Edskens Camping Förlorar Utskänkningstillståndet

Hoforsbloggen har tidigare skrivit om krögaren Per-Arne Sahlberg och alkoholutskänkningen vid Edskens Camping. Igår torsdag kom socialnämndens beslut vilket innebär att tillståndet för att servera alkohol dras in och ”torrläggning” av badplats och camping är ett faktum.

I tidningen har krögare Sahlberg uttalat sig och förhoppningsvis är det bara misstolkat för han kan ju inte på fullaste allvar mena att (det fetmarkerade):

Det här är katastrof för mig, för Hofors och för turistnäringen. Inte kommer någon vilja besöka campingen nu när jag inte får servera alkohol, säger Per-Arne Sahlberg.

Han är upprörd när Arbetarbladet når honom under torsdagen.

Han menar att han har skött sina åtaganden under alla år och att en inspektion borde ha gjorts när det var mindre folk vid campingen.

Han har tagit hjälp av en advokat i ärendet och kommer att överklaga socialnämndens beslut.

– Ja inte tänker jag ge mig, jag kommer ju förlora mitt jobb om tillståndet blir permanent indraget, säger han

Om jag inte informerats fel så är det HAIF som äger själva byggnaden och det torde väl inte vara någon svårighet att hitta en annan krögare som sköter sig. Varför inte exet Ingela Sigvardsson som framgångsrikt startat Hofors första och i dagsläget enda Sushibar?

Någon katastrof för Hofors eller turistnäringen är det nog inte alls.

Torrläggning Av Edskens Camping?

Enligt Gefle Dagblads artikel ser det ut som Edskens Camping kan förlora sitt utskänkningstillstånd efter upprepat slarv.

Det har sedan händelsen i mitten av juli kommit in ytterligare en anmälan om brister i utskänkningen, men det ärendet är inte utrett ännu.

Nämnden ser allvarligt på händelsen och Per-Arne Sahlberg har fått varningar tidigare för brister i alkoholutskänkningen. Nu vill nämnden dra in hans tillstånd, men först sedan ärendet kommunicerats ordentligt med Sahlberg. Beslut kommer att tas först vid nästa sammanträde den 23 september

Ser ju onekligen mörkt ut för ”Herr Caligula” i framtiden om han inte kan erbjuda sina gäster en stänkare till maten eller musiken. Plånboken lär inte bli tjock av ungdomarnas pengar. Men han kan väl göra som så många andra oseriösa krögare gör i såna här situationer, skaffa en bulvan som har rena papper och köra vidare.

Caligulas Återkomst?

Per-Arne Sahlberg har hamnat i blåsväder efter att socialnämndens ordförande Diana Blomgren bevistat hans sylta vid Edskens Camping.  

När socialnämndens ordförande Diana Blomgren besökte Edskens camping vid en trubadurkväll i sommar såg hon att alkoholutskänkningen inte uppfyllde kraven. Det saknades en tydlig avgränsning som markerar den yta inom vilken besökarna får dricka sin inköpta alkohol. Många besökare gick därför ut på gräsmattan och det var fler personer i lokalen än det fanns platser

Det är många krögare/restaurangägare som gärna tänjer på gränserna runt om i landet så varför skulle det vara annorlunda i lilla Hofors? Det är enligt uppgifter Hoforsbloggen tagit del av tydligen inte den enda som har svårt att följa lagstiftningen heller. En lustig sak är dock att Per-Arne fortfarande är inom krögarbranschen. Hade i grundskolan prao hos honom och med hans humör och ogästvänlighet (Gästis hette stället ännu mer lustigt nog) och erfarenheten placerar honom i samma fack som ”Lektor Caligula” från filmen ”Hets” 1944. Enda skillnaden var nog att ”Caligula” innerst inne ville väl 😉

Västerhöjden 1976 – Skolväsendet Misslyckat Redan Då?

Egentligen inget ärende jag vill ta upp. Det finns offer som lever i kvar Hofors fortfarande, det finns släktingar som har det jobbigt tack vare hans framfart under åren. Men på något sätt har det betydelse för hur jag betraktar min barndom och hur allt artade sig senare. Den lille pojken med masken blev en grov återfallsförbrytare. Det var min bäste vän.

Vi växte upp tillsammans som grannar. Kanske oundvikligt att man blir vänner då. Förskolan och första klass på Granvägen, Västerhöjden. På den tiden började man på Petreskolan först i andra klass trots att det bara rörde sig om några futtiga hundra meter. På den tiden var vi ökända i området redan innan förskolan så man bestämde att vi skulle då i två olika grupper. Jag på förmiddagen och han på eftermiddagen. På det sättet trodde de att lugnet skulle infinna sig. Det gjorde det inte. Västerhöjden var under 70-talet inte en plats där man måste ha minituös koll på sina barn. Gick barnen ut för att leka visste man att de kom hem även om man gick från ena änden till den andre av området. Det fanns inget hot mot ungarna på samma sätt som idag när pedofiler härjar fritt eller barn blivit en kopia av en våldsam vuxenvärld och mördar varandra. Det pågick givetvis konflikter mellan barn från olika områden. När jag ser tillbaka på det ungefär som ”Röda vita rosen”(finns den leken fortfarande bland moderna barn?) eller en ”Flugornas Herre a´la light”. Men det var i det stora hela lugnt förutom vissa orosmoment.

Eftersom vi inte fick vara tillsammans på förskolan gick vi dit ändå när det var den andres tur att vara där ”lagligt”. Vi smög in i lokalerna och gömde oss under ett kuddhav och låg där och fnissade utan fröknarnas vetskap. På något sätt var det en trygghet att veta att den andre fanns där i samma lokal. Givetvis blev vi påkomna och utskickade. Då började vi skolka i system. Gick till skogen mellan Konsum och kiosken och satte oss och tittade på människor som gick förbi. Bodde en del orginal i de sk ”Blåkåkarna” på den tiden. Den lilla skogen användes till att gömma spritflaskor som vi hällde ut för gubbarna, att gömma porrtidnngar som vi tittade i och alla de där paketen med ciggaretter som ungdomar gömde för att inte bli påkomna hemma med. Dom tände vi och drog halsbloss tills vi storknade och sen faktiskt blev tagna på bar gärning av min egen mor som av en händelse passerade dungen. På förskolan gav man upp. Var vi inte där en och en så var det lika bra att vi var i lokalerna på Granvägen även om det var hysteriskt liv bland de andra barnen som blev uppjagade och rädda.

Man testade taktiken igen när vi skulle börja första klass. Fanns faktiskt underlag för två stycken stora klasser med sjuåringar på Västerhöjden på den tiden. Mig placerade man i den ena och han i den andre. Det gick någon dag innan vi åter smög in i varandras klassrum tvärs över korridoren. Lärarinnorna gjorde sitt bästa för att upprätthålla ordningen, men redan här visade han tendenser till att bli mycket våldsam. Särskilt minns jag en skäggig man som tog tag i hans arm och han skrek ”Jag skall hugga dig med kniv din jävel” och krumbuktade sig ur mannens grepp innan han sprang från skolan. De följande dagarna blev det många samtal med föräldrar mm, men till skolan gick han inte. Han var mycket konsekvent. Själv följde jag inte hans väg. Jag hade upptäckt att jag faktiskt gillade det där med att lära sig bokstäver och skit. Dessutom var fröknarna riktigt snälla trots att en av dem begåvats med sex tår på ena foten och vilket hon ibland visade oss häpna barn.

Det hände ju givetvis att jag stannade hemma från skolan eller gick därifrån när han kom gåendes utanför på gatan. Vi var ju vänner och nyfikna på världen utanför Västerhöjden. Ibland traskade vi iväg ner på Bruket och tittade i Domusaffären och på resturangen där det hängde skvallertanter i klasar. Ett och annat snappade man upp. Vem som hade problem med spriten och vem som inte gillade att ligga med sin egen fru. Och vi fyllde på saft från saftblandaren utan att betala. En gång köpte jag ett glastroll för 4.5:- som jag gav till min mamma.

Sen flyttade vår familj lagom till andra klass och han blev kvar där. Eller kvar och kvar blev han inte, han fortsatte skolka och hänga med äldre killar i mopedkällare. För varje gång som vi återvände till Hofors (vilket var minst varje vecka) blev han mer och mer förändrad. Vildare på något sätt. Han hade till exempel sex med en äldre tjej redan vid 11 års ålder. Fast förhållande med en butiksägare vid 15 (Klädmarknaden där bluffpizzerian Rapido ligger idag)och väl känd för sitt oberäkenliga sätt. Galen på något sätt om inget fungerade som han ville. En gång fick han ett ”frispel” på ett flipper vid Edskens Camping. Järnfilen han stoppat in i apparaten istället för mynt gav inga mer gratis spel så han sparkade till den och körde den rakt igenom foten varpå butiksägaren fick komma med bil och hämta honom blödande.

Jag betraktade honom fortfarande som en av mina bästa vänner, men någonstans där började jag inse att vi var väldigt olika. På Hagaskolan gick han en gång i veckan under högstadiet, om han mot förmodan kom dit. Mötte honom några gånger i entrén där han satt och häckade på bänken. Han fick inte vara i skolan förutom de gånger han gick till sin speciallärare. Blev utkörd av rektorn varje gång tills han helt enkelt slutade komma. Vad han gjorde på dagarna vet nog väldigt få. Men någon riktig utbildning fick han aldrig. Gymnasium var inget man ens försökte få honom att ta sig in på. Jag undrar om man inte gav upp hoppet om honom redan 1976.

Jag kan än idag fundera på varför det gick som det gick, om det var tiden, samhället, Västerhöjden, familjesituationen (som var mycket bra) skolväsendet, psykologiska förklaringar eller om det bara ligger i hans natur att vara våldsam. Människor jag talat med som känner honom kan inte påstå att han en enda gång ”ropat på hjälp” för att lösa situationen. Men det verkar inte finnas ett stopp. Gång på gång samma våldsamma brott. In och ut genom fängelseportarna efter kortare straff om han inte själv avviker från dem. Hade jag blivit likadan om jag bott kvar där och umgåtts med honom dagligen? Hade saker varit annorlunda om han fått en värstingseglats till Västindien eller blivit inlåst på Säters Sjukhus på obestämd tid? Går det ens att nå en sådan person och vems är egentligen felet? Hans eller samhällets? Har han ens en framtid när han släpps ut igen? Ska han ha en framtid?

Kändisar I Hofors Del 3: Lasse Åberg

Ibland funderar jag på om inte Lasse Åberg är den störste kändisen från Hofors som gått i ett par skor. För många i det närmsta en kultfigur inom svensk komik på vit duk. Som ena hälften i Trazan & Barnane, som Stig-Helmer Olsson i filmerna med Sällskapsresor som tema.

Stig_Helmer

Trots att han egentligen inte gjort så mycket film vet alla svenskar vem han är. Färre känner till hans engagemang som konstnär men möjligtvis hans Musse Pigg-inspirerade konst som finns på både tavla och formgivet glas. Glas som för övrigt har en tendens att gå sönder mycket lätt tyvärr. De flesta vet dock att han turnerar då och då med sitt Electric Banana Band i rollen som Trazan från TV-serien alla älskade under 70 och 80-tal.

 

Lasse Åberg endast en kort period som Hoforsbo. Närmare bestämt de 6 första månaderna i sitt liv innan han blev storstadsbo vilket kan höras på hans dialekt. Han återvände dock de tidiga åren i sitt liv för att arbeta i Edskens kiosk som ägdes och byggdes av hans farbror en gång i tiden. I en mycket varm intervju på Tidningen.net berättar han om somrarna vid Edskens Camping.

untitled

Att dessutom säga att han har Hofors i sitt hjärta är värmande. Har vi inte alla det innerst inne? ”Gnällmaffian” borde ta efter sin bygds son gällande positiv syn på orten. Så är det månne så? Att Hofors största kändis är Lasse Åberg?