I kommentarsfältet till detta inlägg uppstod lite diskussioner om det här med att bevara foton för hembygdsföreningen i Hofors mm. Jag påpekade bland annat fördelen med att man öppet redovisar sina efterforskningar gällande foton mm på internet. Idag satt jag och läste en artikel i Gefle Dagblad om en kvinna som hamnat i trubbel med kommunen. Hon hade så lustigt namn så jag googlade lite och hittade en sida där hon förekom. Fastigheterna i Eltebo. Ett lovvärt projekt där man kartlägger husen och gårdarnas historia. Hittade även ett bekant namn i form av Johnny Larsson aka Acke i Ålbron (se taggar för mer om honom) och en rolig anekdot:

Daniels

Ältebo 3:28, Eltebovägen

Fastigheten såldes till Axel Larsson från Wij. Axel var gift med Britta, född Dihlén. De hade barnen Per-Axel (som numera kallar sig Johnny och bor i Ålbron), Klas-Göran och Ulla-Britt.

Nya ägare blev då Karl Finnström och hans hustru Ester. Hon var från Finland. Karl var postbud i Eltebo, men när han flyttade till byn var han redan pensionär.

Han brukade ro över vid Gerts för att hämta posten i Hammarby. En gång mådde Kalle dåligt. Han kräktes och löständerna föll i sjön.”

Det är just sånt här man vill hitta när man googlar om saker och ting. De små små detaljerna om människor som spyr ut sina löständer på sjön

Tillbaka till ursprungsartikeln om det förfallna huset. Märkligt förfarande att en person kan bli skyldig 100 000 kronor för att ungjävlarna inte kan låta bli att gå in i andras hus.

”Tomten växte igen och en brunn på tomten utgjorde en veritabel dödsfälla. 2007 försökte kommunen få henne att åtgärda bristerna så att de som utan lov var i huset inte skulle komma till skada. Det skulle samtidigt inte gå att på ett enkelt sätt bereda sig tillträde. Hon spikade provisoriskt igen fönster och dörrar. Men det hjälpte föga då ungdomarna snabbt rev bort hindren.”

Allt som oftast när man pratar med äldre människor så säger de att det var bättre förr och nymodigheterna bara trams. Samtidigt så påpekas det ju alltid att vädret var horribelt och vintrarna som Antarktis. Och där gick de 2 mil till skolan och tillbaka igen i meterdjup snö. Var det verkligen bättre än en komfortabel skolskjuts?

Har i princip slutfört ett enormt arbete med att scanna in och märka upp gamla foton efter mina morföräldrar. Återstår att leta reda på gamla ”stofiler” som fortfarande är vid liv och kanske med god tur har minnet skapligt i behåll för att identifiera människorna på fotografierna. Ett arbete som brådskar eftersom det är en kamp mot klockan bokstavligen. För några år sedan gavs en bok ut av ett par svenska krigsveteraner från Svärdsjö, de lånade en del fotografier från min morfars strapatser i trakterna runt Petsamo under andra världskriget. Det är ungefär vad som återstår snart. Ett gäng fotografier och omnämnandet i två böcker. Varav en är Johnny I Ålbron Berättar. Det har ju tillkommit en del nya generationer och jag finner det viktigt att samtliga har vetskapen om de bortgågna människorna i släkten. Slutprodukten är tänkt att bli en CD-skiva innehållandes fotografierna och andra inscannade dokument. Alla kanske inte av värde men det som återstår. Gamla jaktlicenser, körkort, aktieinnehav, läkarutlåtande etc. Man kan pussla ihop en människas liv ganska bra på det sättet. Tyvärr ändå inte för att på riktigt lära känna personen. Efter det är tanken att låta fotografierna tillfalla Hofors Hembygdsförening.

Ett axplock av dessa fotografier tänkte jag ändå visa. Fotot nedan bekräftar väl på något sätt att vintrarna var hårdare förr (bortsett från den gången Gävle snöade in).

Krigen var bättre och ”hederligare” förr också. Inte som idag när man sitter på tryckt avstånd och skickar in målsökande robotar med kuslig precision. Bokstavligen kan man placera en sprängladdning i häcken på en fluga om det behövs. Förr var bland det värsta man kunde råka ut för ett gäng stridsvagnar.

Ett gäng glada Storvik/Torsåker/Hoforsbor som stoltserar vid Polcirkeln.

Vardagarna upp i norr var fyllda av faror och vedermödor. Undvek man granater och gevärskulor var det åter snö och is som var problemet. Att frivilligt anmäla sig till uppdrag där känns otroligt korkat. Äventyr visst men i det klimatet?

Bara 69 år sedan användes renar och släde till transporter under brinnande krig.

Påpälsade soldater väntar på ett varmt mål mat. Man får hoppas att de åtminstone slapp ärtsoppan och istället fick grillad ren.

Morfar & Svensson på ålderns höst. I regel uppfattar jag det som om män hade bättre klädstil tidigare.

För en tid sedan fick jag en bok av min kära moder. Skriven av ”Acke” eller Johnny Larsson som han egentligen heter. Som far till en av mina kvinliga kamrater och som jaktkamrat till några av mina släktingar har man stött på denna filur många ¨gånger under min uppväxt. Det var bara för en kort tid tillbaka som jag plockade fram boken och började bläddra i den. Anledningen till att min mor ville jag skulle ha boken är att ett kapitel handlar om min saliga morfar som var en profil i Torsåker/Storviksbygden. Vidare läste jag om Johhnys utflykter som barn till Sälgsjön som jag själv spenderade mycket tid vid som ung med fiskespö i handen alternativt golfklubba vid minigolfbanorna i just Ålbron där Acke har sin gård. När jag läser Arbetarbladets artikel från förra året väcks en del minnen till liv gällande just Acke och hans förmåga att muntligt framföra sina historier.

För så var det med den där gubben. Han hade alltid en historia att leverera, en rolig sådan eller en helt sann från bygden om tjuvjakt eller profiler som var mycket säregna. Alltid med ett leende på läpparna och ramen till sin Indian motorcykel bakom ladan. En kapabel man med mycket kunskap om det mesta. Det är faktiskt till viss del han som ligger till grund för mitt eget skrivande/författande (samt en skollärarinna i Dalarna som tyckte att en uppsats där vi elever skulle spekulera om vår framtid och jag skrev att slutdestinationen skulle bli Hofors, var en mycket lovande start för en författare). Jag uttryckte som sagt författardrömmar som liten och Acke uppmuntrade mig att skriva så mycket jag bara kunde. Övning ger färdighet. Och visst är det så. Acke är lite av en förebild rent litterärt även om han vid den tiden inte gett ut någon bok. Det har inte jag heller gjort ännu men jag har arbetat på det i ungefär 30 år. Kanske är dags att åka ner till Ålbron och tigga till sig en hederlig muntlig upplaga av en Johnnyhistoria.