Vårens Första Tecken

Det sämsta kommunikatörer kan göra är att förmedla nyheter av någorlunda värde på datumet den 1 april stod det att läsa hos flertalet mediagranskare på bland annat Twitter under gårdagen. Själv valde jag att meddela att jag ämnar ställa upp i det stundande kommunvalet i höst, fast med Liberalerna istället för det parti som jag grundade inför förra valet. Möjligen var det ett uttryck av min ibland märkliga och tvetydiga humor. Självklart var jag medveten om att läsare skulle betvivla innehållet i inlägget. Men idag så kan jag väl ändå bekräfta för eventuella tvivlare att det verkligen är så. Efter en längre periods funderande och övertalning så väljer jag att ansluta mig till Liberalerna i första hand lokalt. Det är ingen dramatisk omställning alls. Partiet jag grundade tidigare stod Liberalerna närmast i synsätt och i flertalet frågor.

Det finns även större frågor som sträcker sig utanför kommungränsen som intresserar mig och där är ju Liberalerna ett ypperligt trappsteg för att i framtiden kanske kunna arbeta mer aktivt med just de frågorna. bland annat försvarsfrågor. Hofors har ju sedan tidigare stark koppling till liberalismen, Kerstin Hesselgren till exempel som blev den första kvinnan att representera liberala ideer i Sveriges Riksdag.

Nåväl, det om gårdagens inlägg. Idag är det en annan dag och livet skall rulla på med förnyad livslust. Det är inte så svårt nu när vi verkligen kan konstatera att våren är på väg, på riktigt. Snövallarna efter Storgatan smälter undan, det går faktiskt att ta sig ned i Hagaparken igen för hundpromenader och för ett par dagar sedan kunde jag konstatera att myrorna vaknat i en solig och varm slänt och startat sitt enträgna och märkliga arbete med att bygga stackar av barr och mindre partiklar.

På senare år har de verkligen börjat fascinera mig. Under den korta livstid de lever, utför de slaviskt samma arbete. Generationer efter generationer föds på våren och avlider på hösten och sedan startar det om igen och igen och igen. Ja kanske med viss modifikation eftersom samma stack förra året av någon outgrundlig anledning dog ut. Man vaknade som vanligt och började bygga på sin stack, sedan kom en köldknäpp och något större djur som grävde ett hål mitt i högen och efter det var det tomt hela sommaren och hösten. Övergiven var den då tydligen inte eftersom de nu är tillbaka. Det är verkligen märkliga varelser och egentligen är deras livsöde någon större skillnad från oss människors. Vi föds också i generationer, tjänar någon med högre makt genom arbete och vi lever och dör i längre cykler. Det är samma öde men annan tidsaspekt bara.

Jag undrar verkligen om en myra kan känna en längtan efter att bryta sig fri från mönstret. En dag vakna upp och tänka att ”Näe det här var väl bra tråkigt. Samma samma hela dagarna och var skall det leda? Jag kanske borde gå till en annan stack och kolla vad de gör där, eller åtminstone bege mig åt något annat håll för att se vad livet erbjuder.

 

Noterbart är även den första lilla blyga tussilago jag fann samma dag. Även den lite av en inspiration av att leva i miljöer den inte är direkt anpassad för men som bevisar att man kan blomstra på de mest oväntade platserna.

I en skreva av stenblock i sydligt läge har den lyckats sätta sina rötter i material som troligen mest hamnat där av en slump genom vind och blåst. Det är så lite jord att växa i, att rötterna exponeras i samma takt som själva stjälken och blomman slår ut. Precis på samma sätt som man ibland kan se enstaka växter skjuta igenom asfalt och betong. Det borde inte vara möjligt, men likväl är det. Man kan tydligen blomstra bara man vill det tillräckligt mycket även på knappa resurser. Det får mig att fundera lite över förutsättningar. Hade den lyckats hålla sig kvar om man fysiskt klämt dit bördig jord och sedan vattnat med omsorg? Troligen inte. Möjligen hade det varit mycket bekvämt att ha bra förutsättningar, tillgång till allt som behövdes, men att motstå hårt väder och bistert klimat utan att veta hur man kämpar mot det, bygger liksom ingen karaktär. Naturen och de små detaljerna kan verkligen väcka funderingar och reflektion. Även de minsta vårtecken.

Hofors Synlighet På Nätet

Då och då gör jag ett svep över nätet för att se vad som skrivs om Hofors. Det ger en uppfattning om om hur omvärlden ser på vår kommun, vad som är tilldragande eller inte. Det finns en ganska tydlig bild att det fortfarande finns många nidbilder med nedvärderande syn, främst av människor som faktiskt inte har en koppling till orten, men även många unga som ger sken av en längtan bort på olika sociala medier. Kanske någon form av rastlöshet och behov av att ge sig iväg och utforska omvärlden.

Sökresultaten varierar, men det finns många ”vittnesmål” som stärker bilden av Hofors som besöksort och som lyfter fram positiva sidor. För några veckor sedan så publicerades kanske ett av de bästa inläggen som jag läst av en besökande, Steve som tittade runt på de historiska miljöerna.

Föreningen Fyrhuset berättar att man besökt Hofors för andra året i rad, och lyfter fram Hofors X-Park och boendet på JS Sportboende. Här har vi alltså en fin anläggning som lockar till sig entusiaster utifrån med fokus på idrottsturism. Vi vet sedan tidigare att till exempel hockeycamperna är välbesökta och att våra unika möjligheter till idrott och naturupplevelser redan idag har en strid ström som bidrar till besöksnäringen.

Förra året passerade Club Corvette Sweden vår kommun och återger besöket i ett inlägg:

9 st Corvette bilar samlades i Storvik innan avfärden mot Hofors där vi besökte Hofors hembygdsförening för att bli guidad på deras museum.
Efter besöket i Hofors åker vi vidare mot Långnäs som ligger mellan Hofors och Torsåker, där svängde vi av på en smal och gropig asfaltsväg som leder till Vingesbacke gruvan som var den sista av områdets gruvor i drift som försåg Hoforsbruk med malm in på 1980 talet. Men det var inte det som var målet, målet är en gruva strax före, vid Storberget som kallas Stollgången och användes fram till 1880 talet. Vi guidades runt i berget i ca en timme, fyra plusgrader var det i berget, vissa frös innan vi gick in i gruvan.
När turen var slut så talade guiden om att de som ville kunde gå med henne ut ur berget en kortare väg, men att vi unga å pigga kunde ta trappen drygt två hundra trappsteg upp till bergets topp. När vi nådde toppen så skulle vi ta stigen ner. Så vi begav oss iväg på den stig som gick neråt, efter en kilometer började vi tvivla på vägvalet och tog fram smartphonen för att finna råd. Det visade sig att vi gått ner på fel sida berget, vi bestämde oss för att återvända till toppen för andra gången samma dag. När vi åter igen efter en lång strapatsfylld bestigning står på Storbergets topp skall vi ta nya livsavgörande beslut, ska vi gå till höger eller vänster, förra gången valde vi höger för det lutade utför. Skulle vi nu välja vänster trots att det var uppförsbacke. Den hårt pressade gruppen valde den extremt ansträngande vägen till vänster, att gå uppför i 50 meter och sedan utför i trehundra meter för att sedan komma till baslägret, där våra Corvetter stod parkerade.
Vi fortsatte vår färd till Gammelstilla där vi åt en jättegod köttfärslimpa med svampsås.”

Något annat som också placerar Hofors på nätkartan och som jag inte hade en susning om, återfanns på webbtidningen av Hela Hälsingland.

Hon växte upp i Hofors, var en av Atleterna på TV och har en känd lillebror med autism, Johan som älskar Brynäs. Nyligen satt hon i Malous morgonsoffa och nu är hon ute på sin egen personliga turné.

På tisdag kommer Linnea Elfström till Folkets hus i Gävle för att hålla sin föreläsning ”Ur askan”. Den handlar om hur det kan vara för ett skilsmässobarn att komma i kläm mellan sina föräldrar. Men också om hur barndomen har påverkat henne senare i livet.– Det är barnen som har rätt till sina föräldrar, inte tvärt om, säger Linnea.”

We Rise! – Hemsida

We Rise! – Facebook

We Rise

 

Nominera Årets Eldsjäl 2015

Nu är det åter dags att nominera till ”Årets Eldsjäl i Hofors”. Tidigare vinnare:

2014: Anders Svensson

2013: Matilda Andersson

2012: Claes Gustavsson

2011: Kalevi Brandhed

Hofors kommun och Entré Hofors har tillsammans en utmärkelse som ska tilldelas en person som genom ideellt engagemang, kunnighet och egen uppoffring, på ett positivt och betydande sätt, bidragit till att utveckla Hofors kommun som plats att leva och verka i. Priset delas nu ut för femte gången och består av, förutom äran, ett diplom och 5 000 kronor.”

Nominerar gör man via den här sidan.

Valsedlarna Har Anlänt – 66 Dagar Till Slutstriden

Det är idag 66 dagar kvar till både riksdagsval och till kommunfullmäktige här i Hofors. Det är högsommar och trots det så pågår ett intensivt arbete med att ställa allt i ordning för en politisk strid den 14 september. Bakgrunden till varför Hoforspartiet startat finns att läsa här på Hoforsbloggen, egentligen redan från det första inlägget där jag undrade en hel del vad som hänt med det trygga, vackra, underbara Hofors som jag längtat tillbaka till trots irrvägar i livet. Ett utbrett missnöje men ingen som egentligen har försökt förändra något utom Folkhemmet Hofors/Torsåker som trots sina säkert goda intentioner att utveckla Hofors, hamnat mellan stolarna på något sätt. Under de snart fem år sedan jag flyttade tillbaka har jag talat politik, historia, kommunal verksamhet, lokala traditioner och konstaterat att så här kan vi inte fortsätta.

 

Under åren har jag träffat många härliga och inspirerande människor som med lätthet hade kunnat tagit rodret på Hoforsskutan och fått den på rätt köl, men något har inte riktigt stämt. Det har funnits en rädsla för att utmana det gamla, rädsla för att bli utfryst av sina vänner om man uttalat sig kritiskt mot Socialdemokratin. Man har gått och röstat trots att man inte alls varit nöjd med styret och en av anledningarna har varit en vek och intetsägande opposition. Det har inte funnits några bättre alternativ än att låta Sossarna fortsätta med sina små egenheter att bete sig som någon form av adel i Hofors. Med alla dessa tårtbitar har det blivit en riktig skittårta av alltihop. Därför kommer denna valsedel att finnas i röstlokalerna när det är dags om det skall bli fyra år till av misskötsel, utfrysning av invånare, mobbning av pensionärer eller svinigt beteende mot små små barn som behöver samhällets hjälp för att klara av att ens få bo med sin familj.

valsedel

Under taggen Hoforspartiet kan man läsa en hel del om vilka vi är, vad vi vill åstadkomma med att ställa upp i valet, vårt partiprogram som förvisso är brett men innehåller så många fler ideer och uppslag för hur Hofors återigen skall bli inte bara fantastiskt utan superfantastiskt. Vi är 16 namn på listan men vi kommer att presentera ytterligare kandidater närmare valet. Orsaken är egentligen att som så många andra föreningsmänniskor i landet, har dessa eldsjälar från Hofors kommun haft fullt upp med att arrangera trevliga tillställningar för oss alla och de besökande så de har helt enkelt inte haft tid att ta ställning till att vara med på listan just då.

 

Nu har det gått ett par månader sedan partiet bildades och vi har hunnit med att ha lite möten, pratat fritt om våra visioner för Hofors/Torsåker och alla andra små byar runt om, lyssnat på varandra och konstaterat att vi är mycket olika som människor allihop. Vi skulle inte kunna enas om att rösta på samma riksdagsparti. Idag finns det allt från Vänster till Höger, men för Hofors kommun har vi ett annat synsätt. Vi kanske inte kan påverka de riktigt stora besluten som rör hela vår nation, men vi kan ta ansvar för att göra allt i vår makt för att utveckla Hofors kommun tillsammans med de andra partierna i framtiden. Vi har ett recept som vi vill skriva ut till alla gamla trötta lokalpolitiker, ge dem lite friska fläktar, nytt mod och i synnerhet glädjen och omsorgen för det vi alla delar gemensamt: Vårt liv i Hofors kommun.

 

Vi vill även arbeta med frågor som rör ortens utveckling. Ett Hofors med omnejd för alla. Unga, gamla, boende och nyinflyttade. Vi skall värna om vårt namn och våra fantastiska tillgångar där vi är belägna. Vårt idrottsliv, föreningsliv, våra traditioner och turismen som är en mycket viktig källa till att kunna utvecklas vidare. I Hofors tillverkar vi världens bästa stål och vi kan bli bäst på mycket annat också.

SMK Hofors Arrangerar SM-Deltävlingar

Hofors föreningar fortsätter att leverera goda nyheter.

SMK Hofors har tidigare arrangerat USM i motorcykelsporten och dessutom JSM i motocross, men det blir första gången klubben får förtroendet att arrangera ett svenskt mästerskap på seniornivå.

– Det här är helt nytt för oss, och det betyder jättemycket både för klubben och för samhället Hofors. Sverigeeliten kommer hit och vi kommer att få uppleva motorsport på hög nivå. Det är ett jättestort arrangemang med många åskådare och 120–130 startande i sju olika klasser, säger Anders Persson.

Det borde väl få tyst på alla kritiker som menar att orten bara ägnar sig åt ishockey och bowling kan man tycka.

Spökhus & Skumma Saker I Hoforstrakten

Det är märkligt ibland hur saker och ting verkar hänga ihop. Enskilda händelser som liksom krokar i varandra och vips så vet man vare sig in eller ut. Till exempel har jag den senaste veckan upplevt en del konstiga saker både i mitt hem och på mitt arbete. Det finns med största sannolikhet naturliga förklaringar till det som hänt på arbetet medans annat är svårare att förklara. Så när Hans postar en kommentar som behandlar lite av det jag upplevt är det faktiskt värt att ta hans förfrågan och göra det till en realitet. Vi skall prata om spöken, andar, konstiga företeelser och i synnerhet om rykten som sprids när något inte kan förklaras på naturlig och logisk väg.

untitled1

Den senaste veckan har följande hänt: En tavellist (sådan som man ställer ramarna på) innehållandes lite egen ”konst” samt foton av levande och döda släktingar har betett sig märkligt. Det har hänt tidigare men det var först nu jag uppmärksammade det hela. Först trodde jag någon av barnen råkat slå ned ett inramat foto av min morfar. Ramen hade blivit en smula kantstött nämligen. Sedan sitter jag och min sambo och tittar på TV när jag plötsligt noterar att samma ram lagt sig ned på snedden. Konstigt tänkte jag och gick och ställde den tillrätta. Efter ett par minuter tittar jag åt det hållet igen och blir en smula spak. Ramen ligger på sidan igen. Jag reser mig, går dit och lyfter det på rätt kant igen och ”naglar” fast det mellan två andra ramar och sätter mig. Jag sneglar hela tiden åt det där hållet för jag är lite förbryllad nu. Plötsligt ser jag hur ramen liksom faller på sidan igen och givetvis blir jag chockad. Det ska inte hända men det gör det. Jag pekar på väggen där tavellisten sitter åt min sambo och hon är minst lika förvirrad som jag. ”Kanske han vill dig något” säger hon. Jag väljer att ignorera det hela men ser plötsligt hur hon rycker till och flyttar sig från fönstret. Konstiga skuggor säger hon. Någon dag efter säger hon ”Jag ville inte berätta det, men den där kvällen vi satt och tavlan ramlade omkull så var det skuggor ute på farstubron också”.

 

Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till sånt här. Istället för att envist hävda att det finns eller inte finns spöklika väsen struntar jag helt enkelt i det. Finns dom så har jag inget med dom att göra, och varför ha fruktan när de levande är mer skrämmande? Jag har sett saker jag inte kan förklara, men i samma veva skrattar jag åt människorna på TV4+ som tar hem sk medium för att stilla oroligheter i deras hus. Precis som kristendomen har man ju blivit itutad att det finns en andevärld eller spöken som det också kalls ända sedan barnsben. Även mer skräckinjagande sådana. Ett exempel som jag kan förevisa och någon kanske kan bekräfta eller dementera är det hus vid Tegelbruket mellan Hofors och Storvik som sades vara hemsökt.

untitled

Redan som liten fick man det berättat för sig att ett av husen vid skogskanten var hemsökt av barnskrik från spisen och gungande stolar, svängande lampor och ägaren hade övergivit det. Den som vågade spendera en natt där skulle få huset helt gratis. Man övervägde det ju helt klart. Tänk att få ett helt hus gratis bara sådär. Men det där med barnskrik och spöken höll en säkert borta från att knalla dit och knacka på dörren och anta utmaningen. Sist jag passerade och tittade mot huset var det bebott. Om någon modig individ tagit chansen och övernattat och sen fått huset känner jag inte till. Kanske var det bara en skröna, kanske inte. Men i folkmun har det talats som vanligt. Liknande saker sades om ett hus i Wij som jag konstaterat inte alls vara övergivit utan säsongsbebott, en så kallad sommarstuga. Anledningen till att man inte sett människor där särskilt ofta.

 

Det finns i alla städer, bygder och samhällen. Dessa skrönor eller berättelser om hemsökta hus eller områden. Svarta damer, vita damer, herrar utan huvuden ridandes på hästar eller promenerandes med käpp sena kvällar. Barnskrik från spisar och kakelugnar, speglingar i vattenbrunnar med tillhörande story om hur mamman en kväll blivit galen och dräpt alla sina barn och kastat dem i vattnet och sen hängt sig. En historia jag hört från två olika områden i landet. Sen har husen blivit ståendes tomma och ingen vågar flytta dit igen. Vandringssägner eller sanningar?

 

Vore intressant om någon känner till såna här berättelser i synnerhet från vårt eget område. Skriv gärna en kommentar om det, och om någon vet den sanna historien bakom huset vid Tegelbruket skulle det uppskattas att få höra den. Även om någon känner en spådam som kan nästa veckas Lottonummer. 😉

Skycab I Hofors?

Jag har en tid hört att något som heter ”Skycab” skulle etableras i Hofors och skapa arbetstillfällen mm. Först idag tog jag mig en liten titt runt på nätet och blir verkligen förbryllad. Företaget existerar bevisligen. Men hur i h’e fick man för sig att de tänkt etablera en testbana i Hofors av alla ställen? I en fin folder jag hittade verkar det ha varit en tanke hos någon. 

untitled

Hittar några artiklar och kommentarer om detta:

Henrik Björman (C) Bloginlägg

Framtidens taxi byggs i Hofors

Det blir ingen spårtaxi i Hofors

Skycab vill att avtalet med Hofors upphör omedelbart

Skycab och Hofors går skilda vägar

Intressant i den sista artikeln är Marie-Louise Dangardts kommentar:

Nej vi kan fortfarande bli ett centrum för spårtaxiutveckling, säger kommunalrådet Marie-Louise Dangardt.”

Efter det skall man etablera sig i Umeå och då börjar jag känna att det luktar konstigt om det hela. Min gode bloggvän MatsGalaxybloggen har visat en föga smickrande bild av den kommunen och kanske är de styrande i både Umeå och Hofors ”visionärer” av annorlunda slag. Existerar det här projektet på riktigt eller är det bara en superbra scam för att lura godtrogna idioter på pengar ungefär som Nigeriabrev?

 

Det sägs att detta projekt inte kostade kommunen en enda krona men då undrar jag förstås var de 600 000 kronor som nämns i mötesprotokollet från 090831 under ärende 2 plockades ifrån. Och vem betalade projektledaren mm? Man har alltså pengar att avsätta på fantasiprojekt samtidigt som man lägger ner dagisverksamhet och spar in på skolorna. Jag börjar förstå mer och mer varför många blir smått galna när lokalpolitik diskuteras i Hofors. Kunde man istället inte anmält sig till Kanal 5 för en dokusåpa? Ungefär som ”Ett gott parti” fast på riktigt.

Polispådrag & Rasbiologisk Forskning

Som jag nämnde inledningsvis när jag startade denna blog så var ju planen att återvända till Hofors vid pensionsåldern. Nu blev det ju tidigare och det krävs ju att en del andra attiraljer införskaffas för att ge det hela innehåll. Jag har aldrig ägt en klockradio i mitt liv tidigare. Det är sådant som pensionärer har. I mitt fall gillar jag att lyssna på P1 eftersom de dels har lugn klassisk musik att lyssna på samt en hel del tokiga inslag som kallas kultur med högläsning i obskyra böcker. Så denna morgon bestämde jag mig för att införskaffa en. Mycket för att slippa höra min sambos hemska mobillarm. Har ni någonsin vaknat till Dr Boombay och Calcutta på mycket hög volym förstår ni att P1 är rena rama himmelriket. Tänkte slå ett par flugor i samma smäll så jag besökte även kommunens bibliotek för att införskaffa ett lånekort. På vägen dit såg jag de beryktade två erfarna poliserna det skrivit om. Först trodde jag det var en slags vägspärr då ett bankrån kanske inträffat. Visade sig vara nykterhetskontroll utanför Vårdcentralen. Passerade lite diskret då man aldrig vet om de kan tänkas sätta dit en för ”gångfylla”.

polis1

Biblioteket har ju som sagt flyttat sen sist. Då fanns det på baksidan av Rubinen. Innan jag stegade fram och skaffade kort inspekterade jag biblioteket. Välbesökt av old people som satt och kuckilurade mellan raderna av böcker. Två äldre snubbar diskuterade elkopplingar som de funnit i en bok. Sen hittade jag en sektion med namnet:

bibliotek

Uppfostran? Heter det verkligen så på 2000-talet? Har för mig de ändrat det till något i stil med barnpedagogik och inte ett så strängt ord som uppfostran. Var tvungen att gå runt lite bland sektionerna för att säkerställa att det inte fanns en avdelning för rasbiologisk forskning också. Min oro var dock obefogad. Vad jag kunde se i vart fall. Damen vid lånedisken såg i det närmaste chockad ut när jag bad om att få ett lånekort och ursäktade mitt ”icke-innehav” med att jag inte bott här på 20 år. Hon såg ut lite som en hundvalp som viftar på svansen och nästan kissar på sig av upphetsning när man kommer hem. Måste vara sällan Hofors får en nyinflyttad och som dessutom bryr sig om litteraturen. Hon uttryckte att det var trevligt att folk flyttade in och inte ut. Sen fick jag tre broschyrer, ett lånekort och information om att jag kan låna böcker från hela länets bibliotek via nätet men inte Gävles eftersom de inte ingår i samarbetet mellan Bollnäs, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ockelbo, Ovanåker, Sandviken och Söderhamn. Hon viskade att Gävle var avundsjuka på detta samarbete.

 

Vidare informerades jag om att det finns 700 000 böcker att tillgå. Jag kan i princip beställa vad som helst och få SMS om att det finns att hämta i Hyllan i Hofors. Bra. Mycket bra. Vi övergick till vad det kostade att inte återlämna sina böcker i tid. Med allvarlig min förklarade hon att det är dyrt att strunta i återlämning av media. 30 spänn per dag för filmer, 1 krona per dag för böcker. I mitt huvud räknade jag ut att en bok som jag lånade 1987 och ”glömde” lämna tillbaka nu var uppe i 8030 spänn. Får ligga lågt med den kanske. För den som vill besöka ortens bibliotek så finns det på Skolgatan 11 inrymd i Bergsmannens lokaler. Öppet måndag till fredag mellan 10.00 och 18.00. Vintertid på lördagar mellan 10.00 och 13.00

polis2

På vägen hem stod ”Kling & Klang” med sina blåsapparater fortfarande i högsta hugg. Jag undrar hur många som åker omkring fulla vid Vårdcentralen dagligen. Om Polisen skulle läsa det här kan jag avslöja att jag såg två byggarbetare komma ut från Systembolaget med varsin påse. Kanske skulle man stå där med blåskontrollen istället.

En Återvändare

En Hoforsblogg. Finns det ett behov av en sådan?  Jag är inte helt ny inom blogvärlden utan har ett antal års erfarenhet, nog för att kalla mig bloggveteran i många avseenden men med en helt annan inriktning än den jag tänkt mig nu. Det finns ju ett par kriterier som följer med en Hoforsblogg. Först bör man ju bo i Hofors, sedan bör man gilla att skriva om Hofors, man bör finna saker så intressanta i just Hofors för att ha något att skriva om och sist men inte alls minst bör man ju ha ett intresse för det skrivna ordet. Inte säkert alla har samma kriterier, men för mig faller det sig så.

 

För bara sex månader sig var jag en av de där ökända ”Hoforsnomaderna”. Med sitt ursprung i just Hofors men på resande fot borta från samhället, kanske för gott eller med intentionen att återvända en dag. Det finns några olika varianter av ”Hoforsnomaden”. Dom som flyttat för arbete men bär orten i sitt hjärta, dom som flyttat för gott och aldrig vill sätta sin fot i Hofors igen, dom som irrar planlöst omkring ute i den stora vida världen och inte riktigt vet vad de letar efter men som av någon lustig anledning alltid finner sin väg styra tillbaka till Hofors. Personligen tillhör jag dom som återvänder på ålderns höst för att tillbringa pensionen här där jag en sommardag för 39 år sedan såg dagsljuset för första gången. Okej tänker säkert någon nu: ”Hur fan kan han gå i pension vid 39 års ålder, är han multimiljonär eller något?

 

Nej så bra förspänt vet jag inte många återvändande Hoforsbor som har det även om det säkert finns någon enstaka. Med ”pension” infriar jag ett löfte jag gav mig själv och ofta berättat för människor jag mött i livet. När jag blivit gammal och nött skulle jag återvända till hemorten och gå längs kanalen från ankdammen och upp mot  Hammardammen. Där skulle jag filosofera över livet och titta på ankorna och kanske rentav köpa glass i Pressbyråkiosken. Kaffe och kanelbulle fanns ju inte på världskartan för en sjuåring, det gör inte heller Pressbyrån. Det har ersatts av något som heter ”Time”. Men kanalen finns kvar, ankdammen finns kvar och det var exakt som jag förväntat mig när jag vandrade längs Kanalgatan där i juli och tänkte att det kanske var dags att återvända nu.

 hofors2

Sedan gick det relativt fort. Varje ledig stund från mitt arbete tillbringade jag i Hofors, den efterlängtade semestern på fem veckor likaså. När hösten så gjorde sitt intåg hade två saker bevisats. 1. Att gammal kärlek inte rostar sönder. 2. Att mitt liv som Hoforsnomad nu var över. Jag skulle hem, för tredje gången Hoforsbo med mellanspel som Falubo, Lidingöbo, Borlängebo ja Torsåkersbo också även om det hör till samma kommun numer. Närmare bestämt Vibo/Wijbo.  

 

Människor i min omgivning skakade på huvudet, gamla kollegor tillika Hoforsnomader likaså. Vad skulle jag tillbaka dit och göra egentligen? Där finns ingenting, folket är jävligt knepiga, inga arbeten, inget nöjesliv, inga affärer, bara en väg igenom som man passerar på väg till Gävle. Man stannar inte ens i Hofors. Skulle man tro alla olyckskorparnas kraxande är Hofors det närmaste man kan komma helvetet och bevisligen finns där flammande eld längst där nere i gropen där Ovako Steel huserar, tidigare SKF. Ortens livsnerv som enligt många pulserar allt saktare och snart ger ifrån sig det absolut sista livstecknet. Strax innan alla flyttar därifrån och naturen omkring Hofors tar över helt.

 

Här vill jag protestera en aning. Hofors och dess omgivning är så mycket mer än Ovako. Detta har jag gått och funderat över hela sommaren och hösten. När jag suttit på små lokala sjöar och fiskat, talat med arbetslösa ungdomar, förtidspensionerade stålverksarbetare, barn, gamla, kvinnor, män, samtliga otroligt lokalpatriotiska och som aldrig någonsin ens övervägt att lämna Hofors för att bli en Hoforsnomad. Somliga har knappt gjort några längre resor utanför orten. Ja om man inte räknar skolbussen in till Sandviken och gymnasiet, Valbo köpcentrum och ett par resor till Gröna Lund som ändå inte var något speciellt. Nu tror somliga att jag överdriver, men jag har bevis för det. ”Vad ska jag till Kupolen att göra när Valbo finns? ” Jag har till och med träffat på en yngre talang som på fullt allvar menade att någon Hoforsbo kunde jag inte till fullo räkna mig att vara, jag hade ju lämnat orten. Själv var han inte heller en Hoforsbo utan en ”riktig Torsåkersbo”. Antagligen kommer han heller inte erkänna ett senare släktskap.

 

Hofors är så mycket mer skrev jag. Ja under en tid nu har jag besökt platserna jag minns från min barndom. Västerhöjden, Robertsholm, Göklund, Muntebo, Silverdalen, Böle industriområde där jag en gång i tiden gick i gymnasiet och retade gallfeber på Allan Granat men som nu är en pajfabrik, eller en nedläggningshotad pajfabrik. På handelsträdgården fann jag en amerikanska som ville sälja sin egendom och flytta ifrån Hofors. Jag har nästan berusats av alla intryck jag fått. Övertygats om att ”There is no place like home”. För hur man än vänder och vrider på det hela är det den enda plats som jag egentligen kan kalla hemma. Kan en Europeisk ål simma hela vägen till och från Sargassohavet och kalla det hem kan jag nog ta mig några mil österut från Dalarna för att återvända hem också.

 DSC02704

Och återvända skall vi även nu på slutet av detta första inlägg. Till början av det. Till behovet av en Hoforsblogg. Jag känner att jag har ett behov av att återupptäcka Hofors igen, det är nämligen så tragiskt att hus och hela områden där jag upplevt så mycket roligt jämnats med marken. Där det en gång fanns hus finns gräsbeklädda kullar. Att blogga om det är att väcka liv i alla de minnen som jag burit med mig, få nya intryck och kanske övertyga alla kritiker att Hofors är så mycket mycket mer än en grop med ett stålverk i. En chans att förmedla Hofors genom mina egna ögon. Eftersom jag har ett visst politiskt intresse så kommer bloggen även att ta upp lokalpolitiken och dagsaktuella händelser på orten, även ämnen som fiske och natur och en hel del historiska tillbakablickar.

 

Hoppas ni skall finna nöje i mina alster och att ni kommenterar saker ni tycker är rätt/fel i inläggen. Välkomna!