Wolfcreek Lures

Fick ett trevligt mejl från ättlingen till en Hoforsnomad som likt mig är en inbiten fanatiker gällande fisket. Han tipsade om sin kamrats sida Wolf Creek Lures.

Det är betestillverkaren Anders Ulvforsen som står bakom företaget som startade 2006. Känns riktigt bra när man läser hans egna ord:

Tanken med Wolfcreek Lures är att tillverka beten som fångar fisk! Att folk gillar att fiska mina beten och tar grymma fiskar på dom är det bästa som finns! Att sen många uppskattar målningen och finishen är skön bonus.
Overkill eller inte – jag tycker bara det är så jävla roligt att bygga beten!

Han gör även costumbeten.

Hade iofs köpt in det mesta i wobblerväg för säsongen nu men jag måste testa ett par av dessa också. Letade ju efter fungerande spinnare och hittade ”Cub Bucktail” som såg intressant ut.

Hofors Får Tillökning

Av en händelse träffade jag på en sådan där ökänd ”Hoforsnomad” på mitt arbete under dagen. Vi umgicks flitigt under 80-talet i Hofors och när vi senare båda flyttade ut så stötte vi då och då ihop i alla möjliga delar av landet. En gång till och med i Spanien och på ett tåg till Örebro. Nu var han med familj och blev glatt överraskad att jag flyttat tillbaka till Hofors och avslöjade att han börjat leta hus där också. Det var lite av ”på ålderns höst vill man ha trygghet för familjen”. Mycket glädjande faktiskt att fler dras tillbaka till sitt ursprung och faktiskt betraktar Hofors som en plats man reser upp en familj på.

Trafikproblem & Pensionärers Slutliga Förvaring

Igår trotsade jag kylan och begav mig till Prix eller Coop Extra eller vad det nu heter för att hämta ett paket med böcker. I kön talade alla om pension, förtida sådan. Det verkar vara Hofors största samtalsämne. Under tiden jag stod där hörde jag hela 4 personer prata om att de ”gått hem” och hur det kändes (ovant för samtliga). Jag antar att det är så man löser arbetslösheten dessa dagar. Skickar hem människor som redan är på slutetappen av sitt arbetsliv. Lät nästan lite sorgligt att höra dem så förvirrade att de inte riktigt visste vad de skulle göra nu och att de inte riktigt hunnit ta in det hela eller landat i tillvaron. Tänk så tiderna har förändrats.

Tidigare var det ett sådant sug efter arbetskraft att arbetsgivarna bad den pensionsmässige stanna ytterligare något år, nu skickar man hem fullt arbetsföra människor för att de är överflödiga. Visst många njuter verkligen av en tidigare ”långledighet”, men jag tror många helst skulle vilja göra de där sista 3-5 åren ändå. En generation av människor som faktiskt vill arbeta men inte får. Det sägs ju i folkmun att vårdsektorn är Hofors näst största industri.

Många pensionärer alltså. Kanske borde Hofors ta tillvara på detta och bli ett Sveriges Miami fast utan solen och värmen då. Lyxlägenheter, boule och billiga buffeér. Just det där med boule finner jag lustigt. Ovanför minigolfbanan vid Folkets Hus finns en sådan bana och sommartid är den alltid välbesökt av pensionärer i röda tröjor. Har funderat vad som skulle ske om man gick dit i en kanariegul och egna klot. Hur revirtänkandet skulle fungera. Min antropologiska uppgift för våren och sommaren 2010 kanske. ”Fältstudier av svenska pensionärers beteende vid boulebana”.

Om man nu skall vårda sina pensionärer borde man se till säkerheten. I synnerhet trafiken. I ett par veckor har jag nu retat mig över en speciell korsning och ett övergångsställe som bilisterna inte alls respekterar.

centralgatan-skolgatanKorsningen av Centralgatan/Bryggaregatan. En enda gång har en förbipasserande bil stannat för att släppa över mig som fotburen medborgare. Resten gasar på som vanligt och man ser i deras blickar att de är medvetna om att de gör fel. Jag har god lust att ställa mig där och invänta en bil och sedan sparka in dörren i förbifarten för att få dem att stanna. Robert Aschberg gjorde ju det en gång och fick böter men lyckades starta en debatt om just väjningsplikten vid obevakade övergångsställen. Det är bilisten som gör fel och jag skulle vilja höra en enda försöka motivera varför de dels bryter mot trafikreglerna och dels äventyrar mitt och andras liv. Det kan ändå inte bara vara jag i hela Hofors som reagerat över just denna korsning, eller så gör bilisterna det med flit för att jag som”återvändande Hoforsnomad” skall lära mig att veta hut, ni vet Jantelagen. ”Du skall icke tro du kan komma tillbaka efter 20 år och vandra över övergångsställen hur som helst”.

Hoforsandan – Vad Exakt Är Det & Finns Den?

Tänkte på inlägget innan och mindes alla de otaliga kommentarer till Arbetarbladets artiklar. Bland annat den här:

kommentarSkrivet av en Hoforsnomad. Skrev ju lite om motståndet jag stötte på när jag beslutade att flytta tillbaka till Hofors (vilket inte verkar vara alltför vanligt har jag förstått). Varför finns det en sådan uttalad avsky mot orten? Från människor som bott här, från människor som inte gjort det men passerat eller bor i ort bredvid, från människor som aldrig satt sin fot i Hofors men ändå har en åsikt om hur jävligt det är här. Finns det ingen egentlig stolthet bland Hoforsborna som man hellre visar upp? En Hoforsanda lik ”Gnosjöandan” till exempel. Gnosjöandan finns det ungefär 105 000 resultat av på Google men endast ett när man söker på Hoforsandan. Som lite av en ”Hobby-antropolog” finner jag det intressant att undersöka sådant här. Hur och varför människor beter sig som de gör. Tydligt är ju att det finns påtagliga bevis för att tillvaron i Hofors skapar något slags beteenden.

Bristen på entreprenörsskap bland ortsborna säger ju en del. Få människor verkar sakna framtidshopp och jag undrar om det har med neddragningarna på Ovako i dagsläget och rent historiskt att göra. Att hoppet på något vis grusats när man insett att ortens största arbetsgivare inte kommer att se om framtiden för dem som växer upp. En kanske naiv teori, men inte helt utan substans. Lokalpolitiken verkar reta en hel del människor också. Det är alltid ”politikernas  fel” att det är som det är och i det resonemanget kan jag till stor del hålla med om. Lokalpolitiken i Hofors liknar inget jag sett tidigare. Närmast på sandlådenivå där man fokuserar på helt fel saker och lägger allt krut på principsaker och frågor utan betydelse men som man av prestige måste ha rätt i. Tänker på Erik Andersson och hans frukostgröt bland annat. Men är Hoforsborna medvetna om att de är de enda att skylla på? Hofors är historiskt sett ett starkt arbetarfäste av naturliga skäl. Vänsterblocket har styrt länge och som jag fått uppfattningen om, inte egentligen gjort några dramatiska förändringar i sin politik, snarare backat ner på den sandlådenivå jag nämnde tidigare. Ändå är det befolkningen som valt sina förtroendevalda.

Hofors behöver rustas upp och då talar jag inte om att färglägga några villor längs Faluvägen eller sätta upp ett par staket och bredda en och annan trottoar så det ser skapligt ut för förbipasserande. Inte heller om att spendera 6 miljoner på centrumförnyelse. Man måste rusta upp Hofors i Hoforsbornas egna huvuden. Ge dem framtidhopp och ett ”jävlaranamma” som i till exempel Gnosjö. Först då kan kanske attityden som är så tråkig om orten börja luckras upp. Man behöver inventera vilka resurser som finns i form av människor, nyskapande ideér (vilket egentligen inte behöver vara så omvälvande nytt), förändra politiken eftersom den uppenbart bara hänger i en skör tråd. Min konfirmationspräst sade en gång en klassisk sak som fler borde minnas och bära med sig i såna här sammanhang.

”Ge en man en fisk så är han mätt över dagen
Lär honom att fiska så är han mätt hela livet!”

Är det kanske inte lite så i Hofors? Man tar lite väl mycket för givet bara man får det man vill ha så finns ingen anledning att förändra något. Att hålla på traditioner är bra, jag uppmuntrar sådant, men förutsättningen är väl ändå att det leder någonstans bra. En negativ nedåtgående spiral där man föraktar den egna orten, andra föraktar orten är knappast av godo. Läs insändarens slutmening igen. ”Ibland vill jag inte erkänna inför folk att jag är född och uppvuxen i Hofors”. Är det verkligen så Hoforsandan är om den ens existerar?

Att lära någon ”fiska” brukar i Kommunspråk innebära att man hyr in dyra konsulter som skakar om och förvirrar och sen tar sitt feta arvode och åker hem till sin ort. Man är oftast inte medveten om att hjälpen finns på närmare håll. Blir ett slags vakkumtillstånd där man sätter sig ned och för ett resonemang som detta: ”Jahapp vad gör vi nu då? Vi skall förnya oss och förbättra vår framtid och det klarar vi inte av på egen hand. Vi måste ha hjälp. Statliga pengar eller någon som kan tala om för oss vad vi skall göra”.

Kan man opponera sig kan man även framföra en åsikt om vad som är fel och hur man istället skulle vilja ha det. Så verkar inte alls Hoforsandan vara. I Hofors är det som bekant ”Tröööööökiiit” med det mesta. Man förändrar inte åsikter över en natt och det heter faktiskt ”Tråkigt”. Jag är 110 procent säker på att en attitydförändring och ett nytänkande skulle kunna skapas utan att kosta en krona att ta fram. Bara samla människor som inte gett upp hoppet och arbeta fram lite nya visioner. Sedan jag flyttade tillbaka hit har jag träffat åtskilliga människor som har det där men inte riktigt fått utrymmet. Man kan givetvis ta sig eget utrymme men med den anda som råder och framför allt Jantelagen som måste ha uppfunnits i Hofors, vill man inte sticka ut alltför mycket. Man blir ett slags måltavla för negativitet då. Är det en sådan anda vi skall uppfostra våra ungdomar i inför ett långt liv?

Till och med människor från Sveriges i ”särklass negativaste” landskap Närke har ju mer framåtanda än så. Ni vet den gamla historien om Stockholmaren som träffade en Örebroare och allt är negativt:

Stockholmare: Men vackert väder har ni i alla fall

Örebroare: Ja idag ja men du skulle ha sett ovädret igår

Då är det väl ändå bättre att människor uppfattar en Hoforsbo mer som en Gnosjöbo än en Örebroare? Jag kanske har uppfattat allting fel, finns det en annan Hoforsanda? Sökandet efter den blir av högsta prioritet den närmsta tiden för mig. Jag har sett världen utanför Hofors och vet att den inte ser ut så här.

En Återvändare

En Hoforsblogg. Finns det ett behov av en sådan?  Jag är inte helt ny inom blogvärlden utan har ett antal års erfarenhet, nog för att kalla mig bloggveteran i många avseenden men med en helt annan inriktning än den jag tänkt mig nu. Det finns ju ett par kriterier som följer med en Hoforsblogg. Först bör man ju bo i Hofors, sedan bör man gilla att skriva om Hofors, man bör finna saker så intressanta i just Hofors för att ha något att skriva om och sist men inte alls minst bör man ju ha ett intresse för det skrivna ordet. Inte säkert alla har samma kriterier, men för mig faller det sig så.

 

För bara sex månader sig var jag en av de där ökända ”Hoforsnomaderna”. Med sitt ursprung i just Hofors men på resande fot borta från samhället, kanske för gott eller med intentionen att återvända en dag. Det finns några olika varianter av ”Hoforsnomaden”. Dom som flyttat för arbete men bär orten i sitt hjärta, dom som flyttat för gott och aldrig vill sätta sin fot i Hofors igen, dom som irrar planlöst omkring ute i den stora vida världen och inte riktigt vet vad de letar efter men som av någon lustig anledning alltid finner sin väg styra tillbaka till Hofors. Personligen tillhör jag dom som återvänder på ålderns höst för att tillbringa pensionen här där jag en sommardag för 39 år sedan såg dagsljuset för första gången. Okej tänker säkert någon nu: ”Hur fan kan han gå i pension vid 39 års ålder, är han multimiljonär eller något?

 

Nej så bra förspänt vet jag inte många återvändande Hoforsbor som har det även om det säkert finns någon enstaka. Med ”pension” infriar jag ett löfte jag gav mig själv och ofta berättat för människor jag mött i livet. När jag blivit gammal och nött skulle jag återvända till hemorten och gå längs kanalen från ankdammen och upp mot  Hammardammen. Där skulle jag filosofera över livet och titta på ankorna och kanske rentav köpa glass i Pressbyråkiosken. Kaffe och kanelbulle fanns ju inte på världskartan för en sjuåring, det gör inte heller Pressbyrån. Det har ersatts av något som heter ”Time”. Men kanalen finns kvar, ankdammen finns kvar och det var exakt som jag förväntat mig när jag vandrade längs Kanalgatan där i juli och tänkte att det kanske var dags att återvända nu.

 hofors2

Sedan gick det relativt fort. Varje ledig stund från mitt arbete tillbringade jag i Hofors, den efterlängtade semestern på fem veckor likaså. När hösten så gjorde sitt intåg hade två saker bevisats. 1. Att gammal kärlek inte rostar sönder. 2. Att mitt liv som Hoforsnomad nu var över. Jag skulle hem, för tredje gången Hoforsbo med mellanspel som Falubo, Lidingöbo, Borlängebo ja Torsåkersbo också även om det hör till samma kommun numer. Närmare bestämt Vibo/Wijbo.  

 

Människor i min omgivning skakade på huvudet, gamla kollegor tillika Hoforsnomader likaså. Vad skulle jag tillbaka dit och göra egentligen? Där finns ingenting, folket är jävligt knepiga, inga arbeten, inget nöjesliv, inga affärer, bara en väg igenom som man passerar på väg till Gävle. Man stannar inte ens i Hofors. Skulle man tro alla olyckskorparnas kraxande är Hofors det närmaste man kan komma helvetet och bevisligen finns där flammande eld längst där nere i gropen där Ovako Steel huserar, tidigare SKF. Ortens livsnerv som enligt många pulserar allt saktare och snart ger ifrån sig det absolut sista livstecknet. Strax innan alla flyttar därifrån och naturen omkring Hofors tar över helt.

 

Här vill jag protestera en aning. Hofors och dess omgivning är så mycket mer än Ovako. Detta har jag gått och funderat över hela sommaren och hösten. När jag suttit på små lokala sjöar och fiskat, talat med arbetslösa ungdomar, förtidspensionerade stålverksarbetare, barn, gamla, kvinnor, män, samtliga otroligt lokalpatriotiska och som aldrig någonsin ens övervägt att lämna Hofors för att bli en Hoforsnomad. Somliga har knappt gjort några längre resor utanför orten. Ja om man inte räknar skolbussen in till Sandviken och gymnasiet, Valbo köpcentrum och ett par resor till Gröna Lund som ändå inte var något speciellt. Nu tror somliga att jag överdriver, men jag har bevis för det. ”Vad ska jag till Kupolen att göra när Valbo finns? ” Jag har till och med träffat på en yngre talang som på fullt allvar menade att någon Hoforsbo kunde jag inte till fullo räkna mig att vara, jag hade ju lämnat orten. Själv var han inte heller en Hoforsbo utan en ”riktig Torsåkersbo”. Antagligen kommer han heller inte erkänna ett senare släktskap.

 

Hofors är så mycket mer skrev jag. Ja under en tid nu har jag besökt platserna jag minns från min barndom. Västerhöjden, Robertsholm, Göklund, Muntebo, Silverdalen, Böle industriområde där jag en gång i tiden gick i gymnasiet och retade gallfeber på Allan Granat men som nu är en pajfabrik, eller en nedläggningshotad pajfabrik. På handelsträdgården fann jag en amerikanska som ville sälja sin egendom och flytta ifrån Hofors. Jag har nästan berusats av alla intryck jag fått. Övertygats om att ”There is no place like home”. För hur man än vänder och vrider på det hela är det den enda plats som jag egentligen kan kalla hemma. Kan en Europeisk ål simma hela vägen till och från Sargassohavet och kalla det hem kan jag nog ta mig några mil österut från Dalarna för att återvända hem också.

 DSC02704

Och återvända skall vi även nu på slutet av detta första inlägg. Till början av det. Till behovet av en Hoforsblogg. Jag känner att jag har ett behov av att återupptäcka Hofors igen, det är nämligen så tragiskt att hus och hela områden där jag upplevt så mycket roligt jämnats med marken. Där det en gång fanns hus finns gräsbeklädda kullar. Att blogga om det är att väcka liv i alla de minnen som jag burit med mig, få nya intryck och kanske övertyga alla kritiker att Hofors är så mycket mycket mer än en grop med ett stålverk i. En chans att förmedla Hofors genom mina egna ögon. Eftersom jag har ett visst politiskt intresse så kommer bloggen även att ta upp lokalpolitiken och dagsaktuella händelser på orten, även ämnen som fiske och natur och en hel del historiska tillbakablickar.

 

Hoppas ni skall finna nöje i mina alster och att ni kommenterar saker ni tycker är rätt/fel i inläggen. Välkomna!