Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad

Gud hör bön sägs det och han verkar hört mina lite halvtafatta svordomar riktade mot himlen den senaste veckan. Kylan är på väg bort och kanske det är just Guds försyn. Hur som helst kändes det nästan som shortsväder när jag begav mig till arbetet igår kväll. Jag avskyr som bekant kyla och med en hel veckas ledighet i sikte kan det med lägre temperaturer hända att jag besöker Ankdammen för att inspektera om de har sina fjädrar kvar eller om de sitter fast i isen. Det är egentligen märkligt hur dåligt rustad många är för såna här förhållanden. Personligen kan jag inte minnas att det varit så här kallt sedan 1990/91 då vi i försvarets tjänst tvingades tillbringa en vecka vid Kungsbergets fot i minus 36 gradigt klimat. Det väcker en del minnen till liv.

Kompaniets vinterövning bestod mest av att åka skidor upp och ned för en kulle och göra så kallade eldöverfall. Det gick till så att officerarna tog bilen och åkta fram och tillbaka nedanför kullen och vi värnpliktiga låg där och sköt lösplugg i stelfrusna vinteröverdrag. När de tyckte att vi verkade för kalla och stela kopplade de ett rep efter ett fordon och drog oss i snabb hastighet efter en isspårig väg tills vi alla föll med blåmärken och blodvite som resultat. Sen skrattade officerarna och åkte till Högbo och drack brännvin och åt god vällagad mat. Vi fick ärtsoppa som enda varma mål mat. 6 dagar på raken. Många brukar uttrycka sin passion för ärtsoppa på torsdagar, i synnerhet försvarets ärtsoppa som enligt deras utsago skall vara något i hästväg. Enligt mig ett ruttet kadaver till häst. Trots en enorm hunger kunde många av oss inte förmå oss att äta denna uppvärmda soppa dag in och dag ut. Vi idkade byteshandel med tokstollarna som gjorde det. Vår portion ärtsoppa mot ett paket ”pansarkex”, Nickel och leverpastej mot en halv chokladkaka. På det viset överlevde vi veckan med tillskott av té kokad på tallbarr.

Varje natt fick vi dessutom bytas av att varje hel timme åka en skidslinga på drygt 3 kilometer i djup snö. Patrullera hette det visst. Dagtid var det skapligt skönt att få röra på sig och få upp lite värme, nattid som rysk roulette. Under inga omständigheter fick vi ha ficklampor eller annat ljus så det var bara att ställa sig i redan befintliga frusna spår och hålla andan när det begav sig utför. Hamnade man på sidan av spåret fick man gladeligen plocka av sig skidorna och pulsa i meterdjup snö i uppförsbacke tillbaka till spåret. En svacka hade en mycket förrädisk ”snedspårning”. Fel där och pulsandet blev 400 meter tillbaka. Ibland krockade vi med träd och det gjorde förbannat ont. Har aldrig riktigt begripit vad en trädkramare har för utvyte att omfamna just träd.

Det var ett under att någon lyckades skita ute i det fria. Dels var det kallt, dels hade vi inget att skita ut, ja några av oss det vill säga. Ärstoppeätarna fjärtade ju luften full i trånga tält och besök på papperskartongen som kallades ”Bajamaja” och omgavs av crepepapper var ett extremt nödfall. Det är nu på tal om nöd vi kommer till historiens kärna. En kall morgon kallades vi alla i kompaniet ut på ”stabsgatan” mitt i skogen. Majoren och hans hantlangare stod med allvarliga miner och inväntade ordentlig rättning i leden. Det hade varit en ”incident” hette det. En Fänrik hade vid ett besök på en av dessa ”bajamajor” sett att det fanns säd på sitsen. Sats, sprut eller mer korrekt sperma. Någon av oss infantiler hade i 30 gradig iskyla satt sig och runkat på kompaniets toa. Medans Majoren talade om vikten av hygien i fält, hur snuskigt det var att inte hålla sitt ”vapen” i brallan och inte minst vilket idiotiskt tilltag det hela var, stod hans hantlangare och hånflinade. Slutklämmen kom därför med en order att samtliga skulle bege sig till sina tält och hämta vår vattenkåsa i rappaste laget.

När vi återvände trodde många av oss att det skulle bjudas varm choklad eller kanske kaffe, ja något i varm dryckesväg. När underofficerarna dessutom bar fram dryckeskantiner var vi övertygade. Men så fel vi alla hade. Majoren återvände till den ohygieniska delen av sitt tal och sade att vem som än hade runkat på papperstoaletten, så sklle han lära sig veta hut. Eftersom ingen hade tänkt kliva fram och erkänna detta skulle vi alla straffas. Straff var inte ordet han valde men det var innebörden. När så locken lyftes från dryckeskantinerna fanns där bara varmt vatten. Skållhett varmt vatten. Alla beodrades fylla sin kåsa och återgå in i leden. När detta var klart gavs ordern att brallorna skulle ner, kuken skulle fram och allt skulle tvättas i vår dryckesmugg. Hygien!! Hygien!!! Hyigien!!!!

Någon frågade om det var sant. Var detta ett skämt? Den soldaten beodrades fram inför alla och fick instruera övriga hur kuken tvättas i dryckesmuggen. Och rad efter rad av soldater fick plocka fram pitten och omsorgsfullt tvätta sina ollon med bakåtdragen förhud. Här skulle inga smittsamma sjukdomar spridas på grund av att någon runkat inte. I efterhand kan man ju tycka att det var konstigt att ett par spermier i minus 30 grader skulle kunna lägga sig i bakhåll för någon annan besökare och hoppa från papperssitsen till den andres ollon och in i urinröret och skapa sjukdomar. Det hela blev en lustig parad i ”tillkortakommanden” med längd och sådär.

När vi återvänt svärandes till våra tät över idiotin i försvaret började ryktena fara omkring. Vem i helvete hade runkat i detta Kungsbergets antarktis och därmed fått oss andra att straffas? Vem var övermänniskan som kunde få ribba i det här scenariot? Snart nådde oss ett rykte som inte gjorde någon glad. Det var nämligen Fänriken som gjort ”upptäckten” som ställt till med det hela. Med en behållare flytande tvål hade han besökt ”bajamajan” och stänkt ned sätet. Sedan kontaktat Majoren som i sin tur exploderade och minsann skulle visa oss renlighet och dygd. I tron att det var en kåt soldat som runkat i iskylan. Ett ”practical joke” ansåg denna Fänrik även om han hade en baktanke med att härda oss till stenhårda stridsvilliga lydiga soldater genom kukparaden i snön.