Ankdammen 110604

Blev inget fiske under hela helgen då två av mina bröder besökte Hofors. Hade ju varit trevligt att ta med dem ut på sjön, men tiden räckte inte riktigt till. Passade dock på att visa dem det finaste vi har på orten. Hade hört rykten om att det fanns ankungar vid dammen men jag såg tyvärr inte till några. Fick chansen att klappa en duva åtminstone.

  Slog oss ner tillsammans med grannen och drack en bira i solskenet.

Lite besviken blir man på ”skitungarna” som kastat ner soptunnan i ankdammen. Det kan väl ändå inte vara vuxna individer som gör sånt här?

Ankdammen & Besök I Nazistaffär

Denna morgon begav vi oss åter till Sandviken. När vi passerade Lidl fick jag ett infall att man skall göra saker minst en gång i livet och jag har aldrig satt min fot på den tyska kedjan Lidl eller sett filmen E.T. Lidl har jag aldrig besökt eftersom jag hyser agg mot just tyskar.

Med facit i hand kunde jag lika gärna låtit bli att gå in. Det enda som var någorlunda kul var ett knippe salladslök. Resten andades nazism i korrekta raka rader. Utbudet var ungefär som man kunde förväntat sig våren 1945 då alla försörjningsled var avknipsade till det Tredje Riket.  Det enda som saknades var tyskar med en skottkärra drachmer eller mark eller vad de nu hade som valuta innan de införde det Fjärde Riket och fick Europa att skaffa Euro, för att köpa en limpa eller tvål gjord av judiskt fett. En gång är ingen gång så några fler besök på den kedjan blir det icke. Himla tur att de inte etablerade sig i Hofors anser jag. Istället återvände vi till Hofors efter ett besök på ICA Maxi. Först då slog det mig att solen faktiskt sken över Hofors. Tvingade sambon att ta en omväg via ankdammen för att inspektera att fåglarna överlevt snöovädret och passade även på att ta en bild. Den skall jag placera i albumet med ”Ankdammsbilder” om ni nu tror jag har ett sådant 😉

Efter uträttat ärende återvände vi hem och nu skall jag inte sätta foten utanför dörren på minst 48 timmar.

What Happens In Hofors – Stays In Hofors

När jag tröttnade på att leka med min GPS-mobil så kikade jag runt lite på nätet och hittade ett utomordentligt bra projekt för Hofors Kommun att ta tag i. Den beryktade men mycket trevlige mannen Bert Karlsson har stora planer för Götene Kommun. Han bygger om den smått misslyckade ”Arn Magnusson-byn” som spåddes dra in storkovan till förvisso fortfarande en medeltidsby men samtidigt piratland och fullständig stad för året runt boende. Kunde inte detta vara något för Hofors?

Hagaskolan kunde byggas om till hotell med galleria och resturanger/nattklubb. Gamla polishuset till turistbyrå/souvenirbutik. Grusplatsen där Lidl skulle etableras till parkering där även projektet med spårtaxi som man inte vill lägga ned kunde utgå ifrån för transport till nöjesparken eller nöjesparkerna i plural. För jag tänker som så här det är två områden som skulle vara aktuella. Västerhöjden eftersom man nu ändå vill riva bostäder samt Ovakos hela område. Den lilla tillverkning man ändå har där kunde flyttas till Böle Industriområde. Ytterligare ett område främst vintertid men även sommar är Hagaparken för ett skoterland/skatepark.

Västerhöjden kunde bli vattenruschekanorna och berg och dalbanornas förlovade land. Åkattraktioner med utsikt över orten. Ett krav är givetvis att man återstället den gamla kiosken igen och säljer snask till yrsliga passagerare. Ovakos område kunde delas upp i olika fantasivärldar.

1.Vilda västernområde

2.Vikingaby

3.Sagoland (där även Jan Bornestig kunde abeta och berätta sagor för barnen om kommunens utomordentliga räkenskaper)

4.Sekelskiftsbruk med tillhörande museum

Allt i Hofors skulle få ett rejält uppsving för att inte tala om alla de arbetstillfällen som skulle skapas. Herre Gud ja, vi skulle behöva få hit så mycket invandrare att halva Hofors skulle bestå av utomsocknes. Men ingen skulle bry sig om det. Alla skulle ha fullt upp med att arbeta och se tillväxten i kommunen explodera. Både Spar-Arne och Prix samt ICA skulle behöva expandera, centrumkärnan få liv igen med massor av stora kedjors butiker,campingen vid Edsken skulle behöva tiodubblas till yta. Även dit kunde en naturvänlig spårtaxibana gå. Hofors skulle kunna bli Sveriges svar på Las Vegas med statliga kasinon dygnet runt och alla skulle säga ”What happens in Hofors, stays in Hofors” och mena det på ett bra sätt till skillnad från idag. Se möjligheterna, ta till vara på möjligheterna.

Alla ungdomar skulle ha sommarjobb att gå till, yrkesinriktade utbildningar för handel och service, transport. Idrotten skulle definitivt växa sig stor igen, kanske till och med en schackklubb. Folkets Park/hus i centrum för musikfestivaler och kulturella evenemang. Kommunpolitikerna som fått sina kulturcheckar skulle äntligen kunna nyttja dem. Personligen skulle jag mest uppskatta att se kulörta lyktor i parken, småstugorna med chokladjul och nallebjörnsvinster tillbaka som på 80-talet. Där skulle jag gå hand i hand med min älskling och tänka att jag bor på världens bästa ställe där mina eventuella barn kommer ha en strålande framtid. Och när jag väl blev gammal skulle jag beriva gratis guidade turer runt Ankdammen och Hammardammen för turister och skolklasser. En utopi god som någon.

En Kukparad Vid Kungsbergets Fot

Gud hör bön sägs det och han verkar hört mina lite halvtafatta svordomar riktade mot himlen den senaste veckan. Kylan är på väg bort och kanske det är just Guds försyn. Hur som helst kändes det nästan som shortsväder när jag begav mig till arbetet igår kväll. Jag avskyr som bekant kyla och med en hel veckas ledighet i sikte kan det med lägre temperaturer hända att jag besöker Ankdammen för att inspektera om de har sina fjädrar kvar eller om de sitter fast i isen. Det är egentligen märkligt hur dåligt rustad många är för såna här förhållanden. Personligen kan jag inte minnas att det varit så här kallt sedan 1990/91 då vi i försvarets tjänst tvingades tillbringa en vecka vid Kungsbergets fot i minus 36 gradigt klimat. Det väcker en del minnen till liv.

 

Kompaniets vinterövning bestod mest av att åka skidor upp och ned för en kulle och göra så kallade eldöverfall. Det gick till så att officerarna tog bilen och åkta fram och tillbaka nedanför kullen och vi värnpliktiga låg där och sköt lösplugg i stelfrusna vinteröverdrag. När de tyckte att vi verkade för kalla och stela kopplade de ett rep efter ett fordon och drog oss i snabb hastighet efter en isspårig väg tills vi alla föll med blåmärken och blodvite som resultat. Sen skrattade officerarna och åkte till Högbo och drack brännvin och åt god vällagad mat. Vi fick ärtsoppa som enda varma mål mat. 6 dagar på raken. Många brukar uttrycka sin passion för ärtsoppa på torsdagar, i synnerhet försvarets ärtsoppa som enligt deras utsago skall vara något i hästväg. Enligt mig ett ruttet kadaver till häst. Trots en enorm hunger kunde många av oss inte förmå oss att äta denna uppvärmda soppa dag in och dag ut. Vi idkade byteshandel med tokstollarna som gjorde det. Vår portion ärtsoppa mot ett paket ”pansarkex”, Nickel och leverpastej mot en halv chokladkaka. På det viset överlevde vi veckan med tillskott av té kokad på tallbarr.

 

Varje natt fick vi dessutom bytas av att varje hel timme åka en skidslinga på drygt 3 kilometer i djup snö. Patrullera hette det visst. Dagtid var det skapligt skönt att få röra på sig och få upp lite värme, nattid som rysk roulette. Under inga omständigheter fick vi ha ficklampor eller annat ljus så det var bara att ställa sig i redan befintliga frusna spår och hålla andan när det begav sig utför. Hamnade man på sidan av spåret fick man gladeligen plocka av sig skidorna och pulsa i meterdjup snö i uppförsbacke tillbaka till spåret. En svacka hade en mycket förrädisk ”snedspårning”. Fel där och pulsandet blev 400 meter tillbaka. Ibland krockade vi med träd och det gjorde förbannat ont. Har aldrig riktigt begripit vad en trädkramare har för utvyte att omfamna just träd.

 

Det var ett under att någon lyckades skita ute i det fria. Dels var det kallt, dels hade vi inget att skita ut, ja några av oss det vill säga. Ärstoppeätarna fjärtade ju luften full i trånga tält och besök på papperskartongen som kallades ”Bajamaja” och omgavs av crepepapper var ett extremt nödfall. Det är nu på tal om nöd vi kommer till historiens kärna. En kall morgon kallades vi alla i kompaniet ut på ”stabsgatan” mitt i skogen. Majoren och hans hantlangare stod med allvarliga miner och inväntade ordentlig rättning i leden. Det hade varit en ”incident” hette det. En Fänrik hade vid ett besök på en av dessa ”bajamajor” sett att det fanns säd på sitsen. Sats, sprut eller mer korrekt sperma. Någon av oss infantiler hade i 30 gradig iskyla satt sig och runkat på kompaniets toa. Medans Majoren talade om vikten av hygien i fält, hur snuskigt det var att inte hålla sitt ”vapen” i brallan och inte minst vilket idiotiskt tilltag det hela var, stod hans hantlangare och hånflinade. Slutklämmen kom därför med en order att samtliga skulle bege sig till sina tält och hämta vår vattenkåsa i rappaste laget.

untitled

När vi återvände trodde många av oss att det skulle bjudas varm choklad eller kanske kaffe, ja något i varm dryckesväg. När underofficerarna dessutom bar fram dryckeskantiner var vi övertygade. Men så fel vi alla hade. Majoren återvände till den ohygieniska delen av sitt tal och sade att vem som än hade runkat på papperstoaletten, så sklle han lära sig veta hut. Eftersom ingen hade tänkt kliva fram och erkänna detta skulle vi alla straffas. Straff var inte ordet han valde men det var innebörden. När så locken lyftes från dryckeskantinerna fanns där bara varmt vatten. Skållhett varmt vatten. Alla beodrades fylla sin kåsa och återgå in i leden. När detta var klart gavs ordern att brallorna skulle ner, kuken skulle fram och allt skulle tvättas i vår dryckesmugg. Hygien!! Hygien!!! Hyigien!!!!

 

Någon frågade om det var sant. Var detta ett skämt? Den soldaten beodrades fram inför alla och fick instruera övriga hur kuken tvättas i dryckesmuggen. Och rad efter rad av soldater fick plocka fram pitten och omsorgsfullt tvätta sina ollon med bakåtdragen förhud. Här skulle inga smittsamma sjukdomar spridas på grund av att någon runkat inte. I efterhand kan man ju tycka att det var konstigt att ett par spermier i minus 30 grader skulle kunna lägga sig i bakhåll för någon annan besökare och hoppa från papperssitsen till den andres ollon och in i urinröret och skapa sjukdomar. Det hela blev en lustig parad i ”tillkortakommanden” med längd och sådär.

 

När vi återvänt svärandes till våra tät över idiotin i försvaret började ryktena fara omkring. Vem i helvete hade runkat i detta Kungsbergets antarktis och därmed fått oss andra att straffas? Vem var övermänniskan som kunde få ribba i det här scenariot? Snart nådde oss ett rykte som inte gjorde någon glad. Det var nämligen Fänriken som gjort ”upptäckten” som ställt till med det hela. Med en behållare flytande tvål hade han besökt ”bajamajan” och stänkt ned sätet. Sedan kontaktat Majoren som i sin tur exploderade och minsann skulle visa oss renlighet och dygd. I tron att det var en kåt soldat som runkat i iskylan. Ett ”practical joke” ansåg denna Fänrik även om han hade en baktanke med att härda oss till stenhårda stridsvilliga lydiga soldater genom kukparaden i snön.

Skabbräv Siktades Vid Ankdammen

Idag har jag lärt mig något nytt. Såg en räv springa över rondellen vid ankdammen och Time. ”Skabbräv” sade sambon och visst tyckte jag den såg en smula skabbig ut. Fast flera timmar senare var jag tvungen att fråga hur hon kunde bedöma det så fort. Det hängde tydligen på svansen.

Räv med skabbTydligen är de inte alls så yviga som man föreställer sig en räv. Man lär så länge man lever. Och det finns tydligen ett yrke i Hofors som heter ”Kommunjägare” också. Det är såna som skjuter skabbrävar inne i samhället. Nu sitter jag mest och funderar på om skabbrävar gillar katter. Finns en del såna här runt knutarna och är antagligen enkla mumsbitar för en räv. Jag betivlar att räven var på väg till Time för att köpa Ben & Jerrys för överpris… Jag menar i vilken ficka har den sina pengar?

Ny Alkohollagstiftning 2010

Sägs ju att Hofors var överrepresenterade i självmordstatestiken under 70 talet, sägs även att Hofors var den krogtätaste kommunen i landet. Om det finns någon sanning i detta kanske det har sitt samband. Läser på DN om den nya alhohollagen som börjar gälla nästa sommar. Istället för som tidigare lagad mat räcker det med att man tillreder den vilket i sig är ett luddigt begrepp. En smörgås och salladsbar kan därmed ansöka om att få servera öl mm. I Hofors finns det redan idag många näringsställen som har alkoholtillstånd (även om minst två av dem borde synas i sömmarna enligt min mening). Med den nya lagen kan Hanssons Konditori till exempel ansöka.

image En nyhet för mig var att McDonaldsArlanda har tillstånd att kränga bira efter en del juridiska turer. Men i övrigt är det inte meningen att hamburgerkedjor eller gatukök skall få tillstånden beviljad vid ansökan. Vore ju lite halvfestligt om man kunde ta sig en kall vid Lillåkiosken eller vid Time och ankdammen. Mest underhållande i artikeln är den sanna svenska byråkratiska andan som visar sig:

Anders Häregård ser ett annat problem: hur Stockholms 17 tillståndshandläggare ska klara anstormningen av nya ansökningar.

– En ny handläggare får inte fatta beslut om tillstånd förrän han eller hon har arbetat här i ett halvår. Det blir ett moment 22 för oss

Vid Ankdammen Häckar Inga Poliser

Snön fortsätter att falla lätt över Hofors och jag vägrar konsekvent att sätta mina fötter utanför dörren än så länge. Jag övervägde att ta en promenad till Ankdammen för att se hur det står till med fåglarna, om de frusit fast eller ens var kvar. Men jag bläddrade fram några foton jag tog i somras istället. Hittade även några av Kornskruven och informationstexten jämte den som jag finner stort nöje i att läsa och skrocka högt åt. Kan vara något slags snuskig humor.

innaturaByggnaden fungerade som ett sädesmagasin där brukets arbetare fick hämta sin lön ”in natura”. Sädesmagasin och in natura liksom. *Fniss fniss*. Vidare finner jag det lite intressant att man hade det där systemet för lön ända in på 1900-talet. Var det vanligt på andra ställen i landet med?

kornskruvenDet är ett vackert stråk där längs kanalen upp mot Hammardammen. En stor del till varför jag egentligen återvände till Hofors. Jag är inte speciellt fågelintresserad men ankdammen har en viktig roll i mitt liv. Exakt vilken har jag inte lyckats reda ut, kanske blir ett fall för en psykolog en vacker dag. Men något säger mig att det har att göra med vad jag informerades om som liten. Att de alltid återvände till just ankdammen om de inte var där just för dagen. Kanske är det därför jag har det så djupt rotat i mig att även jag skulle återvända och gå omkring där som förvirrad gammal pensionär.

Time har ju ersatt den gamla Pressbyrån som låg på andra sidan vägen sett från ankdammen. Först var jag riktigt upprörd över detta. Hur kan man riva en sådan kulturbyggnad. Men nu händer det att jag handlar där titt som tätt och måste säga att de har ett enormt utbud av tidningar och snask. Just det där man letar efter på något vis. I somras hittade jag betydande mängder nostalgisnask i hyllorna också. Bland annat Poprocks.

poprocksSom en riktig tidningskiosk skall vara helt enkelt. Och om det fanns Poliser i Hofors skulle de likt ankor häcka där jämt. Finns nämligen kaffe och munkar också.

Frysta Illusioner

Vi slutade som sagt att fiska i tid inser jag nu när jag läser om paret som frös fast på en ö utanför orten. Klicka på bilden för artikel.

isbrytningMin fiskekamrat sörjer förvisso att sjöarna frusit till is, men överväger ju att börja vinterfiska. Kanske är dags fortare än kvickt om kylan håller i sig. Själv stannar jag inomhus och förkovrar mig i under året och för säsongen ändamåls inköpt litteratur. Läsandet har åtsidosatts på sistone när fisket varit så fantastiskt. Om det ändå hade varit så pass varmt att man kunnat sitta på en parkbänk vid ankdammen. *Suck* 🙁

Ockerpriser På Ben & Jerrys I Hofors

Time, gamla Pressbyrån vid ankdammen säljer man Ben & Jerrys glass. En halvliter kostar 52 kronor vilket jag reagerade över för den brukar vara lite billigare än så. I Falun till exempel säljer man samma förpackning för 49 spänn

untitled

Nu kanske 3 spänn hit eller 3 spänn dit inte spelar någon roll för just Ben & Jerrys välsmakande glass. Men jag undrar fortfarande varför man är dyrare i just Hofors. Är det transportkostnader? Dåliga försäljningsmarginaler eller bara rent ocker? Vad skulle till exempel Spar-Arne sälja den för om han gjorde det? Ni vet med en röd lapp på burken som med allt annat.

Snaskställen Jag Minns

Min käre fiskekamrat får bege sig ut på sjön själv idag. Känner mig lite halvsliten efter 8 dagars arbete med lite sömn och kanske en begynnande snuva. Istället blir det till att besvara diverse mejl, dricka kaffe planera 3 veckors ledighet och titta på frosten genom fönstret till att börja med.

Igår hjälpte jag svärfar att flytta vapenskåp. Insåg behovet av att snarast uppsöka ett gym igen. Även om det inte var så tungt insåg jag att åldern tar ut sin rätt. På tal om just ålder så var lite sorgligt att se att tiden haft sin gång på Västerleden också. Kiosken är nämligen helt borta. Min snaskoas där uppe på Västerhöjden under 70-talet.Jag minns kiosken som igår och därför var det konstigt att se att den bara var puts väck. En flashback av ansikten som tyvärr också är borta nu for förbi. Borde även bära med mig kameran ständigt när jag rör mig ute i samhället här. Lättare att visa platserna jag talar om för er som inte besökt Hofors tidigare. Lovar bättring där.

Kiosken ja. Alla som är födda på 70-talet minns ju klassiska godsisorter som lakritsbomberna, tomteklubborna, nötcrémen, hallonremmar, Zoo, Pim Pim etc. Den där kiosken hade allt inklusive tobak, erotikmagasin och kletiga ballonger som senare visade sig fylla ytterligare ett syfte; Att förhindra att fler barn föddes. Från början var det äldre ungdomar som menade att det var ett slags tuggummi men det köpte åtminstone inte vi. Lakritsbomberna eller salta kulor som de också kallades kostade 5 öre styck. För en krona fick man en tjock påse eftersom damen i kiosken inte orkade stå och räkna 4-5 ungars exakta mängd dvs 20 stycken kulor. Hon skopade i och vi ungar stod på tårna utanför och försökte hänga in i kiosken och kontrollera att vi fick för exakt en spänn eller mer. ”Bra så” sade damen, ”Nej några fler allt” sade vi.

Våra föräldrar och äldre sade ju alltid att snasket kostade ett öre förr i tiden. Antingen styckevis eller så fick man en hel påse för 25 öre. Att fått uppleva en påse full för en krona ärnågot som ifrågasätts av dagens ungar. ”5 öre?? Aldrig”. Men så var det. Jag vet inte om man kan följa inflationens gång beräknat på salta kulor. Men man får dem inte för 5 öre styck idag och fyller inte en hel påse för en krona. Inte ens hos Spar-Arne. Sorgligt att se att kiosken är borta, men som svärfar sade igår ”Synd bara att det är så jävla dyrt i kioskerna i dagens läge”.

Andra kiosker jag minns i kommunen är den i Torsåker mitt emot gamla brandstationen. Den hade en av de där godisautomaterna jag nämnde på sidan och var hyffsat bra tills en mer ”exotisk ägare” tog över driften av den. Han började spä ut godispåsarna med krossade Mariekexbitar istället för riktigt sött godis. Man hade som barn dessutom dåligt med påverkande på innehållet. Tänker direkt på Soppnazisten från TV-serien Seinfeld.

-Men jag vill inte ha kex i påsen

-Då blir det inget godis alls för dig, försvinn!!

Så var det faktiskt. Inte konstigt att han råkade ut för märkligt sabotage nattetid. Man kanske krigar om olja, guld och mineraler som vuxen, som barn är det godis som är hårdvalutan. Kanske för att vi inte fick det lika frikostigt som dagens barn synd nog får det. Godis var en festlighet.

En annan kiosk var Lillåkiosken som hade ett stort utbud av godis också. Härligt exponerat i fönstret. När man besökte kamrater boendes i Silverdalen var ett besök vid Lillåkiosken standard. Ungefär lite som när man åker utomlands och besöker en internationell snabbmatskedja, man är lite sådär kritisk mot dess utförande, smakar och ser eftertänksam ut innan man säger ”Nåja det är ungefär likadant som hemma fast inte lika bra”. Samma salta kulor smakade bättre på Västerleden.

Sen fanns ju GDG-kiosken, Pressbyrån vid ankdammen, Karins Närköp, Höjdens Närköp och affären i Born, tobaksaffären på Skolgatan och alla bensinstationer. Nästan inget av det finns kvar idag. Alla dessa minnen. Som tonåring nyttjades ju även Höjdens närköp och Karins för tobak och ölinköp. Första gången på Höjdens var jag bara 13 år. Var lättare där än Karins som hade en hårdare kontroll till en början. Mer om det i ett senare inlägg.

Idioter Styr Hofors Äldreomsorg

Jag hade egentligen tänkt vänta med lanseringen av denna blogg någon vecka till, men orsaken till att jag snabbstartade var denna artikel om 86-årige Erik Eriksson som hamnat i tvist med Hofors Kommun. (klicka på bilden för att komma till artikeln).


En både för och nackdel med att bo på en mindre ort är ju att man kommer så mycket närmre den politiska idiotin. Oftast vet man ju vilka politikerna är personligen och det skapar ju andra slags relationer än låt oss säga en vanlig medborgare och en regeringsmedlem. Det blir lättare att urskilja politisk idioti på lokal nivå och i det här fallet vill jag verkligen veta vilka förtroendevalda som muckar gräl med en 86-åring egentligen är. Googlade lite i ärendet och hittade en artikel i Gefle Dagblad.

Erik bor alltså i eget boende bredvid servicehemmet Hantverkaren i Hofors. Han lider av dålig syn (vilket är ganska vanligt i Eriks ålder) och har hemtjänst för att bistå med dagliga sysslor vid behov. På grund av denna synåkomma har Kommunen medgivit att Erik får äta sin lunch på servicehemmet där flera av hans vänner och bekanta redan bor.

Hemtjänsten hjälper honom fortfarande med städning och tvättning. Men hemhjälp för tillagning av frukost sade Erik ifrån sig i fjol, efter att ha räknat ut hur fort han skulle nå hemtjänstens maxtaxa.

– Det var sådant gnäll över kommunens ekonomi. Om jag bara äter ett mål om dagen blir det billigare för både kommunen och mig. Kostnaden för råvaror får man ju stå för själv, säger Erik.

Morgonmålet ordnar han i stället på egen hand genom att varje morgon gå ned till konditoriet på gatan.

– Ibland köper jag med mig en mjölk och ett wienerbröd. Något måste man ju ha hemma, säger Erik.

– Men på söndagar har de stängt och jag fasar inför vintern och rusket, tillägger han Länk artikel

Problemet som Erik nu upplever är att Hofors Kommun säger att det är okej att han äter sin lunch där, men frukost är han inte välkommen till. Ett beslut som Erik överklagat till Länsrätten där han idag alltså fick rätt i sitt ärende. Erik har enligt domen även gjort besparingar åt Hofors Kommun.

Länsrätten tycker inte att Eriks begäran är för kostnadskrävande eller svåra att genomföra för kommunen. Hemtjänstalternativet kostar ju till och med mer. Därför bör hans önskemål vara avgörande, menar länsrätten.

”I hans fall tillkommer också att han på grund av sin hälsa har ett så stort behov av hjälp att han borde ha fått serviceboende om det inte hade varit så att Hofors kommun har lagt ner en tredjedel av servicebostäderna i Hofors samhälle och en tredjedel av platserna på sjukhemmet”, står det i domen

Men det riktigt intressanta kommer i artikelns slutkläm:

– Jag är så tacksam för det här beslutet. Och det ska bli väldigt gott att äta gröt, säger Erik och förklarar att han inte vågat röra spisen för att laga egen på länge.

Han är dock fortfarande lite orolig att kommunen kommer att överklaga länsrättens dom.

– Det verkar ha gått prestige i den här frågan. Men jag hoppas att de kan låta frågan vara nu

En sann vän av logik och sunt förnuft börjar ju fundera varför Erik fasar för repressalier från Kommunen. Hur står det då egentligen till med att de förtroendevalda gör en insats för kommunen och inte kör sin egen egoistiska väg? Erik har alltså insett att han gör besparingar, kommunen säger nej och Erik måste gå över huvudet på kommunen för att få rätsida på det hela och Hofors Kommun sitter i ett hörn och tjurar. Något är riktigt fel i en kommun där man jävlas med 86-åringar om frukosten. Att vi lever i bistra tider med besparingskrav är väl ingen nyhet men får det verkligen gå till absurdum..

Om jag förstått det hela rätt är det dessa personer som har ansvaret  frågan:

Jan Bornestig, socialchef
tfn: 0290-291 46
e-post:
jan.bornestig@hofors.se

Anita Svensson, äldreomsorgschef
tfn: 0290-291 53
e-post:
anita.svensson hofors.se

En enkel googling på Bornestig avslöjar att det inte är första gången han är inblandad i korkade sammanhang. Ta bara denna artikel från Arbetarbladet:

Han beskrivs som en inlyssnande, kreativ person som nog ville väl, men att han hade för bråttom många gånger och att han därför inte klarade av att sköta verksamheten.

– Han snurrade till det oerhört mycket för oss och därför tappade vi förtroendet för honom, säger Kommunals ordförande i Sotenäs, Lise-Lotte Arvidsson.

Röster från Malungs kommun där han arbetade tidigare bekräftar bilden av en socialchef med visioner och idéer, men med dålig koll på vad det kostade att genomföra dem. Men varken Hofors kommun eller Jan Bornestig själv tvekar till att han passar för uppdraget som socialchef.

– Jag vet vad jag kan och jag har erfarenhet och kompetens, säger han

I minst två tidigare kommuner är man missnöjd med honom och anger som skäl att han helt enkelt har dålig koll på läget. Så varför har då Hofors Kommun anställt honom? Har de också dålig koll på läget eller begärde man aldrig att få se ett CV eller några referenser?

Till artikeln finns en radda kommentarer och i synnerhet en säger kanske allt:

inläggJag sitter avslutningsvis och gnuggar mina händer med ett leénde som Jokern i Batman. Jag flyttade hit mycket för en ankdamm och inser att det finns en mycket intressant politisk ankdamm att analysera.

En Återvändare

En Hoforsblogg. Finns det ett behov av en sådan?  Jag är inte helt ny inom blogvärlden utan har ett antal års erfarenhet, nog för att kalla mig bloggveteran i många avseenden men med en helt annan inriktning än den jag tänkt mig nu. Det finns ju ett par kriterier som följer med en Hoforsblogg. Först bör man ju bo i Hofors, sedan bör man gilla att skriva om Hofors, man bör finna saker så intressanta i just Hofors för att ha något att skriva om och sist men inte alls minst bör man ju ha ett intresse för det skrivna ordet. Inte säkert alla har samma kriterier, men för mig faller det sig så.

 

För bara sex månader sig var jag en av de där ökända ”Hoforsnomaderna”. Med sitt ursprung i just Hofors men på resande fot borta från samhället, kanske för gott eller med intentionen att återvända en dag. Det finns några olika varianter av ”Hoforsnomaden”. Dom som flyttat för arbete men bär orten i sitt hjärta, dom som flyttat för gott och aldrig vill sätta sin fot i Hofors igen, dom som irrar planlöst omkring ute i den stora vida världen och inte riktigt vet vad de letar efter men som av någon lustig anledning alltid finner sin väg styra tillbaka till Hofors. Personligen tillhör jag dom som återvänder på ålderns höst för att tillbringa pensionen här där jag en sommardag för 39 år sedan såg dagsljuset för första gången. Okej tänker säkert någon nu: ”Hur fan kan han gå i pension vid 39 års ålder, är han multimiljonär eller något?

 

Nej så bra förspänt vet jag inte många återvändande Hoforsbor som har det även om det säkert finns någon enstaka. Med ”pension” infriar jag ett löfte jag gav mig själv och ofta berättat för människor jag mött i livet. När jag blivit gammal och nött skulle jag återvända till hemorten och gå längs kanalen från ankdammen och upp mot  Hammardammen. Där skulle jag filosofera över livet och titta på ankorna och kanske rentav köpa glass i Pressbyråkiosken. Kaffe och kanelbulle fanns ju inte på världskartan för en sjuåring, det gör inte heller Pressbyrån. Det har ersatts av något som heter ”Time”. Men kanalen finns kvar, ankdammen finns kvar och det var exakt som jag förväntat mig när jag vandrade längs Kanalgatan där i juli och tänkte att det kanske var dags att återvända nu.

 hofors2

Sedan gick det relativt fort. Varje ledig stund från mitt arbete tillbringade jag i Hofors, den efterlängtade semestern på fem veckor likaså. När hösten så gjorde sitt intåg hade två saker bevisats. 1. Att gammal kärlek inte rostar sönder. 2. Att mitt liv som Hoforsnomad nu var över. Jag skulle hem, för tredje gången Hoforsbo med mellanspel som Falubo, Lidingöbo, Borlängebo ja Torsåkersbo också även om det hör till samma kommun numer. Närmare bestämt Vibo/Wijbo.  

 

Människor i min omgivning skakade på huvudet, gamla kollegor tillika Hoforsnomader likaså. Vad skulle jag tillbaka dit och göra egentligen? Där finns ingenting, folket är jävligt knepiga, inga arbeten, inget nöjesliv, inga affärer, bara en väg igenom som man passerar på väg till Gävle. Man stannar inte ens i Hofors. Skulle man tro alla olyckskorparnas kraxande är Hofors det närmaste man kan komma helvetet och bevisligen finns där flammande eld längst där nere i gropen där Ovako Steel huserar, tidigare SKF. Ortens livsnerv som enligt många pulserar allt saktare och snart ger ifrån sig det absolut sista livstecknet. Strax innan alla flyttar därifrån och naturen omkring Hofors tar över helt.

 

Här vill jag protestera en aning. Hofors och dess omgivning är så mycket mer än Ovako. Detta har jag gått och funderat över hela sommaren och hösten. När jag suttit på små lokala sjöar och fiskat, talat med arbetslösa ungdomar, förtidspensionerade stålverksarbetare, barn, gamla, kvinnor, män, samtliga otroligt lokalpatriotiska och som aldrig någonsin ens övervägt att lämna Hofors för att bli en Hoforsnomad. Somliga har knappt gjort några längre resor utanför orten. Ja om man inte räknar skolbussen in till Sandviken och gymnasiet, Valbo köpcentrum och ett par resor till Gröna Lund som ändå inte var något speciellt. Nu tror somliga att jag överdriver, men jag har bevis för det. ”Vad ska jag till Kupolen att göra när Valbo finns? ” Jag har till och med träffat på en yngre talang som på fullt allvar menade att någon Hoforsbo kunde jag inte till fullo räkna mig att vara, jag hade ju lämnat orten. Själv var han inte heller en Hoforsbo utan en ”riktig Torsåkersbo”. Antagligen kommer han heller inte erkänna ett senare släktskap.

 

Hofors är så mycket mer skrev jag. Ja under en tid nu har jag besökt platserna jag minns från min barndom. Västerhöjden, Robertsholm, Göklund, Muntebo, Silverdalen, Böle industriområde där jag en gång i tiden gick i gymnasiet och retade gallfeber på Allan Granat men som nu är en pajfabrik, eller en nedläggningshotad pajfabrik. På handelsträdgården fann jag en amerikanska som ville sälja sin egendom och flytta ifrån Hofors. Jag har nästan berusats av alla intryck jag fått. Övertygats om att ”There is no place like home”. För hur man än vänder och vrider på det hela är det den enda plats som jag egentligen kan kalla hemma. Kan en Europeisk ål simma hela vägen till och från Sargassohavet och kalla det hem kan jag nog ta mig några mil österut från Dalarna för att återvända hem också.

 DSC02704

Och återvända skall vi även nu på slutet av detta första inlägg. Till början av det. Till behovet av en Hoforsblogg. Jag känner att jag har ett behov av att återupptäcka Hofors igen, det är nämligen så tragiskt att hus och hela områden där jag upplevt så mycket roligt jämnats med marken. Där det en gång fanns hus finns gräsbeklädda kullar. Att blogga om det är att väcka liv i alla de minnen som jag burit med mig, få nya intryck och kanske övertyga alla kritiker att Hofors är så mycket mycket mer än en grop med ett stålverk i. En chans att förmedla Hofors genom mina egna ögon. Eftersom jag har ett visst politiskt intresse så kommer bloggen även att ta upp lokalpolitiken och dagsaktuella händelser på orten, även ämnen som fiske och natur och en hel del historiska tillbakablickar.

 

Hoppas ni skall finna nöje i mina alster och att ni kommenterar saker ni tycker är rätt/fel i inläggen. Välkomna!