Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Ytterligare två intressanta och nostalgiska foton är dessa flygbilder över Västerhöjden som inte alls är sig likt idag även om huset jag själv bodde i står kvar. Fotot nedan är från 1973, då man ännu inte byggt parkeringsplatser bakom ”Nygården” och den stora stenbumlingen fortfarande fanns kvar. Stenen fick för övrigt tjäna som både piratskepp, cowboyfort eller bara en plats där man hängde liksom. Dåtidens fritidsgård med andra ord. Man kan även skymta Hammardammen där borta långt i fjärran. Minns i synnerhet när jag och min bäste vän försvann från barnvakten med orden ”Vi skall gå och fiska” vilket gjorde min ömme moder förtvivlad. Barnvakten fick en skopa ovett efter den händelsen kan jag tänka mig, men mamma hittade oss mycket riktigt vid strandkanten på Hammardammen.

Man kan även i högerkant se ”Blåkåkarna” som man noga aktade sig för som liten. Där bodde mest en massa fyllon av finsk härkomst och Sivert som plockade ihop tomglas i diken till ett fett bankkonto innan sin död. Minns fortfarande hans omständiga ”plånbok” som han bar med sig. Ett gammalt tobakspaket med si sådär en 50 gummisnoddar omkring. Jag är inte helst säker, men jag tror man rivit en av dessa kåkar och sedan gjort om resten till +55 boende. Sivert avled och rykten säger att denne ”generöse” man testamenterat sina tillgångar tillbaka till SKF/Ovako. Sanningshalten i det kan jag inte bedöma. Det skall visst ha funnits åtminstone en pojke som ättling. Det sägs att pojken önskade sig en moped till sin 15-års dag men istället skulle ha fått ett kuvert med mopedklistermärken. Snål eller sparsam. Ett av Hofors riktiga orginal som det finns massor av historier om.

Bilden ovan är tagen senare. Parkeringen bakom ”Nygården” finns och borta är även den stora stenen. Dock verkar de övrga husen vara intata vid fototillfället. Jag räknar till 13 huslängor som inte finns kvar idag. Eller är det fler? Man ser Granvägen tydligt där lekis och årskurs 1 fanns en gång i tiden. Gamla Konsum där Anitha Näsström nu har en affär men som under en tid inhyste även Systembolaget. Långt i fjärran Hofors livsnerv, Ovako. Nostalgi på högsta nivå.

Egentligen inget ärende jag vill ta upp. Det finns offer som lever i kvar Hofors fortfarande, det finns släktingar som har det jobbigt tack vare hans framfart under åren. Men på något sätt har det betydelse för hur jag betraktar min barndom och hur allt artade sig senare. Den lille pojken med masken blev en grov återfallsförbrytare. Det var min bäste vän.

Vi växte upp tillsammans som grannar. Kanske oundvikligt att man blir vänner då. Förskolan och första klass på Granvägen, Västerhöjden. På den tiden började man på Petreskolan först i andra klass trots att det bara rörde sig om några futtiga hundra meter. På den tiden var vi ökända i området redan innan förskolan så man bestämde att vi skulle då i två olika grupper. Jag på förmiddagen och han på eftermiddagen. På det sättet trodde de att lugnet skulle infinna sig. Det gjorde det inte. Västerhöjden var under 70-talet inte en plats där man måste ha minituös koll på sina barn. Gick barnen ut för att leka visste man att de kom hem även om man gick från ena änden till den andre av området. Det fanns inget hot mot ungarna på samma sätt som idag när pedofiler härjar fritt eller barn blivit en kopia av en våldsam vuxenvärld och mördar varandra. Det pågick givetvis konflikter mellan barn från olika områden. När jag ser tillbaka på det ungefär som ”Röda vita rosen”(finns den leken fortfarande bland moderna barn?) eller en ”Flugornas Herre a´la light”. Men det var i det stora hela lugnt förutom vissa orosmoment.

Eftersom vi inte fick vara tillsammans på förskolan gick vi dit ändå när det var den andres tur att vara där ”lagligt”. Vi smög in i lokalerna och gömde oss under ett kuddhav och låg där och fnissade utan fröknarnas vetskap. På något sätt var det en trygghet att veta att den andre fanns där i samma lokal. Givetvis blev vi påkomna och utskickade. Då började vi skolka i system. Gick till skogen mellan Konsum och kiosken och satte oss och tittade på människor som gick förbi. Bodde en del orginal i de sk ”Blåkåkarna” på den tiden. Den lilla skogen användes till att gömma spritflaskor som vi hällde ut för gubbarna, att gömma porrtidnngar som vi tittade i och alla de där paketen med ciggaretter som ungdomar gömde för att inte bli påkomna hemma med. Dom tände vi och drog halsbloss tills vi storknade och sen faktiskt blev tagna på bar gärning av min egen mor som av en händelse passerade dungen. På förskolan gav man upp. Var vi inte där en och en så var det lika bra att vi var i lokalerna på Granvägen även om det var hysteriskt liv bland de andra barnen som blev uppjagade och rädda.

Man testade taktiken igen när vi skulle börja första klass. Fanns faktiskt underlag för två stycken stora klasser med sjuåringar på Västerhöjden på den tiden. Mig placerade man i den ena och han i den andre. Det gick någon dag innan vi åter smög in i varandras klassrum tvärs över korridoren. Lärarinnorna gjorde sitt bästa för att upprätthålla ordningen, men redan här visade han tendenser till att bli mycket våldsam. Särskilt minns jag en skäggig man som tog tag i hans arm och han skrek ”Jag skall hugga dig med kniv din jävel” och krumbuktade sig ur mannens grepp innan han sprang från skolan. De följande dagarna blev det många samtal med föräldrar mm, men till skolan gick han inte. Han var mycket konsekvent. Själv följde jag inte hans väg. Jag hade upptäckt att jag faktiskt gillade det där med att lära sig bokstäver och skit. Dessutom var fröknarna riktigt snälla trots att en av dem begåvats med sex tår på ena foten och vilket hon ibland visade oss häpna barn.

Det hände ju givetvis att jag stannade hemma från skolan eller gick därifrån när han kom gåendes utanför på gatan. Vi var ju vänner och nyfikna på världen utanför Västerhöjden. Ibland traskade vi iväg ner på Bruket och tittade i Domusaffären och på resturangen där det hängde skvallertanter i klasar. Ett och annat snappade man upp. Vem som hade problem med spriten och vem som inte gillade att ligga med sin egen fru. Och vi fyllde på saft från saftblandaren utan att betala. En gång köpte jag ett glastroll för 4.5:- som jag gav till min mamma.

Sen flyttade vår familj lagom till andra klass och han blev kvar där. Eller kvar och kvar blev han inte, han fortsatte skolka och hänga med äldre killar i mopedkällare. För varje gång som vi återvände till Hofors (vilket var minst varje vecka) blev han mer och mer förändrad. Vildare på något sätt. Han hade till exempel sex med en äldre tjej redan vid 11 års ålder. Fast förhållande med en butiksägare vid 15 (Klädmarknaden där bluffpizzerian Rapido ligger idag)och väl känd för sitt oberäkenliga sätt. Galen på något sätt om inget fungerade som han ville. En gång fick han ett ”frispel” på ett flipper vid Edskens Camping. Järnfilen han stoppat in i apparaten istället för mynt gav inga mer gratis spel så han sparkade till den och körde den rakt igenom foten varpå butiksägaren fick komma med bil och hämta honom blödande.

Jag betraktade honom fortfarande som en av mina bästa vänner, men någonstans där började jag inse att vi var väldigt olika. På Hagaskolan gick han en gång i veckan under högstadiet, om han mot förmodan kom dit. Mötte honom några gånger i entrén där han satt och häckade på bänken. Han fick inte vara i skolan förutom de gånger han gick till sin speciallärare. Blev utkörd av rektorn varje gång tills han helt enkelt slutade komma. Vad han gjorde på dagarna vet nog väldigt få. Men någon riktig utbildning fick han aldrig. Gymnasium var inget man ens försökte få honom att ta sig in på. Jag undrar om man inte gav upp hoppet om honom redan 1976.

Jag kan än idag fundera på varför det gick som det gick, om det var tiden, samhället, Västerhöjden, familjesituationen (som var mycket bra) skolväsendet, psykologiska förklaringar eller om det bara ligger i hans natur att vara våldsam. Människor jag talat med som känner honom kan inte påstå att han en enda gång ”ropat på hjälp” för att lösa situationen. Men det verkar inte finnas ett stopp. Gång på gång samma våldsamma brott. In och ut genom fängelseportarna efter kortare straff om han inte själv avviker från dem. Hade jag blivit likadan om jag bott kvar där och umgåtts med honom dagligen? Hade saker varit annorlunda om han fått en värstingseglats till Västindien eller blivit inlåst på Säters Sjukhus på obestämd tid? Går det ens att nå en sådan person och vems är egentligen felet? Hans eller samhällets? Har han ens en framtid när han släpps ut igen? Ska han ha en framtid?