns redan Adam Engholm och Andreas Olsson som bor på orten och som verkar pigga och glada, med ett förväntansfullt sinne inför dagen och den viktiga matchen.

Några minuter senare kommer Andreas bror Mattias Olsson och startar morgonen med en kaffe, lite av en ritual för Mattias när han anländer till ishallen oavsett tidpunkt.

Klockan är knappt 09.00 nu. Huvudtränaren Mikael Holmqvist är på plats för att gå igenom morgonens träningspass. Med sig har han även en ganska omfattande information om hur motståndarna för dagen, Gnesta IK spelar i försvar och anfall, vilka som är motståndarnas nyckelspelare och efter det har han utformat en ”game plan” eller en strategi för hur man skall spela för dagen.

Från sliprummet hörs skridskoslipen skrika. Huvudmaterialaren Henry Packalén sliter för att alla spelare skall ha den åkyta man vill ha, alla spelare har en individuell, anpassade efter sig. Han var helt ny för uppdraget i augusti strax innan säsongen började, men är nu en rutinerad materialare vars huvudansvar ligger på just skridskoslipningen och en noga kontroll över spelarnas klubbor. Även där är det högst individuellt vad man spelar med. En del föredrar hårda klubbor med en viss vinkel, andra lite mjukare med en annan vinkel. Ett riktigt slitarbete för att tillgodose varje spelares önskemål, men han har gjort det fantastiskt bra.

I samma veva dyker Mathias Kämpe upp. För några veckor sedan prisades han vid Hofors egen idrottsgala som framstående ungdomsidrottare. Blott 15 år men redan en viktig del i maskineriet på planen. Han spås en mycket framgångsrik karriär och Division 2-spelet har gett honom rutin och kunskaper många jämnåriga inte är i närheten av. ”Lill-Kämpe” som han kallas internt har tejpproblem. Det löser vi snabbt med en koll i materialskåpet.

Några tejpproblem har inte den rutinerade backen Daniel Modén eller lagkaptenen David Jansson. Man har gjort det här tusentals gånger tidigare och man tejpar vant klubban inför morgonträningen. Lagledaren och biträdande materialare Peter Hillblom håller dock ett vakande öga så att det blir rätt.

Ute i omklädningrum 1 (det finns 2) pågår nu en febril aktivitet för att hinna vara omklädda för ispasset. Klockan närmar sig 10.00 och den som inte är ombytt och redo då kan se fram emot en rejäl avhyvling. Disciplin och ordning är otroligt viktigt. Funkar det inte i omklädningsrummet med ordning och reda, fungerar det inte heller på isen och i avbytarbås. Ett vedertaget faktum.

Det blir lätt lite stökigt när 22 killar skall byta om. Noterbart i bild kan vara skridskohängarna. För att huvudmaterialaren skall veta vilka som behöver slipas, hänger man skridskorna utåt med skenan, hänger man skridskornas skena inåt signalerar det ”Jag är okej, ingen slip behövs här”. Sen är det dags att bege sig ut på isen. Morgonens träning innehåller bland annat lite speltekniker baserat på informationen om hur Gnesta IK spelar. Mest är anledningen att spelarna skall komma igång i kroppen inför matchen. Här syns Adam Engholm och Marcus Piippola på väg.

Det blir drygt 40 minuter på is med skotträning på målvakterna som på morgonvärmningen är tre, Pontus Jansson, Jimmy Söderholm och Sebastian Grönborg. Den sist nämnda har fått uppdraget att vakta buren i dagens match. Ironiskt nog är Gnesta IK hans moderklubb.

 Efter träningspasset duschar grabbarna och byter om till ”civila kläder”.

Klockan är nu runt 11.00. Det är dags för en rejäl portion pasta och köttfärssås. Den har assisterande tränare Mats Birgersson kokat ihop under lördagskvällen. Serveras med råkostsallad och rågbröd.

Efter lunch och lite snack får spelarna några timmars egentid. En del åker hem för att ha barnkalas för sina barn, andra åker hem och sover någon timma, andra ägnar sig åt en egen form av sport kombinerad av tennis, fotboll och ishockey.

Detta samtidigt som omklädningsrum 1 preperareras för match. Matchtröjor, damasker, vit tejp, svart tejp, bred tejp, grepptejp, tigerbalsam, hästliniment, saxar, plåster, visirsprej, värktabletter, handdukar, kaffe, bananer, mandariner och äpplen. Saft och nya klubbor. Det är oändligt med tillbehör som skall dukas fram och hängas fram.

Strax före 14.00 kommer Fredrik Bergström till ledarrummet. Hans funktion är att sköta om det adminsistrativa med spelarkontrakt och annat i huvudsak. Fungerar som en General Manager och fixar och trixar för att få ihop både det ena och andra. Även ansvarig för att leta reda på nya spelare som har en potential i lagbygget som redan pågår inför nästa säsong 2013/14.

14.15 samlas spelarna i teorirummet. Det är dags för matchgenomgång och tränarna och coacherna Mikael Holmqvist och Mats Birgersson ger order om hur spelet skall föras, vem som skall göra vad och när. Vilka som är på isen när det skall spelas power play och vilka som skall försvåra för motståndarna vid box play. Det är själva livsnerven i ishockeyn. Avgörande för vinst och förlust i kombination med spelarnas initiativ på isen under matchen. Samtidigt som spelarmötet pågår iordningsställs avbytarbåset ute i ishallen. Numrerade vattenflaskor, handdukar, ispåsar och sjukvårdsmaterial samt diverse verktyg för att snabbt kunna laga eller fixa till exempel en hjälm eller skridskoskena.

Motståndarna från Gnesta IK har anlänt i buss och deras ledare och materialansvariga gör samma sak. Det utbyts lite artighetsfraser och hockeyskvaller. Båsen spolas dessutom för att ta bort eventuellt grus som kan förstöra slipningen på spelarnas skridskor. 15.20 kliver båda lagen ut på isen för uppvärmning. Den tar 20 minuter och det är viktigt att man kommer igång i kroppen ordentligt. Man skall vara redo för match nu.

Det har redan kommit ett hundratal åskådare som följer uppvärmningen med lite fika. Man känner igen lite bekanta ansikten som följt laget varje hemmamatch och de flesta bortamatcherna. Saknas gör dock Johan Kämpe som missar två matcher på grund av en Kanadaresa där han inte alls förvånande, tittar på ishockey. Bakom kulisserna och i ledarrumet kommer ordföranden för Hofors HC, Peter Bergström in och pratar lite med ledarna och önskar lycka till. Det pågår en hel del arbete bakom matchen och det är viktigt att hålla koll på allt så att det klaffar med entré, lottförsäljning, servering, domare och sekreteriat.

15.55 släcks ishallen ner. Det är mycket folk på läktaren och livesändningen via LiveArena har påbörjats. En tjänst för alla som inte kan vara på plats i ishallen denna dag. Inte minst för utflyttade Hoforsbor som ändå vill följa sitt hemmalag.

Ur högtalarna spelas det intro spelarna själva bestämt och kört vid varje hemmamatch under grundserien, en spotlight blinkar i takt med musiken och publiken börjar klappa händerna och ropa.

Första perioden slutar 0-0. Det är intensivt men ganska schysst spel på planen. Båda lagen vill ha en vinst här. I periodpausen mellan första och andra period, hoppar coachen Holmqvist in som tillfällig materialare och fixar visiret på en hjälm, David Jansson.

Andra perioden sätter igång och Hofors tar ledningen med 1-0. Tyvärr arbetar Gnesta in 1-1 strax innan periodens slut. Det är fortfarande en riktig kamp om de viktiga poängen. Mellan andra och tredje perioden kastar publiken puckar på isen. Inte alls i protest mot något, utan det är en populär tväling att hamna närmast mitten. Man vinner fina priser av sponsorerna.

Efter avslutad puckkastning hjälper ett av pojklagen i föreningen till att samla in puckarna och är därmed viktiga för att hela arrangemanget skall bli lyckat och fungera. Vem tänker på att läktare skall sopas, det behövs människor för att driva både insläpp, lottförsäljning och servering. Alla oavlönade eldsjälar.

Under periodvilan blir det åter ett akut ärende. Daniel Janssons tröja har gått sönder, lika med Niklas Tisells. Man beslutar att tiden inte räcker till för att sy båda så Janssons sys och Tisell får spela vidare med en mindre skada på matchtröjan.

Tredje perioden kör igång när puckarna från tävlingen avslutats. En bit in i tredje perioden råkar Adam Engholm ut för en skada och Nicklas Löfgren kommer springandes för att kontrollera och hjälpa till. Nicklas är sjukvårdsutbildad och har fått göra en hel del inhopp under säsongen. Det mesta är inte akuta skador, men det händer och då måste ett ben stabiliseras, ett blodflöde stoppas. Han avgör även om det behövs ytterligare sjukvårdsinsatser eller om det kan vänta tills senare.

Adam förs till sjukrummet bredvid isen och det bedöms att det är slutspelat för Adam Engholm denna kväll. En knäskada med oviss framtid. Under tiden lyckas Gnesta göra 1-2 och med 2 sekunder kvar slår man in 1-3 i öppet mål. Slutsignalen ljuder och Gnestas spelare jublar. Publiken lämnar ishallen med en plågsam minnesbild av resultattavlan.

Rent teoretiskt finns det fortfarande en chans för Hofors HC att lyckas knipa en av de åtråvärda platserna i Division 1. Men den är liten och kommer kräva oerhört mycket av vårt hemmalags spelare, lite hjälp av resultaten från de övriga lagens matcher och de berömda marginalerna hårt arbetandes för Hofors HC. Det är en dämpad stämning i omklädningsrummet efter matchen. Reportrar ringer tränarduon och vill ha kommentarer. Spelarna duschar snabbt och går tysta från ishallen. Det krävs en del tankearbete för att komma över denna tunga förlust. Arbetarbladet, Gefle Dagblad. Rubriken säger ”Nej, Hofors har inte rätta flytet” och det är så nära sanningen man kan komma. Man har haft otur i två av tre matcher som faktiskt kunnat sluta positivt för Hofors del. Men något som kommit att känneteckna lagets framgångar på sistone är att dom ger inte upp. Citatet av tränaren Mikael Holmqvist är bra. ”– Nio poäng kvar att spela om och vi får se till att göra det så bra som möjligt de återstående kvalmatcherna, avslutade en besviken Mikael Holmqvist.”

På tal om just Jan Bornestig och hans känsla för ”goda affärer” har man även på riksnåvå börjat fundera över hur kommuner egentligen tänkte när man trodde att ett generöst system med flyktingmottagande skulle bli ekonomiskt bra affärer. Vem minns inte Bornestigs numera berömda citat:

”Jag är en gammal uv som har sett mycket statsbidragskonstruktioner och de brukar kanske hålla några år, men i det här fallet måste jag vara beredd att hålla med generaldirektören för Migrationsverket när han står i tv och säger att det här avtalet är det bästa som har hänt kommunerna, säger socialchefen, Jan Bornestig, Arbetarbladet”

Olof G Hedegren på Realtid har en mycket tänkvärd och intressant krönika om ämnet.

”Det måste snart betraktas som ett notoriskt faktum att den svenska invandrings- och integrationspolitiken havererat. Men Normen säger att Sverige skall fortsätta på den inslagna vägen. Kritik mot politiken ses som påhopp på invandare i allmänhet, fiske i grumliga vatten eller rent av rasism. Nu börjar det dock uppstå sprickor i muren som sannolikt inom kort inte låter sig tätas med partipiskor och annat gissel.
Många kommuner går på knäna då de statliga bidragen inte täcker de faktiska kostnaderna för invandringen.
Jag har ofta undrat över varför kommunerna inte slagit bakut tidigare? Det finns såvitt jag kan förstå två förklaringar. Dels är det ju samma politiska partier som styr såväl den statliga som den kommunala sektorn. Våra partiapparater är ytterst centralstyrda och partidisciplin är en svensk politisk dygd. När partiledningen pekar med hela handen då går kommunpolitikerna oftast i den riktningen utan att officiellt knota.
En annan förklaring är att många kommuner kanske i ett tidigare skede fick för sig att de kunde göra en ”god affär” på invandringen, att de statliga pengarna skulle räcka till och bli över? Nu har många insett att det inte alls blivit så. Det handlar ju inte endast om bostäder, vilket är ett nog så stort problem, utan om överbelastning på skolor, vård, socialtjänst med mera. ”

Sen ska man ju i ärlighetens namn inte skylla allt detta på Jan Bornestig, det måste ha funnits massor av anhängare med dollartecken i ögonen som stöd. Bland annat Moderaten som skulle köra ner sina klackar i backen om det förekom avvikelser, ja ni vet vem det är vid det här laget. Det krävs mer än två personer annars får man ta sig en rejäl funderare på hur kommunen skötts. Nej nu när Uppdrag Granskning ställer de där obekväma frågorna så att det kan bli en mer sanningsrik debatt, är det ett gyllene läge att lyfta fram var och en som bidragit till en förljugen verklighet i kommunhuset. Dom individerna kan omöjligen sitta kvar om de haft kunskap om det ena men sagt det andra, i synnerhet pekat finger och anklagat varje enskild person som inte riktigt köpt det som påståtts för att vara fientlig mot främlingar eller rent utav rasister. Ett motargument som börjar bli uttjatat för att det använts så många gånger i fel sammanhang och på något slags sätt urholkats i media.

Slutligen gillar jag jämförelsen med Don Quixote, ett klassiskt och underhållande litterärt alster som än idag kan lära ut ett och annat när det gäller att svinga slag mot till synes orubbliga monument som väderkvarnar.

Det var en väntad förfrågan som kom från ”högre makter”. Man vill att Hofors skall utöka sitt flyktingmottagande, som alla andra orter i Sverige eftersom man förväntar sig en fördubbling av asylsökande de nästkommande två åren.

”– Alla kommuner behöver öka sitt mottagande. Vad gäller ensamkommande flyktingbarn tar Hofors redan emot tillräckligt och mest i länet, men jag vädjar till er att ni kan ta emot fler andra flyktingar, sa Robert Larsson, integrationssamordnare på länsstyrelsen.

Han mutade politikerna med ersättning för tomhyror och en stimulansersättning som finns med i regeringens budget för nästa år”

Tyvärr är det inte en realistisk förfrågan. Hofors kommun bör istället för att lockas av fina erbjudanden (som vi ändå vet rinner ut i sanden) denna gång säga nej tack, men vi vill se till att dem som redan kommit hit får en stabil grund att stå på. Kommunen går inte bra och att försöka göra ”goda affärer” som den i dagarna avgående Socialchefen Jan Bornestig lyckades tuta i hela kommunledningen, ja det fungerade helt enkelt inte som tänkt. Flera kommunen i landet har sagt nej av den enkla anledningen att det måste finnas en realism i vad små kommuner klarar av ekonomiskt. Det bör även Hofors göra tills man stabiliserat ekonomin och skapat hållbara förutsättningar för ett eventuellt engagemang.

Burlöv – Moderater & Socialdemokrater säger gemensamt nej

Kritik för beslut att inte ta emot fler flyktingar

 *Uppdaterat inlägg*

Även Gefle Dagblad har en artikel i ämnet.

”Att länsstyrelsen anser att Hofors har möjlighet att ta ett större ansvar för flyktingmottagandet hänger bland annat samman med att kommunen inte har bostadsbrist.

Samtidigt tas även hänsyn till hur arbetsmarknaden ser ut och där ser det värre ut för Hofors. Kommunen har visserligen lägst arbetslöshet i länet men Ovakos storvarsel i förra veckan kan komma att ändra på det.

Kommunalrådet Marie- Louise Dangardt, S, ville heller inte överskatta kommunens möjligheter att erbjuda bostäder”

Den annars så tämligen lokalt, anonyme Riksdagsmannen och Folkpartisten Hans Backman hade åsikter i ärendet:

”Hans Backman, FP, tog också upp befolkningsutvecklingen och menade att den hänger samman med tidigare flyktingmottagande. Han hänvisade till en undersökning som säger att Hoforsborna i dag är 196 fler än de varit om kommunen inte hade tagit emot flyktingar.

– Befolkningsutvecklingen var huvudorsaken till att vi kunde sänka skatten 2013, sa han.

Dangardt och Backman var överens om att kommunen måste kunna erbjuda ett bra flyktingmottagande om man ska kunna öka sitt åtagande på området. Men ingen av dem  vill ta ställning för eller emot i dag.

– Vi lyssnar naturligtvis på länsstyrelsen och diskuterar både i kommunen och i länet hur vi ska lösa det här på bästa sätt, sa kommunalrådet.

– Det finns utmaningar i det här men också stora möjligheter, sa Hans Backman”

När vi nu återvänder för ännu ett inlägg i historiken runt hur Hofors kommun fick sin ishall, står vi fortfarande och stampar på datumet den 23 februari 1977. En dag med många artiklar och inlägg i debatten.

Arbetarbladet Onsdag den 23 februari 1977:

”Ishallen i Hofors

Läser med stor förvåning signaturen ”Hockey, men inte bara hockey”:s uppmaning (återfinns under denna länk) till Hofors kommuns beslutsfattare ang ev ishall i Hofors att ta god tid på sig, och inte låta sig luras. Ja sannerligen står det inte så. Det är nog första gången någon uppmanat statliga eller kommunala myndigheter att ta god tid på sig, det brukar inte behövas. Även i det här fallet har minsann vederbörande haft gott om tid på sig. Nu gäller att fatta beslut, ju förr ju bättre.

En sak kan jag hålla med signaturen Hockey om. Svenska ishockeyförbundet borde inte få sitta i Stockholm och diktera villkor angående ishallar i fattiga landsortskommuner. Men det är så att de föreningar som redan har hallar övar påtryckningar på förbundet. Och utvecklingen går mot hallar, det går inte att stoppa. Jag är väl medveten om att det först och främst är en ekonomisk fråga.

Men byggandet av ishall är även en stor ungdomsfråga. I ishallen vet föräldrarna vad ungdomen har för sig, där knarkas och ölas det inte. Glöm inte att det finns två ishockeyutövande klubbar i Hofors (HIK och RIK) där ledarna lägger ned stort arbete som oavlönade socialarbetare. Tillsammans har HIK och RIK ca 275-300 aktiva ungdomar utom representationslagen, det finns på den nuvarande banan ej plats för alla ungdomar att få tillräckligt med träningstid. I en hall kan tiden utnyttjas bättre, man slipper snöskottning m m.

Nu har de styrande tillfälle att verkligen göra något för dessa duktiga ungdomar och deras osjälviskt arbetande ledare. Försök om möjligt ge dem en hall så att de slipper bli blöta på höstarna och frysa sig igenom vintern. En ishall får även en gynnsam inverkan på den vikande folkmängden i samhället. Risken är stor att det blir som med simningen och polon där Hofors var i topp i Sverige.

Simhallen kom 10 år för sent, de grenarna kommer aldrig mer igen på allvar. Ju längre man dröjer med bygget ju dyrare blir det som bekant. Möjligheten finns också att bygga det i etapper. bygg endast hallen tills vidare. Även ur arbetsmarknadssynpunkt måste väl tiden vara lämplig nu.

Jag vet att många människor äntligen fått reda på var Hofors ligger, tack vare våra duktiga hockeyspelare. Låt oss få se dem spela under tak så fort som möjligt, och vi i publiken slippa frysa oss igenom en vinter till.

//EN SOM HOPPAS ÄN”

Sannerligen ett inlägg som fångar ett evig problem. Stycket med att ungdomen ”knarkar och ölar” om inte idrotten finns, känns aktuellt även idag även om man byter ut idrotten mot ungdomsgårdar och andra aktiviteter. Även lysande att signaturen drar upp de ”osjälviska oavlönade socialarbetarna”. Idrottsledare får sällan den uppmärksamhet de förtjänar för sitt engagemang. Dom kostar ingenting och dom tar tag i problem och fixar det som behöver fixas. Tänk den svindlande tanken att alla medborgare agerade likadant oavsett vad det gällde i samhället. Behövs till exempel en lekpark, ja då engagerar sig föräldrar, skaffar material och bygger det och ser sedan till att underhållet fungerar. Engagemang och vilja helt enkelt.

Socialchefen Jan Bornestig (ni vet vid det här laget att han är lite av en favorit med egen kategori) har ju stått i fokus med ”Äldreboken”.

Personligen skulle jag kalla det lite av ett mästerverk, rent eststiskt. Fotografierna är fina och jag skulle lägga den jämte andra fina kaffeböcker på bordet . Problematiken med boken är dock att den kantas av en rad påståenden som inte är sanna. Men för nya läsare så kör vi en liten snabbgenomgång av det mest väsentliga. Socialchefen Jan Bornestig går ut i media och säger:

Det är alltså ”en sann och objektiv bild av verkligheten”. Boken skulle lanseras med pompa och ståt med självaste Äldreminister Maria Larsson i november, men fotografen och Jan Bornestigs gamle vän Håkan Olsén hade ett litet tjuvsläpp redan i september, där beskrivs boken som en ”solskenshistoria med den sanna bilden av de äldres situation man kryddar med rena fakta”:

Vid själva boksläppet står en Äldreminister i form av Maria Larsson och prisar boken och säger att:

-Det bästa dokumentet av äldrevården som Sverige kan erbjuda  

—

I ett mejl till Hoforsbloggen sägs något helt annat, samma saker som bekräftats av anställda. Att bilderna förvisso är fina, men att detta skulle vara ”sant, objektiv bild, verklighet, solskenshistoria, den sanna bilden, rena fakta och den bästa dokumentationen av äldrevården som Sverige kan erbjuda” det är rena rama skitsnacket. Mejlet:

”Jan Bornestigs bestseller 

Utgår väldigt mycket från Hofors kommun men även från Dalarna. Många väldigt fina bilder men med tomma ord. Det finns dock en sak som sker årligen och det är rollatorvasan på Spelmannen i Torsåker. Terapipersonalen på Persgården har fått slita häcken av sig för att skapa arrangemang så att bilder kan tas. När åker de boende raggarbil? Varför har farbrorn med hatten och katten aldrig någon hatt eller katt på boendet? Varför har det bara varit två spakvällar på tio år när det står att det sker varje fredag? När och hur många får sitta på den blomstrande ängen eller sitta i rodbåten? Meta på bryggan?

Det har hänt vid något enstaka tillfälle sedan äldrereformen men vardag?? Skulle inte tro det. Vi är ju duktiga på att jämföra oss med andra. I Sandvikens kommun så har man en mycket högre bemanning än i Hofors. När man presenterar siffror så använde man sig av måttet personal/boende och här har vi under 0,5 personal/boende medan Sandviken har ca 0,9. Låter inte så stor skillnad men om man omsätter siffrorna till årsarbetare så skulle det behövas 12 heltider fler på ett boende med 48 platser i Hofors för att matcha Sandviken. På korrtidsboendet Rosengården i Sandviken arbetar 4 sjuksköterskor dagtid på 25 platser. I Hofors arbetar en på 12 platser. Var syns detta i den högsta chefens fina bok som beskriver vården av våra äldre och som till stor del bygger på underlag från kommunen.

//Med god insyn ”

Jan Bornestig har alltså inte använt sin ordinarie arbetstid men han har utnyttjat resurserna och de anställda inom sin egen enhet för sitt privata arbete och höga nöjes skull.

Man har skapat arrangemangen för fototillfällena, så sann, objektivt, och verkligt är det inte.

Det bör utredas hur många timmar personalen nyttjats för denna fantasiprodukt, vilka inom kommunledningen som givit sitt godkännande och vad detta påhitt kostat oss skattebetalare, i synnerhet om detta är ett ”smart sätt” att ge Jan Bornestig lite extra guldkant i sin egen pensionnärstillvaro som inträffar nästa år.  Den viktigaste frågan kanske, hur många exemplar har Hofors kommun stödköpt totalt?

Sist men inte minst bör det ställas krav på Äldreminister Maria Larsson att lämna sin tjänst med omedelbar verkan.

Det är intressant att läsa Annonsbladet. För det mesta känner man redan till nyheterna som förmedlas, men tidningen är lika roande för den sakens skull. Jag brukar varje vecka läsa sektionen ”Fastighetsaffärer” och där hittar jag idag något som faktiskt kan komma att inbringa en liten slant till mig efter en personlig vadslagning gjorde för ungefär ett halvår sedan. I allra högsta grad, som har med lokalpolitik att göra. Jag kastar mig på telefonen och ringer för att säga ”Ha pengarna redo för nu händer det!! ” Förvirrade?

Vänsterpartisten Xamuel Halfvars är som bekant på god väg att bli Hofors nästa representant i Riksdagen. Då kommer Vänsterpartiet mista en pådrivande kraft på orten, och hur löser man den Vänsterpartistiska närvaron och kontrollen i kommunfullmäktige då? Jo man tar ber sin mamma lite snällt att flytta sitt politiska engagemang från Vårgårda till Hofors. Det var huvudsakligen min vision och nu ser det ut som om jag är på god väg att få det infriat. Återstår att se om det politiska engagemanget nu också infrias. Kom ihåg var ni läste det först

—

Nu kan jag givetvis ha helt fel. Det kan handla om att Xamuel arbetat aktivt för att öka befolkningsmängden som ni vet dalar trots glädjande siffror vid sista rapporten. Att Farmor vill vara närmare sina barnbarn och där kan jag bara säga att Hofors är en fantastisk ort att dra sig tillbaka på och njuta av den vackra naturen. Politiskt är det lite fulare vy än så länge.

För många år sedan när jag var singel, ”ung” och bekymrad över existentiella frågor här i livet, såg jag ett litet visitkort som gjorde reklam för en jazzklubb. Man träffades en gång i månaden, på en söndag och lyssnade på musik och drack en hel del grogg. Kändes lite som en utmaning att bli medlem och delta i träffarna, så under en höst, vinter och delvis av en vår gick jag på sammankomsterna. det visade sig att jag var definitivt den yngste medlemmen(som icke spelade ett instrument) men väl klarade av att dricka grogg ikapp med gubbarna och uppföra mig på ett hyggligt moget vis. Musiken riktigt skön i bakgrunden, dryckerna likaså, men möten med människorna i klubben kanske det bästa minnet. Eftersom jag kom ensam togs jag under vingarna av en redaktör, en pensionerad stamanställd inom försvaret och en journalist med alkoholproblem som gjorde honom till en kliché av sig själv. Då och då dök det upp en äldre men galant dam som jag själv omnämnde som Doris efter hennes likhet med Doris i filmerna om Jönssonligan. Hon hette något annat helt bortom dessa söndagskvällar med jazz och sprit.

Det blev bara en termin med jazzklubben. Både arbete och andra intressen tog över, men det var verkligen en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag har knappt behållit något intresse för musikgenren i sig, förutom några godingar som Nina Simone, Buddy Rich, Minnie Riperton och sentida artister som också kan placeras in i genren, Duffy och Jamie Cullum. Mest föredrar jag dock Frank Sinatra och Dean Martin även om det inte klassas direkt som jazz. Martin har jag för övrigt en samling av 22 skivor med.

—

Varför detta svammel om jazz kan man tänka. Jo idag har Arbetarbladet en artikel om Bosse Tigrén, och det är när jag läser om hans möte med Enrico Tomasso jag drar mig mina egna erfarenheter till minnes.

”– Jag var på en jazzpub i London för några år sedan och lyssnade på honom, ­efteråt gick jag fram och presenterade mig och sedan dess har vi haft lite kontakt, berättar Bosse Tigrén.

När Tigrén släppte sin skiva förra året skickade han över ett exemplar till Londonmusikern och fick då erbjudande om att komma och uppträda med honom”

I modern tid åker vi till affären och köper en påse med grillkol, åker hem och dränker det i tändvätska och tillagar vårt kött. För det mesta under sommartid. Men sällan lägger man någon tanke vid själva basen i denna aktivitet. Grillkolet eller kolet. Många Hoforsbor känner till att vi har ett kulturarv strax utanför Hofors som kallas ”Kolgårn” och inte bara är lite av en turistattraktion, utan ett levande hantverk. Nu används kol till så mycket mer än att bränna kött, tidigare mycket viktigt inom stålindustrin till exempel. Igår var jag ute å arbetets vägnar och min chef som vet en himla massa och har koll på saker vi vanliga dödliga inte ens kan drömma om, ville visa något lite udda. På en avtagsväg, en bit in i skogen pekade han ut en liten kulle och frågade om jag visste vad det var.

Vid närmare inspektion syntes ett djupt hål i kullen.

Och på andra sidan stod det klart att detta var en form av bostad, en så kallad kolarkoja. Ett rejält bygge med öppen spis och sitt/sovplats.

Någon gång i tiden har man alltså tagit sig långt ut i skogen, mil från närmaste bebyggelse och uppfört denna koja. Allt för att ha en plats där man kunde leva och bo under den period som man vaktade kolmilan. Trots att det säkerligen var ett hårt arbete måste det ha varit riktigt bekvämt där med ett par filtar och en kaffepanna. Väl isolerat från vädrets makter. Med tillgång till vatten och mat skulle man kunna leva där en lång period, även vintertid. Både imponerande och spännande på samma gång.

—

Gällande mat så är det åtminstone på hösten ganska lätt att hitta det. Knappast en ensidig diet med tanke på variationen av både jakt, fiske och allt det andra naturen ger bort gratis. Vanliga gula kantareller är ungefär den enda svamp jag känner till, men igår fick jag även lära mig att hitta och identifiera den så kallade ”trattkantarellen”. Hur enkelt som helst och massor fanns det av den.

Den sägs vara även godare än dess gula kusin. Kan vara bra att veta tills nästa år kanske, det finns redan för mycket svamp i hemmet, både fryst och torkad. Nu kanske man inte bara kan leva på svamp, men tänk er livet i en koja som förevisat, där lite guldkant i form av svamp till grävlingssteken förgyllde.

Dom är knappt på plats och nu ska de säljas ut. Alla som haft den där hemliga drömmen om att äga ett eget vindkraftverk har nu chansen då Eouls Vind AB säljer ut.

”Enligt Johan Hammarqvist återstår det att se exakt hur försäljningsprocessen kommer att gå till men klart är att möjligheterna är många. Ibland säljs vindkraftverken vart och ett för sig, ibland säljs parkerna i sin helhet. Men det är också vanligt att verken delas upp i så små bitar som åttondelar. Då handlar det om priser på runt tre till fyra miljoner kronor per andel. Vanligtvis går delägarna då samman och bildar ett driftbolag där inkomster och utgifter fördelas efter ägarandel”

Hofors kommun säger sig dock inte vara intresserad i nuläget trots kommunikationschefens säljande argument:

”Det är även vanligt att kommuner investerar i anläggningarna eller att kommuners energibolag tar in vindkraften i sin produktion.

– Det är fördelaktigt för kommuner att köpa vindkraft eftersom de kan ta elen till egen förbrukning och då slippa energibeskattningen, säger Johan Hammarqvist.

Hofors kommun har redan ett mindre vindkraftägande via det kommunala bolaget Hoåns kraft, som i sin tur äger aktier i vindkraftbolaget Samkraft.

– Därför är det inte aktuellt för oss att göra ytterligare investeringar i vindkraft nu. Det är inget som vi diskuterat, säger kommunalrådet i Hofors, Marie-Louise Dangardt”

Nej med det ekonomiska läget i kommunen så är det uteslutet att investera i flera luftaffärer tyvärr. Hur ”goda affärer” det än tycks vara vid första anblick.

Det är inte ofta men det händer ibland. Att jag inte har något att säga eller skriva. Igår var det en sådan dag då arbete och bryderier över kommande studier och fick stiga åt sidan. Det ser ut att bli en aktiv höst på många sätt och vis. Istället pysslade jag med lite olika projekt på hemmaplan. Bland annat förundras jag över hur den odlade pumpan nästan på ett givet klockslag skjutit ut ytterligare ett litet taggigt blad och över bara en dag blivit en centimeter i omkrets. I flertalet av krukorna faktiskt. Andra arter som bönor tar sig flera centimeter varje dag.

Det kanske inte är så märkvärdigt egentligen, men det fascinerar mig otroligt. En levande sak som bara på en dag kan ändra form. Tänk om vi människor kunde göra det? Utveckla en motorsågshand eller ögon i nacken. Vi är nog långt ifrån den överlägsnaste arten på jorden. Läste någonstans att ungefär vart sjunde år så har kroppen bytt ut alla celler i kroppen. Det innebär ju rent fysiskt att man aldrig kan säga att ”du är samma person som förr”. Fast det som förstör hela grejen är ju att hjärnan verkar behålla alla minnen på både gott och ont. Världen skulle kanske vara en mycket trevligare plats om alla vart sjunde år förnyades och glömde gammalt groll och orättfärdigheter.

Vad som är mindre trevligt och faktiskt upphovet till en del besvikelse är försöket med ”ekologiska planteringskrukor”. Hade läst så mycket gott om det att jag var övertygad om att det skulle fungera. Det gör det inte. Endast en klen planta av arten gurka har jag lyckats plantera om. Resten har inte ens visat sig. Följdaktligen kan jag notera i listan att äggkartonger möjligen duger till bränsle på en eld.

—

På kvällen öppnade jag en kall öl och lät fantasin sprudla i köket. Hade ingen aning om vad det egentligen skulle bli till en början, men ganska snart så formade det sig till en kycklingpaella. Betydligt godare än det såg ut.  Avslutade kvällen med att lyssna på musik och försöka klura ut hur man byter pilspetsar på pilarna. Jag misstänker att dom i nuvarande skick kanske kan tränga in i mjukdelar, men inte mer. Hittade en bra sida som visar hur man smider sina egna.

Fru och svägerska hade läkarbesök på schemat så jag och 9-åringen tänkte uträtta ett ärende i centrum av Sandviken och sedan gå omkring och strosa runt. En riktigt tråkig stad (har dom stadsrättigheter ens?). Torget har väl en viss potential och jag vet inte om det bara var ovanligt dött där idag eller om det är så jämt. Vi gick in i någon slags galleria och där fick jag det yttersta beviset att det inte spelar någon roll vilken ålder det är på kvinnor som provar kläder, det tar minst lika lång tid. Stod och väntade i minst 30 minuter medans 9-åringen antagligen speglade sig och anlade en kritisk min till om det passade eller icke. Till slut bestämde hon sig och jag kan nu lägga ”Handla kläder till småtjej” på listan att bocka av. Själv hittade jag en keps på en sportaffär. Vi bestämde oss för att möta upp fru och svägerska vid Ica Maxi/Willys/vad-allt-det-där-nu-heter. Köpte glass på en butik bara för att konstatera att det fanns godare glass på nästa.

 Portello är nummer två efter Dr Pepper i läskväg. Synd bara att jag inte orkade mer glass.

Egentligen hade jag planerat en eftermiddagstur men då det jag skulle gjort på förmiddagen sköts till en annan dag blev det sjön runt 10-tiden istället. Idag hade jag för avsikt att testa två saker för att utveckla fisket. Det kommer en tid efter vårleken då det blir knepigare att trolla efter gäddorna så betesfisk är något som kan vara till nytta. För att göra det så enkelt som möjligt ville jag testa något jag läst om talgbollar för fåglar i en mjärde. Jag hade ett par tvivel. Skulle en talgboll flyta eller hänga exakt där den var tänkt att hänga? Skulle den lösas upp i vattnet för fort, innan den lockat till sig småfisken?

Jag skall återkomma till försöksresultatet sist i detta inlägg. Hållaren som fiskekamraten tillverkat kommer att sitta stadigt när den väl skruvas åt. Det är lite pyssel med hur själva givaren skall vinklas för att ge bäst resultat, men i det stora hela en teori som fungerar. Nu blev det inte så mycket kantfiske eller spinnfiske alls så det riktiga eldprovet kommer senare.

En tredje sak jag ville testa idag var det nya spritköket. Att äta under fisketurerna är typ nummer tre med hela upplevelsen. Fantasin hade brister idag så en burk med spaggettiringar och ett paket bacon fick bli testobjekten.

Lite extra krydda tillförde jag dock den färdiga såsen.

När jag så satt där och försökte få allt att fungera, noterade jag cirka fem meter bort.

Jag hade en eld brinnande för att få lite extra värme, ett sprikök som brann och mat som väntade. Naturligtvis kanske jag skulle ha dragit mig undan kvickast möjligt, men gåshonan verkade inte störas nämnvärt över att jag befann mig där.

Såg ut att vara fyra stora ägg i redet. Tänk om jag vetat det innan jag köpte spaggettiringarna!! Ägg och bacon är ju lite av en favorit. Nåja då kanske det inte varit så fridfullt ute på ön längre. Jag hade noga koll på hur hon agerade för att undvika en konflikt som dock aldrig kom. Spritköket krånglade lite och slocknade ett antal gånger. Men ungefär 45 minuter efter jag börjat laga maten så kunde jag slutligen äta den. Jag noterar för mig själv att mat som äts ute skall kunna vidbrännas över en eld, annars är det mat för hemmalagning. Spritköket får stanna hemma i fortsättningen och det blir korv eller annat som kan sitta på ett spett. Hur det smakade? Nja baconen var goda, pastasåsen på tok för söt även om jag kryddat upp den med Sambal Olek. Men det gick i. Möjligen tar jag med det klassiska militära fältköket för att koka soppa eller liknande. 

Någon kanske minns ett nyligen postat inlägg om hur Gud ger och tar. Idag tog han en Reflex men gav tillbaka en Sure Catch.

Ett snabbt krokbyte och den var som ny. En blivande parhäst med en annan jag har i beteslådan. Om en färgvariant behövs testas. Tack Gud!

Trollingen gav absolut ingenting mer än två misstänkta hugg. Det var dessutom helt stilla vatten när jag åkte ut och fick lite mer vågor under eftermiddagen. Testade att spinnfiska lite på måfå och dagens egentligen enda fångst på spö blev ytterligare en mussla.

 Plötsligt försvann solen, vinden tilltog och jag hamnade mitt i en hagelstorm. Nummer två på listan över saker man gillar under en fisketur, det omväxlande vädret och naturen.

Klockan hade hunnit att passera 16.00 och jag fann det gott att återvända till land och en torrare tillvaro. Säkrare med för den delen. Att halka omkring på hagelkorn i båten medför en viss risk. Men innan landstigningen kontrollerades mjärden med talgbollarna. Tammefan om det inte sprattlade omkring ett dussin abborrar i den. Talgbollarna var solida och lösningen på hur man skaffar betesfisk utan att spendera massor av tid på det är löst.

Hade förvisso helst sett en halv bur med mört, men man tager vad man haver som den där Vargtanten sade. Mats och ni andra som fiskar vid samma sjö kanske är intresserad av ett litet gemensamt projekt med en fisksump för betesfisk till sommaren?

Det råder en viss turbulens i de sociala medierna senaste dagarna efter att fackordföranden Wellington Ikuobase helt sonika portats från sin arbetsplats. Rena ramaskrien som handlar att det skulle röra sig om hämnd från företaget.

”Godisfabrikens fackordförande Wellington Ikuobase släpps inte längre in på arbetsplatsen.
Orsaken är att han ska ha hotat en annan anställd – men enligt facket är det en hämnd för att han slåss mot nedläggningen.
– Vi betraktar det här som rena trakasserier av en klubbordförande för att han slåss för att bevara fabriken i Gävle, säger Gerald Lindberg, andre ordförande i Livsmedelsarbetareförbundet”

Att storföretagen inte längre beter sig schysst (om de någonsin gjort det) är vi nog alla på det klara med, men när det kommer till facklig verksamhet vågar jag påstå att den inte alltid är så rumsren heller. Därför ser jag på hela affären med tvivelaktig blick innan allt utretts. Anledningarna är flera men ett par exempel. Det första är ett inlägg jag skrev för många år sedan i ett annat bloggprojekt  (ska se om jag har det kvar i någon form) där jag hävdade att facket spelat ut sin roll. I korthet handlade inlägget om att det finns för många fackliga företrädare som sitter i knäet på arbetsgivarna och oftast agerar på ett sådant sätt att det inte är till den anställdes fördel. Jag kan ha nämnt att fackliga företrädare allt som oftast har någon form av maktbegär och att de gör allt för att slippa sin egentliga arbetssyssla bara man får springa omkring och låtsas vara ”skolklassens ordningsman”. Det var naturligtvis riktigt provocerande för en del människor och jag fick arga mejl och kommentarer. En person uttryckte sig så hotfullt att jag funderade både en och två gånger på att placera ett järnrör innanför dörren.

—

Det andra exemplet skedde inför Riksdagsvalet 2002 inom en stor statlig organisation. De fackliga företrädarna var verkligen skolexempel på vad jag beskrev i texten ovan. Syntes aldrig till när det hettade till och när de väl var synliga uppträdde dessa herrar med en extremt dryg attityd mot sina arbetskamrater. Det var som om de anställda var en grupp, ledning en annan och de anställda längst ner i hierarkin. Det talades mycket om att de borde bytas ut mot någon som verkligen hade ett hjärta eller en vag uppfattning om rättvisa. För att sprida sitt ”socialdemokratiska tillkortakommande” dök två av herrarna upp med några paket billig ekonomivarmkorv, lagerblad, en ketchupflaska, ett par tuber Slotts senap och Festis på tetraförpackning. Tidpunkten var mycket illa vald eftersom de anställda sprang om varandra och försökte samla ihop sin utrustning och orderpapper. Det blev snarare ett irritationsmoment. Budskapet var dock fullständigt klart, ”Rösta på Socialdemokraterna på söndag  så får ni en varm korv och en Festis”. Under tiden jag stod och väntade på att min kollega skulle bli klar så befann jag mig i en korridor utanför lunchrummet. Ytterligare en kollega kom glad i hågen och var på väg för att äta sin lunch i nämnda rum. Han blir stoppad i dörröppningen av fackföreningskillen som säger att bara fackligt anslutna äter i lunchrummet.

—

Det uppstår en förvirrad tystnad. Kollegan vill bara värma sin medhavda lunch och uppfattar det naturligtvis på ett sätt. Den facklige tror att kollegan är ute efter gratiskorv och markerar att det bara är för de fackligt anslutna. Jag uppfattar det som om icke fackligt anslutna nu plötsligt inte ens får äta med alla andra och blir stum av häpnad. Någon minuts förvirring uppstår innan det står klart att kollegan inte alls har för avsikt att äta någon jävla mutkorv. Den facklige inser sitt klavertramp och släpper in kollegan i lunchrummet men måste säga ”Bara så du vet så är korven bara till för fackmedlemmar”. Det finns naturligtvis flera exempel, bland annat hur just den fackliga avdelningens företrädare suttit i samma rum men enbart talat till fackligt anslutna och behandlat andra som valt att stå utanför som om de inte fanns. Jag är alltså inte övertygad om att det i historien med Wellington Ikuobase bara finns en version av sanningen. Om det verkligen är så att företaget stänger honom ute på grund av hans engagemang är det vidrigt. Finns det substans i att en facklig företrädare hotat en icke fackligt ansluten, får jag tyvärr någon slags ytterligare bekräftelse på att facket verkligen spelat ut sin roll. 

Av någon anledning har det sparats enorma mängder klisterdekaler genom åren. Det är allt från Systembolagets klassiska kampanj för att ”Spola Kröken” till läsk och godis vi bara kan drömma om idag. Massor av klassiska företag som bytt namn eller lagt ned sina verksamheter, klädmärken och klädkedjor, skoaffärer, uppmaningar att äta mer gris. Då och då har jag lagt ut några för försäljning på Tradera och märkt att efterfrågan är enorm för något så simpelt som nostalgi med klister på baksidan. Med detta söndagsinlägg tänkte jag inte sälja något, men väl visa lite av hur den politiska propagandan sett ut under 80-talet. På den tiden var jag nyfiken på allt och släpade hem både Moderaterna och Centerpartiet och en mer extrem Vänster än den som finns idag.

På den tiden verkar det bara ha funnits två vägar. Höger, vänster och sen Centern som ansåg att dom var den tredje vägen.

Socialdemokraterna ansåg att dom var ett miljöparti. Förstår inte varför man valde bort den klassiska rosen som symbol. Eller inte anammade fjärillen.

Redan på 80-talet stod Moderaterna för framtidens idéer. Det måste fortfarande vara ett tag kvar innan vi når framtiden för begripliga i dagsläget är dom icke.

Socialdemokraterna var inte så sugna på att lämna ifrån sig makten och deklarerade detta med uttrycket NEJ TACK!

Moderaterna ville avskaffa fonderna och den politiken verkar Vänsterpartiet ha tagit över idag enligt en aktuell diskussion här på bloggen

Socialdemokraternas eget lilla ”Sturmabteilung” skanderade ”Arbete åt alla” något som Moderaterna nu efterapar fast med andra villkor.

Ännu en bild på den klassiska Socialdemokratiska rosen.

Moderaternas gamla symbol som symboliserade fascism och förtryck i många läger. Möjligen fanns de  starkaste åsikterna hos Röd Press som gav ut dessa dekaler. 

”Borgare är äckliga” har i dag ersatts med andra uttryck och mot andra partier. På den tiden hymlade man inte heller om kommunismen som dröm-ideologi. Humphrey Bogart-dekalen lockar till fniss fortfarande.

En olycka kommer sällan ensam sägs det. Håll med om att det är en ytterst märklig omständighet med det tidigare inlägget om kvinnan som utger sig för att vara Elvis Presleys dotter och kopplingen till Hofors och den största livsnerven Ovako. Hur i hellskotta då undrar säkert många nu. Jo det är nämligen så här att Triton som äger Ovako skall enligt denna artikel i Arbetarbladet ligga i startgropen för att sälja Ovako till det amerikanska bolaget Apollo Global Management.

”Riskkapitalbolaget Triton har anlitat Deutsche Bank för att hitta en ny ägare till Ovako, enligt tidningen Dagens Industri.
Marknadsbedömare ska, enligt Dagens Industri, ha pekat ut det amerikanska investmentbolaget Apollo som ”den mest naturliga köparen”

Apollo köpte CKX Inc tidigare i år, därmed även rättigheterna till bland annat American Idol och So You Think You Can Dance, två enorma produktioner i landet på andra sidan Atlanten. Och där återkommer just Elvis dotter Lisa-Marie Presley:

”CKX, USA underhållnings företaget bakom American Idol och Så du tror du kan dansa, har förvärvats av riskkapitalbolaget Apollo Global Management i en affär värd $ 509.

 CKX, som förvärvade Simon Fuller tidigare bolag 19 Entertainment 2005, har enats om en $ 5.50-en-aktie affär att köpa bolaget.  Företaget, som rekommenderar att aktieägarna godkänner affären, äger även rättigheterna till likhet och namn på Elvis Presley och Muhammad Ali.

Apollo sa att det har fått ”supportavtal” från ”två stora” aktieägare i Promenade Trust, Lisa Marie Presley, Elvis Presley Enterprises och största investeraren Robert Sillerman.”

Efter en snabb sväng in till Gävle kom jag på att det skulle köpas en grövre nylonlina. Sandviken var ju på vägen hem så vi tog oss in till centrum och fiskebutiken ”Real Fishing”. Nu tänker säkert någon uppmärksam läsare från tidernas begynnelse att ”Var det inte där han aldrig mer skulle sätta sin fot?” Jo det stämmer bra det, men nu har butiken bytt ägare sedan den senaste ”nylonlineincidenten” och ägaren kommer från Hofors fast ursprungligen från Norge, och där vet man hur man skall fiska. kändes direkt på atmosfären att något har hänt sedan de tidigare ägarna. Hade dock inte så mycket tid att strosa runt som man annars brukar göra i fiskeaffärer. Noterade dock att det är en stor skillnad från till exempel Jaktia i Falun som har tjusiga montrar och guldrullar överallt.

Istället för ändlösa rader med en massa skitsaker man ändå inte vill ha som på Jaktia, har Real Fishing exakt det man behöver. Kände genast igen de flesta beten som hängde på väggarna, beten jag själv mycket väl skulle behöva eller redan använder. Och man säljer Bomber, dock inte den tigerfärgade

Trevligt bemötande, hyggliga priser. Hittade en Rapala Magnum jag letat en tid efter sedan jag såg den i ett reportage i fiske-feber (som kom ut med nytt nummer i brevlådan idag för övrigt). Fick min 0.48 nylonlina och hastade sedan vidare men med ett återbesök i tankarna då jag har bättre tid. Noterade att det var riktigt schyssta rea-priser på spinnrullar också.

—

På vägen ut från Sandviken noterade jag bland annat en stor koncentration av polisbilar av någon anledning. Smög på mig bältet som jag helt glömt och klarade mig undan. Noterade även att ett av Hofors kommuns tjänstefordon används av anställda för att storhandla inför helgen. Gatulysena var tända hela vägen genom Sandvikens kommun vilket dom tydligen inte var denna morgon när föräldrarna skulle skicka sina barn på cykel till skolorna i Hofors. Är det sparåtgärder på gång så ta en titt på hur tjänstefordona nyttjas av de anställda. Åka raggarrundan i Hofors och stanna för att äta korv på Statoil ingår inte i arbetsuppgifterna vad jag vet. Likaså att åka till Sandviken och storhandla i kommunens bilar.

—

Vadan rubriken då? Ja fiskedelen har jag avhandlat och att Sandviken skulle vara en skithåla kommer från en artikel i Aftonbladet där man försöker trissa upp stämningen inför kvällens show med 50 Cent.

”Sandviken är ju en lika stor skithåla ändå. Det är konstigt att han kommer till ett litet ställe som knappt finns på kartan, säger Karoline.

Fastnålade på en anslagstavla i Folkets hus finns flera affischer om kommande evenemang i Sandviken. Det är viktväktarmöte, disco med godisregn och så kommer komikern Magnus Betnér.”

Känns som om journalisten Zandra Lundberg verkligen försökt göra sig lustig över valet på arena som världsartisten valt att besöka vid sitt Sverigebesök. Som om Sandviken skulle vara så mycket mer att förlöjliga än skithålan hon själv kommer ifrån på Åland.

Det låter som en extremt repig skiva att behöva ta upp ärendet med Hofors Kommun och de ”Ensamkommande flyktingbarnen” igen. Men nu har vi ändå fått något slags första facit på hur detta projekt slog ut. Vi kan konstatera att  det inte var några ”goda affärer”, att det blev fler flyktingar än vad som sagts från start och att alla utom dom som var ansvariga förstod att detta inte var riktigt självklart. Vi kan även konstatera att det inte hörts några ”klackar i backen” från Moderaten Alf Persson som så stort skulle följa utvecklingen och ryta till vid avvikelser. Det finns andra som uttalat sig också men som strutsarna stoppar de sina huvuden i marken och låtsas som ingenting.

Gefle Dagblad: Vi känner oss lurade

”Verksamheten har kantats av problem sedan de första ungdomarna kom i maj förra året. Efter Socialstyrelsens inspektion i höstas kritiserades kommunen eftersom dokumenterat samtycke till placeringen i Hofors saknades från flera av ungdomarna. Samtycke krävs när det rör sig om ett HVB-hem, hem för vård och boende.

En handfull ungdomar har också avvikit från kommunen och befinner sig nu på andra orter i Sverige. Men ansvaret för dem ligger kvar i Hofors, bland annat med följd att kommunens socialsekreterare får resa runt till möten i hela landet.

Dessutom har bara elva av de 30 som befinner sig i kommunen permanent uppehållstillstånd, PUT”

Arbetarbladet: Flyktingbarn en oväntad prövning

”Mycket av de problem som finns på boendena i både Torsåker och Hofors anser personalen beror på otydlig lagstiftning. Bland annat har besök från Socialstyrelsen där myndigheten påpekat att ungdomarna ska ha rätt att välja var de vill bo resulterat i våldsamt beteende och oro.

– Efter de här besöken har det varit riktigt turbulent och fortfarande har vi diskussioner med ungdomarna, trots att de godkänt sin placering här vill de nu härifrån, många vill bo i en större stad och anser sig ha rätt att välja bostadsort, berättar föreståndaren Marie Nilsson.

Fem ungdomar som vägrat att bo kvar i kommunen har flyttat. För de här unga pojkarna som inte är myndiga har Hofors kommun fortfarande ansvar enligt Migrationsverket, men dilemmat är att kommunen alltså inte har rätt att tvinga dem att stanna kvar enligt Socialstyrelsen.

– De är fortfarande skrivna här och de har sin socialsekreterare här som nu måste åka till en annan ort för att träffa dem. Det blir både dyrt och arbetskrävande. Samtidigt anser Migrationsverket att vi haft lediga platser som nu har fyllts upp. På så vis blir det bara fler och fler ungdomar som vi på Hofors kommun bär ansvaret för, säger Maria Hellqvist”

Det behövs nog inte kommenteras ytterligare.

I Aftonbladet hittar jag idag även ett mycket intressant debattinlägg som jag länge funderat över. Under rubriken ”ADHD-diagnos har blivit en affärsidé” skriver Christina Wahlström bland annat:

”Det har bland annat handlat om att man planerar att avskaffa vissa diagnoser för att i stället skapa en ny: autismspektrumtillstånd. Det är bra att forskning och utveckling går framåt, men det får inte ske på bekostnad av barnen. Den diagnoshysteri vi är på väg att skapa måste nyanseras!

Antalet barn med diagnosen ADHD har ökat lavinartat de senaste åren. Mellan 2005 och 2009 skedde en ökning bland 12–16-åringar med över 100 procent. Ett hundra procent!”

—

”Plötsligt finns det en förklaring till varför de är som de är och plötsligt kan de få lika bra betyg som sina klasskamrater. Det är ett stort framsteg och någonting oerhört positivt.

Men likafullt anser jag att vi har utvecklat en diagnoshysteri i Sverige. Att genom ett antal besök hos en specialist ställa diagnosen ADHD på ett barn med ”rätt symtom” har blivit en affärsidé så god som någon, men vi måste också tänka långsiktigt på de här barnens framtid. Som systemet ser ut i dag så har skolan extremt svårt att sätta in extra resurser till ett barn om det inte finns särskilda skäl, som en diagnos. För att snabbt komma till rätta med ett ”problembarn” som har extra behov av stöd så är en ADHD-diagnos en lösning som används alltför lättvindigt i dag”

Innehållet i texten speglar ungefär samma uppfattning som jag fått av att höra barn, ungdomars och vuxna människor som Linda fd Rosing Thelenius obegripliga beteende eller oförmågor bortförklarat. ”Jamen hon/han har ju ADHD eller annan bokstavskombination och är därmed inte skyldiga att arbeta lika hårt eller ta ansvar på samma sätt som alla andra”. Att det ökande antalet av bokstavsdiagnoser egentligen är något helt annat som inte kan bortförklara mord eller andra idiotiska uttryck.

”Jag menar att barn måste får vara barn, egna individer som går igenom faser och som måste få må olika bra ibland utan att vi vuxna skall sätta en stämpel i pannan på dem.

Vi har också kunnat läsa att pojkar är överrepresenterade bland ADHD-barnen. Då undrar jag vad vi skall ställa för diagnos på de tystlåtna flickorna som sitter och lägger pärlplattor och som kanske behöver extra stöd för att göra sin röst hörd och ta mer plats i klassrummet?
 

Eller de något äldre flickorna som börjar skada sig själva genom att skära eller svälta sig?

Alla är vi olika. Vissa barn har ADHD och behöver hjälp utifrån sin diagnos.

Andra barn är sig själva i den livssituation och utvecklingsfas de befinner sig och förtjänar inte en stämpel i pannan för att passa in i kommunens budget­kriterier eller bli levebröd åt diagnos­proffs som tjänar cirka 18 000–25 000 kronor per barn de diagnostiserar. En ADHD-diag­nos kommer att följa dem genom livet.”

Trots att det är snart två år sedan jag flyttade tillbaka hit till Hofors igen så har det helt enkelt inte blivit av att besöka det asiatiska inslaget i matväg längs Riks 80. Visst låg det en garnaffär och en godisbutik där förr i tiden?Har frågat vänner och bekanta men ingen kunde säga mer än att det ”verkade vara en populär lunchresturang”. Inte mycket till omdöme alltså. Så hur står det till med Kinakrogen. God mat? Färska råvaror? Värt ett besök?

Det finns olika slags rädslor och fobier bland oss människor. Personligen ogillar jag bomull i såna där förpackningar som man köper för att ta bort smink eller badda Salubrin på insektsbett med. Det skapar även oro bland oss människor när nyheter om katastrofer når oss. Det sker varje dag men media blåser inte alltid upp det som domedagsprofetior varje gång. Tsunamis, vulkanutbrott och oljeutsläpp i haven. Igår läste jag en intressant krönika i Aftonbladet (av alla ställen). Martin Ezpeleta funderade lite omkring rädslan gentemot kärnkraft och bristen på den gällande vattenkraften. Jag läser antagligen hans spalter med lika stort intresse som han läser mina kanske man skulle kunna uttrycka det. Men han har en hel del rätt i att vattenkraften är ett stort hot mot oss som bor i Sverige. Inte allena för att det förstör ekosystem och därmed fisket på många platser, utan mer för att säkerheten verkar vara ganska godtycklig vid dammarna. När jag var betydligt yngre än idag fick man alltid höra att ”Trängsletdammen” som ligger mellan Älvdalen och Särna och en gång i tiden var ett stort övningsområde för det svenska försvaret, skulle kunna spricka och få konsekvenser ända ner till Falun. Nu minns jag inte exakt vilka konsekvenser det skulle ha fått i en mer sann berättelse. Men jag minns att jag gick omkring och funderade över det där med dammen och att det fanns en viss rädsla för att den en dag skulle svämma över staden.

Herr Ezpeleta skriver:

”Förutom att få oväntat besök finns det nog inget som svenskar är så rädda för som en härdsmälta. I samband med Fukushima och tyskarnas märkliga beslut att avveckla kärnkraften har vi ännu en gång dammat av debatten i Sverige.

En positiv sak med kärnkraften är att vi inte ens kan fisa i närheten av en reaktor utan att det börjar blinka en röd lampa. Vår rädsla har gjort kärnkraften till vår säkraste energikälla. Det dåliga är att vi blundat för farorna med de andra energikällorna. Inte minst vattenkraften – den vi verkligen borde vara rädd för!

I Sverige finns det 200 stora kraftdammar. Om en av dem havererar kan det leda till en katastrof.

Men hur stor är rasrisken? Vem kollar att dammarna håller tätt? Hur stor är risken för en terrorattack? Finns det någon som vet?”

—

Han avslutar sin text med att citera Riksrevisionens utredare Rebecca Hort ”Vi tar inte dammsäkerheten på allvar. Det känns som att vi inte kommer att reagera förrän det inträffar en stor olycka”. Jag undrar om det inte faktiskt ligger till på det viset. Att vi visst kan skrämmas av saker som krig och miljökatastrofer men ändå inte riktigt bryr oss innan det faktiskt skett. Nu är ju Sverige en av de ”tryggaste platser” som finns i världen med regelverk, förbud och inte ett krig sen fälttåget mot Norge för drygt 200 år sedan. På senare tid har vi ju haft en självmordsbombare i centrala Stockholm, börjat delta allt aktivare i krig utanför landets gränser, förfasats över lokala profiler som Anders Eklunds bestialiska dåd, men ganska fort sopat bort rädslan och ibland minnet över hur illa det kan gå även om haspen bildligt talat är på. En försvarsmekanism skulle nog många hävda mer än ointresse kanske.

—

I inlägget innan så fanns det en del länkar med utrustning för överlevnad i det fallet att jorden skulle drabbas av okontrollerade zombieattacker. Jag funderade lite över det ”naturliga urvalet” en annan gång. Hur dåligt rustade vi i regel är när det sker något oväntat. I andra länder så kanske man har den där medvetenheten att om något går åt helvete så har man en plan just för att det brukar gå åt helvete lite för jämnan. I hela de här funderingarna så återkommer jag till om det är bra att vara förberedd och tänka på att det kan hända saker eller bättre att vara lyckligt ovetandes tills katastrofen är ett faktum. Om man mår bättre av att skjuta ifrån sig alla dessa domedagsprofetior.

På tal om storfångst så är ju detta en lite halvkul historia även om den verkar ha sin brister faktamässigt.

”I stället för att fly som sina två vänner, kastade sig Michael över sin fångst, satte sig på alligatorns rygg och tejpade ihop käftarna.

– När den kom upp ur vattnet och slog till honom i ansiktet med sin svans gav han sig efter den, säger mamma Tonya Dasher.

Hon berättar hur Michael bar alligatorn nästan en kilometer till hemmet i Rockledge, Florida för att visa morfar.

Enligt mamma Tonya mättes alligatorn till 1,75 meter, men där tycks fiskarhistorien ha tagit vid. I officiella papper är måttet 1,22 meter”

Och på tal om just denna typ av ”fisk” så drar jag mig till minnes en fruktansvärd tid i mitt eget liv där jag ofrivilligt blev rumskompis med en glasögonkajman under dryga metern. På den tiden bodde jag i en etta i Falun och en bekant även han ursprungligen från Hofors/Torsåker också. Han var en smula trångbodd och hade just blivit ”uppmanad” att flytta från sin bostad eftersom hyresvärden inte uppskattat doften som spred sig från hembränningsapparaten som var en smula otät i gängorna. Han ägde besten som förvarades i ett stort terrarium med tillhörande vattendamm. Mätte närmare 3 x 2 meter i bredd och 2 i höjd. Han frågade om han tillfälligt fick ställa detta åbäke i min bostad medans han letade efter annat. ”Det tar bara ett par dar” lovade han. Sen försvann han och hördes inte av på ett år.

Eftersom jag själv var ganska trångbodd så hamnade de stora rutorna till terrariet bredvid min säng till en början. Varje morgon när jag vaknade ocg slog uoo ögonen så stirrade jag in i monstrets ögon. Han låg stilla och blängde på mig med munnen halvt öppen. Jag blev givetvis oroad över situationen. Flyttade sängen men kände mig aldrig riktigt säker i mitt eget hem.

—

Eftersom jag inte fick tag i ägaren fick jag vända mig till en kille som också ägde sådana här odjur. Det skulle bytas vatten i hans damm och rengöras. Han skulle även matas med levande möss något som fick oväntade saker att hända. Jag köpte nämligen två stycken små möss som sprang omkring inne i glasburen utan att bli uppätna. Efter några dagar så byggde jag ett litet hus av en mjölkkartong och började mata mössen som blev om inte tillgivna, väl så goda kamrater tidvis. En dag satt jag i soffan som stod exakt bredvid terrariet och såg på en film, kajmanen reste huvudet ur vattnet där han legat i flera dagar, tog sedan ett par steg upp på land och gick raka vägen mot mössens hus och svepte bort det och tuggade i sig den ena. Den andra flydde in i ett hörn där han satt med hjärtklappning i drygt ett dygn innan han bara var borta.

— 

Jag avskydde nu besten totalt. Jag var både rädd för den och hatade dess brutala personlighet. Ringde runt bland ägarens och mina egna gemensamma bekanta och sade att kommer han inte och hämtar skiten så släpper jag ut den i en sjö. Jag var nämligen skiträdd varje gång frontglaset lyftes bort och det skulle underhållas i glasriket. Oftast fick en kamrat stå med en gripklo runt hans hals och trycka in honom i ett hörn för att hålla honom borta från mina händer. Han slängde sig, vred sig och slog ihop och öppnade sin käft. Ibland med ett fräsande oljud ur strupen. Det var inte riktigt rätt mot vare sig honom eller mig att tvingas leva ihop på detta vis. Jag skulle dessutom byta bostad och inriktning på liv.

—

Då dök ägaren upp och det gick fort med flytten till en zoologisk affär i Sandviken dit han sålts. Ena dagen i fruktan för besten och den andre puts väck och lugn och ro igen. Det hade dock påverkat vår bekantskap ordentligt, ja ägarens och min så det blev mer sporadiska möten efter det. Ja ett skrev jag om tidigare. Fick för övrigt höra en hel del mer om denna best sen. Ägaren före min bekant hade kajmanen levandes i en tvårumslägenhet tillsammans med en sköldpadda av större storlek. Bara en massa tidningspapper och någon slags vattendamm, inget annat. Han betalade hyran för att slippa ha odjuret hemma. Sköldpaddan var dock betydligt tuffare än mig och hade någon gång under tiden ihop med glasögonkajmanen bitit änden av hans svans. Ett tydligt tecken om någon stötte på besten i Sandviken på en djuraffär.

Svågern skulle in till Jaktia i Falun så jag hakade på mest för att inhandla lite wirelås och krokar. Sortimentet har utökats en hel del sedan sist, bland annat i spö och rullväg. Kändes som man var ett litet barn igen som gick och kikade i de låsta montrarna med rullar för flera tusentals kronor. Kände på spön, klämde på beten och gick lös i en Rea-låda för Rapalawobblers. En miljon skulle inte räcka till alla saker som man plötsligt inser att man ”saknar” i fiskeutrustningen. Men jag sansade mig och höll mig till ursprungsplanen samt gjorde ett impulsköp med en tång som jag fann oemotståndlig vid kassan. Placerad ungefär som man gör med godis i affärer.

Hittade även en Salmogädda som jag sett utföra stordåd på sjön tillsammans med fiskekamraten. Hans gick tyvärr hädan på grund av undervegetation eller elakt utplacerade stolpar nedkörda i botten. Två handmålade Westinare för hundralappen slank även dem ner.

Det har redan skrivits spaltkilometer och diskuterats till leda om detta. Nu lyfter även Politiskt Inkorrekt upp hur totalt misslyckade de ”Goda affärerna” Jan Bornestig pratade sig varm om inledningsvis för att senare backa och nästan göra en tvärvändning. Det är inte ens lustigt att behöva säga ”Vad var det jag sa” i detta ärende. Slavhandel lönar sig icke längre.

”Socialnämnden hade räknat med ett överskott från verksamheten på 4 miljoner kronor. Utfallet ser ut att bli ett nollresultat.

Statliga bidragen har sänkts med över 100 000 kronor per flykting. Kommunen får ingen ersättning för extraordinära utgifter och uppstartskostnader för personal och utrustning på 2 miljoner kronor täcks inte av bidrag. Dessutom har Hoforshus hyreskostnader för ett av boendena ökat med 100 procent sedan budgeten för de ensamkommande flyktingarna gjordes. Därutöver har det även visat sig att det finns extrakostnader för exempelvis gymnasieskolan som inte täcks av stadsbidrag.

Det är anledningarna till att flyktingsbarnen inte längre har någon positiv effekt på kommunens ekonomi, en realitet som konsulterna anser är viktig att ta hänsyn till när beslut tas om verksamhetens framtid. Kommunens avtal är på 2,5 år med en uppsägningstid på 9 månader.

Men att i budgeten räkna med verksamheten för ensamkommande flyktingbarn som en inkomstkälla tycker socialnämndens ordförande är fel”

Och några klackar i backen från Moderaten Alf Persson har då hitills inte hörts ljuda över nejden… Men kanske är det så. ”Somliga går i trasiga skor” kanske kan Alf Persson ”säga vad beror det på”

Migrationsminister Tobias Billström ger en kommentar på kommunens skrivelse om att verksamheten med ”ensamkommande flyktingbarn” går back:

”– Där måste jag klargöra att ersättningen ska täcka kostnaderna för kommunernas verksamhet. Att bygga upp överskott har aldrig varit avsikten med ersättningssystemet, säger Tobias Billström”

De ”goda affärerna” fungerar uppenbarligen inte med människohandel.