Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad/Provocerad

Det är märkligt ibland hur saker och ting verkar hänga ihop. Enskilda händelser som liksom krokar i varandra och vips så vet man vare sig in eller ut. Till exempel har jag den senaste veckan upplevt en del konstiga saker både i mitt hem och på mitt arbete. Det finns med största sannolikhet naturliga förklaringar till det som hänt på arbetet medans annat är svårare att förklara. Så när Hans postar en kommentar som behandlar lite av det jag upplevt är det faktiskt värt att ta hans förfrågan och göra det till en realitet. Vi skall prata om spöken, andar, konstiga företeelser och i synnerhet om rykten som sprids när något inte kan förklaras på naturlig och logisk väg.

Den senaste veckan har följande hänt: En tavellist (sådan som man ställer ramarna på) innehållandes lite egen ”konst” samt foton av levande och döda släktingar har betett sig märkligt. Det har hänt tidigare men det var först nu jag uppmärksammade det hela. Först trodde jag någon av barnen råkat slå ned ett inramat foto av min morfar. Ramen hade blivit en smula kantstött nämligen. Sedan sitter jag och min sambo och tittar på TV när jag plötsligt noterar att samma ram lagt sig ned på snedden. Konstigt tänkte jag och gick och ställde den tillrätta. Efter ett par minuter tittar jag åt det hållet igen och blir en smula spak. Ramen ligger på sidan igen. Jag reser mig, går dit och lyfter det på rätt kant igen och ”naglar” fast det mellan två andra ramar och sätter mig. Jag sneglar hela tiden åt det där hållet för jag är lite förbryllad nu. Plötsligt ser jag hur ramen liksom faller på sidan igen och givetvis blir jag chockad. Det ska inte hända men det gör det. Jag pekar på väggen där tavellisten sitter åt min sambo och hon är minst lika förvirrad som jag. ”Kanske han vill dig något” säger hon. Jag väljer att ignorera det hela men ser plötsligt hur hon rycker till och flyttar sig från fönstret. Konstiga skuggor säger hon. Någon dag efter säger hon ”Jag ville inte berätta det, men den där kvällen vi satt och tavlan ramlade omkull så var det skuggor ute på farstubron också”.

Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till sånt här. Istället för att envist hävda att det finns eller inte finns spöklika väsen struntar jag helt enkelt i det. Finns dom så har jag inget med dom att göra, och varför ha fruktan när de levande är mer skrämmande? Jag har sett saker jag inte kan förklara, men i samma veva skrattar jag åt människorna på TV4+ som tar hem sk medium för att stilla oroligheter i deras hus. Precis som kristendomen har man ju blivit itutad att det finns en andevärld eller spöken som det också kalls ända sedan barnsben. Även mer skräckinjagande sådana. Ett exempel som jag kan förevisa och någon kanske kan bekräfta eller dementera är det hus vid Tegelbruket mellan Hofors och Storvik som sades vara hemsökt.

Redan som liten fick man det berättat för sig att ett av husen vid skogskanten var hemsökt av barnskrik från spisen och gungande stolar, svängande lampor och ägaren hade övergivit det. Den som vågade spendera en natt där skulle få huset helt gratis. Man övervägde det ju helt klart. Tänk att få ett helt hus gratis bara sådär. Men det där med barnskrik och spöken höll en säkert borta från att knalla dit och knacka på dörren och anta utmaningen. Sist jag passerade och tittade mot huset var det bebott. Om någon modig individ tagit chansen och övernattat och sen fått huset känner jag inte till. Kanske var det bara en skröna, kanske inte. Men i folkmun har det talats som vanligt. Liknande saker sades om ett hus i Wij som jag konstaterat inte alls vara övergivit utan säsongsbebott, en så kallad sommarstuga. Anledningen till att man inte sett människor där särskilt ofta.

Det finns i alla städer, bygder och samhällen. Dessa skrönor eller berättelser om hemsökta hus eller områden. Svarta damer, vita damer, herrar utan huvuden ridandes på hästar eller promenerandes med käpp sena kvällar. Barnskrik från spisar och kakelugnar, speglingar i vattenbrunnar med tillhörande story om hur mamman en kväll blivit galen och dräpt alla sina barn och kastat dem i vattnet och sen hängt sig. En historia jag hört från två olika områden i landet. Sen har husen blivit ståendes tomma och ingen vågar flytta dit igen. Vandringssägner eller sanningar?

Vore intressant om någon känner till såna här berättelser i synnerhet från vårt eget område. Skriv gärna en kommentar om det, och om någon vet den sanna historien bakom huset vid Tegelbruket skulle det uppskattas att få höra den. Även om någon känner en spådam som kan nästa veckas Lottonummer.

Jag har en tid hört att något som heter ”Skycab” skulle etableras i Hofors och skapa arbetstillfällen mm. Först idag tog jag mig en liten titt runt på nätet och blir verkligen förbryllad. Företaget existerar bevisligen. Men hur i h’e fick man för sig att de tänkt etablera en testbana i Hofors av alla ställen? I en fin folder jag hittade verkar det ha varit en tanke hos någon. 

Hittar några artiklar och kommentarer om detta:

Henrik Björman (C) Bloginlägg

Framtidens taxi byggs i Hofors

Det blir ingen spårtaxi i Hofors

Skycab vill att avtalet med Hofors upphör omedelbart

Skycab och Hofors går skilda vägar

Intressant i den sista artikeln är Marie-Louise Dangardts kommentar:

”Nej vi kan fortfarande bli ett centrum för spårtaxiutveckling, säger kommunalrådet Marie-Louise Dangardt.”

Efter det skall man etablera sig i Umeå och då börjar jag känna att det luktar konstigt om det hela. Min gode bloggvän Mats på Galaxybloggen har visat en föga smickrande bild av den kommunen och kanske är de styrande i både Umeå och Hofors ”visionärer” av annorlunda slag. Existerar det här projektet på riktigt eller är det bara en superbra scam för att lura godtrogna idioter på pengar ungefär som Nigeriabrev?

Det sägs att detta projekt inte kostade kommunen en enda krona men då undrar jag förstås var de 600 000 kronor som nämns i mötesprotokollet från 090831 under ärende 2 plockades ifrån. Och vem betalade projektledaren mm? Man har alltså pengar att avsätta på fantasiprojekt samtidigt som man lägger ner dagisverksamhet och spar in på skolorna. Jag börjar förstå mer och mer varför många blir smått galna när lokalpolitik diskuteras i Hofors. Kunde man istället inte anmält sig till Kanal 5 för en dokusåpa? Ungefär som ”Ett gott parti” fast på riktigt.

Som jag nämnde inledningsvis när jag startade denna blog så var ju planen att återvända till Hofors vid pensionsåldern. Nu blev det ju tidigare och det krävs ju att en del andra attiraljer införskaffas för att ge det hela innehåll. Jag har aldrig ägt en klockradio i mitt liv tidigare. Det är sådant som pensionärer har. I mitt fall gillar jag att lyssna på P1 eftersom de dels har lugn klassisk musik att lyssna på samt en hel del tokiga inslag som kallas kultur med högläsning i obskyra böcker. Så denna morgon bestämde jag mig för att införskaffa en. Mycket för att slippa höra min sambos hemska mobillarm. Har ni någonsin vaknat till Dr Boombay och Calcutta på mycket hög volym förstår ni att P1 är rena rama himmelriket. Tänkte slå ett par flugor i samma smäll så jag besökte även kommunens bibliotek för att införskaffa ett lånekort. På vägen dit såg jag de beryktade två erfarna poliserna det skrivit om. Först trodde jag det var en slags vägspärr då ett bankrån kanske inträffat. Visade sig vara nykterhetskontroll utanför Vårdcentralen. Passerade lite diskret då man aldrig vet om de kan tänkas sätta dit en för ”gångfylla”.

Biblioteket har ju som sagt flyttat sen sist. Då fanns det på baksidan av Rubinen. Innan jag stegade fram och skaffade kort inspekterade jag biblioteket. Välbesökt av old people som satt och kuckilurade mellan raderna av böcker. Två äldre snubbar diskuterade elkopplingar som de funnit i en bok. Sen hittade jag en sektion med namnet:

Uppfostran? Heter det verkligen så på 2000-talet? Har för mig de ändrat det till något i stil med barnpedagogik och inte ett så strängt ord som uppfostran. Var tvungen att gå runt lite bland sektionerna för att säkerställa att det inte fanns en avdelning för rasbiologisk forskning också. Min oro var dock obefogad. Vad jag kunde se i vart fall. Damen vid lånedisken såg i det närmaste chockad ut när jag bad om att få ett lånekort och ursäktade mitt ”icke-innehav” med att jag inte bott här på 20 år. Hon såg ut lite som en hundvalp som viftar på svansen och nästan kissar på sig av upphetsning när man kommer hem. Måste vara sällan Hofors får en nyinflyttad och som dessutom bryr sig om litteraturen. Hon uttryckte att det var trevligt att folk flyttade in och inte ut. Sen fick jag tre broschyrer, ett lånekort och information om att jag kan låna böcker från hela länets bibliotek via nätet men inte Gävles eftersom de inte ingår i samarbetet mellan Bollnäs, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ockelbo, Ovanåker, Sandviken och Söderhamn. Hon viskade att Gävle var avundsjuka på detta samarbete.

Vidare informerades jag om att det finns 700 000 böcker att tillgå. Jag kan i princip beställa vad som helst och få SMS om att det finns att hämta i Hyllan i Hofors. Bra. Mycket bra. Vi övergick till vad det kostade att inte återlämna sina böcker i tid. Med allvarlig min förklarade hon att det är dyrt att strunta i återlämning av media. 30 spänn per dag för filmer, 1 krona per dag för böcker. I mitt huvud räknade jag ut att en bok som jag lånade 1987 och ”glömde” lämna tillbaka nu var uppe i 8030 spänn. Får ligga lågt med den kanske. För den som vill besöka ortens bibliotek så finns det på Skolgatan 11 inrymd i Bergsmannens lokaler. Öppet måndag till fredag mellan 10.00 och 18.00. Vintertid på lördagar mellan 10.00 och 13.00

På vägen hem stod ”Kling & Klang” med sina blåsapparater fortfarande i högsta hugg. Jag undrar hur många som åker omkring fulla vid Vårdcentralen dagligen. Om Polisen skulle läsa det här kan jag avslöja att jag såg två byggarbetare komma ut från Systembolaget med varsin påse. Kanske skulle man stå där med blåskontrollen istället.

En Hoforsblogg. Finns det ett behov av en sådan?  Jag är inte helt ny inom blogvärlden utan har ett antal års erfarenhet, nog för att kalla mig bloggveteran i många avseenden men med en helt annan inriktning än den jag tänkt mig nu. Det finns ju ett par kriterier som följer med en Hoforsblogg. Först bör man ju bo i Hofors, sedan bör man gilla att skriva om Hofors, man bör finna saker så intressanta i just Hofors för att ha något att skriva om och sist men inte alls minst bör man ju ha ett intresse för det skrivna ordet. Inte säkert alla har samma kriterier, men för mig faller det sig så.

För bara sex månader sig var jag en av de där ökända ”Hoforsnomaderna”. Med sitt ursprung i just Hofors men på resande fot borta från samhället, kanske för gott eller med intentionen att återvända en dag. Det finns några olika varianter av ”Hoforsnomaden”. Dom som flyttat för arbete men bär orten i sitt hjärta, dom som flyttat för gott och aldrig vill sätta sin fot i Hofors igen, dom som irrar planlöst omkring ute i den stora vida världen och inte riktigt vet vad de letar efter men som av någon lustig anledning alltid finner sin väg styra tillbaka till Hofors. Personligen tillhör jag dom som återvänder på ålderns höst för att tillbringa pensionen här där jag en sommardag för 39 år sedan såg dagsljuset för första gången. Okej tänker säkert någon nu: ”Hur fan kan han gå i pension vid 39 års ålder, är han multimiljonär eller något? ”

Nej så bra förspänt vet jag inte många återvändande Hoforsbor som har det även om det säkert finns någon enstaka. Med ”pension” infriar jag ett löfte jag gav mig själv och ofta berättat för människor jag mött i livet. När jag blivit gammal och nött skulle jag återvända till hemorten och gå längs kanalen från ankdammen och upp mot  Hammardammen. Där skulle jag filosofera över livet och titta på ankorna och kanske rentav köpa glass i Pressbyråkiosken. Kaffe och kanelbulle fanns ju inte på världskartan för en sjuåring, det gör inte heller Pressbyrån. Det har ersatts av något som heter ”Time”. Men kanalen finns kvar, ankdammen finns kvar och det var exakt som jag förväntat mig när jag vandrade längs Kanalgatan där i juli och tänkte att det kanske var dags att återvända nu.

Sedan gick det relativt fort. Varje ledig stund från mitt arbete tillbringade jag i Hofors, den efterlängtade semestern på fem veckor likaså. När hösten så gjorde sitt intåg hade två saker bevisats. 1. Att gammal kärlek inte rostar sönder. 2. Att mitt liv som Hoforsnomad nu var över. Jag skulle hem, för tredje gången Hoforsbo med mellanspel som Falubo, Lidingöbo, Borlängebo ja Torsåkersbo också även om det hör till samma kommun numer. Närmare bestämt Vibo/Wijbo.  

Människor i min omgivning skakade på huvudet, gamla kollegor tillika Hoforsnomader likaså. Vad skulle jag tillbaka dit och göra egentligen? Där finns ingenting, folket är jävligt knepiga, inga arbeten, inget nöjesliv, inga affärer, bara en väg igenom som man passerar på väg till Gävle. Man stannar inte ens i Hofors. Skulle man tro alla olyckskorparnas kraxande är Hofors det närmaste man kan komma helvetet och bevisligen finns där flammande eld längst där nere i gropen där Ovako Steel huserar, tidigare SKF. Ortens livsnerv som enligt många pulserar allt saktare och snart ger ifrån sig det absolut sista livstecknet. Strax innan alla flyttar därifrån och naturen omkring Hofors tar över helt.

Här vill jag protestera en aning. Hofors och dess omgivning är så mycket mer än Ovako. Detta har jag gått och funderat över hela sommaren och hösten. När jag suttit på små lokala sjöar och fiskat, talat med arbetslösa ungdomar, förtidspensionerade stålverksarbetare, barn, gamla, kvinnor, män, samtliga otroligt lokalpatriotiska och som aldrig någonsin ens övervägt att lämna Hofors för att bli en Hoforsnomad. Somliga har knappt gjort några längre resor utanför orten. Ja om man inte räknar skolbussen in till Sandviken och gymnasiet, Valbo köpcentrum och ett par resor till Gröna Lund som ändå inte var något speciellt. Nu tror somliga att jag överdriver, men jag har bevis för det. ”Vad ska jag till Kupolen att göra när Valbo finns? ” Jag har till och med träffat på en yngre talang som på fullt allvar menade att någon Hoforsbo kunde jag inte till fullo räkna mig att vara, jag hade ju lämnat orten. Själv var han inte heller en Hoforsbo utan en ”riktig Torsåkersbo”. Antagligen kommer han heller inte erkänna ett senare släktskap.

Hofors är så mycket mer skrev jag. Ja under en tid nu har jag besökt platserna jag minns från min barndom. Västerhöjden, Robertsholm, Göklund, Muntebo, Silverdalen, Böle industriområde där jag en gång i tiden gick i gymnasiet och retade gallfeber på Allan Granat men som nu är en pajfabrik, eller en nedläggningshotad pajfabrik. På handelsträdgården fann jag en amerikanska som ville sälja sin egendom och flytta ifrån Hofors. Jag har nästan berusats av alla intryck jag fått. Övertygats om att ”There is no place like home”. För hur man än vänder och vrider på det hela är det den enda plats som jag egentligen kan kalla hemma. Kan en Europeisk ål simma hela vägen till och från Sargassohavet och kalla det hem kan jag nog ta mig några mil österut från Dalarna för att återvända hem också.

Och återvända skall vi även nu på slutet av detta första inlägg. Till början av det. Till behovet av en Hoforsblogg. Jag känner att jag har ett behov av att återupptäcka Hofors igen, det är nämligen så tragiskt att hus och hela områden där jag upplevt så mycket roligt jämnats med marken. Där det en gång fanns hus finns gräsbeklädda kullar. Att blogga om det är att väcka liv i alla de minnen som jag burit med mig, få nya intryck och kanske övertyga alla kritiker att Hofors är så mycket mycket mer än en grop med ett stålverk i. En chans att förmedla Hofors genom mina egna ögon. Eftersom jag har ett visst politiskt intresse så kommer bloggen även att ta upp lokalpolitiken och dagsaktuella händelser på orten, även ämnen som fiske och natur och en hel del historiska tillbakablickar.

Hoppas ni skall finna nöje i mina alster och att ni kommenterar saker ni tycker är rätt/fel i inläggen. Välkomna!